Det nuvarande, av Gustav II Adolf grundlagda, Göteborg fick sina stadsprivilegier 1619. Staden som sådan saknar följaktligen stolta medeltida katolska anor. Den började emellertid 1620 anläggas på den av två hemman bestående Eklanda by inom Örgryte socken. (1.)

I kyrkligt hänseende löd Örgryte under Utlandens prosteri. I de medeltida hävderna om Västergötland möter enstaka gånger namnet Utlanda eller Utlanden. Utlanden, de yttersta landen av riket i väster och Sveriges "glugg" mot havet, utgjorde ett ganska omfattande prosteri, lydande under Skara biskopsstol, samt räknade inom sina gränser de fyra häradena Askim, Sävedal, Vetle och Hising. I Utlanden hade konung Magnus och drottning Blanca ett jordagods, benämnt Uglem (nuvarande Ugglum). I det ur medeltidsspråklig synpunkt berömda testamente, som detta konungapar under vistelsen på Lödösehus lät uppsätta den 1 maj 1346, återfinnes om Uglem följande bestämmelse: "Sedan gifva vi till vår grift och lägerstad (i Vadstena) vårt gods Uglem i Utlanda, som vi rätteligen både med köp och skifte fått af Herr Magnus Gudmarsson, med sådana förord, att vid hvardera af begges vår årsbegängelse skola alla de prester, (som) äro i klostret, hålla messa, kronoljus och ej bloss öfver oss göra af tre lispund vax etc." Men reformationen kom och själamässorna upphörde.

Till Utlandens prosteri hörde alltså även Sävedals härad, enligt Västgötalagen sammansatt av fyra kyrksocknar: Skogsbygds gäll, omfattande Landvetter och Härryda samt Partille och Örgryte.

Efter dessa knapphändiga geografiska antydningar dels om prosteriet Utlanden, dels om häradet Sävedal i tiderna före reformationen, återstår att draga fram det högst obetydliga, som de medeltida skrifterna har att förmäla från Örgrytetrakten. Att den är en av de äldsta odlingsbygderna i Västergötland, därom vittnar det åldriga templet med byggningsstenarnas talande vittnesbörd. Tidigare förmodade man, att långskeppets gråstensmurar i denna kyrka sammanfogades i S:t Sigfrids och Olof Skötkonungs dagar, d.v.s. i början av 1000-talet. Den uppgiften kan dock numera anses vara slutgiltigt vederlagd. Det har nämligen konstaterats, att de äldsta (nästan 1,5 m. tjocka) murarna härrör från mitten av 1200-talet. Kyrkans tillkomst kan alltså ungefärligen dateras till Birger Jarls tid.

Den fromma sägnen förtäljer, att den helige Sigfrid på sina kristningsfärder begav sig från det kristnade Viken till det hedniska Västergötland.

Den första plats, han där dröjde vid, låg just nedanför Valåsberget. Underås var därför platsens namn. Där säges han för lyssnande skaror ha förkunnat den nya läran och ha givit dem dopet i bäckens klara vatten samt, då han funnit stället väl lämpat, låtit där uppföra det första kristna templet i Västergötland.

Det kan naturligtvis tänkas, att före stenkyrkans byggande en träkyrka (stavkyrka?) med anor från Sigfrids tid befunnit sig på samma plats. Därom vet vi dock intet säkert, men det saknas måhända ej skäl antaga, att det ligger viss grad av sannolikhet bakom den fromma traditionen, som velat göra S:t Sigfrid till Örgryte kyrkas grundläggare.

Om gårdarna i Örgryte under medeltiden finnes högst obetydliga uppgifter.

Det gamla gårdsnamnet Krokslätt möter oss dock åtminstone i en medeltidshandling, nämligen i ett permebrev, innehållande inventarium över de kyrkogods, som tillhörde Skara domprosteri, vilket inventarium upprättats i slutet av 1300-talet. Enligt nämnda register hörde till dess gods: item in Krokslaeto quatuor coloniae - likaledes i Krokslätt fyra torp - (motsvarande de fyra gårdarna Sörgården, Hökegården, Kongegården och Nordgården), lydande under den stora gården Biskopsbo, omfattande Mölndal med ål- och laxfiske, torpen Toltorp (Torellatorp), Sulutorp (?), Gunnebo (Gunnebodher) och Lagklarebäck (Lackarebeck), vilket gods Biskopsbo hundra år tidigare av biskop Brynolf Algotsson i Skara överlåtits till nämnda domprosteri. Bebyggarna i dessa svenska gränsmarker, som hade helt nära till rågången både mot Danmark i söder och Norge i norr, var säkerligen ej ovana vid fejder, hemsökelser och nöd under de täta krigiska konflikterna med frändefolken. Här i Örgryte låg ju Gamla Älvsborgs slott, omtalat redan 1366 och betraktat som nyckeln till inkörsporten för fienden i denna landsända. Om detta fäste hade rått ständiga strider, och slottet hade ömsom innehafts av danskarna, de mecklenburgska hertigarna och svenskarna, och landsbygden däromkring blev med all säkerhet ej därvid skonad. Sålunda lär hela trakten under konung Albrekts tid ha varit i danskarnas våld och riksrådet Abraham Brodersson därunder ha kommit i besittning av ovannämnda gods Biskopsbo. Men även under svenskarnas besittningstagande av slottet utkrävdes gärder från omkringliggande trakter. Sålunda kom slottet under Sten Sture den äldres tid i svenskarnas händer och förblev då svenskt under närmare ett kvarts sekel samt innehades den längsta tiden av hövitsmannen Nils Classon till Wik, varvid enligt Registraturet mellan ärkebiskopen Jakob Ulfsson och Sten Sture d. äldre "Askems, Sävedatal och Welle haerader göre gaerde-skatt til AElvisborg" ; "hvad det löper drager jag mig icke till minnes" , skriver bispen.

*

Göteborg hade dock föregångare.

Den första av dem var Lödöse (Ljuda-oset), staden vid Ljudaåns mynning (os = mynning) i Göta älv cirka 40 km norr om nuvarande Göteborg. Lödöse synes ha uppstått som stadsliknande handelsplats vid 1100-talets mitt och var till 1470-talet Sveriges enda stad med direkt förbindelse med Nordsjön.

Västra Sveriges enda stora handelsstad under medeltiden kom helt naturligt att ligga, där färdvägen från den rika västgötaslätten med centralorten Skara av topografiska skäl mynnar ut vid Göta älv. Staden var en medeltida metropol med omfattande export och import.

Äldsta beviset på Lödöses ekonomiska betydelse är, att konung Knut Eriksson vid 1100-talets slut här lät prägla mynt. Sedan 1200-talet förekom en stark inflyttning av tyska borgare. Då grundades ett dominikankloster 1243, där lärda män rörde sig, och kyrkosången steg under de höga valven. Klostret hade nära kontakt med biskopsstaden Skara, eftersom där låg ett annat dominikankloster. Det torde ha varit till Lödöse och till Kongahälla, som de första missionärerna anlände från England.

En rik stad som Lödöse drabbades ofta av krigets gissel, den plundrades och brändes. Staden var omgiven av Ljudaåns två armar, men det krävdes ett starkare försvar. Av den anledningen byggdes på Skansberget Lödösehus, omslutet av dubbla vallgravar och palissader. På slottet bodde vissa tider kända personer ur vår historia som hertig Erik, Magnus Eriksson, heliga Birgitta, drottning Blanka, vilken för övrigt fick Lödöse i morgongåva, samt drottning Margareta. Förutom den tvåskeppiga Klosterkyrkan hade staden två kyrkor, S:t Olof från 1100-talet och S:t Peder från 1200-talet.

Ingen medeltidsstad i Sverige kan uppvisa så många fynd som Lödöse. Tag t. ex. pilgrimsmärkena - av 150 fynd i Sverige har 13 gjorts där. Från denna stad har många pilgrimsfärder utgått till vitt skilda delar av den kristna världen, vilket framgår av pilgrimsmärkenas hemorter. Vi vet, att den heliga Birgitta for över Lödöse efter sin pilgrimsresa till Santiago de Compostella.

På grund av sitt läge var Lödöse ofta en politisk mötesplats; där valdes Kristofer av Bayern till nordisk unionskonung 1442.

Lödöses tillbakagång inträffar under 1400-talet, då det bl. a. brändes av danskarna 1455. Tillkomsten av Bohus fästning tog till sist struptag på Lödöse, eftersom norrmännen tilltvingade sig tull från passerande båtar. Det gick inte att smyga sig förbi, eftersom Norge också ägde Skårdals Skate på svenska sidan mitt emot fästningen. Därför befallde Sten Sture d. ä. år 1473, att staden skulle flytta ned till Säveåns utflöde i Göta älv, d. v. s. den del av nuvarande Göteborg, som bär namnet Gamlestaden. Till detta "Nya Lödöse" flyttade därför en stor del av stadens invånare. Alla gamla Lödöses kyrkliga byggnader förstördes under 1500-talet.

Nya Lödöse på ömse sidor om Säveåns utlopp i Göta älv erhöll privilegier den 17 augusti 1473; staden skulle enligt privilegiebrevet heta Götaholm, men redan 1474 ändrades namnet av rikets råd på borgarnas egen begäran till Nylöse (Nya Lödöse). Den nya staden befästades med jordvallar och en vattengrav och borgarna i Gamla Lödöse befalldes, som sagt, flytta därifrån till den nya staden.

För att kraftigt upphjälpa den nya anläggningen förklarades den som frihamn, beviljades 20 års frälse från tull och skatt och erhöll den nära intill liggande "Quigabergs" by i Utby socken samt "Herlanda" by, båda belägna inom UtIandens prosteri.

Nya Lödöse såg ut att växa sig starkt och blev därför en ny nagel i ögat på danskarna, vilka som bekant för landförbindelsernas skull ville ha den lilla landremsan här nere vid västerhavet. Under striden om Älvsborg skall Kristian Tyrann året 1502 också ha bränt den nya staden vid Säveån.

Denna blev emellertid återuppbyggd och befästad. Ja, Gustav Vasa, som livligt intresserade sig för det nya samhället, tilldelade Lödöse nya privilegier 1526 med tillägg 1528; i dessa nämns ett Helga Kors kapell - inom parentes sagt anlagt norr om staden av franciskanermunkar - men konungen gör gällande att detta liksom Härlanda kyrka - en mindre 1100-talskyrka (?) på en bergshöjd inte långt ifrån den s. k. Munkebäcken (säkert syftande på munkarna i Nya Lödöse) - bör nedrivas, emedan de ligger så nära staden, att de icke är av nöden. Helst "om feyd påkomme, som Gudh förbjudhe, komme thå samma kyrke och cappel fijenderne til måtto (godo) stadhen vnder ögonen".

Helt visst blev nedbrytandet verklighet stick i stäv mot vad som blivit stadfäst redan vid Kalmar möte 1474, nämligen att den vid Härlanda belägna byn skulle läggas under Nya Lödöse och dess ägor komma dess innebyggare till godo, "dock så, att kyrkostommen i fören: de Härlanda skall bliva vid sina egor och vid sitt bestånd för socknekyrkans skuld, som han tillförene varit hafver".

En ny stadskyrka uppfördes nu 1527 helt nära stadsbron i nordöstra stadsdelen och det är om denna konung Gustav säger, att "efter bykyrkan är i byggning och behöver stor hjälp för att bliva färdig, så unne vi till godo dem, att ödekyrkan i Gamla Lödöse, som kallas Sancti Olofs kyrka, må nederbrytas samt murar och takbonader kommo samma bykyrka till godo". Denna tycks ha stått kvar till 1587, då beslut fattades om, att den skulle flyttas till den plats, där den nya kyrkogården blivit anlagd. Här byggdes också ett tempel, vilket kvarstod till 1799.

På grund av borgarnas ovillighet att tillräckligt starkt befästa staden lät Gustav Vasa dem flytta ned tätt intill Älvsborg, varifrån de dock återvände efter fästningens förstörande 1563. Under Kalmarkriget erövrades Nya Lödöse av Kristian IV i januari 1612 men återtogs och brändes den 27 febr. samma år av Jesper Krus. Trots K. m:ts befallning till borgarna att slå sig ned i grannstäderna, uppbyggde de dock ånyo sin stad. Nya Lödöse fortlevde till den 24 februari 1624, då Gustav II Adolf upphävde dess rättigheter och tvang borgarna att inflytta till det nyanlagda Göteborg; flera byggnader, bl. a. rådstugan överfördes dit. Nya Lödöse är idag helt utplånat av trafikkarusellen vid Gamlestads torg, men en minnessten visar, var den från Lödöse flyttade kyrkan S:t Olof en gång låg.

I här aktuellt sammanhang kan det måhända vara av intresse att notera följande:

År 1925, strax före jul, avslutades ett arbete, som åsyftade att återrycka ur förgängelsen ett stycke av ett redan dött och jordat Göteborg, nämligen de arkeologiska grävningar, som blottat vad som återstår av Härlanda gamla kyrka, då utplånad från jorden sedan cirka 400 år. Resultatet föreligger som Göteborgs äldsta byggnadsminne och – om man undantar vad som ligger kvar under marken ute vid Gamlestaden, där det forna Nylödöse legat, möjligen också på platsen för Lindholmens gamla slott, Lundby gamla kyrka och några murdelar i Örgryte gamla kyrka - det enda medeltida minnesmärket innanför den dåtida stadsgränsen. Strax söder om ruinen av Härlanda gamla kyrka ligger den av arkitekten Peter Celsing (1920-1974) projekterade Härlanda nya kyrka, som stod färdig att invigas 1958.

1906 förenades Hisingssocknen Lundby norr om Göta älv med Göteborg. Församlingen är rik på fornlämningar och historiska minnen. Lundby lär komma av Lundaboer d. v. s. de som bor omkring lunden, offerlunden. Mycket talar för, att Lundby Gamla kyrka ligger på en sådan forntida kultplats. I vapenhuset finns för övrigt ett minne från hednatiden: en bjälke med skålformiga urtagningar, s. k. älvakvarnar, där man offrade till makterna.

Lundby gamla kyrka byggdes sannolikt på 1300-talet, men lär ha haft en liten kyrka av trä som föregångare. Den nuvarande gamla kyrkan är en enskeppig hallkyrka av gråsten i sengotisk stil. Torn saknas. Klockorna hänger i stapel. Taket var ursprungligen välvt, och kryssvalven var utförda av tegelsten. Under 1600-talet nedtogs kyrkans valv och även det utvändiga strävpelarsystemet. Kyrkan fick ett plant, dekorerat innertak av trä. I koret fanns det ursprungligen tre fönster och i den södra väggen ett. I väster fanns icke något fönster och ännu mindre i norr, som var ett farligt väderstreck, där onda makter huserade. De två stora fönstren å norra väggen har tillkommit under 1800-talet.

Ingen kan undgå att lägga märke till den vackra nischen med krucifixet i nordöstra väggen i koret. Under den katolska tiden stod troligen kyrkans skyddshelgon där.

Ett enda inventarium finns kvar från den gamla träkyrkan: en romansk dopfunt av glimmerrik grön täljsten, vilken nu är placerad framme i koret.

Det går en hel del sägner om Lundby Gamla kyrka. T. ex. att den har utgjort en del av ett gammalt nunnekloster och att den av danskarna använts som stall. Intetdera har med verkligheten att göra. Kyrkan är ursvensk och har aldrig varit härjad av krig eller brand.

I tydlighetens intresse bör framhållas, att Göteborgs inledningsvis nämnda stadsprivilegier av år 1619 strängt taget endast var interimsprivilegier, utfärdade i samband med att konung Gustav II Adolf vid ett besök detta år bestämde stadens läge. Dessa interimsprivilegier erbjöd vidsträckta förmåner åt utlänningar, särskilt holländare, som där ville bosätta sig.

Mera definitiva privilegier av den 4 juni 1621 förlänade staden det jordområde, Kviberg, Härlanda m. m., som tillhört Nya Lödöse, samt kronans andel av Sävedals härad och fögderi, Alingsås skog, Mölndals ström m. m.

Själva stadsområdet med sin till större del sanka belägenhet utfylldes och pålades samt genomkorsades med kanaler efter holländskt mönster. Av ingenjören Johan Schultz utlades stadsplanen.

Platsen för staden Nya Lödöse (senare kallad Gamlestaden) invid Säveåns utflöde i Göta älv låg nästan öde mot 1600-talets slut - blott omkring 75 år efter det att dess invånare erhållit befallning att flytta till Göteborg. Ännu på 1630-talet användes likväl av Göteborgs invånare den gamla begravningsplatsen därute.

*

Låt oss avsluta skildringen av Göteborgs förhistoria med en kuriös detalj. Gustav Vasa uppehöll sig vid sina besök i Nya Lödöse understundom i det franciskan- eller gråbrödrakloster, vars kapell han - som ovan redovisats - önskade nedriva. I nämnda kloster skall konungen bl. a. vid tillfälle ha fört förhandlingar om danska handelsrättigheter i staden med Stygge Krumpen (d. 1551), den siste katolske biskopen i Börglums stift på nordligaste Jylland. På Gustav Vasas befallning upprättades 1528 ett hospital i det gamla gråbrödraklostret. Sedan detta jämnats med marken, uppfördes en ny hospitalsbyggnad 1627, men den brändes av danskarna 1645. Hospitalsbyggnaden iståndsattes emellertid åter och fanns kvar ända till in på 1800-talet.

_______________________________

C. R. A. Fredberg: Det gamla Göteborg, 1-3. Göteborg 1919-22.

Carl Lagerberg och Otto Thulin: Göteborg under 300 år. Bilder, samlade och beskrivna. Göteborg 1923.

Per Rhedin: Gamla go'a Göteborg. En kavalkad med minnesbilder. 3:e upplagan. Göteborg 1995.

Fritz Stenström: Örgryte genom tiderna. En minnesbok, 1-2. Göteborg 1920-24.

Carl G. Setterwall: Örgryte gamla kyrka. Västergötlands kyrkor, Göteborgs stift 6. Göteborg 1949.

Harald Wideen o. C.R. af Ugglas: Härlanda kyrka. Med ett tillägg om kyrkoruinen. Västergötlands kyrkor, Göteborgs stift 20. Göteborg 1976.

Karl Österström: Lundby gamla kyrka. Odaterat stencilblad.

Folke Eriksson: Resa i Göta Älv-dalen. Från Nya Lödöse till Lilla Edet. Göteborg 1992.

Carl Sigfrid Lindstam: Göteborgs gatunamn. 3:e upplagan. Göteborg 1986.

Otto Sjögren m. fl.: Sverige. Geografisk beskrivning. 1-5. Stockholm 1929-35.