1 Den byråkratiska kapitalismen har hos Marx funnit sitt legitima rättfärdigande. Det rör sig här inte om att skänka den ortodoxa marxismen ett tvivelaktigt erkännande för att ha förstärkt de neo-kapitalistiska strukturerna, vilkas nuvarande reorganisering i sig själv utgör en eloge åt den sovjetiska totalitarismen, utan istället att understryka i vilken utsträckning Marx' mest djupgående analyser av alienationen har vulgariserats till de mest banala fakta som, avskalade sin mystik och förkroppsligade i varje handling, dag efter dag präglar själva livet för ett växande antal människor. På det hela taget har den byråkratiska kapitalismen inneburit att alienationen blivit något självklart, den har uppenbarat alienationen för alla, mycket tydligare än Marx kunde hoppas, den har banaliserat alienationen i takt med att själva tillvarons medelmåttighet breder ut sig där nöden avtar. Fattigdomen tar igen på djupet hos vårt sätt att leva det den förlorar på det rena överlevandets plan. Det är åtminstone en allmänt omfattad känsla som rentvår Marx från alla den degenererade bolsjevismens tolkningar. "Teorin" om fredlig samexistens har påskyndat en sådan inställning och avskaffat alla tvivel på att exploatörer kommer riktigt bra överens, trots spektakulära kontroverser. 2 "Varje handling kan bli en religiös handling," skriver Mircea Eliade. "Människans tillvaro förverkligas samtidigt på två parallella plan: tillfällighetens, blivandets och illusionens plan samt evighetens, beständighetens och verklighetens." Den brutala skilsmässan mellan dessa båda plan på artonhundratalet visade att det skulle ha varit fördelaktigt för makten om verkligheten behållit sin glasyr av gudomlig upphöjdhet. Ändå måste man erkänna att reformismen lyckats där Bonaparte misslyckades: att upplösa blivandet i evigheten och verkligheten i illusionen. Föreningen är visserligen inget äktenskapligt sakrament men den varar och det är allt samexistensens och den sociala fredens förvaltare kan begära av den. Det är också den som tvingar oss att, i varaktighetens illusoriska perspektiv som ingen undflyr, betrakta vår belägenhet som slutet på en abstrakt tillfällighet, som slutet på våra handlingars reifierade tid. Eller tydligare: att se oss själva vid alienationens positiva pol, slutet på den sociala alienationen, slutet på mänsklighetens period av social alienation. 3 Samhällsbildningar hos urmänniskorna vittnar om en vilja att kämpa effektivare mot naturens mystiska och skrämmande krafter. Men att kämpa i naturen, på samma gång mot som med den, att underkasta sig dess mest omänskliga lagar för att uppnå en större chans att överleva, detta kunde bara ge upphov till en utvecklad form av aggressivt försvar, till en mer komplex och mindre primitiv attityd som på ett högre plan uttrycker de motsättningar som naturens okontrollerade och därmed opåverkbara krafter aldrig upphör att påtvinga. Genom att kampen mot naturens blinda herravälde blev samhällelig, blev den också framgångsrik i takt med att den pö om pö assimilerade den primitiva eller naturliga alienationen fast i en annan form. I kamp mot den naturliga alienationen blev alienationen social. Är det en tillfällighet att en teknologisk civilisation har utvecklats till den punkt där den sociala alienationen uppenbaras då den stöter på de sista resterna av naturens motstånd som teknologin av goda skäl inte lyckats knäcka. Teknokraterna föreslår idag att vi gör slut på den primitiva alienationen genom en storstilad humanitär ansats. De manar oss att utveckla fördelarna hos de tekniker som "i sig" möjliggör att effektivt bekämpa döden, lidandet, obehaget, livsledan. Men det skulle inte vara ett lika stort mirakel att avskaffa döden som att avskaffa självmordet eller önskan att vara död. Det finns sätt att avskaffa dödsstraffet på som gör att man saknar det. Fram till dags dato har den specialiserade användningen av tekniken, eller allmännare: det socio-ekonomiska sammanhang där all mänsklig aktivitet utspelas, kvantitativt minskat tillfällen till lidande och död medan döden själv, som en obotlig sjukdom, ätit sig in i vars och ens liv. 4 Efter den förhistoriska samlarepoken följer jaktepoken då klaner bildas som strävar efter att öka sina möjligheter att överleva. Under denna epok upprättas förråd och avgränsas jaktmarker som utnyttjas till gruppens fromma och från vilka främlingar förblir uteslutna. Detta förbud är absolut eftersom hela klanens välbefinnande vilar på det. Den frihet som uppnås genom att man inrättar sig bekvämare i naturen, och skyddar sig mot dess stränghet, ger därmed också upphov till sin motsats utanför de gränser som klanen drar upp, och tvingar gruppen att ändra sitt beteende gentemot uteslutna och hotande grupper. Alltsedan sin uppkomst har det socialt organiserade ekonomiska överlevandet förutsatt förekomsten av gränser, restriktioner, intressemotsättningar. Det borde vara allmängods att hittills har både vår egen och historiens utveckling skett inom ramen för ett uteslutande tillägnande; alltifrån att en klass, en grupp, en kast eller en individ griper makten över det socio-ekonomiska överlevandet vars form förblir komplex, som äganderätten till jord, ett territorium, en fabrik eller kapital - till den "rena" maktutövningen över människor (hierarki). Bortom kampen mot regimer som ser sitt paradis i en cybernetisk välfärdsstat, blir det nödvändigt att utvidga kampen mot ett grundläggande och från början naturligt förhållande, i vars utveckling kapitalismen bara spelar en episodisk roll, och som bara kan avskaffas tillsammans med de sista resterna av hierarki, eller mänsklighetens avskum. 5 Att vara ägare innebär att tillvälla sig en egendom som man utesluter alla andra att komma i åtnjutande av, samtidigt som man tillerkänner var och en abstrakt äganderätt. Genom att utesluta de andra från den faktiska äganderätten, utvidgar ägaren sitt ägande till att omfatta de uteslutna (absolut gentemot de egendomslösa, relativt gentemot andra ägare) utan vilka han inte är någonting. De egendomslösa har å sin sida inget val. Ägaren tillägnar sig dem och alienerar dem i egenskap av de som producerar hans herravälde, medan nödvändigheten att förbli vid liv tvingar dem att mot sin vilja medverka till sin egen uteslutning, att producera den och att överleva på ett sätt som omöjliggör att leva. Uteslutna som de är, deltar de i ägandet genom ägarens förmedling. Detta är ett mystiskt deltagande liksom från början varje förhållande inom klanen, eller sociala relationer som efterhand ersatte principen om obligatorisk anslutning enligt vilken varje medlem utgör en integrerad del av gruppen ("organiskt, ömsesidigt beroende"). Deras överlevande är avhängigt deras verksamhet inom ramen för det uteslutande tillägnandet. De förstärker en äganderätt som de endast befinner sig i närheten av och genom denna tvetydighet uppfattar var och en av dem sig som deltagare i ägandet, som levande fragment av äganderätt, en tro som bara förstärker deras egen belägenhet som uteslutna och ägda. (Extrema exempel på denna alienation: den trogne slaven, snuten, livvakten, centurien, som genom ett slags förbund med sin egen död skänker åt döden en makt som är jämförbar med livsviljan och som med destruktiv energi i sig förenar alienationens negativa och positiva poler: den fullständigt underkastade slaven och den absolute härskaren). Det ligger i exploatörens intresse att upprätthålla och förfina denna föreställning; inte på grund av någon machiavellism utan av ren självbevarelsedrift. Utformningen av vanföreställningar är intimt förknippad med ägarens och hans privilegiers överlevnad. Den bestämmer också de egendomslösas rent fysiska överlevnad, ett sätt att förbli vid liv som exploaterad och utan möjlighet att vara människa. Rofferiet och egenintresset påtvingas också, och uppfattas primitivt, som en positiv rätt fast under en negativ universalitets förtecken. Det uteslutande tillägnandet gäller för alla och rättfärdigas i allas ögon av någon gudomlig eller naturlig lag. Det objektifieras i en allmän illusion, i en översinnlig gudomlighet, i en inneboende lag under vilken var och en upplever en bekvämlighet som är tillräcklig för att hon ska stödja de mer eller mindre trånga gränser som sätts för hennes rätt att leva och för livsbetingelserna i allmänhet. 6 Man måste uppfatta alienationen som ett villkor för överlevande i detta sociala sammanhang. De egendomslösas arbete är underkastat samma motsägelser som det enskilda tillägnandet. Det gör dem till ägodelar, till dem som åstadkommer tillägnandet och sin egen uteslutning. Men det utgör också enda möjligheten att överleva för slavar, trälar och arbetare så att den verksamhet som upprätthåller tillvaron genom att tömma den på allt innehåll framstår som någonting positivt genom en förklarlig men olycksbådande optisk villa. Arbetet har inte bara förhärligats (i sin form av offer under enväldet och för sitt fördummande innehåll hos den borgerliga ideologin och i de föregivna folkdemokratierna) men framför allt har detta att arbeta för en herre och låta sig alieneras med anhängarens goda samvete kommit att betraktas som det hedervärda priset och det odiskutabla obehaget för att få överleva. Alienationens bästa beskydd är att den uppges tillfredsställa grundläggande behov; det som döljer den bäst är att den kan rättfärdigas på grundval av krav som inte går att ifrågasätta. Alienationen mångfaldigar behoven eftersom den inte kan tillfredsställa några. Idag kan man mäta otillfredsställelsen i antalet bilar, kylskåp och TV-apparater. De alienerande föremålen har inte längre det översinnligas list och mystik: de står där i sin konkreta fattigdom. Den rike är idag den som äger det största antalet utarmade föremål. Överlevandet har hittills hindrat oss från att leva. Därför kan vi vänta oss mycket av det omöjliga i att överleva, en omöjlighet som hädanefter visar sig alltmer eftertryckligt i takt med att komforten och överflödet av överlevnadens komponenter ställer oss inför valet: självmord eller revolution. 7 Det heliga härskar även över kampen mot alienationen. Så snart det mystiska täckelset faller och blottar exploateringens relationer och det våld de tar sig uttryck i, framstår kampen mot alienationen i blixtbelysning som en skoningslös närkamp med den nakna makten som plötsligt blottar sin brutala styrka och sin svaghet, en ömtålig jätte vars minsta sår förlänar angriparen herostratisk ryktbarhet. Men då makten överlever får alla ta stryk. Destruktionens praxis, sublima ögonblick då världens komplexitet blir påtaglig och kristallklar, uppenbar för alla. Oförsonliga revolter som slavupproren, les Jacques, bildstormarna, de rasande, les Fédérés, Kronstadt, Asturien och, som framtida löften, raggarna i Stockholm och de vilda strejkerna. Bara förintandet av all hierarkisk makt kan få oss att glömma allt detta. Och det tänker vi göra. De mytiska strukturernas slitenhet och långsamheten i deras återväxt, som möjliggör ett medvetande och upprorets kritiska innerlighet, är också orsak till att, när de revolutionära "överdrifterna" är över, kampen mot alienationen uppfattas på ett teoretiskt plan som en förlängning av den avmystifiering som föregick revolten. Det är nu klockan klämtar för revoltens mest sanna och autentiska innehåll, vilket kastas överbord av detta "vi ville inte att det skulle gå så här" från teoretiker som tagit på sig att förklara meningen med ett uppror för dem som genomfört det, för dem som förstår att avmystifiera i handling och inte bara i ord. Alla handlingar som utmanar makten kräver idag en analys och taktisk utveckling. Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt: a) det nya proletariatet som upptäcker sin utblottning mitt i ett överflöd av konsumtionsvaror (se den utveckling av arbetarnas kamp som nu tar sin början i England; liksom attityden hos den upproriska ungdomen i alla moderna länder). b) länder som lider av bitvisa och förfalskade revolutioner och där man förpassat sina tidigare och nuvarande teoretiker till muséet (se de intellektuellas roll i Östeuropa). c) tredje världen där misstänksamheten mot teknologiska myter eldats under av kolonialismens snutar och legosoldater, dessa de sista och alltför ivriga förkämparna för en översinnlighet mot vilka de själva är det bästa vaccinet. d) styrkan hos SI ("alla bär på våra idéer") som är kapabel att omintetgöra utkommenderade uppror, "kristallnätter" och insmickrande protester. 8 Det uteslutande tillägnandet hänger samman med dialektiken hos det enskilda och det allmänna. I den mystik där motsägelserna i slav- och feodalsystemen är grundade försöker den egendomslöse, som för sin egen del är utesluten från äganderätten, att genom sitt arbete tillförsäkra sig sitt överlevande. Och ju mer han strävar efter att identifiera sig med sin herres intressen desto bättre lyckas han. De övriga egendomslösa känner han bara genom deras liknande strävan, genom deras påtvingade överlämnande av sin arbetskraft (kristendomen förespråkade ett frivilligt överlämnande: slaveriet upphör när slaven "med gott hjärta" erbjuder sin arbetskraft), genom deras sökande efter bästa möjliga villkor för överlevandet och genom deras mystiska identifikation. Kampen, som är resultatet av en allmän vilja att överleva, förs emellertid på föreställningarnas nivå där den handlar om herrarnas önskningar och följaktligen släpper lös en viss rivalitet mellan slavar som avspeglar rivaliteten mellan herrarna. Tävlan utspelas på detta plan så länge exploateringens relationer förblir dolda i en mystisk ogenomskinlighet och så länge villkoren för ett sådant dunkel består. Eller åter: så länge graden av slaveri bestämmer graden av upplevd verklighet i slavens medvetande. (Med objektivt medvetande menar vi alltid ett som är medvetet om att vara ett objekt). Å sin sida finner sig ägaren förknippad med en rätt från vilken han är den ende att inte vara utestängd, men som på föreställningarnas nivå upplevs gälla för var och en av de utestängda tagna individuellt. Hans privilegier beror på denna tro, på den vilar också den styrka som är nödvändig att sätta upp gentemot de övriga ägarna, ja den utgör hans styrka. Om han dessutom framstår mindre som herre men desto mer som det godas tjänare eller som den allmänna frälsningens vapendragare, ja då kröns hans styrka med prestige, då kan han till sina privilegier foga att på föreställningarnas nivå (som är den ensidiga kommunikationens enda referensnivå) förneka själva det privata tillägnandets begrepp, han förvägrar var och en denna rätt, han förnekar de övriga ägarna. I det feodala perspektivet ingick inte ägaren bland föreställningarna på samma sätt som de egendomslösa: slavar, soldater, tjänstemän, tjänare av alla slag. Dessas liv var så vidrigt att de i allmänhet inte hade annat val än att leva som en karikatyr av Härskaren (feodalherren, fursten, husbonden, tuktomästaren, översteprästen, Gud, Djävulen...). Härskaren är emellertid själv tvungen att spela en sådan karikatyr. Han lyckas utan att anstränga sig, så skrattretande är han i sina anspråk att leva fullt ut, isolerad bland dessa som inte förmår mer än att överleva. Han är redan av vår sort (med en svunnen epoks storhet som skänker en åtråvärd och stark mustighet åt tristessen): dystert inväntar han som var och en av oss äventyret där han kan ge sig hän på väg mot sin fullständiga förtappelse. Skulle härskaren kunna inse att de som han alienerar är uteslutna och ägda? I så fall skulle han avslöja sig inför sig själv som exploatör, som en rent negativ varelse. Ett sådant medvetande är föga troligt men farligt. Genom att utbreda sin auktoritet och sin makt över största möjliga antal undersåtar, möjliggör han då inte för dessa att hålla sig vid liv, ger han dem då inte en chans till räddning? (Vad skulle hända med arbetarna om arbetsgivarna inte värdigades anställa dem? som 1800-talets skönandar älskade att upprepa). I själva verket avstår ägaren officiellt från alla anspråk på uteslutande tillägnande. Mot den egendomslöses offer, som genom arbete byter sitt verkliga liv mot ett skenliv (det enda som hindrar honom att överlagt välja döden men låter härskaren välja den åt honom) svarar ägaren genom att skenbart offra sin egenskap av ägare och exploatör; han utesluter sig själv på ett mytiskt sätt, han ställer sig i allas tjänst och i mytens (i Guds och sitt folks tjänst t.ex.). Med en överdådig gest, med en generositet som skänker honom en underbar aura, ger han avståendet dess rena form av mytisk verklighet; genom att avstå från det gemensamma livet blir han den fattige mitt i en illusorisk rikedom, den som offrar sig för alla medan de andra bara tänker på sig själva, sitt eget överlevande. Genom detta omvandlar han sin belägenhet till prestige. Storleken av hans offer är jämförbar med hans makt. Han blir till hela det illusoriska livets levande referenspunkt, den högsta punkten på en skala av mytiska värden. "Frivilligt" tillbakadragen från de dödligas gemenskap, är det mot gudarnas värld som han stiger, och det är hans mer eller mindre självklara deltagande i det gudomliga som på föreställningarnas nivå (den enda allmänt accepterade referensnivån) helgar hans plats i ägarnas hierarki. I organiserandet av det översinnliga får feodalherren - och genom osmos: innehavarna av makt och produktionsmedel - spela huvudrollen, den roll som han faktiskt spelar i det ekonomiska organiserandet av gruppens överlevnad. Gruppens existens kommer således att på alla plan bero av ägarnas existens som sådana, på dessa som äger alla eftersom de äger allt och som tvingar alla att avstå från livet genom sitt eget unika, absoluta och gudomliga avstående. (Från guden Prometeus, som straffades av gudarna, till guden Kristus, som straffades av människorna, har ägarens offer vulgariserats, förlorat sin helighet, humaniserats). Myten förenar således ägaren och de egendomslösa, den stänger in dem i en form där nödvändigheten att överleva, som rent fysisk eller privilegierad varelse, påtvingar dem att leva i en värld av skenbilder och under det verkliga livets inverterade tecken som är vardagslivets. Det är här vi befinner oss, väntande på att leva på ruinerna av en mystik mot vilken alla våra handlingar protesterar genom att underkasta sig. 9 Myten, detta det unitärt absoluta där världens motsägelser finner sig illusoriskt upplösta, denna harmoniska och ständigt harmoniserade vision där makten speglar och spacklar sig. Myten är heligt område, den utommänskliga zon där bland mängden av andra uppenbarelser det uteslutande tillägnandet är omsorgsfullt bannlyst. Nietzsche insåg detta: "Allt blivande är en brottslig frigörelse från det eviga varat och straffas med döden." Då bourgeoisin utger sig för att ersätta det feodala Varat med Blivandet, begränsar den sig i själva verket till att degradera varat och, för att öka profiten, upphöja Blivandet, att upphöja sitt eget blivande till Vara, inte längre det absoluta ägandets utan det relativa tillägnandets, ett futtigt, demokratiskt och mekaniskt blivande med dess betonande av framsteg, merit och orsakssammanhang. Ägarens liv hindrar honom från att se sig själv; förenad med myten i en pakt om liv och död är det honom förbjudet att se sig själv som den som njuter livets goda annat än genom att leva upp till föreställningen om sin egen uteslutning - och är det inte genom denna mytiska uteslutning som de egendomslösa kommer att inse sin egen verkliga uteslutning? Han bär ansvaret för en grupp, han axlar en guds bördor. Underkastad dennes välsignelse och förbannelse, sveper han sig i tagelskjorta och låter sig förbrukas. Som en modell av gudar och hjältar utgör härskaren, ägaren det rätta ansiktet hos Prometeus och hos Kristus, hos alla de spektakulära offer som får "den stora majoriteten av människor" att aldrig upphöra att offra sig åt härskarna, åt den lilla minoriteten (man bör framför allt nyansera bilden av ägarens offer: i Kristus fall rör det väl sig närmare bestämt om ägarens son? Eller om ägaren bara kan erbjuda ett skenbart offer, kan ägarens son utsättas för en verklig offerslakt då omständigheterna så kräver; denne är ju bara en ofullgången ägare, en ansats eller ett vagt hopp om framtida ägande. Det är i denna mytiska dimension man kan förstå journalisten Barrès ökända yttrande då kriget 1914 äntligen kom för att uppfylla hans önskningar: "Vår ungdom har som sig bör gått för att i strömmar utgjuta vårt blod"). Denna ganska vidriga lek har, innan den inlemmades med riter och folklore, genomgått en heroisk epok då kungar och stamhövdingar dödades rituellt enligt sin egen "vilja". Historikerna lugnar oss med att dessa vördnadsvärda martyrer snart ersattes av fångar, slavar eller brottslingar. Plågorna har upphört men glorian sitter kvar. 10 Ägarens offer och de egendomslösas offer ligger till grund för föreställningen om ett gemensamt öde. Med andra ord: uppfattningen om människans villkor grundar sig på en plågsam idealbild där den oupplösliga motsättningen mellan den enes mytiska offer och de mångas offrade liv söker sin upplösning. Det kommer an på myten att, i en följd av statiska ögonblick, förena och föreviga dialektiken hos "livsviljan" och dess motsats. En sådan konstlad och allt dominerande enhet uppnår sitt mest påtagliga uttryck i kommunikationen och särskilt då i språket. På denna nivå, där tvetydigheten är som störst, avslöjar språket frånvaron av verklig kommunikation, det lämnar analytikern åt inbillningsfoster, åt orden, dessa tidlösa och flytande ögonblick, vars innehåll ändras med dem som uttalar dem på samma sätt som begreppet offer ändras. När det sätts på prov kan språket inte längre dölja det grundläggande missförståndet utan bäddar för en kris i allas deltagande. I en epoks språk kan man följa den totala revolutionens spår, ofullkomlig men alltid inneboende. De är hänförande och skrämmande tecken på de omvälvningar som de förebådar. Men vem tar dem på allvar? Misstroendet som riktas mot språket är lika djupt och spontant som det förakt som omger myterna, vid vilka man för övrigt ändå är djupt fästade. Hur kan man precisera nyckelord med andra ord? Hur kan man med hjälp av fraser påvisa det fraseologiska organiserandet av skenbilder? De bästa texterna väntar fortfarande på sitt rättfärdigande. När en dikt av Mallarmé framstår som enda förklaring till en revolthandling, då kan man utan tvetydighet prata om poesi och om revolution. Att vänta och förbereda sig för detta ögonblick innebär att man behandlar information, inte som en sista tryckvåg vars betydelse undgår alla, utan som den första återverkningen av en framtida handling. 11 Myten, som är född ur människornas vilja att överleva naturens okontrollerbara krafter, har spelat ut sin roll som redskap för den allmänna välfärden men fortsätter att utöva sin tyranniska makt genom att reducera livet till enbart överlevande, genom att förneka det som rörelse och helhet. När myten ifrågasätts, omfattar den det som ifrågasätter den, den slukar och smälter det förr eller senare. Inget av det som försöker förstöra de förhärskande andliga strukturerna, varken föreställningar eller begrepp, kan motstå den. Den härskar över beskrivningen av fakta och upplevelser på vilka den tvingar sin uttolkande struktur (dramatisering). Det medvetande om det upplevda som finner sitt uttryck på de organiserade skenbildernas nivå är i själva verket ett förlorat medvetande. Myten lever på det belönade offret. Eftersom varje individuellt liv också medför att detta liv förnekas, måste den upplevda erfarenheten beskrivas som offer och gottgörelse. Som erkänsla för sin försakelse skördar den upptagne (den befordrade arbetaren, specialisten, direktören - nya martyrer som helgonförklaras demokratiskt) en skyddande nisch i skenbildernas organisation, han finner sig väl tillrätta i alienationen. Men det kollektiva skyddet försvann med de sista unitära samhällena, det enda som består är deras konkreta efterföljare för allmänt bruk: tempel, kyrkor, palats..., minnen av ett universellt beskydd. Idag återstår individuella skyddsrum. Deras effektivitet kan ifrågasättas men det råder inget tvivel om deras pris. 12 Det utarmade livet utspelar sig framför allt i ett formellt sammanhang. Visserligen föds det ur de sociala relationer som det uteslutande tillägnandet skapar, men det får sin väsentliga form av det uttryck dessa relationer tar sig. Denna form, som är universell, oomtvistlig men alltid ifrågasatt, gör tillägnandet till en rätt som erkänns av alla och som alla är uteslutna från, en rätt som man bara får om man avstår från den. Och för att den mest autentiska upplevelse inte ska krossa det sammanhang i vilket den finner sig fångad (ett brott som benämns revolution) kan den bara bli medveten, uttryckas eller kommuniceras under inverterade förtecken så att dess grundläggande motsägelser förblir fördolda. Med andra ord: om ett positivt projekt avstår från att fullfölja en praxis av radikal omvälvning av levnadsvillkoren - villkor som i alla sina yttringar är det uteslutande tillägnandets villkor - har det inte minsta chans att undvika att den negativitet som härskar över de sociala relationerna tar över; det fångas in som sin egen spegelbild, i sin inverterade betydelse. I det totaliserande perspektiv där det uteslutande tillägnandet bestämmer villkoren för allas hela liv och där det inte längre är någon skillnad på dess verkliga och dess mytiska makt (båda är både verkliga och mytiska) tillåter det inte den upplevda erfarenheten att komma till uttryck annat än som sin motsats. Hela livet är nedsänkt i en negativitet som fräter och formulerar det. Att prata om liv idag är som att prata om rep i hängd mans hus. Vi har tappat nyckeln till livsviljan men alla dörrar till gravkammaren står öppna. Men allt tal om tillfälligheter och slumpens skördar räcker inte längre för att rättfärdiga vår leda; de som fortfarande accepterar att leva tryggt i sin trötthet gör sig bekvämt en avslagen bild av sig själva genom att blunda för att var och en av deras vardagliga handlingar är en levande dementi av deras hopplöshet, en dementi som borde få dem att inte misströsta om annat än sin egen brist på fantasi. Bland dessa bilder, där livet är bortglömt, öppnar sig ett spektrum av valmöjligheter mellan två extremer: den erövrande och den förslavade vilden å ena sidan och å den andra helgonet och den rene hjälten. Luften i detta skithus går inte längre att andas. Världen och människan som representation stinker as och hädanefter finns ingen gud som kan omvandla slakthuset till liljekullar. Efter all den tid som människan har dött och accepterat förklaringarna från gud, naturen och de biologiska lagarna, är det då inte dags att fråga sig om inte detta beror på att så mycket död, av mycket precisa anledningar, har ätit sig in i varje ögonblick av våra liv. 13 Det uteslutande tillägnandet kan alldeles särskilt betraktas som ett tillägnande av ting genom tillägnandet av varelser. Det är källan och det upprörda vatten där alla reflexer blandas till otydliga bilder. Dess verksamhetsfält och inflytelsesfär, som täcker hela historien, tycks hittills ha utmärkts av en dubbel bestämmelse: en ontologi grundad på förnekandet av jaget och på offret (dess objektiva respektive subjektiva aspekter) och en grundläggande dualitet, en uppdelning mellan särskild och allmän, individuell och kollektiv, privat och offentlig, teoretisk och praktisk, andlig och materiell, intellektuell och manuell, etc. Motsättningen mellan det universella tillägnandet och den universella expropriationen förutsätter att härskaren utpekas och isoleras. Denna mytiska bild av terror, av nödvändighet och avståndstagande erbjuder sig åt slavar och tjänare, åt alla dem som strävar efter att ömsa skinn och byta omständigheter. Den är en illusorisk spegelbild av deras deltagande i ägandet, en naturlig illusion eftersom de faktiskt deltar genom sitt dagliga offer av sin energi (det som under antiken kallades straff och pina och som vi kallar arbete), och eftersom detta ägande skapar dem i den mening att ägandet utesluter dem. Härskaren har inget annat val än att klamra sig fast vid begreppet arbete-som-offer likt en annan Jesus vid sitt kors och sina spikar, att försöka göra offret trovärdigt, att låtsas avstå sin rätt till exklusiva njutningar och att upphöra expropriera med rent mänskligt våld (dvs oförmedlat våld). Handlingens storsinthet mildrar det bakomliggande våldet, det ädla hos offret skänker specialtrupperna absolution, erövrarens brutalitet upplöses i en upphöjdhet där härskandet är inneboende, gudarna avskaffar omedgörligt rättigheter, de är gnälliga herdar åt en fridfull hjord av "Varande och Viljande-vara Ägare". Satsningen på det översinnliga och det offer detta implicerar är härskarens snyggaste erövring, hans flottaste underkastelse inför nödvändigheten att erövra. Den som snor åt sig ett stycke makt utan att två sig med detta avstående (som t.ex. rånaren eller tyrannen) finner sig förr eller senare snärjd som ett djur eller värre: som en som inte ser till några andra mål än sina egna och vars uppfattning om "arbete" inte tar den minsta hänsyn till de övrigas själsfrid: Troppmann, Landru, Petiot som lägger upp sin budget utan att ta med i räkningen försvaret av den fria världen, det kristna västerlandet, Staten eller de mänskliga värdena; den är slagen på förhand. Genom att strunta i spelets regler stör pirater, gangsters och laglösa de goda samvetena (de samveten som är avspeglingar av myten), men genom att döda skurken eller göra honom till snut skänker härskaren sin allmakt åt den eviga sanningen: den som inte betalar med sitt liv förlorar själva överlevandet, att skuldsätta sig för rätten till ett betalt liv. Härskarens offer är det som skänker kontur åt humanismen, det som utgör humanismen och - låt det stå klart en gång för alla - den ynkliga negationen av allt mänskligt. Humanismen, det är den enväldigt skojande härskaren tagen på allvar och hyllad av dem som i det skenbara offret, denna skrattretande skenbild av deras eget verkliga offer, vill se en anledning att hoppas på frälsning. Rättvisa, människovärde, ädelhet, frihet... dessa ord som gläfser och gnäller, är de något annat än knähundar vars hussar lugnt inväntar deras hemkomst sedan heroiska lakejer tillkämpat sig rätten att rasta dem? Att använda sig av dem, det är att glömma att de utgör den behagliga ballast med vilken makten höjer sig utom räckhåll. Och antag att en regim får för sig att härskarnas mytiska offer inte får vulgariseras i lika universella former utan börjar förfölja dessa ord och kasta sig över dem för att förgöra dem, då kan man bara förvänta sig att vänstern försöker bekämpa detta med ett bräkande ordkrig där varje ord påminner om någon tidigare härskares "offer" och ropar efter någon ny härskares inte mindre mytiska offer (en vänsterhärskare, en makt som mejar ner arbetarna i proletariatets namn). Det som utgör den humanism som är förbunden med begreppet offer hör hemma hos härskarnas och slavarnas gemensamma fruktan; det är inget annat än solidariteten hos en vettskrämd mänsklighet. Men vilket ord som helst blir till ett vapen så snart det kompar handlingarna hos dem som förkastar varje hierarkiserad makt; Lautréamont och de illegalistiska anarkisterna har alltid förstått det, dadaisterna likaså. Tillägnaren blir alltså ägare i samma ögonblick han överlämnar ägandet av varelser och ting i Guds händer eller åt en universell översinnlighet, vars allsmäktighet återfaller på honom som en nåd som helgar hans minsta nyck. Att utmana en sålunda helgad ägare, det är att angripa Gud, naturen, fosterlandet eller folket, det är med ett ord att utestänga sig själv från den fysiska och andliga världen. För dem som lägger bruket av våld till Marcel Havrennes humor när han så lustigt skriver: "det gäller inte att regera och ännu mindre att låta sig regeras," för dem finns varken frälsning eller förbannelse, ingen plats i världsordningen, varken hos Satan, denne de troendes store allierade, eller i myten, vars levande bevis för dess onyttighet de är. De föddes för ett liv som återstår att skapa; i den utsträckning de levde är det med detta hopp de gick i döden. Ur singulariseringen i upphöjdheten följer två satser: a) om ontologin implicerar upphöjdhet är det klart att varje ontologi a priori rättfärdigar förekomsten av härskare och hierarkisk makt där härskaren återspeglas i mer eller mindre trogna, degraderade bilder. b) till åtskillnaden mellan manuellt och intellektuellt arbete läggs en åtskillnad mellan arbete-som-verkligt-offer och dess organisering som skenbart offer. Det är frestande att förklara fascismen - bland andra orsaker - som en trohetshandling, ett kättarbål av en borgarklass som hemsöks av mordet på Gud och av det stora, heliga skådespelets förstörelse och som viger sig åt djävulen, åt en inverterad mystik, en svart mystik med dess riter och brännoffer. Mystik och storkapital. Låt oss heller inte glömma att den hierarkiska makten inte kan förekomma utan översinnlighet, utan ideologier, utan myter. Myten om avmystifiering är för övrigt beredd att återupprätta den: det räcker att helt filosofiskt "undgå" att avmystifiera i handling. Därefter blir varje vederbörligen avsnoppad avmystifiering smärtfri, eutanasisk, med andra ord humanitär. Det är bara det att den rörelse som avmystifierar kommer att kröna sitt verk genom att avmystifiera avmystifierarna. 14 Genom sitt frontalangrepp på den mytiska organiseringen av skenbilder slog de borgerliga revolutionerna, mot sin egen vilja, in sig på den ömma punkten hos den unitära makten och i all synnerhet den hierarkiska makten i vilken form det vara må. Förklarar detta oundvikliga misstag det skuldkomplex som är ett så utmärkande drag hos den borgerliga mentaliteten? Vad som är bortom allt tvivel är att det rör sig om ett oundvikligt misstag. Ett misstag framför allt därför att när väl de ogenomskinliga lögner som dolt det uteslutande tillägnandet smulats sönder så har också myten gått i bitar och lämnat ett tomrum som bara kan fyllas av berusad frihet och storslagen poesi. Hittills har förstås inte den orgiastiska poesin förmått slå ner makten. Den har av lättförklarliga skäl inte lyckats; men de tvetydiga tecken som förebådar slagen rispar på samma gång djupa sår. För övrigt räcker det - om vi lämnar åt historiker och esteter att pyssla med sina samlingar - att skrapa på minnets sårskorpa för att de tidigare skriken, orden och handlingarna ska få makten att blöda igen över hela kroppen. Inget organiserande av minnenas överlevnad kan hindra att de glöms bort och utplånas: i den utsträckning de blir levande börjar de också upplösas; och detta med samma intensitet som vårt överlevande då vi själva börjar skapa vårt vardagsliv. En oundviklig process: som Marx har visat innebär bytesvärdet och dess symboliska substitut pengar en djup och latent kris i den unitära världens hjärta. Handelsvaran skänker åt de mänskliga relationerna en universell karaktär (en tusenlapp representerar allt man kan skaffa för den) och en egalitär karaktär (det rör sig om byte av likvärdiga ting). Denna "egalitära universalitet" undflyr i någon mån både exploatör och exploaterad men båda uppfattar sig själva i den. De finner sig stå ansikte mot ansikte, inte längre konfronterade i en gudomlig födslo- och arvsrätts mystik, som var fallet för adeln, utan i en begriplig översinnlighet, som är Logos, en uppsättning lagar som alla kan fatta, även om denna uppfattning ligger inbäddad i ett mysterium. Ett mysterium som av sina invigda, framför allt prästerna, kräver att bevara Logos i den gudomliga mystikens limbus och så småningom överlåta åt filosofer och tekniker sin heliga mission. Från Platons republik till den cybernetiska staten. Under trycket av bytesvärdet och tekniken (som man skulle kunna kalla gör-det-självförmedling) sekulariseras sålunda myten långsamt. Två fakta är värda att notera: a) Logos som lösgör sig från den mystiska enheten bekräftar sig på samma gång inom den som mot den. Ovanpå magiska och analoga strukturer lägger den rationella och logiska som på samma gång förnekar och bevarar de förra (matematik, poetik, ekonomi, estetik, psykologi etc). b) Varje gång Logos eller "organiserandet av begripliga skenbilder" vinner i självständighet tenderar det att avskära sig från det heliga och splittras. Och detta på ett sådant sätt att det utgör en dubbel fara för den unitära makten. Vi vet redan att det heliga innebär att makten håller sitt grepp över helheten och att var och en som vill ha tillträde till helheten måste passera genom maktens förmedling; förbuden mot mystiker, alkemister och gnostiker utgör tillräckligt bevis. Detta förklarar också varför den nuvarande makten "beskyddar" specialisterna i vilka den konfyst ser ett återhelgat Logos' missionärer utan att för den skull skänka dessa sitt fulla förtroende. De historiska tecken, som vittnar om fullbordade ansträngningar att inom den mystiska, unitära makten grunda en rivaliserande makt, hävdar sin enhet med Logos: så framstår den kristna synkretismen, som förklarar Gud psykologiskt, renässansen, reformationen och upplysningstiden. Genom att bemöda sig om att upprätthålla Logos enhet, visar sig alla härskare väl medvetna om att endast enheten stabiliserar makten. Betraktar man det hela lite närmare, har deras ansträngningar inte varit så förgäves som Logos' uppsplittring under 1800- och 1900-talet tycks visa. I den allmänna atomiseringsrörelsen har Logos vittrat sönder till specialiserade tekniker (fysik, biologi, sociologi, papyrologi etc.), men samtidigt gör återvändandet till helheten sig gällande med allt större kraft. För att inte glömma det, räcker det att en teknokratiskt allsmäktig makt sätter i verket en planering av helheten för att Logos skulle efterträda myten och upprätthålla en framtida, unitär makt (cybernetisk) över helheten. I ett sådant perspektiv framstår encyklopedisternas drömmar (ett obegränsat, strängt rationellt framåtskridande) som förverkligade efter endast tvåhundra års fördröjning. Det är i denna anda stalino-cybernetikerna förbereder framtiden. Det är i detta perspektiv man måste förstå att den fredliga samexistensen är början på en totalitär enhet. Det är hög tid att var och en inser att det är mot just denna vi redan gör motstånd. 15 Vi känner slagfältet. Det gäller att förbereda slaget innan det politiska partnerskapet mellan patafysikern med sin helhet utan teknik och cybernetikern med sin teknik utan helhet har blivit vederbörligen registrerat. Från den hierarkiska maktens synpunkt är det inte tillrådligt att avhelga myten med mindre än att Logos återhelgas, eller åtminstone dess avhelgade delar. Att attackera det heliga innebär på samma gång att befria helheten och således rasera makten. Den borgerliga makten, som är så söndersmulad, futtig och ständigt ifrågasatt, upprätthåller en relativ jämvikt genom att stödja sig på denna tvetydighet: tekniken som objektivt avhelgar framstår subjektivt son ett befrielseelement. Inte en verklig befrielse, som bara ett avhelgande tillåter, dvs slut på skådespelet, utan en karikatyr, ett surrogat, en framkallad provokation. Det som den unitära uppfattningen om världen förlade till ett "ovan där" (bilden av himmelsfärden) placerar den uppstyckade makten i en underbar framtid (bilden av projektet) som gal på nutidens gödselhög men som inte är något annat än det nuvarande multiplicerat med antalet prylar som kommer att tillverkas. Från slagordet "lev i Gud" har vi hamnat i en humanistisk variant: "överlev ålderdomen" eller "lev ung, lev länge". Den avhelgade och splittrade myten förlorar sin storslagenhet och sin andlighet. Den antar en torftig form, behåller sina tidigare egenskaper men presenterar dem på ett konkret och brutalt sätt. Gud har lämnat regissörsstolen och i väntan på att Logos skall ersätta honom med sin teknik och sin vetenskap, visar sig alienationens spöken överallt och utsår oordning. Håll ögonen öppna: de är en framtida ordnings budbärare. Hädanefter gäller det för oss att leka om vi vill undvika att framtiden ska gå i överlevandets tecken, eller rentav att överlevandet blir omöjligt (hypotesen om mänsklighetens självmord) och därmed följaktligen varje försök att fritt skapa vårt vardagsliv. De vitala målen för ett fritt skapande av vardagslivet är varje hierarkisk makts ömma punkter. Att skapa det ena är att förstöra det andra. De element, som fångade i avhelgandets och återhelgandets virvelströmmar, mot vilka vi i första hand inriktar oss, är: organiserandet av skenbilder i ett skådespel i vilket alla förnekar sig själva; uppdelningen som ligger till grund för det utarmade livet, därför att det är den plats där den objektiva uppdelningen mellan ägare och egendomslös upplevs och återkastas på varje plan; och offret. Dessa tre är sammanhängande precis som sina motsatser: deltagande, kommunikation, förverkligande. Samma gäller för deras kontext: icke-helheten (en bristfällig värld eller kontrollerad helhet) och helheten. 16 De mänskliga relationerna som fordom upplöstes i en gudomlig översinnlighet (annorlunda uttryckt: helheten smyckad och utstyrd av det heliga) stöptes och stelnade så snart det heliga inte längre tjänade som katalysator. Deras materiella natur avslöjades och bakom gudarnas makt började människors makt framträda i takt med att Försynen ersattes av nyckfulla ekonomiska lagar. Mot den således mytiska roll som var och en tidigare spelade i det gudomliga strålkastarljuset svarar idag en hel uppsättning roller vilkas masker, som ju utgörs av mänskliga ansikten, lika förbannat kräver av både skådespelare och statist att dessa förnekar sitt verkliga liv i enlighet med dialektiken hos det mytiska och det verkliga offret. Skådespelet är ingenting annat än den avhelgade och splittrade myten. Det utgör en skyddshjälm åt en makt (som man också kan kalla en väsentlig förmedling) som blivit känslig för varje slag sedan den inte lyckas dölja sin egenskap av uteslutande tillägnande i den kakofoni där alla skrik tar ut varandra och harmoniseras. Och inte heller den olycka den åt alla bär i mer eller mindre starka doser. Rollerna har utarmats inom ramen för den fragmenterade makt som fräts sönder genom avhelgande; på samma vis som skådespelet innebär ett utarmande i förhållande till myten. De avslöjar sin mekaniska konstgjordhet så uppenbart att makten än mer braskande är tvungen att, för att förhindra ett folkligt förkastande av skådespelet, själv ta initiativet till ett sådant förkastande genom att byta ut några skådespelare eller ministrar eller anställa förföljelser mot inbillade eller prefabricerade anstiftare (Moskva-agenter, Wall Street, judokratin, de trehundra familjerna). Detta betyder också att varje livets skådespelare eller statist mot sin vilja spelar med i en buskis där maneren ersatt stilen. Myten som oföränderlig helhet insvepte rörelsen (som exempelvis pilgrimsfärderna som utgör ett fullföljande och ett äventyr inom orörligheten). Å ena sidan kan skådespelet inte uppfatta helheten som annat än fragment eller spår av fragment (psykologiska, sociologiska, biologiska, filologiska, mytologiska världsåskådningar), men å andra sidan befinner det sig där avhelgandet och försöken till återhelgande flyter samman. Således kan det bara påtvinga sin orörlighet inuti den verkliga rörelse som förändrar det trots dess motstånd. I den fragmenterade eran utgör organiserandet av skenbilder en linjär följd av orörliga ögonblick (detta hackvisa framåtskridande illustreras perfekt av den stalinistiska "dialektiska materialismen"). Inom ramen för det som vi kallar "det koloniserade vardagslivet" finns inga förändringar annat än byten av fragmentariska roller. Enligt en mer eller mindre påtvingad konvenans är man efter vartannat: medborgare, familjefar, kärlekspartner, specialist, yrkesman, producent, konsument. Och följaktligen: vilken ledare känner sig inte ledd? Följande ordspråk gäller för alla: den som slår ibland blir ändå ständigt slagen. Den fragmenterade epoken lämnar åtminstone inget tvivel på denna punkt: det är vardagslivet som är det slagfält där kampen mellan helheten och makten utspelas, där makten använder all sin energi för att kontrollera helheten. Det som vi gör anspråk på genom att kräva makt över vardagslivet gentemot den hierarkiska makten, det är allt. Vi befinner oss i den förallmänligade konflikt som sträcker sig från familjegräl till revolutionära krig, och vi har satsat på livsviljan. Detta betyder att vi måste överleva som anti-överlevande. Vi intresserar oss väsentligen för de ögonblick då livet bryter fram genom överlevandets isvallar (antingen dessa ögonblick är omedvetna eller teoretiserade, historiska - som revolutionen - eller personliga). Meen det är uppenbart att också vi är förhindrade att fritt fullfölja sådana ögonblick (med undantag för revolutionen själv) likaväl på grund av maktens allmänna förtryck som av vår kamps nödvändigheter, vår taktik etc. Det är därför lika viktigt att hitta metoder för att kompensera denna "felprocent" genom att utvidga dessa ögonblick och påvisa deras kvalitativa egenskaper. Det som omöjliggör att vad vi säger om skapandet av vardagslivet återerövras av kulturen och halv-kulturen (Arguments, "tänkare" med betald semester), det är just att varje situationistisk idé inte är något annat än en trogen förlängning av de utkast till handlingar vilka massor av människor i varje ögonblick utför för att förhindra att varje dag blir till 24 timmar av bortkastat liv. Är vi ett avantgarde? I så fall betyder det att marschera i takt med verkligheten. 17 Vi gör inte anspråk på att ha monopol på intelligens, men väl på dess användning. Vår position är strategisk, vi är mitt i varje konflikt vilken den än är. Det kvalitativa är vår slagstyrka. Den som slänger denna tidskrift i soporna för att den är motbjudande, utför en mycket vackrare handling än den som läser den, förstår lite grann och ber oss om en förklarande handledning med vilken han kan visa för sig själv att han är en intelligent och kultiverad person, dvs en imbecill. Förr eller senare måste det stå klart att de ord och fraser vi använder fortfarande släpar efter verkligheten. Med andra ord att det förvrängda och klumpiga sätt som vi uttrycker oss på (som en man med smak inte helt felaktigt kallade "en ganska irriterande, hermetisk terrorism") härrör från vår centrala position vid den förvirrade front där den oändligt komplexa striden förs mellan det språk som beslagtagits av makten (betingelse) och det fria språket (poesin). Framför dem som följer på några stegs avstånd, föredrar vi dem som förkastar oss av otålighet över att vårt språk ännu inte är autentisk poesi, dvs ett fritt skapande av vardagslivet. Allt som berör tänkandet berör också skådespelet. De flesta människor lever i fruktan över att vakna upp till sig själva, en fruktan som makten skickligt underblåser. Betingelsen, som är maktens specialpoesi, har utsträckt sitt inflytande så långt (all materiell utrustning finns där till dess förfogande: press, TV, stereotyper, magi, tradition, ekonomi, teknik - det som vi kallar det beslagtagna språket) att den nästan lyckats upplösa det som Marx kallade den icke-behärskade sektorn för att ersätta den med en annan (se längre fram vårt porträtt av "den överlevande"). Men det upplevda låter sig inte så lätt reduceras till en följd av tomma gestalter. Motståndet mot den främmande organiseringen av livet, dvs organiserandet av livet som överlevnad, innehåller mer poesi än allt som hittills har publicerats i form av dikter och prosa, och poeten, i ordets bokstavliga betydelse, är den som åtminstone har förstått eller erfarit detta. Men en sådan poesi lever farligt. Denna poesi i situationistisk mening är helt klart oförsonlig och omöjlig för makten att fånga in (så snart en handling fångas in blir den till stereotyp, betingelse, maktens språk). Det hindrar inte att den är omringad av makten. Det är genom isolering makten omringar och håller fast det som är okuvligt. Men isoleringen är inte särskilt hållbar. Tångens ena käft är hotet om sönderfall (vansinne, sjukdom, elände, självmord), den andra är fjärrstyrda terapier. Den ena leder till döden, den andra till överlevande och inget mer (tom kommunikation, familje- eller vänskapsband, psykoanalys i tjänst hos alienationen, medicinsk vård, jagterapi). S.I. måste förr eller senare definiera sig som terapeutisk: vi är beredda att försvara den poesi som skapas av alla gentemot den falska poesi som den ensamma makten anordnar (betingelsen). Det är viktigt att läkare och psykoanalytiker inser att dom en vacker dag tillsammans med arkitekter och andra överlevandets apostlar kommer att få lida av konsekvenserna av sitt handlande. 18 Alla motsättningar som inte löses och passeras försvagas. Dessa motsättningar kan inte utvecklas annat än som fångar i tidigare, oöverskridna former (som t.ex. den anti-kulturella konsten i det kulturella skådespelet). All radikal opposition som inte är framgångsrik eller endast delvis framgångsrik (vilket går på ett ut) tynar steg för steg bort i reformistisk opposition. De uppstyckade oppositionerna är som kuggarna på ett kugghjul: de griper in i varandra och håller maskineriet igång, skådespelets och maktens maskineri. Myten upprätthåller alla motsättningar i manikeismens arketyp. Var kan man hitta en arketyp i ett uppsplittrat samhälle? I själva verket framstår idag minnet av tidigare motsättningar i deras betydelseberövade och icke-aggressiva form som ett sista försök till sammanhang i organiserandet av skenbilder, i så hög grad har skådespelet har blivit förvirringens och likvärdighetens skådespel. Vi är beredda att utplåna varje spår av dessa minnen genom att i en radikal kamp samla ihop all den energi som ligger innesluten i de tidigare motsättningarna. Ur alla de källor som makten har murat igen kommer att spruta en flod som förändrar hela världen. Makten, denna karikatyr på motsättningar, väntar sig att var och en är antingen för eller emot Brigitte Bardot, den nya romanen, Citroën 4, spaghetti, meskalin, kortkort, FN, klassikerna, förstatligande, kärnvapenkrig, liftning. Man frågar alla efter deras åsikt om varje detalj för att behändigt hindra dem från att ha en om helheten. Hur klumpig manövern än är, kunde den lyckas bara inte de handelsresande som knackar dörr börjar inse sin egen alienation. Till den passivitet som påtvingats de egendomslösa massorna läggs nu en växande passivitet bland ledare och skådespelare som är underkastade marknadens och skådespelets abstrakta lagar och som njuter en allt mindre, verklig makt över världen. Redan kan man se tecken till revolt bland skådespelarna, berömdheter som försöker undfly publicitet eller ledare som kritiserar sin egen makt, B.B. eller Fidel Castro. Maktens instrument börjar bli slitna, man måste räkna med dem i den mån de som instrument gör anspråk på att bli fria. 19 I det ögonblick, då slavarnas revolt hotade att kasta omkull maktstrukturen och avslöja förbindelsen mellan det översinnliga och det uteslutande tillägnandets mekanism, fanns kristendomen där för att utveckla en storstilad reformism vars centrala, demokratiska krav bestod i att slavarna skulle uppnå, inte ett mänskligt livs verklighet - vilket skulle ha varit omöjligt utan att förkasta tillägnandet som ett uteslutande ingrepp - men väl overkligheten hos en existens i vilken källan till lycka är mytisk (efterliknandet av Jesus som priset för ett liv efter detta). Vad har förändrats? Väntan på livet efter detta har ersatts av väntan på en bättre morgondag; offrandet av det verkliga och omedelbara livet är priset för ett skenlivs illusoriska frihet. Skådespelet är den lögn i vilken tvångsarbetet framställs som frivilligt offer. Inget är mer misstänkt än slagordet "åt var och en efter hans arbete" i en värld där arbete är utpressning; för att inte tala om slagordet "åt var och en efter behov" i en värld där behoven bestäms av makten. Varje skapelse som strävar att definiera sig autonomt, och därmed fragmenterat, och inte tar med i räkningen att det som definierar den i själva verket är den negativitet i vilken allting är upphängt, hamnar i det reformistiska projektet. Den bygger på lösan sand som om det vore ett betongfundament. Ringaktning och okunnighet om det sammanhang som den hierarkiska makten slagit fast leder bara till en förstärkning av detta sammanhang. Å andra sidan: de spontana handlingar som vi kan se ta form överallt mot makten och dess skådespel måste vara medvetna om hindren och räkna med motståndarens styrka och medel till återanpassning. Den taktik som vi avser att popularisera är détournement. 20 Offret måste löna sig. I utbyte mot sitt verkliga offer erhåller arbetarna verktygen för sin egen befrielse (komfort, prylar), men det är en rent fiktiv befrielse eftersom makten undanhåller alla bruksanvisningar; makten använder både verktygen och dem som använder dem för sina egna syften. De kristna och borgerliga revolutionerna har demokratiserat det mytiska offret eller "härskarens offer". I dag är de invigda legio som samlar sina smulor av makt genom att ställa hela sitt partiella kunnande i allas tjänst. De kallas inte längre "invigda" och ännu inte "Logos präster" utan bara specialister. På skådespelets nivå kan deras makt inte ifrågasättas: deltagaren i Kvitt eller dubbelt och posttjänstemannen, som utbreder sig över finesserna hos sin bil, identifierar sig båda med specialisten; vi vet också att produktionschefer använder en liknande identifikation för att tämja sina tempoarbetare. Teknokraternas verkliga mission kunde framför allt bestå i att förena Logos om de inte - genom en av den uppsplittrade maktens motsättningar - vore så förskansade i en löjlig isolering. Alienerade som de är genom sin ömsesidiga påverkan känner de till allt om någon del men allt förverkligande undgår dem. Vilken reell kontroll kan atomteknikern, strategen, den politiske specialisten utöva över kärnvapen? Vilken absolut kontroll kan makten hoppas påtvinga alla de handlingar som uppreses mot den? Scenen är så överfull att endast kaos råder. "Ordning härskar men regerar inte." (Redaktionella notiser i I.S. nr 6). I den mån specialisten deltar i utformningen av de instrument som betingar och omformar världen, påbörjar han de privilegierades revolt. Hittills har en sådan revolt kallats fascism. Den är väsentligen en operamässig revolt - såg inte Nietzsche i Wagner en föregångare? - där skådespelare, som länge varit avsides och känt sig allt mindre fria, plötsligt kräver att få spela huvudrollerna. Kliniskt talat är fascismen den skådespelsmässiga världens hysteri driven till paroxysmer. Det är i dessa paroxysmer som skådespelet tillfälligt återställer sin enhet men samtidigt avslöjar sin djupa omänsklighet. I fascismen och stalinismen, som utgör dess romantiska kriser, uppenbarar skådespelet sin sanna natur: det är en sjukdom. Vi är förgiftade av skådespelet. Allt som behövs för en avgiftning (dvs att själva skapa vårt vardagsliv) befinner sig i händerna på specialisterna. Därför är vi högeligen intresserade av dessa, från en eller annan synpunkt. Det finns visserligen hopplösa fall: vi tänker inte försöka visa maktspecialister och ledare utbredningen hos deras delirium. Men vi är beredda att räkna med bitterheten hos de specialister som är fångade i trånga, löjliga eller motbjudande roller. Fast vi måste medge att vårt överseende inte är utan gräns. Om de, trots våra ansträngningar, trilsket fortsätter att ställa sitt dåliga samvete och sin bitterhet i maktens tjänst genom att producera den betingelse som koloniserar deras eget vardagsliv, om de föredrar en illusorisk representation i hierarkin framför ett sant förverkligande, om de skrytsamt viftar med sin specialitet (sina målningar, sina romaner, sina ekvationer, sin sociometri, sin psykoanalys, sin kunskap inom ballistik); slutligen, om de mycket väl vet - och snart är det omöjligt att inte veta - att bara SI och makten har en nyckel till hur deras specialisering kan användas, om de då väljer att fortsätta tjäna makten bara för att makten utvalt dem för deras tröghet, i så fall: åt helvete med dem! Generösare kan man inte vara. De bör förstå detta och framför allt att hädanefter är de maktlösa skådespelarnas revolt förknippad med revolten mot skådespelet (se I.S. och makten). 21 Det kraftiga fördömande som drabbat trasproletariatet härrör från det sätt på vilket bourgeoisin använt sig av det: dels som ett sätt att reglera makten och dessutom som leverantör av ordningens mer dubiösa styrkor: snutar, tjallare, revolvermän, konstnärer... Dess kritik av arbetets samhälle är ändå anmärkningsvärt radikal. Det uttalade föraktet för både herrar och tjänare innehåller en giltig kritik av arbetet som alienation, en kritik som hittills inte tagits på allvar, dels för att trasproletariatet är ett tvetydigt samhällsskikt, men också för att kampen mot den naturliga alienationen och produktionen av välstånd under 1800-talet och början av 1900- talet fortfarande framstod som giltiga förevändningar för arbete. Så snart överflödet av konsumtionsvaror framstår som enbart baksidan av den alienation produktionen skapar, uppnår trasproletariatet en ny dimension; det släpper lös sin kritik av organiserat arbete, som steg för steg i välfärdsstaten antar formen av ett krav som numera bara ledarna vägrar erkänna. Trots de ständiga försöken till återanpassning från maktens sida, tar sig varje försök att erövra vardagslivet, dvs att skapa det (en illegal verksamhet alltsedan feodalmaktens fall där den var begränsad och förbehållen ett fåtal), uttryck i en kritik av det alienerande arbetet och vägran att underkasta sig tvångsarbete. Och detta i sådan omfattning att det nya proletariatet tenderar att definiera sig negativt som en "Front mot tvångsarbete" där alla de samlas som motsätter sig att återanpassas av makten. Det är här vi har vårt aktionsfält, det är här vi spelar ut historiens list gentemot maktens list. Det är här vi satsar för arbetaren (metallare eller konstnär) som - medvetet eller omedvetet - förkastaar organiserat arbete och liv, och mot den som - medvetet eller ej - accepterar att arbeta på maktens order. I detta perspektiv är det inte orimligt att förutse en övergångsperiod där automationen och det nya proletariatets inställning överlåter arbetet åt enbart specialister och reducerar direktörer och byråkrater till rangen av tillfälliga slavar. I en allmän automatisering skulle "arbetarna" i stället för att övervaka maskinerna hålla kollen på de cybernetiska specialisterna vars enda uppgift skulle vara att öka produktionen, en produktion som inte längre är den viktigaste sektorn utan där en omkastning av makten och perspektivet gett livet företräde framför överlevandet. 22 Den unitära makten strävade efter att upplösa den individuella existensen i ett kollektivt medvetande så att varje social enhet subjektivt definierade sig som en partikel med bestämd massa svävande i olja. Det ville till att var och en kände sig överväldigad av detta bevis på att det var Guds hand - som skakade mottagaren - som endast använde allt för sina egna syften, som naturligtvis översteg varje mänsklig varelses fattningsförmåga och som utbredde sig som en högre vilja och gav mening åt varje förändring. (Varje svallvåg sågs som en uppåt- eller nedåtgående väg mot harmoni: De fyra makterna, lyckohjulet, gudarnas prövningar). Man kan tala om ett kollektivt medvetande i den meningen att det var samtidigt för alla: medvetandet om myten och medvetandet om en egen existens-i-myten. Illusionen är så stark att det autentiskt upplevda livet hämtar sin betydelse hos det som det inte är; härur följer det prästerliga förkastandet av livet, uppfattningen av livet som en ren tillfällighet, som smutsig materialitet, som fåfängt sken och som den lägsta form av översinnlighet som degraderats sedan den undflytt den mytiska organisationen. Gud var den som garanterade tid och rum vilkas koordinater i sin tur definierade det unitära samhället. Han var den referenspunkt som var gemensam för alla människor; i honom återförenades tid och rum; liksom varelserna i honom förenades med sitt öde. I fragmenteringens tidevarv slits människan mellan en tid och ett rum som ingen översinnlighet förenar genom en centraliserad makts förmedling. Vi lever i en sönderdelad rum-tid, berövade varje referenspunkt och alla koordinater, som om vi aldrig skulle komma i kontakt med oss själva trots att allt inbjuder oss därtill. Det finns en plats där man skapar sig själv och en tid där man leker sig själv. Vardagslivets rum, där man faktiskt förverkligar sig, är kringgärdat av all betingelse. Vårt faktiska förverkligandes trånga rum är det som formar oss och ändå ser vi oss själva i skådespelets tid. Eller åter: vårt medvetande är inte längre ett medvetande om myten och om ett särskilt varande-i-myten utan i stället ett medvetande om skådespelet och om en särskild roll-i-skådespelet (jag har tidigare nämnt förbindelsen mellan varje ontologi och en unitär makt, här kan man komma ihåg att ontologins kris uppstår med tendensen till uppstyckning). Eller, för att uttrycka det annorlunda ännu en gång: i rum-tiden där allt och alla befinner sig har tiden blivit imaginär (identifikationernas utrymme); det är rummet som definierar oss även om vi definierar oss själva i det imaginära och även om det imaginära definierar oss såsom subjektiviteter. Vår frihet är den hos en abstrakt tidslighet där vi benämns på maktens språk (dessa namn är de roller som tilldelas oss) och ges friheten att pröva officiellt erkända synonymer för dessa benämningar. Däremot härskar tystnaden över det rum där vårt förverkligande sker (vårt vardagslivs rum). Det finns inga benämningar på den upplevda erfarenhetens rum utom i poesin, i det språk som kastat av sig maktens bojor. 23 Då bourgeoisin avhelgade och styckade upp myten gjorde den medvetandets oberoende till sitt främsta krav (jfr kraven på tankefrihet, pressfrihet, forskningens frihet, förkastandet av dogmer). Medvetandet upphörde därmed mer eller mindre att vara en medvetandereflex av myten. Det blev till ett medvetande om successivt utförda roller i skådespelet. Det som bourgeoisin framför allt har krävt, det är frihet åt aktörer och statister i ett skådespel som styrs, inte av Gud, hans snutar och präster, utan av naturlagar och ekonomiska lagar, "godtyckliga och obevekliga lagar", i vilkas tjänst vi åter finner snutar och specialister. Gud har kastats bort som ett värdelöst bandage och såret gapar vidöppet. Bandaget kanske hindrade såret från att läkas men det gav berättigande åt lidandet, gav det en mening som väl motsvarade några morfinsprutor. Men lidandet har inte längre något berättigande och morfin är dyrt. Brytningen har blivit konkret. Var och en kan sätta fingret på den och som botemedel är det enda det cybernetiska samhället har att erbjuda oss att bli åskådare till fördärvet och förruttnelsen, åskådare till skådespelet. Medvetandets drama, som Hegel pratade om, är snarare medvetandet om dramat. Romantiken ekar som skriket från en själ som slits ur kroppen, ett lidande som är desto mer outhärdligt som var och en finner sig isolerad inför den heliga helhetens och alla Usher-hus' undergång. 24 Helheten är den objektiva verklighet där subjektivitet bara kan förekomma som förverkligande. Allt det som inte är förverkligande av vardagslivet övergår till skådespelet där överlevandet fryses ner (övervintring) och serveras i skivor. Autentiskt förverkligande finns bara i den objektiva verkligheten, i helheten. Allt annat är en karikatyr. Det objektiva förverkligande som äger rum inom skådespelets mekanismer är bara maktmanipulerade objekts framgångar (det är kända artisters, filmstjärnors, personers i "Vem är vem" "objektiva förverkligande i subjektivitet"). På de iscensatta skenbildernas nivå blåses varje framgång - och för den delen även varje misslyckande - upp till en stereotyp och vulgariseras av informationen som om det rörde sig om den enda möjliga framgången eller misslyckandet. Hittills har makten funnit sig vara den enda domaren även om dess domslut har varit föremål för påtryckningar. Dess kriterier är de enda giltiga för dem som accepterar skådespelet och nöjer sig med att där spela en roll. Det finns inte längre några artister på scenen, bara statister. 25 Det försakande livets rum-tid harmoniserades i mytens rum-tid. Fouriers universella harmoni är ett svar på denna perverterade harmoni. Från det att myten upphör att omfatta det individuella och det partiella i en helhet som domineras av det heliga, uppreser sig varje fragment till en helhet. I själva verket är ett fragment som utropar sig till en helhet detsamma som det totalitära. I den splittrade rum-tid som formar det försakande livet förstärker tiden, som blivit något absolut i namn av en abstrakt frihet som är skådespelets frihet, genom själva sin sönderdelning det rumsligt absoluta hos det försakande livet, dess isolering och inskränkthet. Det alienerande skådespelets mekanism utövar en sådan makt att ett utarmat liv har kommit att betyda ett som berövats skådespel; att undgå skådespelsmässiga kategorier och roller uppfattas som en ytterligare utarmning, som en sjukdom som makten tar till förevändning för att reducera vardagslivet till betydelselösa gester (att sätta sig, tvätta sig, öppna en dörr). 26 Skådespelet, som påtvingar den upplevda erfarenheten sina normer, uppstår självt ur den upplevda erfarenheten. Skådespelets tid, som upplevs i form av successiva roller, gör det autentiskt upplevdas rum till platsen för den objektiva vanmakten, medan den objektiva vanmakten, som härrör ur det uteslutande tillägnandets betingelse, samtidigt gör skådespelet till den möjliga frihetens absoluta. De element som föds ur den upplevda erfarenheten kan bara erkännas på skådespelets nivå där de uttrycks i form av stereotyper även om varje sådant uttryck ständigt ifrågasätts och förkastas i den upplevda erfarenheten och av det autentiskt upplevda. De överlevandes fingerade porträtt - dessa som Nietzsche kallade "de små" eller "de sista människorna" - kan bara utformas inom dialektiken hos det möjliga och det omöjliga enligt följande: a) det möjliga på skådespelets nivå (mängden abstrakta roller) förstärker omöjligheten på den autentiska erfarenhetens nivå; b) det omöjliga (dvs de gränser som det uteslutande tillägnandet påtvingar den verkliga erfarenheten) bestämmer de abstrakta möjligheternas område. Överlevandet har två dimensioner. Vilka är de krafter, som gentemot en sådan inskränkning kan lägga tonvikten på det som utgör allas vardagliga problem: dialektiken hos överlevandet och livet? Antingen kommer just de krafter som SI har räknat med att möjliggöra ett överskridande av denna motsats och återförena tid och rum i ett skapande av vardagslivet; eller så kommer liv och överlevande att stelna i en avslagen antagonism som leder till fullständig förvirring och misär. 27 Den upplevda verkligheten bryts sönder och etiketteras skådespelsmässigt i kategorier som biologisk, sociologisk eller andra och som har med det kommunicerbara att göra men som aldrig kommunicerar annat än fakta tömda på sitt autentiskt upplevda innehåll. Det är så den hierarkiska makten, som fångar var och en i det uteslutande tillägnandets objektiva mekanismer (tillträde/uteslutning, se punkt 3), också härskar över subjektiviteten. Det är som härskare över subjektiviteten den med skiftande framgång söker få varje individuell subjektivitet att objektifiera sig, dvs förvandla sig till ett manipulerbart objekt. Här har vi en ytterligt intressant dialektik som det vore lämpligt att analysera ytterligare (jfr det objektiva förverkligandet i subjektiviteten - som är maktens förverkligande - och det objektiva förverkligandet i objektiviteten - som hör hemma i skapandet av vardagslivet och förstörandet av makten). Fakta berövas sitt innehåll i det kommunicerbaras namn, eller i namn av en abstrakt universalitet, i namn av en pervers harmoni där var och en förverkligar sig i inverterad mening. I ett sådant perspektiv befinner sig SI på samma oppositionella linje som Sade, Fourier, Lewis Caroll, Lautréamont, surrealisterna, lettrismen - åtminstone i dessas mindre kända yttringar som också är de mest extrema. Inom ett fragment som upprests till helhet är varje del själv totalitär. Individualismen behandlade sensibiliteten, begäret, viljan, intelligensen, den goda smaken, det undermedvetna och alla andra jagets kategorier som absoluter. Sociologin har nu berikat de psykologiska kategorierna men den variation som tillförts rollerna understryker bara monotonin i identifikationsreflexen ytterligare. "Den överlevandes" frihet består i att lägga sig till med den abstrakta beståndsdel som han har "valt" att reducera sig själv till. Så snart varje verkligt förverkligande sorterats bort, återstår bara en psykosociologisk dramaturgi där det inre tjänar som malpåse för de kostymer man dragit på sig under dagens uppvisning. Överlevandet blir till det sista stadiet av ett liv organiserat som en mekanisk reproduktion av hågkomster. 28 Hittills har inställningen till helheten förfalskats. Makten bryter sig parasitärt in som en oundgänglig förmedlare mellan människan och naturen. Men förhållandet mellan människan och naturen grundar sig endast på praxis. Den bryter ständigt igenom den fernissa av lögner med vilken myten och dess surrogat försöker framställa ett sammanhang. Praxis, även om den är alienerad, är det som upprätthåller kontakt med helheten. Genom att avslöja sin fragmentariska karaktär, avslöjar praxis på samma gång den verkliga helheten (verkligheten), den är helheten som förverkligar sig genom sin motsats, fragmentet. I praxis' perspektiv är varje fragment helhet. I maktens perspektiv (den som alienerar praxis) är varje fragment totalitärt. Detta borde räcka för att omintetgöra de försök den cybernetiska makten kommer att göra för att svepa in praxis i mystik, även om man inte får underskatta dessa ansträngningar. All praxis ingår i vårt projekt, den ingår med sin alienation, förorenad av makten; det ankommer på oss att rena den. Vi ska sätta ljuset på styrkan och renheten hos upprorshandlingar liksom på manövrer som syftar till underkastelse, inte i en manikeisk vision utan som ett sätt att med vår egen strategi utveckla denna kamp där motståndarna överallt och i varje ögonblick söker varandra och krockar utan metod i mörker och obotlig förvirring. 29 Vardagslivet har alltid tömts på innehåll till förmån för skenlivet och skenet, i sitt mytiska sammanhang, har varit tillräckligt starkt för att vardagslivet aldrig skulle komma på tal. Skådespelets tomhet och misär, som lyser igenom varje variant av kapitalism och borgerlighet, har uppenbarat existensen av ett vardagsliv (ett skyddat liv, men skyddat mot vad?) och fattigdomen hos detta liv. I takt med att reifikationen och byråkratiseringen blivit starkare, har skådespelets och vardagslivets svaghet blivit det enda självklara. Konflikten mellan det mänskliga och det omänskliga har också överförts till skenbildernas nivå. Från det att marxismen blivit en ideologi har den kamp som Marx förde mot ideologin i namn av livets rikedom tagit formen av en anti-ideologisk ideologi, ett anti-skådespels-skådespel (precis som i avantgardekulturen är det anti-skådespelsmässiga skådespelets olycka är att förbli begränsat till skådespelarna själva, liksom att den anti-konstnärliga konsten bara utförs och förstås av konstnärer; man borde begrunda sambandet mellan denna anti- ideologiska ideologi och den professionelle revolutionärens roll i leninismen). Sålunda har manikeismen återuppväckts för någon tid. Varför bekämpade S:t Augustinus manikéerna med sådan beslutsamhet? Han insåg faran av en myt som erbjöd endast en lösning: det godas seger över det onda. Han förstod att en sådan omöjlighet riskerade att provocera fram de mytiska strukturernas sönderfall i deras helhet och fästa all uppmärksamhet på motsättningen mellan mytiskt liv och autentiskt. Kristendomen erbjöd en tredje väg: den heliga förvirringen. Det kristendomen åstadkom med mytens makt, åstadkommes idag med hjälp av ting. Det kan inte längre finnas någon antagonism mellan sovjetiska arbetare och arbetare i den kapitalistiska världen. Det kan inte längre finnas någon antagonism mellan stalinistiska byråkraters bomb och icke-stalinistiska. Det kan bara finnas reifierade varelsers förening i förvirring. Vem är ansvarig? Vem ska skjutas? Det är ett system som härskar, en abstrakt form. Graden av mänsklighet och omänsklighet mäts enbart i rent kvantitativa variationer av passivitet. Kvalitativt är allt likadant: vi är alla proletariserade eller på väg att bli det. Vad gör de traditionella "revolutionärerna"? De utjämnar skillnader och ser till att ingen är mer proletär än någon annan. Men vilket parti har på sitt program att avskaffa proletariatet? Överlevandets perspektiv går inte längre att tolerera. Vad vi utsätts för är tyngden av ting i vakuum. Detta är reifikationen: allt och alla faller med samma hastighet, allt och alla bär sitt lika värde som en tara. Likvärdighetens herravälde har förverkligat det kristna projektet men utan kristendomen (såsom Pascal antog det) och framför allt över Guds döda kropp, tvärtemot Pascals förväntningar. Skådespelet och vardagslivet samexisterar under likvärdighetens herravälde. Varelser och ting är utbytbara. Reifikationens värld är en värld utan centrum, liksom de nya städer som utgör dess dekor. Det nuvarande utplånar sig självt inför löftet om en evig framtid som inte är något annat är en mekanisk upprepning av det förflutna. Tiden själv är berövad ett centrum. I detta koncentrationsläger till universum, där offer och plågoandar bär samma masker, är det endast tortyrens verklighet som är autentisk. Ingen ny ideologi kommer att kunna lindra plågorna, varken helhetens (Logos) eller nihilismen - dessa det cybernetiska samhällets kryckor. Lidandet förkastar varje hierarkisk makt, hur fördold och välorganiserad den än är. Den antagonism som SI ska återuppliva är världens äldsta, det är den radikala antagonism som plockar upp allt väsentligt som upprorsrörelserna och de stora personligheterna lämnat efter sig under historiens gång. 30 Det finns många andra banaliteter att ta upp och studera. Det bästa tar aldrig slut. Innan man läser om det föregående, som även den mest mediokra själ kan förstå efter tredje försöket, finns det anledning att ägna den följande texten största uppmärksamhet eftersom dessa anteckningar, lika fragmentariska som de övriga, måste diskuteras och preciseras. Det rör sig om en central fråga: SI och den revolutionära makten. I beaktande av både masspartiernas och eliternas kris, måste SI betrakta sig som ett överskridande av den bolsjevikiska centralkommittén (överskridande av masspartiet) och av det nietzscheanska projektet (överskridande av intelligentian). a) Varje gång en makt har utropat sig som ledare för den revolutionära viljan, har den a priori undergrävt revolutionens makt. Bolsjevikernas centralkommitté betraktade sig samtidigt som både koncentration och representation. Koncentration av en makt fientlig mot den borgerliga makten, och representation av massornas vilja. Denna dubbla karaktär gjorde att den snart bara var en urholkad makt, en tom representations makt, tvingad att ansluta sig till den borgerliga makten i en gemensam form (byråkratin) och underkastad en liknande utveckling. Förutsättningarna för en maktkoncentration och mass- representation finns latenta i SI när den utger sig för att återupprätta det kvalitativa och hävdar att alla bär på dess idéer. Vi avvisar emellertid varje tanke på maktkoncentration och representationsrätt medvetna om att vi hädanefter anlägger den enda offentliga attityd (vi kan inte undvika en viss skådespelsmässig ryktbarhet) som kan skänka en revolutionär makt åt dem som finner sig stå på vår teoretiska och praktiska position, en makt utan förmedling, en makt som bygger på allas direkta aktion. Vår förebild kunde vara Durrutti-kolonnen som drar från by till by, likviderar de borgerliga elementen och lämnar åt arbetarna att själva organisera sina angelägenheter. b) Intelligentian är maktens spegelhall. I sin opposition mot makten erbjuder de bara en katarsisk identifikation åt passiviteten hos dem vars varje handling antyder en verklig opposition. Den radikalism - i handling och inte i teorin, försttås - som man kunde skymta i "De 121:s manifest" har emellertid visat på några andra möjligheter. Vi är kapabla att påskynda denna kris men det kan vi bara göra genom att ansluta oss som en makt till intelligentian (och mot den). Denna fas - som måste föregå den som beskrivs i punkt a) och innefattas av den - placerar oss i det nietzscheanska projektets perspektiv. Vi kommer att bilda en liten experimentell, nästan alkemisk, grupp där förverkligandet av den totala människan kan ta sin början. Nietzsche kunde bara föreställa sig ett sådant företag inom ramen för den hierarkiska principen. Och det är faktiskt inom en sådan ram vi befinner oss. Det är därför av yttersta vikt att vi presenterar oss själva utan minsta tvetydighet (på gruppens nivå tycks nu renandet av kärnan vara avslutad och bottensatsen bortkastad). Vi accepterar bara den hierarkiska ramen för att med otålighet avskaffa dem som vi dominerar och som vi bara kan dominera på grund av vårt kriterium för erkännande. c) På det taktiska planet måste vår kommunikation vara en utstrålning från ett mer eller mindre hemligt centrum. Vi upprättar nätverk (direkta, episodiska relationer, kontakter utan band, vaga förbindelser av sympati och förståelse, på samma sätt som röda agitatorer inför den revolutionära arméns ankomst). Radikala handlingar (aktioner, texter, politiska attityder, arbeten) betraktar vi som våra i det vi analyserar dem, och våra egna handlingar och analyser tar vi för givet att det stora flertalet gör anspråk på. På samma sätt som Gud utgjorde referenspunkten i det förgångna, unitära samhället, förbereder vi att tillhandahålla den centrala referenspunkten för det unitära samhälle som nu är möjligt. Men denna punkt kan inte vara en fast punkt. Mot den ständigt förnyade förvirring som det cybernetiska samhället öser ur omänsklighetens förgångna, står den för alla människors lek, "framtidens rörliga ordning." ur internationale situationniste nr 7-8

Tillbaka till Situationistiska internationalen