Betygsskala: A=suveränt             
             B=mycket bra            
             C=bra
             D=godkänt             
             E=dåligt             
             F=uselt 

Legend of Zelda: The Ocarina of Time
en recension av Christopher Wall 

  Ocarina of Time är det femte spelet i Shigeru Miyamotos fantastiska Zelda-serie (om man inte 
räknar med några små patetiska Phillips-försök). Detta är det första spelet i serien som är i 
3D, och en hel spelvärld har följt spelutvecklingen med spänning. Och jag kan säga att Ocarina
of Time verkligen lever upp till alla förväntningar.

  Handlingen börjar i den lilla byn Kokiri, där Kokiri-barnen lever med sin beskyddare 
Deku-trädet. I byn bor det en pojke som heter Link och han är den enda Kokirin som inte har 
någon fé. Men en morgon, efter att Link har drömt en mardröm, så kommer fén Navi till 
honom och berättar att Deku-trädet har kallat honom till sig. Link beger sig till Deku-trädet 
med Navi i släptåg och det är början till ett av de absolut bästa spelen genom tiderna.

  Det första som slår en när man spelar Ocarina of Time är den fantastiska grafiken. Luften i den
första byn är full av små féer som svävar omkring och solljuset strålar in mellan träden. Och
när man sedan går ut på Hyrule Fields och ser solen stiga upp i öst till en disfylld morgon, så
blir man överväldigad. Det är inte bara grafiken som är fantastisk även musiken och framför allt
spelkontrollen är otroligt bra. Till Ocarina of Time har Shigeru & co hittat på ett fullständigt
genialt kontrollsystem som heter Z-targeting. Det går ut på att man trycker Z-knappen (därav
namnet) för att fokusera på en fiende och attackera den. Det kanske låter lite för simpelt för
att vara så "fullständigt genialt", men det gör att man får lite svårighetsgrad i striderna till
skillnad från andra 3D-äventyrsspel t. ex Tomb Raider där Lara siktar automatiskt. 

  Som i alla de äldre Zelda-spelen (förutom tidigare nämnda små patetiska Phillips-försök) så går
spelen ut på att man skall utforska grottor för att hitta föremål och i slutet av varje grotta
lurar en lömsk boss. Grottorna i Ocarina of Time är precis lika logiskt uppbyggda som dem i de
tidigare spelen men nu är spelet som sagt var i 3D så nu når gåtorna upp till en ny dimension 
(haha). Stämningen i grottorna är väldigt bra och, kalla mig mesig, men jag tycker också att de
är ganska läskiga. Om det är något att klaga på så är det att bossarna är lite för lätta, fast de
ser visserligen väldigt mäktiga ut.

  Som du antagligen förstått vid det här laget så tycker jag väldigt mycket om Ocarina of Time.
Det är helt enkelt ett otroligt bra spel och något varje TV-spelare ska ha i sin samling. Väl
värt att köpa en N64 för.

Grafikbetyg: A+. Fantastiskt vackra miljöer.
Ljudbetyg: A. Otroligt stämningsfull musik och bra ljudeffekter.
Spelbarhetsbetyg: A+. Genial.
Hållbarhetsbetyg: A. Så mycket att se, så mycket att göra!

Slutbetyg: A+(+). Kanske det bästa TV-spelet någonsin.