© författaren och SAC 1999
Repro och tryck: Tryckeri AB Federativ 1999
Baksidetext: En bok om de interna motsättningarna inom SAC åren 1988-1996
Digitaliserad, en smula redigerad och upplagd på nätet april 2005.
Förord
Inledning
En historisk föregångare
Jubell ryter till
Storm i Hälsingeskogarna
Sista halmstrået
Utbrytningen ett faktum
SAC slickar såren – och kommer igen
1990 års kongress
1994 års kongress
Avgiftshöjning
Föregripande referendum
Opponenternas reaktion
Grängesbergsmötet
”Karantänen” och dess hävande
Tack (?) och adjö
Avslöjande undersökning
”Buskagitation” kontra demokratisk kamp
Lite om siffror – och om ekonomi
Om anställda med lönebidrag
Folkhögskolefrågan
Den famösa bilagan
Ombudsmannafrågan
Lite fakta
Omstritt beslut
Femårsförordnanden
Vådan av att inte lösa ut försändelser
Lasse Johanssons motiv och bevekelsegrunder
Curt Olsson
Läget idag
Vadå ”fackligt orienterade”?
”Yrkesfaktorn”
”Medelklassinvasion”?
”Glesbygdsfaktorn”
Facket som serviceinrättning
Bilaga
Som Ingemar Sjöö konstaterar i sitt förord är det svårt att skriva nutidshistoria. Den fortsätter ju hela tiden medan man skriver. Man lockas därför till ständiga kompletteringar och nya analyser. När utbrytarna ägnar sig åt vad som är svårt att kalla annat än rent gul verksamhet, som aktiv organisering av strejkbrytare (Snapphanebygdens Fackförening), egen avgiftsbelagd serviceorganisation för icke fackanslutna a-kassemedlemmar (Mariestads och Älvdalens LS), uthyrning av ombudsmannahjälp per timme till icke fackanslutna (Erik Karlsson, Mariestads LS), organiserat valfusk i ombudsval till a-kassan (omfattar de flesta utbrytarna) så pockar det på att nedskrivas. Att ett sådant ogräs kunnat frodas i SAC:s hägn, utan att så mycket märkts, stämmer ju också till eftertanke.
Men vi måste ändå begränsa oss. Denna skrift är avsedd som en slags "vitbok" över utbrytningarna. En mer komplett historia får nedtecknas vid ett annat tillfälle.
Lennart Markebo
Huddinge, 31 augusti 1999
I juni 1997 kontaktades jag av AU-ledamoten Lennart Markebo med en förfrågan om jag hade lust och möjlighet att skriva en slags ”vitbok” om de interna motsättningarna inom SAC åren 1988-96, som resulterade i att drygt ett tjugotal lokala samorganisationer lämnade rörelsen.
Beslutet att producera en sådan ”vitbok” hade tagits på ett Centralkommittémöte tidigare samma år. I praktiken blev det så, att uppdraget delades mellan Lars Gustafsson och mig. Den konflikt som gällde kontrollen över SAC:s A-kassa (SAAK) behandlades i en något mindre skrift av Gustafsson, alltmedan jag koncentrerade mig på huvudtexten, och därvid, för att undvika dubbelarbete, i stort sett undvek att beröra frågan om SAAK (annat än i förbigående).
Min text var färdig i december 1997 och Gustafssons ännu tidigare. Det dröjde emellertid innan beslut togs att låta trycka upp dem. Skälen är flera. Först och främst är det naturligtvis inte gratis att låta mångfaldiga vilket som helst material av den här omfattningen. Det kunde finnas skäl att först invänta SAC:s 26:e kongress i juni 1998; närmare bestämt vad som där skulle beslutas om rörelsens ekonomi, innan man definitivt bestämde sig beträffande tryckförfarande, upplagestorlek, etc.
För det andra fanns vissa invändningar mot den avslutande delen av min text. Hela utkastet hade nämligen skickats ut på granskning och korrektur till en ”kontrollgrupp”, bestående av dels folk inom AU/CK, dels vissa andra personer inom rörelsen som haft mycket att göra med konflikten 1988-96. Jag har, efter diskussioner, tvingats ge ”kontrollgruppen” rätt på de flesta punkter där de haft kritiska invändningar, och i konsekvens därmed låtit skriva om vissa delar av texten, t.ex. där rena sakfel insmugit sig. Men dessa korrigeringar, som alltså skett i en slags växelvis process med mina lektörer våren/försommaren 1998, har naturligtvis också tagit sin lilla tid.
På kongressen i juni -98 framfördes kritik från flera ombud mot att AU/CK inte alls låtit utvärdera orsakerna till ”turbulensen”. Här kan man närmast tala om en miss i informationen. Ombuden ifråga kände inte till att en sådan utvärdering faktiskt var på gång. Även om den kritikpunkten bortföll när nu det rätta sakförhållandet blottlades, så kan man likväl instämma i att en sådan process kunde ha kommit igång snabbare än vad som skett. Till exempel kunde CK ha tagit ett sådant initiativ redan våren 1996, istället för som nu ett år senare. A andra sidan kan det stundom vara en fördel att ha en viss distans till ett händelseförlopp som man försöker skildra, så att olika enskildheter varken får större eller mindre proportioner än vad de förtjänar.
Slutligen vissa språkliga kommentarer: Jag har konsekvent använt begreppet organisationssekretare, trots att den officiella beteckningen är blott sekreterare, rätt och slätt. Skälet är att jag velat undvika risken för sammanblandning med en annan tjänst inom SAC, nämligen förhandlingssekreterare.
Ordet referendum (= allmän medlemsomröstning) är av latinsk stam, och därför har jag också valt att böja det på ett språkligt korrekt sätt. Alltså referenda i pluralis och referendat i bestämd form. Inte för att briljera, utan därför att det faktiskt heter så, enligt Svenska Akademins ordlista. I övrigt tror jag att jag lyckats undvika alltför många språkliga ”konstigheter”. Om texten ändå här och var känns svårgenomtränglig, så beror det nog mera på att hela utbrytningsprocessen 1988-96 i stora stycken var en enastående tilltrasslad härva, än att jag skildrat saker och ting som mera komplicerade än vad de faktiskt var.
Ingemar Sjöö
Sveriges Arbetares Centralorganisation (SAC) är den gemensamma huvudorganisationen för ett antal Lokala Samorganisationer (LS), spridda över landet från Malmö i söder till Kiruna i norr. Dessa LS kan inte utan vidare jämställas med fackklubbar eller -avdelningar inom LO. Faktiskt är de att betrakta som självständiga fackföreningar, både i reell och formaljuridisk mening. Trots det något missledande namnet ”centralorganisation” är SAC inte en centralistisk utan en federativ struktur, med allt vad detta innebär i relationen mellan organisationens olika ”nivåer”.
Redan före SAC:s formella bildande (midsommarhelgen 1910) fanns några stycken LS i arbete. Även därefter har LS existerat, till och från, som inte haft någon bindning till SAC. I dagens läge finns det ett drygt 20-tal LS som står utanför SAC. Av dessa har några gått samman i en ny huvudorganisation kallad Fri Facklig Samarbetsorganisation (FFS), andra i Facklig Samverkan (FS), en tredje grupp i Nord-Fack, samt slutligen några som inte tillhör någon gemensam huvudorganisation överhuvudtaget.
Dessa drygt 20 LS utanför SAC (med reservation för det exakta antalet; nedläggningar och sammanslagningar har bevisligen förekommit och fler kan ha ägt rum som vi inte känner till) har lämnat sin forna huvudorganisation någon gång under perioden från 1980-talets slut till mitten av 1990-talet, antingen i den ”våg” av utträden som följde på SAC:s kongress 1987, eller i en snarlik process efter kongressen 1994.
Kvar i SAC finns ett hundratal LS med tillsammantaget ca 80 procent av medlemmarna. Fem av dessa LS är nybildningar som konstituerats av SAC-trogna, i missnöje över att deras gamla LS brutit med SAC.
SAC är alltså en federativ ”paraplyorganisation” och inte en centralistiskt uppbyggd struktur. Således ”äger” inte huvudorganisationen LS:en, och har heller aldrig framställt några sådana anspråk. SAC beklagar, men fördömer inte, om något LS kommer till slutsatsen att det kan företräda sina medlemmars intressen bättre utanför än innanför SAC. Syftet med denna vitbok är alltså inte att fara ut i en rasande kritik över själva det faktum att så och så många LS valt att gå sin egen väg. Tvärtom, det har de all rätt att göra. Däremot har formerna för dessa utträden (med några få lysande undantag) varit sådana, att de bara kan betraktas som ett hån mot all organisationsetik, i vissa fall mot all vanlig anständighet överhuvudtaget.
Under 1990-talet har SAC kommit alltmera i hetluften, som ett resultat av den sociala krisen i samhället. Vi har dragits in i allt fler och svårare fackliga kontroverser, såväl vid förhandlingsbordet som i domstolar och i form av direkta strider. Förmodligen kan idag en större andel av SAC:s medlemmar räknas som aktivister än vad fallet var för 10-15 år sedan, men samtidigt har arbetsbördan för dessa aktivister ökat genom fler fackliga ärenden och större engagemang i samhällspolitiska frågor.
Med andra ord: Vi saknar definitivt inte arbetsuppgifter. Att i detta läge ödsla tid och resurser på att producera ett samlat bemötande, i form av en vitbok, gentemot anklagelser som framförts av en samling organisationshaverister, det är minst av allt vad vi själva helst hade velat syssla med. Dock ger situationen oss knappast något val. Ett kompakt tigande från SAC:s sida kan felaktigt uppfattas som en slags skuldmedvetenhet. Men skuldkänslor är rakt inte vad vi känner för den uppkomna situationen. Snarare då äkta och oförfalskad vrede.
Ett par-tre LS av de som lämnat oss har gjort det i någorlunda hedervärda former. De har betalat sina skulder till SAC och reglerat andra praktiska mellanhavanden, och som orsak till utträdet helt frankt konstaterat: ”Vi har inte råd”. Punkt och slut. Samtidigt som vi komplimerar dem för detta, konstaterar vi att de på samma gång med stor exakthet satt fingret på vad alltsammans handlar om – eller åtminstone till övervägande delen handlar om – nämligen pengar.
Bortom allt prat om ”toppstyrning”, ”diktaturfasoner”; och dylikt, bakom alla utlagda dimridåer om allt mellan himmel och jord, så kvarstår det krassa faktum att konflikten i allt väsentligt är av ekonomisk natur.
I viss mån ett parallellfenomen till dagens ”utbrytare” var den oppositionella rörelse inom SAC som började formeras i mitten av 1920-talet (huvudsakligen i Skåne och på västkusten), och som slutligen resulterade i en öppen brytning 1927-28. Nitton LS bildade en ny huvudorganisation, kallad Syndikalistiska Arbetare-Federationen (kuriöst nog förkortat SAF, trots den uppenbara risken för sammanblandning med ”huvudfienden” Svenska Arbetsgivareföreningen), vilken existerade i tiotalet år innan man slutligen gav upp och återförenades med SAC år 1938.
Den gången valde opponenterna att framställa saken som en höger-vänsterkonflikt, där SAF sökte lansera sig som en mera ”renlärig” och ”vänstervriden” uttolkare av syndikalismen än SAC. Men bakom den ideologiska retoriken återfanns hela tiden handfast ekonomiska motiv och bevekelsegrunder.
Under åren efter första världskriget kunde SAC glädja sig åt en kraftig medlemstillströmning. Detta lade grunden till en överoptimism inom rörelsen, med påföljd att en räcka beslut togs på kongresser, vilka tillsammantagna innebar att SAC skaffade sig en organisatorisk ”kostym” som egentligen var lite större än vad man klarade av. Bland annat startades två stycken (en hade varit nog) dagliga tidningar, Arbetaren och Norrlands-Folket. Mot slutet av 1920-talet drog SAC också igång en ”allmän understödsförmedling”, alltså en central strejkfond, vars uppbygge naturligtvis också skulle finansieras på något sätt.
Följden blev höjda medlemsavgifter. Inom vissa branscher, framför allt textil och konfektion, fick detta till följd att det blev väsentligt dyrare att tillhöra SAC än motsvarande LO-förbund. Från LS:en på textilorterna Borås, Kinna och Lagan hördes en ständig veklagan häröver.
Men förmodligen hade det inte alls blivit någonting av med ”utbrytningen” om inte opponenterna hade fått en mycket drivande och karismatisk ledarfigur i gestalt av en viss P J Welinder, en herre som tidigare varit agitator inom den amerikanska syndikalistorganisationen IWW. Väl återkommen till hemlandet engagerade han sig omedelbart inom SAC, och gjorde sig på kort tid till ett känt namn inom de södra och västra distrikten av SAC. Han var bland annat ”primus motor” i tillkomsten av en syndikalistisk tidning med redaktion i Göteborg, kallad Arbetare-Kuriren, vars innehåll han till stor del författade själv.
Welinders högsta åstundan var att bli heltidsanställd funktionär inom SAC. Med tanke på hans omvittnat starka självuppskattning (som inte var helt ogrundad), såg han det förmodligen närmast som en förolämpning att han inte genast efter återkomsten till Sverige erbjudits en tjänst inom SAC. Vidare önskade han se Arbetare-Kuriren som dagligt utkommande pressorgan. Men från centralt håll bemöttes han med kalla handen. Från 1925 och framåt hade medlemsantalet inom SAC åter börjat sjunka, och med minskade medlemsintäkter blev det allt kärvare att finansiera de beslut som redan hade tagits. Det kunde inte komma på fråga att skaffa sig några fler anställda än de man redan hade (snarare borde deras antal minskas), och att starta en tredje daglig tidning var ekonomiskt fullständigt uteslutet.
Hade Welinder haft en kristallkula och kunnat förutse den stora ekonomiska världsdepression som bröt ut hösten 1929, och som för SAC:s vidkommande innebar en ny ”medlemsexplosion” av radikaliserade arbetare som sökte ett klasskampsalternativ utanför LO, så hade han kanske tålmodigt bidat sin tid. Med medlemsökningen (plus 10 000) följde ju ökade medlemsintäkter och därmed ökade möjligheter att förverkliga hans önskedrömmar. Men Welinder hade ingen kristallkula, och tycks för privat del inte haft några större förväntningar på den Stora Kris för kapitalismen som han ständigt prognosticerade.
Därför satsade han istället all sin kraft på att snarast åstadkomma en organisationssprängning och skapa en ny huvudorganisation för LS, en rörelse som han kunde ha näst intill total kontroll över. Resultat: Han fick sin ”egen” rörelse och sin hett åstundade heltidsanställning (men att därtill finansiera en daglig tidning var mer än de blott 2000 medlemmarna i SAF mäktade med).
Trots denna splittring av syndikalismens krafter i Sverige hade konflikten mellan SAF och SAC vissa positiva bieffekter. Som t.ex. ett uppsving för den ideologiska debatten inom rörelsen. Welinder var en duktig skribent och en slagfärdig debattör, varför SAC tvingades mobilisera hela sin teoretiska och ideologiska arsenal. Beträffande kravet på 6 timmars arbetsdag, som var en särskild hjärtefråga för SAF, fick SAC rentav vika sig för bärkraften i motståndarens argument. I samband med en kongress på 1930-talet anslöt sig SAC formellt till detta krav.
Alltså: Hur i grunden ekonomiska motiven än var bakom SAF:s tillkomst, så var likväl dessa motiv så kompakt insvepta i en ideologisk klädnad, att SAC inte bara kunde avfärda SAF:s speciella uttolkning av syndikalismen som ”utanpåverk” eller ”kosmetika”, utan tvingades ta striden mot sin konkurrent även på det ideologiska planet. Därför kan man säga att striden mellan de bägge rivalerna inte bara var allmänt nedbrytande, utan också i vissa avseenden berikande och vitaliserande – även för SAC.
Hos dagens ”utbrytare” återfinns exakt samma rädsla för alltför höga medlemsavgifter och samma månande om vissa individers anställningar som hos SAF, medan däremot den ideologiska klädnaden är lika florstunn som det fisknät med vilket drottning Kraka enligt sagan draperade sin lekamen. Hade åtminstone dessa ”utbrytar-LS” kunnat bidra till att berika och vitalisera den allmänna debatten, så hade man väl i någon ringa mån kunnat överse med allt annat som dom ställt till med.
Men inte, då. Det finns inga ideologiska hållpunkter (iallafall inga klart artikulerade), inget ”brytningsmanifest”, ingen vare sig principiell eller praktisk diskussion om hur en kämpande fackföreningsrörelse bör vara utformad för att möta dagens och framtidens utmaningar, nej absolut ingenting annat än allmänt snick-snack på rena rama golvnivån. Welinder framstår som en teoretiker av nästan övermänskliga mått jämfört därmed.
Den 1 juli 1988 lyder rubriken på moderatorganet Nya Wermlandstidningens (NWT) förstasida: Syndikalisterna hotar spricka – Sixten, 85, leder striden. Ett färgfoto avbildar Sixten Jubell, ordförande i Torsby LS i norra Värmland, och bildtexten lyder: Torsby LS riskerar uteslutas ur SA C – för att man inte ställer upp på stadgebrott. Den intresserade läsaren letar förgäves i artikeln efter en närmare precisering av vilken eller vilka stadgar som Torsby LS uppmanats bryta mot.
6 juli är NWT igång igen: Fortsatt storm i SAC – Jubell har fått nog. I intervjun inne i tidningen yttrar Jubell bland annat: ...det värsta just nu är att man försöker ta bort medlemmarnas medbestämmanderätt. Därför har jag fått nog.
Saken utvecklade sig till en riktig följetong i NWT. Den 18 juli och 11 augusti publicerar tidningen nya angrepp på SAC: Trots att verksamheten ligger honom (dvs. Jubell; vår anm.) varmt om hjärtat är det nu risk att han kommer att skjuta organisationen sönder och samman.
Vad föranledde nu detta koleriska tonläge? Den socialdemokratiska konkurrenttidningen Värmlands Folkblad (VF) gjorde ett försök att bringa reda i saken. Bladet skickade en reporter till ett möte i Torsby LS, men han blev avvisad. Istället ringde tidningen upp Ingemar Nilsson, SAC:s (dåvarande) organisationssekreterare. Nilsson förklarade att det som så upprört Sixten Jubell var det beslut om en höjning av den centrala avgiften till SAC (totalt 21 kronor per helbetalande och månad) som togs på organisationens kongress hösten 1987. Däremot hade han inga teorier om varför Jubell och de övriga i LS:et väntat med att bli så upprörda till sommaren 1988, efter att ha gått och moltigit om kongressens resultat hela vintern och våren. Reaktionen verkade minst sagt senkommen.
Det som Jubell hade krokat upp sin kritik på, berättade Ingemar Nilsson vidare, det var inte avgiftshöjningen i sig, utan de former under vilka beslutet tagits. Jubell ville låta påskina att det för honom inte var en fråga om pengar utan om principer. Till att börja med hade denne ordförande i Torsby LS (som i den egenskapen borde ha haft ett visst hum om organisationens stadgar och praxis) ifrågasatt om en kongress överhuvudtaget hade rätt att fatta ett sådant beslut – han menade att endast referendum, dvs. allmän medlemsomröstning, kunde ta ställning till en avgiftshöjning.
Därefter, när det stod klart att den argumentationslinjen inte höll (eftersom det fanns historiska erfarenheter i denna sak från andra SAC-kongresser; erfarenheter som knappast bekräftade Jubells tolkning), så hette det plötsligt att det inte funnits någon motion om avgiftshöjning. Också på denna punkt kunde SAC ganska omgående skaka fram belägg (stadgar samt prejudikat från tidigare kongresser) att det inte existerar någon som helst regel att beslut om avgiftshöjning måste föregås av en motion därom. För övrigt är det kutym på SAC-kongresser att behandla ekonomifrågorna i ett särskilt ”block” i slutet på kongressen, och det hade ju varit näst intill meningslöst att överhuvudtaget ta upp ekonomin på agendan om inte kongressombuden hade haft beslutsrätt i den helt avgörande frågan om avgiftens storlek. De ekonomiska beslut som tas måste ju på något sätt finansieras.
Efter dessa ytterligare påpekanden från SAC:s sida var fantasin tydligen uttömd hos Jubell, ty någon tredje argumentationslinje mäktade han inte fundera ut, efter att ha fått de två första ”skjutna sönder och samman” (för att nu använda hans eget ordval).
Nu var emellertid inte Sixten Jubells auktoritet obestridd inom Torsby LS. I NWT angreps han i en insändare den 27 augusti, författad av LS-medlemmen Lasse Porander:
Herr Jubell har styrt och ställt i Torsby LS i snart 3 0 år. Som en gammaldags patron har han velat påverka alla beslut och fortfarande långt efter pensionsåldern är det han som ”är” Torsby LS. För länge sedan har han insett att det är lättast att leda en passiv förening.
Och vidare:
Av orsaker som han bara själv känner till vill han absolut få Torsby LS uteslutet ur SAC. SAC är bara att gratulera. En organisation grundad för att alla arbetare, varhelst de bor, skall kunna hjälpa varandra att förbättra sina arbets- och livsvillkor, kan inte vara rätt ställe för en sådan lokalpatriot.
Det dröjde sedan inte så förfärligt länge förrän ett nytt, SAC-anslutet LS kom till i dessa bygder, kallat Ekshärads LS. Jubells ”livsverk”, Torsby LS, stretar vidare och söker profilera sig med låga avgifter och praktiskt taget obefintlig facklig aktivitet som främsta kännemärken.
I Lasse Poranders insändare förekom två termer som skulle kunna sägas vara nyckelord eller centrala begrepp om man söker göra en allmän karaktäristik som täcker in åtminstone två tredjedelar av de LS som lämnat SAC sedan 1988 och framåt. Det ena ordet är ”gammaldags patron”. Det andra ordet är ”lokalpatriot”. Anmärkningsvärt många av dessa LS har letts av en eller möjligen ett par-tre stycken patriarker (i något fall en matriark), som det krävts ganska mycket civilkurage av från övriga medlemmar för att gå emot i någon enda fråga. Ett annat utmärkande drag är den starka lokalpatriotismen, för att inte säga bymentaliteten. Det gäller nu inte alla berörda LS, men likväl påfallande många av dem.
Torsby LS var först ute med att klippa av banden till SAC (man straffade ut sig genom att hålla inne de centrala avgifterna), men man var inte sist. Från början hade hela 2 7 LS från olika håll i landet (dock ej Torsby LS, besynnerligt nog) tillskrivit Arbetsutskottet angående avgiftshöjningen och velat se den prövad i referendum. De flesta av dessa LS upphörde att frondera mot kongressens beslut sedan de fått information om vad SAC:s stadgar faktiskt säger.
Andra fortsatte dock konfrontationen, och i främsta ledet stod Färila LS, ett av Norrlands största med över 350 medlemmar.
Den 2 augusti 1988 träffades ett 20-tal (andra källor säger ett 15-tal) medlemmar från sex LS i Hälsingland på ett café och satte samman en skrivelse av följande lydelse:
Till SAC:s AU:
Vi som är valda till förtroendemän inom LS har en moralisk skyldighet mot medlemmarna att stävja odemokratiska tendenser. Vi anser att organisationen börjar bli så pass toppstyrd att SAC:s stadgar börjat förlora sin funktion. Vi tycker att medlemmarna i SAC bör få känna sitt medbestämmande i vitala frågor, på ett annat sätt än vad som skedde på den senaste SAC-kongressen. Det har vi som fått ta del av Mats Glavås utredning fått mer och mer bekräftat. I dagens situation kan vi inte med gott samvete skriva in någon ny medlem eller överhuvudtaget rekommendera SAC som ett alternativ.
Om AU motsätter sig medlemsprövning i de omstridda frågorna (alltså omröstning) anser vi oss nödsakade att följa Torsby LS beslut.
Vi avvaktar AUs beslut fram till den 20 augusti 1988, varefter frågan kommer att avgöras på våra medlemsmöten under hösten.
Skrivelsen var undertecknad av nio personer. Två av namnen, Mats Johansson och Per Hammarstrand från Färila LS, kom att dyka upp ganska ofta under den oroliga hösten 1988. Ännu en anmärkning bara, innan vi går vidare: Ingen av de församlade herrarna hade något mandat från exempelvis medlemsmöte inom berörda LS. De hade församlats helt på eget initiativ. Ändå ansåg sig denna självkonstituerade församling kunna framställa diverse hot och krav i namn av hela sina LS. Förmodligen föll det dem aldrig in att detta förfarande från deras sida med större rätt kunde betecknas som ”toppstyrning” och ”odemokratiska tendenser”, än att en exekutiv instans, Arbetsutskottet, försökte göra precis det som den var satt att göra, nämligen att verkställa kongressens beslut.
Skrivelsen publicerades i medlemstidningen SAC-Kontakt (idag har den bytt namn till Syndikalisten) tillsammans med tre kritiska insändare från Hälsingland.
Martin Nilsson, SAC-Kontakts redaktör, gick i svaromål. Normalt försöker redaktören undvika att lägga sig i debatten på insändarsidorna, men i detta speciella fall var han personligen involverad. Han hade nämligen arbetat som tillförordnad sekreterare fram till kongressen och bland annat redigerat stadgehäftet.
Efter att ha konstaterat att han inte begrep vad som menades med ”Mats Glavås utredning” (denna dunkla hänsyftning står ännu idag oförklarad) refererade han helt trankilt till stadgehäftet. Dessa stadgar som skrivelsens upphovsmän tyckte ”börjat förlora sin funktion”.
Vad gällde kravet på ”omprövning av de omstridda frågorna”: Innebörden i 7:e paragrafen, 4:e momentet i SAC:s stadgar är lika tydlig som om den vore huggen i granit. Den säger, att när det gäller ”avgörande ekonomiska eller principiellt viktiga frågor” så måste ett tidigare kongress- eller referendumbeslut ha varit i kraft i minst två år, innan det kan upphävas av ett nytt beslut.
Opponenterna kunde väl inte gärna hävda att frågan om den centrala avgiftens storlek inte skulle betraktas som ”avgörande”, nu när de hade rört upp himmel och jord över densamma (att hävda att frågan var av mindre dignitet hade ju annars varit ett ”kryphål” för att komma undan 2-årsregeln, men den taktiska finten föll dem aldrig in). Snarare föreföll frågan om avgiftens storlek vara den enda SAC-angelägenhet överhuvudtaget värd att beakta inom vissa LS, närmare bestämt de LS där man tycks ha satt i system att värva nya medlemmar med det i stort sett enda argumentet att man var ett par tior billigare än LO.
Påståendet att kongressens beslut att höja avgiften var stadgevidrigt framfördes inte i direkt form i ovanstående skrivelse från cafét i Färila, däremot i två av de tre medföljande insändarna. Vi är helförbannade på det stadgevidriga sätt beslutet om avgiftshöjning togs på, skrev Mats Johansson i Färila. Inte ens kongressombuden hade mandat att besluta om avgiftshöjningen, påstods rätt ut i luften i ett annat inlägg undertecknat av samme Mats Johansson samt av Bo Embretsson och Per Hammarstrand.
Antingen handlar det här om demagoger eller människor som trots mångårigt medlemskap i organisationen aldrig besvärat sig med att ens kasta en blick i de stadgehäften som brukar ligga i buntar på varenda normalutrustad LS-expedition.
Martin Nilsson citerade, rakt av, § 3, mom. 3 i sitt svar: Avgifternas storlek beslutas av SA C:s kongress eller genom allmän omröstning inom organisationen.
Ingenstans, vare sig i stadgehäftet eller i något annat dokument, står ett enda ord om att det måste föreligga en motion om avgiftsförändring för att ett sådant beslut skall kunna tas på kongress. Inte heller kan man ta något sådant ”för givet”. I all synnerhet inte mot bakgrund av att det finns ett tungt vägande prejudikat från kongressen 1975 tolv år tidigare, och säkert går det också att hitta exempel från flera av de förutvarande nitton kongresserna inom SAC, om nu någon orkar gräva sig igenom alla gamla gulnade kongressprotokoll.
1975 fanns ingen motion om avgiftshöjning. Inte nog därmed: Att frågan skulle komma att tas upp fanns inte ens omnämnt i motionshäftet eller i något annat sammanhang.
1987 däremot, när Martin Nilsson redigerade motionshäftet, fick han i uppdrag av CK att noga påpeka innebörden i § 3, mom. 3. Jag gjorde detta så tydligt jag bara kunde, skriver han i SAC-Kontakt nr 9/88 och fortsätter:
På sidan fem, där motionsblocket om ekonomin börjar står med extra stor stil: NOTERA ATT BESLUT OM AVGIFTSFÖRÄNDRING KAN KOMMA ATT TAS AV KONGRESSEN, och hänvisning till ovanstående bestämmelse i stadgarna samt en uppgift om hur mycket en kronas avgiftsförändring upp eller ner innebar för SAC.
Vidare:
Dessutom refererades CK-mötet inför kongressen i SAC-Kontakt. Där redovisas ekonomin och bland annat sägs: ”Nu måste kommande kongress ta ställning till hur vi skall göra med ekonomi och utgifter i framtiden” (SAC-Kontakt 4/87).
Av någon anledning avstår Martin Nilsson från att ställa den till synes självklara frågan: Hur agerade egentligen ombuden från Torsby, Färila och med dessa sympatiserande LS på 1975 års kongress och på de som sedan följde?
I september 1988, när Martin Nilsson publicerade sitt svar i SAC-Kontakt, hystes förmodligen ännu ett svagt hopp om att det skulle gå att komma till tals med Färila & co (även om man redan gett upp om Torsby LS). En närgången granskning av de oppositionella LS:ens sätt att representera på SAC:s kongresser är en ganska pinsam läsning, och Martin Nilsson ville kanske inte anstränga relationerna ytterligare genom att dessutom skriva dem detta på näsan.
Men idag, 1997, när skilsmässan redan är ett faktum sedan åratal tillbaka, känner vi oss helt oförhindrade att sätta luppen på Torsby, Färila, Hamra med flera LS kongress”insatser”.
Låt oss ta det i kronologisk ordning – vi börjar med 1975.
I Arbetaren nr 21/75 hittar vi ett referat av Torsby LS årsmöte, vilket avslutas med följande rader: ”Före årsmötet behandlades frågan omval till ombud till SAC:s kongress... Beslöts att inte utse något ombud till kongressen.” Ingen motivering gavs.
Färila LS var däremot representerat, och namnet på deras ombud klingar välbekant: Mats Johansson.
I Arbetaren nr 26/75 ges upplysningen att Motala, Linköpings och Norrköpings LS föreslagit en sänkning av avgiften. Nu blev det istället en höjning, närmare bestämt med 4 kr per månad och A-betalande (en struntsumma kan synas, men motsvarande ungefär en tia översatt till dagens penningvärde). Ombudsman Åke Nilsson från Ludvika tyckte det var fel att kongressen skulle ta beslut om avgiftshöjningen, utan föreslog att saken istället skulle ut på referendum. Även Sten Ivarsson från valkrets 28 (Uppsala-Enköpings LS), Leif Boström från valkrets 23 (Södertälje-Tyresö LS) och Tommy Andersson från valkrets 27 (Eskilstuna-Köpings LS) lämnade förslag, som visserligen till innehållet något skilde sig ifrån varandra, men allesammans hade det gemensamt att de önskade se frågan bättre demokratiskt förankrad i organisationen innan definitivt beslut togs.
Men Mats Johansson – han hade inga synpunkter. Vare sig på avgiftshöjningen i sig eller på beslutets demokratiska förankring. Men detta var ju 1975, inte 1988, gunås.
Beslutet om en höjning med 4 kr togs efter votering, med 3 5 röster för och 29 emot. Det är omöjligt att ur protokollet utläsa hur Färilas ombud ställde sig i själva voteringen. Däremot kan vi konstatera att någon reservation mot beslutet aldrig lämnades in av Mats Johansson.
Vidare: Någon animerad ”efterkongressdebatt” (av det slag som nästan tycks ha utvecklat sig till en tradition inom SAC) fördes inte heller. Allt var frid och fröjd. Alltså inte bara själva avgiftshöjningen i sig, utan också de former under vilka beslutet togs.
Nu kan ju Mats Johansson ha blivit klokare på 12 år och sedermera ”insett” att han år 1975 medverkat i en felaktig beslutsprocess. Ju längre vi är med, desto mer lär vi oss om stadgar, regelverk, rutiner osv. inom SAC – förhoppningsvis. Men då hade det väl varit ganska klädsamt att i samband med utbrotten 1988 passa på att göra självkritik för denna gamla lapsus. Den botfärdige hade säkert fått syndernas förlåtelse. Men vare sig från Mats Johansson eller någon annan i Färila LS har hörts ett suck om att man år 1975 medverkade i ett beslutsförfarande av exakt samma typ som det man 12 år senare fördömde som ”stadgevidrigt” och uttryck för att organisationen blivit alltmera ”toppstyrd”.
Inte heller under följande kongresser fördes någon avgiftsdebatt eller, än mindre, någon demokratidebatt från något av de sex LS som sedermera slängde in handduken 1988-89. På den 21:a kongressen 1979 var ombuden från Torsby, Färila etc. aktuella i en enda fråga, som inte hade något som helst med organisationens ekonomi att göra. I övrigt var de anmärkningsvärt inaktiva som ombud.
På den 22:a kongressen (1983) tilltog inaktiviteten, därigenom att valkretsarna 10 och 11 (innefattande bl a Färila, Hamra m fl) inte funnit något skäl att skicka något ombud överhuvudtaget. Av 41 valkretsar var endast 4 icke-representerade, och av dessa 4 var alltså 2 från Hälsingland.
Däremot hade Torsby LS skickat självaste ordföranden, Sixten Jubell. Han gjorde sammanlagt 9 inlägg, av vilka dock endast ett berörde organisationens ekonomi. Däri poängterade han att många LS ute i landet faktiskt hade ganska stora ekonomiska resurser, ja nästan mer än vad de behövde, som det lät från Jubell. Ett högst anmärkningsvärt inpass, med tanke på hur bara några år senare bilden målades upp av stackars utfattiga LS som plundrades in på bara skinnet av en alltmer fordrande och parasitär centralorganisation.
På den 23:e ”ödeskongressen” 1987 valde emellertid Jubell att stanna hemma och istället skickades Jan Wirtberg. Wirtberg, som var en ganska ny medlem, hade uppenbarligen inte försetts med några som helst bundna mandat eller andra förhållningsorder, ty han följde sitt eget huvud och röstade för avgiftshöjningen! (hur han röstade framgår inte av kongressprotokollet, men vi känner till det på annat sätt).
Det är en naturlig reflektion att Sixten Jubell och hans anhängare i Torsby LS kanske inte skulle gaffla så mycket om höjningen med 21 kronor, nu när deras eget ombud röstade för. Men om detta faktum har dessa herrar – givetvis – varit tysta som möss.
Jan Wirtberg var också tillräckligt intresserad av sitt uppdrag för att han skulle stanna kvar tills kongressen var slut. Detta till skillnad från de tre ombuden från valkrets 9 (Färila m.fl. LS), som drog iväg redan 12.30. den sista kongressdagen, och därmed försatte alla möjligheter att påverka beslutet om avgiftshöjningen. Eller komma med några synpunkter på kongressens behörighet att alls fatta ett sådant beslut.
Åkte hem i förtid gjorde de för övrigt även på den 21:a kongressen – av allt att döma ett väl inarbetat beteende.
Även om beslutet om avgiftshöjning togs när ombuden från valkrets 9 redan kommit en bra bit på sin väg hem till Hälsingland, så var de iallafall närvarande – åtminstone i fysisk mening – när en massa andra tunga ekonomiska beslut togs. Beslut som tillsammantagna rimligen måste få konsekvenser för avgiftens storlek, för så vitt man inte förutsatte att SAC ämnade underbalansera budgeten så kraftigt att det gränsade till ekonomisk ansvarslöshet.
Kongressen beslöt avsätta 300 000 kronor till Arbetarens stödfond. Man beslöt att SAC-Kontakt skulle få kosta 200 000 kronor mer per år. Vidare beslöt kongressen att tillsätta posten som internationell sekreterare som en halvtidstjänst.
Men istället för att kämpa som lejon från talarstolen för att försöka förmå övriga ombud att inte rösta igenom dessa och andra fördyringar, så förhöll de sig nästan fullständigt passiva.
Varför? Insåg de verkligen inte de ekonomiska konsekvenserna? Varför reserverade de sig inte åtminstone mot besluten?
Sammanfattningsvis: De oppositionella LS:ens agerande på såväl 1987 års kongress som de tre föregående kongresserna har varit av den karaktären, att man endast kan beskriva det som att dessa medvetet avstått från att ta i bruk de instrument för påverkan och inflytande som satts i händerna på dem. Organisationen gav dem verktygen, men de hade inte viljan att använda dem.
Därför är det svårt att sätta någon tilltro till deras senare indignation. Den verkar mest av allt vara påklistrad, ett spel för gallerierna. I själva verket hade dessa LS varit på väg ut ur SAC mycket länge, de inväntade bara en situation då de hoppades kunna få med sig så många som möjligt.
I slutet av november 1988 hade Centralkommittén ordinarie sammanträde. Två medlemmar av Hälsinglands distrikt, Axel Hagberg och Per Hammarstrand, var närvarande under några timmar för att ventilera sina synpunkter. De gamla argumenten (att SAC-kongresser generellt sett skulle sakna behörighet att ta beslut om avgiftshöjningar, alternativt att sådana beslut måste föregås av en motion) hade man nu lagt på hyllan. Istället började man om på ny kula: Det står inte i kongressprotokollet hur många som röstade för en avgiftshöjning. I Hagbergs och Hammarstrands ögon var detta liktydigt med att beslutet var ogiltigt.
Att man bitit sig fast vid just detta tycks tyda på att man nu äntligen öppnat stadgehäftet och därvid fått ögonen på formuleringen i 7:e paragrafens 4:e moment:
Dock må i sådana frågor som här avses, omröstning företas även om beslut icke varit i kraft under två år, därest det ursprungliga beslutet inte samlat mer än högst 55 procent av hela antalet avgivna röster.
Eftersom AU och CK så hårt markerat tvåårsregeln, menade Hagberg och Hammarstrand, borde det på något sätt framgå att beslutet verkligen fattades med mer än 55 procent av rösterna.
CK kunde bara svara att röstsiffrorna normalt aldrig står i protokollet, såvida inte någon begär votering. Då de flesta omröstningar brukar avgöras med överväldigande majoritet, antingen för eller emot ett förslag, så vore det både tidsödande och omständigt att sätta rösträknarna i arbete vid varje omröstning. Nu hade ombuden från valkrets 9 åkt hem i förtid med motiveringen att kongressen inte tycktes bli klar ”i rimlig tid”, som de valde att uttrycka det. Hur kan man då samtidigt kräva ett rösträkningsförfarande som med största sannolikhet skulle förlänga kongressarbetet ytterligare flera timmar, kanske upp till en halv dag?
Just ambitionen att ”bli klar i rimlig tid” var skälet till att rösträkning endast tillämpades i samband med voteringar, förklarade CK. Och att rösterna blev räknade var ju en förutsättning för att de exakta siffrorna för och emot skulle bli kända för de sekreterare som var sysselsatta med att skriva protokoll.
I efterhand kan man bara beklaga att ingen, vare sig från majoritetens eller minoritetens sida, fick infallet att åtminstone för formens skull begära votering, och därmed få bekräftat även på papper vad varenda en som var närvarande i plenisalen kunde notera, nämligen att beslutet fattades av en så överväldigande majoritet att den bör ha varit minst kvalificerad, dvs. två tredjedelar av de avgivna rösterna eller däröver.
Fast å andra sidan hade väl opponenterna i det läget hittat någon annan tråd att spinna på. De hade ju redan dokumenterat en viss förmåga när det gällde att fabricera nya argumentationslinjer.
CK konstaterade alltså, som tidigare, att kongressens beslut ägde full giltighet.
Hagberg och Hammarstrand sa tack och adjö och åkte hem för att sätta igång det föga ärofulla värvet med att bryta loss så många LS som möjligt från SAC.
Den 31 mars 1989 anslöt sig Färila LS till det redan uteslutna Torsby LS genom att formellt utträda ur SAC. Den 31 maj följde Hamra LS, 30 juni Lomfors och Voxnabruks LS och slutligen, lite grann ”på sladden”, Vilhelmina LS på årets sista dag 1989.
Vilhelmina LS anslutning till ”fribrytarna” förvånade många inom SAC, som under den debatt som föregick den slutliga separationen inte uppsnappat några som helst signaler i den riktningen från detta Västerbottens-LS. Men för de lite mera initierade i organisationen kom beslutet knappast överraskande. Just detta LS (eller snarare, dess styrelse) hade för omvärlden uppenbarat en häpnadsväckande bigott och inskränkt attityd, som inte ens herrar Jubell och Hammarstrand mäktade uppbringa.
Styrelsen i LS:et hade vid ett tidigare tillfälle haft invändningar mot en kvinnlig sökande till ombudsmannatjänsten i distriktet, och det främsta skälet till varför de inte ville låta sig företrädas fackligt av denna person var hennes – klädsel! Den föreställningen spreds bland SAC-medlemmar som inte haft tillfälle att träffa henne personligen, att det måste röra sig om en synnerligen excentrisk person när hon kunde utlösa sådana reaktioner – kanske en yngre ”punkbomb” med lilafärgat hår, ring i näsan och kläderna i trasor.
I verkligheten visade hon sig emellertid vara en både hel och ren dam i medelåldern. Förvisso inte klädd som en kvinnlig VD i Stockholm, men hur många kvinnor i Norrlands inland går omkring i Pariskreationer? Efter denna sorglustiga ”affär” undrade många hur det egentligen stod till i huvudet på styrelseledamoterna i Vilhelmina LS.
En rörelse som i årtionden stått i främsta ledet i kampen mot allsköns intolerans och bigotteri, kan inte i sina led ha människor som mentalitetsmässigt tangerar den nivå där ”bygdefascisterna” i Sjöbo befinner sig.
Totalt sett hade de sex fronderande LS:en vid tidpunkten för deras uteslutning/utträde 888 medlemmar, av vilka 598 var betalande medlemmar och 290 pensionärer. Den information som SAC därefter erhållit om dessa LS vidare öden har varit fragmentarisk och osäker. De har ju knappast heller haft något eget intresse av att informera SAC om sin verksamhet. Men så vitt vi har kunnat komma fram till, så har deras medlemsutveckling varit svag, med ett markant undantag, nämligen Färila LS.
Dessa hade redan en så stark position i bygden vid sitt utträde, och var överhuvudtaget så pass välkända (bl.a. genom att flera av dess drivande krafter satt i kommunfullmäktige), att de kunnat fortsätta rekrytera folk, när de nu dessutom kunde erbjuda en mycket lägre månadsavgift.
1995 hade de sex LS:ens gemensamma huvudorganisation, Fri Facklig Samarbetsorganisation (FFS), enligt egen uppgift 900 medlemmar, dvs. 12 fler än vid ”utbrytningen”. Vi är ganska övertygade om att bakom denna siffra döljer sig framgångar för Färila LS och tillbakagång för de övriga fem. Om ens alla finns kvar.
Den renodlat fackliga verksamheten är av allt att döma mycket låg. FFS håller sig med en halv ombudsmannatjänst, vilket inte ens motsvarar hälften av den ”ombudsmannatäthet” som är regel inom SAC (och högst i Norrland). Detta kunde väl likväl gå an om det hade existerat en livlig ideellt baserad förhandlingsverksamhet, motsvarande de ”barfotaombudsmän” och fackliga kommittéer som finns på många håll inom SAC. Men så vitt vi vet hade Färila LS inte ens när de tillhörde SAC några regelbundna medlemsmöten, och vi tillåter oss att betvivla att medlemsaktiviteten blivit så mycket större sedan dess. Kan man inte få folk att gå på månatliga medlemsmöten, så lär man än mindre kunna motivera dem att sätta sig i en facklig kommitté, med allt det slit som detta innebär.
Enligt vårt förmenande ligger FFS farligt nära att betraktas som en ren ”gulingorganisation”. Man måste trots allt upprätthålla en viss miniminivå på den fackliga verksamheten för att alls kunna karaktäriseras som en riktig fackförening.
SAC hade vid ingången av 1988 14 983 medlemmar (varav 9 761 betalande och resten pensionärer). Vid årets slut 1989, alltså sedan de sex oppositionella LS:en hoppat av, återstod 13 172 medlemmar i 123 LS, av vilka 8 676 var betalande.
SAC hade alltså tappat 1 085 betalande medlemmar under de två år ”turbulensen” pågick. Raset var förstås ännu större (minus 1 811) om även pensionärer medräknas.
Samtidigt hade emellertid 2 470 nya medlemmar skrivit in sig i organisationen. ”Medlemsomsättningen” var som synes betydande. Men dessa inträden kunde alltså inte kompensera bortfallet fullt ut.
Då Torsby, Färila och de andra LS:en som sedermera bildade FFS blott fick med sig 598 betalande, så innebär detta att medlemsminskningen endast till en del kan förklaras av dessa avhopp.
För det första har SAC haft en stadigt vikande tendens ända sedan 1980. Medlemsminskningen låg alltså i linje med en långsiktig trend. För det andra måste vi kalkylera med att avgiftshöjningen på 21 kronor fick konsekvenser även utanför de sex avhoppade LS:en. Det var de ”priskänsligaste” som försvann, de för vilka avgiftens storlek var allt, eller nästan allt. Genom att smälla på 21 kronor på den centrala avgiften hamnade SAC lika högt eller högre än de flesta LO-förbund, och mycket högre än de flesta tjänstemannaförbund.
Redan 1990 vände emellertid den vikande trenden. SAC kom för en tid i rampljuset genom sin ”politiska strejk” mot regeringens (sedermera återtagna) planer på strejkförbud. Ökningen blev plus 158 betalande.
Men till skillnad från åren 1979-80, då SAC för en kort tid ryckte fram som en följd av sitt energiska engagemang mot kärnkraften och sedan snart föll tillbaka, så blev den positiva medlemsutvecklingen denna gång av mera bestående karaktär. Det kan alltså inte enbart ha handlat om effekter av den ”politiska strejken” i februari 1990, utan måste ha haft djupare orsaker, som – därom är vi övertygade – hänger samman med den allmänt negativa samhällsutvecklingen under 1990-talet.
Men ökningen på årsbasis förblev likväl låg, den överskred aldrig plus 200. Den 1 januari 1995 kunde man räkna in 9 229 betalande medlemmar, vilket naturligtvis var en återhämtning jämfört med läget i december 1989, men ändå ett ”tapp” under hela 7-års-perioden på drygt 500.
Trots att ”storstads-LS:en” gått kraftigt framåt, trots ett inflöde från tusentals ideologiskt motiverade 18-35-åringar, trots att SAC alltmer kommit i händelsernas centrum genom exempelvis Postsyndikatets kamp i Stockholm, ett flertal strejker och blockader på olika håll i landet, Syndikalistiska Ungdomsförbundets (SUF) bildande 1993, ett ökat kvinnligt engagemang inom rörelsen, den helhjärtade uppslutningen bakom Arbetarkonvojen till Bosnien – trots dessa och andra faktorer, så lyckades inte SAC skörda några frukter därav genom en verkligt ”explosiv” medlemstillströmning.
Somliga ryckte förmodligen på axlarna och sa: ”färre men bättre”. Och ett visst fog fanns väl för den inställningen (sämre än Torsby, Färila och Vilhelmina LS kunde man väl för övrigt knappast bli). Under 5-årsperioden 1990-94 hade SAC i snitt 1 300 nyingångna medlemmar per år. Även om man naturligtvis måste räkna med att en del hunnit gå både in och ut ur organisationen under denna tid, så torde den överväldigande majoriteten ändå ha stått kvar i rörelsen vid ingången av 1995. Och det rörde sig om löntagare, studerande och andra som värvats på SAC:s ”nya ansikte”; en mera militant, ideologiskt genomsyrad organisation än tidigare.
Med andra ord: Det hade skett ett betydande utbyte av medlemmar sedan slutet av 1980-talet, innebärande att medlemssammansättningen förändrats till det bättre. Tusentals ”brödmedlemmar” som bara bekymrade sig över avgiftens storlek hade ersatts av mera medvetna människor. Inte nödvändigtvis av brinnande ideologer, men iallafall folk med en elementär klassinstinkt i behåll. Dessutom fanns hos vissa av dessa ”brödmedlemmar” en enastående begåvning när det gällde att sätta organisationen i arbete för deras egen sak, oftast om rena struntproblem, samtidigt som de aldrig tillförde någonting själva. Få saknade dem.
Så javisst: Det var verkligen ”färre men bättre”. Men samtidigt hade allt fler inom rörelsen kommit till insikt om att organisationens litenhet inte längre kunde bagatelliseras. Den borde tvärtom öka medlemsmässigt med flera tusen för att fylla ut ”kostymen”. Och fram till 1995 hystes nog allmänt inom SAC vissa förhoppningar om en medlemsutveckling som var, om inte ”explosiv”, så iallafall betydligt kraftigare än plus 100-200 om året. Dessutom kunde man hämta näring åt dessa förhoppningar från de historiska erfarenheter som fanns av hur SAC ryckt kraftigt framåt i sociala kristider, med förhöjd klasskampsatmosfär. Med detta i bakhuvudet, gick därför ombuden till såväl 1990 års som 1994 års kongress till arbetet under viss pessimism över samhällsutvecklingen i stort, men med en viss optimism när det gällde den egna organisationens utvecklingsmöjligheter. En optimism som inte blott kunde avfärdas som rent önsketänkande. Rimligen borde det finnas vissa förutsättningar för en kraftig medlemsökning.
Under punkt 8 i dagordningen, ”SAC:s verksamhets- och revisionsberättelser för kongressperioden”, kom utbrytningarna upp i debatten. ”Jag skulle vilja säga att den här processen i Färila har pågått i ett tiotal år. De väntade bara tills de inte var ensamma längre.” Yttrandet kom från Erik Karlsson, anställd vid SAC:s Industrisekretariat i Gävle. Denne Erik Karlsson var en man med något vacklande lojaliteter (han följde med i nästa ”utbrytarvåg” 1995), och hade förmodligen en bättre personkännedom när det gällde de ledande elementen bland ”utbrytarna” än kanske någon annan i SAC:s ledande organ. När ett sådant yttrande kommer ur just Erik Karlssons mun, har vi därför all anledning utgå ifrån att skilsmässan från SAC verkligen var förberedd sedan en längre tid.
SAC-revisorn Kristian Falk hakade på:
Jag skall börja med att knyta an till den senaste talaren, Erik Karlsson, om att det var fråga om en tioårig process i Färila och även, skulle jag vilja säga, i Torsby. Jag satt själv i AU under perioden 1975-83 och har haft med de här människorna att göra, och även liknande figurer inom organisationen... De är nu borta och har efterträtts av aktiva och företrädesvis yngre medlemmar, och man har aktiverat LS:en. Det har inte skett i de här LS:en. Det har varit fråga om bedrövliga intrigmakare som har bökat. Småpåvar, som har suttit där.
En av dessa ”aktiva och företrädesvis yngre medlemmar” som Kristian Falk refererade till, var Lotta Hedström från Dellens LS:
Jag tillhör Dellens LS och vårt LS har uppstått som en klar reaktion på vad vi, ett 15-tal medlemmar, upplevde som småpåveri i det LS vi tillhörde från början. Vi hade ett helvete, och det ingår i detta som ni har hört om, hur framför allt medlemmar i Färila LS administrerade Hälsinglands distrikt. Jag har suttit på de här distriktsmötena och tagit del av fullständigt urbota, kassa rapporter, en total brist på insikt i ideologi, stadgefrågor, med mera.
Men Lotta Hedström nöjde sig inte med att enbart utfärda en allmän förkastelsedom. Hon försökte också hitta orsaker till varför det blivit på det här sättet inom vissa LS:
Och jag skulle på något vis vilja nyansera det här, därför att jag har varit jävligt arg, jättemånga gånger, och känt att: Låt dem dö, precis som en efter en har sagt här. Så att det friska blodet helt enkelt bara strömmar in. Det är bara skönt! Låt dem sticka!
Men någonstans ligger det en sanning i att det finns – jag har sett den och känt den – en genuint upplevd känsla av brist på kommunikation. Det finns någon grund i att Stockholm har blivit ”de därnere”. I och för sig blandar man ihop begreppen, man har inte läst protokollen, man har glömt hur organisationen egentligen är uppbyggd och allt det, men någonstans finns det ett glapp. Det är en liten tankeställare.
”Glappet”, den dåliga kommunikationen mellan ”norr” och ”syd”, eller kanske snarare mellan ”centrum” och ”periferi”, är ett konstaterbart faktum. SAC har än idag inte kunnat täta detta glapp. Frågan är emellertid om det överhuvudtaget funnits någon ambition att täta glappet. Och i så fall, från vems sida. Ingemar Nilsson, SAC:s sekreterare, gjorde ett inlägg som kan sägas vara ett försvar för ”centrums” roll i det hela:
När Torsby LS blev struket för bristande betalning, så gick det först ut brev till alla medlemmar i Torsby LS om detta. Det kallades till möte om detta och AU åkte dit, mangrant i princip. Det kommer EN medlem från Torsby till mötet. Så var det med det.
När det gäller Färila, så var det en lång brevväxling mellan styrelsen i Färila LS, till medlemmarna i Färila LS, och SAC:s AU. Frågan var uppe på diskussion på distriktskonferensen där. När jag talade på den konferensen, så reste sig medlemmarna i Färila LS och gick ut. Då är det svårt att ha en debatt.
Han spann vidare om kravet på medlemsomröstning om avgiftshöjningen och den olycksaliga två-årsregeln som satte stopp för ett omedelbart verkställande av en sådan omröstning:
Vi bad LS:en som inte accepterade beslutet (dvs. om avgiftshöjningen; vår anm.) att formulera om stadgarna. Vi kunde ta en omröstning om att ändra den här paragrafen i stadgarna, så att det skulle gå att göra en omröstning och samtidigt följa stadgarna. Först ändra stadgarna och sedan genomföra den här omröstningen. Det var de inte intresserade av.
Han avslutade sitt anförande med att berätta om hur den lokala ombudsmannen i Västerbotten, distriktets ordförande i Västerbotten samt han själv åkte upp till Vilhelmina, hyrde en lokal, utlyste möte och sedan satt och väntade på missnöjda medlemmar i Vilhelmina LS. Inte en själ dök upp. Han konkluderade: ”Så AU har, hävdar jag, gjort ALLT som har gått att göra för att reda ut det hela.”
Slutligen beslöt kongressen godkänna verksamhetsrapporten för den kongressperiod som förevarit, samt bevilja ansvarsfrihet för AU, CK och för centrala funktionärer, inklusive den utskällde organisationssekreteraren Ingemar Nilsson, som tycks ha varit ett särskilt hatobjekt för opponenterna. Kanske för att han i deras ögon framstod som själva sinnebilden av den ”ny-radikalism” inom SAC som de hade så svårt att stå ut med.
Beslutet var enhälligt.
På kongressen fyra år senare fördes ingen omfattande diskussion om ”utbrytningarna” 1988-89. Den framstod redan som historia. Visserligen rapporterade avgående AU-ledamoten Lars Olsson att även Ludvika LS ”klivit av tåget” den 30 juni 1991 (med 65 betalande och 86 pensionärer), men då detta LS inte framställt några som helst beskyllningar mot SAC utan bara kort och koncist meddelat att man inte ansåg sig ha råd att vara med längre, så fanns inga skäl att närmare gå in på omständigheterna kring detta utträde.
En utomstående observatör, som hade varit på plats för att följa kongressförhandlingarna, hade lätt kunnat bibringas intrycket att SAC nu var en ganska väl sammanhållen rörelse, inte värre plågad av interna motsättningar än att dessa kunde lösas inom-organisatoriskt.
Säkert levde också de flesta av kongressombuden i den villfarelsen. Men bakom kulisserna konspirerades redan. En ny organisationssprängning var på gång, och nu handlade det om fler än sex-sju LS.
Trots en skenbart harmonisk yta fanns faktiskt vissa ”signaler”, som en uppmärksam iakttagare kunnat dra vissa slutsatser av.
Exempelvis hade det några månader innan kongressen avhållits en konferens i Karlstad, arrangerad av LS:et i samma stad. Ett antal aningslösa syndikalister tog sig dit, bara för att finna att det inte blev så mycket talat om ”facklig strategi”, som var rubriken för konferensen.
Syftet med hela tillställningen tycktes istället vara att förbereda marken för en fraktionsbildning inom rörelsen. Uppenbarligen fanns det redan vid denna tidpunkt, innan kongressen gått av stapeln, sådana som mullvadade för att rycka loss ett antal LS från SAC.
Ett annat tecken på stark disharmoni var den anmärkningsvärt stora mängden anmälningar till kongressens så kallade decharge-utskott. En av ledamöterna klagade i efterhand över att arbetet i utskottet varit så omfattande att de knappast haft tid att ta ordentliga måltidsraster.
Ett decharge-utskott bombarderat av anmälningar om allt mellan himmel och jord är en indikation som definitivt pekar i en annan riktning än mot en organisation där alla motsättningar är undanröjda.
Dessa ”tecken i skyn” borde kanske motiverat majoritetstendensen bland kongressombuden att hålla tentaklerna ute lite mera, och bättre känna av stämningsläget än vad de nu gjorde. Kanske hade också då en del beslut sett annorlunda ut. Men de var så fast i övertygelsen att de som har bestämda åsikter om något också brukar kraftfullt argumentera därefter, att de inte rätt kunde tolka situationen när nu ”mullvadarna” valt att i stort sett sitta och tiga sig igenom hela kongressen. Det skall långa tentakler till för att fatta vad som är på färde enbart med ledning av ett antal surmulna uppsyner.
Den centrala medlemsavgiften till SAC hade inte höjts sedan 1990. Däremot hade alla utgifter stigit, tack vare inflationen. Vidare hade den gamla pålitliga ”mjölkkon”, tryckeriet, visat dåliga resultat i flera år, delvis till följd av den allmänna krisen i den grafiska branschen, delvis på grund av gammalmodig teknisk utrustning. Nu hade omfattande nyinvesteringar gjorts i Federativs, men vid tidpunkten för kongressen fanns ännu ingenting som tydde på att dessa nyinvesteringar börjat återbetala sig.
Visserligen hade medlemsintäkterna ökat något under 1990-talet, men detta kunde likväl inte fullt ut kompensera de tilltagande kostnadsökningarna.
Det stod alltså klart att något drastiskt måste till. Antingen kraftiga besparingar eller en kraftig ökning av de centrala avgifterna till SAC. Eller också en tredje väg: Att skära i vissa utgifter och samtidigt ta ut en begränsad avgiftshöjning.
På personalsidan skedde faktiskt vissa besparingar. Kongressen beslöt att inte tillsätta någon avlönad tjänst som studieorganisatör, och att antalet ombudsmän ”ute på fältet” skulle minskas från tio till ”minst sju”. Detta var dock inte på långa vägar tillräckligt. I all synnerhet som kongressen avvisade en mängd andra förslag till utgiftsminskningar, som gällde allt från att helt enkelt sälja tryckeriet till att slå ihop de bägge tidningarna (Arbetaren och Syndikalisten). Men dessa motioner röstades alltså ner, eller bollades vidare till utredningar.
Således måste man börja titta på intäktssidan, dvs. diskutera en avgiftshöjning. Att ytterligare underbalansera budgeten var helt enkelt inte möjligt, om inte allt s.k. fritt kapital skulle förbrukas. Samtidigt var dock kongressombuden 1994 fast beslutna att inte än en gång behöva lyssna till den sortens snack om ”kupptaktik” och ”stadgebrott” som följde på kongressen 1987. Därför valde man att inte ta ett beslut om avgifterna på själva kongressen, utan istället låta frågan avgöras av referendum, på hösten 1994.
Så skedde också. Avgiftsomröstningen utformades så, att medlemmarna först fick ta ställning till om det skulle bli någon höjning överhuvudtaget, och i så fall, om höjningen skulle bli 30 eller 40 kronor.
Blott 1159 medlemmar utnyttjade sin rösträtt och av dessa lade en knapp majoritet sin röst för en höjning med 40 kronor. Inom parantes sagt behövdes 15 kronor för att täcka Arbetarens underskott, resterande 2 5 kronor för övriga underskott i verksamheten.
Färre än 55 procent av de röstande stod bakom avgiftshöjningen, vilket satte 2-årsregeln ur spel. Här öppnades nu alla möjligheter för minoriteten att under åberopande av 7:e paragrafens 4:e moment kräva omedelbart genomförande av ett nytt referendum i samma fråga, i avsikt att söka riva upp det tidigare beslutet. Men det egendomliga inträffar att ingen sådan referendumbegäran inkommer på AU/CK:s bord (fast den förmodligen var väntad).
På AU:s sammanträde den 20.12.94 hade man istället att ta ställning till två andra begäranden om referendum – nära nog identiska till innehållet, för övrigt – som var så egendomligt formulerade att AU-ledamoterna knappast visste vad man skulle ta sig till med dem.
Den ena av dem hade skrivits ihop av Snapphanebygdens LS (ombudsmannen Lasse Johanssons ”eget” LS). Den andra var en lätt redigerad version av den förstnämnda, där ombudskvinnan Helena Hörnberg hållit i pennan, och som hon låtit distribuera bland LS:en i Norrland med förhoppningen att så många som möjligt av dem skulle skicka in den i sitt eget namn.
Ursprungsvarianten stöddes – förutom av Snapphanebygden själva, förstås – av LS:en i Växjö, Helsingborg, Lund, Mariestad, Karlskoga, Eskilstuna, Karlstad, Grängesberg, Filipstad, Älvdalen, Drevdagen, Sundsvall och Jokkmokk.
Helena Hörnbergs version får stöd av Ramsele, Stensele och Gällivare-Malmbergets LS.
Dokumentet lyder sålunda (här i Stensele LS tappning):
Undertecknad Lokal Samorganisation av SAC vill att följande förslag går ut på referendum i organisationen.
Åtgärdsprogram:
1. Beslutad avgiftshöjning tillämpas inte förrän punkterna 2-8 genomförts.
2. Samtliga LS ombeds inkomma med synpunkter på vilka verksamheter man tycker är allra viktigast att organisationen ägnar sig åt.
3. Samtliga medlemmar, som är intresserade av organisationens framtid, samlas i ett forum för diskussion om vad organisationen i första hand bör arbeta med. Till diskussionen fogas de synpunkter som inkommit enligt punkt 2.
Målet för ovanstående diskussion är att fastställa en lista över prioriterade verksamheter.
4. SAC:s AU gör tillsammans med kassören en ekonomisk konsekvensanalys av de olika förslagen.
5. Samtliga medlemmar får via referendum möjlighet att ta ställning till diskussionsforumets prioriteringar. Referendat utformas så att varje föreslagen verksamhet tillsammans med den ekonomiska konsekvensanalysen utgör en punkt. Varje medlem får sju poäng att fördela hur han/hon vill på de olika punkterna (man kan sätta många poäng på den punkt man tycker är viktigast eller man kan fördela sina poäng på ett flertal andra punkter).
6. Resultatet av referendat sammanställs av SAC:s expedition och förklaras såsom organisationens samlade prioritering av verksamheter.
7. Organisationen arbetar framgent enligt den prioritering som fastslagits i referendat.
8. CK fattar beslut om avgiftshöjningen behöver tas i anspråk och i så fall från vilken tidpunkt.
9. Pengar fördelas till de olika verksamheterna i enlighet med prioriteringarna.
Ovanstående text utgör referendat och möjlighet skall ges till avslag eller tillstyrkande av åtgärdsprogrammet i sin helhet.
LS underskrift och stämpel
Stensele LS
Förutom bägge ovanstående nästan likalydande referendumbegäranden (”tvillingdokumenten”) hade en referendumbegäran inkommit från Svegs LS angående tidningen Arbetarens fortsatta öde.
Slutligen lät Bollnäs LS meddela att man önskade se en allmän diskussion om tillståndet inom organisationen, och stödde därför ”för enkelhetens skull” den referendumbegäran som inlämnats av Snapphanebygdens m.fl. LS.
Om det nu var enkelhet som eftersträvades, så hade förmodligen den mest okomplicerade lösningen varit att utan vidare krusiduller begära nytt referendum om avgiftshöjningen enligt § 7, mom. 4.
Vad AU-ledamoterna genast reagerade på i ”tvillingdokumenten” var dess första punkt: ”Beslutad avgiftshöjning tillämpas inte förrän punkterna 2-8 genomförts”. Så kan man helt enkelt inte formulera en referendumbegäran. Det beslut man vill ”frysa” har ju faktiskt en demokratisk legitimitet, eftersom det är resultatet av en allmän medlemsomröstning. Även om de som begär nytt referendum tror sig ha goda chanser att kunna riva upp detta tidigare beslut, så kan de likväl inte förutsätta att den nya omröstningen utfaller i enlighet med deras önskemål. Det blir ett slags föregripande av ett önskat/förväntat resultat. Rimligen måste det ursprungliga beslutet få lov att vara i kraft tills dess att resultatet föreligger från nästa omröstning.
Om man exempelvis leker med tanken att medlemmarna i SAC genom referendum beslutat att avveckla tidningen Arbetaren, så skulle verkställandet av detta beslut gång på gång kunna blockeras av ett antal LS, enbart genom att begära referendum – förutsatt då att de i sin referendumbegäran infogat en passus typ: ”Beslutad nedläggning genomförs inte förrän...” Och så vidare.
AU-ledamoterna försökte, i kontakter med de personer som var upphovsmän/kvinnor bakom ”tvillingdokumenten”, att framföra dessa invändningar. Man argumenterade med dem så pedagogiskt man bara kunde. Man närmast vädjade till dem att omformulera sina referendumbegäranden.
Men det var som att prata med en vägg. De vägrade helt enkelt förstå att det var orimligt att formulera en begäran på det sätt som de gjort.
Vi kommer förmodligen aldrig att få full klarhet i om denna tankeoreda var ”äkta” eller spelad. Egendomlig är den i vart fall, när den uppträder även hos ombudsmän som genom sitt yrke måste ha skaffat sig en viss rutin när det gäller att granska exempelvis avtalstexter, där inga språkliga eller logiska tokerier på några villkor kan tillåtas. Ombudsmän om några borde väl ha blick för sådana fadäser i en skriven text.
Arbetsutskottet gav helt enkelt upp. Man beslöt att Centralkommittén fick ta tag i det hela på sitt nästa möte, i januari 1995. Tills vidare beslöt AU att ”frysa” avgiftshöjningen till den 1.3.95, väl medvetna om att detta förfarande kunde rubriceras som stadgebrott, att man överträtt sina befogenheter. Hellre ta den smällen än att senare lastas för att ha sänkt hela organisationen genom stelbent hantering av ärendet.
Alltså: Enbart genom att begära referendum (och göra sig lite dummare än man var) hade de 18 LS:en redan på detta stadium lyckats få igenom sin första punkt på kravlistan, nämligen ”beslutad avgiftshöjning tillämpas inte...”
Kom så den stora dagen, den 16 januari 1995, när CK skulle ta ställning till frågan. Inget klander riktades mot AU:s tidigare agerande. Tvärtom fortsatte CK på den inslagna ”mjuka” linjen. Men helt lätt var det inte att hitta någon framkomlig väg i den allmänna röran. Minou Padellaro sammanfattade senare (i ett inlägg i Syndikalisten nr 4/95) deras föga avundsvärda situation:
Den helt nyvalda Centralkommittén ställs inför den omöjliga uppgiften att antingen bryta mot stadgarna genom att inte genomföra den nyligen beslutade avgiftshöjningen, eller att bryta mot stadgarna genom att inte skicka ut ett begärt referendum.
Slutligen, efter flera timmars debatt, och med 14 röster mot 2, beslöt CK lägga fram ett kompromissförslag för de oppositionella LS:en. Förslagets två huvudkomponenter var:
1) Den centrala avgiften höjs stegvis, med 20 kronor den 1 mars 1995, 10 kronor 1 januari 1996 och slutligen 10 kronor 1 januari 1997. Färska rapporter från SAC:s kassör och från Tryckeri AB Federativs pekade mot att rörelsens ekonomiska situation inte längre var fullt lika pressad som vad alla siffror tydde på blott sex månader tidigare, vilket möjliggjorde en reträtt i avgiftsfrågan. Det fanns överhuvudtaget inget skäl att genast smälla på med en avgiftshöjning om 40 kronor när inte ekonomin oundgängligen krävde det.
2) Den ”nationella prioriteringskonferensen” avhålls snarast, utan föregående referendum. Det vore bara att i onödan krångla till saker och ting, anser CK, att först sätta igång hela omröstningsmaskineriet om huruvida en sådan konferens alls skall hållas eller inte. Om CK står för beslutet så snabbas processen på med flera månader.
Som ”motprestation” till detta kompromissförslag önskade CK att begäran om referendum drogs tillbaka. Godtog inte oppositionen kompromissen, så skulle CK se till att referendum verkställdes.
Frågan är om förslaget alls kunde karaktäriseras som en ”kompromiss”. I själva ordet ”kompromiss” ligger ju att man försöker möta motståndaren någonstans på halva vägen. Här hade CK gått opponenterna till mötes på åtminstone åtta tiondelar av vägsträckan. Men, som det snart skulle visa sig, det var tydligen inte nog.
Tre CK-ledamoter (Lena Berglin, Kikki Bobacka och Ingegerd Johansson) utsågs till att ringa runt till de oppositionella LS:en för att få in deras synpunkter på CK:s förslag. Detta arbete inleddes omedelbart efter CK-mötet.
Det förefaller som om de pådrivande elementen bland opponenterna agerade utifrån en egen, långsiktig plan, där varje ny fas i processen var utstakad redan på förhand, vad som än hände under tiden. I denna plan ingick det som en förutsättning att CK skulle tvärt neka att godkänna deras referendumbegäran. CK:s vilja till kompromiss och dialog var därför något av ett streck i räkningen för dem. De hade inget annat val än att framhärda i uppfattningen att CK:s förslag till kompromiss var detsamma som ett definitivt avslag på deras begäran (hur snurrigt detta än lät), eftersom de planerat sina fortsatta mått och steg utifrån den kalkylen.
Nästa moment, en nationell ”splittrarkonferens”, var nämligen redan inbokad, och förmodligen var fraserna i inbjudan (att CK ”inte tillmötesgått begäran om referendum”) färdigformulerade redan innan utfallet av CK-mötet ens var känt. När det sedan stod klart att CK inte hade agerat riktigt likadant som det hade förväntats göra, var man för taffliga eller för slöa för att omformulera sig därefter i inbjudan innan den las på brevlådan.
Självklart var det inte frågan om ett definitivt avslag. Hade så varit fallet, skulle det – om inte annat – funnits noterat i protokollet från CK:s januarimöte. Man väntade med beslutet, nämligen tills dess man fått in de oppositionella LS:ens reaktion på kompromissförslaget, men man tog inget definitivt beslut, varken i den ena eller andra riktningen.
De tre CK-ledamoterna hade inte ens hunnit sammanställa resultatet av rundringningen (inom parantes sagt var vissa av de uppringda LS:en högst obenägna att svara något alls – det tycks ha utgått något slags påbud att man skulle vara så otillgänglig som möjligt visavi CK) när Grängesbergs LS sänder ut ovan nämnda inbjudan till ”splittrarkonferens” till de LS som ”begärt referendum angående avgiftshöjning och organisationens verksamhet”.
Konferensen gick sedan av stapeln i Grängesberg den 10-11 februari 1995. Från mötet finns ett protokoll bevarat, som SAC lyckades komma över och hade oförsyntheten att publicera i sin helhet i ”krisbilagan” i Syndikalisten nr 4/95 (se särskild bilaga). 19 LS representerades av (så vitt vi kunnat komma fram till) 33 ombud. Vid en försöksvotering om ”inställning av den totala avgiften till SAC centralt” röstade 22 ombud för förslaget, vilket väl torde ge en ungefärlig uppfattning om hur opinionerna fördelades på mötet. Två tredjedelar utgjorde ”hårdingarna”, en tredjedel var mera avvaktande.
Innan den egentliga konferensen tog sin början tilläts (enligt dem själva efter viss tvekan) CK-ledamoterna Björn Mohlin och Lena Berglin att under ca två timmar redogöra för SAC:s ekonomi och vad olika verksamheter skulle komma att kosta under 1995. Därefter måste de avlägsna sig.
Det man slås av när man studerar protokollet är i vilken hög grad diskussionen fokuserades på avgiftens storlek, och i någon mån på missnöje med tidningen Arbetaren. Den ”nationella prioriteringskonferensen”, som var närmast ett huvudkrav i de två ursprungliga referendumbegärandena, var det plötsligt inte intressant att tala om längre. Den nämns blott en gång i protokollet (i samband med kravlistan) och då i termer av något man ursprungligen krävt, inte som om frågan fortfarande skulle vara aktuell. Tydligen uppfattades CK:s beredvillighet att utan vidare prut tillmötesgå detta krav som en slags fälla. Eller också hade det aldrig varit allvarligt menat från första början.
Mötet enade sig om en kravlista, som sändes till SAC:s AU. Den innebar i korthet (för den fullständiga texten, se bilagan):
1. att en extra kongress för behandling av SAC:s ekonomiska kris genomförs inom det snaraste.
2. att man i väntan på denna kongress beslut agerar enligt följande:
a) ingen avgiftshöjning genomförs.
b) ombudsmannverksamheten bibehålles oförändrad (tio stycken).
– Om ekonomin kräver det kan vi godkänna att man lånar medel från fonder för att klara de personalkostnader detta medför.
c) att ekonomin fryses.
– Inga nya ekonomiska beslut tas.
– Samtliga redan tagna beslut läggs på is, även kongressbeslut.
– Endast nödvändiga löpande utgifter för organisationens administrativa verksamhet undantas från de ekonomiska restriktionerna.
I avvaktan på att man tillmötesgår våra krav, kommer LS att innehålla avgifterna som påtryckningsmedel.
Här hade nu opponenterna, med nästan sömngångaraktig säkerhet, än en gång lyckats utforma sina krav på tvärs emot allt vad stadgar heter. ”Extra-kongress” existerar inte som begrepp inom SAC. Det finns bara ordinarie kongress, med allt vad det innebär av motionstider, nyval av funktionärer, och så vidare.
Rimligen borde det inom dessa 19 LS ha funnits åtminstone ett femtiotal personer som var mer än bara ”brödmedlemmar”, utan människor med en viss organisationsvana och elementära insikter i rörelsens stadgar. Vi vägrar helt enkelt tro att den anmärkningsvärda konsekvens med vilken oppositionella LS (alltifrån Torsby-Färila-gänget 1988 och framåt) gång på gång lyckats utforma sina ultimativa krav så att de framstått som oantagbara för SAC:s AU och CK, enbart skulle bero på ren och skär okunnighet.
1988 tipsade Arbetsutskottet ”Färila-gänget” om en visserligen snårig, men fullt framkomlig lösning: ”Begär först referendum om upphävande av 2-årsregeln, sedan om avgiftshöjningen”. Men det passade inte, av någon anledning.
1994, efter kongressen, avstår man från möjligheten att begära nytt referendum om avgiftshöjningen under hänvisning till § 7, mom. 4 – obegripligt nog. Istället skickar man in två referendumbegäranden som redan i begäran föregriper vad omröstningen skulle handla om.
1995, i Grängesberg, diskuterar man inte ens CK:s kompromissförslag. Den möjlighet som CK erbjudit dem, att låta verkställa deras referendumbegäran om kompromissen inte passar dem, den diskuteras inte heller. Istället utformar man ett nytt, oantagbart krav på något som inte finns inom SAC, nämligen ”extrakongress”.
Opponenterna har tyckt om att framställa sig som ”enkelt och rejält folk från de djupa skogarna”, i kontrast mot SAC:s ledande organ, som utmålats som ”en massa akademiska ungdomar”. Det framställningssättet är till övervägande delen demagogiskt, både när det gäller dem själva och vad beträffar yrkes- och ålderssammansättning i AU/CK. Fullt så enkla själar var man inte inom oppositionen, utan nog så slipade figurer. Och rejäla? Ja, om bondfångare är det.
Agerande inom oppositionen 1995 var tre ombudsmän, samt en hel del människor som suttit i ledningen för sina LS i åratal, om inte rentav i decennier. Hur kan man år ut och år in arbeta som ombudsman eller sitta i en LS-styrelse utan att ha mer än ytterst dimmiga begrepp om organisationens stadgar? Någon i detta gäng borde väl någon gång ha öppnat ett stadgehäfte? Vi hävdar, att den rutinmässighet med vilken de mest framträdande elementen inom oppositionen formulerat kraven så att de omöjligen kunnat inpassas i en reguljär, organisationsenlig opposition inom SAC, är ett fullt ut medvetet val. Det har aldrig funnits någon ärlig strävan att söka en smidig lösning inom ramen för SAC:s stadgar och praxis.
I den kravlista som Grängesbergsmötet producerade och riktade till SAC, fanns som sista punkt:
”I avvaktan på att man tillmötesgår våra krav, kommer LS att innehålla avgifterna som påtryckningsmedel.”
Så skedde också. Nå, Ramsele och Sundsvalls LS begärde utträde nästan genast efter Grängesbergsmötet, men för de flesta andra gäller att de inte bröt banden på ett formellt riktigt sätt utan helt enkelt bara höll inne sina avgifter.
AU svarade med att försätta dessa LS i ”karantän”. Alla centrala kontor (Stockholm, Gävle och Göteborg) stängdes för dem. Alltså ingen som helst hjälp i form av förhandlingsbistånd eller liknande.
Under sitt extramöte i april 1995 valde dock CK att riva upp ”karantänen”. Istället skulle man betrakta dessa LS som fullvärdiga medlemmar till och med juni 1995, då deras avgifter enligt rutinerna absolut senast skulle vara inredovisade. Detta skulle ge dem möjlighet att närvara – och få framfört sina synpunkter – på den framtidskonferens i Örebro 17-18 juni som CK beslutat om, och som egentligen var samma sak som den ”nationella prioriteringskonferens” som opponenterna ursprungligen hade krävt.
Att det fanns starka krafter inom CK för en fortsatt ”mjuk” linje framgår även av, att ett förslag att temporärt utöka ombudsmannatjänsterna endast med knapp marginal avslogs efter votering.
Här hamnade AU och CK på fullständig kollisionskurs med varandra. Samtliga AU-ledamöter reserverade sig emot ”karantänens” hävande. Men då det aldrig rått någon diskussion om vilken som var den ”tyngsta” instansen av de två, så blev det CK:s linje som fick gälla tills vidare.
Men CK:s gest var helt meningslös. ”Utbrytarna” var nu fast beslutna att klippa av banden till SAC, det spelade tydligen inte längre någon roll hur många kompromissförslag och utsträckta händer de än möttes av.
Det är möjligt att det var just här som en ny inställning föddes gentemot fraktionisterna inom SAC, sedan man i ett halvårs tid kunnat se den ena försoningsgesten efter den andra, på ett sätt som bara kan beskrivas som hånfullt, mötas av blott tystnad eller ytterligare oantagliga krav. Och kanske var det här, i slutet av april, som den paroll myntades och spreds informellt i organisationen som speglade en attitydförändring inte bara gentemot de oppositionella LS:en utan mot alla sorters motståndare till SAC: ”No more nice guys!” (fritt översatt: ”Nog med tolerans!”). I så fall inte ett ögonblick för tidigt.
Vid samma extra CK-möte i april noterades att följande LS begärt utträde: Eskilstuna LS från 1.2., Lycksele och Stensele LS från 1.3., Sundsvalls LS från 1.5. Grängesbergs LS hade meddelat utträde utan fastställt datum, och Älvdalens LS att man betraktade sig som uteslutna (?) från och med 1.3.
Vidare noterades att följande LS höll inne sina centrala avgifter till SAC: Eslövs, Drevdagens, Karlskoga, Växjö, Snapphanebygdens, Helsingborgs, Filipstads och Karlstads LS.
Mariestads LS väntade ända till den 1.11.1996 med sitt utträde.
Karlstads LS bytte fot och betalade in sina avgifter i juni.
Till slut hade då stridsdammet lagt sig på sensommaren 1995 och man kunde börja skönja konturerna av det nya scenariot. Det blev totalt sexton LS som valde en ny tillvaro utanför SAC, utöver de sju som redan lämnat i efterdyningarna efter kongressen 1987 och sedermera bildat FFS (inom parantes sagt hörde numera även Ludvika LS – som ju gick ur 1991 – till FFS, efter vad som framkom i samband med Grängesbergsmötet).
Kvar i SAC blev 98 LS.
Inte alla oppositionella gick så långt som till utträde. Ett antal LS, som antingen stött någon av de bägge referendumbegärandena hösten 1994, och/eller varit representerade på Grängesbergskonferensen, beslöt att trots allt stanna kvar i SAC. Dit hör Svegs, Gällivare-Malmbergets, Kalmar, Lindeortens, Bollnäs, Lunds och – som nämnts – Karlstads LS.
Ett antal nya LS såg dagens ljus, konstituerade av syndikalister som under inga villkor ville lämna SAC. Det var Kullabygdens istället för Helsingborgs LS, Värends istället för Växjö LS, Älvdalsbygdens istället för Älvdalens LS, Östra Medelpads istället för Sundsvalls LS samt Fjällsjöälvens istället för Ramsele LS.
Av dessa fem nya LS var det Fjällsjöälvens och Älvdalsbygdens som skördade de största framgångarna när det gällde att vinna tillbaks medlemmar till SAC (det sistnämnda skaffade sig – till ”utbrytarnas” stora förtrytelse – en expedition nästan mitt emot ”renegaternas” dito på centralortens huvudgata). De övriga tre LS:en kom mest att utgöras av sådana medlemmar som hade uppvisat åtminstone ett minimum av aktivitet i de gamla LS:en. Bland annat lämnade flera stycken från den gamla styrelsen Växjö LS och gick in i Värends LS. Denna dränering av aktivister lämnade ”utbrytarna” i en ganska desperat situation att snabbt skaka fram en ny organisationskader, så att åtminstone styrelsen blev fulltalig.
Om det var något som helst positivt med ”utbrytningarna”, så var det väl just detta: Att tidigare totalpassiva medlemmar tvingades upp från sofflocken. Visserligen inte längre som SAC-anslutna, men likväl som människor som försökte ta ansvar för sin fackliga organisation. Till vilket värde den nu kunde ha.
Som redan torde ha framgått var våren och sommaren 1995 ganska turbulent i Karlstads LS, men striden slutade med att de ”SAC-trogna” behöll greppet om LS:et. När den oppositionella minoriteten, centrerad kring Björn Johansson, slutligen insåg att slaget var förlorat, bildade de en nyorganisation utanför SAC, kallad Tingvallabro Fackförening. Man bröt således inte bara med SAC, man kapade också alla band med den syndikalistiska historiska traditionen genom att inte anta någon LS-beteckning. Inom parantes sagt valde även Snapphanebygden att stryka LS-beteckningen för att istället kalla sig ”Fackförening”.
Så vitt vi vet har inte Tingvallabro federerat sig med någon annan organisation. Ej heller Eslövs och Växjö LS eller Snapphanebygdens Fackförening. Grängesbergs LS påstås ha gått till de ”gamla” utbrytarna i FFS. Helsingborgs, Karlskoga, Filipstads och Sundsvalls LS gick samman i Facklig Samverkan.
Lycksele, Stensele och Rislidens LS federerade sig till något som de kallar Nord-Fack.
Eskilstuna LS gav efter ett tag upp andan p.g.a. dålig ekonomi och obefintlig aktivism, och dess medlemmar anslöt sig i klump till Karlskoga LS (som ligger åtskilliga mil därifrån).
Som synes finns det vissa frågetecken att räta ut. Vi har en ganska ungefärlig bild, men exakt hur dessa 16 LS + Tingvallabro samarbetar (i den mån de samarbetar) är dolt i ett töcken som förmodligen inte ens en privatdetektiv skulle kunna skringra (vi avser inte heller att lägga ner någon större energi på frågan). Om man räknar med det ”gamla” gänget, så har blott 23 LS lyckats med konststycket att dela upp sig i fyra olika kategorier: FFS, FS, Nord-Fack och slutligen en grupp ”autonoma”. Vi konstaterar att deras högt uppdrivna förmåga att ställa till en fullständig organisatorisk oreda således inte upphörde i och med att de lämnade SAC; tvärtom tycks den vara ett konstitutionellt drag hos dessa människor. De fortsätter med sitt småkäbbel, sitt primitiva bökande och stökande och med sin allestädes närvarande prestigekamp mellan olika ”starka män”. Ett exempel bara:
Redan något år efter FS bildande rök Helsingborgs LS ihop med ombudsmannen Lars Johansson. Varken Lars Johansson eller ”patriarken” i Helsingborgs LS, Bengt Jensen, är kända för att vara särskilt lätta att ha att göra med, så ingen var väl direkt förvånad. Så vitt vi har kunnat utröna, hade bråket samband med att Lars Johansson direkt efter brytningen med SAC passade på att ge sig själv en löneförhöjning med ett antal sköna tusenlappar per månad. Jensen fick väl blodstörtning när han såg vad det i verkligheten kostade att anlita en herre som Lars Johansson, och sa upp bekantskapen med både honom och hans organisation.
Tidigare har Bengt Jensen alltid stöttat Lars Johansson och gett uttryck för åsikten att SAC behandlat denne ”å det svinaktigaste”. Men säg den kärlek som varar beständigt...
Innan den statligt beslutade höjningen av A-kasseavgiften 1 juli 1997, som för SAAK:s vidkommande innebar en fördyring med 20 kronor, betalade medlemmar i Växjö LS 227 kronor per helbetalande och månad. Att man trots brytningen med SAC ändå kommit att hamna på en så relativt hög nivå, tror vi kommer an på att Lars Johansson har haft förstånd att ta bra betalt för sina tjänster. Medlemmar i Värends LS i samma räjong, som står kvar i SAC och vid behov får ombudsmannahjälp av Leif Persson med kontor i Jönköping, betalade vid samma tidpunkt 220 kronor per helbetalande eller sju kronor mindre än ”utbrytarna” – trots att dessa senare alltså skubbat från den centrala avgiften till SAC.
Ingen central stridsfond, ingen medlemstidning, ingen rättshjälp, inget centralt producerat propagandamaterial och inga gemensamma fonder att söka bidrag ur för agitation och annat, ingen central kursverksamhet, ingen försäkringsombudsman, ingen rådgivning i arbetsrättsliga frågor – och, som om detta inte vore nog, numera också tämligen kärva relationer till SAAK, SAC:s A-kassa.
Nå, i sanningens namn har man en lokal också, vilket Värends LS saknar. En lokal som är överdimensionerad och onödigt dyr för den blygsamma mötesverksamheten.
”Vaffö gjorde di på detta viset?” undrade Astrid Lindgrens ”rumpnissar” över några, som de tyckte burit sig väldigt egendomligt åt. Kanske hade de ett annat gäng ”nissar” i åtanke, de som huserar på Skolgatan 3 i Växjö.
AU-ledamoten David Warren har roat sig med att i detalj undersöka de oppositionella LS:ens agerande, såväl på kongressen 1994 som när det gäller medlemsomröstningen om avgiften lite senare samma år. Hans studie visar med all önskvärd tydlighet hur lite värde fraktionisterna har tillmätt SAC:s främsta demokratiska instrument, kongress och referendum.
Till att börja med hade Drevdagens, Mariestads och Eslövs LS överhuvudtaget inte skickat något ombud till kongressen. Helsingborgs LS anmälde visserligen ett ombud, men denne dök aldrig upp.
Av de nitton LS som sedermera lät sig representeras på Grängesbergskonferensen den 10-11 februari 1995, var det inget som åtta månader tidigare, på kongressen i Östersund, hade motionerat om nedläggning av tidningen Arbetaren. Ett mycket märkligt förhållande, med tanke på hur det ständigt framhållits från dessa LS att tidningen var närmast en kvarnsten om halsen på SAC.
Möjligen kan man betrakta en motion från Växjö LS om en sammanslagning av organisationens bägge tidningar (Arbetaren och Syndikalisten) som ett försök i den riktningen. Svegs LS, som alltså inte motionerat om Arbetaren till kongressen, begärde ju – som förut nämnts – referendum i samma fråga, men då inte ett stadgeenligt antal LS följde Svegs exempel, så föll hela begäran.
Endast från Hudiksvalls LS hade en motion lämnats in om att lägga ner Arbetaren. Ett LS som på intet sätt haft med oppositionen att göra, vare sig ifråga om referendumbegäran eller genom deltagande i Grängesberg.
Motionen blev nedröstad. Vi får väl förutsätta att de 19 LS:ens ombud var så pass vakna att de stödde Hudiksvalls LS i själva omröstningen. Det krävs ju ingen större ansträngning att vifta med ett röstkort. Men att reservera sig mot kongressens slutliga beslut, det orkade bara Eskilstuna, av de LS som sedermera lämnade SAC.
Motion C6 handlade om att satsa 2,5 miljoner på Arbetaren och Syndikalisten, att fördela på lämpligaste sätt mellan de bägge tidningarna. Inget av de LS som var närvarande i Grängesberg reserverade sig mot detta beslut!
På Grängesbergsmötet hördes också många upprörda röster över beslutet att skära ner antalet ombudsmän från tio till ”minst sju”. Men på kongressen var det – ja, rätt gissat: Inget LS som reserverade sig.
I den medlemsomröstning om eventuell avgiftshöjning som hölls efter kongressen, deltog överhuvudtaget inte LS:en i Risliden, Eslöv, Mariestad och Grängesberg. I Växjö röstade för övrigt en klar majoritet för avgiftshöjning (28 mot 2).
Hade det ganska stora Grängesbergs LS gjort minsta ansats att förmå sina medlemmar att rösta, så hade nej-rösterna från detta LS förmodligen blivit ”tungan på vågen” som torpederat alla planer på en avgiftshöjning. Men man gjorde inte ett skapande grand. Däremot var man senare frenetiskt aktiva mot resultatet av omröstningen! Tankeprocesserna i Grängesbergs LS framstår alltmer som en gåta för vetenskapen...
Till den 25:e kongressen 1994 hade Centralkommittén lagt en mycket omfattande motion, kallad E1, som om den genomförts hade inneburit den största organisatoriska förändringen inom SAC på ett kvartsekel. Bland annat föreslogs en sammanslagning av de bägge huvudexpeditionerna (Gävle och Stockholm) och ett avskaffande av de tolv distrikten och dessas ersättande med blott tre ”regioner”, Norr, Mitten och Syd. Men motionen röstades ned, vilket bland annat fick till följd att AU-ledamoten Jonas Agdur, som lagt ner stor personlig prestige i E1, drog tillbaka sin kandidatur till posten som organisationssekreterare.
Avslaget på motion E1 är intressant därför att det demonstrerar att en SAC-kongress är ett faktiskt fungerande demokratiskt verktyg. Ombuden är inte en samling nickedockor som sitter och gungar med vad än CK och AU hittar på. Det är mot den bakgrunden det blir så svårt att få grepp om varför de oppositionella LS:en i så påfallande hög grad avstått ifrån att driva sina centrala frågor på kongresserna, utan istället tycks ha förutsatt att SAC-kongresser utgörs av några välregisserade skådespel för ”formens” skull. Som om besluten i realiteten redan var fattade efter diverse korridorsnack i SAC-huset i Stockholm.
SAC:s historia har visat att den bilden helt enkelt inte är sann. Gång på gång, på kongress efter kongress, har organisationens ledning åkt på bakblåsningar i frågor som legat dem varmt om hjärtat. Det är därför denna påfallande passivitet från de oppositionella LS:ens sida på själva kongresserna framstår som så obegriplig.
Istället för att kämpa på kongresserna har man i stor utsträckning sysslat med manipulationer, intriger, skvaller och ”buskagitation” före kongresserna (ex. den ”fackliga strategikonferensen” i Karlstad våren 1994), eller, i än högre utsträckning, efter kongresserna. Det var samma visa både 1987 och 1994.
Vi kan bara spekulera om orsakerna härtill. Men två huvudförklaringar är möjliga:
Antingen har man egentligen aldrig trott att SAC är en demokratisk organisation, utan förutsatt att det var lönlöst att arbeta med reguljära metoder inom ramen för existerande stadgar och praxis. I så fall inställer sig en liten stilla undran: Om man nu aldrig trott att SAC i demokratiskt hänseende är ett dugg bättre än exempelvis LO, varför sökte man sig då till SAC från första början?
Eller så visste de att de var chanslösa på en kongress. Inte nog med att de skulle bli nedröstade, de skulle dessutom få stå ut med att se sina så kallade argument nedmonterade, bit för bit, helt enkelt därför att dessa till stor del var av den karaktären att de byggde på medvetna förvrängningar, för att inte säga direkta lögner. Genom att hålla sig på myglets och ”buskagitationens” nivå slapp de undan en för dem besvärande debatt – en debatt som kunde ha inneburit att vissa LS inom oppositionen börjat vackla för att slutligen – om än under viss vånda – bestämma sig för att trots allt stå kvar i SAC. Det var lättare att ”hålla flocken samlad” under konspirativa former än i en kamp med blanka vapen.
”3900 medlemmar står bakom detta möte, därav 2645 A-betalande”, framhöll man i protokollet från Grängesbergsmötet, därmed understrykande sin styrka.
Fullt så många följde dock inte med i uttåget. ”Utbrytarna” fick med sig sammanlagt 2552 medlemmar, inklusive drygt 800 pensionärer. Totala antalet betalande (alla kategorier, från A till D) var 1743. Denna siffra anger endast antalet medlemmar i de 16 LS:en, vid tidpunkten för deras utträde. Då har vi likväl inte räknat med sådana som gick till ”utbrytarna” från olika LS som kvarstod i SAC, t.ex. från Karlstads LS till Tingvallabro Fackförening. Den gruppen torde i antal ungefärligen motsvara den som SAC lyckades vinna tillbaka från de 16 LS:en. SAC:s totala förluster på grund av ”turbulensen” bör därför ligga någonstans runt 1743.
Ett litet påpekande måste dock göras: Man kan inte utan vidare förutsätta att SAC:s förlust är en och samma som ”utbrytarnas” vinst. Överallt där motsättningarna ledde till höga tonlägen och beskyllningar/motbeskyllningar, reagerade många med starka olustkänslor. I all synnerhet de som hade goda vänner och bekanta i bägge läger. Istället för att gräva ner sig i skyttegravarna tillsammans med den ena eller andra fraktionen, valde många att strunta i alltsammans för att istället gå till LO. När vi räknat bort denna senare kategori, återstod kanske 1600 betalande medlemmar för ”utbrytar-LS:en”.
Vi vet föga om ”utbrytarnas” medlemsutveckling sedan de lämnat SAC. Dock kan man vara förvissad om, att ifall de någonstans haft verkligt spektakulära framgångar i medlemsvärvningen, så hade det på ett eller annat sätt kommit till vår kännedom. Men inga sådana rapporter har influtit, vare sig från ”läckor” i dessa LS eller från annat håll. Deras utveckling tycks präglad av stagnation (med ett möjligt undantag för Snapphanebygdens Fackförening)
Sak samma gäller emellertid också för SAC. Den lilla men regelbundna årliga medlemsökningen under 1990-talets första halva har förbytts i stillastående (att man bland nära hundra LS alltid kan uppleta några som kraftigt avviker i positiv riktning vad beträffar medlemsutvecklingen, det förändrar inte helhetsbilden). När alla 16 ”utbrytar-LS:en” gett sig av, återstod i SAC 9690 medlemmar i 98 LS. Av dessa var 7449 betalande och resten pensionärer. Där någonstans står vi fortfarande, hösten 1997.
Men att denna stagnation enbart skulle vara efterdyningar av ”turbulensen” förefaller oss som en alltför enkel förklaringsmodell. Samma sociala kris i samhället, som under 1990-talets första hälft gav oss ett visst inflöde av radikaliserade löntagare, har nu under 1990-talets andra hälft nått sådana djup att effekten för SAC:s vidkommande kommit att bli den rakt motsatta.
Sedan åtminstone tjugo år tillbaka har SAC framförallt attraherat relativt unga människor (under 3 5 år) i arbetarklass och ”lägre mellanskikt”. Denna kategori är idag mera socialt marginaliserad än någonsin sedan 1930-talsdepressionen. Hur utbredningen av sympatier för syndikalismen och dess idévärld än må se ut i dessa grupper, kvarstår det faktum att många inte ser något skäl att organisera sig fackligt överhuvudtaget, vare sig i SAC eller annorstädes, när man är i ett läge där man praktiskt taget gett upp om att någonsin få ett riktigt arbete.
Dessutom har en hel del, som gått och stämplat eller dragit sig fram med tillfälliga svartjobb i åratal, gjort upptäckten att den sista utgiften de kan dra in på, sedan de successivt utnyttjat alla andra hål i svångremmen, det är fackavgiften. Genom att gå ur SAC och bara stå kvar i SAAK minskar de sina månatliga utgifter med 150-200 kronor i månaden, vilket är en hel del pengar för den som redan vänder på varenda 50-öring. Vi har kunnat notera att många sådana ”skubbare” på ett nästan patetiskt sätt försöker hålla kvar kontakterna, genom att exempelvis ställa upp i demonstrationer och andra syndikalistiska ”kring-aktiviteter”, där medlemskap inte är ett krav för deltagande.
En lite märklig effekt av medlemsavtappningen 1995-96 var att SAC i ett slag blev en av Sveriges rikaste fackföreningar. Detta om man ser till hur stora tillgångar organisationen förfogar över i förhållande till det ringa medlemsantalet. Fastighetspriserna flukturerar som bekant, men även en försiktig bedömning ger vid handen att det samlade värdet av SAC:s diverse fonder och konton, de nyrenoverade fastigheterna och det moderniserade tryckeriet borde ligga någonstans runt 80 miljoner kronor. Det blir ungefär 10 600 kronor per betalande medlem (motsvarande siffra för LO är runt fem och ett halvt tusen per medlem, enligt uppgifter som cirkulerat i pressen). Och då är ändå inte LS:ens och distriktens tillgångar medräknade.
Långt in på 1980-talet styrdes, i praktiken, SAC av folk som anslutit sig under 1950- och 1960-talen, under den period då rörelsen dominerades av en ideologisk riktning som gick under beteckningen nyorientering. Det var en riktning som – trots sin ofta idealiserade språkdräkt – i allt väsentligt stod för ett slags accepterande av sakernas tillstånd. Närmare bestämt av det rådande kapitalistiska tillståndet. ”Anpassning av idéarvet” löd fältropet.
Syndikalismens traditionella ambitioner att vara en socialrevolutionär rörelse ville nyorienterarna inte veta av. De betecknade sig inte sällan som ”pragmatiker” och ”verklighetsförankrade” i motsats till generationen före dem och den efter dem, vilka avfärdades som ”världsfrånvända ideologer”, ”folk som lever kvar i 1920-talet”, med mera i samma stil.
SAC av idag har under ledning av ”världsfrånvända ideologer” sanerat fastigheter och annat som tilläts förfalla under den tid organisationens ledande organ dominerades av så kallat ”verklighetsanpassade” människor. Till bilden av kapitalismen hör ju också ett visst mått av kapitalförstöring, så ”pragmatikernas” vanvård av organisationen och dess tillgångar var väl bara en ytterligare ”anpassning av idéarvet”.
De verkligt stora kostnaderna ligger nu bakom oss. Tryckeriet går allt bättre sedan dess kapacitet förbättrats genom investeringar i miljonklassen, Joe Hill-gården är totalrenoverad och beträffande fastigheten på Sveavägen återstår bara några mindre takarbeten. Denna fastighet som, enligt Federativs förre faktor Sture Finnberg, dessförinnan ”inte sett en målarpensel sedan 1929”.
Alla grundläggande investeringar måste naturligtvis återupprepas med vissa intervaller, men som läget nu ser ut torde organisationen klara sig utan alltför djupa grepp i plånboken åtminstone under de närmaste 5-6 åren.
Vi har klättrat upp ur den djupa ekonomiska svackan i rörelsen. Vi står ännu inte uppe vid kanten, men vi är på god väg. Men ”utbrytarna” var otåliga, de orkade inte vänta, trots att de första tecknen på en ekonomisk återhämtning kunde skönjas redan årsskiftet 1994/95, alltså redan innan de ännu tagit steget ut ur organisationen. De ”skrev ut sig” från de tillfälliga ekonomiska problemen, men glömde i sin obetänksamhet att de därmed också avstod från sina andelar i ett numera sanerat miljonföretag.
Det har alltid framhållits som ett ideal inom den syndikalistiska rörelsen, att medlemmarna skall vara så pass aktiva att praktiskt taget allting sköts på ideell basis. Lösenorden är självaktivitet och självorganisering. Det mest anslående exemplet är förmodligen den spanska syndikalistiska organisationen CNT, som under ”sin krafts dagar” på 1930-talet, när man samlade mellan 1 och 1° miljon arbetare och andra löntagare, blott hade en (1) anställd person. Och att CNT klarade sig med så lite personal berodde sannerligen inte på att det rörde sig om en ”pappersorganisation”; tvärtom utsträckte denna rörelse sina aktiviteter långt utanför ramarna för traditionell facklig verksamhet.
SAC har därför egentligen aldrig sett det som ett ”normaltillstånd” att behöva hålla sig med anställda funktionärer och ombudsmän, utan snarare som en eftergift åt verkligheten. Närmare bestämt den verklighet som innebär att medlemmarna inte orkar, hinner eller gitter vara så pass aktiva som ideologin förutsätter.
När det gäller rörelsens anställda måste man hålla i sär tre kategorier. Rörelsens funktionärer (bl.a. organisationssekreteraren och förhandlingssekreteraren) är valda på kongress för en kongressperiod i taget, efter duglighet men också efter ideologiska överväganden. Ombudsmännen anställs numera på s.k. femårsförordnanden efter en omröstning bland medlemmarna i det distrikt där de skall arbeta. Övriga anställda (t.ex. kanslister) anställs av AU.
Vidare måste man skilja mellan de som är anställda av SAC, alltså själva centralorganisationen, och de som är anställda av LS. De LS-anställda är uteslutande kassörer (även om de ofta i praktiken får sköta en massa annat, som inte direkt har med kassörsarbete att göra). Endast tre LS – närmare bestämt Stockholms, Göteborgs och Gävle – har ansett sig ha ekonomi att helt och hållet avlöna kassörer ur egen ficka. Göteborgs LS har rentav dragit en lans för 6-timmarsdagens genomförande, genom att anställa två kassörer som var och en arbetar trettio timmar i veckan men behållit den ”gamla” lönen.
Samtidigt finns det flera relativt stora LS (och, givetvis, en massa små LS) som sköter kassörssysslan helt på ideell basis.
1994, året innan de 16 fronderande LS:en tågade ut ur SAC, fanns det sammanlagt 26 stycken så kallade anställda med lönebidrag inom organisationen. Alla utom tre var anställda som kassörer på LS-nivå.
Möjligheten till lönebidrag infördes av statsmakterna för att underlätta för personer med någon form av arbetshandikapp att komma tillbaka ut i yrkeslivet. Det statliga lönebidraget utgick i procent av lönen, dock högst 13 700 kronor i månaden (läget 1994). Procenttalet, alltså den andel som staten stod för av lönen, varierade mellan 60 och 90 procent, dock vanligen det senare.
Den instans som fattade beslut om lönebidragets storlek var länsarbetsnämnden. Det praktiska utfallet kunde skilja sig ganska mycket från län till län. På vissa håll var man mycket generösa och betalade utan knot ut 90 procent av lönen, i andra län var man mera restriktiva.
År 1994 skickade AMS (Arbetsmarknadsstyrelsen) ut direktiv till landets alla länsarbetsnämnder om att från och med 1995 sänka bidragsdelen. Detta sände en mindre chockvåg genom många LS som hade en ”lönebidragare” som kassör, och inte minst gällde detta de LS som senare lämnade SAC. Av de över hundra LS:en i SAC år 1994 hade mindre än en fjärdedel en anställd ”lönebidragare”, men om man istället tittar på de oppositionella LS:en, så var förhållandet närmare tre fjärdedelar. Det finns alltså en tydlig koppling här. Det torde inte råda någon tvekan om att AMS direktiv hade en accelererande effekt på ”utbrytningarna” ur SAC.
Det har sedan åtminstone 70 år tillbaka funnits en ”extremistisk” strömning inom SAC, som är till synes fast övertygad om att den ideella aktiviteten poppar upp av sig själv, bara man fockar av samtliga anställda, och i synnerhet ombudsmännen. Fullt så enkelt är det nog inte, trots allt. Men dessa ”extremister” borde ju kunna känna en viss tillfredställelse över att händelseutvecklingen 1994-96 förde dem något lite närmare deras drömda idealorganisation å la CNT. Först beslutet på kongressen 1994 om att minska ner antalet ombudsmän från tio till ”minst sju”, samt att inte tillsätta någon anställd studieorganisatör. Sedan de 16 LS:ens utträde, av vilka åtminstone tiotalet hade en anställd ”lönebidragare”. Antalet anställda inom SAC och LS har därigenom kommit att reduceras till en nivå där organisationen inte befunnit sig på många decennier.
Anledningen till att AMS beslut underblåste de oppositionella LS:ens separatistiska strävanden, var helt enkelt den att LS:en fortsättningsvis skulle tvingas att stå för en större andel av kostnaderna för sina anställda med lönebidrag. Inte nog med att en allmän medlemsomröstning inom organisationen gett mandat att höja den centrala avgiften med 40 kronor, dessutom skulle man inom vissa LS förmodligen tvingas höja den lokala avgiften med någon eller några tior för att kunna behålla sin ”trogna skatt” på expeditionen. Klagoropen steg mot skyn. Att AU på hösten 1994 sköt upp avgiftshöjningen till 1.3.1995, och att CK i januari 1995 beslöt att ta ut den i etapper, det spelade sedan ingen roll. Snöbollen var redan i rullning.
Den andra vägen – att driva kassörstjänsten helt eller delvis ideellt – tycks inte ens ha övervägts. Många av de LS som var berörda befann sig i ”bottendivisionen” inom SAC när det gällde medlemsaktivitet, till den grad att det gränsade till total paralysi. Den aktivitet som alls förekom utövades i allt väsentligt av ”lönebidragaren” själv och den lokala ombudsmannen.
Det finns många indikationer på att ett flertal ”lönebidragare” själva var aktivt pådrivande bakom strategin att undslippa den centrala avgiften och sålunda minska LS:ets totala utgifter, genom att helt bryta banden med SAC. Det är kanske inte så märkligt, när allt kommer omkring – de var helt enkelt rädda för att mista jobbet. Visserligen ett ofta ensamt och slitsamt jobb, där de inte sällan pådyvlades arbetsuppgifter av LS-styrelsen i en utsträckning som de med hänsyn taget till deras arbetshandikapp borde fått slippa, men likväl ett jobb.
I detta ”mullvadande” med udden riktad mot SAC understöddes i en del fall ”lönebidragaren” kraftigt av den lokala ombudsmannen. Orsakerna härtill var skiftande. I något fall handlade det om urgamla konflikter och upplevelser av att ha behandlats orättvist av AU eller av förhandlingssekreteraren. Ibland handlade det om ideologi – ombudsmannen kände sig allt mindre väl till mods i en organisation vars uttolkning av syndikalismen för vart år blivit alltmer radikal. Men främst och synnerligen handlade det om jobb. SAC:s beslutade reduktion av antalet ombudsmän hängde som ett Damokles-svärd över huvudet på de av dem, som kanske visste med sig att deras arbetsinsatser inte varit alldeles tillfredställande, eller av andra orsaker hade anledning misstänka att de inte skulle få fortsatt förordnande. Alltså: Säkrast att satsa på de oppositionella LS:en.
Det kan förefalla märkligt att så många anställda med lönebidrag så snabbt kom till slutsatsen att en brytning med SAC var den enda radikala utvägen. Man kunde ha förväntat sig att det ideologiska ”kittet” skulle vara starkare än så. Men då bör man hålla i minnet att vissa av dessa ”lönebidragare” inte ens var inskrivna som medlemmar i organisationen förrän de fått papper på att jobbet var deras. Med andra ord, de hade halkat in i SAC på ett bananskal, och hade således knappast någon känslomässig anknytning till – eller respekt för – den syndikalistiska åskådningen. Deras huvudsakliga kontaktyta var SAAK, den lokala ombudsmannen och LS-styrelsen. I nu nämnd ordning. Själva huvudorganisationen SAC hade dessa nyanställda ”lönebidragare” mindre grepp om. Den framstod närmast som ett ”parasitärt bihang” som krävde in en massa centrala avgifter. Det var lätt att för stunden glömma bort att det var med just dessa centrala avgifter som man finansierade den lokala ombudsmannen, centrala förhandlingar via Gävle-kontoret, rättshjälpsärenden, försäkringsombudsmannen, etc.
Eftersom de oppositionella LS:en till intet pris ville stå utan ombudsmannahjälp – tvärtom betonade de ofta ombudsmannens roll för verksamheten med större emfas än andra LS – så tvingades de ju att på något sätt finansiera hans/hennes lön själva, om de tog steget ut ur SAC. I verkligheten kom de 16 oppositionella LS:en att disponera över fyra ombudsmän, som följde med dem ut ur SAC, samtidigt som de endast kunde räkna in ca 1600 betalande medlemmar i sina register. Det blev ca 400 medlemmar per ombudsmannatjänst. Det skall jämföras med de LS som stod kvar i SAC, där förhållandet 1995 var 850 medlemmar per ombudsman ”ute på fältet”.
Visserligen kom fraktionisterna undan en massa andra kostnader som de inte ville ställa upp på – t.ex. de bägge tidningarna, central kursverksamhet med mera – men då kostnaderna för ombudsmannaverksamheten var en så stor andel från första början av den centrala avgiften till SAC, så ger ju även den enklaste överslagsberäkning vid handen att ”vinsten” var högst försumbar när man nu var så mycket färre medlemmar per anställd ombudsman (med den reservationen att alla kanske inte jobbar heltid).
Det är vår fasta övertygelse, att den ekonomiska kalkylen aldrig framstått som så fördelaktig för de 16 fronderande LS:en, om de inte hade tagit med i beräkningen att de skulle strunta i de skulder de hade till SAC centralt.
Dessa skulder var i huvudsak av tre slag:
Dels lån ur den centrala strejkfonden som togs upp redan under storlockouten/strejken mellan LO och SAF 1980, som naturligtvis också berörde SAC:s medlemmar. De berörda LS:en (bl.a. Snapphanebygdens, som dåförtiden kallade sig Älmhults LS) hade försummat att göra tillräckliga avsättningar till sina lokala konfliktfonder, med påföljd att dessa tömdes på nolltid. Deras enda möjlighet att ge medlemmarna fortsatt understöd låg då i att låna från SAC centralt. Lån som man sedan sölat med återbetalningen av.
En annan typ av skulder har med lönebidragskarusellen att göra (här handlar det också om mycket större belopp än i fallet ovan). För att undvika den mindre lämpliga situationen att kassörerna var löneförrättare åt sig själva, gjordes ett arrangemang som innebar att SAC centralt betalade ut ”lönebidragarnas” löner. När sedan lönebidragen kom till SAC från länsarbetsnämnderna, så fick SAC tillbaks vad man lagt ut, förutom den del av lönen som LS själva skulle står för (och som alltså lagts ut av SAC). Vissa LS släpade efter alltmer med att betala denna del, och i samband med brytningen struntade man helt enkelt i att reglera den uppkomna skulden.
Slutligen: Under perioden man ”straffade ut sig” ur SAC (observera dock att detta endast gäller en del av fraktionisterna; somliga gick ur på ett formellt riktigt sätt) så fortsatte man att kräva in den centrala medlemsavgiften från sina medlemmar men skickade aldrig dessa pengar vidare till SAC, vilket naturligtvis innebar en betydande kassaförstärkning för de LS som tillämpade detta förfarande. De medlemmar som följde med i ”uttåget” ur SAC protesterade nog knappast, men de som valde att stå kvar i SAC hade all anledning att känna sig bestulna.
Som vi redan konstaterat: Det hade aldrig uppfattats som en så lysande affär att lämna SAC, om man inte hade bakat in i kalkylen att man i samband med brytningen skulle passa på att tjäna ganska mycket pengar på ren förskingring. För exempelvis Sundsvalls LS vidkommande handlar det om 63 000 kronor, för Älvdalens LS del 93 000 kronor, och då talar vi enbart om obetalda löneskulder i dessa bägge fall. Totalt sett är dessa LS skyldiga ännu större belopp.
”Enkelt och rejält folk” var ordet. Läsaren må själv dra sina slutsatser.
Till 1994 års kongress förelåg en decharge-anmälan från tre medlemmar i Umeå LS (Åsa Odman, Olle Odman och Kent Forsgren), riktad mot Leif-Göran Johansson, som var CK-ledamot för Västerbotten och Västernorrland. Vi saxar ur innehållet:
Trots att vi tre hör till de aktivare i vårt LS, Västerbottens största, hade vi innan vi läste verksamhetsberättelsen ingen aning om att Leif-Göran inte deltagit på ett enda CK-möte. Om man av någon anledning inte kan fullfölja ett uppdrag informerar man väl uppdragsgivarna om detta?
Vi tycker att det borde varit självklart för Leif-Göran att ställa sin plats till förfogande om han inte har tid och möjlighet att delta på mötena, så att någon annan kan väljas om medlemmarna så önskar. Vi anser härmed att Leif-Göran missbrukat sitt förtroende.
Decharge-utskottet rekommenderade att kongressen lämnade anmälan utan åtgärd. Det var visserligen utskottets uppgift att granska hela Centralkommitténs arbete, men en enskild CK-ledamots försumlighet låg inte på deras bord utan snarare på det eller de distrikt som valt honom/henne.
Alla talare i debatten var inte överens om den tolkningen. Men till slut enade man sig iallafall om decharge-utskottets rekommendation. Alltså: Ingen prickning av Leif-Göran Johansson.
Varför denne CK-ledamot så misskött sitt uppdrag framkom inte under diskussionen, trots att han själv var högst närvarande i plenisalen.
Men han föredrog att tiga.
Emellertid hade hans uteblivande från CK-mötena ett intimt samband med den ”evighetsfråga” som ältats hit och dit under minst 35 år inom SAC, nämligen om huruvida rörelsen skulle starta en syndikalistisk folkhögskola. Den försumlige CK-ledamoten var en varm anhängare av denna idé, och sedan flera år tillbaka medlem i en särskild grupp som tillsatts för att förbereda frågan. Leif-Göran Johansson, som ville förverkliga projektet utan dröjsmål – trots att det fanns en lång rad outredda frågor både vad gällde ekonomi och diverse teknikaliteter – hade en trogen vasall i gruppen vid namn Håkan Björk, även han medlem i Stensele LS. Med övriga gruppmedlemmar drog han inte alltid lika jämnt. Ej heller med SAC:s AU, som enligt hans uppfattning förhalade ansträngningarna att sätta det hela i sjön.
I april 1991 hade Leif-Göran Johansson, synbarligen i vredesmod över AU:s hantering av ärendet, försökt rycka loss först sitt eget LS, strax därefter hela Västerbottens distrikt ur SAC. Men olja gjöts på vågorna och hotet drogs tillbaka – tills vidare.
Det finns organisationsenliga metoder att söka rättelse för en medlem som anser sig ha blivit misshandlad av AU i någon fråga. Sitter dessutom denne medlem själv i en instans som är ”tyngre” än AU, nämligen i CK, så är det i vart fall inte till någon nackdel när man försöker komma till tals med AU:s ledamöter. Om man nu alls bryr sig om att utnyttja den ställningen, vill säga.
Men av någon anledning valde Leif-Göran Johansson att istället för att använda de reguljära kanalerna, ge utlopp för sin allmänna frustration genom att först söka utplåna SAC som organisation i Västerbotten, därefter utebli från CK-mötena. Ett märkligt infantilt beteende för att komma från en fullvuxen karl.
Vad var det egentligen som hände i april 1991, som på detta sätt drev motsättningarna till sin spets? Innan vi går in på den frågan bör kanske något sägas om huvudpersonen själv, Leif-Göran Johansson.
Till professionen är han, originellt nog, polisman. Originellt inom SAC, vill säga. Det har i och för sig alltid, åtminstone efter 1945, funnits en eller ett par poliser som av divergerande skäl valt att organisera sig i SAC. Men det har nog knappast funnits någon polisman inom SAC som varit så aktiv inom organisationsarbetet.
Kombinationen polis och syndikalist är i sig ovanlig. Kombinationen polis, syndikalist och anarkist är nog unik.
Leif-Göran Johanssons val av livs- och världsåskådning försatte honom i vissa personliga svårigheter, främst med länspolismästaren i Umeå, som vägrade skicka honom på meriterande fortbildningskurser. Han blev alltså stoppad i karriären. Man kan bara fantisera om länspolismästarens reaktion när denne nåddes av rapporter om att en av hans underlydande från talarstolen öppet bekant sig till den anarkistiska läran, under en syndikalistisk förstamaj-manifestation i Umeå. En sådan herre ville han inte se som kommissarie i sitt distrikt.
Tvivelsutan var Leif-Göran Johansson idealist, i en eller annan form. Dessutom var hans anarkism inte bara en till intet förpliktande etikett han klistrat på sig själv. Han försökte också arbeta utifrån sin övertygelse. Enligt uppgift från några göteborgspoliser (han var således en känd figur långt ner i södra Sverige) skall han, i avsikt att frampressa bättre arbetsvillkor, tillsammans med sina kolleger på den lokala polisstationen ha organiserat en del ”vilda” aktioner, enligt principen ”arbeta strikt efter regelboken så att kaos uppstår”. Och i ett försök att göra något åt sysselsättningsläget i hembygden tog han initiativ till ett så kallat kooperativt arbetslag av tidigare arbetslösa unga män, vilka åtog sig förekommande arbeten på entreprenad. Även i andra sociala projekt brukade han finnas med på ett hörn.
Leif-Göran Johanssons ideella arbete förlänade honom en viss hjältestatus på hemorten. Hans personliga karisma förstärktes naturligtvis av hans imposanta kroppshydda och ställning som polisman. Problemet med människor som får en sådan strålglans omkring sig, är emellertid att de efter några år tenderar att bli ganska stöddiga. Även en från början mycket ödmjuk person påverkas ofelbart av att ständigt höra nästan enbart positiva saker om sig själv. Till slut får man svårt att ta emot kritik och hantera olika slag av motgångar på ett rationellt sätt. Detta kan möjligen förklara varför han reagerade så pass omoget som han gjorde i april 1991.
Här är inte rätta platsen att försöka återge hela historien om hur folkhögskolefrågan stötts och blötts inom SAC ända sedan 1960-talet. I så fall skulle framställningen svämma över alla bräddar. Vi får försöka hålla oss till de sakförhållanden som har någon relevans för vårt ämne, d.v.s. ”turbulensen” inom SAC. Och om hur en idealist och lagens upprätthållare som Leif-Göran Johansson kunde hamna i samma ”utbrytargäng” som anarkisthataren Bengt Jensen i Helsingborg och förskingrarna i Sundsvalls och Älvdalens LS.
På kongressen 9-16 juni 1990 togs ett beslut att SAC skulle ansöka hos Skolöverstyrelsen (SÖ) om att få starta en folkhögskola. Detta enligt ett förslag från Jörgen Johanssen från Tanums LS. I Johanssens förslag låg också följande formulering: ”Sedan fortsätter planeringen och beslut om att verkställa upprättandet av skolan tas när planerna är tillräckligt detaljerade for att kunna göra en förnuftig bedömning” (ur protokollet för 1990 års kongress; sid. 467). Om man studerar AU- och CK-protokollen hur folkhögskolefrågan diskuterats i dessa instanser åtminstone sedan slutet av 1980-talet, så är det svårt att finna att folkhögskolegruppen någonsin lyckades prestera ett beslutsunderlag som var ”tillräckligt detaljerat för att kunna göra en förnuftig bedömning”. De siffror och beräkningar på elevunderlag m.m. som presenterades liknade mest rena ”glädjekalkylerna”.
Om nu AU/CK agerade på ett sätt som Leif-Göran Johansson uppfattade som förhalning av hela frågan, så är det viktigt att komma ihåg att dessa instanser försökte handla i överensstämmelse med kongressens beslut enligt det förslag som formulerats av Jörgen Johanssen, och inte efter ledamoternas privata tyckande hit och dit. AU/CK hade helt enkelt inget mandat att ”blåsa på” och verkställa upprättandet av skolan på vilket undermåligt beslutsunderlag som helst.
Den 17 april 1991 beslutar AU att dra tillbaka den ansökan som lämnats in om att få starta en folkhögskola. Det har nämligen kommit till AU:s kännedom, att det till ansökan till SÖ av Leif-Göran Johansson fogats en bilaga på vilken AU aldrig fått någon kopia. I bilagan står det att det är SAC:s avsikt att folkhögskolan skall placeras i Stensele Kooperativa Kursgård. Något beslut i den riktningen har överhuvudtaget aldrig fattats av organisationen.
En väsentlig detalj i sammanhanget är, att trots att kursgårdens namn låter antyda att den har en kooperativ ägandeform, så drivs den i realiteten av Leif-Göran Johanssons fru!
Det hela liknade mest ett lika flagrant som klumpigt försök att låta den egna familjen göra sig en hacka på organisationen.
Nu behöver det trots allt inte vara så enkelt. Leif-Göran Johansson hade ju tidigare demonstrerat att hans ideologi var så viktig för honom att den gick före den egna plånboken (de uteblivna karriärmöjligheterna). Säkert var han också personligen övertygad om att hans frus kursgård var den bästa förläggningen för en syndikalistisk folkhögskola.
Men sådana faktorer hör ju egentligen inte hit. Genom att medvetet gå bakom ryggen på AU/CK hade han demonstrerat en anmärkningsvärd omdömeslöshet. Dessutom: Även om han mot förmodan skulle lyckats övertyga ledamoterna i AU och CK att han i sitt agerande vägletts uteslutande av omsorg om organisationens bästa och inte av privatekonomiska motiv, hur kunde han för ett ögonblick inbilla sig att han skulle kunna övertyga alla andra i SAC om samma sak? Syndikalister brukar vara utomordentligt känsliga för allt som på minsta vis luktar korruption och ”svågerpolitik”.
Vidare: SAC:s politiska och fackliga motståndare hade redan i decennier retat sig på att ständigt bli ”uppiskade” av syndikalisterna för sina olika skumraskaffärer, utan att någonsin kunna ge igen med samma mynt mot denna outhärdligt moraliska organisation. Åtminstone LO-avdelningarna i Stenseletrakten hade – om de fått nys om saken – förmodligen inte tvekat ett ögonblick att raljera över den egendomliga ”tillfällighet”, att den anläggning som SAC slutligen valt som den lämpligaste i hela riket för sin beslutade folkhögskola, ”råkade” drivas av hustrun till den aktivaste medlemmen i den till SAC anknutna folkhögskolegruppen.
Dessa omständigheter borde Leif-Göran Johansson tagit med i beräkningen när han på eget bevåg skickade sin bilaga till SÖ. Någon slags reträtt och uttryck för ”eftertankens kranka blekhet” hade kanske varit på sin plats.
Men icke, sa Nicke. Han blev bara tvärförbannad över att AU korsat hans planer. Den 18 april anländer till AU ett fax med innebörden att Leif-Göran Johansson och Håkan Björk lämnar folkhögskolegruppen. Nästa dag ett nytt fax: Att styrelsen för Stensele LS beslutat att inställa alla betalningar till SAC med omedelbar verkan. Styrelsen har också hemställt om en extra distriktskonferens med anledning av AU:s agerande i folkhögskolefrågan. Konferensen skall ta upp frågan om ett gemensamt utträde ur SAC för samtliga LS i Västerbotten.
Den 3 maj sänder AU ett brev till Stensele LS med vädjan om besinning. Man påpekar att SAC för tillfället driver ett mål åt Stensele LS i Arbetsdomstolen (AD). Om LS:et gör allvar av sitt hot tvingas SAC dra tillbaka ärendet, och sedan kan det inte tas upp igen. Det är inte fråga om någon utpressning från AU:s sida; tvärtom kan SAC själva rent juridiskt råka ganska illa ut om det kommer till domstolens kännedom att SAC i en process företräder en person som inte längre är med i organisationen. Arbetsutskottet kräver svar på sitt brev senast den 15 maj.
Den 14 maj meddelar Leif-Göran Johansson per telefon att Stensele LS betalat in avgiften till SAC, och lugnet är därmed tillfälligt återställt. Det är faktiskt lite märkligt att Leif-Göran Johansson synbarligen inte hade ägnat minsta tanke åt den pågående AD-processen innan han skenade iväg för att bryta ur både sitt eget LS och hela Västerbottens distrikt ur SAC. I all synnerhet när man betänker att själva huvudpersonen, d.v.s. den medlem som SAC företrädde i AD var – ja, just det: Leif-Göran Johansson i egen hög person.
Därefter rådde en slags spänd vapenvila i tre år. LS:et och distriktet stod kvar i SAC, men den ”anarkistiske polisen” visade upp en i borgerlig mening anarkistisk sida genom att strunta i CK-mötena (dock inte riktigt alla, vilket påstods i decharge-anmälan mot honom; han skall faktiskt ha varit närvarande vid något enstaka tillfälle under perioden) och för övrigt också strunta i att föranstalta några åtgärder för att få iväg en suppleant.
Allting tyder på att han bara gick och väntade på den 25:e kongressen 1994. Det var absolut sista chansen att få till stånd ett beslut om en syndikalistisk folkhögskola med förläggning till Stensele Kooperativa Kursgård. Intresset för hela saken hade påtagligt mattats av inom SAC, och tidigare entusiaster hade blivit alltmera betänksamma. Några ”fler tåg” efter 1994 kunde man nog inte räkna med.
Kommer så kongressen 11-18 juni 1994 i Östersund, på vars sista dag en av beredningsgruppen sammanslagen motion behandlas, som ursprungligen bestått av tre, närmast identiska motioner från Kiruna och Bollnäs LS samt från Lilian Kennegård (personlig). De går alla tre ut på att Leif-Göran Johansson och Håkan Björk skall få mandat att starta en folkhögskola, och att dessa bägge får rätt att disponera över de medel som fonderats för ändamålet (vid tillfället 442 000 kronor). I Kiruna LS och Kennegårds variant sägs också uttryckligen att skolans huvudkontor skall förläggas till Stensele; Bollnäs LS vill hålla den frågan öppen med formuleringen ”till plats som gruppen finner lämplig”. Det är svårt att föreställa sig, efter vad som förevarit, att Leif-Göran Johansson och Håkan Björk skulle komma att finna någon annan plats mera lämplig än Stensele.
Beredningsgruppen rekommenderade avslag på motionen i alla dess tre varianter, och det blev också kongressens beslut. Ingen reserverade sig häremot.
Folkhögskolefonden finns ännu kvar, och en del av medlen har använts till enstaka kurser, då man ”hyrt in sig” på redan existerande folkhögskolor. Men tillräckligt elevunderlag för en helt egen syndikalistisk folkhögskola tycks inte finnas, iallafall inte i dagsläget.
I Dagens Nyheter för den 2.9. 1997 återfinns en notis om att Vänsterpartiets bägge folkhögskolor Bona och Kvarnby gått i konkurs med skulder uppgående till över 8 miljoner kronor. Som en av orsakerna anges att de statliga anslagen till folkbildningen skurits ned. Själva partiet kommer inte helskinnade ur konkursen, meddelar partisekreterare Lars Ohly.
En av många divergerande ”glädjekalkyler” (från den 16.10. 1989) som herrar Johansson & Björk var pappor till innehöll en budget som baserade sig på en garantifond på 9,5 miljoner kronor. Pengar som SAC förväntades hosta upp.
I ljuset av Vänsterpartiets nedslående erfarenheter kan man bara torka bort en svettpärla från pannan och sända en tacksamhetens tanke till de AU- och CK-ledamöter som vägrade att låta sig pratas omkull. Och till de ombud som förhöll sig skeptiska på 1994 års kongress.
Sedan dessa kongressmotioner röstats ned fanns det inte längre något skäl för Stensele LS och dess ”starke man”, Leif-Göran Johansson, att upprätthålla den temporära borgfreden med SAC Loppet var ju kört. Visserligen är det inte särskilt troligt att Leif-Göran Johansson nämnvärt bekymrade sig över det som var huvudfrågan för övriga opponenter – det vill säga avgiftshöjningen – men han hade ju (som torde ha framgått) sina privata skäl att ge SAC en rallarsving. Efter kongressen hade förvisso nästan hela AU och CK bytts ut, inklusive de ledamoter som varit hans hårdaste motståndare. Men det var strunt samma. Något slags utlopp för sin tilltufsade prestige måste han ju ha, om det så var att återuppliva de gamla planerna från 1991 att bryta ut hela Stensele LS ur SAC och samtidigt försöka få med sig så många andra Västerbottens-LS som möjligt.
Numera är han ”herre i eget hus”, d.v.s. oinskränkt ledare i eget LS. Utan att behöva ta några besvärande hänsyn till organisationsetik och dylika påfund.
I motsats till en lätt slentrianmässig uppfattning, har det knappast aldrig i SAC:s historia saknats anställd personal. De anställdas huvudsakliga verksamhetsfält och yrkesbeteckningar har förvisso varierat från tid till annan, men funnits har de likväl.
I begynnelsen handlade det främst om kringresande agitatorer, så småningom också om tidningsmakare och kontorsfolk på SAC:s expedition. Särskilda förhandlare (= ombudsmän) hade man under SAC:s två första årtionden inget större behov av, eftersom den tidens relationer mellan arbetsgivare och syndikalister var av den karaktären att det mest kom att handla om ett ömsesidigt utbytande av ultimativa krav och hot om stridsåtgärder, samt iscensättandet av sådana. I det läget ges inte mycket utrymme för förhandlingar.
Om SAC på tiotalet främst avlönade agitatorer, så blev det på trettiotalet i huvudsak organisatörer, och från femtiotalet och framåt ombudsmän. Detta avspeglar hela arbetsmarknadens förändring i riktning mot mera formaliserade, mindre ”vilda västern-liknande” relationer mellan arbetstagare och arbetsköpare, men också – i någon mån – skilda faser i SAC:s eget organisationsuppbygge (inom parantes sagt tycks ”vilda västern” vara på väg tillbaka med stormsteg inom vissa branscher, i synnerhet inom restaurangnäringen).
För ca 20 år sedan förändrades ombudsmännens anställningsförhållanden radikalt. Tidigare hade runt 80 procent av SAC:s medlemskår bestått av byggnads-, skogs- och gruvarbetare, och i det läget var det ganska naturligt att de flesta av ombudsmännen var knutna till någon av dessa tre branschers federationer. Men under 1970-talets senare halva skedde ett mycket kraftigt inflöde av andra yrkesgrupper, samtidigt som de tre ”hörnpelarna” började minska i antal.
Som en följd härav beslöt man inom SAC om en omorganisation av hela ombudsmannaverksamheten. Ombudsmännen kom att knytas fastare till ett visst geografiskt distrikt snarare än till en viss yrkeskategori. De underställdes det så kallade Industrisekretariatet i Gävle – eller, mera precist – förhandlingssekretaren därstädes. En tradition etablerades att en gång om året (vecka 39) hålla en konferens mellan ombudsmännen, AU och Industrisekretariatet.
Att den enskilde ombudsmannen skulle kunna agera fullständigt efter eget gottfinnande i sitt distrikt, ungefär som en medeltida vicekonung i sitt eget lilla rike, har således aldrig varit på tal (även om somliga ombudsmän – som t.ex. Lasse Johansson – tycks ha varit övertygade därom, och periodvis också agerat därefter).
Våren 1994, innan den 25:e kongressen i juni, arbetade sammanlagt elva distriktsombudsmän inom SAC. Den elfte mannen var en tillfällig ”överlappning”. Det handlade om Kurt Tillander i Sydvästra Götalands distrikt, som i avvaktan på sin pensionering arbetade parallellt med sin ersättare Mikael Grebelius.
Det normala antalet regionala ombudsmän var alltså tio.
Längst i söder ansvarade Lars Johansson för LS:en i Skåne, Blekinge och södra Småland.
Leif Persson betjänade norra Småland och Östergötland, men ryckte ganska ofta in även i de östligare delarna av Grebelius distrikt.
Värmlands distriktsombudsman hette Curt Olsson. Han förväntades kunna ta förhandlingar även i angränsande delar av Dalarna (i verkligheten hade det på senare år inte blivit så mycket bevänt med vare sig det ena eller andra).
Norr därom styrde och ställde Alrik Larsson i norra och centrala Dalarna.
Mälardalen-Gotland var Bertil Öbergs revir. På grund av det stora medlemsantalet i distriktet avlastades han i huvudstadsregionen av ”lönebidragaren” Jan Lambert-Meuller (anställd på en 66 procentig tjänst).
I Gästrikland-Hälsingland fanns Lars Westerberg. Han hade inte bara distriktet till arbetsområde, utan också ett speciellt ansvar för Skogsbruksfederationen. Detta gjorde honom till den siste kvarvarande ombudsmannen med en särskild knytning till en viss federation, enligt den ordning som tidigare rått.
I Härjedalen-Jämtland återfanns Vidar Jonsson, och i Västernorrland-Västerbotten Helena Hörnberg. Slutligen hade Ingvar Carlsson hand om det geografiskt mycket vidsträckta Norrbotten.
I verkligheten var emellertid fler än dessa inblandade i förhandlingsverksamhet, i större eller mindre utsträckning. Först och främst har vi naturligtvis förhandlingssekreteraren själv, Reijo Vuori, och de två andra på Industrisekretariatet, Christer Forsberg och Ulf Rahm (den senare anställd med lönebidrag). Vidare SAC:s försäkringsombudsman, Björn Andersson, med kontor i Göteborg.
Slutligen hände det inte så sällan att organisationssekreteraren Ingemar Nilsson tog hand om en förhandling, även om det inte direkt hörde till hans tjänst.
Alltså: Sammanlagt nästan 16 tjänster som helt eller delvis ägnade sig åt förhandlingsverksamhet inom SAC. Men det var inte slut därmed: Under den senare halvan av 1980-talet hade det på flera håll växt fram ideellt baserade förhandlingskommittéer (eller fackliga kommittéer), liksom enskilda ”förhandlingsunderlättare” och ”barfotaombudsmän”, som de lite skämtsamt betecknades. Dessa utgjorde naturligtvis ett välkommet komplement till de anställda förhandlarna.
Mängden ärenden, liksom dessa ärendens svårighetsgrad, hade stigit kraftigt under slutet av 1980-talet och början av 1990-talet. Huvudsakligen på grund av att den ”svenska idyllen” börjat rämna och alltfler arbetsgivare kommit att demonstrera en alltmer arrogant attityd gentemot såväl sina anställda som deras fackliga företrädare. I några extrema fall förekom t.o.m. mordhot mot SAC:s förhandlare.
Inget under, således, om många ombudsmän började ”gå på knäna” i den här situationen. Under andra, mera avspända förhållanden hade en del av dem kanske betraktat den ideella förhandlingsverksamheten som ett gryende hot mot deras egna anställningar. Men som läget nu var, tycktes de enbart belåtna över draghjälpen.
Eftersom regelrätta förhandlingar brukar ske på dagtid, och då de flesta aktivister i förhandlingskommittéerna hade sina vanliga arbeten att ta hänsyn till, så hade ekonomiska medel motsvarande 1° tjänst avsatts för att folk i dessa kommittéer skulle kunna ta tjänstledigt för att ombesörja förekommande fackliga ärenden.
1994 års kongress beslöt ju, som nämnts, att reducera antalet distriktsombudsmän från tio till ”minst sju”.
Att i besparingssyfte reducera antalet ombudsmän, samtidigt som man tog en hel del ekonomiskt belastande beslut (som t. ex. att satsa 2,5 miljoner på Arbetaren och Syndikalisten) väckte ont blod hos de LS som senare valde att lämna SAC. Men även inom andra LS har logiken och den allmänna visdomen i besluten ifrågasatts.
Till kongressombudens försvar må anföras, att de förmodligen hade en något överdriven föreställning om Arbetarens betydelse för medlemsrekryteringen, samt att de dragit för stora växlar på det ideella förhandlingsarbete som bedrevs av enskilda och fackliga kommittéer. Dessa ideella insatser hade under mera ”normala” förhållanden kanske överflödiggjort 3-4 ombudsmän, men nu var verkligen inte tiderna längre ”normala”, jämfört med läget under 1970-talet och början av 1980-talet. De arbetsinsatser som gjordes av ”barfotaombudsmän” och fackliga kommittéer kompenserade möjligtvis själva ökningen av antalet fackliga ärenden, men knappast heller mera.
Om nu kongressmajoriteten fattade ett antal beslut som man idag, flera år senare och med facit i hand, kan beteckna som olyckliga ur organisatorisk synpunkt, så faller likväl inte skuldbördan mindre tungt på de LS som sedermera bröt med SAC
De utnyttjade nämligen inte kongressen som ett demokratiskt forum för att driva sina åsikter. De förekom inte särskilt flitigt i talarstolen, och när de väl var där, argumenterade de inte med någon mätbar intensitet. Slutligen bekräftade de sitt totala liknöje genom att inte begära votering eller ens reservera sig mot de för dem misshagliga besluten (samma liknöje visade ju – som redan tidigare påpekats – ett antal oppositionella LS även i samband med medlemsomröstningen om avgiftshöjning på hösten samma år, när de inte ens orkade släpa sig till valurnorna).
Alltså: Fraktionisterna struntade helt enkelt i hela den demokratiska beslutsprocessen inom SAC.
Det brukar i syndikalistiska sammanhang heta att man ”i största möjliga utsträckning” bör sträva efter att ta hänsyn till minoritetens synpunkter och önskemål. Men hur kan man begära att majoriteten skall vara medveten om styrkan och omfattningen av en opposition, som knappast alls artikulerats annat än som vresigt mummel på lokala LS-möten ute i bygderna, som mycket litet kommit till uttryck i den interna pressen, och blott sporadiskt skymtat fram till och med på själva kongressen? Tilltrodde man majoriteten rent telepatiska förmågor?
Att man faktiskt inte saknade röstresurser bevisade man ju så småningom – efter det att besluten redan var fattade. Men då var det ju så dags...
Om majoriteten fattade en räcka beslut som i vissa fall var mindre bra eller t.o.m. direkt dåliga, så berodde det iallafall till någon del på oppositionens eget märkliga agerande, eller snarare, brist på agerande innan besluts fattande.
Som den verkställande instans man var, blev det sedan Arbetsutskottets uppgift att genomföra beslutet i sina enskilda detaljer. Till exempel att göra en ny indelning i ombudsmannaområden, organisera samrådsmöten ute i landet med representanter för LS för att inhämta synpunkter, diskutera med företrädare för personalklubben, etc.
Alltsammans en svår och grannlaga uppgift för ett Arbetsutskott som med något enstaka undantag bestod av oprövade krafter, dvs. helt nyvalda kamrater. Till allt annat hade de också att stå ut med skallet från de fraktionister som argumenterade som om reduktionen av antalet ombudsmän var AU:s eget påfund och inte ett kongressbeslut. Sanningen är att AU-ledamoterna mer än gärna hade avstått ifrån att befatta sig med denna uppgift, om de nu hade kunnat.
De senast anställda ombudsmännen i organisationen arbetade alla under någonting som kallades femårsförordnanden. Bakgrunden till detta arrangemang var att SAC tidigare haft problem med ett par stycken ombudsmän, som på olika sätt förverkat medlemmarnas förtroende. SAC sa upp dessa ombudsmän, vilket var en både omständig och dyr historia. Efter dessa erfarenheter tillsattes en s.k. personalutredning, som fick i uppdrag att se över hur man skulle kunna reglera ombudsmannatjänsterna på ett sådant sätt, att man inte bara skulle komma tillrätta med direkta förtroendekriser, utan också få en slags ”avstämning” med jämna mellanrum.
Utredningen utmynnade så småningom i förslaget om femårsförordnanden, vilket i princip är ett kontrakt där bägge parter binder upp sig för en period av fem år. Detta kontrakt kan, enligt SAC:s stadgar, endast brytas av en förtroendeomröstning.
De ombudsmän som anställts före 1987 berördes inte av förslaget. Det ansågs – med all rätt – oetiskt att gå in och peta i folks anställningsvillkor i efterhand.
Utredningens förslag antogs på 1987 års kongress, och senare anställdes en hel liten svärm nya ombudsmän på dessa premisser, för att ersätta sådana som gått i ålderspension eller av andra orsaker lämnat sina anställningar.
Framåt mitten av 1990-talet började förordnandena löpa ut. Det gällde Leif Persson (sista månad mars 1994), Lars Johansson (maj 1994), Vidar Jonsson (augusti 1994), Helena Hörnberg (januari 1995) samt Mikael Grebelius (september 1995).
Under hösten 1993 tog dåvarande AU kontakt med de tre förstnämnda och hörde sig för om de kunde tänka sig att jobba vidare till efter kongressen i juni 1994. Eftersom det var känt att det författats motioner om att minska antalet ombudsmän, så måste AU kalkylera med möjligheten att kongressen skulle komma att ta beslut i den riktningen. Bäst vore att de tre ombudsmännen fick jobba på i lugn och ro tills utfallet av kongressen förelåg, resonerade AU.
AU gjorde en skriftlig överenskommelse med Leif Persson, Lars Johansson och Vidar Jonsson som innebar att dessa gick med på att
förlänga sitt femårsförordnande till efter SAC:s 25:e kongress. Överenskommelsen innebär inte att ett nytt femårsförordnande eller en tillsvidareanställning därmed automatiskt träder i kraft. Förlängningens syfte har enbart att göra med kongressens eventuella beslut angående personalfrågor.
Skrivelsen är undertecknad av SAC:s dåvarande organisationssekreterare Ingemar Nilsson och de tre ombudsmännen.
Så långt gott och väl. Men därefter börjar uppgifterna divergera om vad som sagts och inte sagts, och vilken information som lämnats respektive inte lämnats. I Syndikalisten nr 4/95 (sid. 35-38) finns en mycket utförlig redogörelse för hela händelseförloppet, författad av Minou Padellaro, baserad på både skriftlig dokumentation och på intervjuer med berörda parter. Vi ämnar inte här gräva ner oss lika djupt i de enskilda detaljerna som i Padellaros artikel, utan hänvisar blott till densamma för de extremt intresserade.
Under vecka 39 (27-29 september) 1994 avhölls den årliga ombudsmannakonferensen. Den 25:e kongressen hade kommit och gått, och dess beslut var kända för alla och envar. Nu stod man inför uppgiften att omsätta kongressbesluten i praktiken. AU lämnade MBL-information till ombudsmännen, som för de av dem vars femårsförordnanden gått ut, innebar erbjudande om tidsbegränsad förlängning fram till den 28 februari 1995. AU ville nämligen invänta det kommande CK-mötet innan man varslade någon om uppsägning.
Lasse Johansson och Helena Hörnberg har i efterhand uppgivit att de – så vitt de kunnat erinra sig – inte erhållit någon MBL-information under vecka 39.
Leif Persson har helt andra minnesbilder. Liksom för övrigt Reijo Vuori, Lars Westerberg (som förde talarlistan under mötet) och alla andra som var närvarande. Dessutom fördes faktiskt ett protokoll.
Det vore onekligen ganska fantastiskt om det under en ombudsmannakonferens som varade i tre dagar, inte skulle ha sagts ett enda ord om vad organisationen hade för fortsatta planer för ombudsmannaverksamheten och, mera specifikt, för de ombudsmän vars förordnanden gått ut.
Just beträffande Lars Johansson, har det även i andra sammanhang uppenbarats att mannen tycks lida av allvarliga störningar på minnesfunktionen. I en debatt i Kalmar i oktober 1997, mellan företrädare för Facklig Samverkan och SAC, kunde han (på en direkt fråga från Lennart Markebo) överhuvudtaget inte erinra sig om han hade fått något röstkort till det av AMS organiserade valet till SAAK:s föreningsstämma, eller om han alls röstade eller inte. Detta trots att valet ifråga inte låg längre bort i tiden än ett halvår, våren 1997.
Skälet är följande: Eftersom Lars Johanssons adress av någon outgrundlig anledning inte fanns med i röstlängden, så kunde hans röstkort knappast ha kommit honom tillhanda om inte AMS hade fått hjälp därmed av ”utbrytarna”. Men nu ville dessa inte till något pris erkänna sin djupa inblandning i detta delvis manipulerade val, varför Lars Johanssons enda (och inte särskilt övertygande) taktik var att simulera total minnesförlust.
För en ombudsman som försvarar en medlem vars hela sociala tillvaro kan slås i spillror om förhandlingen misslyckas, kan det vara ursäktligt, ja t.o.m. berömvärt, att ta till alla upptänkliga taktiska finter och knep för att bärga segern vid förhandlingsbordet. Det brukade nu också Lasse Johansson göra. Ty vad man än i övrigt kan säga om honom, så är det ett faktum att han var en mycket driven förhandlare.
Problemet var att ”taktiserandet” så fullständigt tagit överhanden över hans personlighet, att det blivit hans naturliga förhållningssätt till hela omvärlden. Vilket inte minst hans förutvarande uppdragsgivare i SAC grundligt fått erfara. Karin var hal som en ål.
Det förslag till ny ombudsmannaorganisation som AU presenterade under vecka 39 1994, gick ut på att 7,5 ombudsmannatjänster skulle fördelas på 2 i söder, 3,5 i mellersta Sverige och 2 i norr. Alltså måste en av de tre tjänsterna i söder försvinna.
Om nu Lars Johansson verkligen var seriöst intresserad av att erhålla en av de två kvarvarande tjänsterna, så manövrerade han i så fall inte särskilt rationellt för att uppnå detta mål. Trots att han uttryckligen anställts på ett femårsförordnande 1989, och således borde vara väl medveten om att han inte satt på en livstidsanställning, så agerade han som om 1987 års kongressbeslut saknade relevans för hans vidkommande.
Han begärde fackliga förhandlingar via Snapphanebygdens LS (som, för att riktigt krångla till det hela, snart därefter överlät ärendet till Helsingborgs LS), under vilka krav framställdes att hans anställning i första hand skulle betraktas som en tillsvidareanställning, i andra hand ett nytt femårsförordnande.
Men SAC:s ledning hade givetvis inget mandat att sitta i en förhandling och i strid mot alla stadgar och kongressbeslut dela ut femårsförordnanden som inte dessförinnan underkastats medlemmarnas prövning, d.v.s. utan att en regelrätt omröstning ägt rum bland de berörda medlemmarna.
AU lät sända ut varsel om uppsägningar från och med den 28 februari 1995 till samtliga ombudsmän vars förordnanden gått ut. Utskicken gick för säkerhets skull i rekommenderade brev. Men Lars Johansson löste aldrig ut brevet, och gjorde sig även i övrigt oanträffbar genom att inte besvara någon annan korrespondens eller ens svara i telefon. Det var väl ett led i hans förhandlingstaktik, kantänka.
I samma försändelse som innehöll uppsägningen fanns bifogat ett erbjudande att Lars Johansson och Leif Persson kunde dela på ett vikariat i söder, i avvaktan på en medlemsomröstning om nya femårsförordnanden (vilken planerades till september 1995). Detta kunde naturligtvis inte Lars Johansson känna till och därmed ta ställning till, eftersom han ju aldrig löste ut brevet och även i andra avseenden gjort sig inkommunikabel.
Leif Persson, som först och främst eftersträvade lugn och ro i organisationen, sade sig vara beredd att helt avstå från sina 50 procent av vikariatet till förmån för Lasse Johansson. Men detta gentila erbjudande lyckades man aldrig få framfört till denne, bortsopad från jordens yta som han var.
Följden blev att Leif Persson fick ta vikariatet själv, som en heltid.
Beträffande Helena Hörnberg, så kom hon överens i en förhandling med Industrisekretariatet att vikariera på heltid fram till och med maj 1995. Därefter övergick hon till att arbeta för ”utbrytarna” i Nord-Fack.
Vidar Jonsson skadades, tragiskt nog, mycket svårt i en bilolycka första halvåret 1995, och gick därefter sjukskriven en lång tid. Han följde inte med ”utbrytarna” utan har behållit sitt medlemskap i SAC, men anmälde aldrig intresse för någon ny tjänst i organisationen.
Vad hade egentligen hänt om inte Lasse Johansson medvetet ”strulat” i sitt agerande gentemot sin uppdragsgivare, SAC? Vilka chanser hade han haft att få ett nytt femårsförordnande?
I september 1995 skulle organisationen gå från vikariat och provisorier till regelrätta val bland medlemmarna i de aktuella ombudsmannaområdena i södra Sverige. Det kan då vara intressant att notera följande:
Längst i söder (Skåne, Blekinge och södra Småland) fanns åtta LS med sammanlagt nästan tusen medlemmar. Inom Leif Perssons huvudsakliga verksamhetsområde (norra Småland och Östergötland) fanns också åtta LS, men dessa hade tillsammans inte ens fyrahundra medlemmar.
Medlemmarna längst i söder kände ”sin” Lasse bäst, och skulle sannolikt ha röstat nästan mangrant på honom, möjligen med undantag för det mera ”ideologiska” Malmö LS, där Leif Persson kunde ha fått en del röster. Medlemmarna längre norrut hade en likartad relation till Leif Persson, men det hade hjälpt föga, nu när de var så mycket färre till antalet. Till och med om Leif Persson rent hypotetiskt skulle ha lyckats sopa hem varenda avlagd röst från Malmö LS, så hade detta ändå inte kunnat kompensera den massiva röstövervikten i söder.
Sammanfattningsvis: Med till visshet gränsande sannolikhet hade Lars Johansson blivit vald till en av de två kvarvarande ombudsmännen i södra Sverige (den andre hade förmodligen blivit Mikael Grebelius).
Nå, om han nu hade segern som i en liten ask, varför ställde han då till en sådan cirkus om sin fortsatta tjänst? Varför gå under jorden och göra sig icke kontaktbar, varför inte ens lösa ut rekommenderade brev, varför istället göra alltihop till en facklig förhandlingsfråga och via Helsingborgs LS i princip bestrida hela den konstruktion på vilken han ursprungligen anställts 1989, dvs. att man väljs av medlemmarna för en period av fem år i taget?
”Strulet” verkar fullkomligt irrationellt om Lars Johansson nu verkligen åstundade en fortsatt tjänst som ombudsman för SAC. Men om det istället handlade om att taktisera inför en planerad organisationssprängning, och som ett led däri iscensätta en hjärtknipande teaterpjäs där han själv spelade huvudrollen som martyr i en förtvivlad kamp mot ett skurkaktigt Arbetsutskott, då blir hans handlingssätt mera begripligt.
Det är vår bestämda övertygelse att Lars Johansson inte var ett smack intresserad av att fortsätta arbeta för SAC, och det av privata ekonomiska skäl. Han ogillade SAC:s idéer om att alla anställda skulle ha exakt samma lönevillkor. Samtidigt insåg han att denna fråga var så central för organisationen, att han aldrig skulle lyckas med att riva åt sig en lön som var väsentligt högre än hos någon annan anställd. Att göra avsteg från likalönsprincipen hade krävt ett kongress- eller referendumbeslut, och hur sannolikt var det att ett krav på särbehandling av Lars Johansson skulle kunna få gehör i t.ex. en kongressdebatt?
Ganska snart efter sin anställning upptäckte Lars Johansson att den enda ”flexibla” delen av lönen var reseersättningarna. Ju mera man kuskade runt, desto högre reseersättning kunde man begära. Ägde man en ny och dyr bil så kompenserade dessa ersättningar nätt och jämt värdeminskningen på fordonet, men om man i likhet med Lasse Johansson höll sig med en ganska sliten kärra med minimalt andrahandsvärde, så innebar det flitiga resandet en ren nettovinst.
Lasse Johansson, som hade det till ytan minsta ombudsmannaområdet av alla, gjorde sig snart känd för att ha dubbelt så höga reseräkningar som någon annan SAC-ombudsman, inklusive Ingvar Karlsson i Norrbotten! 1992, det år han började kverulera på allvar om det ”usla löneläget” för SAC:s ombudsmän, deklarerade han för en ”inkomst av tjänst” på 270 000 kronor. En ganska hög inkomst idag, ännu högre för fem år sedan. Att han hamnade så pass högt, trots att han så vitt känt inte hade några extraknäck (hur skulle han i så fall kunnat hinna med det, när han nu – som han själv påstod – ”slet för SAC 60-70 timmar i veckan”?), sammanhänger med hans enorma reseersättningar. Men hans kverulerande tilltog i intensitet först efter 1992, när SAC helt enkelt vägrade att godkänna alla hans reseräkningar, med påföljd att hans årsinkomst började sjunka ner mot mera normala nivåer.
Utöver det tilltagande kurret med SAC om reseersättningarna fick han dessutom privata problem: Det kom till skilsmässa mellan honom och hans fru, med påföljd att han blev ensam om sin villa i norra Skåne. Det var väl inte världens undergång, om det inte vore för att han vägrade att göra sig av med huset, trots att han egentligen inte hade råd med det på blott en inkomst. I villan fanns nämligen inte bara hans privata bostad, utan också expeditionen för Snapphanebygdens LS. Då det rörde sig om ett ganska litet LS, ansåg sig dessa inte ha ekonomi att hyra sig en expedition någon annanstans, ute på ”öppna marknaden”.
Så blir SAC-frågor, LS-frågor och Lasse Johanssons privata frågor i slutänden en enda stor smet.
Salig Welinder på 1920-talet insåg, att om han någonsin skulle få en avlönad funktionärstjänst, så måste han först åstadkomma en organisationssprängning och dra med sig ett antal LS till en ”egen” organisation. Lars Johanssons situation har vissa likheter med Welinders. Nu visste han (ty dum var han förvisso inte) att hans chanser att väljas till ett nytt femårsförordnande var utomordentligt goda. Men till skillnad från Welinder var det inte en tjänst i största allmänhet han ville ha, utan en bättre avlönad tjänst. Det kunde han bara få genom att bryta med SAC och dra med sig ett antal LS, som var honom slaviskt trogna och förhoppningsvis beredda att betala vad han krävde i lön.
Lars Johanssons agerande första året han jobbade för ”utbrytarna” bekräftar våra påståenden. Till de fyra ”utbrytar-LS:en” i söder (Växjö, Snapphanebygden, Eslöv och Helsingborg) presenterade han en sluträkning för sin verksamhet under året som var så saltad att den (enligt en ”läcka” som hörde av sig till Malmö LS) fick håren att resa sig på huvudet på kassörerna i de LS som anlitat honom. De tre förstnämnda ”utbrytar-LS:ens” motiv för att trots detta fortsätta samarbetet med Lasse Johansson är höljt i dunkel. Kanske är man helt enkelt för stolta för att medge att man hoppat i galen tunna. Helsingborgs LS, däremot, tyckte det kunde vara nog och avbröt alla vidare förbindelser med ”Göinge-hövdingen”. Man vägrade helt enkelt att betala, trots att herr Johansson tubbat dem att signera en skriftlig förbindelse (oss veterligt har han inte sökt lagsöka dem för detta avtalsbrott).
Inom SAC håller vi ett visst öga på Lars Johanssons fortsatta göranden och låtanden. Hans verksamhet är det första exemplet sedan Welinders dagar på en facklig struktur som mera erinrar om en ”enmans-show” än en genuint kollektiv rörelse. I det individualismens och ”självförverkligandets” tidevarv som vi lever i är detta kanske något som vi kommer att få se mera av framöver – dessvärre.
Lasse Johansson blev alltså ombudsman för ”utbrytarna” i söder, och Helena Hörnberg fick samma roll i Västerbotten, för de tre LS som kallar sig Nord-Fack.
Den tredje ”utbrytarombudsmannen” (om uttrycket tillåtes) heter Curt Olsson, ibland betecknad ”Curt Olsson med C”, för att undvika sammanblandning med Lasse Brandebys påhittade göteborgsfigur Kurt Olsson (med K).
Det har funnits tillfällen då man inom SAC betvivlat att det egentligen förelegat några faktiska skillnader mellan de två annat än just vad stavningen av förnamnet anbelangar. Åtminstone sedan denne Curt Olsson på sistone börjat skicka runt förvirrade skällbrev om ”anarko-fascisterna” i SAC.
Hösten 1994-våren 1995 upptogs AU:s sammanträdestid i betydande grad (och gudarna skall veta att de just då hade skäppan full av andra arbetsuppgifter) åt att behandla diverse inkommande korrespondens från Curt Olsson rörande hans planerade förtidspensionering, samt åt att besvara dessa brev. Till vart och varannat AU-möte hade det inkommit ett nytt papper från Curt Olsson i denna fråga.
Hade Curt Olsson visat lika mycket energi när det gällde att bevaka medlemmarnas fackliga angelägenheter som sina egna problem inför pensioneringen, så skulle mycket ha varit vunnet. Men som ombudsman var han (till skillnad från Lars Johansson) direkt arbetsskygg, åtminstone under sina sista tjänstgöringsår.
Droppen var när det kom till organisationens kännedom att han bosatt sig i Hudiksvall i Hälsingland, trots att han hade sin expedition och sitt huvudsakliga verksamhetsområde i Värmland! Avståndet mellan Hudiksvall och expeditionen i Filipstad är exakt 39 mil. Ett litet nätt pendelavstånd. Plötsligt framstod det i ett förklarat ljus varför hjälpsökande medlemmar praktiskt taget aldrig lyckades få tag på mannen, när de ringde till hans expedition.
Curt Olssons ovilja/oförmåga att sköta sitt heltidsarbete som ombudsman i Värmland-södra Dalarna ledde till att förhandlingskommittén i Karlstads LS i praktiken fick göra hans jobb, eller åtminstone betydande delar därav.
Nu hör det till saken att de medel motsvarande 1° tjänst som anslagits av SAC till förhandlingskommittéer i oproportionerligt stor utsträckning togs i anspråk av den kommitté som fanns i just Karlstad.
Det är inte heller oväsentlig information att den ojämförligt mest aktive i Karlstads förhandlingskommitté var Björn Johansson, son till Lars Johansson. Denne Johansson junior tog i princip betalt för varenda minut han förhandlade, trots att han stämplade och alltså inte hade något arbete att ta tjänstledigt ifrån. Knappast i enlighet med SAC:s ursprungliga intentioner när beslutet togs att anslå pengar till förhandlingskommittéerna.
Ibland hände det att pappa tog bilen och åkte upp från Skåne (i tjänsten, förstås) för att biträda sin son i en förhandling som egentligen Curt Olsson skulle ha skött, om nu denne hade tagit sitt arbete på allvar.
Resultatet blev att SAC fick betala Curt Olsson hans sedvanliga månadslön, Björn Johansson timersättning och Lars Johansson reseersättning för en och samma förhandling.
Det blir lite absurt när sådana människor, som gjort sitt bästa för att plundra ut organisationen, sedan ställer sig frågande varför det skall vara nödvändigt att höja medlemsavgiften.
Tidigare påpekade ofta Curt Olsson hur dålig hans hälsa var, när hans arbetsoförmåga kom på tal. Numera lär han, tydligen utan problem, arbeta som ombudsman för Älvdalens LS.
Det är bara att gratulera till tillfrisknandet.
Den som före Curt Olsson satt på ombudsmannaexpeditionen i Älvdalens LS lokaler heter Alrik Larsson. Han var emellertid opassande ”SAC-lojal” och slängdes ut från sitt arbetsrum i samband med brytningen 1995. Hans hustru, Agneta Larsson, var vald till revisor i LS:et. Hon fråntogs revisorsuppdraget och uteslöts ur LS:et enligt styrelsebeslut. Som skäl angavs ”illojalitet”. Nu hör det annars till gängse demokratisk sed och normal föreningsetik att beslutet om en så allvarlig åtgärd som att avsätta en vald revisor fattas av ett allmänt medlemsmöte.
Bakgrunden till uteslutningen var att Agneta Larsson slagit larm om vad som såg ut att vara direkta oegentligheter i LS:ets bokföring, transaktioner som LS:ets ”matriark” Inga-Lis Ericsson var huvudmisstänkt för. SAC hann aldrig gå till botten med detta innan Älvdalens LS fick bråttom att bryta förbindelserna.
Den fjärde ”utbrytarombudsmannen” heter Erik Karlsson. Han hade under en period arbetat på Industrisekretariatet i Gävle, men hade ingen tjänst inom SAC vid tidpunkten för ”turbulensen”. Han var påtänkt som ombudsman för ”utbrytarna” i Karlstad, men alltihop gick i stöpet när de ”SAC-trogna” lyckades återta kontrollen över LS:et.
Numera lär han huvudsakligen arbeta för ”utbrytarna” i Mariestads LS.
Om Erik Karlsson kan blott tilläggas att han alltid stått tämligen främmande för SAC:s samhällspolitiska visioner och engagemang. Hans aversion mot organisationssekreteraren Ingemar Nilsson var allmänt känd och omvittnad. Herr Karlsson har väl nu äntligen funnit ett sammanhang där han kan känna sig hemma.
Beslutet från 1994 års kongress om ”minst sju” distriktsombudsmän har inte till fullo uppfyllts, eftersom det för närvarande endast finns sex tillsatta tjänster. Men då skall man hålla i minnet att det ursprungliga beslutet togs under förutsättningen att organisationen skulle ha närmare tiotusen betalande medlemmar. Sedan dess har vi – som bekant – tappat i runda tal 1750 som en följd av ”utbrytningarna”. Om AU/CK skall ställas till ansvar eller inte för att inte ha uppfyllt beslutet fullt ut, det blir en fråga för kongressen 1998 att avgöra.
Skall vi här våga oss på att söka göra en bedömning, så tycks likväl förhandlingsverksamheten ha fungerat tillfredställande under perioden – på det hela taget. Kanske till viss del beroende på att bland de 16 LS som slängde in handduken 1995-96 fanns några stycken som i alldeles osedvanligt stor utsträckning tog SAC:s förhandlingsresurser i anspråk, inte sällan i rena struntfrågor. Deras bortfall har minskat den totala arbetsbördan i väsentlig mån.
”Telefonen är äntligen tyst om kvällarna numera”, yttrade en ombudsman lakoniskt efter de 16 LS:ens sorti (vi föredrar att låta honom vara anonym). Tidigare hade han plågats av snurriga nattliga telefonsamtal från en liten skock rättshaverister med – som det föreföll – mera inbillade än verkliga problem på sina arbetsplatser. De hade alla, av outgrundlig anledning, utsett just denne ombudsman till ”biktfader”, och av lika outgrundlig anledning satt i system att ringa upp honom efter klockan 22.00 på kvällarna istället för en mera civiliserad tid på dygnet. Med något enstaka undantag hörde samtliga av dessa rättshaverister hemma i just de LS som bröt med SAC.
Idag hemsöker de väl Lars Johansson, Curt Olsson, Helena Hörnberg och Erik Karlsson med sina mer eller mindre uppdiktade bekymmer.
Även organisationssprängningar kan ha sina ljusa sidor.
I ”krisbilagan” till nr. 4/95 av Syndikalisten har Per Nilsson låtit införa ett välskrivet och på många sätt tankeväckande, men samtidigt inte helt invändningsfritt inlägg. Den första invändningen gäller redan rubriken för artikeln, som lyder En strid mellan ”facklig och ”ideologiskt” orienterade LS. Vi tillåter oss att betvivla att det är särskilt hållbart att beskriva orsaken till motsättningarna inom SAC i dessa kategoriska termer. Ombudsmannen Mikael Grebelius i Västra Götalands Distrikt uttryckte sig vid ett tillfälle ganska sarkastiskt om ”utbrytarna” i Mariestads LS:
Ja, ni i Göteborg, ni är ju mycket för det där ideologiska, men vi här i Mariestad, vi sysslar mest med det fackliga”. Sådana kommentarer kunde man få höra när man var där uppe på tjänsteuppdrag. Men när det kom till kritan så sysslade dom ju inte ens med det fackliga. Så fort det var det allra minsta som skulle göras, om det så bara handlade om att prolongera några gamla avtal som dom hade haft i åratal, så kastade dom sej på telefonen och ringde efter mej. Så att jag fick ta mej sjutton mil för att skriva på ett papper, som nån av dom lika gärna kunde gått dit och signerat själva. Okej, det är ju sånt som jag är anställd för, men jag hade kanske kunnat fått gjort något mera matnyttigt dom där timmarna. Nu blev det ju en heldagsförättning för en jäkla namnteckning. Sanningen är den att det är här i Göteborg som man sysslar med både det fackliga och det ideologiska, uppe i Mariestad gjorde dom för fan ingenting.
Så långt Grebelius. Vi har våra aningar att den bild han tecknar av Mariestads LS till stora delar också kan appliceras på övriga ”utbrytare”.
De enda av fraktionisterna (anställda ”utbrytarombudsmän” undantagna) som faktiskt jobbat hårt rent fackligt, det var de som var engagerade i förhandlingskommittén i Karlstads LS och sedan gick till Tingvallabro Fackförening (men så debiterade de också SAC för praktiskt taget varenda minut av sitt arbete). I övrigt såg man inte mycket till dem som aktivister i sektioner, syndikat och i den ideella förhandlingsverksamheten. Utöver kommittén i Karlstad har inte en enda av dem provat sina vingar som ”barfotaombudsman” eller ”förhandlingsunderlättare”. Samtidigt som de oupphörligt pratade om vikten av att ”prioritera det fackliga”.
I ovan nämnda artikel av Per Nilsson går författaren igenom olika faktorer eller ”variabler” som förklaring till de motsättningar som lett till en organisationssprängning. Främst uppehåller han sig vid vad man skulle kunna kalla ”yrkesfaktorn” och ”glesbygdsfaktorn”. Könsfrågan och generationsfrågan sveper han ganska lätt över med följande ord:
Den kraftiga föryngringen av SAC som är så märkbar, liksom kvinnornas ökande andel av medlemskåren, tror jag inte har skapat några djupgående problem, utan dem ser jag som odelat positiva utvecklingsdrag. Detta är ingen generationskonflikt.
Fan tro’t. Ett bestående intryck är annars att de mest framträdande talesmännen för oppositionen varit män i den övre medelåldern (när de inte rentav, som Sixten Jubell, föddes före l:a världskriget), alltmedan de mest talföra representanterna för majoritetstendensen varit män och kvinnor i yngre medelåldern, ungefär ”fifty-fifty” mellan könen. År 1995, när ”turbulensen” bröt lös på allvar, utgjordes faktiskt majoriteten i t.ex. Centralkommittén av kvinnor.
Men detta gäller förstås bara ”ledargestalterna” på bägge sidor. Det kan naturligtvis ha varit så (även om vi hyser vissa tvivel), att andelen kvinnor och ungdomar var på samma höga nivå i de oppositionella LS:en som i övriga LS. Och i en viss mening har naturligtvis Per Nilsson helt rätt i att detta inte var någon generationsfråga och inte någon könsfråga heller, nämligen så tillvida att opponenterna föga bekymrade sig om en medlems kön eller ålder, bara denne/denna instämde i deras allmänna skall mot SAC. De tog tacksamt emot allt stöd de kunde få.
Kvarstår emellertid faktum att det ganska auktoritära sätt på vilket många av ”utbrytar-LS:en” styrdes, passar in i ett mönster av patriarkat och ”gubbvälde”, även om ”gubben” i ett fall (Maj-Lis Ericsson) råkar vara av kvinnligt kön. Sådana envälden som förekommit i många av dessa LS (med Torsby som skräckexempel) hade nog aldrig tolererats i LS där medlemmarna varit övervägande kvinnor och/eller ungdomar.
Beträffande ”yrkesfaktorn” kan det vara av intresse att dra ett längre citat ur Per Nilssons artikel, därför att det ger oss värdefull information om hur yrkesfördelningen inom SAC förändrats på ett kvartssekel:
Den ökande obalansen mellan storstads- och landsbygds-LS motsvaras av en förskjutning i medlemsantalet i olika branscher. Och här har det hänt radikala saker. Byggnadsarbetarna utgjorde till exempel mer än hälften av SAC:s betalande medlemmar i de två högsta avgiftsklasserna (A och B) år 1970. 23 år senare var deras andel 16 procent. Andelen skogsarbetare har på motsvarande sätt sjunkit från 22 till 10 procent. Tillsammans utgjorde dessa bägge grupper cirka 80 procent av medlemskåren för 25 år sedan. Nu är de 25 procent. Det är en enorm förändring!
Samtidigt har andelen medlemmar i Samhällsanställdas federation ökat från två till 31 procent. Lägg därtill Utbildningsfederationens nio procent, så framstår förändringarna de senaste 2 5 åren som oerhört drastiska. Numera är de offentliganställda den överlägset största branschgruppen i SAC.
Att denna snabba förändring i medlemsstrukturen skapar problem är inte svårt att förstå. Vi talar helt enkelt inte samma språk längre i många stycken. Jag är övertygad om att om man tittar lite närmare på medlemsstrukturen i de LS som nu protesterar, så finner man i så gott som samtliga fall en betydligt större andel byggnads-, skogs- och industriarbetare än genomsnittet i SAC.
Olyckligtvis slumpade det sig så, att arbetet med att genomföra ett redan tidigare fattat beslut om att lägga om SAC:s avgiftsredovisningssystem och medlemsregister (i avsikt att förenkla och förbilliga hanteringen) kom att inledas i samma veva som ”turbulensen” bröt ut. Omläggningen innebar inga större problem beträffande registreringen av medlemmarna på avgiftsklass och LS-tillhörighet, medan däremot registreringen efter yrke/ bransch var i oordning mer än ett år. Men det är just exakt federationsstatistik som vi hade behövt för att kunna pröva Per Nilssons tes, dvs. att fraktionisterna organiserade en större andel byggnads-, skogs- och industriarbetare än snittet inom SAC som helhet. I all synnerhet hade vi behövt sådan statistik för perioden omedelbart före och omedelbart efter de oppositionella LS:ens utträde. Men även utan sådana uppgifter, så finns det ett antal kända fakta och omständigheter som ställer hans tes i fråga.
Per Nilsson diskuterar ”fackligt” och ”ideologiskt” som ett slags motsatspar, och tycks förutsätta att ”utbrytarna”, med sina 2 3 ”av-ideologiserade” LS, skulle fungera som en magnet på vissa yrkesgrupper som (oklart på vilken grund) förväntas ha ett mindre intresse för den syndikalistiska ideologin än andra.
Han förbiser dock att för åtminstone två av dem, skogsarbetarna och byggnadsarbetarna, fanns tungt vägande skäl att stå kvar i SAC, skäl som inte direkt har med ideologin att göra.
Skogsbruksfederationen är utan tvekan den bäst fungerande federationen inom SAC. Här är inte rätta stället att skriva långa hyllningstal till aktivisterna i denna federation, vi konstaterar bara att det ideella arbete de nedlagt är djupt imponerande och manar till efterföljd inom andra delar av SAC. De lokala kollektivavtal som federationen tecknat är som regel bättre än motsvarande LO-avtal. Vidare bevakar federationen branschrelaterade frågor på ett föredömligt sätt.
Med andra ord: För skogsarbetarna fanns mycket starka organisatoriska incitament att stå kvar i SAC. ”Utbrytarna” kunde inte erbjuda någon motsvarighet till det ”stöd i ryggen” som medlemskapet i SAC:s Skogsbruksfederation innebar.
I Skogsbruksfederationens verksamhetsberättelse för år 1995 kan vi läsa följande:
De utbrytningar som inträffat under våren inom SAC har också fått följder, dock inga avgörande, för Skogsbruksfederationen. Det valda CK har förlorat en medlem (av sex; vår anm.) och den stora förhandlingsdelegationen likaså. Båda dessa har tillhört de LS i Västerbotten som lämnat SAC.
I samband med att Älvdalens LS lämnade SAC så bildades – som redan nämnts – ett nytt, ”SAC-troget” LS i dessa bygder, kallat Älvdalsbygdens LS. En mycket stor del av det 75-tal medlemmar som drog igång detta nya LS var just skogsarbetare. Frågan är om det överhuvudtaget finns kvar en enda skogsarbetare i ”renegaternas” LS.
Även för byggnadsarbetarna fanns ett starkt organisatoriskt motiv att stå kvar i SAC, nämligen befrielsen från den så kallade granskningsavgiften. Efter att ha processat i AD i närmare tio år lyckades SAC övertyga domstolen om, att det inte fanns någon rim och reson i att SAC:s medlemmar på byggarbetsplatserna skulle betala en saftigt tilltagen avgift till LO:s Byggnadsarbetarförbund för att granska ackordsmätning och liknande, nu när SAC faktiskt hade egna ombudsmän som kunde utföra den sysslan. Dock: Enligt domen gäller befrielsen endast SAC:s medlemmar, inte oorganiserade byggnadsarbetare eller sådana som tillhör Facklig Samverkan, FFS, Nord-Fack eller någon annan facklig gruppering.
Att detta uppfattas som ett verkligt problem av ”utbrytarna” framgår inte minst av att Facklig Samverkan har ritat ihop ett eget medlemsbevis för de byggnadsarbetare man organiserar, ett papper som till sin grafiska utformning är intill förväxling likt SAC:s medlemsbevis. Förhoppningen är väl att man skall kunna lura någon aningslös byggarbetsgivare att inte dra av granskningsavgiften för dem som knallar in till chefen och viftar med detta juridiskt värdelösa dokument (bondfångartakterna går igen även här, som synes).
Emellertid: Om bluffen misslyckas åker man på en ekonomisk smäll som fullständigt tar ut den ”vinst” man gjort genom att skubba från SAC:s centrala avgift. Det är bland annat detta som får oss att tvivla på att byggnadsarbetare skulle ha varit överrepresenterade bland ”utbrytarna” ur SAC. Snarare har både skogs- och byggnadsarbetare varit underrepresenterade.
Däremot kan det nog ligga en del sanning i att industriarbetarna var något överrepresenterade. Exempelvis förlorade vi ju hela Eslövs LS, som ursprungligen byggdes upp kring sektionen på grävmaskinstillverkaren Åkermans, och som under årens lopp fortsatt att vara ett typiskt ”industri-LS”. Vidare tappade vi den sektion inom livsmedelsindustrin som ombudsmannen Lars Johansson ursprungligen kom ifrån, och som vid tidpunkten för ”utbrytningen” hade ett 20-tal medlemmar. Slutligen har vi mist ett par industrisektioner i Värmland.
Dock: De flesta industriarbetare står kvar i rörelsen (gruppen har för övrigt aldrig någonsin varit speciellt talrikt företrädd inom SAC), och när det gäller Per Nilssons förmodan att det moderna, radikalare SAC skulle tala ”ett annat språk” än denna kategori, så motsägs detta av att vi efter ”turbulensen” lyckats göra ett par ordentliga inbrytningar i industrimiljö i Stockholmstrakten. Sanningen är nog att industriarbetarklassen är långt ifrån så homogen som ofta slentrianmässigt förutsätts, utan att det istället talas en massa olika språk på fabriker och verkstäder. Jargong, attityder och inte minst klassmedvetenhet kan skilja sig oerhört mycket åt mellan i övrigt snarlika industrier. På en del har vi möjlighet att få ett visst gensvar, på andra inte alls.
Sedan måste också något sägas om ökningen av andelen offentliganställda. Per Nilsson påstår det inte uttryckligen och menar det säkert inte heller, men det vore lätt att tolka tyngdpunktsförskjutningen från privatanställda till offentliganställda som uttryck för en ”medelklassinvasion” i SAC, på samma sätt som exempelvis Vänsterpartiet genomgått en slags metamorfos från ett genuint arbetarparti till vad Lars Werner en gång lite uppgivet betecknade som ”ett parti av teckningslärare”.
Men gör man en djupdykning i LS:ens medlemsregister, så pekar allting mot att SAC:s offentliganställda, snarare än att vara ”medelklass”, i allmänhet befinner sig i sådana positioner att de snarast borde klassificeras som arbetarklass eller ”lägre mellanskikt”.
SAC:s ”underklassprägel” har alltså knappast alls förändrats jämfört med läget för 25 år sedan, även om det idag handlar om andra ”proletärkneg” än i början av 1970-talet. Detta är ett genomgående drag t.o.m. beträffande de studerande medlemmar som finns inom SAC, vilka oftare tycks bedriva sina studier på Komvux, folkhögskola, AMU etc. än i högskolemiljö.
Om vi för ett kort ögonblick istället vänder blicken mot ”utbrytar-LS:en”, så kan man konstatera att faktiskt även dessa (åtminstone de i glesbygd) organiserar ganska många som jobbar inom offentlig sektor, t.ex. sjuk- och åldringsvård, barnomsorg, osv. Kanske helt enkelt därför att i de eftersatta delar av Sverige där traditionella ”basnäringar” mer eller mindre utraderats, så finns det inte så särskilt många arbetstillfällen överhuvudtaget förutom de som kommun, stat och landsting har att erbjuda.
Sammanfattningsvis: Ju mera man rotar i det, desto svårare blir det att pressa in ”turbulensen” i ett entydigt mönster som har med bransch eller yrke att göra. Det blir så många ”men” och ”å andra sidan”, alltså så många faktorer som går på tvärs emot huvudtesen, att till slut hela konstruktionen faller samman.
En annan aspekt som Per Nilsson tar upp i sin artikel är ”glesbygdsfaktorn”, d.v.s. att förhållandevis många av de LS som försvann under perioden 1988-96 låg i Norrlands inland, västra Dalarna och norra Värmland. Skall man skärskåda det hela lite mera i detalj så fördelar sig de 23 LS som försvunnit fr.o.m. 1988 på tre grupper: En utpräglad glesbygdsgrupp, en mera tveksam och slutligen en som inte alls hör hit.
Till den första gruppen hör Stensele, Lycksele, Risliden och Vilhelmina LS i Västerbotten, Ramsele LS i Ångermanland, Färila, Hamra, Lomfors och Voxnabruks LS i Hälsingland (det är tveksamt om de tre sistnämnda ännu existerar), Älvdalens och Drevdagens LS i västra Dalarna (det sistnämnda har enligt uppgift numera gått upp i Älvdalens LS), samt slutligen Torsby LS i norra Värmland.
Till ”mellangruppen” vill vi räkna Sundsvalls LS i Medelpad, Ludvika och Grängesbergs LS i södra Dalarna och Filipstads och Karlskoga LS i Värmland. Dessa LS ligger i bygder som har vissa drag gemensamma med den utpräglade glesbygden, bland annat däri att arbetsmarknaden är något kärvare än snittet för hela riket.
Slutligen Eskilstuna LS i Södermanland (numera nedlagt), Växjö LS i Småland, Mariestads LS i Västergötland och Eslövs, Helsingborgs och Snapphanebygdens LS i Skåne.
Av 23 ”utbrytar-LS” hör alltså 12 till kategorin ”typisk glesbygd” och ytterligare fem till ”mellangruppen”. Uppenbarligen har Per Nilsson mera på fötterna när han pekar på motsättningen glesbygd-tätbygd, än i fallet med vissa yrkesgruppers samband med ”utbrytningarna”.
Frågan är då varför LS i glesbygd har känt större frustration över medlemskapet i SAC än andra LS. Hade de på något sätt behandlats illa av organisationen? Ja, tydligen var det vad de själva upplevde, eller rättare sagt, vad en del av dem upplevde det som, åtminstone om man skall gå efter de stämningar som kom till uttryck på den årskonferens som Västerbottens distrikt höll den 2 3 oktober 1994. AU-ledamoten Lennart Markebo var där, och författade efter konferensen en rapport till AU ur vilken vi saxar följande:
På dagordningen fanns en punkt som hette ”SAC-medlemskap”. Utan att egentligen förklara varför, så har Rislidens och Stensele LS funderingar på att kalla till extra medlemsmöte för att väcka frågan om en medlemsomröstning om utträde ur organisationen. Jag frågade vad det var man var missnöjd med, men fick trots att jag upprepade frågan ett par gånger med olika ordalydelser inget svar på det. Leif-Göran Johansson, Stensele, sa att nu ville man inte backa en millimeter till. Någon som kallades Karl-Evert, och som aldrig närmare presenterade sig utan stod gömd bakom nån stor blomma (åsyftar antagligen en slags palm el.dyl. i en golvkruka; vår anm.), sa upprört att nollåttorna inte skulle få dem att be om ursäkt. Jag menade att vi hade ju inte bett nån i Västerbotten att backa om nånting, eller krävt nån på nån ursäkt. Albert Jakobsson, Rislidens LS, tyckte att jag måste ha murat igen öronen. Nån, jag tror det var Leif-Göran, menade att man har känslan av att SAC inte lyssnar på folk från Västerbotten, att deras röster liksom inte räknas. Jag tyckte det var konstigt att man överväger att lämna organisationen på grund av en känsla, att man borde ha mera handfast kritik inför ett så drastiskt steg.
Den konkreta kritiken kom slutligen fram, sedan Markebo fått dra den ur dem med tång, men det visade sig mest bara vara ”krafs”. Nämligen för det första att Syndikalistens redaktör R A Bellman skulle blivit illa behandlad av AU när denna instans försökt förmå honom (i syfte att spara lite pengar) att acceptera en något lägre anställningsgrad än 100 procent; för det andra att AU varit svinaktiga i samband med omröstningen till ny organisationssekreterare, då de vägrat acceptera en kandidat (Ingela Drenske) som deklarerat att hon i huvudsak tänkte sköta tjänsten från sitt hem i Bohuslän, och bara resa upp till Stockholm då och då. Kjell Kristoffersson från Lycksele LS anmälde en helt avvikande åsikt gentemot mötesmajoriteten. Han ansåg att med tanke på att sekreterartjänsten av tradition alltid legat där SAC:s huvudkansli finns, och då det är en arbetsledande befattning visavi den övriga personalen på kansliet, så skulle AU förtjänat storstryk om de hade godkänt Ingela Drenske som kandidat. Samme Kristoffersson
uppmanade vidare mötesdeltagarna att besinna sig, speciellt Leif-Göran, som i kraft av sin ledande ställning kunde få åtminstone Stensele LS att göra som han vill. Bara våra motståndare tjänar på att vi splittras, menade han, och läste en liten dikt han hade med sig. Han verkade förberedd på vad som komma skulle.
Ovan relaterade konferens i Västerbotten avhölls bara fem månader efter den 25:e SAC-kongressen i Östersund, där Leif-Göran Johansson och Håkan Björk fått sina förhoppningar definitivt grusade om en syndikalistisk folkhögskola i Stensele. Vidare hade en allmän medlemsomröstning i organisationen gett mandat åt en höjning av den centrala avgiften med 40 spänn.
Men inget av dessa bägge beslut anges som skäl varför man nu vill gå ur SAC. Istället drar man upp ett par händelser som inget LS i Västerbotten tidigare demonstrerat ett spår intresse för. Övermåttan märkligt.
Från Göteborgs LS hade däremot visats intresse. En av aktivisterna i detta LS, Siv Wold-Karlssen, hade i den ena insändaren efter den andra i Syndikalisten attackerat AU:s beslut att inte godkänna Ingela Drenske. Den underkända kandidaten tillhörde Tanums LS. Bellman tillhörde Göteborgs LS. Men inget av dessa bägge västkust-LS flög i taket och hotade med utträde på grund av dessa incidenter.
Det är ju onekligen storsint av Leif-Göran Johansson att helt överse med sitt personliga nederlag på kongressen för att istället ömma starkt för en redaktör i Göteborg och en sekreterarkandidat i Tanum. Och lika storsint, får man väl säga, av den medlemsmajoritet i Stensele LS som röstat emot en avgiftshöjning (men fått se sig besegrade i referendat), att inte alls artikulera något missnöje häröver på distriktskonferensen.
Det är rentav så storsint att det verkar tillrättalagt. Själva indignationen på konferensen var det nog inget fel på, och de allmänna utbrotten mot Lennart Markebo kom säkert också från hjärteroten, men det hade varit lättare att känna respekt för dessa ilskna känslor om nu konferensdeltagarna öppet och ärligt redovisat de egentliga orsakerna därtill.
Men nu insåg de det orimliga i att öppet ifrågasätta SAC-kongressens legitimitet, denna kongress där beslut fattades av demokratiskt valda ombud från Sveriges alla hörn. Inte heller kunde man ifrågasätta det demokratiska förfarandet ifråga om referendat om avgiften. I synnerhet Albert Jakobsson hade all anledning att tiga som muren om detsamma, med tanke på att medlemmarna i hans eget LS (Rislidens) inte ens försökte påverka resultatet genom att gå och rösta. Onekligen lite pinsamt att dra upp saken i det läget – bäst att gaffla om annat.
Kritiken mot SAC måste till varje pris inpassas i ett mönster, där huvudmotsättningen skulle synas gå mellan ”nollåttorna” å ena sidan, och å den andra det ”enkla, rejäla folket” ute i landsorten.
Leif-Göran, Karl-Evert och Albert Jakobsson var inte alls så ”enkla” som man kunde få intrycket av när de stod och orerade om att ”inte backa en millimeter till” och ”inte tänker be om ursäkt” (när ingen ursäkt ens var begärd). Tvärtom var de väldigt utstuderade. Det var samma sorts uppvisning i den högre dramatiska skolan som i fallet med Lars Johanssons teaterkonster. De spelade rollen av de enkla men hederliga ”lantisarna” som alltid blir blåsta av de hala och slemma ”nollåttorna”. Ty det passade deras syften.
Eftersom man inte med bästa vilja i världen kunde framställa avgiftsomröstningen som ett ”nollåtte-beslut”, och inte heller kongressmajoritetens nedröstning av folkhögskolemotionerna, så fick man alltså i all hast dra fram några andra frågor, där AU faktiskt varit en agerande part. Frågor som man under andra omständigheter fullständigt struntat i, eller i vart fall inte betraktat som så avgörande att de motiverat ett utträde ur organisationen.
Ett lika utstuderat (men lätt genomskådat) försök att sprida dimridåer och göra Arbetsutskottet till rot och upphov till allt ont inom SAC, det kom från Karlstads LS, medan det ännu dominerades av den fraktion som sedermera bildade Tingvallabro Fackförening (alltså i praktiken Björn Johansson). LS:et begärde nämligen förtroendeomröstning för AU och SAC:s kassör Karin Agdur på grund av beslutet att lägga ett större belopp på renoveringen av Joe Hill-gården i Gävle. Nu visste de utmärkt väl att beslutet inte togs av AU (som saknar bemyndigande att ta beslut om så stora summor som det här var fråga om), och definitivt inte av kassören (vars självständiga beslutsrätt är än mer beskuren). De ansvariga för beslutet var istället Centralkommittén. Men då denna instans är sammansatt av valda ledamoter från hela Sverige, alltså inte bara från riktnummerområde 08, så passade CK väldigt dåligt in i bilden av ”de där nollåttorna”. Att begära förtroendeomröstning huruvida Centralkommittén verkligen borde ha tagit detta beslut på egen hand och inte istället ha hänskjutit det till kongress eller referendum, det kunde i och för sig ha varit ganska rimligt (med tanke på investeringens storlek). Men detta var helt enkelt inte intressant för Björn Johansson och hans kompisar. Vad det handlade om var att till varje pris komma åt just ”nollåttorna”, inga andra. Alltså tvingades man söka blanda bort korten om vilka som i verkligheten klubbat det hela.
Utspelet var så uppenbart dumt att t.o.m. upphovsmännen själva ganska snart insåg att de gett sig ut på alltför tunn is och valde att tona ner hela saken.
Från 1950-talet och framåt har Landsorganisationen (LO) präglats av en alltmer långtgående centralisering. Nå, den processen inleddes föralldel redan tidigare, men detta årtionde accelererade den kraftigt. Småförbund slogs samman till stora kolosser, småavdelningar slogs tvångsmässigt samman till storavdelningar, mindre fackexpeditioner avvecklades och administrationen koncentrerades till större tätorter.
Inom SAC är det LS:en själva som bestämmer om man vill förändra sin verksamhet genom att slå sig samman. SAC har inga maktmedel att pådyvla en grupp LS i ett område några storstilade centraliseringsplaner i avsikt att ”rationalisera”.
I Norrlands inland (men även i någon mån på vissa håll i Svealand) kom detta att få till följd att den fackliga organisation som hade störst ”tillgänglighet” faktiskt var SAC. Hur otroligt det än låter, med tanke på SAC:s litenhet. Naturligtvis inte överallt, men på ganska många håll. Sedan Skogsarbetarförbundet, Kommunal och flera andra lagt ner sina lokala avdelningsexpeditioner, så återstod bara fackets kontaktombud och (i bästa fall) klubbstyrelser på de arbetsplatser som fanns på orten. Dit kunde man ju alltid vända sig om man hade några funderingar om avtalet, A-kassefrågor, arbetsskadeförsäkringsfrågor och annat. Men ofta visste dessa inte särskilt mycket mer än vad man själv gjorde. När det gällde frågor av en viss komplikationsgrad, i synnerhet beträffande de halvt obegripliga A-kassereglerna, så behövde man hjälp av mera insatta personer. Till exempel på en avdelningsexpedition.
Men avdelningen, den hade flyttat, kanske 5-10 mil till närmsta större tätort. Det blev till att ringa, mötas av rösten från en anonym växeltelefonist och få beskedet att den-och-den som man sökte var på den-och-den kursen eller konferensen, och gick det bra att ringa igen tre dagar senare?
I det läget blev det lokala LS:et ett intressant alternativ. Dess gamla ”byssja” stod kvar mitt i byn, där den hade legat så länge någon kunde minnas, och därinne kunde man få prata med en tämligen vettig och insatt person ansikte mot ansikte (och kanske dessutom få sig en kopp kaffe).
Vidare: SAC:s själva litenhet förenklade kommunikationslinjerna och skapade en mera informell atmosfär. Visserligen gjorde man inte helt rätt om man förbigick både LS:et och den lokale ombudsmannen för att istället ringa direkt till Industrisekretariatet i Gävle (”det är lika bra att prata med huvvet”), men man riskerade iallafall inte att bli utskälld för tilltaget, som om man agerat likadant i ett LO-förbund. Inom SAC har man alltid haft ett oändligt tålamod med medlemmar som struntat i ”den formella gången”.
Alltså: LO hade själva, genom sin centraliseringsmani, skapat en slags ”konkurrensfördel” för SAC i vissa av Sveriges glesbygder, med påföljd att en del LS lyckades rekrytera inte bara några futtiga procent av ortens löntagare, utan i vissa extremfall upp till 40 procent av de som var fackligt anslutna överhuvudtaget.
Medlemmarna i dessa LS kom därför att bli ett slags åsiktsmässigt tvärsnitt av svensk arbetarklass, snarare än ”de mest medvetna”.
Det är här någonstans man skall söka den ”glesbygdsfaktor” som Per Nilsson tar upp i sin artikel. Inte i att det fanns några avgörande klassmässiga skillnader mellan syndikalister i glesbygd och syndikalister i tätbygd. Utan i att de i tätbygd på ett helt annat sätt tagit ställning när de beslutat sig för att ansluta sig till en så liten och ”udda” organisation som SAC. I många glesbygdskommuner var den varken liten eller ”udda”.
Två beslut som fattades 1994, nämligen AMS sänkning av bidragsdelen till lönebidragsanställda kassörer, och utfallet av SAC:s medlemsomröstning om den centrala avgiften, kom att fungera som veritabla ”grundskott” mot vissa av dessa LS. Åtminstone mot det sätt på vilket de vant sig vid att fungera. Hellre än att försöka utveckla andra arbetssätt och rutiner (exempelvis innefattande en smula syndikalistisk självaktivitet), så började de genast överväga att lämna SAC.
Det är detta det egentligen handlar om. Inte att ”nollåttorna” agerat som värsta sortens centralbyråkrater, inte att organisationen blivit odemokratisk, inte att SAC:s ledning medvetet behandlat glesbygds-LS:en sämre än andra LS (snarare torde motsatsen vara fallet, om man ser till hur mycket dyrare ombudsmannaservicen varit för dessa LS jämfört med de i söder).
Det hade varit hederligare att ösa sin ilska över majoriteten av SAC:s medlemmar än över ”nollåttorna”. Nämligen den majoritet som kom till uttryck i besluten på SAC:s 25:e kongress 1994 och i referendat om avgiften på hösten samma år.
Men det var så mycket bekvämare att falla in i det traditionella ”nollåttehatet”, som man visste alltid skulle gå hem bland människor som blivit misshandlade av storbolag och okänsliga byråkrater i årtionden, ja i generationer. Det fanns en upparbetad jordmån för den sortens tal. Vi höjer knappast på ögonbrynen när fullständigt inkrökta figurer som Per Hammarstrand och Mats Johansson resonerar som om det inte fanns någon principiell skillnad mellan ideellt arbetande AU-ledamoter i SAC å ena sidan, och överbetalda bankdirektörer från Djursholm och dito statsbyråkrater på Rosenbad å den andra, utan tvärtom buntar ihop dem allesamman under epitetet ”nollåttor”. Det är just den analytiska nivå man kan vänta sig från herrarna i FFS. Men att samma sorts tanketomma advokatyr kunnat höras också från sådana som Helena Hörnberg och Leif-Göran Johansson, det vill säga från människor som i andra sammanhang visat sig besitta både intellekt och idealitet, det förvånar oss faktiskt en smula.
på Centralkommitténs uppdrag Ingemar Sjöö, Göteborgs LS december 1997
Protokoll från den s.k. Grängesbergskonferensen 10-11 februari 1995.
Information hölls av Björn Mohlin och Lena Berglin från CK. /.../ Konferensen fortsatte med möte.
Mötet valde Inga-Lis Eriksson från Älvdalens LS till ordförande, samt Camilla Boström från Kalmar LS till sekreterare för mötet.
Kommittéer tillsattes. För norra Sverige Sonja Carlsson, Älvdalens LS. För mellersta Sverige Ingela Olsson, Sundsvalls LS. För södra Sverige Bengt Johansson, Lunds LS. Behjälpta av Lars Johansson och Curt Olsson.
Fullmakt har inkommit från Drevdagens LS, där Sonja Carlsson från Älvdalens LS för deras talan.
Ordförande inledde det hela med en förklaring vad vi skall ta ställning till under detta möte. De stora frågorna blir:
1. Att lösa konflikten inom organisationen.
2. Att gå ur organisationen.
3. Andra alternativ.
3900 medlemmar står bakom detta möte, därav 2645 A-betalande.
---
Varje LS-representant redogjorde för sitt LS nuvarande ståndpunkt.
Sundsvalls LS, representerat av Ingela Olsson och Christin Nilsson: Har tänkt att stå kvar i organisationen, men anser att ingen skall få trampa på den. De säger nej till avgiftshöjning och neddragning av ombudsmannatjänster.
Eskilstuna LS, representerat av Jan Lindman, Anders Segerstedt och Anders Nebel: Har inlämnat referendum i anledning på vilket sätt omröstningen hade gjorts om avgiftens höjning.
Helsingborgs LS, representerat av Bengt Jensen: Har diskuterat eventuellt utträde ur organisationen. De har en svår situation som LS då Helsingborg är ett borgerligt fäste. De såg referendumet som en möjlighet till lösning på problemet i organisationen. Vi måste hjälpa oss själva först innan vi kan hjälpa andra. Vi måste ha våra ombudsmän kvar.
Snapphanebygdens LS, representerat av Lars Johansson: Ombudsmannakontoret där gör det möjligt för LS att ha lokal. Försvinner denna lokal måste avgiften höjas med 30 SEK per månad. Först gäller det att lösa uppkomna situationen inom organisationen. LS är emot avgiftshöjning centralt.
Stensele LS, representerat av Helge Åberg och Rolf Mattsson: Nej till höjning av avgiften. Konferensen (troligen åsyftas kongressen; vår anm.) var inte till för vanliga medlemmar, motioner stuvades om och var oigenkännliga.
Mariestads LS, representerat av Joakim Kasendal och Stig Israelsson: Felaktig omröstning om avgiftshöjningen. Nej till höjning av avgiften, vill lösa problemet inom organisationen, har diskuterat utträde. Ingen tidningen Arbetaren.
Rislidens LS, representerat av Mikael Jakobsson: Ingen höjning. Ingen tidning. Stora förändringar för att stå kvar i organisationen.
Växjö LS, representerat av Lennart Robertsson och Axel Bilare: Medlemsomröstning sade ja till höjning. Men då ombudsmannatjänsten dras ner måste lokala avgiften höjas och då är det utträde som gäller.
Karlskoga LS, representerat av Stig Högström och Donald Örn: Höjning = utträde av många medlemmar. Nej till höjning av avgiftshöjning, eventuellt lösning på problemet i organisationen. Dra ner på tjafs.
Eslövs LS, representerat av Bror Stenberg och Jonny Johansson: Utträde ur organisationen. Blivit tagna på sängen i omröstningen om avgiftshöjningen. Nej till höjning. Bort med Arbetaren. Men ser helst att problemen löses inom organisationen.
Kalmar LS,. representerat av Camilla Boström: Nej till avgiftshöjning.
Karlstads LS, representerat av Anna-Karin Westin, Gunnar Hellsten och Krister Nordh: Satsa på ombudsmännen. Har mötesbeslut om utträde, om inte något drastiskt händer.
Filipstads LS, representerat av Leif Sandberg, Curt Olsson och Tony (efternamn saknas; vår anm.): Ingen avgiftshöjning. Tidningen Arbetaren skall bort, samt tryckeriet. Ordna upp i första hand inom organisationen. Annars inställning av betalningarna. Allt ligger nu på och då sker allt från Stockholm. Organisationen har förändrats mycket de senaste 31 åren. Vi har dåligt med demokratin. Agitationen – ingen nu. Medlemsökningen är nästan obefintlig.
Drevdagens LS: Utträde om avgiften höjs.
Älvdalens LS, representerat av Sonja Carlsson och Inga-Lis Eriksson: Nej till höjning i omröstning.
Lindeortens LS, representerat av Bengt-Göran Jansson: Bara fanatiker kvar. Redan tappat många medlemmar. Ombudsmannaverksamheten är vårt hjärta, och de skall vara anställda av distriktet, inte centralt. Tidningen Arbetaren skall bort inom två år i enlighet med stadgarna efter kongressbeslut. Samordna mer. Krav på en extrakongress. Vid ett utträde avtackar vi oss 80 miljoner SEK som finns i fast egendom i SAC.
Lunds LS, representerat av Bengt Johansson och Sven-Robert (efternamn saknas; vår anm.): Ingen omröstning om avgiften. Dra tillbaka referendum. Håll ihop organisationen. Arbetaren bort. Skall ta ställning på årsmötet. Avvaktar.
Grängesbergs LS, representerat av Bror Lindh och Anna-Greta Wennberg: Emot höjning. Har gjort utskick om eventuellt utträde. Tidningen Arbetaren bort. Ombudsmännen har högsta prioritet.
Svegs LS (uppgift om representant saknas; vår anm.) : Stödjer höjningen, men inte uppsägningen av ombudsmän. Inget stöd till tidningen Arbetaren.
---
Deltagarna delades upp i fyra grupper. Som lägger fram förslag på hur konflikten skall lösas.
Grupp 1, Alternativ 1: Arbetaren, tryckeri med mera skall bort. Ombudsmannaverksamheten skall stå i första rummet. Låna eventuellt ur fonderna till kostnaden. Ingen avgiftshöjning.
Alternativ 2: Gå ur organisationen.
Grupp 2: Inställa betalningen av avgiften. Ogiltigförklara kongressen och förslag på nytt arbetssätt vid kongress. Budgeten skall specificeras bättre. Lägga ner Arbetaren. Sälja tryckeriet. Syndikalisten skall saneras. Hyra ut attraktiva lokaler på Sveavägen. Lägga kometerna (troligen åsyftas här kommittéerna; vår anm.) i malpåse. Ombudsmannaverksamheten måste lösas. Olyckligt om vi bryter oss ur.
Grupp 3: Ingen avgiftshöjning. Ny ekonomisk kongress. Oförändrad ombudmannaverksamhet. Ombudsmännen är vår servicepersonal. Inställa avgifterna.
Grupp 4: Att flagga för att hålla inne avgifterna.
Information hölls av Per Hammarstrand, Färila:
/.../ Färila gick ur 1987 efter kongressen som då beslutade att höja avgiften med 20 SEK. De gjorde då en skrivelse till AU i frågan, men fick inget svar. 1988 bildade de en egen organisation efter en omröstning där 90 procent av medlemmarna röstade för.
1988 gick Torsby LS ur SAC.
1999 gick Vilhelmina LS ur SAC.
1991 gick Ludvika LS ur SAC.
1990 bildades Fri Facklig Samarbetsorganisation (FFS) för dessa LS. Totalt är det 900 medlemmar i FFS.
Färila har en total avgift på 165 SEK (helbetalande), då ingår A-kassa, stridsfond 10 SEK, lokal avgift samt 25 SEK betalas till FFS. Börje Hall är anställd som ombudsman på halvtid. För experthjälp tas konsultverksamhet in som till exempel advokat och dylikt. När de gick ur 1987 hade de i kassan 100 000 kronor, idag har de 1,6 miljoner där (trots att de gjort reparationer på fastigheten på 150 000, inköpt dator för 50 000 och ett värdeskåp på 16 000). Ränteintäkterna förra året var på 83 000 SEK.
December månad bjöds samtliga medlemmar på en frimånad. Medlemmar som har egen sektion bjöds på julmiddag.
Expeditionspersonalen går efter handelsavtal. Upptagningsområde på medlemmar är hela Sverige. Inga månadsmöten hålls då det inte kommer någon post att gå igenom. A-kasseavgiften måste betalas i förskott 1 januari. Färila begärde inga pengar från centralt håll vid utträdet. Pengarna är avgörande för många medlemmar.
(Det finns en hel del för oss att kommentera i Per Hammarstrands redogörelse. För det första ett sakfel: Färila LS utträdde inte 1987 utan 1989. Att AU inte skulle ha svarat på deras kontaktförsök är nonsens. De ekonomiska uppgifter Per Hammarstrand lämnar verkar också lite egendomliga. Medlemmarna betalar 25 kronor i månaden till en gemensam huvudorganisation (FFS) vars verksamhet tydligen är lika med noll, eftersom ”det aldrig kommer någon post att gå igenom”. Hur kommunicerar man? Uteslutande per telefon? Hur fattas besluten i denna centralorganisation? Och vad har medlemmarna för möjlighet att i realiteten påverka besluten när det inte existerar några månadsmöten? Uppgiften att FFS, en organisation med 900 medlemmar, håller sig med blott en halv ombudsmannatjänst, den kan bara tolkas som att sagde ombudsman antingen sliter sig halvt fördärvad under sina 20 timmar i veckan, eller att den fackliga verksamheten är när näst intill obefintlig. ”Ombudsmännen har högsta prioritet”, yttrade ombuden från Grängesbergs LS, men denna uppfattning tycks i vart fall inte delas av de ”gamla” utbrytarna i FFS. Med samma låga ”ombudsmannatäthet” som hos FFS skulle även SAC kunnat sänka avgifterna rätt rejält. Med tanke på vilket oherrans liv det blev när SAC-kongressen beslöt minska antalet ombudsmannatjänster från tio till ”minst sju”, då kan man ju bara fantisera om hur reaktionerna hade varit om SAC gått ännu ett steg och försökt lägga sig på den ”lågbudget-nivå” där FFS befinner sig; Vår anm. ).
Kommittén är kontaktpersoner om det skulle hända något och denna grupp fungerar som kontaktnät, så att vi runt om i Sverige skall veta hur andra LS gör. Det är upp till varje LS om CK är välkomna eller ej.
Nästa CK-möte är den 4 april. Beslut gjordes att vi skall ha haft möte på respektive LS före den 7 mars, då skrivelse till SAC:s AU skall göras och kopia på densamma skall sändas till Grängesbergs LS.
Tillägg till protokollet görs att ingen anställd inom organisationen ligger bakom mötet i Grängesberg, vilket har ryktats. Mötet är LS:en initiativtagare till.
/.../
Justering av protokollet görs av Grängesbergs LS.
(Underskrivet av justerarna)
KRAVLISTAN FRÅN MÖTET
De LS som begärt referendum angående avgiftshöjningen och förslag till riksomfattande prioriteringskonferens, har 10-11 februari haft en sammankomst i Grängesberg.
Mötet såg mycket allvarligt på den uppkomna situationen.
Mötet diskuterade bland annat CK:s och AU:s hantering av referendum. I strid med SAC:s stadgar paragraf 7, moment 3, har CK/AU underlåtit att verkställa referendum i frågan.
Vidare konstaterades att beslutsprocessen vid kongressen 1994 var av sådan art att valda LS-ombud svårligen kan följa med i förhandlingen. Konsekvensen av detta är att mötet starkt ifrågasatte om organisationen tillämpar en demokratisk beslutsprocess.
Ombudsmannafrågan ventilerades under mötet och vi kunde konstatera att man vidtagit uppsägning per den 28 februari inom olika ombudsmannaområden. Mötet reagerade starkt på att man inte, som stadgarna föreskriver, informerat berörda LS och distrikt.
Ett flertal av de närvarande LS:en uttryckte vid mötet intresse för ett eventuellt utträde ur organisationen. Mötet enades om följande förslag till en inre lösning av SAC:s problem. Det är nu upp till varje LS att ta ställning om detta.
Vi kräver:
1. Att en extra kongress för behandling av SAC:s ekonomiska kris genomförs inom det snaraste (Även om AU/CK skulle ha tillmötesgått kravet på extrakongress, så skulle alla beslut som tagits på en sådan varit juridiskt ogiltiga, eftersom det inte finns någonting om extrakongress reglerat i SAC:s stadgar. Vilken SAC-medlem som helst hade kunnat lagsöka organisationen för att ha fattat ekonomiska beslut i strid mot dess eget regelverk. Vår anm.).
2. Att man i väntan på denna kongress beslut agerar enligt följande:
a) Ingen avgiftshöjning genomförs.
b) Ombudsmannaverksamheten bibehålls oförändrad (tio stycken).
– Om ekonomin kräver det kan vi godkänna att man lånar medel från fonder för att klara de personalkostnader detta medför.
c) Att ekonomin fryses.
– Inga nya ekonomiska beslut tas.
– Samtliga redan tagna beslut läggs på is, även kongressbeslut.
– Endast nödvändiga löpande utgifter för organisationens administrativa verksamhet undantas från de ekonomiska restriktionerna.
I avvaktan på att man tillmötesgår våra krav, kommer LS att innehålla avgifterna som påtryckningsmedel.