Begreppet "Gotlands bebyggelse" ger åt den topografisk intresserade gotlandsvännen behagliga associationer. Man tänker på det gedigna bokverket med samma namn, som utkom 1956, och där i princip varenda gård och boplats på Gotland finns avfotograferad och beskriven. Rubriken här ovan synes göra gällande att någon liknande källa finns så tidigt som 1614. Kan detta verkligen vara möjligt ?

Nej, naturligtvis är det inte det. Dock har vi 1614 ett för den tiden ovanligt gott källäge för kunskapen om gotländska gårdar och viss annan bebyggelse. Källorna tillåter, som vi här skall visa, vissa slutsatser om hur många gårdar som var i bruk och som var öde. Någon liten kunskap får man också om befolkningen utöver gårdarna.

Det har skrivits en hel del om hithörande frågor. Litteraturöversikter finns hos Siltberg 1986 och Östergren 1989. Hos Siltberg 1986 finns också visst grundmaterial i form av tabeller över gårdarnas och befolkningens utveckling över tiden.

Den här artikeln har tre huvudlinjer. Dels skall vi inrikta oss på källorna 1614 och vad de kan ge. Under framställningen sker ofta hänvisning till de tre tabeller och tre förteckningar som finns i slutet av artikeln. De är inte avsedda för sträckläsning utan för "genomögning". Dels skall också skisseras vad kulturgeografer och arkeologer skrivit om utvecklingen före 1614, inte minst Majvor Östergren i sin 1989 utkomna avhandling. Blandannat beskrivs hur det äldre fria agrarsamhälle, som Östergren skildrar, upphörde på 1600-talet.

För det tredje skall sockenindelningen behandlas. Tiondelängden 1614 är den första källan som för en stor del av Gotland redovisar sockengränserna, dvs anger vilka gårdar som finns i socknen. Därvid skall särskilt uppmärksammas gränserna för de tre ödekyrkornas socknar, särskilt Elinghem.

Källorna 1614

1614 är året för den första bevarade gotländska mantalslängden (ML). Det finns bara två tidigare källor som någorlunda fullständigt redovisar gårdarna på Gotland: husarbetsboken 1574/77 och jordeboken 1610/11. Mantalslängderna upptar också något av befolkningskategorin ickebönder.

Vidare finns tiondelängden (TL) för Nordertredingen och Sudertredingen 1614. Egentligen bör man säga tiondelängderna, för det som avses är det avsnitt i varje sockens årsräkenskap som uppräknar tiondegivarna. Socknarnas kyrkoräkenskaper för 1614 ingavs till Köpenhamn och har bevarats. Tyvärr finns för Medeltredingens socknar endast sammandrag, så där har vi inga namn på tiondegivarna.

Vidare saknas Vallstena i Nodertredingen. För den socknen har antecknats att "aöö... kirkis beholling, tient och tavlepenninge såväl som de fattigis blev bortstolen". Eftersom socknen nu blivit bestulen på alla kontanter, behövde man inte heller inge någon årsräkenskap! Någon tiondelängd från Vallstena har vi därför inte. Däremot finns den för Akebäck. Den socknen har 1614 räknats till Nordertredingen i motsats till vad gäller i revisionsboken 1653, där den räknats till medeltredingen.

I denna undersökning har för båda källorna använts de avskrifter som finns i Landsarkivets i Visby avskriftssamling, dvs för ML 1614 vol 95 och för TL 1614 vol 84.

TL 1614 ger den äldsta mera omfattande redogörelsen för gårdars tionde. Avgiftsnivåerna framgår för Nordertredingen och Sudertredingen. Tiondet låg mellan 1 och 5 mark för 86% av gårdarna. Av de 938 gårdarna betalade 64 mindre än 1 mark, varav 13 gårdar noll. Avgiftsnivån var över 5 tom 10 mark för 70 gårdar och ännu högre för 2: Kvinnegårde i Havdhem 10 1/2 mark och Hemmungs i Hablingbo 12 mark.

Myntslaget är uppenbarligen gotländsk, inte dansk. Danskt mynt var värt dubbelt så mycket som gotländskt. På några ställen i kyrkoräkenskaperna 1614 anges myntslaget till gotländsk, och det torde gälla generellt. Det bekräftas av en uppgift om Hans Ires tionde 1615 (se nedan under ödekyrkorna). Då fick han betala 14 års tionde med 14 daler slätte, dvs dansk. Hans årliga tionde skulle alltså vara 1 daler dansk. Det överensstämmer med att han enligt tiondelängden för år 1614 betalade 8 mark = 2 daler. Om
det är gotländskt mynt blir det 1 daler dansk.

Gårdsantalet före 1614

Gårdsantal, ödeläggelse, partklyvning och hithörande frågor har behandlats främst av Per- Göran Ersson (1974, 1977, 1985), Dan Carlsson (1979), Anders Carlsson (1983) occh Majvor Östergren (1989). Den sistnämnda ger en i många avseenden annolunda syn på utvecklingen än de tre förstnämnda.

Ersson (1974 s 89) anser att det omkring 1580 fanns ca 1590 gårdar. Hans utgångspunkt är de samtida källorna husarbetsboken 1574/77 och ödegårdslistan ca 1585 med tillägg för de gårdar som enligt andra källor "bör ha funnits då". Några tiotal av de 1590 var öde (s 98). I en tabell över förmodad bebyggelseutveckling (s 139) får han ca 1570 ett antal av ca 1655 gårdar.

Dan Carlsson tänker sig att det före nedgången på senmedeltiden fanns ca 100 gårdar mer än omkring 1700 och vid nedgången försvann ca 200. Hans diagram (1979 fig 149) utgår från gårdsantalet 1325 år 1700. vilket beror på ett missförstånd. Rätt siffra skall vara 1540 (eller 1630 om man inräknar prästgårdarna, se nedan). Såvitt jag förstår ändrar detta ingenting i sak i Carlssons resonemang - kurvan i diagrammet skall bara höjas lite i förhållande till skalan.

Den felaktiga uppgiften om gårdsantalet 1325 har uppkommit på följande sätt. Siffran 1325 är antalet gårdar av skattenatur på Gotland utom Fårö enligt jordeboken 1698. Siffran anges av Moberg (1938 s 23) med det korrekta men lätt missförstådda uttrycket "skattskyldiga (Steuerpflichtige) gårdar" på Gotland. För att få hela gårdsantalet skall man lägga till de krono - och klosterhemman Moberg (s 80) redovisar i sin tabell över jordeboken 1698. Emellertid blir gårdsantalet ändå inte helt rätt för Moberg nämner inte att Fårö saknas i jordeboken 1698. De
korrekta siffrorna anges hos Siltberg 1986.

Östergren (1989 s 226f) har belyst fakta kring gårdsantalet och riktigt konstaterat att siffran 1325 inte innefattar alla gårdar.

En sammanräkning av gårdsantalet per socken ca 1700 har gjorts av bengt Hammarhjelm 1988. Källan är Moberg 1938, varvid en sammanräkning av antalet gårdar tydligen gjorts på själva kartan. Hammar-hjelm får (medräknat ett tillägg för gårdarna på Fårö) ett gårdsantal på 1447 gårdar (s 38). Antalet borde vara 80 - 100 gårdar högre, vilket helt eller delvis kan bero på att Moberg inte satt ut alla gårdar på sin karta.

Ersson, D Carlsson och A Carlsson tänker sig en successiv ökning av gårdsantalet fr o m järnåldern med en nedgång under senmedeltiden. D Carlsson utgår från ca 1000 gårdar på järnåldern, Ersson från ca 750.

Östergren tecknar en annorlunda bild: "Troligen har mer än 1500 gårdar existerat både under äldre och yngre järnålder. Under äldre medeltid fanns sannolikt betydligt fler, eftersom den senmedeltida ödeläggelsen bör ha varit omfattande". I ett diagram markerar hon ca 1600 gårdar under järnåldern 1650 under högmedeltiden, varav ca 300 gårdar försvann under senmedeltidens nedgång. (Östergren 1989 s 244, 232.)

Östergren anser (s 228) att de bevarade 1820 stengrunderna på Gotland är 40% av det ursprungliga totala antalet, medan D Carlssons motsvarande siffra är 60%. Östergren anser alltså att gårdarna varit flera och att husgrunder bortodlats.

Gårdsantalet och skatteboken 1413

Den äldsta skatteboksuppgiften för Gotland är från 1413 och finns i Erik av Pommerns skattebok. De är svårtolkad. Den lyder kort och gott: "Mantaalrt på ... Gulland 2300 man.

Hur skall man tolka uppgiften 2300 man? De tre tolkningar som man i första hand kan tänka sig är följande:

1) Antalet gårdar eller bönder. Tolkningen bönder har framförts av Yrwing (1978 s 98, 170). Hittills har dock ingen kulturgeograf eller arkeolog tecknat bilden av ett gotländskt kulturlandskap med så många gårdar som 2300.

2) Antalet män, dvs antalet gårdar, plus antalet gårdsanknutna män (drängar, undantagsmän m m) utöver bönderna. Denna tolkning har jag själv framfört som möjlig (Siltberg 1986 s 198). På 1610- talet hade Gotland cirka 1540 gårdar och 2 300 män.

3) Antalet hushåll, dvs gårdar plus övriga boplatser (rabetare, fiskare, hantverkare, klockare m m). Vi kan jämföra med siffrorna för år 1674 (Siltberg 1986 s 194, 205 f). Då fanns det 1989 bönder på brukade gårdsdelar och 427 övriga hushåll, alltså summa 2416 hushåll. Några tiotal ensamboende kvinnor är nog inräknade. Siffran ligger nära 2300 man.

Sedan nu Östergren (1989) tecknat bilden av många gårdar på medeltiden blir alternativ 3 mera troligt, eller rentav alternativ 1. Själv talar hon emellertid inte om så många gårdar som 1900 eller 2300 man.

Mot alternativ 3 och 1 talar att år 1413 bör ligga mitt i senmedeltidens nedgång är 1300 till 1500. Vill man förknippa nedgången till händelser på Gotland är det svårt att komma förbi digerdöden och Valdemarståget (jfr Yrwing 1978 s 172). Kan senmedeltidens nedgång ligga efter 1413 ?

Gårdsantalet och prästgårdarna

Det har ofta talats om Gotlands 1500 gårdar, eller 1500 medeltida gårdsnamn. Då bortser man från de ecklesiastika gårdarna, "präsrgårdarna", dvs 91 prästgårdar och annex. Det mera exakta gårdsantalet med prästgårdarna inräknade är 1630, inte 1500.

Hittills har man glömt prästgårdarna i resonemangen om det gotländska kulturlandskapet. Det kanske gör mindre när det gäller översiktliga sifferresonemang, men ur andra synpunkter är prästgårdarna intressanta.

Skattläggningskartorna ca 1700 bör kunna ge fingervisningar om hur prästgårdarna uppkommit. Det sammanhänger självfallet med frågan om sockenbildningen.

Frågorna är många. Är prästgården en ursprunglig gård som inköpts till prästen ? Finns det några fler exempel på ursprungliga gårdsnamn än Svens på Fårö? Har prästgården bildats genom sammanskott ? Har prästgården bildats efterhand? Har prästgården påverkat lokaliseringen av kyrkan eller tvärtom?
Ligger prästgårdens ägor nära kyrkan?

Flertalet prästgårdar beskrivs i revisionsboken 1653 (del 3, 1979 s 103 ff). Man kan jämföra prästgårdarnas storlek med övriga gårdars i socknen. Den datorisering av revisionsboken 1653, som
nylingen genomförts av Informationssystem Gotland, möjliggör sådana studier.

Till den här artikeln har upprättats en översikt över prästgårdarnas mantalsstorlek enligt skattläggningen 1747. Den genomsnittliga mantalsstorleken var för prästgårdar 3/4 mantal och för annex 1/4 mantal. Genomsnittet för gårdar överhuvudtaget var knappt 3/4 mantal. Annexen var alltså små. Pastoraten bestod efter reformationen av 2 ibland 3 socknar. Antagligen har man valt den största ecklesiastika gården till prästgård. Kanske har därefter kyrkan successivt genom byten och köp låtit prästgårdarna bli större och annexen mindre.

Det rörliga agrarsamhället före 1654

Bilden av ett rörligt och föränderligt agrarsamhälle under vikingatid och medeltid tecknas av Östergren (1989). Hon påvisar att de vikingatida silverskatterna har påträffats i vikingatider boplatser.

"Majoriteten av silverskatterna har påträffats i områden som var
äng år 1700 och där inga vägar kan skönjas i närheten. Åkrar har
således lagts igen, nya har tagits upp runt de nya gårdslägena,
vissa vägar har försvunnit medan andra har etablerats eller
permanentats " (s 243).

Namnbyten på gårdarna har varit vanliga. Det framgår av ett flertalet gårdar kan härledas från järnåldern och att många har kristna namn (s 223). Flertalet gårdar har flyttat sina boplatser (se nedan under Partklyvning). I skattläggningskartorna ca 1700 kan man spåra gårdar vars boplatsflyttning måste vara
"eftermedeltida". Landskapsbilden har ändrats "på grund av arv, gåvor, byte och köp av mark" (s 198). Många gårdar ödelades och deras mark lades under andra, varvid marken vanligen delades upp
på flera andra gårdar (s 202).

"De minsta gårdarna i de sena skriftliga källorna behöver inte
ha varit de minsta, varken då de etablerades eller senare under
deras existens... Nedgången för många gårdar kan ha skett
successivt med avsäljning av mark undan för undan " (s 203).

"Det fanns förmodligen även under äldre tider både duktiga och
mindre duktiga bönder, olyckor kan ha skett, bönder kan ha
omkommit osv" (s 207).

Hur långt fram i tiden fortlevde det av Östergren beskrivna rörliga agrarsamhället ? Svaret är till svensktidens början. Upprättandet av den nya jordeboken 1654 ger en symboliskt och i stor utsträckning även faktiskt slutår.

Jordköp mellan gårdar förekom rätt ofta fram till 1600-talets mitt. Det framgår av bevarade pergaments- och pappersbrev. Detta har jag nyligen beskrivits i en uppsats (Siltberg 1990). Ett försvårande av jordköpen blev troligen resultatet av ett brev av Karl (X) Gustav, utfärdat i Visby 1652. Ett omöjlingd-görande av jordköpen kom på 1670-talet genom förnyad svensk lagstiftning på
riksplanet.

Hur var det då med köp av hela gåedar? Också de var vanligare än man trott. Sjöberg (1981) har visat att 37 % av Gotlands gårdar hade köpts årtiondena före 1653. Om man antar att förhållandena varit likadana under ett par generationer "måste... bilden av de många släktgårdarna betecknas som genomfalsk". Nyligen har för övrigt visats att före 1620 var svenska bönders innehavstid av sina gårdar mycket kortare än man trott - bönderna verkar helt enkelt ha flyttat mera (Perlestam 1988). En genomgång av skattelängderna för Älvsborgs lösen på 1610-talet har givet ett överraskande resultat: befolkningsrörligheten på landsbygden var stor i Sverige och Finland. Agrarsamhället var inte statiskt
(Lundkvist 1974).

Av betydelse för det gotländska kulturlandskapet var öns särställning ifråga om beskattningen. Staten har ingen anledning att lägga sig i detaljerna i kulturlandskapet så länge bönderna kollektivt tar ansvar för att skatten blir betald. Så var det på Gotland fram till 1654. Jordeboksskatten var uppdelad på vart och
ett av öns 20 ting och bönderna skötte skatteuppbörden själva. Gotland var kanske det sista området i Skandinavien, som fick en jordebok med skatten uträknad på varje enskild gård. Det skedde 1654.

Med jordeboken 1654 och skatteläggningskartorna omkring 1700 drogs en kameral tvångströja över det gotländska kulturlandskapet. Gårdarna var nu antecknade och beskrivna och avsågs vara oföränderliga. Jordlagstiftningen gick ut på att jord inte fick avyttras så att gårdens skattekraft äventyrades.

Ett drag som man gärna vill förknippa med det gamla fria agrarsamhället är nyodlingar, som den initiativrike bonden kan förskaffa sig på utmarken. kanske är det de sista exemplen på detta som man finner i skattläggningskommissionens protokoll 1743-46. Nu fick många gårdar överlämna gjorda nyodlingar till de gårdar, som i skattläggningskartan omkring 1700 blivit antecknade som innehavare av den då ännu obrutna marken. Tidigare fick antagligen den som gjorde nyodlingarna behålla dem.

Skattläggningsprotokollet 1743-46 berättar att Gurpe i Kräklingbo fick återlämna ett intaget myrstycke till Suderbys i Anga. Nederbjers i Bara fick återlämna en uppodlad sidlända i Grindåker till Hommunds. Stenstugu i Bunge fick återlämna två små åkrar vid Myrhagetunen, som de upprivit, till Gaustäde
(landskontoret G III b:6s V:7, 22, 193).

Namnen på de gotländska gårdarna blev fixerade genom jordeboken 1654. Dessförinnan förekom visserligen förteckningar över gårdarna för dagsverksskyldigheten (husarbetsboken 1574/77) och i
mantalslängderna, men de bör inte ha varit lika normgivande som en jordebok. Mantalslängderna verkar inte heller, som vi skall se längre fram, ha varit riktigt effektiva.

Fram till 1654 bör det ha varit relativt enkelt att byta namn på en gård. Det framskymtar också mycket riktigt vissa exempel på det i källmaterialet.

År 1614 kallades bonden Peders gård på Fårö, som numera officiellt heter Hoburga (Stora eller Lilla) i mantalslängden för Threske och i tiondelängden för Smed. Än i dag benämns dessa gårdar i dagligt tal på Fårö för Träska (Lilla Hoburga) och Smiss (Stora Hoburga) (Fröberg 1975 s 34).

Gårdarna Juves och Lilla Ambos i Väte uppvisar en namnsammanblandning. I södra häradsrättens dombok 1712 (st ª 28) refereras ett köpebrev för Lilla Ambos 1633 och domboken konstaterar att "detta Lilla Ambos förmenas nu Juves vara", Uppgiften bestyrks i revisionsboken 1653, där Juves har just det ägarnamn, köpår och marklejtal som köpebrevet 1633 uppger för Lilla Ambos. Tydlingen har det Lilla Ambos som köptes 1633 sedemaera fått, eller återtagit. namnet Juves.

I Sudertredingens dombok 1664-09-15 pkt 18 omnämns gården "Ganne, som nu kallas Binnerby gård". Gården Ungesmiss i Stenkyrka kallas i källorna ofta Skogs, vilket lever kvar in på 1700-talet.

Man kan tänka sig flera orsaker till namnbyten på gårdar, i första hand kanske boplatsflyttningar. Östergren (1989 s 192ff) anför sofistikerade förklaringar därtill och det finns också enkla. Den äldre generationen kan bo kvar på sin boplats, medan gårdens ägor övertas av den yngre generationen (släktingar eller oskylda) som skaffar sig en boplats med annat namn. Trähusbebyggelse behöver ibland
förnyas, och då kan den gamla boplatsen lämnas intakt för att nyttjas så länge den duger.

Vidare bör det ha förekommit arbetarebebyggelse, boplatser som kunde växa till att bli gårdar. Ersson (1985 s 194) anför ett sådant exempel i martebo. Där anges en mindre boplats, Kvie, ha övertagit en gård och givit namn åt den, medan ursprungsgårdens namn försvunnit. På Kvies mark anges (1696) finnas rester av ett "boställe (som) haver varit kallat Räpels, och Kvie som nu är själva gården haver varit tomt, (som) hört till bemälte Räpels gård". Kanske är Snäckers med Bjers i Hangvar ett liknande exempel (ibid s 189).

Skattläggningskartorna omkring 1700 ger bl a en fyllig dokumentation av ägonamn på Gotlands landsbygd. Då man läser ägonamnen får man intrycket att många av dem kunnat passera även som gårdsnamn. Ägonamnen skulle så att säga kunna aktiveras till att bli gårdsnamn i det ögonblick någon anlade sin boplats där.Härav följer att det är svårt eller omöjligt att klassficera de gotländska gårdarnas ålder med hjälp av deras namn.

De "permanenta" gårdarna

Husarbetsboken 1574/77 ger tydligen en i princip fullständig redovisning av Gotlands gårdar. Det är den äldsta vi har. Därför skulle man här vilja finna alla de gårdsnamn vi känner fr o m 1654. Riktigt så är det emellertid inte. Flertalet finns med, med vissa saknas och andra gårdsnamn finns. Delvis beror det på att
husarbetsboken förvanskar många av gårdsnamnen. Den är en renskrift av en skrivare som inte kände till namnskicket. Delvis beror det på att gårdar bytt namn. Delvis beror det kolonisation och ödeläggelse.

Det vore värdefullt att få en genomarbetning av gårdsnamnen 1574/77. De bör jämföras med de gårdsnamn som finns i andra källor, räkenskapsböckerna 1485-87 och 1523-24 samt pergamentsbrev och pappersbrev. Det är ett stort arbete.

I avsaknad av detta skall vi här göra tvärtom, nämligen närma oss 1614 från de senare källorna. I tab 1 finns en redovisning av gårdsantalet per socken 1653 och 1871. Tabellen visar ett resultat som inte överraskar den som något känner till de gotländska gårdarnas historia: en förkrossande majoritet av
gårdarna finns både 1653 och 1871.

Dessa gårdar kallas här de "permanenta". Flertalet av dessa gårdsnamn lever ännu idag. Man finner dem i det ovannämnda verket Gotlands bebyggelse 1956 eller genom att ögna igenom någon årgång av sockendelen av den gotländska telefonkatalogen. Genom lantbrukssammanslagningar idag förekommer det att gårdsnamn försvinner, men det är få.

Några enstaka gårdar har sällan eller aldrig varit bebyggda. I huvudsak gäller dock att tabellens 1532 "permanenta" gårdar vaar riktiga gårdar. Flertalet bestod ännu 1653 av en gårdspart, men under 1600-, 1700- och 1800-talen delades de i allt fler gårdsparter. Tabeller över denna utveckling finns hos Siltberg
1986.

När vi går bakåt i tiden har vi anledning att vänta oss att de 1532 gårdarna existerar som vardera en gårdspart, eller möjligen två.

Gårdsantalet 1614

Att de "permanenta" gårdarna är permanenta också före 1653 visar sig då man jämför med källorna 1614. Av de gårdar som nämns både 1653 och 1614 tillhör alla utom en (Hemsarve i Hejnum) den grupp
som kan benämnas "permanenta". De gårdar som därutöver nämns 1614, är till antalet bara 4.

De "permanenta" gårdar som inte omnämns 1614 (de bör anses vara öde) kan i flera fall beläggas i äldre källor. Enbzrt en kontroll av husarbetsboken 1574/77 visar att nästan 70 % av dem finns där.

Slutsatsen blir alltså att de 1532 "permanenta" gårdarna existerar år 1614. Därutöver nämns 1614 ytterligare 7 gårdar, för hela Gotland beräknat 11. Tveksamt är hur man bör räkna de 22 gårdar som därutöver finns i revisionsboken 1653. Åtminstone några av dem verkar 1614 ha varit obrukade länge (se Ersson 1985), och det kan gälla flertalet.

Någon undersökning om de sistnämnda 22 gårdarna finns i mantalslängderna 1617-1644, har inte företagits. Likaså är det möjligt att några av gårdarna i Erssons (1985) ödegårdsförteckning, utöver de ovan redovisade, kan förmoda ha varit brukade 1614.

Sammanfattningsvis kan gårdsantalet 1614 bestämmas till cirka 1540. Det sker utan anspråk på fullständig exakthet.

Ödegårdarna före 1614

Antalet ödelagda gårdar fram till ca 1700 har av Ersson (1985) beräknats till 380 st, eller med tänkbara dubbleringar borträknade minst 329 st. Därav återuppstod 50 gårdar och ingår bland de som existerade fr o m 1653, de ovannämnda "permanenta" gårdarna (Siltberg 1986 s 180). Östergren (1989 s 209, 201ff) har efter sin stickprovsstudie av det gotländska kulturlandskapet (nämligen 82 vikingatida boplatser) dragit slutsatsen att ödegårdarna "sannolikt är mer än dubbelt så många som " de som
Ersson förtecknat. Tydligen ingår i hennes bild även viss nybildning av gårdar (i hennes ovannämnda diagram markeras att gårdsantalsminskningen var 300 gårdar).

Vidare pekar Östergren på resultaten av pollenanalyser (s 224ff). Under äldre medeltid hade landskapet "en hög procent åkerareal, förmodligen i flera fall högre än år 1700. Under regressionsfasen 1300-1500, då skogen åter vann insteg har sannolikt delar av åkermarken lagts igen - framför allt till äng." Östergren har påvisat att de vikingatida silverskatterna påträffats i vikingatida boplatser och att dessa år 1700 vanligen var igenlagda till äng utan vägar i närheten.

Ödegårdarna 1614

Ödesprocenten har av Ersson (1974 s 89-91) beräknats vid två tillfällen, dels omkring 1580 (med utgångspunkt från husarbetsboken 1574/77 och ödegårdslistan ca 1585) och dels 1653 (revisionsboken). Omkring 1580 är 214 av 1590 gårdar avhysta (13,5 %) och 1653 84 av 1540 gårdar (5,5 %).

Den beräkning av ödesprocenten 1614 som här har gjorts ger 5,7 % eller 7,2 %. Ödesprocenten verkar alltså halveras från 1580 till 1614 och därefter hålla sig konstant.

214 ödegårdar ca år 1585 skall jämföras med beräknade omkring 100 gårdar (88 till 113) år 1614. Det verkar vara en stor förändring på 30 år. Siffran 1614 avser gårdar som tydligen är obebodda - de betalar varken skatt eller tionde och inget personnamn finns. Siffran ca 1585 är kanske inte helt jämförbar. Här förtecknas gårdar som andra betalar skatt för. Är det exempelvis säkert att en gård är obebodd och obrukad bara att fjärdingen betalar skatten? Bilden är inte klar. Dock pekar den på en nedgång av ödesmålen decennierna före 1614 och därefter ett statiskt läge.

Mantalslängdernas siffror

Mantalslängderna 1614-1644 visar på ett från början lågt, edan långsamt stigande gårdsantal på Gotland (se Siltberg 1986 tab 3). Det har legat nära till hands att tolka detta som en motsvarande förändring av ödesprocenten. Analysen ovan visar emellertid att så inte är fallet.

Det är tiondelängden 1614 som ger oss det behövliga jämförelsematerialet, för att rätt kunna tolka mantalslängderna. Jämförelsen gör att vi inte kan ge mantalslängderna något bra betyg.

I Nordertredingen och Sudertredingen 1614 nämner tiondelängden 939 gårdar. Av dessa saknar mantalslängden 86. I 8 fall är det förståeligt eftersom det rör sig om obebodda gårdar, men var finns de återstående 78 gårdarna? I TL står de med personnamn och betalar tionde som de andra gårdarna. De ryms inte bland de skattefriande gårdarna. Enligt ett till mantalslängden fogat tingsvittne den 18 april intygar landsdomaren Töger Kärne att det finns 30 1/2 ödegårdar på hela Gotland. Den som upprättat
mantalslängden har för övrigt - med rätt eller orätt - använt tingsvittnet till att minska slutsumman skatt enligt mantalslängden - de 30 1/2 ödegårdarna skulle alltså obemärkt antecknade i längden. Även om mantalslängdsupprättaren här har använt tingsvittnet fel så rimmar siffran 30 1/2 för hela Gotland
dåligt med 78 för enbart Nordertredingen och Sudertredingen.

Uppenbarlingen har de som upprättat mantalslängderna inte fått med alla gårdar. Efterhand blev det 1614-1644 ur skatteuppbördssynpunkt bättre.

Mantalslängderna har en särskild uppräkning avbefolkningskategorien "husmän och indester", ibland tillsammans med "dränge" (se Siltberg 1986 tab 10). Det förekom att gårdar endast rodoviades här och inte under kategorin bönder, som betalade högre skatt (aa s 177). Nu ger oss tiondelängden 1614
belägg för hur omfattande denna företeelse var. Av de imantalslängden omnämnda gårdarna är det drygt 5 % som gömmer sig bland husmän etc.

Mantalslängdernas ofullständiga redovisning av gårdarna kan ha berott på omedvetenhet hos längdupprättarna. Den förklaringen bör dock uteslutas av följande skäl.

En förklaring finns i dåtida bestämmelser och praxis. Först på 1620-talet blev det vanligt i Danmark att man kunde få nedsättning eller befrielse av mantalslängdsskatten med hjälp av i första hand tingsvittnen (a a s 177). Att man "glömde bort" vissa gårdar, och antecknade andra bland indester, kan ha varit ett sätt av tjänstemännen att under hand ordna sådan skattebefrielse, som revisionen i Köpenhamn annars inte skulle godkänna. Inemot 1640-talet fick Gotland en öppet redovisad befrielse från mantalslängds-beskattningen, som var mycket högre än riksgenomsnittet (a a s 176).

När länsherren på Gotland efter flera påstötningar från Köpenhamn fick jordeboken 1608 färdigställd, innehöll den som sig bör en lista över öns gårdar. Till det ändamålet hade det varit naturligt att använda en mantalslängd från något av de senaste åren. Det gjorde man inte. Istället letade man fram en gammal
dagsverkslista, nämligen husarbetsboken 1574/77, som härigenom lyckligtvis blev bevarad till eftervärlden.

Det bör ha funnits en orsak till varför man inte använde en aktuell mantalslängd. Orsaken måste ha varit att man var medveten om mantalslängdens ofullständighet.

Partklyvningen före 1614

Partklyvning kallas den företeelse på Gotland då en gård med ett enda namn är delad i två eller flera fristående brukningsenheter. Företeelsen började tydligen i slutet av 1500-talet (Ersson). År 1653 hade 215 av de 1540 gårdarna blivit delade. Siffror och årtal för den fortsatta utvecklingen finns hos Siltberg 1986.

Ersson (1974 s 43ff, 1977) menar att partklyvningen hade direkt föregångare i hemmansklyvning, dvs gårdarna delades men fick olika namn och blev kameralt självständiga. Under medeltiden var namnen helt
olika, under senmedeltiden fram till 1570-talet var det namn av typen Stora-Lilla (jfr Siltberg 1986 s 185f). I kulturlandskapet förökas brukningsenheterna genom delning. När myndigheterna fixerar gårdarna övergår delningarna från hemmansklyvning till partklyvning.

Östergren (1989 s 219ff) lanserar en förklaring, som åtminstone delvis avses ersätta Erssons bild av hemmansklyvningar. Det är gårdsflyttningar. De gårdspar eller gårdsgrupper i skattläggningskartorna ca 1700, som kan tydas som hemmansklyvningar, tolkar hon som att gårdar flyttat närmare
varandra. 1600-talets gårdar har i de flesta fall (80-85 %) sitt ursprung i äldre järnålder (stengrundstid) och har hela tiden i princip nyttjat samma inägomark. Till denna slutsats av D Carlsson ansluter sig Östergren (s 193, 223). Därutöver påvisar hon att många gårdar flyttat sin boplats, ofta flera hundra meter och i komplicerade flyttningskedjor (s 195ff).

"Majoriteten av de historiska gårdarna har således flyttat sin
bebyggelse i en bestämd riktning. Flyttningen till platsen år
1700 har genomförts tidigast i sen vikingatid eller tidig
medeltid. Det är först då bebyggelsen blir mer stationär. Man har
under loppet av järnåldern lämnat gemensamma boplatser eller
gemensamma hägnadslag och spritt ut bebyggelsen på ensamliggande
gårdar. Den yngre järnålderns bebyggelse på Gotland utgörs
således av spridda gårdsenheter. Vid slutet av vikingatiden och i
början av medeltiden flyttar gårdarna ut till de vägar som senare
bildar landsväg. Samtidigt koncentreras bebyggelsen och vissa
gårdar flyttar samman i mindre gårdsagglomerationer om två-tre
enheter. Företeelsen kan närmast liknas vid en tendens till
nybildning med särägosystem" (s 243).

Pådrivande faktorer i flyttningsskeendet har bl a varit åkerbrukets utökning på bekostnad av boskapsskötseln, sockenbildningen och landstransporternas ökade betydelse (s 217ff).

Låt oss återgåt till partklyvningen i början av 1600-talet. I sammanhanget bör nämnas att det finns ett definitionsproblem. När man i källorna från 1500-talet och 1614 påträffar ett gårdsnamn med två personnamn är det vanligen inte en partkluven gård utan två gårdar som hade, eller är på väg att få, namn av typen Stor-Lilla. Dessa namn är genomgående fixerade först i Revisionsboken 1653. Varför har vissa gårdar nu 1653 fått namn av typen Stora-Lilla medan andra ansetts vara partkluvna ? Det
verkar som om den första gruppen avser dels äldre klyvningar eller kanske sammanflyttningar och dels större gårdar, men frågan är inte uttömmande utredd.

Vad är kriterierna för en partkluven gård? Räcker det med att gårdsnamnet är belagt i en 1500- talskälla med två personnam ? Enligt min mening krävs också att gårdens klyvning likaså kan beläggas i mantalslängderna fr o m 1614 och/ eller revionsboken 1653. Det är ett omfångsrikt material som skulle behöva bearbetas för att man skall kunna dra slutsatser om partkluvningens omfattning före 1653. Särskilt omfattande var den dock inte att döma av 1653 års siffror - 215 av 1540 gårdar.

Partklyvningen 1614

Mantalslängderna 1614 och jordeboken 1610/11 är som källor otillräckliga för att ge någon bild av partklyvningen, konstaterar Ersson. Han finner 1614 13 gårdar med vardera 2 brukare (1974 s 43ff).

Tiondelängden 1614 verkar vid första påseendet kunna ge svaret på frågan om partklyvningen (se förteckning 2). I Norder- och Sudertredingen finns 52 gårdar med vardera två personnamn (i ett
fall tre).

I mantalslängden däremot är det bara i några enstaka fall båda personnamnen nämns bland bönder. Det stämmer med Erssons iakttagelse av 13 gårdar i mantalslängden. Där nämns istället vanligen det ena namnet bland husmän, indester etc. I vissa fall nämns det inte alls.

Vid första påseendet verkar vi alltså ha 52 partkluvna gårdar i Norder- och Sudertredingen. Emellertid rör det sig här inte om partklyvning i den betyelse ordet har för tiden längre fram på 1600-talet. Av de 52 är det nämligen bara 8 som fortfarande är partkluvna 1653.

De gotländska gårdar som var partkluvna 1653 och som sedermera klövs i allt mindre kvotdelar av mantal, kunde förvisso ibland åter växa genom att gårdsdelar sammanslogs. Det tillhörde före 1900- talet dock undantagen. Partklyvning efter cirka 1650 var något permanent. Gårdarna delades och sammanslogs sedan inte.

För 44 av de 52 gårdarna innebar de två personnamnen 1614 något annat än permanent partklyvning. Frågan är vad. De två personnamnen står i tiondelängden alltid noterade för en avgiftsnivå, som kan motsvara två gårdsavgifter (i många fall visserligen rätt låga).

Man kan tänka sig åtminstone fyra förklaringar till företeelsen:

1) Husbondeskapet på gården håller på att överföras mellan två generationer. Formellt brukade väl husbondeskiften ske vid en någorlunda bestämd tidpunkt, men den reella känslomässiga
processen kan vara mera långdragen. Att detta skeende pågick vid en gård bör nog emellertid ha varit mera vanligt än som anges av siffrorna 44 av 942 gårdar.

2) Husbondeskapet kan formellt vara delat mellan två generationer. Under 1700- och 1800-talet förekom det på Gotland inte sällan, att under en övergångsperiod den avgående husbonden var skriven för halva gården och den tillträdande för halva. Det kan ha samband med någon metod att skydda intressena för yngre medarvingar, eller ingifta styvföräldrar. Företeelsen vore värd ett särskilt studium i mantalslängder och bouppteckningar. Slutsatserna skulle kanske kunna föras tillbaka till tiden kring 1614.

3) Två familjer kan bo på gården och bruka den tillsammans. Med denna tolkning skulle vi få belägg för den av Lithberg (1932) hävdade uppfattningen, att de gotländska gårdarna hade storfamiljer av samma typ som i de isländska sagorna. Uppfattningen har tidigare (1986 s 186) kritiserats av mig. Å andra sidan vill man gärna tänka sig att medeltidens handelsfärder hade ett storfamiljsystem som bas. Kanske är det
spåren av detta som syns 1614.

4) Ickepermanent partklyvning kanske trots allt var vanlig. I Erssons (1985) lista över gotländska ödegårdar finner man inte sällan namn på Lilla. Ibland tror man sig vid karteringen omkring 1700 veta att gården en gång varit delad i två.

Tiondelängden 1614 ger alltså inget svar på frågan om hälft. Däremot väcker den många intressanta frågor!

Befolkningen utöver bönder 1614

De gotländska mantalslängderna fr o m 1614 ger information också om andra befolkningskategorier än bönder. Problemet är att informationen är svårtolkad. Utöver en liten grupp hantverkare, högst 5 - 10 på hela Gotland, uppräknas dels drängar och dels en blandad grupp som kallas indester. Ibland står det husmän och indester. I danskt och svenskt språkbruk kan husman i första hand översättas med torpare och backstugusittare, men ibland med dräng. Den danska termen indester betyder språkligt "gårds-inneboende" och kan betyda allt från medägare och undantagsman till tjänare och fattighjon.

I mantalslängden 1614 och närmast följande år kompliceras bilden ytterligare av att gruppen husmän-indester redovisas sammanblandad med drängar med full lön. Personantalen årsvis 1613-1644 redovisas
hos Siltberg 1986 tab 10.

Mantalslängdens uppräkning av husmän-indester-drängar redovisar huvudsakligen personer som, precis som bönderna, har namn av typen förnamn plus gårdsnamn. Dessa bör tolkas som drängar, undantagsmän och släktingar till bonden på gården. Däremot kunde bondsöner enligt bestämmelserna anses skattefria (Hur man på Gotland tolkade bestämmelserna vet vi emellertid inte - kanske bondsönerna ändå är med). Vidare innehåller gruppen husmän - indester också, som ovan konstaterats, drygt 5 % av bönderna i mantalslängden. Detta gäller åtminstone 1610- och 1620-talen.

Ur materialet 1614 vill man gärna försöka dra några slutsatser om den småbebyggelse utöver gårdarna, som vi känner från den gotländska landsbygden under senare århundraden. Vi har ett par senare uppgifter från skattelängder som uttog beskattning per hushåll. Utöver gårdarna fanns det på Gotlands landsbygd 1674 427 hushåll och 1701 378 hushåll (Siltberg 1986 s 194). Hur såg den ut 1614?

Materialet 1614 har sammanställts i förteckning 3. Här uppräknas de personer i mantalslängden som inte har gårdsnamn. Poängteras utan gårdsnamn kan mycket väl vara dräng eller på annat sätt gårdsanknuten. På motsvarande sätt kan en person med gårdsnamn mycket väl bo på gårdens mark, men vara ekonomiskt självständig, kanske hantverkare.

Därutöver finns i förteckning 3 ett material som är säkrare. Tiondelängden 1614 ger för många sockar efter uppräkningen av "husmän" ("husfolk", "gatehusmän"). Uppenbarlingen speglar dessa uppräkningar småbebyggelsen utöver gårdarna. Tyvärr är redovisningen rätt ofullständig och varierar mellan olika socknar. Tydlingen var man i vissa socknar mera generös med att låta de mindre bemedlade slippa betala tionde.

Självfallet bör man göra reservationer för materialets riktighet och fullständighet. Trots detta visar materialet en intressant skillnad mellan norr och söder på Gotland. Materialet innehåller för Nodertredingen och Sudertredingen 159 respektive 63 personnamn. Att projicera siffroorna på hela Gotland med hjälp av proportionerna för de 1532 "permanenta" gårdarna är diskutabelt. Detta så mycket mera som de ickegårdsanknutna personnamnen ökar utåt periferin (Rute, Hoburg). Om man trots allt projicerar får man för Medeltredingen siffran 122 (55,1 % av 222) och för hela Gotland 344 personnamn.

Vi har alltså kanske på Gotland 1614 ett antal hushåll utöver gårdar, som är av samma storleksordning som år 1674 och 1701. Klart är att det på norra Gotland fanns betydligt fler boplatser som inte var gårdar än på södra Gotland.

Värdet i förteckning 3 ligger även i att den ger vissa glimtar av det gotländska landsbygdssamhället så tidigt som 1614. Vid Fårösund ("Sund") finns det en färjeman, i Lummelunda finns det tre möllare och i Öja och Hoburgs ting stenhuggare. Här kan förresten inskjutas att tiondelängden för Vamlingbo anger en man, Jurgen Smitlov, som brukare av fyra gårdar - det är helt unikt för Gotlands landsbygd både på 1600-talet och senare. Smitlow avled 1620 och begrovs i Öja kyrka enligt en där bevarad gravsten.

Socknarnas klockare uppräknas ibland, men inte alltid. Ensamboende kvinnor finns. Yrkesbeteckningar som snickare och skomakare förekommer, i Havdhem både hjulmakare och hattmakare. Vanligare är dock boplatsnamn för sedemera försvunna boplatser eller gårdar. Enligt tiondelängden bär de små boplatserna ofta gårdsnamn hämtade från den egna socknen. Det visar att det i enbart mantalslängderna är omöjligt att urskilja denna befolkningskategori.

Flera män har nationalitetsbeteckningen Eist och Suenske. Gissningsvis är de män ur estnisk och svensk kustbefolkning som funnit sin väg till Gotland. Man skall hålla i minnet att det rör sig om utlänningar, ty Gotland var danskt. Från det viktiga fiskeläget Hall är de äldsta garnströmmingslängderna från 1603 -
de innehåller många svenskar. Kanske är detta ett normalt utbyte mellan kuster i Skandinavien vid denna tid. Eller är det en kvarleva från ett generöst tillhandahållande av den gotländska kusten under medel-tiden?

De fåtaliga hantverksnamnen får inte läggas till grund för några vittgående slutsatser. Det är annars frestande att se dem som belägg för en landsbygd med visst oberoende gentemot staden. Vi vet ju att bönderna långt in på 1600-talet handlade med främmande köpmän vid lanthamnarna, trots visbyborgarnas protester.

Gotlands indelning i socknar

Den klassiska skildringen av Gotlands organisation är Richard Steffens (1943, 1945). Att sockenindelningen var föränderlig ännu på 1610- talet visar han med ett citat ur domkapitlets protokoll
1612-11-25:

"Imellem herr Nielss i Sande och herr
Hans i Eskellem blev beslutet, och
Rovalls gård skall fölge Eskellem ock
Brougsarrffue i Sande skulle fölge
Sande kirke me all rätt och rättigheet
efter ordinantsen" (1943 s 13).

Det kan tilläggas att tydligen samma ärende hade behandlats i domkapitlet 1595-02-12 :

"Blev med bägge övrighets samtycke den
tvedräkt och oenighet förlikt, vilken
där havde verrit en tid lang emellem
her Niels i Eskelhem och her Niels i
Sande om de tvenne garde, den ene som
ligger till Eskelhem och tinter till
Sande, den andre som ligger till Sande
och tinter till Eskelhem, så det skall
stå och blive, okär(a)t och okland(rat)
deris livstid."

Sedan herr Nils i Eskelhem efterträtts av herr hans skedde den ovannämnda överenskommelsen 1612, som däesfter blivit bestående. Brogsarffue är dagens Bjästavs enligt sandakännaren Lena Olofsson.

Den första säkra källan, som för en stor del av Gotland anger sockenindelningen, är tiondelängden 1614. En kontroll visar att socknarna i Nordertredingen och Sudertredingen innehåller exakt de gårdar som de gjorde i senare tid, med ett undantag. Ire i Hangvar hörde till Stenkyrka, och kom fördt i slutet av 1610-talet till Hangvar (se nedan). Ett mindre antal gårdar saknas dock i tiondelängden och har inte kunnat kontrolleras.

Den första säkra källan för socknar, där hela Gotland, även Medeltrdingen, är med, är lagmans- och häradshövdingpenninglängden 1654 (Siltberg 1979 s 133). Tiondelängder för enstaka socknar finns
fr o m 1582 (Sundberg 1979 s 14).

Gotlands indelning i socknar framstår alltså som oförändrad sedan 1610-talet, vad gäller gårdarnas kyrkotillhörighet. Huvuddragen är självfallet medeltida. Gårdars övergång från en socken till en annan bör ha försvårats efter det att på Gotland träffats en gemensam uppgörelse om prästlönerna. Första kända
belägget för sådan uppgörelse är 1587 (Steffen 1943 s 12).

Utöver socknarna fanns en världslig indelning i 20 ting, underindelade i fjärdingar. Steffen skildrar målande hur den gamla tingsorganisationen kvarstår oförändrad medan socknarna uppstår efterhand i takt med kristendomens införande. Socken- och fjärdingsgränserna överensstämmer aldrig helt i några ting (Steffens uppgift s 16 att de skulle göra det i Eksta ting är felaktig, jfr s 60.) Steffens bild är i huvudsak oemotsagd, men man tänker sig numera att fjärdingsgränserna kan ha justerats.

Staten redovisade alltid gårdarna efter ting och fjärdingar när det gällde jordeboksbeskattningen (räkenskapsboken 1523-24, jordeböckerna 1610/11 och fr o m 1946). För annan beskattning förekom det emellertid att man grupperade gårdarna först efter ting och sedan efter socken (husarbetsboken 1574/77, mantalslängderna 1620-44, 1694-97 samt med ett fåtal gårdsnamn tionderäkenskapen 1523-24). Emellertid är dessa "beskattningssocknar" ofta inte överensstämmande med de kyrkliga socknarna. beskattningssocknarna utelämnar vanligen de gårdar, som tillhör ett annat ting, och samma sockennamn kan förekomma i två ting. Ibland har man dock istället anpassat tingen till de kyrkliga socknarna (t ex 1620).

Steffen avfärdar beskattningssocknarna 1574/77 med att de "i själva verket äro fjärdingar" (s 31). Så enkelt är det emellertid inte. Även sockennamn som aldrig varit fjärdingsnamn förekommer och fenomenet uppträder alltså även efter 1574/77. Ibland framträder tingsgränserna som anpassade efter de kyrkliga
socknarnas.

Kan det ha funnits en tingsindelning, där socknarna grupperats i ting? Visserligen är inte mindre än 23 av de 91landsbygdssocknarna delade på två ting och 2 socknar på tre ting, men detta skulle då förklaras med senare justeringar. Fjärdingar uppträder 1523-24 och 1610/11 endast i samband med uppbörden av svårtranspoterade naturapersedlar. Rollfördelningen mellan socken och fjärding är i princip fullständigt okänd.

De "välarronderade socknarna anpassade till bygderna tyder på att sockenbildning och kyrkobyggande skett snabbt", konstaterar Lindquist (1981 s 61). Detta hindrar inte att socknarna framvuxit oberoende av tingen. Mycket talar för att tingen är äldre. Här kan vara på sin plats med en liten utvikning om tingsgränserna, om deras eventuella justering på medeltiden och tidpunkten hörför.

Socknarna är välarronderade efter bygdeterritorierna, enligt Lindquist. Härav följer troligen att tingsgränserna ibland går tvärs igenom bygdeterritorierna - det måste dock undersökas innan något konstateras. Det kan innebära att tingsgränserna, som vi känner dem, är yngre än sockengränserna.

I så fall bör Gotland först ha haft en sockenbaserad tingsindelning. Den skulle ha ersatts av den tingsindelning som vi har exakt dokumenterad först 1653 - låt oss kalla den fjärdingsbaserad (det hindrar inte att det kan ha funnits fjärdingar tidigare).

Den fjärdingsbaserade tingsindelningen bör ha införts vid en tidpunkt, då överföring av vissa gårdar till angränsande ting gjorde att skatten blev mera rättvist fördelad mellan tingen. Är tidpunkten efter 1412 bör man beakta den olikhet i skattetryck mellan tingen, som troligen infördes 1412 (Siltberg 1986).

Tidpunkten är i vart fall före 1485. Den första källa som anger tingstillhörighet för ett stort antal gårdar är räkenskapsboken 1485-1487, bearbetbar tack vare P-G Erssons sammanställning över bondenamnen (ViLA avskriftssaml vol 110). I boken anges Vallbys i Hogrän tillhöra Stenkumla ting, Västerväte i Väte tillhöra Bande ting och Norrgårda i Björke tillhöra Hejde ting (RA C9 fol 3b, 72a). Hade det varit en sockenbaserad tingsindelning borde Vallbys ha legat i Banda ting, Västerväte i Hejde ting och Norrgårde i Bande ting.

Hur som helst bör de ovannämnda längderna med beskattningssocknar närmare undersökas innan man vågar dra några slutsatser om varför de ser ut som de gör. Kanske är förklaringen bara den att uppbördsmännen funnit det praktiskt att så långt möjligt arbeta med socknarna som enheter, medan tingen togs med i redovisningen av enbart formella skäl. Kanske uppstod mallen till sådana längder därigenom att tingsdomaren fick i uppdrag att uppbära K Maj:ts tionde från kyrkorna inom sitt ting.

På 1600- och 1700-talen är det inte ovanligt att jordeböcker och därmed besläktade källor redovisar gårdar med felaktig sockenangivelse. Källorna är indelade i ting och fjärdingar och samma socken förekommer då på flera ställen. Ibland har sockenrubriken glömts, ibland har en gård fått fel socken för att den skulle redovisas i en särskild fjärding, eller bland kronohemman eller bland gårdar med låg mantalssiffra. I Revisionsboken 1653 finns flera sådana fel.

Låt oss återgå till socknarna de verkligen såg ut. Ändringar av gårdars sockentillhörighet efter 1610- talet har såvitt känt inte förekommit. Två misstänkta fall har undersökts, Mjölhatte i Öja och Karls i Tingstäde (se nedan ödekyrkorna). Sockenangivelserna för dessa gårdar till Vamlingbo respektive Hangvar torde kunna avfärdas som felskrivningar.

Sockengränderna mellan gårdarna fixerades geografiskt genom statsmakternas åtgärder mot jordköp under 1600-talets senare hälft och genom skattläggningskartornas upprättande ca 1700.

Kartorna upprättades sockenvis, men det förekom att varje tingsdel av socknen fick en särskild karta. Tydligen är det en sådan tingsgräns som gör att Moberg (1938) i sin karta över Gotland ca 1700 exempelvis gör en felaktig sockenangivelse för gårdarna i södra Eskelhem, som felaktigt förs till Sanda. Moberg gör också (s 105) ett förbehåll att hans gränsangivelser inte skall anses slutgiltiga. Förbehållet är välmotiverat (t ex tingsgränsen i Tingstäde också feltitad).

Under 1700- och 1800-talen var sockengränserna fasta. Ur befolkningssynpunkt förekom det visserligen en del obetydliga gränsfall. De kända beläggen är få och föga omfattande. I Klinte husförhörslängder upptas under 1800-talet fr o m 1828 personer på vissa gårdars grund i Sanda och Mulde grund i Fröjel. Ibland anges att det rör sig om "å inom Klinte socken belägne ägor... boende" (AI:9). I Östergarn noterades på 1820-talet personer på Mattsarve grund i Gammelgarn och i Gammelgarn ca 1850 personer på talet personer från Eskelhem och Sanda (jfr Sundberg 1972).

Genom de stora laga skiftena under 1800-talets senare hälft ändrades sockengränserna genom ägoutbyten. Fr o m 1892 har förekommit att gårdsnamn överflyttats även till grannsocknen (Siltberg 1986 s 181). Genom lag 1972 blev det tillåtet att sammanlägga fastigheter över sockengräns, varvid den nybildade fastigheten kom att räknas till en av de två socknarna. På grund av lantbrukets strukturomvandling har sådana sockengränsändringar blivit vanliga (Larsson 1988). I ett uppmärksammat fall gick kammarkollegiet in 1989 och ändrade en ny sockengräns, så att fornminnet Tjelvars grav även fortsättningsvis skall ligga i Boge socken.

De tre ödekyrkornas socknar

Gotland har idag 91 landsbygdsförsamlingar. I summan 91 ingår inte Visbys södra och norra församlingar, som inkorporerades med stadsförsamlingen 1895 respektive 1936, och inte de tre ödekyrkorna.

Bara, Ganns och Elinghems kyrkor ödelades senast i slutet av 1500-talet. Den exakta tidpunkten är inte i något fall känd. 1614 hade de upphört att fungera som församlingar, eftersom de inte ingav några kyrkoräkenskaper. Lindquist (1981) bedömer att de tillhör den rätt lilla gruppen sent byggda s k välmaktskyrkor. Bara socken är till sin omfattning helt känd. Den bestod av gårdarna Anderse, Hallgårds, Sudergårde, Nedbjärs, Hommunds och Simunde. Bara exiisterade formellt som en egen socken t o m 1883. m 1884 med Hörsne och bildade den nya socknen Hörsne med Bara (Larsson 1988). I jordeböcker och andra skattelängder står Bara

Något särskilt kyrkoarkiv eller kommunarkiv för Bara finns inte. Bara och Hörsne hade gemensam räkenskapsförvaltning som en enda socken. Det är visserligen belagt först 1710 (domkapitlet G VIII:I) men förhållandet måste ha inträtt före 1614. Eftersom Bara då inte ingav någon kyrkoräkenskap måste den outtalat ingå i Hörsne. Ännu 1587 utsåg dock de båda socknarna var sina egna kyrkvärdar, vilka hade ansvar för räkenskaperna (Hörsne N:I).

Bara kyrka omnämns som ödelagd 1588. Hilfeling noterade omkr 1800 att baraborna man och man emellen talade om att på nytt iordningställa kyrkan, "vilket övermod likväl förfaller så snart de bliva nyktre" (Roosval 1947 s 10).

Ganns socken redovisas i en enda källa, nämligen husarbetsboken 1574/77. Den källan är som ovan nämnts inte alltid att lita på. Det finns emellertid, med tanke på tings- och fjärdingsgränserna,
ingen anledning att betvivla att husarbetsboken för Gann redovisar den reella sockenstorleken. Socknens gårdar anges vara Västninge, Uppegårds, Tängelgårde, Hångers, Nors och Sudervange. Gården Norrvange är inte med i husarbetsboken 1574/77. Det ligger nära till hands att i likhet med Lithberg (1935 s 63) gissa att Norrvange tillhörde Gann socken. Kartbilden ca 1700 och namnlikheten med Sudervange talar för det.

Sockennamnet Gann användes ännu 1699. Då förliktes Thomas Tängelgårde med Påfwel Klinte i Boge om 1 tunna korn, varvid Thomas angavs som boende inte i Lärbro utan "i Gann" (dombok vt pkt 114).

Elinghems socken redovisas också i husarbetsboken 1574/77 och dessutom med en separat skattläggningskarta ca 1700 med rubriken "Elinghems socken" (Hangvar akt 3,5). Det sistnämnda medförde att socknen markerades så sent som på Hermelins gotlandskarta 1805. Socknen omfattade Lilla Ire, Stora Ire, Bäcks, Smiss, Austers och Gullauser. Av dessa ödelades i slutet av 1500-talet Lilla Ire och Smiss och införlivades med Stora Ire respektive Bäcks (Ersson 1985 s 189).

Tiondelängden 1614 återger den sockenindelning som vi känner ovan nämnts är det bara en gård som 1614 avviker från mönstret, nämligen Ire i Hangvar. Det har att göra med Elinghems upphörda socken. Frågan belyses av ett par ställen i domkapitlets protokoll.

Ire innehades vid denna tid av en man som ville gå sin egen väg. Det var ingen obetydlig man. Hans Ire var domare i Forsa ting.

I domkapitlet 1601-02-04:

"framkom en bonde ved navn Hans Eire
(Ire) i Elihiem sogen och beklagade
at efterdi hans egen sognekirke var
öde och sognemendene icke förmåtte
at renovere den, både for di vore få
och forarmede, sig icke så titt att
kunde söke kirken han gärne vilde,
fordi han havde en en meget ond lang
vej till Hanguor kirke som var havit
sogen, vor hans sogneherde residerede.
Var han derfor på det underdanigste
begärendis av övrighed att hannom måtte
gunsteligen efterlades att söge den kirke

Stenkirke, som hannem var näst och
beleigeligst, på det hand icke skulde

forsömmis i sin saligheds sag. Och
berättet också for:nr Hans Eire att där

skulde findis på denne dag ligstene
liggendis i for:ne Stenkirke kirke, som hand
mente att skulle vare itt vidnisbyrt
och epthersiun att Eire gaard haver
fordum tid ligget till Stenkirke saagen..."

Prästen i Hangvar ville inte stillatigande se sin socken bli mindre. Han protesterade och menade att Hans Ire hade lika lång väg till Stenkyrka. Hans Ire bjöd honom 6 gamla daler:

"vilke penninge herr Rasmus alldelis
benekte sig att vilje anamme. Da efter
mange ord som både prästen och bonden
emellom var haver voris käre övrighet
på Kong Ma:ts gode behag efterlat att
for:ne bonde må söke Stenkirke i sin tid

efter hans begäring, men versom hans egen
sognekirke Elihiem bliver ved makt igen

förrän for:ne bonde dör, då skall han söge den
igen. Och give sin rette sogne-

herre sin tillbörlig rättighet efter
ordinantsens lydelse" (Ala:3 f 64).

Efter 1601 har Ire uppenbarligen hört till Stenkyrka, så som framgår av tiondelängden 1614. Men frågan om tionde kom upp igen i domkapitlet 1615-04-10:

"Framkom herr Rasmus i Hangvoor och
klagade vorledis Hans Eyre i Elinghiem
haver forholdet hannem på fjorten års
tind (tionde) och rättighet av sin gaard

och efterdi hannem vor efterladet efter
kapitelsbogs ljudelse att måtte sin livstid söge
Stenkircke och dog icke

alldelis att have herr rasmus sine ret-

tighet forkortet. Haver de på bägge sider
med kapitels vilje givet det i fire ärlige mäns
forligelsemål. Då är for gott ansett, avsagt och
beslutet att

forn. Hans Eire skall give herr Rasmus 14 dlr slette.
Nock skall Hans Eire av

sin egen hovidgaard årligen före herr
Rasmus rågtindten och av den anden gaard
som forn. Hans Eire haver under sig, all

den rättighed som en rättsindig bonde sin
själesörjer pliktig är efter ordinantsen"

(Ala:4 s 52).

I Hangvars tiondelängd 1619 finns Hans Ire med. Det har nog samband med det faktum, att sedan herr Rasmus blivit avsatt och avlidit, hangvar fått en ny präst. Sedan dess har Ire tillhört Hangvar.

Härmed kan man verka ha uttömt ämnet om Elinghems sockens omfattning och upphörande. I källmaterialet finns emellertid ytterligare några omdtändigheter som bör nämnas.

Elinghems kyrka omnämns i revisionsboken 1653 i uppräkningen av de ecklesiastika gårdarna med sockennamnet "Wästre". Den del av Tingstäde, som tillhör Forsa ting, upptas i revisionsboken med
rubriken Västre fjärding och socken. Rubriken finns också i senare jordeböcker och, vilket är mera förvånande, t o m i skattläggningskartan ca 1700 (Tingstäde akt 1-2).

Denna "Västre socken" skall enligt revisionsboken bestå av Austris, Rosarva, Gartarve, Bryer och Västris, samt enligt skattläggningskartan även Karls. Till bilden hör tre egendomligheter beträffande Karls. Gården upptas i mantalslängden 1694-95 under Hangvar socken, men därefter enbart under Tingstäde. Revisionsboken 1653 placerar också Karls i hangvar socken. Dessutom finns i tiondelängden 1614 en Sigfrid Karsle (Kaesle?) under Hangvar socken.

Dessa källor kunde inbjuda till tolkningen, att Elinghems sockendelats i en "Elinghemsdel" som gått till Hangvar och en "Västredel" som gått till Tingstäde. I "Västredelen" skulle Karls ännu på 1690-talet ha gått från Hangvar till Tingstäde.

Tolkningen håller emellertid inte då man ser på kartbilden ca 1700. "Västredelen" har kortare avstånd till Tingstäde kyrka än till Elinghems kyrka, som ligger mitt i "Elinghemsdelen". För att "Västregårdarna" skulle ha ett naturligt samband med Elinghem skulle krävas att Elinghemsmyr var en förbindelselänk, istället
De ovannämnda källorna kan förklaras på annat sätt. Att Karls ibland anges tillhöra hangvars socken beror på att den är den enda Tingstädegården som hör till Hangvar fjärding. Hangvars tiondelängder fr o m 1680 (LIa:2) nämner inte heller Karls. Notisen i tiondelängden 1614 kan tolkas till gården Kassle i Hangvar, som därmed får två personnamn. Det förekommer, som ovan nämnts, att gårdar (kanske partkluvna) i tiondelängden 1614 har två personnamn, men de står alltid bredvid varandra. I tionde-längden för Hangvar däremot står Morten Kasle som sjunde sjuttonde. Bland tvånamnsgårdarna 1614 blir Kassle i Hangvar härigenom ett undantag, men sådana skall det ju finnas.

När Revisionsboken 1653 skriver "Västre fjärding och socken" är inte avsikten att redovisa en historisk sockenindelning. Man har helt enkelt tappat bort namnet Tingstäde. Fel aav denna typ är inte ovanliga i revisionsboken. Felet har sedan seglivat hängt kvar ända till kartan ca 1700. Denna fiktiva "Västre socken" kan mycket väl vara orsaken till att Elinghem i kyrkouppräkningen 1653 benämns "Wästre". Detta andra namn för Elinghems socken skulle därmed kunna avfärdas.

Settingar. Kyrkliga och världsliga tredingar

De kyrkliga tredingarnas storlek framgår av tabell 1. Denna gruppering av Gotlands socknar har gamla anor. Den bestod fram till pastoratsregleringen 1920, då Follingbo och Akebäck överfördes till Medeltredingens kontrakt. För övrigt bestod den fram till pastoretsregleringen fr o m 1962, då ytterligare
socknar flyttades mellan tredingarna.

De kyrkliga tredingarna är belagda i Linköpingshandskriften av taxuslistan från 1300- talets början (Pernler 1977 s 92 ff, SRS 3:2 s 291 not a). Senare belägg finns i TL 1614 och vad gäller Sudertredingen i dess inventariebok 1594.

Världsliga tredingar är inte belagda under dansktiden (trots att sådana omnämnts i Gutalagen), men användes av den tidiga svenska förvaltningen. Man parade ihop settingarna två och två: Rute-Bro blev Nordertredingen, Hejde-Kräklinge blev Medeltredingen och Burs-Hoburg blev Sudertredingen. Under dansktiden hade de parats ihop i ridfogdedistrikt, åtminstone fr o m 1620-talet (ViLA Avskr saml 115:2). Det skedde emellertid på ett annat sätt: Rute-Kräklinge, Bro-Hejde, Burs- Hoburg. Då användes inte heller termen tredingar.

Svenskarnas världsliga tredingar överensstämde i stort sett med de kyrkliga. Skillnaderna var följande (frågan berörs inte av Steffen 1943, 1945). De världsliga tredingarna var dels skatteadministrativa och dels judiciella.

De judiciella tredingarna skapades för de tredingstingsrätter, vilka svenskarna inrättade som ersättning för dansktidens settingsting. Tredingstingsrätterna ägde bestånd från 1646 till hösten 1681, då Gotlands norra och södra häradsrätter inrättades. De judiciella tredingarna grundades på den gamla tings- och settingsindelningen. Vart och ett av Gotlands 20 ting upprättade genom tingsdomaren (länsmannen) en stämmningslista till tredingsrättens sammanträde. Därigenom var det säkerligen självklart att man skulle låta tredingsgränsen följa tingsgränserna.

Resultatet blev följande. Den sydliga gränsdragningen mellan Suder- och Medeltredingarna sammanföll med den kyrkliga tredingsgränsen. Där blev det ingen skillnad. Den norra gränsdragningen gav emellertid den skillnaden, att judiciellt 8 gårdar i Vallstena kom att tillhöra Medeltredingen istället för Norder- tredingen, och Roma socken samt 2 gårdar i Bara Nordertredingen istället för Medeltredingen.

Man finner alltså mål om Roma och de två Baragårdarna i Nordertredingens dombok och om de 8 Vallstenagårdarna i Medeltredingens dombok. Som exempel kan anföras stämmningslistor i Nordertredingens dombok. 1680 (s 120) instämdes Per Ajmunds i Roma av Jurgen Väller för "oloflig myhrslagende", och Hans Uppenbys i Roma av Thommis Stave "för gårdsbyte". De båda Baragårdarna Simunde och Hommunds åsyftades 1666 (s 40): då instämdess i Nordertredingen "Per Simonde aff Jackob Hammanss för skelssord".

För de judiciella tredingarna gjordes sålunda en modifiering av tredingsgränserna, som var helt tingsgränsanpassad. För de skatteadministrativa tredingarna gjordes däremot en modifiering, som delvis bröt mot de gamla tings- och settingsgränserna.

Skatteadministrativa tredingar framträder i revissionsboken 1653 och i därefter följande jordeböcker in på 1700-talet. De var en skrivbordsprodukt. Deras praktiska betydelse för samtidens gotlänningar var antagligen ingen. Däremot framträder dessa tredingar i källor som ofta används av dagens forskare. Av den anledningen har det sitt intresse att förklara varför dessa källor ser ut som de gör, och i vilket avseende de kan ge en felaktig bild av förhållandena före 1653.

De skatteadministrativa tredingarna var likadana som de judiciella vad gäller Vallstena och Bara. Däremot valdes en annan lösning för Roma socken.

Längst söderut i Bro setting och i Nordertredingen låg Dede ting, bestående av Follingbo hälft i norr och Roma hälft i söder. Roma hälft bestod av socknarna Akebäck och Roma, av vilka Roma (som ovan nämnts) kyrkligt tillhörde Medeltredingen. Judiciellt hade Roma (som ovan nämnts) förts till Nodertredingen. Skatteadministrativt valde man istället att flytta den mindre socknen Akebäck till Medeltredingen.

Därmed fick man fr o m 1653 den märkliga skatteadministrativa indelningen att Dede tings norra hälft tillhörde Bro setting och Nordertredingen, medan dess södra hälft tillhörde Hejde setting och Medeltredingen. Denna uppsplittring av Dede ting stödde sig inte på någon äldre tradition. Settingindelningen är belagd 1618 (HSH 30 s 376f) och då hörde Dede ting enbart till Bro setting. I
ett tingsvittne utfärdat av Bro settingsting 1645-04-28 uppräknades de gårdar i Dede ting som är "oformuende" att erlägga jordeboksskatten, däribland Snauvalds i Roma samt Smiss och Bäcks
i Akebäck (ViLA Avskr saml 115:1 s 358).

Revisionsboken 1653 och följande jordeböcker ger alltså för Roma, Akebäck och Dede ting en bild av tredings- och settingsgränsen, som är en skrivbordsprodukt och inte speglar äldre förhållanden. (Detta förklarar beträffande Steffen 1943 skillnaderna mellan hans framställningar s 11, 16 och 63.)


Definition: En gård = ett fastighetsnamn i en socken med i jordebok eller fastighetsregister åsatt mantal (jfr Siltberg 1986 s 174).

Citat: Stavningen i citaten har i vissa fall normaliserats till ljudlikhet. Ortnamnen har ibland normaliserats till nutida stavning.


Litteratur

Carlsson, A, 1983. Djurhuvudiga spännen och gotländsk vikingatid,
Sthl.

Carlsson, D, 1979. Kulturlandskapets utveckling på Gotland.
Visby.

Ersson, P-G, 1974. Kolonisation och ödeläggelse på Gotland.
Västerås.

- 1977. Hemmansklyvning på Gotland fram till 1600- talet.
Gotländska studier 5.

- 1985. Förteckning över gotländska ödegårdar. Gotländskt Arkiv
57. Visby.

Fröberg, E, 1975. Fårö. Visby.

Hammarhjelm, B, 1988. Juli 1361. En militär analys. MKG (Visby).

HSH = Handlingar rör Skandinavinens Historia 30. Stockholm 1849.

Larsson, R, 1988. Tillämpningen av lagen (1970:991) om ändring i
kommunal och ecklesiastik indelning i samband med
fastighetsbildning (LÄIF). Fastighetsregistermyndighetens i Visby
promemoria 1988-05-09 dnr 87/228. Ex i Landsarkivet i Visby dnr
731/88 SSB 32.

Lindquist, S-O, 1981. Sockenbildningen på Gotland. En korologisk
studie. Gotländskt Arkiv 53. Visby.

Lithberg, N, 1932. By och gård på Gotland. Gotländskt Arkiv 4.
Visby.

- 1935. Inledning till Forsa ting. Sveriges Kyrkor, Gotland bd
II.

Moberg, I, 1938. Gotland um das Jahr 1700. Stockholm.

Lundkvist, S, 1974. Rörlighet och social struktur i 1610-talets
Sverige. Hist tidskrift.

Perlestam, M. 1988. Bönder i rörelse. Gårdsbruksansvarigas
flyttningar i Sverige 1545- 1620. Scandia 2.

Pernler, S-E, 1977. Gotlands medeltida kyrkoliv. Visby.

Roosval, J, 1947. Bara ödekyrka. Sveriges kyrkor, Gotland IV:I.

Siltberg, T, 1979. Förteckning över gotländska skattelängder m m
med personna,m före 1694, över jordeböcker för Gotlands län etc.
Körner, Siltberg ª Sundberg, Arkivforskning på Gotland, Visby, s
125ff.

- 1986. Gårdar, mark och människor 1413-1972- gotländsk
kameralhistoria. Gotländskt Arkiv 58. Visby.

- 1990. Jordköp på Gotlands landsbygd och de äldsta bevarade
breven. R Bohn (red), Gotlandia Irredenta, Festschrift für Gunnar
Svahnström, Sigmaringen, s 245-263.

Sjöberg, Å, 1981. De sålde sina hemman... redan på 1600-talet.
Gotländskt Arkiv 53. Visby.

SRS = Scriptores rerum Suecicarum 3. Uppsala 1871- 76.

Steffen, R, 1943. Gotlands administrativa, rättsliga och kyrkliga
organisation från äldsta tider till år 1645. Lund.

- 1945. Gotlands indelning och organisation. Boken om Gotland I,
Sthlm, s 326ff.

Sundberg, T, 1972. Västergarn kyrkoarkiv (företal till
arkivförteckning). Opubl manus, landsarkivet i Visby fört
33/1972.

- 1979. Summarisk förteckning över de gotländska kyrkoarkiven. I:
Körner, Siltberg ª Sundberg, Arkivforskning på Gotland, Visby s
12ff.

Yrwing, H, 1978. Gotlands medeltid. Visby.

Östergren, M. 1989. Mellan stengrund och stenhus. Gotlands
vikingatida silverskatter som boplatsindikation. Visby.

Tillbaka till projektet Gotländska ödegårdar