1. I västernfilmer citerar ofta hjälten Gamla testamentet när han ställs inför de mest påtagliga svårigheter. Ord från Psaltaren eller Hesekiel glider lösryckta ur sitt sammanhang lätt och naturligt in i den osäkra situation i vilken de yttras. Filologiska förehavande är malplacerade i farans stund, när revolverskott avlossas och när man bekämpar orättvisan. Bibelciterandet kortsluter sammanhanget av trängande praktiska skäl. Det är på detta sätt som Karl Marx »Fragment om maskiner« har lästs och citerats från och med det tidiga 1960-talet.1 Vi har många gånger hänvisat tillbaka till dessa sidor – skrivna 1858 i ett ögonblick av intensiv koncentration och reflektion – för att bringa någon mening i de alltmer kraftfulla och effektiva arbetarstrejkerna, i introduktionen av robotar vid löpande bandet och datorer på kontoren, och i vissa slags beteenden bland ungdomar. Historien om Fragmentets olika efterföljande tolkningar är en historia om kriser och om-starter.
2. Låt mig uttrycka mig klart: det är fånigt att vidhålla att det är i denna text och endast här som man finner den »sanne« Marx, precis som det skulle vara fånigt att avfärda Kants Kritik av det rena förnuftet för att i stället uteslutande koncentrera sig på hans postumt publicerade verk. A andra sidan kan man inte förneka att denna Marxtext innehåller reflexioner om kapitalismens grundläggande utvecklingstendenser som man inte kan finna någon annanstans och som inte låter som de vanliga formuleringarna.
Vilken tes för då Marx fram i Fragmentet? En tes som inte är särskilt »marxistisk«: abstrakt kunskap – vetenskaplig kunskap framför allt, men inte uteslutande – tenderar just på grund av sin autonomi gentemot produktionen, att bli inget mindre än den huvudsakliga produktivkraften, och därmed starkt reducera det enformiga och uppdelade arbetets betydelse. Här har man att göra med kunskap som har objektiverats som fast kapital, som har förkroppsligats (eller, ännu bättre, blivit till järn) i maskinernas automatiska system. Marx använder sig av en tämligen suggestiv bild för att beteckna den ensemble av kunskaper (nuförtiden skulle man kalla det »epistemologiska paradigm«) som utgör den samhälleliga produktionens epicenter och förutbestämmer livets alla aspekter: han talar om ett »allmänt intellekt«. (Låt mig i förbigående anmärka att det är möjligt att ett sådant uttryck utgör ett mer eller mindre medvetet eko av Nous Poietikos, det distinkta och kyliga, produktiva intellekt som Aristoteles beskriver i De anima.)
Att kunskapen tenderar att komma i första hand innebär att arbetstiden inte blir mer än en »eländig bas«: arbetaren placeras bredvid den produktiva processen, i stället för att vara dess huvudsakliga drivkraft. Den så kallade värdelagen (det vill säga att en varas värde bestäms av den arbetstid som har nedlagts i den), som Marx anser vara det centrala strukturella element som bär upp de rådande samhällsförhållandena, bryts ned och vederläggs av kapitalismens egen utveckling. Icke desto mindre fortsätter kapitalet oförtrutet »att mäta de jättelika sociala krafter som på så sätt skapats i takt med arbetstiden« (märk väl: Marx talar alltså om kapital, men vi skulle även kunna säga detsamma om den organiserade arbetarrörelsen, som gör lönearbetets centrala ställning till sitt eget solida existensberättigande).
Här lägger Marx fram en hypotes om befrielse som skiljer sig väsentligt från de mer välkända som presenteras i hans andra texter. I Fragmentet beskrivs kriser inte som ett resultat av de oproportionerligheter som är inneboende i ett produktionssätt, de senare bygger på en individs arbetstid (alltså tillskrivs kriser inte längre de obalanser som är länkade till det faktum att värdelagen fortfarande helt och hållet gäller, såsom i fallet med profitkvotens fallande tendens). Snarare härrör kriser från den uppslitande motsägelsen mellan en produktionsprocess som vid det här laget direkt och uteslutande är beroende av vetenskap, och av ett välståndsmått som fortfarande sammanfaller med den mängd arbete som produkter består av och vilken ännu i dag visar sig i förgrunden. Det är den gradvisa, saxlik-nande utvidgningen av denna motsägelse som, enligt Marx, leder till »den på bytesvärde baserade produktionens kollaps« och, således, till kommunismen.
3. Under sextiotalet syftade läsningen av Fragmentet till att avslöja den förmenta objektiviteten hos vetenskaperna och hos kunskap i allmänhet. Den gjorde det möjligt att visa på omöjligheten i att särskilja maskiner från hierarkier, och teknikens sfär från befallningarnas och kontrollens sfär, och den gjorde det möjligt att ta avstånd från omoraliska fabrikationer av progressiva och teoretiker inom kulturvetenskaperna.
På sjuttiotalet använde man Fragmentet som ett tillhygge för att kritisera socialismen: inte bara Husak, utan också den ideala socialismen och dess mytologier om arbetet och om staten. I denna text tyckte man sig kunna se bevis på kommunismens samtidighet: lönearbetets avskaffande och statens bort-vittrande. Eftersom arbetet blev allt mindre viktigt inom välståndsproduktionen, såg man en möjlighet för arbetarna att göra sig fria från de förhållanden som formade deras liv och deras arbetskraft till en vara. Det föreföll som om etablerandet av ett »allmänt intellekt« resulterade i uppkomsten av en kraftfull antagonistisk subjektivitet.
I dag har det blivit nödvändigt att tolka Fragmentet pä ett helt annat sätt: om det är som så att detta Fragment är ett lackmuspapper, då kommer det att ändra färg när det kommer i beröring med vår samtida verklighet. Det som i själva verket nu väcker ens uppmärksamhet är det fullständiga och konkreta förverkligandet av de tendenser som beskrivs i Grundrisse, dock utan några frigörande – eller ens konfliktutlösande – omkastningar. Vad som är utmärkande för detta är att utvecklingens motsägelser – till vilka Marx länkade hypotesen om en i grunden omvälvande social revolution – har blivit en stabil komponent i det existerande produktionssättet. Den ojämna utvecklingen mellan funktionen av den kunskap som har integrerats i maskiner och arbetstidens avtagande betydelse har inte gett upphov till krishärdar, utan snarare till nya, stabila former för dominans. Fragmentet är alltså användbart som verktygslåda för en sociolog snarare än som en maning till uppgörelse med de existerande livsbetingelserna. Det är sista kapitlet i en samhällets naturhistoria. Det ger en topografisk karta över samtiden snarare än en flyktväg till en kommunism som lyses upp av sin egen strålglans.
Givet en sådan situation finns det enligt min mening två huvudsakliga uppgifter. Den första består i att definiera vad som kan konstituera de framträdande dragen i en kapitalism som huvudsakligen är grundad i det allmänna intellektet, eller med andra ord, i att spåra konturerna, silhuetten, hos ett produktionssätt vilket, långt ifrån att ha omkullkastats, finner sin egen dynamik just i de »kvalitativa disproportionerna mellan arbetet... och kraften i produktionsprocessen som detta senare [det allmänna intellektet] vill kontrollera och övervaka.« I detta sammanhang måste två aspekter nämnas: a) arbetskraftssamhällets försvinnande; b) de nya verkliga abstraktionerna. Den andra uppgiften – den verkligt viktiga – består i att återfinna drivkraften bakom ett konfliktperspektiv och en radikal kritik här och nu när Fragmentet har förverkligats fullständigt som dominans. Det är här och nu som man måste konfrontera frågan om massintellektualitet.
4. Vad som har utmärkt de västerländska samhällena under de senaste två årtiondena är arbetskraftssamhällets försvinnande. Reduktionen av arbetstid till en näst intill försumbar del av livet har gjort det möjligt att föreställa sig lönearbete som bara ett av tillvarons olika moment, snarare än som verkligt arbete eller som källan till en bestående identitet: sådan är den djupa mutation i vilken vi ofta finner oss vara omedvetna aktörer och inte alltid trovärdiga vittnen.
I enlighet med Fragmentets beskrivning har den verkliga tid som tillbringas med fysiskt arbete blivit en marginell produktionsfaktor. Vetenskap, information, språklig kommunikation, och kunskap i allmänhet – snarare än arbetstid – är nu de grundpelare på vilka produktion och välstånd vilar. A andra sidan fortsätter arbetstid – eller snarare »stölden« av sådan tid – att ha positionen som den huvudsakliga mätaren av utveckling och av samhälleligt välstånd. Alltså är arbetskraftssamhällets försvinnande självt ett stadium av våldsamma inkonsekvenser och förvirrande paradoxer.
Arbetstid är den måttenhet som gäller, men det är inte längre den verkliga måttenheten. 1970-talets rörelser uppmärksammade just denna lögn för att försöka underminera och avskaffa den. Arbetare ville ställa sig bakom en i högsta grad konfliktorienterad definition av den nuvarande företeelsen: de hävdade rätten att inte arbeta, de provocerade fram ett kollektivt uttåg ur fabriken, de avslöjade den parasitiska karaktären hos en verksamhet underställd en chef. Under 1980-talet bestod det etablerade systemet trots sin bedrägliga karaktär. Så att man – nästan som en överdrift, men av det mest allvarliga slaget – kan säga att arbetskraftssamhällets försvinnande tar sig de olika former som föreskrivs av ett samhällssystem som bygger på lönearbete. Sådana scenarion påminner om vad Marx skrev om aktiebolag2; i dessa ekonomiska institutioner bevittnar man den privata äganderättens försvinnande på den privata äganderättens själva grund. Här är på samma sätt bortträngningen verklig utan att dess förutsättning för den skull är mindre verklig. Att tänka dessa båda aspekter tillsammans, utan att reducera den första till inget annat än en essens och den andra till ett enkelt och yttre »skal«: sådan är den svårighet som inte kan undvikas.
Icke-arbetstid – en potentiell källa till välstånd – räknas i det etablerade systemet som en förlust, en brist: arbetslöshet på grund av såväl nya investeringar som frånvaro av nya investeringar, ovissa avskedanden, hoplappandet av »primitiva« produktiva infrastrukturer som löper längs med de innovativa och dynamiska sektorerna, återinförandet av disciplinära ålderdomligheter för att kontrollera individer som nu inte längre underordnar sig fabriksregimen. Under det allmänna intellektets era fungerar hela den anställda arbetskraften som ett permanent »industriellt reservregemente«.3 Likaså när den tvingas gå mördande skift och övertid. En empirisk beskrivning av hela arbetskraften – även en arbetskraft i den mest »skyddade« form – kan underlättas av kategorierna som Marx använde för »överbefolkning«; det vill säga, arbetskraften kan beskrivas som flytande (förtidspensionering, personalomsättning och omorganisering av personalen inräknade), latent (där tekniska innovationer bryter in med alltmer frekventa intervaller) och stagnerande (inofficiellt och osäkert arbete inräknat).
Den avgörande frågan är inte längre den globala motsägelsen beträffande arbetstid, eftersom man i själva verket har att göra med ett tillstånd som redan har blivit explicit, med en gemensam grund och sak, lika väl som med praktiker för dominans och eventuella möjligheter till radikala förändringar av vårt samhälle.
Precis som den sociologiska analysen i Fragmentet visar kommer man alltid att ha för mycket tid: vad som står på spel är formen som en sådan utveckling av överflöd kommer att ta sig. Den politiska vänstern är för sin del fullständigt oförmögen att spela en roll i det spelet eftersom den fann sitt existensberättigande i lönearbetets varaktighet och i de konflikter som är inneboende i den specifika kontexten som den utvecklades i. Arbetskraftssamhällets försvinnande och möjligheterna som uppstår ur en kamp vars insats är tid har officiellt utgjort skäl för att det är slut med vänstern. Man måste ge akt på en sådan situation, utan förnöjsamhet, men också utan ånger.
5. Eftersom det allmänna intellektet i själva verket organiserar produktionen och hela »livsvärlden« är den uppenbarligen en abstraktion – men en verklig abstraktion som har materiella former. Förutom det faktum att det konstitueras av paradigm, koder, formaliserade procedurer, axiom – med andra ord, av objektiva konkretiseringar av kunskap – skiljer sig det allmänna intellektet på ett distinkt sätt från de »verkliga abstraktioner« som är typiska för moderniteten: nämligen de som är inspirerade av ekvivalensprincipen.
Medan pengar, på grund av deras oberoende existens som den »allmänna ekvivalenten«, med rätta omfattar produkternas, arbetskraftens och subjektens relation, formar i stället det allmänna intellektet de analytiska premissernas praxis. Modeller av samhällelig kunskap kan inte jämföras med olika former av arbete; snarare är de själva en »direkt produktivkraft«. De är inte måttenheter, utan är snarare de gränslösa förutsättningarna för heterogena operativa möjligheter. De är inte en »genre« som existerar utanför »individerna« som konstituerar dem: de är axiomatiska regler vars giltighet inte alls är beroende av vad de reflekterar. De varken mäter eller representerar någonting överhuvudtaget: tekniskt-vetenskapliga koder och paradigm manifesterar sig själva som skapande principer. Denna mutation i de »verkliga abstraktionernas« natur – en mutation enligt vilken det är abstrakt kunskap snarare än bara utbytet av ekvivalenter som stödjer och leder samhälleliga relationer – implicerar djupa modifikationer på nivå med ethos. Det abstrakta intellektets oåterkalleliga autonomi, och följaktligen ett nytt förhållande mellan »livet« och kunskapen, är ett ursprung till den samtida cynismen.
Ekvivalensprincipen, som ligger till grund för de mest orubbliga hierarkier och de mest våldsamma ojämlikheter, garanterade trots allt en gång i tiden en viss synlighet hos samhälleliga kopplingar och relationer, ett samordnat system som byggde på proportionell anpassning. Det är därför som sökandet efter en erkännandets ohindrade reciprocitet och idealet om en transparent och universell språklig kommunikation har riktats mot det allmänna intellektet, men naturligtvis på ett uppenbart ideologiskt och motsägelsefullt sätt. Omvänt ger det allmänna intellektet, i det att det förstör balansen och proportionerna mellan de »levande världarna«, lika väl som mellan kommunikationsformerna, intrycket av att dessa är till varandra icke relaterade objekt. Det presenterar inte en möjlighet till jämförelse; det förhindrar all enhetlig representation av den produktiva samhälleliga processen; det vräker omkull själva grundvalarna för politisk representation. Den samtida cynismen reflekterar passivt en sådan situation, och gör således en dygd av nödvändigheten.
Inom den specifika kontext som cynismen opererar avslöjar den vissa epistemologiska principers ytterst framträdande roll och den samtidiga frånvaron av verkliga ekvivalenter. Den blockerar på förhand alla strävanden mot öppen dialogkommunikation. Den avstår utan vidare från att söka efter orsaken till sin praxis inuti subjektet, precis som den också avstår från kravet på en kollektiv grund för moralisk utvärdering. Utbytet och varuformen hänger intimt samman med ekvivalensprincipen, och dess kollaps manifesterar sig själv i cynikerns beteende som en avsägelse »utan sorg« av möjligheten till jämlikhet, i det att självbekräftelse kommer att äga rum genom ett förstärkande av hierarkier och ojämlikheter både i fråga om antal och om deras effektivitet. Detta tycks implicera kunskapens centrala ställning i produktionen. Det omedelbara accepterandet av den ena eller den andra ensemblen av konventionella regler, den obefintliga utvecklingen av betydelsefulla medel: sådan är den form som en passiv omställning till det allmänna intellektet tar sig. Det är, icke desto mindre, i själva den samtida cynismens absoluta negativitet, i en sådan opportunistisk anpassning till en ny relation mellan »livet« och kunskapen, som man måste utvinna något slags kollektiv möjlighet till utveckling och lärdom ur de nya konfliktvillkoren.
6. För att återskapa en politisk energi är det viktigt att genomföra en grundläggande kritik av Fragmentet: Marx identifierade fullständigt det allmänna intellektet (eller kunskap som den huvudsakliga produktivkraften) med fixerat kapital, och försummade därmed den instans i vilken just detta allmänna intellekt tvärtom manifesterar sig som levande arbete. Detta är just den avgörande aspekten i dag.
Kopplingen mellan kunskap och produktion finns i själva verket inte uteslutande i det maskinella systemet; snarare artikuleras den med nödvändighet genom konkreta subjekt. I dag är det inte svårt att utvidga begreppet om det allmänna intellektet långt bortom definitionen som kunskap som materialiseras i fixerat kapital, för att även inbegripa de kunskapsformer som strukturerar samhällelig kommunikation och som driver det massintellektuella arbetet »framåt«. Det allmänna intellektet förstår artificiella språk, system- och informationsteorier, kommunikationens nödvändiga kvalifikationer, lokala kunskaper, informellt »språkligt spel«, såväl som vissa etiska angelägenheter. Inom det samtida arbetets processer finns det enhetliga grupperingar av begrepp vilka fungerar helt och hållet för sig själva som produktiva »maskiner«, utan något behov av en mekanisk kropp eller av en liten elektronisk själ.
Vad vi kallar massintellektualitet är levande arbete. Dess funktion är att vara det bestämmande uttrycket hos det »allmänna intellektet«. Massintellektualitet – som en ensemble, som en social kropp – är förvaringsplatsen för de levande subjektens odelbara kunskaper och för dessa subjekts språkliga samarbete. Dessa kunskaper är på intet sätt bieffekter, utan konstituerar snarare en verklighet som producerats just av den villkorslösa bekräftelsen och det villkorslösa accepterandet av det abstrakta »allmänna intellektet«. Det är just sådan villkorslös bekräftelse och accep-tans som visar att en viktig del av kunskapen inte kan deponeras i maskiner, utan snarare måste bli till i direkt relation med arbetskraften. Man konfronteras med en radikal expropriering som aldrig kan upplösa sig själv i en fullständig och slutgiltig separering.
Det är ett misstag att förstå massintellektualitet enbart eller främst som en ensemble av roller och funktioner: dataspecialister, forskare, anställda i kulturindustrin osv. Uttrycket betecknar snarare en kvalitet och ett distinkt kännetecken för hela den samhälleliga arbetskraften i den postfordistiska eran -det vill säga eran i vilken information och kommunikation spelar en avgörande roll i varje beståndsdel i produktionsprocessen, eran i vilken språket självt har satts i arbete, i vilket språket självt har blivit lönearbete (i en sådan utsträckning att »yttrandefrihet« numera betyder varken mer eller mindre än »övergivandet av lönearbetet«). Massintellektualitet: Fiats nyanställda, som är utbildade och redan insocialiserade innan de börjar på verkstaden; studenterna som, genom att ockupera universiteten åter ifrågasatte produktivkrafternas själva form, med en vilja till experimenterande och skapande4; immigranterna, för vilka kampen om löner aldrig kan skiljas från konfrontationer och friktioner med språk, levnadsformer, etiska modeller.
Massintellektualitet står i centrum för en belysande paradox. Man kan lokalisera dess huvudsakliga egenskaper till olika funktioner inom arbetet, men framför allt till en nivå inom vanor i storstäderna, till språkbruk av olika slag, till kulturellt präglad konsumtion. Icke desto mindre är det just när produktionen inte längre verkar erbjuda en identitet som den projicerar sig självt på erfarenhetens alla aspekter, det är då de språkliga förmågorna, de etiska tendenserna och subjektivitetens nyanser blir underordnade. Massintellektualitet är svårt att beskriva i ekonomisk-produktiva termer: av just detta skäl (och inte trots det) konstituerar det den grundläggande komponenten i samtida kapitalistisk ackumulation. Massintellektualitet experimenterar med sig självt genom de motsägande formerna av det försvinnande arbetskraftssamhället och de nya verkliga abstraktionerna. Själva dess materiella existens kräver en ny radikal undersökning av kritiken av den politiska ekonomin, vilken bör kunna redogöra för den fullständiga fusionen mellan kultur och produktion, »bas« och »överbyggnad«. Den kräver, alltså, en icke ekonomisk kritik av den politiska ekonomin.
Översättning från engelskan av Daniel Lundgren
1. Se detta nummer av Fronesis, s 42-53. [Fronesis 9-10, 2002]
2. »joint-stock company« (eng). I Storbritannien är detta ett begrepp som beskriver ett företag där aktieinnehavet ligger till grund för bestämmande, men aktieinnehavarens ansvar för företagets handlingar är obefintliga, medan begreppet används i usa för företag där aktieinnehavaren är ansvarig för företagets handlingar. Vilken av dessa definitioner som använts här är oklart. Sv. övers. anm.
3. »industrial reserve corps« (eng). Corps är ett engelskt begrepp som inom militären syftar till en samling enheter. Sv övers anm.
4. Virno refererar här till den våg av studentstrejker och studentprotester som svepte över Italien under det sena åttiotalet, och som i första hand berodde på regeringsförslag att privatise-ra universiteten, och på samlade ansträngningar från det industriella och finansiella etablissemanget att stärka just sambandet mellan vetenskap, kunskap och kapital genom direkta interventioner i det akademiska systemet och universitetssystemet. Eng. övers. anm.
