Per Månson:
Karl Marx – En introduktion

Per Månson
Daidalos 1993.

ISBN: 91 86320 47 5

Innehåll:

Förord
Inledning
Marx liv
Den alienerade människan
Den materialistiska historieuppfattningen
Det borgerliga samhällets ekonomiska rörelselag
Politik och socialism
Betydelsen av Marx livsverk
Kronologisk översikt
Litteratur

Inget är jag
Inget skall jag någonsin bli
Inget kan jag vilja bli
Men frånsett det bär jag på världens alla drömmar
(Fernando Pessoa)

Förord

Denna bok om Karl Marx och hans teoretiska och politiska verk är – som undertiteln antyder – avsedd som en introduktion till en av historiens mest betydelsefulla tänkare. Att boken är avsedd som en introduktion medför att alla djupare diskussioner om honom och hans verk har utelämnats och att de i akademiska sammanhang så självklara referenserna till olika verk har utelämnats. De fåtal citat av Marx som här och var finns insprängda i texten är korta och avser främst att visa uttryck och begrepp som Marx ibland använde. Framställningen är inte på något ställe uppbyggt på Marx egna ord, eftersom ambitionen har varit att så enkelt som möjligt ge en uppfattning om vad Marx teorier och politiska uppfattningar handlar om.

För den som vill tränga djupare in i Marx tankevärld eller i olika kommentarer och analyser av honom finns det stora, nästan oändliga möjligheter att gå vidare. Mot slutet av boken finns en lista på några möjliga böcker för vidareläsning på svenska och i vissa fall på engelska, men skulle en sådan lista vara något så när uttömmande hade antalet sidor i denna bok minst ha behövt fördubblats. Det är en fascinerande tanke att en människa som – med ett slitet uttryck – ”bara var en människa” har kunnat fängsla så många andra människor, och att hans liv och verk gett upphov till en hel industri inom allt från akademiska verk och politiska traktat till byster och mastodonttavlor. Som namn och begrepp ingår onekligen Marx i samtidshistorien, men kunskapen om honom själv och vad han faktiskt uträttade är troligen inte så utbredd. Därför kan en introduktionsbok som denna tjäna ett visst syfte för den som på ett enkelt och överskådligt sätt vill sätta sig in i Marx tänkande.

En relativ parallell framställning av Marx, men mera byggd på Marx egna texter och med nödvändiga textreferenser, finns i kapitlet ”Karl Marx 1818-1883” i boken Kapital rationalitet och social sammanhållning av Anders Boglind, Sven Elireson och Per Månson (Stockholm: Prisma 1993, 3:e upplagan). En grundligare diskussion av Marx och hans betydelse för utvecklandet av en marxism i främst Tyskland och Ryssland 1880 1920 finns i Per Månson: Från Marx till marxism: En studie av Karl Marx och marxismens framväxt (Göteborg: Röda Bokförlaget 1987). En översikt över marxismens utbredning och utveckling under 1900-talet finns i kapitlet ”Marxism” i Per Månson (red): Moderna samhällsteorier: Traditioner, riktningar, teoretiker (Stockholm: Prisma 1991, 3:e upplagan). För övrig primär- och sekundärlitteratur hänvisas till litteraturlistan i slutet av boken.

En bok som denna kan inte – även om den är introducerande och översiktlig – vara helt invändningsfri. Att sammanfatta en människas liv och verk på drygt 120 sidor innebär ett hårt gallrande, och även tolkningar av det som återstår kan diskuteras. Den princip som styrt skrivandet av denna bok har varit att försöka lyfta fram både tiden och mannen bakom teorierna och det politiska agerandet, och poängtera både vidareförandet av den samtida diskussionen och det nya som Marx bidrog med. Huruvida detta lyckats får läsaren avgöra.

Göteborg 21 augusti 1993
Per Månson

Inledning

Varför skriva en bok om Marx 1993, hundratio år efter hans död och bara några år efter öststatskommunismens fall? Har inte historien visat att hans tänkande var felaktigt, att hans förutsägelser inte slagit in och att hans läror bara förde elände med sig? Är det inte dags att en gång för alla begrava denne misslyckade 1800-talsprofet och låta varje bok som skrivs om honom bli en försenad dödsruna?

Så tänker nog många i dag, och det finns en viss logik i detta. Uppfattar man Karl Marx som en profet vars läror har visat sig felaktiga finns det ju ingen anledning att intressera sig för honom. Denna uppfattning har uttryckts gång på gång under 1900-talet, och den verkar också ha bekräftats av de senaste årens utveckling. De flesta stater som byggde på hans teorier har kollapsat, och det kommunistiska klasslösa samhälle som Marx förutsåg och som dessa stater sade sig vilja skapa blev istället diktaturer med förtryck, hemlig polis och utbredd ojämlikhet. De som nu en gång för alla vill begrava Marx både teoretiskt och historiskt menar att denna utveckling går att härleda till Marx teorier och politiska uppfattning.

Gentemot detta kan några saker påpekas. För det första att denna uppfattning utgår från en historisk situation som inte är densamma som när Marx levde, och att därför kunskapen om utvecklingen efter Marx färgar vår uppfattning om honom. Marx teorier tolkas utifrån vetskap om ”vad som hände sedan” och han görs, ofta oreflekterat, ansvarig för hur andra människor har tolkat honom och handlat. Detta är i princip samma sak som att göra Jesus ansvarig för inkvisitionen i Europa eller för spanjorernas massmord på sydamerikanska indianer. Frågan är i vilken mån en person, vare sig det är Jesus eller Marx, bär ansvar för efterföljarna som strider i deras namn.

Marx själv uppfattade sig, för det andra, inte som profet utan som en vetenskapsman som utifrån sin forskning försökte urskilja och påverka den vidare samhällsutvecklingen. Det finns ingenstans i hans väldiga produktion någon utvecklad modell för hur det postkapitalistiska samhället skulle komma att se ut. Han var övertygad om att det borgerliga samhället skulle komma att ersättas av ett annat samhälle, som han kallade socialistiskt eller kommunistiskt, men enligt hans uppfattning var det omöjligt att säga något bestämt om detta samhälle. De åtal gånger han antydde hur framtidens samhälle kunde komma att se ut skisserade han detta i nästan pastorala termer, där klassmotsättningarna hade upphört, arbetsdelningen var avskaffad och individen kunde utveckla hela sin personlighet. Men framför allt menade Marx att detta framtida samhälle måste bygga på ”den hittillsvarande utvecklingens hela rikedom”, och att det inte var fråga om att återgå till ett tidigare och fattigare stadium i mänsklighetens historia. Under kommunismen blev människorna fria från både naturens njugghet och de samhällskrafter som verkade bakom deras ryggar, och. därför skulle mänskligheten inleda ett nytt skede i sin historia.

Marx var, för det tredje, ett barn av upplysningstiden med dess framtidstro och tro på förnuft och vetenskap. Han föddes knappt trettio år efter den stora franska revolutionen 1789 och verkade i en tid då vetenskaperna, främst om naturen men också om samhället, utvecklades hastigt. Marx menade, som så många under hans samtid och kanske många fortfarande, att vetenskapen skulle bidra till att befria människorna. Inte bara i teknisk mening att öka produktionen av materiella ting, vilket skedde under kapitalismens utveckling av produktivkrafterna, utan också att undanröja hindren för ett friare samhälle där människor inte exploaterade andra människor. Detta var det främsta målet med hans egen vetenskapliga verksamhet.

Marx inflytande på sin samtid var, för det fjärde, relativt begränsat, och det var först efter hans död som hans teorier fick en mera utbredd betydelse. Den betydelse som marxismen, den lära som utvecklades efter hans död, har fått, kan inte bara förstås utifrån hans teorier. Marxismen, som liksom kristendomen och andra religiösa läror har många inriktningar och stridande tolkningar, har blivit viktig just därför att den kunnat användas av så många människor i så många olika situationer. Det finns ingen automatisk koppling mellan innehållet i Marx teorier och att just han av alla dem som mot slutet av 1800-talet förespråkade socialism kom att dominera 1900-talet. Detta skedde i en historisk process som måste förstås som en sådan och som inte kan reduceras till Marx teorier, även om man kan använda dem för att försöka förstå denna process.

Detta innebär, slutligen, att Marx efter sin död gjordes till profet, både av de efterföljare som anslöt sig till hans teorier och synsätt och av dem som var motståndare till dem. Uppfattningen om Marx som en ”falsk” eller ”sann” profet är en del av marxismens historia. Marx själv värjde sig enligt hans vän och samarbetspartner Friedrich Engels energisk mot den marxism som började utvecklas åren innan hans död och menade att ”en sak är klar, om detta är marxism så är inte jag marxist”. Han var ofta mycket kritisk mot de samtida som inte förstod hans vetenskapliga arbete eller hans politiska målsättning. Dessa fanns inte bara på motståndarsidan, utan lika mycket inom arbetarrörelsen.

Det finns såväl teoretiska som historiska skäl till att Marx fått den stora betydelse under 1900-talet som han fått. Viktigast är, kanske sambandet mellan hans teorier och den fortsatta historiska utvecklingen. Det breda anammandet av marxismen som en lära sammanföll med det definitiva genombrottet för det industrikapitalistiska samhället mot slutet av 1800-talet, då inte bara England utan även USA, Tyskland, Frankrike, Holland, Ryssland och de skandinaviska med flera länder byggde allt fler och större fabriker som producerade allt fler varor. Eftersom Marx förutsåg denna utveckling med dess allt större koncentration av kapital och arbetare, och framför allt utvecklandet av fackföreningar och socialistiska politiska partier, var det möjligt för de tidiga marxisterna att hävda Marx överlägsenhet över andra socialister. Marx kunde därför uppfattas som både en strikt vetenskapsman och en talesman för det internationella proletariatet, och därmed grundlades den betydelse han fick under 1900-talet.

I början var den dominerande riktningen inom arbetarrörelsen, socialdemokratin, relativt enad, både nationellt och internationellt, men redan runt sekelskiftet uppstod flera riktningar, där främst tysken Eduard Bernsteins s.k. revisionism och ryssen Vladimir I. Lenins s.k. bolsjevism kom att få mycket stor betydelse. Bernstein var föregångare till den moderna västerländska socialdemokratin, med dess avvisande av den våldsamma revolutionen och dess inriktning på att effektivisera kapitalismen och fördela dess resultat mera rättvist bland befolkningen. Socialismen var för Bernstein inget tillstånd som bara kunde nås i en avlägsen framtid, utan något som kunde börja byggas i hans samtid. Detta uttryckte han i sitt berömda uttalande om att ”för mig betyder målet ingenting, rörelsen allt”.

Denna socialdemokrati, som för första gången kom att få regeringsmakten i den tyska revolutionen 1918, har sedan dess inriktat sig på att bygga moderna välfärdsstater. I denna utveckling var den svenska socialdemokratin en av de mest framgångsrika med dess långa oavbrutna regeringsinnehav mellan 1932 och 1976. Betydelsen av Marx teorier och tänkande har minskat alltmer inom den västerländska socialdemokratin, och istället har man utgått från den engelske ekonomen John M. Keynes teorier. Dessa, teorier har visserligen vissa likheter med Marx ekonomiska teorier, men de handlar mindre om skapandet av ett socialistiskt samhälle och mera om hur staten i ett kapitalistiskt samhälle genom olika åtgärder kan säkra en ekonomisk tillväxt. Fram till mitten av 1970-talet var dessa teorier och åtgärder lyckosamma, men under 1980-talet och dess ”nyliberala revolution” har helt andra teorier kommit att stå i förgrunden.

Medan Bernstein och den moderna socialdemokratin framhäver själva arbetarrörelsens utveckling som central, menade Lenin att arbetarna i Ryssland behövde ledas av en intellektuell elit för att göra revolution. I början av 1900-talet handlade revolutionen i Ryssland om att störta tsaren och hans envälde, och de flesta marxisterna trodde att den socialistiska revolutionen skulle komma först efter en längre eller kortare utveckling av kapitalismen i Ryssland. Men när tsaren äntligen störtades på våren 1917 hävdade Lenin att denna ”borgerliga” revolution bara var inledningen till en socialistisk, och efter ett drygt halvår av kaos lyckades hans fraktion av den ryska socialdemokratin störta den provisoriska regeringen och ta makten.

Bolsjevikerna – namnet kommer från det ryska ordet för ”majoritet” eftersom Lenin lyckades få en majoritet av delegaterna på en kongress 1903 med sig – beskylldes av mensjevikerna – ”minoriteten” – för att vilja hoppa över ett helt historiskt stadium, och ”den ryske marxismens fader”, Georgij V. Plechanov, sade till och med att ”om Lenin och bolsjevikerna tar makten kommer de att i hundra år diskreditera ordet socialism”. För honom och andra mensjeviker var det självklart att det inte skulle gå att bygga socialism i ett så outvecklat och efterblivet land som Ryssland, men Lenin och hans anhängare trodde att de skulle få hjälp av att arbetarna i andra mer utvecklade länder också skulle göra revolution. På detta sätt såg man den ryska revolutionen som inledningen till en världsomfattande socialistisk revolution.

Men när de försök till revolution som gjordes i Tyskland, Ungern och Italien och andra länder (t.o.m. Sverige hade vissa upplopp runt 1917) alla slagits ned och efter ett långt och blodigt inbördeskrig stod den nya ryska staten ensam. Landet låg i ruiner, produktionsapparaten var sönderslagen och invånarna svalt. De nya härskarna tvingades återgå till mera kapitalistiska förhållanden som kallades den Nya Ekonomiska Politiken (NEP). Efter Lenins död 1924 diskuterades framtiden för socialismen i Ryssland, och den framtide enväldige härskaren, Josef Stalin, lanserade teorin om ”socialism i ett land”. Enligt Stalin behövde man inte invänta revolutionen i andra länder, utan Ryssland – eller Sovjetunionen som man kallade sig – kunde genom egna ansträngningar nå socialismen. Efter att ha utmanövrerat sina konkurrenter inledde Stalin runt 1930 ”den andra revolutionen”.

Denna ”revolution ovanifrån” innebar att man tvingade in bönderna i kollektiva jordbruk och rent bokstavligt utrotade alla dem som motsatte sig kollektiviseringen. En rad femårsplaner för en hastig industrialisering påbörjades och miljontals ryssar sattes i arbetsläger för att bygga dammar och kraftverk, kanaler och jättelika industrianläggningar. Samtidigt utvecklades marxismen till en dogmatisk statsideologi som ”tog makten” över alla andra former av tänkande. Vetenskap, konst, litteratur, allt skulle bedömas utifrån den ”marxist-leninistiska måttstocken”. Den högste auktoriteten var Stalin själv, ”det största geniet i alla tider” och” arbetarklassens internationella ledare”. Alla som avvek från honom, både i Sovjet och i andra länders kommunistiska partier, rensades ut och i värsta fall avrättades.

Efter andra världskriget och segern i ”det stora fosterländska kriget” mot Hitler hade både Stalin och Sovjetunionen hög prestige. Men efter skapandet av ”kommunistiska lydstater” i Östeuropa och den kinesiska revolutionen 1949 inleddes det kalla kriget, med USA och Sovjet som huvudmotståndare. Efter Stalins död 1953 började efterträdaren Nikita Krustjev kritisera terrorn och ”personkulten” under Stalin och det andliga klimatet blev något friare under det s.k. tövädret i Sovjet. Men efter det att Krustjev avsattes 1964 och så småningom ersattes av Leonid Bresjnev blev Sovjet åter ett mera auktoritärt samhälle. Samtidigt hade de tidigare satsningarna på industrialisering och utbildning lett till att allt fler i Sovjetunionen, inte minst kvinnorna och ungdomarna, levde i ett helt nytt samhälle som inte längre gick att hålla samman med statligt förtryck och monolitiskt tänkande. Den avtagande ekonomiska utvecklingen medförde att allt fler insåg behovet av grundläggande reformer, och när Michael Gorbatjov 1985 inledde sin reformering under slagorden perestrojka – omvandling – och glasnost – offentlighet – visade sig det gamla systemet inte klara av att reformeras. Sovjetunionen upplöstes juldagen 1991, och den första staten som skapades i Marx namn visade sig bara bli en epok i Rysslands historia.

Under tiden hade det under 1960-talet uppstått ”en ny vänster” som anknöt till Marx och som tog avstånd från både den västerländska socialdemokratin och sovjetkommunismen. Många anslöt sig till Kina och den där förhärskande maoismen, andra till den tyska revolutionären Rosa Luxemburg eller till Stalins motståndare Leo Trotskij. Mängder av små revolutionära partier bildades, och även i många utvecklingsländer fick Marx en renässans. I Östeuropa hade det redan tidigare utvecklats en mera ”humanistisk marxism” som var kritisk mot den dogmatiska och förtryckande officiella marxism-leninismen. Marx teorier kom även på bred front in på universiteten, och i ämnen som filosofi, historia, nationalekonomi, statsvetenskap, sociologi etc. utvecklades marxistiskt inspirerade teorier och analyser. Allt detta medförde sammantaget att de olika gruppernas uppfattning om Marx kom att bli mycket olika, samtidigt som hans teorier fick en aktualitet som de knappast haft tidigare.

Under 1980-talet löpte alla dessa trådar samman. Samtidigt som den marxistiska renässansen inom både den nya vänster som uppstod på 1960-talet och på universiteten mattades av, brakade mot slutet av decenniet stat efter stat samman i Östeuropa. Den västerländska socialdemokratin upplevde nederlag efter nederlag i olika val och nyliberal politik genomfördes i land efter land. Många proklamerade ”socialismens död” och USA:s fullständiga seger i det kalla kriget. Man talade t.o.m. om ”historiens slut” och att den liberala samhällsrnodellen visat sig helt överlägsen alla andra modeller.

Men just som segern tycktes vara fullständig utvecklas den kanske värsta ekonomiska krisen i västvärlden sedan 1930-talet. Produktionen sjunker, massarbetslösheten och den sociala utslagningen tilltar och inte ens Sverige, välfärdsstatens förlovade land, kan längre upprätthålla full sysselsättning och rättvis fördelning. Övergången från ”kommandoekonomi” till ”fri marknad” i de f.d. socialistiska staterna har visat sig vara besvärligare än väntat, samtidigt som nationella och etniska konflikter leder till blodiga krig. Den värld som såg så hoppfull ut för bara några år sedan bär nu på en framtid som få vet hur den kommer att se ut, och inför 2000-talet ställs åter frågan om den nuvarande ekonomiska och politiska världsordningen verkligen kan överleva.

Denna korta skiss över 1900-talets utveckling avser att ge ett visst historiskt perspektiv på Marx och på hans tid. Lika lite som vi nu kan vara säkra på den framtid som väntar oss var Karl Marx säker på hur 1900-talets utveckling skulle gestalta sig. Skapandet av först en marxism, sedan flera marxismer, erövrandet av statsmakten i hans namn i Ryssland 1917, i Kina 1949 och i en mängd andra länder, utvecklandet av en dogmatisk statsideologi som bar hans namn och upproret mot den, också i hans namn, den massiva nytryckningen och nyläsningen av honom efter 1960 och sammanbrotten för ”den reellt existerande socialismen”, allt detta kan inte förutsägas i Marx teorier. Det tillhör 1900-talet. Men man kan vara medveten om att när man nu läser och försöker förstå Marx så gör man det just utifrån denna kunskap, och försöka att undvika att allt för mycket läsa in denna kunskap i hans verk. En man som fått en sådan betydelse som Marx fick under 1900-talet kan det vara viktigt att lära känna utifrån hans egna premisser. Därför kommer han och hans insats att presenteras utifrån hans samtid, och först mot slutet av boken återkommer vi till frågan om hans eventuella nutida aktualitet.

Marx liv

Karl Marx liv kom under vissa perioder att vara mycket dramatiskt medan han under andra perioder levde förhållandevis lugnt, nästan tråkigt. Den mest intensiva perioderna sammanföll med en yttre dramatik i form av den stora internationella revolutionen i Europa 1848-49 och det fransk-tyska kriget 1870-71 och den efterföljande revolten i Paris som kallas Pariskommunen. Marx var direkt inblandad i revolutionen i Tyskland 1848-49, medan hans inflytande under Pariskommunen var mera indirekt. Efter Pariskommunens fall i maj 1871 skrev han en analys av händelseutvecklingen och hyllade upproret som ”stormsvala för den kommande socialistiska revolutionen”. Med denna skrift och som en av ledarna för den I:a Internationalen uppnådde han vid denna tid en viss berömmelse. Skriften lästes med avsky av de högre kretsarna i London (där Marx bodde) och på kontinenten, han intervjuades i ett flertal tidningar och kallades för ”den röde terrordoktorn” (han var doktor i filosofi). Denna berömmelse blev dock kortvarig, och fram till sin död 1883 var han mest känd inom delar av den framväxande arbetarrörelsen och bland ett antal personer som efter hans död skulle komma att utveckla hans teorier till vad som kallas marxism.

Karl Heinrich Marx föddes 5 maj 1818 i staden Trier i sydvästra Tyskland. Hans far, Heinrich Marx, var advokat och hade några år innan Karls födelse tvingats överge den judiska tron och döpa sig som kristen för att kunna fortsätta att utöva sitt yrke. På både faderns och modern Henriettas sida hade det i generationer funnits judiska rabbiner, men mycket lite talar för att Karl fick en judisk uppfostran. I stället var hemmet genomsyrat av upplysningsidéer och Karl fick en gedigen klassisk bildning, först i hemmet och sedan i Triers gymqasium. Han tog studenten 1835 och flyttade sedan till Bonn för att läsa juridik.

Trier och, hela Rhenlandet tillhörde från 1815 den främsta tyska staten, Preussen, efter att ha tillhört Frankrike under Napoleon. Denne hade under sitt korta styre genomfört en rad reformer som gjorde att området var mera modernt än andra delar av Tyskland. Dessutom hade det franska upplysnings och revolutionära tänkandet vunnit insteg, och såväl fadern Henrich Marx och familjevännen Ludwig von Westfahlen som Marx lärare och konfirmationspräst tänkte i de nya banorna, även om det var mera rationell upplysning än revolution.

Karl hade sammalagt åtta syskon, varav fem överlevde till vuxen ålder. Enligt Marx dotter Eleneor, som hört det från sina fastrar, var Karl redan tidigt en bestämd ung man som tvingade systrarna att delta i hans lekar. I skolan lärde han sig grekiska och latin, men var inget speciellt ljus. Han ansågs intelligent och kunnig, men också något lat. Hans studentbetyg var bra i grekiska och latin, men sämre i franska och matematik och allra sämst i det som skulle bli hans huvudsakliga område, historia. I studentuppsatsen i tyska, En ung mans tankar inför framtiden, skriver Karl att ”När vi valt det yrke där vi på bästa sätt kan bidra till mänsklighetens välgång kan inte några bördor krossa oss, ty de är offer för alla”, och redan som 17-åring verkar han ha valt väg i livet.

Efter studenten flyttade Karl till Bonn för att studera juridik och därmed följa sin far i fotspåren. Den unge studenten levde ett studentikost liv med öldrickning, värjfäktning och bråk på nätterna: En gång fick han tillbringa en natt i en cell för att ha stört nattron. Dessutom hade han förälskat sig i familjevännen Ludwig von Westfahlens dotter Jenny, och skrev glödande kärleksbrev till henne. Karls far såg inte sonens liv i Bonn med blida ögon och var dessutom emot förbindelsen med den fyra år äldre Jenny som tillhörde en adlig familj. Efter ett knappt år i Bonn skickades Karl i stället till Berlin för att studera vidare och komma långt bort från Jenny.

Åren i Berlin kom att forma den nu 19-årige Karl Marx liv. Till skillnad från Trier och Bonn var Berlin en världsstad, med intensiva politiska och teoretiska diskussioner om Tysklands läge och framtid bland de intellektuella. Relativt snart kom Karl i kontakt med en grupp radikala filosofer som kallades unghegelianerna. De brukade träffas på en krog och diskutera, landets efterblivenhet i jämförelse med England och Frankrike, skriva artiklar och böcker om framför allt religionen som en hindrande kraft för en radikal samhällsutveckling. Marx drogs in i denna rörelse och fick sina första vänner i denna grupp. Relativt snart tröttnade han dock på de långa och mångordiga diskussionerna och sökte sig andra vägar.

Uttrycket unghegelianer kom från den store filosofen Georg Wilhelm Friedrich Hegel, som hade dött 1831 och som haft ett dominerande inflytande på Tysklands intellektuella liv. Hegel hade utvecklat ett stort filosofiskt system, där allt från universums uppkomst till ”förverkligandet av frihet och förnuft” i samtiden kunde förklaras. Hela den mänskliga historien var enligt Hegel en hittills inte medveten strävan mot frihet och förnuft, och i samtidens Preussen kunde detta förverkligas. Efter hans död splittrades hans anhängare i en konservativ del, gammalhegelianerna som försvarade den existerande staten, och de radikala unghegelianerna som menade att den kristna religionens och kyrkans fortsatta starka inflytande hindrade förverkligandet av frihet och förnuft. Därför inriktade sig unghegelianerna främst på en kritik av religionen, men denna kritik var direkt politisk eftersom kyrkan och staten var intimt lierade i Preussen.

Kungen och myndigheterna i Preussen såg den unghegelianska kritiken med oblida ögon, censurerade deras skrifter, avskedade de ledande talesmännen från deras universitetspositioner och beslöt till slut att helt och hållet utrota ”hegelianismens draksådd”. Genom sin anknytning till unghegelianerna var Marx en av dem som inte kunde hoppas på en akademisk karriär, och efter det att han lagt fram sin doktorsavhandling i Jena 1841 antog han ett erbjudande att bli journalist på en radikal-liberal tidning i Köln. På denna tidning, Rheinische Zeitung, stannade han knappt ett år, mot slutet som chefredaktör.

Marx avhandling innehöll en jämförelse mellan två grekiska naturfilosofier efter Aristoteles. Denna utflykt till det antika Grekland kan tyckas märklig för en ung radikal, men situationen för den tyska filosofin efter giganten Hegels död brukade ofta jämföras med motsvarande situation för den grekiska filosofin efter Aristoteles död. Marx huvudsakliga tes i sin avhandling är att så stora och vittomfattande filosofiska system som Aristoteles och Hegels, som försöker förklara allt, måste slitas sönder eftersom världen själv är delad i olika stridande grupper och klasser. Därför måste dessa strider och dessa klasser först avskaffas innan något enhetligt tänkade kan uppstå.

Tiden i Köln innebar en ny erfarenhet för Marx. Den unge, filosofiskt lagde studenten fick bl.a. som uppgift att bevaka en lokal riksdag, Rhenlantdagen, och skriva om de lagförslag och debatter som framfördes där. Här kom Marx för första gången i kontakt med ”materiella intressen”, som t.ex. de nya godsägarnas försök att avskaffa gamla rättigheter för den fattiga befolkningen att samla ved, plocka bär eller låta sin ko beta på allmän mark. Trots att tidningen gavs ut av radikala liberala kretsar, som stödde övergången till ett modernt kapitalistiskt marknadssystem, kritiserade Marx dessa övergrepp på de fattigas sedvanerätt. Tidningen väckte stor uppmärksamhet, även bland de styrande i Berlin, och den började censureras kraftigt. Till slut tvingades den lägga ned och Marx var åter utan arbete.

I ett halvår försörjde sig Marx nödtorftigt på att skriva artiklar som publicerades i radikala tidskrifter och kunde också äntligen gifta sig med sin ungdomskärlek Jenny von Westfahlen. Bådas fäder var nu döda, Marx far dog redan 1838 och Jennys året innan, och framtiden var oviss för det unga paret. Tillsammans med en annan unghegelian beslöt Marx att flytta till Paris för att därifrån publicera en radikal tidskrift, DeutschFranzösische Jahrbucher. Denna skrift kom dock bara ut i ett nummer innan den lades ned, främst på grund av att Marx blev osams med den andre redaktören, Arnold Ruge.

I det nummer som publicerades hade Marx skrivit två långa artiklar som handlade om Hegel och om situationen för judar i Tyskland. Dessutom skickade en annan unghegelian, Friedrich Engels, en artikel till tidskriften. Denna artikel innehöll en kritik av den engelska nationalekonomin och Marx blev mycket imponerad av den. När de åter träffades på sommaren 1844 i Paris (deras första möte ett knappt år tidigare i Köln hade varit mycket frostigt, eftersom Marx då betraktade Engels som en av de unghegelianer han nu hade blivit allt mer kritisk mot), inledde de sin livslånga vänskap och sitt intellektuella och politiska samarbete. Av alla människor som Marx kom i kontakt med var det i stort sett bara Engels som han inte blev osams med. Engels kom också att bidra till försörjningen av familjen Marx. Utan detta stöd hade Marx aldrig kunnat ägna sitt liv åt att utveckla sin vetenskap och utarbeta en politik för den framväxande arbetarrörelsen.

Friedrich Engels var två år yngre än Marx och son till en textilfabrikör i Barmen i västra Tyskland. Efter studenten gjorde han militärtjänstgöring i Berlin (Marx blev frikallad på grund av att hans lungor inte var friska), då han kom i kontakt med ”de fria”, som en grupp unghegelianer kallade sig. Efter Berlin skickades han till faderns firma i Manchester i England där han skulle lära sig att sköta företaget. Men som radikal intresserade sig Engels mera för arbetarnas ställning och under ett år samlade han material till en bok, De arbetande klassernas läge i England, som kom ut 1845.

Förutom Engels träffade Marx i Paris flera av dåtidens kända radikaler och socialister. Anarkisterna Michael Bakunin från Ryssland och fransmannen Pierre-Joseph Proudhon tillhörde några år Marx vänner, men i likhet med många andra slutade denna vänskap i intellektuell och politisk fiendskap. Paris var vid denna tid en sjudande häxkittel av radikala grupper och revolutionärer. Traditionen från den stora franska revolutionen 1789 levde kvar och Julirevolutionen 1830, då bourboner som tog makten efter Napoleons fall 1815 ersattes av en kung som hade som devis ”beriken eder”, hade ytterligare stegrat den politiska oron. Många hantverkare och arbetare hade färgats av socialistiska och kommunistiska idéer och när Marx träffade dem gjorde de stort intryck på honom.

Vid sidan av dessa möten sysslade Marx under tiden i Paris främst med att skriva på sin första stora planerade bok. Den skulle innehålla en kritik av den samtida ekonomiska teorin och de existerande socialistiska riktningarna. Han läste oerhört mycket, gjorde långa utdrag ur dessa böcker och skrev samtidigt på sin egen bok. Den l maj 1844 föddes Marx första barn, dottern Jenny, och innan han hunnit skriva färdigt sin bok, som i likhet med så många andra av Marx planer aldrig förverkligades, blev han hotad av utvisning från Frankrike. Den preussiska regeringen hade reagerat på de radikala tyska tidskrifterna som gavs ut i Paris och smugglades till Tyskland. I början av 1845 tvingades därför familjen Marx flytta igen, denna gång till Bryssel i Belgien, där de kom att bo i tre år.

Under Brysselåren utvecklade Marx än mer sin teori om historien och om villkoren för ”människans frigörelse”. Han skrev då flera verk som var kritiska mot unghegelianerna och de samtida socialistiska riktningarna. Redan under Paris tiden hade han skrivit sin första publicerade bok, Den heliga familjen: Kritik av den kritiska kritiken, där Engels hade skrivit en del. Boken kom ut i februari 1845 och var ett generalangrepp på unghegelianen och den tidigare bundsförvanten Bruno Bauer. Under en gemensam resa till England under sommaren beslöt Marx och Engels att skriva ytterligare en bok mot unghegelianerna. När denna bok, Den tyska ideologin, var färdig fann de dock inte någon förläggare som ville ge ut den.

I stället började Marx skriva på en annan bok, som riktade sig mot den tidigare vännen Proudhon. Denna bok kom ut på franska sommaren 1947 med titeln Filosofins elände: Svar på Eländets filosofi av herr Proudhon, och var en veritabel avrättning av både Proudhon och dennes teori för att uppnå ett socialistiskt samhälle. Vid sidan av detta skrev Marx kortare artiklar för olika tidningar och tidskrifter, men främst sysslade han med att organisera en internationell kommunistisk korrespondenskommitté. Privat utökades familjen med två barn, Laura i september 1845 och älsklingssonen Edgar i december 1847.

Åren i Bryssel var på många sätt de lyckligaste i Marx liv. Familjen hade inga större bekymmer för brödfödan, de umgicks med Engels och ett antal andra tyskar, bland andra poeten Ferdinand Freiligrath och Joseph Weydemeyer, en artilleriofficer som senare deltog på nordstaternas sida i det amerikanska inbördeskriget. Marx som ännu inte fyllt 30 år hade en oberänsad tilltro till sig själv och sina uppfattningar och hade börjat bli ett visst namn inom Europas radikala kretsar, delvis genom sin vassa penna och obarmhärtigt logiska resonemang, delvis genom sin personliga förmåga att övertyga andra människor. En händelse från dessa år visar en ung och självsäker man som irriteras av radikala floskler och fraser.

I slutet av mars 1846 besökte Wilhelm Weitling, en hantverkare och dåtidens kanske mest kände kommunist, Marx hem där man samlats till ett möte. Engels inledde med att hälsa alla välkomna och säga att han hoppades att man kunde enas om några grundläggande principer, och så fort han fick chansen vände sig Marx till Weitling:

– Säg mig nu Weitling, ni som åstadkommit så mycket väsen med era läror, hur rättfärdigar ni er verksamhet och vad tänker ni bygga den på i framtiden?

Weitling svarade relativt osammanhängande att han ville förmå arbetarna att inse de villkor de levde under och organisera sig, men Marx avbröt honom med rynkad panna och sa:

– Att uppväcka folkets förhoppningar utan att ge dem bestämda och väl genomtänkta svar för deras aktivitet är helt enkelt att bedra dem. Att bara väcka förhoppningar kan leda till, katastrof och inte till att förhållandena förbättras. Att mana arbetarna till kamp utan att ha stöd i strikt vetenskapliga doktriner är, speciellt i Tyskland, detsamma som ett oärligt spel och tomma predikningar. Detta förutsätter en inspirerad profet på ena sidan och gapande åsnor på den andra.

Med darrande röst försvarade sig Weitling och sade att han minsann att många människor att samlas runt rättvisans och broderskapets fana och att detta betydde mer än alla skrivbordsanalyser som befann sig på bekvämt avstånd från kampen och de lidande människorna. När Marx hörde detta tappade han behärskningen, slog näven i bordet så att lamporna skakade och svarade häftigt:

– Okunnighet har aldrig hjälpt någon människa!

Denna tilltro till sig själv och denna förmåga att övertyga andra ledde till att Marx och Engels fick i uppgift att skriva ett manifest för en om- och nybildad organisation, Kommunisternas förbund. Denna organisation hade sitt ursprung i De rättvisas förbund, som i sin tur kom ur tidigare revolutionära organisationer med rötter ända tillbaka till den franska revolutionen. Engels skrev ett utkast i form av en katekes med frågor och svar, som till exempel:

Fråga: Vad är kommunism?
– Svar: Kommunism är doktrinen om betingelserna för proletariatets frigörelse.

Marx omarbetade Engels utkast, skrev de berömda avslutningsorden ”Proletärer i alla länder förena er!” (som ersatte organisationens tidigare motto ”Alla människor är bröder”), och i februari 1848 gavs Kommunistiska manifestet ut i en första upplaga på 500 exempler. Redan första året översattes det till franska, italienska, polska, flamländska, danska och svenska, men det spelade ingen direkt politisk roll i den revolution som bröt ut samma månad som manifestet publicerades.

Under tiden hade orosmolnen samlats över Europa. Åren 1846 och -47 hade varit svåra då en sjukdom slog ut ”fattigmanskosten” potatis samtidigt som en internationell handelskris hade medfört mängder av konkurser och stor arbetslöshet. Mot bakgrund av den ekonomiska och sociala krisen spetsades det politiska läget till och den 22 februari 1848 började studenter och arbetare bygga barrikader i Paris. Efter två dagars strider abdikerade kungen Louis Philippe och en provisorisk regering tillsattes. Några veckor senare började oroligheter i Tyskland och Österrike och under våren fick de gamla makthavarna slå till reträtt. I stort sett hela Europa påverkades av denna internationella revolution. Även i Sverige förekom vissa oroligheter.

När nyheten om upproret i Paris nådde Bryssel jublade Marx och de andra radikalerna och de tyska exilarbetarna började beväpna sig. Kung Leopold i Belgien, som var svärson till den avsatte Louis Philippe i Paris, beordrade att tyskarna skulle utvisas och på kvällen den 3 mars häktades Marx och fördes till en cell. Jenny Marx försökte ta reda på vad som hänt hennes man, men när hon protesterade mot häktningen arresterades även hon och fick tillbringa 18 timmar i fängelse. Sedan släpptes både Jenny och Karl och eskorterades till den franska gränsen av belgisk polis. Utvisningsbeslutet från 1845 hade upphävts av den nya regeringen och Marx hälsades åter välkommen till Frankrike som en av dem som ”kämpade för den heliga saken, alla folks broderskap”.

Marx stannade inte länge i Paris utan återvände till Tyskland i början av april. Här hade kung Friedrick Wilhelm IV inför hotet om ett öppet uppror tvingats upphäva censuren, inkalla en lantdag och utse två liberaler till premiärminister respektive finansminister. Men redan efter några månader återtog de gamla makterna intiativet. I Paris skedde i juni historiens första rena arbetaruppror, som slogs ned av den nya revolutionära regeringen, och i Tyskland led revolutionen snart nederlag efter nederlag. Tysklands första nationella parlament samlades i maj i Frankfurt am Main för att utarbeta en ny författning, men när man erbjöd kungen att bli kung över ett förenat Tyskland vägrade denne att ta emot ”en krona som erbjöds från rännstenen”.

Marx menade att den tyska revolutionen motsvarade den stora franska revolutionen 1789 då bourgeoisin hade tagit makten och att Tyskland var alldeles för outvecklat för att genomföra en socialistisk revolution. När han återkom till Köln kom han därför på kollisionskurs med en lokal kommunist, Andreas Gottschalk, som ville att arbetarna skulle erövra makten. Trots att just Kölnavdelningen av Kommunistiska förbundet var en av de största i Europa upplöste Marx avdelningen med hjälp av de befogenheter han utrustats med av centralledningen innan han lämnade Bryssel. Det är något av en historiens paradox att på det enda ställe som förbundet hade något inflytande blev det upplöst av en av dess grundare, Karl Marx.

I stället för att verka genom den upplösta lokalavdelningen spred Marx sina åsikter i en nystartad tidning; Neue Rheinische Zeitung, som hade som sin devis ”organ för demokratin” och en upplaga på cirka 5000 exemplar. Här skrev Marx och Engels 227 artiklar under det knappa år mellan 1 juni 1848 och 19 maj 1849 tidningen utkom. I takt med att revolutionen led allt större nederlag radikaliserades Marx och han hånade de ”pratglada parlamentarikerna i Frankfurt” som aldrig kunde ena sig om något som helst radikalt. Tidningen blev gång på gång utsatt för myndigheternas trakasserier, och när Marx var med och organiserade en ”vägra-betala-skatt-kampanj” blev han åtalad och instämd inför rätta. Marx förvandlade rättegången mot honom till en anklagelse mot regimen, och efter det att han blivit frikänd tackade domaren honom för hans upplysande föredrag.

Revolutionen i Tyskland slutade med några desperata militära aktioner i sydvästra Tyskland, där bl.a. Engels deltog. Marx skreven satirisk artikel om ”herr Hohenzollern” (dvs. den preussiske kungen) som ledde till anklagelser för majestätsbrott och i maj 1849 kom en utvisningsorder. Tidningen var vid det laget i stort sett bankrutt och den 19 maj kom det sista numret där Marx med röda bokstäver på den första sidan tog avsked: ”Tidningens sista ord kommer alltid och överallt att vara: De arbetande klassens frigörelse”.

Marx återvände till Paris, dit även Jenny (som åter var gravid) kom med barnen efter att ha tillbringat revolutionsåret i sin mors hem. Paret Marx fick gömma sig eftersom även den franska regeringen nu var alltmer konservativ. När polisen hade hittat familjen utvisades den till en region som var känd för sitt dåliga klimat. Marx ansåg att den franska regeringen försökte ta död på honom och skrev desperat till vänner i Tyskland för att ta hjälp att ta sig från Paris. En insamling gjordes och till slut kunde den utfattiga familjen (Marx hade satsat alla sina pengar i tidningen) lämna Frankrike.

Det enda land som var möjligt att åka till var England, som var relativt opåverkat av revolutionen och dit for tusentals flyktningar. Marx trodde när han kom i slutet av augusti 1849 att vistelsen i London skulle bli mycket kort, eftersom han och många andra flyende revolutionärer trodde och hoppades att revolutionen snart skulle bryta ut igen. Helt utfattig levde familjen i ett rum. Där föddes det fjärde barnet den 5 november, en pojke som fick namnet Edmund Heinrich Guy. Det sista namnet fick han eftersom han föddes på Guy Fawkes Day då engelsmännen firar ett attentatsförsök mot Towern 1605.

De närmaste åren var de kanske allra värsta i familjens liv. Utan att kunna språket, helt utblottade, ständigt jagade av hyresvärdar för obetalda hyror och av lokala affärsinnehavare för skulder försökte Marx återuppta sin intellektuella och politiska verksamhet: Den första optimismen om revolutionens möjlighet övergick snart i realistisk bedömning och Marx bröt med de kotterier av revolutionära flyktningar som samlats i London. I stället startade Marx en ny tidskrift med samma namn som tidningen i Köln men med tillägget ”Ekonomiskpolitisk revy”. Tidskriften kom ut med fyra enkelnummer och ett dubbelnummer och i dem analyserade Marx de gångna årens utveckling utifrån sin historieuppfattning. Marx skrev även i andra tidningar och många av dessa artiklar har sedan samlats och getts ut i bokform.

Privat drabbades familjen av sorg i november 1850 då den ettårige ”Föxschen” avled av lunginflammation. Jenny var då åter gravid och i mars nästa år föddes dottern Fransiska. Även detta barn dog vid ett års ålder. En smärre skandal inträffade också i juni 1851 då familjens hembiträde, den trogna Helene Demuth, födde en son. Engels tog på sig faderskapet för detta barn, en pojke som döptes till Frederick, men senare uppdagades det att Marx var pojkens pappa. Pojken lämnades bort, men kom långt senare att bli god vän med sin halvsyster Eleanor, som föddes i januari 1855. Saken tystades ned och länge kände omvärlden inte till det rätta förhållandet.

Under dessa år inledde Marx det liv som sedan kom att bli kännetecknande för honom. Efter flyttning till en tvårumslägenhet i Soho gick han ofta till det närbelägna British Museum där han satt hela dagarna, läste, skrev långa utdrag och skaffade material till sina artiklar och böcker. Under långa perioder var han svårt sjuk och oförmögen att arbeta. Förutom att plågas av hemorröjder, lever-, ögon- och öroninflammation, huvud- och tandvärk växte det periodvis fram stora stora bölder på hans kropp. För att dämpa smärtan experimenterade Marx med opium och använde arsenik för att bränna bort bölderna. Han var en inbiten rökare, och lägenheten befann sig oftast i kaos. En preussisk spion som besökte familjen någon gång under 1853 skrev i sin rapport att familjen Marx levde ett bohemliv, där lägenhetens alla möbler på något sätt var trasiga, fyllda av lekande barn, ouppäten mat och halvfärdiga manuskript.

Det kanske värsta slaget drabbade Marx 1855 när den sjuårige Edgar drabbades av turberkulos och avled den 6 april. Både Karl och Jenny var länge otröstliga efter förlusten av ”familjens solstråle”, och Jenny utvecklade nervösa besvär. Under dessa år var Engels den stora klippan. Han hade börjat arbeta i faderns firma i Manchester efter revolutionen och skickade så mycket pengar han kunde avvara. Flera gånger reste Marx, och ibland hela familjen, och hälsade på honom för att komma bort från fattigdomen i London.

Förhållandet för familjen förbättrades något när Jennys mor dog i juli 1856 och Jenny fick ett arv som medförde att familjen kunde byta lägenhet. När sedan Karls mor, som aldrig förstod sig på sonens verksamhet, avled i december 1863 kunde de flytta till ett ännu bättre hus, och under de sista decennierna av Karl och Jennys liv levde de en något så när dräglig tillvaro. Engels fortsatte att bidra, andra vänner gav eller testamenterade pengar och Marx fick också en del inkomster av sitt skrivande. Familjen levde aldrig i något överflöd men de svåra åren från början av 1850-talet var över. Den hade ett relativt stort umgänge och Marx lärde med tiden känna allt fler arbetarledare och radikaler runt om i världen. Med dem uppehöll han en omfattande korrespondens och följde på så sätt den socialistiska arbetarrörelsens utbredning över världen.

Intellektuellt ägnade Marx resten av sitt liv åt att utarbeta och försöka framställa sin stora teori om ”det borgerliga samhällets ekonomiska rörelselag”. Efter att ha utvecklat sin analys av de mänskliga konsekvenserna av den kapitalstiska ekonomins utbredning under Paristiden och senare under Brysselåren generaliserat sin analys till en allmän historieuppfattning, inriktade sig Marx alltmer på en analys av hur den nya ekonomin fungerade och av dess historiska utveckling. Arbetet med ”ekonomin” drog ut på tiden Marx skrev flera olika versioner, arbetet avbröts av en konflikt med en tysk, Karl Vogt, som Marx anklagade vara agent för den franske kejsaren Napoleon III, men så äntligen kunde han publicera första delen av sitt stora verk, Kapitalet, i september 1867.

Denna bok var bara den första i en planerad serie på fyra, och resten av sitt liv arbetade Marx på att färdigställa även de andra delarna, men sjukdom, allt mera material som skulle avhandlas och en mängd andra åtaganden hindrade Marx från att färdigställa hela verket. Under långa tider var han oförmögen att arbeta och hans engagemang inom den internationella arbetarrörelsen tog mycket av hans kraft.

Detta engemang hade inletts då Marx deltog på ett solidaritetsmöte för Polen den 28 september 1864. Polen hade gjort uppror året innan mot Ryssland, men upproret hade krossats med sedvanlig rysk grymhet, vilket gav upphov till protester och solidaritetsmöten i Västeuropa. Vid ett möte i Paris bestämdes det att året därpå hålla ett möte i London. Marx var inbjuden, men tänkte först inte gå. På mötet beslöts att bilda en internationell arbetarassociation i syfte att utbyta statistik och erfarenheter mellan länderna. Marx blev invald som representant för de tyska arbetarna (det fanns ingen annan tysk i publiken), men hade först inget större intresse av Den internationella arbetarassociationen, som organisationen döptes till.

Efter att inte ha deltagit på dess möten, delvis på grund av sjukdom, kom Marx till det möte där den nya organisationens stadgar skulle diskuteras. Marx blev förskräckt då han märkte att en av hans politiska motståndare, den italienske nationalisten Mazzetti, hade skrivit förslaget, som enligt Marx var fullständigt omöjligt som program för den nya organisationen. Marx gjorde så att debatten drog ut på tiden, alla blev trötta och framåt natten erbjöd han sig att ta hänsyn till alla åsikter som kommit fram och själv skriva ett nytt förslag. Alla blev glada över erbjudandet, och på en vecka skrev Marx programmet, som sedan antogs 1 november.

Liksom 1847/48 kunde Marx nu sprida sina uppfattningar inom en organisation. Men där Kommunisternas förbund var en liten halvhemlig sekt var Internationalen en sammanslutning av en mängd radikala föreningar, socialistiska organisationer och även några fackföreningar. Genom Internationalen kunde olika delar av Europas begynnande arbetarrörelse komma i kontakt med varandra och själva organisationen och tillhörighet till den skapade en känsla av samhörighet över gränserna. Kommunistiska manifestets ord ”Proletärer i alla länder, förena ed” började bli verklighet genom Internationalen.

Organisationens betydelse ska dock inte överdrivas. Under sin tolv år långa existens, varav åtta reella, hade den inget större inflytande över samhällsutvecklingen. De största arbetarpartierna, de båda tyska som gick samman till ett parti 1875, var dessutom förhindrade av de tyska lagarna att bli medlemmar. Internationalen var mer av en symbol, både för anhängare och motståndare. Motståndarna anklagade Internationalen för det ena planerade upproret efter det andra och när till sist upproret kom i Paris 1871 anklagades Internationalen för att ligga bakom. Ledningen i London, där Marx ingick, hade ingen som helst möjlighet att kontrollera händelseutvecklingen, men efter att först ha avrått parisarna från att göra uppror stödde Inrernationalen genom Marx helhjärtat revolten när den väl var ett faktum. Detta stöd gjorde Internationalen än mer avskydd bland de härskande klasserna, och när sedan Marx i sin analys av utvecklingen i Frankrike under titeln Inbördeskriget i Frankrike försvarade kommunarderna och pekade på det ringa våld de utövat i jämförelse med masslakten efter Kommunens fall uppstod ett ramaskri. Det var då som Marx fick äran av att bli ”den mest avskydde mannen i London”, något som gjorde honom gott efter ”många år av sumpidyll”, och hans prestige var som högst inom den radikala världen.

Annars var Internationalens år fyllda av inre stridigheter, splittring och ömsesidiga anklagelser. Förutom ”partiet Marx”, det vill säga den grupp som stödde honom, fanns de engelska fackföreningsledarna som ofta oroades av alltför radikala uttalanden (de lämnade Internationalen efter Marx skrift om Pariskommunen), och franska och italienska anarkister. Den första striden stod mellan ”marxianerna” (ordet marxist var ännu inte uppfunnet) och anhängarna till Proudhon. Efter att ha besegrat dem med hjälp av engelsmännen kom nästa problem för Marx i form av Bakunin. Denne hade deltagit i revolutionen 1848, återvänt till Ryssland, kommit tillbaka till väst och verkat under många år i Italien där han fick ett relativt stort stöd. Eftersom södra Europa var mycket mindre utvecklat än nordvästra Europa var anarkistiska idéer mera gångbara där än de marxska, som mera utgick från utvecklade kapitalistiska förhållanden och en existerande arbetarrörelse. Under flera på varandra följande kongresser utkämpades striden mellan de olika grupperna, och i ett försök att få Marx utesluten ur Internationalen krävde en grupp att endast ”handens arbetare” (och inte hjärnans) skulle ha rätt att vara medlemmar.

Stridigheterna mellan de olika fraktionerna och grupperna och de allt större svårigheterna att verka öppet efter Pariskommunens fall gjorde att Marx ansåg att Internationalen spelat ut sin roll. På dess sista kongress i Europa i Haag 1872 gick Engels på Marx inrådan upp i talarstolen och föreslog till allas förvåning att ledningen för organisationen skulle flyttas till USA. Alla visste att det innebar en dödsdom, eftersom arbetarrörelsen i USA var mycket svag och utsatt för repression. Förslaget antogs dock och under ytterligare fyra år levde den kvar innan den formellt upplöstes 1876. Marx hyste inget större intresse för dess vidare öden. De sista åren av sitt liv vände han i stället blickarna mot Tyskland och Ryssland.

Förutom att arbeta på Kapitalet lärde sig Marx under sina sista år ryska för att närmare kunna analysera utvecklingen där. Bakunin hade börjat översätta den första boken 1868, men av förståeliga skäl gjordes den aldrig klar. I stället översattes boken 1872 och upplagan på 1000 exemplar sålde snabbt slut. Detta kan jämföras med motsvarande tyska upplaga som var utsåld först efter tre år. Inom den antitsaristiska revolutionära rörelsen i Ryssland fick dessutom Marx mot slutet av sitt liven grupp anhängare, som han själv dock inte hyste någon högre uppfattning om.

Marx var inte heller nöjd med tyskarna. Förutom arbetarledaren August Bebel, som Marx alltid respekterade, kunde han vara spydig mot tyskarnas brist på ”teoretiskt tänkande”. Speciellt den kanske viktigaste personen för spridningen av marxismen efter Marx död, Karl Kautsky, fann Marx vara en ”pedantisk småborgare” som han så fort som möjligt överlät till Engels. Engels kom bra överens med Kautsky då denne i likhet med honom själv var en ”duktig ölhävare”. Däremot hyste Marx höga tankar om den framtide ”revisionisten” Eduard Bernstein som också Engels var god vän med. Efter det att Kautsky skilt sig från sin fru Louise förlät Engels honom aldrig, utan anställde henne som sin sekreterare.

Mot slutet av sitt liv blev Marx allt mer sjuklig. Han fick göra långa resor till olika kurorter och till slut insåg han att han aldrig skulle göra klart sitt livsverk. Han överlämnade då till Engels att ”göra någonting åt” de väldiga manuskripthögar, som växt fram genom åren. 1878 insjuknade Jenny i vad som senare visade sig vara cancer. Hon avled i december 1881. Efter hennes död repade sig Marx aldrig och de tre döttrarna turades om att ta hand om sin alltmer vresige far. I januari 1883 drabbades familjen av en ny tragedi då dottern Jenny avled.

Marx insjuknade åter, men när man trodde att han skulle klara även denna kris avled han sittande i sin länstol på eftermiddagen den 14 mars 1883. Några dagar senare begravdes han på Highgate-kyrkogården i närvaro av Engels, döttrarna med män och ett fåtal vänner. Hans död väckte ingen större uppståndelse. Engels skrev de flesta nekrologerna som publicerades, men förutom korta notiser i en del tidningar var det få som uppmärksammade Marx’ bortgång. Men samtidigt inleddes den process som bara sex år senare skulle skapa en ny International och som åtta år senare officiellt skulle göra honom till den ideologiska fadern till världens största arbetarparti, det tyska socialdemokratiska partiet, och snart även för hela Internationalen.

Familjen Marx levde vidare genom de kvarvarande döttrarna och barnbarnen. Den avlidna Jenny hade varit gift med fransmannen Charles Longuet, journalist och medlem av Pariskommunen, och fick liksom sin mor många barn. Av fem pojkar, överlevde fyra. Två av dem levde fram till mitten av 1900-talet. Marx var mycket förtjust i Jennys barn och på ålderns höst lekte han med dem liksom han gjort med sina egna barn. Två av barnen följde i sin fars och farfars spår och var aktiva inom arbetarrörelsen. En av dem, Marx favorit Edgar, blev 1938 medlem i det franska kommunistpartiet.

Den andra dottern Laura gifte sig 1868 med Paul Lafargue, en radikal av kreolskt ursprung. De fick tre barn som alla dog som små. Efter Marx död bodde de i Frankrike, där Paul och Laura deltog i politiken och efter Engels död 1895 kunde de köpa ett stort hus med hjälp av ett arv från Engels. Där besöktes de av bland annat Lenin och hans fru 1910. Året efter begick paret Lafargue gemensamt självmord. Enligt ett efterlämnat brev därför att de nu var gamla och fattiga och inte ville ligga det franska socialistpartiet till last.

Även den tredje dottern, Eleanor, tog sitt liv. Efter en lång kärlekshistoria med en äldre fransk kommunard och journalist, som Marx tyckte mycket illa om, inledde hon efter faderns död ett förhållande med Edward Aveling, en läkare och darwinist som redan var gift men separerat från sin fru. Edward försökte göra sig ett namn inom radikala kretsar, men betraktades som en charlatan av de flesta. Senare började han stjäla Eleanors tillhörigheter och sälja dem, hade mängder av andra kvinnor (en av dem gifte han sig hemligt med, trots att han redan var gift), och till slut orkade inte Eleanor längre. Efter att ha vigt sitt liv åt att publicera dittills outgivna manuskript av sin far och försöka sig på en teaterkarriär begick hon självmord i mars 1898, 43 år gammal.

Även Marx son med Helene Demuth, Freddy, fick ett sorgligt liv. Han uppfostrades av en arbetarfamilj men kunde hälsa på sin mor, som efter Marx död flyttat till Engels och skötte om dennes hushåll. Efter moderns död 1890 började han umgås med sina halvsyskon (vilket han inte visste), och han blev mycket god vän med Eleanor. Engels avslöjade sanningen om faderskapet dagen innan han dog, men det påverkade inte sonens liv. Han gifte sig och fick en pojke, och efter det att hustrun rymt från honom med en annan man uppfostrade han sin son ensam. Det sista livstecken som finns efter Freddy Demuth är ett brev han skrev 1910 till Laura. Då levde han under fattiga förhållanden i London och sonen körde taxi. Strax efteråt flyttade sonen till Australien och Freddy försvann i historiens mörker.

Marx liv sammanföll med övergången från efterdyningarna av den franska revolutionen till framväxten av det moderna industrikapitalistiska samhället. Hans teorier bär spår av denna utveckling och innehåller såväl den franska revolutionen som en revolutionens ”idealtyp” som uppfattningen om den moderna arbetarrörelsens roll och uppgift i skapandet av ”det klasslösa samhället”. På så sätt syntetiserar han olika faser av det moderna västerländska samhällets utveckling i sina teorier, och när han efter sin död blev aktuell i Ryssland kom hans synsätt att användas i även mindre utvecklade länder.

Det är svårt att urskilja väl avgränsade teorier i hos Marx men det råder enighet om att vad som kallas hans alienationsteori, hans materialistiska historieuppfattning och hans teori om kapitalets rörelselagar är tre centrala delar. Till detta kan man koppla revolutions-, klass-, stats- och andra delteorier, men de tre huvudsakliga områdena som nämndes ovan kommer att behandlas i var sitt kapitel, innan hans politiska insatser kort tas upp. En sammanfattning av Marx livsverk görs i det avslutande kapitlet.

Den alienerade människan

Innehållet i Marx alienationsteori är mycket omdiskuterat. Saken blir inte lättare av att Marx själv aldrig framställde sin analys av den moderna människans alienation som en formell teori, och att den skrift där analysen görs först publicerades 1932 i första bandet av Marx- Engels samlade verk. Sedan dess har analysen gett upphov till en mängd kontroverser, inte minst i det kommunistiska Östeuropa där den till och med ansågs olämplig och togs bort ur senare upplagor. Samtidigt använde oppositionen mot stalinismen den i sin kritik av förhållandena under kommunismen.

Teorin finns i de så kallade Ekonomisk-filosofiska manuskripten som Marx skrev under sin första Parisvistelse 1843-44 som förberedelse till en bok som aldrig blev färdig. Därefter använde han inte ordet alienation, eftersom det påminde om de av Marx så kritiserade tyska unghegelianernas tankar. Därför menar många att Marx övergav sin alienationsteori, men det finns andra tecken på att han kvarhöll de grundläggande idéerna även om själva ordet sällan finns i senare verk. Detta har gett upphov till en debatt om ”den unge Marx”, som skrev om alienationen, och ”den mogne Marx”, som var mera vetenskapsman och mindre filosof. Även i väst har denna fråga dominerat ”marxologin” (läran om Marx) under lång tid.

Begreppet ”alienera” och dess substantiv ”alienation” har en lång historia. Det betyder ”utsöndra” eller ”avskilja” och alienation betyder således ”utsöndring” eller ”avskiljning”. Inom filosofin har begreppet också använts i betydelsen ”bli främmande för” eller ”främmandegöra” och i det är i denna betydelse som Marx främst använde det. Den franske upplysningsfilosofen Jean-Jacque Rousseau använde begreppet om den förlust av frihet som skapandet av samhället innebar för människan, eftersom hon då inte längre kunde leva i ett fritt naturtillstånd utan blev beroende av andra människor. Men den omedelbara bakgrunden till Marx alienations teori finns i den tyska traditionen, främst hos Hegel och unghegelianerna.

Hegel använde begreppet både i betydelsen ”avyttring” (på tyska Entäusserung) och ”främmandegörande” (på tyska Entfremdung). Hela Hegels filosofi byggde på att allting i universum i grunden var Gud eller ande, och universums historia handlade om att denna ande strävade efter att lära känna sig själv som ande. Eftersom anden, för att lära känna vad den är, måste veta vad den inte är, skapar anden den materiella världen. Världen – naturen och samhället – är något främmande för anden, och i skapelsen alieneras därför anden från sig själv. Men denna alienation är nödvändig för att anden ska kunna lära känna sig själv.

Universum och dess historia är således en del av anden, men naturen kan inte bli medveten om detta. Det är bara människorna som kan bli medvetna om sin delaktighet i anden, och den mänskliga historien är historien om hur människorna utvecklar allt högre kunskap om sig själva och om sin roll i andens bildningsgång. Här har det mänskliga arbetet en speciell betydelse. När människor arbetar, skapar materiella ting utifrån sina idéer, ger de ifrån sig en del av sig själva, eller med andra ord, avyttrar anden och materialiserar en del av den. Anden blir därmed genom arbetet en del av världen.

Arbetet är därför samtidigt en avyttring för människorna som det är ett led i andens av-alienering. När människorna insett att andens djupaste väsen är frihet och förnuft och att hela världshistorien strävar mot förverkligandet av detta, kan anden finna sig själv i verkligheten och därmed nå kunskap om sig själv. Detta sker när människorna skapat den förnuftiga staten, som lär människorna att friheten bara finns i ”insedd nödvändighet” och att friheten finns i det gemensamma och inte i det individuella. Det var denna stat som enligt Hegel hade börjat skapas i samtidens Preussen.

Hegels filosofi handlar i grunden om att människorna ska inse sin plats och roll i historien och inte utgå från vare sig den individuella människan eller det individuella medvetandet. De ingår alltid i ett större sammanhang. För att förstå individen måste man först förstå detta sammanhang. Detta sammanhang var enligt Hegel i grunden av andlig natur, vare sig man kallade det Gud, Iden eller, Världsanden. Denna idealistiska grund kritiserade en grupp av Hegels efterföljare, främst den för Marx så betydelsefulle Ludwig Feuerbach. Feuerbach använde ett liknande dialektiskt synsätt som Hegel men ”förvärldsligade” dennes filosofi. I stället för att utgå från ”anden” utgick han från ”världen” och försökte förklara förekomsten av ”det andliga”, framför allt religionen, utifrån ”det världsliga”.

I Kristendomens väsen som utkom 1841 förklarade Feuerbach att religionen var skapad av människan eftersom hennes världsliga villkor är så eländiga. Religionen uttrycker i grunden människans dröm om en bättre tillvaro och den kan inte försvinna förrän människornas villkor på jorden förbättras. Det är alltså inte Gud som har skapat människan som kristendomen lär utan det är människan som skapat (föreställningen om) Gud. Människan har utrustat denna sin föreställning om Gud med makt att själv skapa och därmed underordnat sig sin egen skapelse. När denna mänskliga skapelse utrustats med makt som gör människan själv (som skapat Gud) maktlös, har människan enligt Feuerbach blivit främmande för sig själv.

I religionen uttrycks således människans främlingskap inför sig själv, och ”den kritiska kritiken” måste avslöja den omkastning av skapare och skapelse som religionen bygger på. Även Marx, som liksom Engels och andra radikala unghegelianer blev starkt påverkad av Feuerbachs bok, betraktade religionen som ett uttryck för människornas världsliga nöd. Men Marx för analysen vidare och försöker förklara varför människornas världsliga villkor är som de är. I sin egen alienationsteori uppehäller han sig inte längre vid religionen utan inriktar sig på att förklara världen. Detta skedde efter hans möte med ”de materiella intressena” under tiden som journalist i Köln 1842/43 och hans första läsning av de engelska ekonomerna sommaren 1843.

I Ekonomisk-filosofiska manuskripten utgår Marx inte från det mänskliga eländet i allmänhet, utan han grundar sin alienationsteori i det speciella sätt att arbeta som blev allt vanligare i Marx’ samtid och som nu dominerar de utvecklade länderna. Detta sätt är lönearbetet och innebär att en person säljer sin förmåga att arbeta till en annan människa mot en lön, för vilken han eller hon kan köpa de saker som behövs för att överleva. Lönearbetet har funnits som arbetsform sedan länge, men den industriella revolutionen och framväxten av det borgerliga samhället på 1700- och 1800-talen gjorde denna form mera vanlig. Det var enligt Marx ett kännetecken för det nya samhället att människorna delades upp i två klasser: en klass som skaffade sig privatägt kapital och en klass som var egendomslös och tvingades att sälja sin arbetsförmåga för att överleva.

De Ekonomisk-filosofiska manuskripten innehåller långa stycken där Marx kritiserar ekonomerna för att de utgår från den enskilde individen och för att de betraktar privategendomen som något ”naturligt” som hör till människans väsen. Den store ekonomen Adam Smith hade femtio år tidigare analyserat den nya ekonomin. Hans modell utgick från den ensamme Robinson Kruse på den öde ön som genom sitt eget arbete skaffar sig sitt ”kapital”. Sedan när Fredag dyker upp börjar Robinson byta saker med honom och senare dras även Torsdag in i varuutbytet. På så sätt försökte Smith åskådliggöra privategendomens ursprung i den enskilde individens arbete och handelns växande utbredning utifrån fria individer som träder i kontakt med varandra och byter sitt överskott på jämlik basis.

Marx kritiserar denna föreställning om att individen är en utgångspunkt för historien och för den ekonomiska vetenskapen. Gång på gång kommer han senare tillbaka till denna fråga. Enligt Marx är nämligen både individen och privategendomen ett resultat av historiska processer och måste därför förstås som något som historien frambringat och inte som något som är ”naturligt”. Individen är ett resultat av de förändringar som samhället genomgått från feodalismen till industrikapitalismen, och i en viss mening har de enskilda människorna blivit ”friare” i det moderna samhället. Tidigare var de mera bundna av ståndstillhörighet, skråregler och livegenskap, förutom att både de outvecklade kommunikationerna och den bristande språkförmågan gjorde det svårt att resa eller flytta till andra platser.

När livegenskapen avskaffas och bönderna slås ut av lagar och bristande tillgång till jord, uppstår en egendomslös klass som inte kan försörja sig med egna arbetsredskap och jord. Dessa levde ett kringströvande liv, främst i England, innan andra lagar och den begynnande industrialiseringen tvingade in dem i fabriker och gruvor. Många år senare analyserar Marx denna process i Kapitalet, liksom han även analyserar utvecklingen av den andra sidan, privategendomen. Inte heller den är enligt Marx något som är utmärkande för människan som art. Och också den har uppkommit genom en historisk process.

När Marx talar om privategedomen är det inte i form av personliga tillhörigheter som skor eller kläder utan det handlar om ägandet av de medel – jord, fabriker, arbetsredskap etc. – som behövs i produktionen. Denna typ av privategendom utgör grunden för ansamlandet av kapital på enskilda händer, och den historiska process vari detta sker är långt ifrån så fridfull som historien om Robinson Kruse ger sken av. I själva verket handlar den om erövrandet och exploaterandet av nya kontinenter, om utslagning av fattiga bönder och hantverkare och om ansamlandet av väldiga rikedomar i ett fåtal händer. På så sätt är framväxten av lönearbetet och privategendomen två sidor av samma historiska process, och de är också två sidor av det moderna samhällets produktionsprocess. Privategendomen behöver lönearbetaren för att det överhuvudtaget ska produceras, och lönearbetaren behöver privategendomen för att överleva.

Denna uppdelning av människor i privatägare och lönearbetare får märkliga konsekvenser. Ju mer lönearbetaren arbetar och producerar, desto rikare blir hans motpart, privatägaren. Lönearbetaren avyttrar sin arbetsförmåga och materialiserar den i sin produkt, men eftersom produkten inte tillhör honom, utan privategendomen, skiljs han från sin egen avyttring. Man får sin lön, det är sant, och den ska han leva på. Men det är också det enda som är intressant för lönearbetaren, själva produktionen intresserar honom inte. Detta märks, menar Marx, tydligt i det faktum att så snart som lönearbetaren inte behöver arbeta skyr han sitt arbete som pesten.

Detta beror inte på att lönearbetaren är ”lat”, som en del anser. Det beror i stället på att lönearbetaren är alienerad från sin egen skapande förmåga, att den har blivit främmande för honom och utnyttjas av andra. Detta är desto mera allvarligt, menar Marx, eftersom ett kännetecken för människan är just hennes speciella sätt att producera. Alla djur måste ha mat och i vissa fall värme för att överleva, så också människor. Men djuren tar vad som finns i naturen, vissa kan samla ihop ett lager som räcker över vintern, men de producerar inte sina nödvändiga livsuppehållande medel. Människan är det enda djur som producerar sina förnödenheter och det är denna produktion som enligt Marx skiljer människan från andra djur.

Men människan producerar inte bara aktivt sina förnödenheter. Produktionen förändras och utvecklas i historien och sättet att producera är helt olikt i ett modernt samhälle jämfört med på stenåldern eller på medeltiden. När människan förändrar sin produktion, förändrar hon också sig själv. Hon får nya behov som ska tillfredsställas (behövdes det bilar på stenåldern?), och hon förändrar därmed sig själv. Människan producerar därför inte bara ting, hon producerar också sin egen natur och är den enda art som gör det. Människan har ingen över historien vilande natur. Hon är bestämd av den tid och den plats hon lever på. Visserligen finns det vissa gemensamma drag hos alla människor i alla tider och på alla platser, såsom att hon producerar, tänker och talar. Men vad och hur hon producerar och vad hon tänker och talar skiljer sig åt i olika historiska epoker.

Även tänkandet och språket är enligt Marx en konsekvens av utvecklingen av den mänskliga produktionen. Ett drag hos människan är nämligen att hon inte producerar individuellt. Hon är alltid indragen i en social produktion, en produktion tillsammans med andra människor. Människan utvecklar språk och tänkande – ”det införlivade språket” – genom sin praktiska verksamhet, och både språket och tänkandet sätter sin prägel på hennes natur. Genom produktionen, språket och tänkandets historiska variationer blir människan en historisk varelse som förändras i den historiska utvecklingen. Det är alltså främmande för Marx att tala om att ”människan har alltid varit på samma sätt, och hon kan aldrig bli annorlunda”. Tvärtom, människan har enligt Marx ännu bara sett sin ”förhistoria”, då hon är utlämnad åt naturens krafter och samhällsförhållanden hon inte kan göra någonting åt.

Hittills har människor levt under knappa förhållanden, uppdelade i olika klaner, stånd och klasser, och det har förts en ständigt kamp mellan dem. Hela Marx vision om ett kvalitativt annorlunda samhälle, det kommunistiska klasslösa samhället, vilar på tanken att människan kan fortsätta att utvecklas, och att de förhållanden som råder i det borgerligt kapitalistiska samhället inte är eviga. I början av sin intellektuella verksamhet analyserade Marx dessa förhållanden på ett mycket generellt plan, men kom senare att försöka analysera de samtida förhållandena mycket mera konkret, för att se vilka tendenser som fanns i samhället och försöka påverka utvecklingen.

Den starkaste tendensen som Marx såg i början av 1840-talet var den allt snabbare utbredningen av ett nytt sätt att producera förnödenheter. Detta sätt att producera vilar på uppdelningen av människor i privatägare av det produktiva kapitalet å ena sidan och egendomslösa lönearbetare å den andra. Senare i sitt liv kom Marx att analysera hur detta nya produktionssätt fungerar, hur det uppstod i historien och vilka långsiktiga effekter och vilken möjlig framtid det har. I sin ungdomsskrift Ekonomisk-filosofiska manuskripten skriver han nästan uteslutande om vilka effekter den nya produktionen har för människan. Det är därför vissa Marxtolkare inte vill räkna in denna analys i den ”riktige” Marx teorier, eftersom han behandlar ett mer filosofiskt och mindre ett sociologiskt eller ekonomiskt tema. Andra menar däremot att denna ungdomsanalys ligger till grund även för de senare teorierna och att dessa blir obegripliga om man inte tar med analysen av den moderna människans alienation i dessa. I slutkapitlet återkommer vi till detta problem.

Bakom Marx teori om den moderna människans alienation ligger hans uppfattning om vad människan är som art betraktad. Vi har pekat på att mäniskan är den enda varelse som producerar sina egna förnödenheter och att detta gör henne till en historisk varelse. Vidare att människan är en social varelse som genom språket och tänkandet förbinds med andra människor. Men genom språket är också människan en medveten varelse, som i sin produktion först planerar vad hon ska producera och sedan producerar det utifrån sin andliga föreställning. Senare i Kapitalet jämför Marx människan med biet, vars mest fulländade vaxkaka byggs på instinkt medan även det sämsta mänskliga hus byggs utifrån en medveten plan.

När människan producerar (arbetar), gör hon det därför på ett sätt som skiljer henne från djuren. Det är hennes arbete som skiljer människan från djuren, därför att människan har först en föreställning om resultatet av sitt arbete, och i arbetet förverkligas denna föreställning på ett bättre eller sämre sätt. Därför finns i arbetsprodukten en del av den mänskliga andligheten nedlagt. Människan har, med ett uttryck från alienationsteorin, avyttrat sin andlighet i arbetsprodukten. Denna andlighet grundar inte Marx, som Hegel, i Gud eller en universell andlighet. För Marx är den verkliga levande människans andlighet nog för att förstå hennes differentia specifica (särskiljande drag).

I denna fråga både bygger Marx på Hegel och tar avstånd från honom. Liksom Hegel menar Marx att arbetet är det som skiljer människan från djuren, men medan Hegel menade att det andliga arbetet, arbetet med idéer, var det förnämsta, betraktade Marx det materiella arbetet, arbetet med den materiella världen, som det grundläggande. Det materiella arbetet var enligt Marx grundläggande därför att det är nödvändigt för människan att överleva. I sin materialistiska historieuppfattning utvecklar Marx denna tankegång till en hel historieuppfattning (se nästa kapitel), och hela sitt liv framhäver han det materiella arbetets betydelse för mänskligheten.

Människan är således en varelse som utmärks av att hon i sitt arbete använder både sitt medvetande och sin kropp när hon producerar de förnödenheter hon behöver. Hon gör det under vissa historiska betingelser som varierar med samhällets utvecklingsnivå och utifrån vissa utvecklade behov. Det är här som den moderna formen för arbete – lönearbete – kommer in och blir så förödande för den moderna människan. Alienationsteorin hävdar inte att ”allt var bättre förr” eller att slavar och livegna var lyckligare än lönearbetare. Enligt Marx är slaveriet, livegenskapen och lönearbetet tre olika former av exploatering. Varför lönearbetet kan ses som en form av exploatering, fjärran från Adam Smiths och de övriga liberalernas tes om ”jämlikt utbyte” mellan företagaren och lönearbetaren, återkommer Marx till i Kapitalet. I Ekonomisk-filosofiska manuskripten analyserar han endast vilka konsekvenser lönearbetet har för lönearbetaren som människa, utifrån den människouppfattning han utvecklat.

Eftersom grunden i lönearbetet är att lönearbetaren formellt sett är ”fri” (som Marx säger är han fri att svälta ihjäl om han vill) och måste gå till kapitalägaren och sälja sin förmåga att arbete för att ta medel att köpa de förnödenheter han behöver för att överleva, kan egentligen ingen klandra vare sig honom eller den som köper hans arbetskraft. Men när lönearbeteren, ”för att inte svälta ihjäl”, sålt sin arbetsförmåga, inträffar vare sig han vill det eller inte en alienationsprocess. Då arbetsköparen inte är intresserad av lönearbetarens ”andlighet” utan av dennes förmåga att utföra de arbetsmoment som andra bestämt, splittras lönearbetaren som människa upp i två delar: en andlig del som är hans egen och en kroppslig del som tillhör den som köpt hans arbetskraft. Det som är specifikt mänskligt, den intima relationen mellan människan som andlig och som kroppslig varelse, splittras i två delar, och dessa delar blir främmande för varandra. På så sätt blir lönearbetaren främmande för sig själv.

Denna typ av alienation märks i situationer då en lönearbetare med invanda handgrepp utför en mekaniserad handrörelse samtidigt som han i sitt medvetande är någon annanstans. Detta beror enligt Marx inte på något ”fel” på den enskilde lönearbetaren utan på lönearbetets struktur. Att likgiltighet och ointresse för den konkreta produktionen från lönearbetarens sida har varit en ständig följeslagare tilllönearbetets utbredning vittnar tusentals fall om, likaså alla försök att knyta lönen till utförd produktion i olika ackordssystem. Även senare tiders försök att skapa en ”företagsanda” (som till exempel den så kallade Volvoandan) bland lönearbetarna kan förstås mot bakgrund av denna ”strukturella likgiltighet”. Här handlar det om att inbegripa även lönearbetarens ”andlighet” i köpekontraktet.

Men lönearbetarens främlingsskap inför sig själv är bara en typ av alienation som lönearbetet medför. Vi har tidigare varit inne på att människan avyttrar en del av sin ”andlighet” i arbetsprodukten, och under lönearbetet kommer denna arbetsprodukt att tillhöra en för lönearbetaren främmande människa. Lönearbetaren blir därför främmande även för sin produkt, eftersom den tillfaller en annan. Det är få, om ens någon, som under industriellt lönearbete kan peka på en maskin eller en bil och med stolthet säga: ”Denna har jag tillverkat och lagt ned min själ i”. Både produktionen och produkten blir anonyma för producenten och det som kännetecknar arten människa – den medvetna produktionen av förnödenheter – övergår under lönearbetarformen till en anonym produktion med en producent som enbart är intressant som kroppslig, det vill säga djurisk varelse.

Men lönearbetaren blir inte bara främmande för sin egen skapande förmåga, det vill säga för sig själv, och för resultatet av sitt arbete, produkten. Han blir också främmande för andra människor. Eftersom en varelse av arten människa är ett socialt väsen som via språket och medvetandet är sammankopplad med andra människor, inte minst i produktionen, leder lönearbetets uppstyckning av producenten i två delar – en andlig och en kroppslig – nödvändigtvis till en klyvning av den mänskliga socialiteten. Om ”fria associerade producenter” (som Marx kallar arbetsformen under kommunismen) i sociala former planerar och tillsammans utför arbetet, styckas människorna under kapitalismen upp i av andra planerade produktionssystem. Den produktiva grunden för det sociala livet försvinner i lönearbetet och den sociala gemenskapen bygger i stället på ickearbetet, på fritiden. (Marx modifierar detta senare genom att säga att just ställningen som lönearbetare gentemot det privatägda kapitalet utgör en grund för gemensamt agerande, men det är inte själva produktionen, utan den objektiva ställningen i produktionsprocessen som utgör grunden för detta klassagerande för lönearbetarna).

Lönearbetet gör således att arbetarna blir främmande för varandra som människor och i konkurrensen om de arbetstillfällen som finns kan olika grupper och kategorier av lönearbetare bli fientligt inställda till varandra. Här kan man påminna om olika nationella, regionala, etniska och rasmässiga konflikter som funnits bland arbetare vid många tillfållen i historien. Denna tendens till splittring av lönearbetarklassen kan motverkas av insikten om den ovan nämnda gemensamma klasspositionen, men denna klassolidaritet hotas hela tiden att brytas upp av den grundläggande alienationen i lönearbetet.

Men inte bara andra, objektivt lika lönearbetare blir främmande för den enskilde producenten. Även summan av alla människor och deras relationer – samhället – blir en främmande kraft för honom eller henne. Samhället är ju egentligen summan av alla de handlingar som samhällets invånare utför, men under lönearbetarförhållandet framträder samhället – och speciellt ”ekonomin” – som en egen makt som ingen kan göra någonting åt. Det är bara alltför lätt att i dagens ekonomiska kris se hur politiska ledare och professionella ekonomer hela tiden hänvisar till ”vad som måste göras”, utifrån tanken att ekonomin är något opersonligt som liksom naturen har sina egna lagar. Det paradoxala är att det stämmer under lönearbetar-kapitalförhållandet, det vill säga under kapitalismen, då sådana lagar faktiskt finns. Senare analyserar Marx just dessa lagar, men här påpekar han att dessa lagar inte är ”naturlagar”, utan att de i grunden beror på själva den grundläggande arbetsformen, uppdelningen av produktionen i privatägt kapital å ena sidan och ”fritt” lönearbete å den andra. För både kapitalet och lönearbetaren framträder ”ekonomin” som en oövervinnelig makt som alla måste underkasta sig. För att övervinna denna makt måste själva det grundläggande förhållandet, både lönearbetet och privatkapitalet, avskaffas. Det är detta som är den sociala innebörden i den socialistiska revolutionen.

Den femte och sista typen av alienation som Marx behandlar (de tidigare fyra är lönearbetarens främlingskap inför sig själv, inför produkten, inför andra människor och inför samhället) är människans alienation från sin art. Detta är både den mest dunkla och den mest intressanta aspekten av lönearbetets alienation. Marx menar, som vi såg, att det som i grunden skiljer människan från djuren är hennes speciella sätt att producera sina livsnödvändiga förnödenheter. Där djuren tar vad som finns i naturen, omvandlar och bearbetar människan naturen utifrån sina behov (jmf. Adam och Eva i paradiset, som i detta avseende ”levde som djur”). Det är ingen större skillnad på människor och djur i deras respektive reproduktiva funktioner, vila, äta, sova, värma sig, avla barn etc. Men lönearbetet kastar om detta förhållande, så att när människan utför det som är specifikt mänskligt, det vill säga producerar, betraktas och behandlas hon enbart som ett arbetsdjur (jfr. en oxe eller en häst framför plogen), medan när hon utför sina ”djuriska” reproduktiva handlingar känner hon sig som människa. I arbetet är hon ett djur, på fritiden är hon en människa. Genom denna omkastning försvinner den individuella lönearbetarens mänsklighet i produktionen och det är först på fritiden som lönearbetaren kan leva och känna sig som människa. Men då utför han det som även djuren måste utföra, vilket medför att människan under lönearbetet utmärks av att hon förlorat sin mänsklighet i produktionen och söker vinna sin mänsklighet på sin fritid, i sina djuriska funktioner. Till detta kommer (som Marx senare analyserar) att fritiden under kapitalismen främst används till reproduktion av arbetskraften. För att uttrycka det i moderna termer: helgen och semestern används till att man ska orka gå till arbetet igen på måndagen eller efter semestern.

Idag när lönearbetet är så utbrett och för de flesta människor så naturligt verkar kanske Marx ”spekulationer” om lönearbetets alienation relativt främmande. Man ska då komma ihåg att Marx levde i en brytningstid mellan det gamla och det nya samhället, och att den självklarhet med vilken de flesta av oss idag försörjer sig via lönearbete inte på samma sätt betraktades som givet. Marx hade i första hand det industriella arbetets utbredning i åtanke när han skisserade sin alienationsteori och där är det relativt lätt att se att denna typ av arbete, förutom att vara fysiskt krävande och mentalt nedbrytande, stod i strid med grundläggande mänskliga värden. Reaktionena på införandet av lönearbetet inom jordbruket och den tidiga textilindustrin var också starka. Sönderslåendet av maskinerna som ersatte den tidigare mera hantverksmässiga produktionen i den så kallade ludditrörelsen i England och begynnande strejker på enskilda arbetsplatser som inträffade strax innan Marx formulerade sin alienationsteori, och denna verklighetsbakgrund är en viktig faktor för att förstå den. Men dess betydelse är större än så. Den försöker inte bara förklara reaktionerna på den tidiga industrialismens många gånger outhärdliga förhållanden. Den försöker även ge ett perspektiv på själva grunden i det moderna samhället: Uppdelningen av människor i en klass som med mössan i handen ber att få sälja sin arbetsförmåga till den klass som genom allehanda åtgärder skaffat sig monopol på samhällets produktionsmedel.

Marx analys av den moderna människans främlingsskap är som nämnts mycket omdiskuterad, både bland marxister och anti-marxister. Bland de förra har Marx åsikt att det är lönearbetet i sig och inte enbart ägandet av kapital som leder till alienationen lett till problem. Det räcker således inte att förstatliga produktionsmedlen för att alienationen ska avskaffas. Även lönearbetet måste ersättas med ”de fria producenternas association”. Detta blev extra känsligt då både Sovjetunionen och övriga kommunistländer fortsatte med lönearbete efter att ha förstatligat jord och fabriker efter kommunisternas makt övertagande, och att alienationen enligt teorin därför skulle finnas kvar.

Inte nog med det. Marx skriver också i Ekonomisk-filosofiska manuskripten om olika samtida riktningar inom kommunismen och kritiserar just den riktning som tror att lösningen på alienationen finns i ett statligt eller kollektivt ägande. Om man enbart förstatligar produktionsmedlen utan att avskaffa lönearbetet menar Marx att man gör hela befolkningen till lönearbetare hos en stadig monopolkapitalist, och att därför alienationen i ett sådant samhälle tar en extrem utbredning. Med tanke på utvecklingen i Östeuropa, där den första tidens revolutionära omvälvningar allt mer ersattes av en maktfullkomlig stat som svävade högt över människorna, kan man förstå att den socialistiska oppositionen mot stalinismen använde alienationsteorin i sin kritik. I länder som Jugoslavien, Tjeckoslovakien och Polen växte det fram grupper som anknöt till den ”unge Marx” och hans mera humanistiskt inriktade kritik av kapitalismen. Denna kritik riktade dessa grupper även mot förhållanden i ”den reellt existerande socialismen”. Därför uppstod det paradoxala förhållandet att man använde Marx för att kritisera en regim som själv påstod bygga på samme Marx, och utifrån detta kan man också förstå varför alienationsteorin var så farlig för regimerna i Östeuropa att man till och med förbjöd människor att studera den.

Efter Stalins död och det så kallade tövädret på 1960-talet blev det dock möjligt att läsa om och studera alienationsteorin även i Östeuropa. Flera undersökningar om ungdomsproblem och arbetarnas trivsel på arbetsplatser genomfördes då. Som väntat visade det sig att apatin och likgiltigheten var relativt utbredd, något som blir allt tydligare ju längre fram mot Sovjetkommunismens fall man kommer. Men alienationsteorin har också använts av många icke-marxistiska filosofer och samhällsvetare i olika undersökningar av det moderna västerländska samhället. Speciellt under och efter studentrevolten runt 1970 blev alienationstemat populärt och många förklarade både ungdomarnas uppror och de stora arbetarstrejkerna med att dessa grupper var ”alienerade i det moderna överflödssamhället”. Det räcker inte med bra lön och hög levnadsstandard, man måste också känna sig delaktig.

Marx alienationsteori blev således aktuell mer än hundra år efter dess tillkomst och den fortsätter att vara utvecklingsbar inte minst i nutiden då ”frihet och förnuft” skall härska efter upplösningen av ”ondskans imperium”. Frågan som alienationsteorin ställer är om den nuvarande inriktningen på ekonomin och politiken, vinstgivande företag för högsta möjliga ekonomisk tillväxt, i grunden verkligen tillfredsställer människors behov. Är det bara resultatet av produktionen som är intressant, inte själva produktionens uppläggning och genomförande? Experiment med så kallade självstyrande grupper inom bilindustrin (där både Volvo och SAAB har deltagit) har visat att arbetstillfredsställelsen ökade kraftigt i denna typ av produktion, men bilindustrins kris har gjort att den bedömts som mindre lönsam. Här visar sig tydligt Marx utgångspunkt i sin alienationsteori: För kapitalet är lönearbetaren ingen människa, utan ett arbetsdjur som existerar för att föröka kapitalet. En produktion som utförs under alienerade förhållanden kan aldrig utgå från producenternas mänsklighet, utan måste utgå, från det privatägda kapitalets behov. Detta gäller även om kapitalet är statligt ägt, så länge som lönearbetet är den dominerande arbetsformen. Att bara avskaffa privategendomen räcker således inte. För att alienationen ska kunna avskaffas måste även lönearbetet omvandlas och andra former av samhällelig produktion skapas. Hur denna skulle eller kommer att se ut kunde inte Marx uttala sig om eftersom det enligt honom tillhörde framtiden.

Marx idéer om sambandet mellan lönearbete och alienation kom som nämnts inte att publiceras under hans livstid. Huruvida han skulle ha utvecklat sin skiss till en genomarbetad teori om han inte hade blivit utvisad från Paris och flyttat till Bryssel är omöjligt att säga. Den planerade kritiken av ekonomin och politiken som Ekonomisk-filosofiska manuskripten är ett förarbete till förverkligades aldrig, och väl i Bryssel slog Marx in på en annan bana. Men innan han var klar med sin kritik av sina tidigare vänner bland unghegelianerna skrev han, tillsammans med Engels, en bok och planerade ytterligare en bok vilken, som vi såg i det förra kapitlet, inte heller den publicerades. Dessa två böcker, Den heliga familjen och Den tyska ideologin, innehåller ett annat av Marx bidrag till historie- och samhällsvetenskapen, den så kallade materialistiska uppfattningen om historien. I det följande kapitlet ska vi därför kort diskutera bakgrunden till och innebörden i denna historieuppfattning.

Den materialistiska historieuppfattningen

Den materialistiska historieuppfattningen som Marx och Engels utvecklade åren efter det att Marx hade skisserat sin alienationsteori kan vid första påseendet förefalla enkel, nästan banal. Dess grundläggande tanke är att det viktigaste i samhället är produktionen av ”mat och dryck, kläder och bostad” och många andra ting som människor behöver för att leva. Detta enkla, men av många förbisedda faktum är enligt Marx grundläggande i historien, och det är lika viktigt i dag som det var för tiotusen år sedan. Därför måste varje försök att förstå och förklara historien utgå från detta faktum.

Marx menar att det är produktionen av dessa livsuppehållande saker som bestämmer samhällets uppbyggnad och utseende, de politiska striderna och de viktigaste tänkesätten. Med ett nutida uttryck kan man säga att ekonomin dominerar samhällsutvecklingen, och att den faktor som syvende och sist bestämmer vad som sker är ekonomins utveckling. I dag när massmedia, politiker och de flesta människor i sin vardag ser ekonomin som den avgörande faktorn i både samhällets, hushållens och individens liv kan det förefalla som om Marx tes är fullständigt bekräftad och att det därför inte finns någon anledning att uppehålla sig vid den. Men när den materialistiska historieuppfattningen först framställdes var den nog så omvälvande. Tidigare hade historien framställts utifrån ”de stora männen”, motsvarande talesättet ”Sveriges historia är dess konungars”. När historien började uppfattas som en sammanhängande utveckling och inte som olika historier med en mängd hjältar och skurkar var det främst den andliga utvecklingen som sattes i centrum. Det viktigaste exemplet var Hegel som i sin framställning av den mänskliga historien menade att den främst ”utspelade sig på andens område”. Den faktor som Hegel menade gjorde historien till en sammanhängande utveckling var andens bildningsgång, där människornas allt större insikt i och kunskap om universums och den mänskliga historiens roll i den var själva drivkraften.

Även de radikala unghegelianerna fortsatte med vissa undantag denna andliga eller idealistiska historieskrivning. För dem var filosofin den kraft som skulle förändra samhället, och den filosofiska kritiken av allt bestående skulle avslöja det existerande samhällets brist på ”frihet och förnuft”. När de vanliga människorna i Tyskland inte verkade intresserade av filosofernas bemödanden tog några av dem avstånd från ”massan” och menade att den inte ville ha någon frihet eftersom den inte var intresserad av den radikala filosofin. Detta var en av anledningarna till att Marx bröt med unghegelianerna och kom att söka andra vägar till ”människans frigörelse”.

Det fanns också en annan riktning inom historieskrivningen som hade uppstått under upplysningstiden och som byggde på en materialistisk människouppfattning. Efter ifrågasättandet av den helt igenom religiösa världsbild som dominerat under medeltiden hade förhållandet mellan Gud eller det andliga och världen eller det materiella blivit en omtvistad fråga. Många, som den franske filosofen Rene Descartes – som dog efter att ha fått lunginflammation i det kalla Stockholm när han besökte drottning Kristina – delade upp verkligheten i två från varandra helt skilda delar: En andlig som tillhörde Gud och en materiell som tillhörde världen. I kritiken mot den katolska kyrkan som växte fram under upplysningstiden kom många att helt förneka den andliga verkligheten och betraktade människan som enbart en fysisk och materiell varelse. Människan bestod i grunden bara av materia och atomer och hennes historia uppfattades som rörelser av denna materia.

Den tidigare nämnde Ludwig Feuerbach kan ses som en tysk variant av de franska upplysningsmaterialisterna. Liksom dem postulerade Feuerbach en över historien vilande ”mänsklig natur” som var knuten till hennes materiella existens i världen. Detta uttryckte Feuerbach vitsigt i sin aforism ”Der Mensch ist was er ißt” (människan är vad hon äter). Marx blev som tidigare nämnts mycket påverkad av Feuerbachs materialism, men blev snart kritisk även mot honom (och indirekt också mot den franska 1700-talsmaterialismen). Det han vände sig emot var just tanken på en fixerad mänsklig natur som aldrig kunde förändra sig. I några korta meningar som Marx skrev ned som en förberedelse för Den tyska ideologin kom denna kritik mot Feuerbach till uttryck. Dessa anteckningar fann Engels när han gick igenom Marx manuskripthögar efter dennes död, och de publicerades 1888 som ett bihang till Engels egen bok Ludwig Peuerbach och den tyska filosofins slut, där de fick namnet ”Feuerbachteserna”.

I dessa teser, som han sedan utvecklar i Den tyska ideologin, hävdar Marx att Feuerbach och ”den dittillsvarande materialismen” inte förstod den aktiva sidan av människan. Om hon enbart vore en materiell varelse som bara reagerade på materiella stimuli skulle ju all historisk förändring vara omöjlig. Därför, menar Marx, har den aktiva sidan av människans liv utvecklats av den idealistiska människouppfattningen, fast bara ensidige och abstrakt. Hos Feuerbach faller materialism och historia isär, och ”i den mån han är materialist är han inte historiker, och i den mån han är historiker är han inte materialist”. Marx försöker här skapa en grund för en historisk materialism, en materialism som inte bygger sin uppfattning om människan på en fysikalisk materialism där hon reduceras till enbart materia.

I sina teser slår Marx även mot andra håll. Den på Marx tid så vanliga uppfattningen att ett framtida socialistiskt samhälle skulle bli möjligt genom att man uppfostrade människorna till att bli socialister, vilket till exempel den franske ”utopiske socialisten” Henri Saint-Simon hävdade, avfärdas med att ”även uppfostraren måste uppfostras”, och att uppfattningen ”delar upp samhället i två hälfter, varav den ena är höjd över samhället”. Marx menar att även ”uppfostraren” är en produkt av samhället och att hans idéer är en del av det. De tyska unghegelianerna, och även filosoferna i allmänhet, får kritik för sitt analyserande sätt i den aforism som vid sidan av några meningar i Kommunistiska manifestet tillhör Marx mest bevingade ord: ”Filosoferna har hittills bara tolkat världen. Vad det gäller är att förändra den”.

I en av teserna kommer Marx in på ett svårt kunskapsteoretisk problem, nämligen frågan om på vilka grunder människan kan få sann kunskap om världen. Liksom frågan om idealism eller materialism hade denna fråga debatterats mycket sedan medeltiden, då bibelns ord var grunden för anspråken på sanning. I huvudsak två riktningar hade urskilt sig. En kallades empirism och hade främst utvecklats i England. Denna riktning menade att människan via sina sinnesintryck kunde bygga upp en sann kunskap om världen och att därför all verklig vetenskap måste vara empirisk, det vill säga bygga på sinneserfarenheter av världen. En annan riktning, som var mera utvecklad i Tyskland, förnekade inte sinnenas betydelse, men menade att alla sinnesintryck måste ordnas av det mänskliga förståndet för att bli kunskap. Här sågs grunden till kunskapens möjlighet mera i det mänskliga förnuftets sätt att fungera. Därför kallas denna riktning rationalism (ratio = förnuft). De flesta filosofer som sysslat med denna fråga menade dock att både sinnesintrycken och förnuftet spelade en roll. Det som skilde riktningarna åt var mera vilken del man betraktade som primär i kunskapsprocessen.

Marx menar att frågan är felställd och att det inte går att finna några enkla, abstrakta grunder för den mänskliga kunskapen, vare sig i sinnena eller i förnuftet. I stället är kunskapen någonting som måste bevisas i den mänskliga praktiken, i människans agerande i världen. Utanför människans liv och handlande i världen finns det inga kriterier på vad som är sant och falskt och denna fråga om tänkandets sanning är, menar Marx, ”skild från praktiken enbart en akademisk fråga”. Denna kunskapsteoretiska tes är desto viktigare som Marx själv aldrig utförligt skrev om sin vetenskapliga metod. På ett fåtal ställen skisserade han dock vad han menade vara ett riktigt vetenskapligt arbetssätt och i nästa kapitel ska vi kort diskutera det.

Dessa ”Teser om Feuerbach” är viktiga att ha som bakgrund när Marx och Engels för första gången uttrycker sin materialistiska historieuppfattning i den skarpa ”avrättningen” av de tyska unghegelianerna i Den tyska ideologin. Uttrycket ”den tyska ideologin” syftar just på unghegelianernas filosofi som enligt Marx inte var så världsomstörtande som filosoferna själva inbillade sig. I början av boken ironiserar han över vilka oerhörda revolutioner Tyskland genomgått med hjälp av den unghegelianska rörelsen på bara ett fåtal år. I jämförelse med dessa omvälvningar var de hittillsvarande strider och revolutionerna intet, problemet var ”bara” att allt detta enbart skett ”på tankens område”. I själva verket, menar Marx, bygger unghegelianernas allt djärvare filosofiska kritik på en outvecklad verklighet, då Tyskland ännu långt in på 1800-talet i huvudsak var ett feodalt samhälle. Den kamp som Tyskland stod inför och som skulle föra landet till samma moderna nivå som Frankrike och England skulle inte komma att utkämpas på tankens område utan inom ekonomin och politiken. Därför var unghegelianerna mest frasmakare som totalt missuppfattat villkoren för tyskarnas befrielse.

Som en motvikt mot unghegelianernas ”fraser” skisserar Marx och Engels vad de kallar ”den verkliga historien”. Den handlar om handelns utbredning, den ökande motsättningen mellan land och stad, men framför allt om produktivkrafternas utveckling. Produktivkrafter är ett viktigt begrepp i den materialistiska historieuppfattningen, och betecknar enkelt uttryckt de krafter som människorna har till sitt förfogande för att utvinna råvaror och producera förnödenheter. Detta begrepp inbegriper såväl arbetsredskap och maskiner som arbetsorganisation och kulturell nivå. Man kan därför inte säga att det enbart betecknar ”materiella faktorer”. Även sociala och tankemässiga förhållanden ingår. Produktivkrafterna kan ses som den samlade nivån i människans utnyttjande av naturen.

Vid sidan av detta begrepp talar Marx även om ”kommunikationsformer”, vilket senare döps om till produktionsförhållanden. Detta begrepp betecknar de sociala och samhälleliga former vari produktionen sker, som till exempel ett samhälles ägandeförhållanden och klasstruktur. Varje produktion sker alltid på en viss utvecklingsnivå av produktivkrafterna och inom vissa samhälleliga former. Marx hypotes är att produktivkrafter och produktionsförhållanden i samhällen som fortsätter att utvecklas står i ett positivt förhållande till varandra, och att produktionsförhållandena då gynnar produktivkrafternas vidare utveckling. När i stället produktionsförhållandena har blivit ”fjättrar” för produktivkrafternas vidare utveckling stagnerar samhället. Det blir då allt mer konfliktfyllt och så småningom genomgår det revolutionerande omvälvningar.

Detta samspel mellan produktionsförhållande och produktivkrafter är något objektivt som utvecklas långt bortom de enskilda människornas möjlighet att göra någonting åt det. Det är överindividuella historiska processer det handlar om och Marx menar att detta är huvudförklaringen till den hittillsvarande utvecklingen av produktionen. I såväl övergången från det antika samhället till det feodala som i övergången från det feodala till det kapitalistiska har dessa processer varit inblandade. I båda fallen gynnade först produktionsförhållandena den vidare utvecklingen av produktivkrafterna, men när de senare blev till hinder, det vill säga när produktionen sjönk, fattigdomen och konflikerna ökade och den fortsatta produktionsutvecklingen krävde ett nytt samhälle, inträffade perioder av revolutioner. På detta sätt bygger den historiska utvecklingen i grunden på samspelet mellan produktionsförhållande och produktivkrafter, vilket är en av grundtankarna i den materialistiska historieuppfattningen.

Men den av Marx framlagda historieuppfattningen innehåller mera. Förutom att grunda den mänskliga historien i produktionens utveckling menar han att även andra delar av ett samhälle kan förstås utifrån dess produktionssätt. Detta begrepp betecknar samspelet mellan produktivkrafter och produktionsförhållanden, och Marx talar om ett antikt, ett feodalt och ett kapitalistiskt produktionssätt (senare talar han också om ett asiatiskt produktionssätt). Han menar att dessa epoker i mänsklighetens historia har uppvisat så särskiljande drag vad gäller såväl produktivkrafter som produktionsförhållanden att man kan tala om helt olika sätt att producera. Där antikens produktion till stor del byggde på slavarbete var livegenskapen grunden i det feodala produktionssättet. På motsvarande sätt är det moderna lönearbetet grunden i det kapitalistiska produktionssättet.

Dessa olika produktionsformer motsvaras också av skilda politiska förhållanden och av skilda förhärskande tankesätt. Under antiken trodde man att vissa människor var underlägsna andra och att det därför var rätt att de var slavar åt andra fria och överlägsna människor (detta tänkande förekom också i till exempel USA under slaveriet). Under medeltiden sanktionerade kyrkan tron på en gudomlig samhällsordning där de olika stånden skulle vara avskilda från varandra och där man framför allt inte skulle försöka rubba den av Gud inrättade samhällsordningen. Under kapitalismen, då lönearbetarna formellt är ”fria”, kan ett tänkande som hyllar den enskilde individen och dennes rättigheter bli dominerande och sanktioneras av såväl andliga som värdsliga myndigheter.

På liknande sätt har de olika epokerna helt skilda politiska maktförhållanden som på ett eller annat sätt motsvarar produktionens utveckling. Under slavsamhället är den politiska makten enbart förbehållen de fria medborgarna och slavarna är helt utestängda från de politiska besluten. Inom ramen för detta kan det politiska systemet variera, som under den grekiska antiken där styrelseskicket varierade mellan tyranni, oligarki (fåtalsvälde) och demokrati. Men denna demokrati gällde bara en liten del av befolkningen: de slavägande fria männen.

Under medeltiden var den politiska makten knuten till jorden. Här utgick rätten att bestämma från den ställning en person eller familj intog i förfogandet över jorden, men varken herremannen eller den livegne ägde den i formell mening. I stället fanns ett komplicerat system av rättigheter och skyldigheter, där herremannen kunde vara tvingad att hålla med riddare och arméer och beskydda ett visst område, medan den livegne fick tillträde till en gård mot att han var skyldig att även arbeta på herremannens gods. Här hade den livegne bonden således inte förfoganderätten över jorden, snarare förfogade jorden över honom. Så småningom uppstod fria städer som var undantagna från detta komplicerade system av rättigheter och skyldigheter. Det var utifrån dessa städer som det nya kapitalistiska produktionssättet växte fram.

Under detta produktionssätt, där ”de direkta producenterna”, lönearbetarna, i formell mening är fria, växer det fram ett nytt politiskt system. Först är den politiska makten knuten till ägandet av jord och kapital, sedan uppstår den moderna politiska demokratin som bygger på tanken ”en man, en röst”. Detta är möjligt då det kapitalistiska samhället splittrar upp människorna i enskilda individer, både vad det gäller ägarna till produktionsmedlen och lönearbetare. Därför blir individen den viktigaste enheten både inom produktionen, i politiken och i tänkandet. En kapitalistisk produktion kan även kombineras med mera diktatoriska politiska system som till exempel fascism, men det är fullt möjligt under stabila förhållanden med parlamentarisk demokrati.

Varje historisk epok består således av vad Marx senare kallar en ”ekonomisk bas” (produktivkrafter och produktionsförhållande) och ”en politisk-juridisk och ideologisk överbyggnad”. I stabila samhällen fungerar dessa tre nivåer i samhället på ett ömsesidigt förstärkande sätt, men när den vidare utvecklingen av produktionen förhindras uppstår motsättningar inom hela samhället. Inte bara produktionen påverkas, utan det utvecklas även nya politiska krafter och nya idéer och samhället hamnar i ett revolutionärt stadium. När de gamla produktionsförhållandena har uttömt sin förmåga att utveckla produktivkrafterna uppstår en klass som representerar ett nytt produktionssätt, och kampen mellan det gamla och nya antar formen av en klasskamp. Gång på gång kan ”framtidens klass” besegras i de politiska striderna men i det långa loppet har den historien på sin sida. Om samhället ska fortsätta att utvecklas kommer den till sist att segra och inrätta ett mera utvecklat samhälle.

Denna modell över sambandet mellan produktionens utveckling och förekomsten av revolutioner hämtade Marx främst från övergången från det feodala samhället till det kapitalistiska under senmedeltiden. Här hade bourgeoisin utvecklats i de fria städerna och krävde allt större frihet för sitt sätt att producera med privatägt kapital och fria lönearbetare. Gentemot dem stod den jordägande adeln, kyrkan och i vissa fall kungamakten, och alltifrån den engelska revolutionen på 1600-talet till den stora franska revolutionen 1789 utkämpades den strid som till slut förde bourgeoisin till makten. Den gamla adeln representerade i denna strid det gamla samhället och det gamla sättet att producera (med livegna bönder, konsumera överskottet och sträng religiös disciplin), medan bourgeoisin representerade ett nytt produktionssätt (med fria lönearbetare, investering av överskottet, utveckling av tekniken och en liberal ideologi).

Denna revolutions teori ligger bakom Marx tanke på proletariatets revolutionära roll i det kapitalistiska samhället. Liksom bourgeoisin under det sena medeltida samhället var den klass som ”bar framtiden i sitt sköte” är de lönearbetande proletärerna det under det kapitalistiska samhället. Bourgeoisins objektiva roll har alltså förändrats i historien från att vara en revolutionär klass i det gamla samhället till att bli en konservativ kraft i det nya. Men detta gäller enbart i politiken och i tänkandet. Inom produktionen tvingar konkurrensen och nödvändigheten av allt större vinster inom företagen bourgeoisin att fortsätta att revolutionera produktionen.

I Kommunistiska manifestet, som är en enkel och populärt skriven framställning av den materialistiska historieuppfattningen, skriver Marx att bourgeoisin revolutionerar alla existerande samhällsförhållanden genom sitt sätt att göra produktionen allt mera effektiv och vinstgivande. Detta är bourgeoisins som är den härskande klassen under kapitalismen – dilemma:

Å ena sidan driver den samhället allt hårdare framåt i sin jakt på profit och förstör allt som ”är heligt och invant”, å andra sidan vill den behålla den politiska makten och det ideologiska herraväldet. När dess politiska och ideologiska makt är hotad kan den stödja diktatoriska regimer, rent av fascism, för att behålla den grundläggande makten över produktionen. Detta har hänt ett flertal gånger i historien. Tyskland under nazisterna eller Chile under Pinochet är bara två exempel.

Den materialistiska historieuppfattningen riktar således sin udd mot flera håll. Först och främst ger den ett alternativ till en idealistisk historieuppfattning som sätter ”andens” eller kunskapens utveckling i centrum utifrån tanken att människornas historia bäst förstås som en andlig eller kulturell utveckling, där människorna utifrån den ökande kunskapen inrättar allt modernare institutioner. Gentemot detta hävdar Marx att politiska institutioner, tankesätt, kultur och moral byggs upp utifrån utseendet på den produktiva verksamheten i samhället. Men Marx kritiserar också en ”ohistorisk” materialism som uppfattar människans historia som styrd av oföränderliga materiella lagar. Tvärtom hävdar han att de grundläggande lagarna för samhället varierar i olika historiska epoker, och att det bara finns allmänna och abstrakta förhållanden som är lika i alla historiska epoker, såsom att människor måste äta, dricka och klä sig för att leva, att de utnyttjar naturen på ett annat sätt än djuren och använder mer eller mindre utvecklad redskap etc. i sin produktion.

På detta sätt riktar sig den materialistiska historieuppfattningen mot två håll. Den materialiserar den tidigare idealistiska historieuppfattningen och den historiserar den tidigare materialismen. Som en följd av detta relativiserar den också de olika uppfattningar som människor har om sin omvärld, och den försöker knyta de uppfattningar som finns i ett samhälle både till det produktionssätt de tillhör och till de klasser som hyser dem och som har intresse av dem. Eftersom det enligt Marx inte finns någon utanför historien liggande punkt varifrån en ”världsande” kan bedöma innehållet i olika uppfattningar, måste även samhällsvetenskapen ses som en historisk vetenskap. Därmed uppstår problemet hur Marx kan hävda att han arbetar vetenskapligt och inte bara skapar ytterligare en ideologi. Vi skall återkomma till detta i nästa kapitel i framställningen av Marx teori om ”det borgerliga samhällets ekonomiska rörelselag”.

Den materialistiska historieuppfattningen fick ett starkt genomslag under 1800-talet, delvis då den framställdes som den första riktigt vetenskapliga historiesynen i ett klimat som var mycket positivt till vetenskapen. Gentemot de tidigare idealistiska historieskrivningarna, som var inriktade på ”stora män” eller tankens utveckling, kunde man nu börja undersöka ”materiella faktorer” som jordbrukets eller industrins utveckling. Den ekonomiska historien blev en viktig faktor för att förstå den totala samhällsutvecklingen, och både politik och idéutveckling förstods mer och mer som bihang till ekonomins utveckling. Speciellt efter det att Charles Darwin hade publicerat sin revolutionerande bok Om arternas ursprung 1859, kombinerades ofta den materialistiska historieuppfattningen med Darwins utvecklingslära. Även Marx var imponerad av Darwins teori, som han i ett brev till Engels kallade ”den naturhistoriska grundvalen för vår teori”. Marx ville till och med dedicera den outgivna andra boken av Kapitalet till Darwin, men denne av böjde artigt detta hedersbevis från den runt 1870 ökände ”röde terrordoktorn ”.

Marx själv använde sin historieuppfattning för att analysera händelser i sin samtid vid ett flertal tillfällen, främst efter den stora revolutionen 1848-49 och under Pariskommunen 1871. Med hjälp av den menade han sig kunna tränga bakom ”det ytliga virrvarret” och komma åt de ”djupare liggande intressena” i de dramatiska händelserna. Efter det att revolutionen hade misslyckats och Marx, liksom tusentals andra revolutionärer, tvingats fly till England, skrev han i sin kortlivade tidskrift Neue Rheinische Zeitung: Politisch-Ökonomische Revue en analys av händelseutvecklingen mellan 1848 och 1850. Dessa artiklar gavs sedan ut i bokform av Engels kort före hans död 1895. Samtidigt fick Marx möjlighet att skriva för den amerikanska tidningen New York Daily Tribune, men på grund av sin dåliga engelska överlät han åt Engels att skriva den första artikelserien om den tyska revolutionens utveckling. Trots detta publicerades artiklarna i Marx namn (då han behövde pengarna), och när de publicerades som bok under titeln Revolution och kontrarevolution av dottern Eleanor 1891 var det fortfarande under Marx namn. Först senare upptäcktes det rätta förhållandet. Slutligen kunde Marx publicera en analys av den franske kejsaren Louis Bonapartes statskupp den 2 december 1851 i tid skriften Revolution i USA, som gavs ut av Marx vän Joseph Weydemeyer. Denna gavs sedan ut på nytt 1869 av Marx själv under titeln Louis Bonapartes 18:e Brumaire.

I alla dessa artiklar använder Marx (och Engels) sin materialistiska historieuppfattning för att tränga bakom ”det yttre sken som döljer klasskampen”. Bakom huvudaktörerna under och efter revolutionen fanns olika klassintressen, och det är dessa klassintressen som Marx försöker lyfta fram i sin analys. Upproret i februari 1848 hade riktats mot den så kallade Julimonarkin, som under ledning av Louis Philippe kommit till makten genom revolutionen 1830, vilken i sin tur avsatte kungaätten bourbonerna som hade regerat genom Ludvig XVIII och Karl X sedan Napoleon slutgiltigt störtats 1815. Under Julimonarkin hade en fraktion av bourgeoisin, bankirer, börsmatadorer, järnvägskungar, ägare av kol- och järngruvor och skogar och godsägare regerat. Det var en svindlarnas och ”börsklipparnas” tid, inte helt olikt det 1980-tal vi har i färskt minne, något som enligt Marx avslöjades av bankiren Lafitte som efter revolutionens seger i juli 1830 i triumf yttrade: ”Hädanefter kommer bankirerna att härska”.

Oppositionen mot detta ”svindlarnas herravälde” blev allt mer utbrett, och när potatissjukan och missväxt kombinerades med en handels- och industrikris 1845 och 1846 blev läget ohållbart. Louis Philippe störtades i februari 1848 av en samlad opposition. Den nya regeringen bestod av en kompromiss mellan de olika klasserna som hade störtat Julimonarkin. Denna kompromiss bröts i juniupproret, då Paris arbetare gjorde revolt mot den nya regeringen och grymt slogs ned av general Cavaignac. Mer än 3000 arbetare avrättades och 15000 sändes i exil. Enligt Marx ”kämpade ingen mer fanatiskt under junidagarna för att försvara äganderätten och återupprätta krediten än Paris småborgare – kafévärdar, resturangägare, småhandlare, krämare, hantverkare osv.” Arbetarna som varit en aktiv kraft i februarirevolutionen var de första som offrades i den nya republiken.

Under tiden hade de franska bönderna, som genom olika skatter hade fått betala revolutionens kostnader, fått inflytande på händelseutvecklingen genom den konstituerade nationalförsamling som utsetts genom allmänna val och som sammanträdde i maj. Denna utarbetade en författning, och den 10 december valdes Napoleon Bonapartes brorson, Louis Bonaparte, till president på fyra år. För bönderna var namnet Bonaparte ”inte en person, utan ett program” eftersom Napoleon hade gjort dem fria från adeln, spekulanter och kreditörer. Dennes brorson, som enligt Marx var ”den enfaldigaste mannen i Frankrike som fick den mångfaldigaste betydelse”, kunde dra nytta av farbroderns strålglans och regerade Frankrike med fast hand. Han återinförde många lagar som gällt före februarirevolutionen, och när oppositionen i nationalförsamlingen blev allt för stor upplöste han den, men i det nyval som hölls segrade ändå de radikala republikanerna, som stöddes av de småborgerliga klasserna. De försökte nu få stöd av arbetarna, men dessa kom ihåg sveket året innan. Till slut kunde Louis Bonaparte slå ned den republikanska oppositionen, men samtidigt växte rojalisterna fram som ett hot.

Den rojalistiska oppositionen bestod av två fraktioner, dels legitimisterna som stödde kungahuset Bourbon, dels orleanisterna som stödde Louis Philippe som hade varit hertig av Orleans innan han blev kung 1830. Men varför stödde olika grupper de båda kungahusen? Var det bara trofasthet mot ätterna och deras symboler liljan och trikoloren? Nej, menar Marx utifrån ett typiskt historiskt-materialistiskt betraktelsesätt, det var mycket mera som skilde anhängarna till de båda kungahusen åt. Det var de olika gruppernas materiella existensbetingelser som gjorde dem till anhängare av respektive kungahus: ”Under bourbonerna hade storgodsägarna regerat med sina svartrockar och lakejer, under orleanerna var det storfinansen, storindustrin, storhandeln dvs. kapitalet med dess följe av advokater, professorer och frasmakare.” Konflikten mellan de båda kungaätterna grundade sig på motsättningen mellan land och stad och rivaliteten mellan jordegendom och kapital. De inblandade personerna kunde tro annorlunda och utgå från principer och vänskapsband, men Marx menar att liksom man i privatlivet inte utgår från vad en person säger sig vara utan i verkligheten är, måste man när man analyserar historiska strider skilja vad personerna inbillar sig och deras egentliga intressen. Därför var kampen mellan anhängarna till de båda kungahusen ett uttryck för olika klassintressen, vilka också representerade olika produktionssätt: det feodala och det kapitalistiska.

Kampen mellan rojalisterna och Louis Bonaparte blev allt mera intensiv under 1850 och 1851, och de förra använder parlamentet i sina försök att beskära presidentens makt på ett sätt som påminner om den nuvarande kampen i Ryssland mellan parlamentet och president Jeltsin. Louis Bonaparte försökte bland annat skriva om författningen så att han kunde återväljas som president, men parlamentet gick emot honom. Den 2 december 1851 genomförde så presidenten en statskupp med hjälp av militären. Han häktade mer än 20000 personer, upplöste parlamentet och skreven ny författning som lade all makt i hans egna händer. Ett år senare, den 2 december 1852, lät han utropa sig till kejsare, och i en folkomröstning fick han överväldigande stöd från främst bönderna för åtgärden. Cirkeln från den förste Napoleon var sluten i och med att han nu tog sig namnet Napoleon III.

I Louis Bonapartes 18:e Brumaire (titeln anspelar på den förste Napoleons statskupp den 9 november 1799, som enligt den av den franska revolutionen inrättade kalendern inträffade den 18 brumaire) förklarar Marx böndernas starka stöd till den nye kejsaren med deras materiella existensbetingelser. Det var inte enbart namnet Bonaparte som väckte det starka bifallet, utan det förhållandet att bönderna levde isolerat i sina byar, utan kontakt med varandra. Den franska landsbygden var full av dessa byar med ett dussin gårdar, och några dussin av dessa byar bildade ett departement. På Marx tid levde den största delen av den franska befolkningen på detta sätt och den bildade den franska nationen ”ungefär som en säck med potatis bildar en potatissäck”. Genom sitt isolerade liv kunde de inte delta i den politiska kampen i Paris och i städerna. De kunde därför inte representera sig själva utan måste representeras av en auktoritet. Denne auktoritet måste ”uppträda som deras herre”, skydda dem mot andra klasser och ”sända dem regn och solsken från ovan”. På grund av stödet från denna stora massa kunde Napoleon III undertrycka alla andra klasser och underordna hela samhället under den verkställande makten. Denna typ av politisk makt, som verkar sväva över samhället och dess klasser, kallas sedan dess ”bonapartism” och uppträder som en relativt fredlig diktatur. I Napoleon III:s fall varade hans välde till nederlaget i krigen mot Tyskland 1870.

Om Marx i Klasstriderna i Frankrike 1848-50 och Louis Bonapartes 18:e Brumaire analyserar uppkomsten av det andra kejsardömet kom han i sin tredje konkreta analys av Frankrike, Pariskommunen, analysera dess fall. Men Napoleon III:s avsättning den 4 september 1870 var förspelet till en än mer dramatisk händelseutveckling. Utanför Paris stod de tyska trupperna och efter en lång belägring kapitulerade Paris den 28 januari 1871. Segrarna kunde utropa det tyska kejsardömet. Under belägringen hade det delats ut vapen till invånarna och ett nationalgarde hade bildats. När den franska regeringen, som hade flyttat ut till Versaille, försökte avväpna nationalgardet den 18 mars gjorde detta uppror. Hela Paris kom i de upproriskas händer och någon vecka senare valdes en ny styrelse, Pariskommunen. Under två månader lyckades parisarna hålla stånd mot trupperna från Versaille, men i maj lyckades dessa inta staden och genomföra en veritabel massaker på de upproriska. Tusentals människor avrättades, tiotusentals fängslades och deporterades till andra sidan Atlanten och ett järnregemente infördes. Överallt var hetsen stor mot ”de ansvarslösa proletärerna” som hade gjort uppror och erövrat makten från den lagliga regeringen.

Under sin två månaders långa existens hade kommunen genomfört en mängd reformer. Den hade avskaffat den stående armén och infört allmän beväpning, efterskänkt hyresskulder, begränsat lönerna för kommunmedlemmarna till en ordinär arbetarlön, skilt kyrkan från staten och avskaffat nattarbete och pantbanker. När Marx analyserar alla dessa åtgärder menar han att de var ett uttryck för världshistoriens första försök att inrätta en arbetarklassens regering och därmed bygga en ny stat. Denna nya stat skilde sig från den gamla genom att den avskaffade alla de privilegier som förut varit knutna till höga positioner i samhället. Den försökte också föra en politik som gynnade arbetarna och de allra fattigaste. Även om Marx senare medgav att Pariskommunen ännu inte kunde vara en socialistisk stat såg han den ändå som ett förebud om en sådan.

Orsaken till att Pariskommunen inte kunde betraktas som en fullt utvecklad socialistisk stat var att de ekonomiska förhållandena i Frankrike ännu inte var så utvecklade att en sådan stat var möjlig. Enligt Marx kunde ett socialistiskt samhälle bara skapas i mycket utvecklade länder, eftersom socialismen annars bara riskerade att bli ”de fattigas jämlikhet”. Den statsmakt som hade uppstått under den absoluta kungamaktens tid, och som enligt Marx tjänade den uppåtstigande borgarklassen som ett mäktigt vapen mot det feodala samhället, hade nu utvecklats till ett förtryckande instrument i bourgeoisins händer gentemot proletariatet. Därför kunde arbetarklassen inte överta denna stat med dess stående armé, polis, byråkrati, prästerskap och rättsväsende och låta den tjäna dess egna syften. Arbetarna måste skapa en ny statsmakt och Pariskommunen var enligt Marx det första exemplet på detta.

Det är ett typiskt kännetecken för den materialistiska historieuppfattningen att den på detta sätt försöker se de olika klasserna och deras materiella existensbetingelser som en bakgrund till olika samhällsinstitutioner och händelser i historien. Även om Marx aldrig utarbetade sin historieuppfattning till en utvecklad teori fanns perspektivet alltid närvarande i hans analyser. I ett förord till sin första egentliga ekonomiska skrift, den 1859 publicerade Till kritiken av den politiska ekonomin, kommenterar Marx sin intellektuella utveckling efter universitetsåren. Här skriver Marx att han i arbetet med sin kritik av Hegels stats- och rättsfilosofi kom fram till att varken staten eller rättsförhållandena kunde förstås utifrån någon idé eller utifrån sig själva, utan att de har sin rot i människornas materiella livsvillkor i samhället. I samma förord är Marx också noga med att påpeka att denna insikt endast är en ”ledtråd” i analysen av samhället och att den materialistiska historieuppfattningen inte ger ”ett recept eller ett schema” som enkelt förklarar allting. Varje analys av ett samhälle eller av en speciell utveckling måste noga studera de politiska och ideologiska förhållandenas relation till de materiella faktorerna i ett samhälle. Annars riskerar den materialistiska historieuppfattningen att liksom Hegels idealistiska uppfattning reduceras till en ”fras” där allting placeras in i ett på förhand uppgjort schema.

Efter Marx död, när marxismen började utvecklas och få en allt större spridning, blev det allt vanligare med just en sådan schablonuppfattning av den materialistiska historieuppfattningen där ”ekonomin” antogs styra allt annat i samhället. Engels klagade flera gånger på sin ålders höst på de unga tyska, radikaler som ”trodde sig ha förstått allt och förklarat allt när de funnit ett ekonomiskt motiv bakom ett handlande”. I stället hävdade han att vad han och Marx hade menat var att det fanns ett ”växelspel” mellan materiella och ideella faktorer och att den ekonomiska faktorn bara i sista instans kunde ses som den avgörande. Marx starka poängterande av att den mänskliga produktionen är något aktivt (se Feuerbachteserna ovan) övergick till att man såg ”ekonomin” som något självständigt som följde sina egna lagar. Det gick så långt att när sedan det tyska socialdemokratiska arbetarpartiet antog Marx teorier som sin officiella ideologi vid Erfurtkongressen 1891, ansåg många att socialismens seger var garanterad av Marx teorier och att partiet bara behövde organisera sig allt bättre och utveckla den kulturella nivån i väntan på att det kapitalistiska samhället av sig självt skulle övergå i ett socialistiskt.

Denna förändring av den materialistiska historieuppfattningen hade Marx själv delvis lagt grunden till genom sin teori om ”ekonomin” i Kapitalet. Många såg denna bok som ett konkret exempel på en historisk materialistisk analys av det samtida kapitalistiska samhället, och att Marx i denna bok hade funnit lagarna för det bokstavligt talat naturnödvändiga i det kapitalistiska systemets sammanbrott och den lika natur nödvändiga segern för socialismen. ”Socialismens seger”, menade många, ”är lika nödvändig och säker som det faktum att solen går upp i morgon”. Därför skulle socialismen inte komma genom någon speciell revolution utan genom att kapitalismen skulle mogna och till slut ”falla från grenen som ett moget äpple”. Trots det höll man fast vid den revolutionära retoriken om klasskamp och arbetarklassens makt och det var just denna diskrepans mellan verklig politik och revolutionär retorik som ”revisionisten” Eduard Bernstein ville ändra på. Han menade att partiet också i ord skulle framställa sig för vad det var: Ett på reformer inriktat hela folkets parti. Även om han först kritiserades kraftigt och många gånger blev nedröstad vid partiets konferenser och kongresser lade han ändå grunden till den moderna socialdemokratin.

Det borgerliga samhällets ekonomiska rörelselag

Marx arbete med vad han i ett brev till Engels i april 1851 kallade ”den ekonomiska skiten” kom att fylla huvuddelen av hans liv. Alltifrån det första mötet med ekonomiska teorier sommaren 1843 till de sista årens många försök att färdigställa II:a och III:e boken av Kapitalet var ekonomisk analys Marx huvudintresse och det område där han själv menade sig ha gjort den största insatsen. Han var mycket beläst på den existerande ekonomiska litteraturen och kommenterade flitigt andra tidigare verksamma och samtida ekonomer i sina egna skrifter. Själv förbigicks han i stort sett med tystnad av sin samtids ekonomer utanför den egna kretsen. De gånger han nämndes missuppfattades han oftast grovt. Till en lärobok i politisk ekonomi, som tysken Adolph Wagner gav ut 1879 och som delvis tar upp Marx teori, skrev Marx en rad ”randanmärkningar” där han tillbakavisar de värsta missförstånden och fäller kommentaren ”så många ord, så många dumheter. Ingenting annat än barnsliga dumheter!” Enligt honom var Wagner och andra samtida ekonomer” mörkermän som inte förstått ett ord av Kapitalet”.

Även efter hans död blev Marx ekonomiska teori mycket omdiskuterad och än i dag är man inte ense om dess rätta innebörd. Många hävdar till och med att Marx inte alls skapat en ekonomisk teori utan en bredare samhällsteori som handlar om hur allting i det kapitalistiska samhället, även icke-ekonomiska saker som till exempel kunskap, konst, litteratur, kärlek och tankar, förvandlas till ekonomi. Det speciella med Marx teori skulle i så fall vara att den inte enbart behandlar ekonomin, utan mera relationerna mellan ekonomin och andra förhållanden i samhället. Marx teori handlar enligt denna tolkning om hur kapitalet lägger under sig allt fler delar av samhället i sitt kretslopp och gör att en mängd saker som tidigare inte varit indragna i ekonomin blir varor som köps och säljs på en marknad.

En annan svårighet med Marx teori om kapitalet är att ungefär samtidigt som Marx dog började den teoretiska tradition som Marx verkade inom att ersättas av en ny, som kallas marginalistisk eller marginalnyttoekonomi och som i huvudsak fortfarande gäller. Den tidigare traditionen, som kallas klassisk politisk ekonomi, hade uppstått i övergången från det feodala samhället till det tidiga kapitalistiska och dess stora namn var skotten Adam Smith och engelsmannen David Ricardo. Marx hyste mycket höga tankar om bägge men deras efterföljare inom den liberala traditionen hade han mycket lite till övers för. Där Smith och Ricardo i varje fall försökt att utveckla ekonomin till en vetenskap hade efterföljarna enligt Marx förfallit till att bli ”vulgärekonomer” och ”apologeter” för kapitalet.

Därför ingick – som alltid vad gäller Marx – en stor del kritik av den samtida ekominiska teorin i hans ekonomiska skriftervilket redan tittlarna avslöjer. Hans första egentliga ekonomiska skrift var ett kortare häfte, runt 200 sidor långt, som hette Till kritiken av den politiska ekonomin. Även Kapitalet fick en liknande titel som underrubrik. Marx kritiserar i dessa inte bara den ekonomiska verkligheten under kapitalismen, utan även de teorier som försöker förklara och i många fall försvara denna verklighet. Men ordet ”kritik” hade inte riktigt samma innebörd på Marx tid som det har i dag. Det betydde också ”analys”, en betydelse som ordet hade i filosofen Immanuel Kants böcker Kritik av det rena förnuftet och Kritik av det praktiska förnuftet som publicerades i slutet på 1700-talet. Marx användning av ordet i sina ekonomiska verk hade delvis denna betydelse.

Förutom en mängd insprängda kritiska kommentarer till både den ekonomiska verkligheten och andras ekonomiska teorier i sin text ägnade Marx en hel bok åt enbart den ekonomiska teorins utveckling. Denna bok, som fick namnet Teorier om mervärdet och var den fjärde i Kapitalet-serien, publicerades i början av 1900-talet och är c:a 700 sidor lång. I den analyserar Marx den ekonomiska teorins historia och undersöker hur föregångarna hade försökt lösa det problem han menade sig ha löst med sin egen teori: problemet med profitens ursprung i den kapitalistiska ekonomin. Av allt det som Marx framställde i sin egen teori om det borgerliga samhällets rörelselag var hans mervärdeteori själva hörnstenen. Denna teori var enligt Marx själv hans viktigaste bidrag till den ekonomiska teorin.

Den klassiska politiska ekonomins grundproblem var dock från början inte hur det kom sig att de nya kapitalistiska företagen kunde skapa en profit. När en mera systematisk ekonomisk analys började utvecklas på 1600-talet var frågan mera vad som gjorde ett land rikt. Efter erövringarna av främmande kontinenter på 1500-talet, som inleddes med Columbus upptäckt av Amerika 1492, forslades mängder av guld, silver och dyra produkter till Europa från de erövrade områdena, och det var uppenbart för de flesta att rikedomen härstammade från dessa erövringar. I takt med att handeln växte blev de handelshus, furstehus och mer eller mindre enväldiga kungar som kontrollerade handeln allt rikare och det första svaret på frågan vad som gjorde ett land rikt blev att en förmånlig handel var den viktigaste faktorn. Att köpa billigt och sälja dyrt blev därför det viktigaste rådet till de furstar som ville utveckla sina stater och dessa försökte följaktligen också kontrollera de handelshus som växte upp runt om i Europa.

Under denna epok, som kallas merkantilismen, betraktade man således rikedomens orsaker i ett land ungefär som en enskild handelsman gör. Men när den första tidens rofferier av de oerhörda rikedomar som kunde forslas från de erövrade kolonierna övergick i en allt större handel både inom och mellan de europeiska länderna kom frågan upp vad som skulle säljas, och inte bara stjälas eller bytas mot värdelösa glaspärlor. Handelns vidare utbredning ställde därför produktionen av varor i centrum och en grupp ekonomer i Frankrike hävdade i början på 1700-talet att ett land inte bara blev rikt på förmånlig handel, utan på en allt större och bättre produktion. Eftersom jordbruket fortfarande dominerade på den tiden var det naturligt att se jordbruksproduktionen, vilket också inkluderade utvinnande av råvaror i till exempel gruvor, som den primära faktorn som gjorde ett land rikt. I stället för att enbart ägna sig åt handel borde därför staten uppmuntra produktionen av de basvaror som jordbruket – i vid mening – framställde, ty om landet producerade varor som gick att sälja kunde det också köpa en mängd varor. Därför berodde ett lands rikedom i grunden på den samlade produktionen, hävdade dessa så kallade fysiokrater. Eftersom jordbruket var grunden i all produktion och allt annat enbart var förädling av jordbruksprodukter skulle staten satsa just på jordbruket.

När den skotske filosofen och ekonomen Adam Smith år 1776 publicerade sin bok En undersökning av naturen hos och orsakerna till nationernas välstånd innebar det en veritabel revolution inom den ekonomiska teorin. Smith inte bara hävdade att fysiokraternas tonvikt på enbart jordbruksproduktionen var felaktig – all produktion, framför allt industriproduktionen, ledde till välstånd menade han – utan han argumenterade för att staten överhuvudtaget inte skulle lägga sig i landets ekonomiska liv. I stället för att som hos merkantilisterna skaffa sig monopol på handeln eller som hos fysiokraterna aktivt stödja jordbruks- och gruvhanteringen skulle staten låta den ekonomiska sektorn vara fri att utvecklas med så få restriktioner som möjligt. Staten skulle vara en ”nattväktarstat” och, vid sidan av att hålla ett försvar mot yttre och inre fiender, enbart skydda invånarna mot brott och garantera den privata äganderätten.

Smiths revolutionerande tanke var att om varje människa följer sitt högst privata egenintresse och försöker bli rik så kommer detta hela landet till godo. Det som garanterar detta är den ekonomiska marknaden, ty på den skapas och fördelas liksom av ”en osynlig hand” det välstånd som skapas i produktionen. Och det är absolut inte enbart produktionen av råvaror som skapar välståndet i ett land. Tvärtom, varje förädling av råvarorna skapar i sin tur allt mer förfinade varor som sedan kan säljas och konsumeras. Det som därför i grunden skapar ett lands välstånd är enligt Smith det mänskliga arbetet, vare sig det är jordbruks-, gruv- eller industriarbete.

Den faktor som mer än någon annan bidrog till en nations ökande rikedom var enligt Smith den tilltagande arbetsdelningen, både på marknaden och inom produktionen. Om varje människa kunde ägna sig åt det han eller hon var bäst på skulle den samlade effektiviteten öka högst väsentligt, och därför skulle det inte finnas några statliga eller skråässiga regler för vad en person skulle syssla med. Men den viktigaste arbetsdelningen utvecklades inom själva produktionen, därför att den med ett marxskt uttryck bidrog till att höja arbetets produktivkraft. Om man tar produktionen av knappnålar som exempel, vilket Smith själv gör i sin bok, så inser man att en person som ensam producerar dessa och själv rar räta ut ståltråden, klippa av den, vässa nålarna, sätta på ”knappen” och förpacka dem kan producera en mycket mindre mängd nålar än om en person spänner upp tråden, en annan klipper den, en tredje vässar, en fjärde sätter på knappar och en femte förpackar. Effektiviteten i produktionen av nålar skulle öka hundrafalt vid en uppdelning av arbetsmomenten och därmed skulle många fler nålar kunna produceras med samma mängd arbetskraft. Detta leder till att nålarna blir billigare och kan köpas av fler, vilket gör både mängden nålar och nyttan av dem mycket större.

Smith grundlade med sin bok den moderna liberala ekonomiska teori som i många avseenden står sig än i dag. Speciellt hans plädering för de ”fria marknadskrafterna” och att staten inte ska lägga sig i marknadens funktionssätt är ett viktigt drag i den ”nyliberala” riktning som dominerat det ekonomiska tänkandet sedan 1980-talet. Smith var väl medveten om att den nya ekonomi han förespråkade innehöll intressekonflikter mellan företagare och anställda, men han vände sig ändå främst mot adelsmännens ”improduktiva” användning av sin produktion och mot statens ingripande i ekonomin.

Smiths hävdande av att det mänskliga arbetet är den enda välstånds skapande aktiviteten i samhället och att allt värde som skapas bygger på mänskligt arbete kallas värdeteorin, och den kom att bli ett kännetecken på de flesta ekonomer i den klassiska politiska ekonomin fram till och med Marx. Det är denna objektiva värdeteori som ersätts med en subjektiv värdeteori i och med marginalnyttoteorins genomslag mot slutet av 1800-talet. Här står begreppet värde mera för den nytta en vara har för konsumenten och eftersom olika konsumenter har olika preferenser och smak finns det inget objektivt värde i en vara. Hos Marx och de tidigare ekonomerna betecknade begreppet värde den mängd arbete som fanns nedlagt i varje vara, oberoende av hur konsumenten uppfattade nyttan av varan.

Enligt Smith och dennes efterföljare David Ricardo är arbetet det enda som skapar värde, men samtidigt ffir de som producerar, lönearbetarna, inte allt värde. Men då uppstår frågan varifrån det värde kommer som går till företagarens privata konsumtion och till hans vinst. Eftersom många företagare också var verksamma i sitt företag kunde man anse att hans eget arbete producerade det värde han själv fick. Men varifrån kom vinsten? Några försökte förklara den med den allt högre effektivitet inom produktionen som arbetsdelningen innebar, andra med att vinsten var en ersättning till företagaren från samhället för att företagaren ställde sitt kapital till förfogande för produktion. Ett antal radikala ekonomer, som kallades ricardianska socialister eftersom de till stor del byggde på Ricardo, menade att företagarens vinst härrörde från att företagarna sålde sina varor till överpris eller betalade arbetarna för låg lön. I de fall de sålde sina varor till ett för högt pris kom vinsten ur det extra påslag de lade på varan. I de fall de betalade arbetarna för låga löner kom vinsten från det värde de lurade arbetarna på. Speciellt den sista förklaringen till vinsten – att den härrörde från att arbetarna var underbetalda – kom att bli
mycket vanlig inom socialistiska kretsar eftersom den tydligt visade den kapitalistiska utsugningen och gjorde det lätt att agitera bland arbetarna.

Den kapitalistiska produktionen byggde enligt denna teori på en fortgående ”stöld” från arbetarna, som den franske anarkisten Pierre-Joseph Proudhon skrev i sin bok Vad är egendomen? Många tror att detta även är Marx uppfattning, men som vi ska se är det precis tvärtom. Enligt Marx är denna ”stöldförklaring” av vinsten ingen förklaring alls. Varken teorin att företagaren tar ut för högt pris för sin vara eller teorin att arbetarna är underbetalda kan förklara hur kapitalismen kan fungera som ett ekonomiskt system. Om alla företagare tog ut för högt pris för sin vara vid försäljningen, måste ju någon också betala ett för högt pris. Varifrån kom då det värde som dessa betalade för mycket? Inte heller teorin att arbetarna lurades med för låga löner var hållbar eftersom den inte kunde förklara kapitalismens enorma expansion. Om det genom lurendrejeri tillskansade värdet enbart hade gått till företagarens konsumtion, såsom skedde med överskottsproduktionen under feodalismen, kunde teorin kanske ha haft ett visst fog för sig. Men eftersom vinsten i de kapitalistiska företagen investerades i ny och ofta utvidgad produktion, måste det någonstans ha skapats ett nytt värde, ett värde som inte fanns tidigare och som ledde till ackumulation och utökning av den befintliga produktionen.

Hemligheten bakom det kapitalistiska företagets vinst och ackumulation och överhuvudtaget det kapitalistiska systemets enorma expansiva förmåga låg i stället enligt Marx i själva varuproduktionen. Denna förklaring framställde Marx i den mervärdeteori som bildar hörnstenen i hans teori om det borgerliga samhällets ekonomiska rörelselag. Utgångspunkten för teorin är att den kapitalistiska ekonomin bygger på en allmän produktion av varor, saker som förs till en marknad för att säljas till den som vill ha varan och, vilket är mycket viktigt, har pengar att köpa den för. En vara är därför inte bara ett ting som tillfredsställer ett mänskligt behov, det är också en ting som byts mot det värde som pengarna respresenterar. En vara produceras inte första hand för att täcka ett mänskligt behov, utan just för att den ska föras till marknaden och bytas mot pengar.

För att analysera detta skiljer Marx mellan varans bruksvärde och dess bytesvärde. Bruksvärdet uttrycker den nyna någon har av varan och det är knutet till de konkreta egenskaperna varan som ett materiellt ting har (en stol har man för att sitta på, en rock för att värma sig med, en bil för att åka med etc.). Detta motsvaras således av den senare ekonomiska teorins värdebegrepp. Bytesvärdet uttrycker det värde som varan har i sin egenskap av vara, dvs. ett ting som bytes mot något annat ting eller värde. Det första problemet är varför en vara överhuvudtaget kan bytas mot en annan vara (eller pengar, vilket här bortses från). Vad är det som gör att en rock kan bytas mot ett par skor i vissa bestämda proportioner? Om en rock motsvarar värdet av 500 krpnor och ett par skor också motsvarar värdet 500 kronor kan de bytas mot varandra direkt. I analysen kan ”mellanledet” pengar därför tänkas bort. Det omedelbara svaret på denna fråga är att de kan bytas mot varandra därför att de har ett lika stort bruksvärde, att kunderna vill ha varandras respektive vara lika mycket. Men ett byte på marknaden som helt skulle vara beroende av tillfälliga nycker och smaker hos en mängd köpare kan aldrig vara stabilt. Därför menar Marx att det måste vara något annat än varans konkreta egenskaper som ligger bakom möjligheten att byta varor mot varandra i vissa proportioner.

Vad är det då ett par skor och en rock har gemensamt förutom att tillfredsställa mänskliga behov (deras bruksvärde)? Det gemensamma är att båda är resultat av levande mänskligt arbete. För att producera ett par skor arbetar man visserligen på ett annat sätt än för att producera en rock och därför skiljer sig det konkreta arbetet som ligger bakom respektive vara. Men bortser man från detta konkreta arbete och bara ser det som arbete vilket som helst, arbete som användning av energi – det vill säga bara ser det abstrakta arbetet – ser man att i både skorna och rocken ligger en viss mängd arbete nedlagt. Det är denna i varorna nedlagda arbetsmängd som gör att varorna kan bytas mot varandra i bestämda proportioner menar Marx. En varas bytesvärde bygger alltså på den mängd arbete som krävs för att
producera den och på marknaden möter den en annan vara som också kräver en viss mängd arbete för att produceras. För hållandet mellan varornas bytesvärde bestäms därför av förhållandet mellan den mängd arbete som åtgår för att producera respektive vara.

Denna arbetsvärdelära var egentligen inget nytt som Marx hade kommit på, det var en utgångspunkt även för tidigare ekonomer. Men det nya var att Marx nu finslipar analysen och framför allt att han drar in en speciell vara i samma analys. Denna speciella vara som han tar med i analysen är en mycket konstig vara som har den unika egenskapen att den kan producera mera värde än vad som behövs för dess egen produktion. En sådan vara försöker kapitalisten finna på marknaden och han finner den i den mänskliga arbetskraften.

Under kapitalismen har således den mänskliga förmågan att producera, att arbeta, förvandlats till en vara som köps och säljs på en (arbets-)marknad. Liksom varje annan vara kräver den en viss mängd arbete för att produceras. I fallet varan arbetskraft åtgår en viss mängd arbete för att producera den ”mat och dryck, kläder och bostad etc.” som arbetaren behöver för att leva. Den samlade mängden av detta arbete som åtgår för att producera allt en arbetare behöver är lika med arbetskraftens värde. När företagaren köper denna arbetskraft betalar han dess rätta värde och ger arbetaren en lön för vilken denne kan köpa de saker som behövs för att överleva. Arbetaren blir således inte ”lurad”, utan be normalt sett via sin lön samma värde som åtgår till att producera arbetskraften dag efter dag, vecka efter vecka, år efter år och generation efter generation.

Men när företagaren väl köpt arbetskraften för dess rätta värde använder han arbetarens förmåga att arbeta mer och längre än för att skapa värdet av arbetarens reproduktion, det vill säga lönen. Arbetskraftens nytta – dess bruksvärde – är nämligen att den är den enda vara som kan producera nytt värde. Företagaren använder denna förmåga i sin produktion och under en arbetsdag producerar arbetaren ett värde som är större än värdet av hans lön. Skillnanden mellan arbetskraftens bytesvärde – det arbetaren rar ut i lön och som ska täcka hans behov – och dess bruksvärde – det värde som arbetskraften kan producera – kallar Marx mervärde. Det är detta mervärde som förklarar det kapitalistiska företagets vinst och förmåga att ackumulera.

Att en människa kan arbeta mer och längre än vad som behövs för att försörja sig själv och sin familj är inget unikt för kapitalismen eller något nytt i mänsklighetens historia. I slavsamhället har slavägaren slavar just därför att de kan producera mer än vad som åtgår till att hålla dem själva vid liv. Ingen skulle ha slavar om hela deras produktion gick till dem, eftersom det då inte vore någon vits med slavarna. På liknande sätt var det under feodal tiden då en livegen bonde fick tillgång till en gård mot att han ett visst antal dagar i veckan gick till herremannens gods och brukade dess åkrar. Produkterna av arbetet på den ”egna” gården fick den livegne bonden behålla (minus diverse skatter till kyrkan och staten), medan produkterna av arbetet på herremannens jord gick till dennes konsumtion. Både slaven och den livegne bonden utförde vad Marx kallar ett merarbete, ett arbete vars produkter tillföll slavägaren respektive feodalherren.

Marx menar att kapitalismen i grund och botten bygger på samma princip, då de direkta producenterna – lönearbetarna utför ett merarbete som tas om hand av dem som äger produktionsmedlen. Under slaveriet är förekomsten av merarbete uppenbart eftersom slavägaren helt och hållet levde på resultatet av slavarnas arbete. Under livegenskapen är merarbetet kanske ännu tydligare eftersom bonden då skilde sitt arbete i tid och rum. Merarbetet var det arbete som utfördes på feodalherrens åkrar och vars produkter den då härskande jordbesittande klassen levde på. Under kapitalismen döljs emellertid detta merarbete eftersom det antar formen av ett mervärde. Lönearbetaren säljer sin arbetskraft och far ”rätt” betalt för den (det vill säga far betalt för vad det kostar att producera arbetskraften). Men eftersom lönearbetaren liksom slaven och den livegne bonden inte bara kan utan också måste arbeta längre än vad som åtgår för att skapa sitt eget värde) kan företagaren genom sitt monopol på ägandet av produktionsmedlen ta hand om merarbetets produkter. Detta sker inte genom att han ger vissa produkter till arbetaren och behåller andra produkter för sig själv såsom var fallet under tidigare epoker. Allt detta sker under kapitalismen i form av abstrakta värden. Därför syns inte exploateringen lika tydligt som i slavsamhället eller under feodaltiden.

Värdet hos en vara, vare sig det gäller skor, rockar, bilar eller arbetskraft, är således bestämt av den mängd arbete som finns nedlagt i den. Men värdet är ingen egenskap som tinget bär inom sig som en ande, utan det uppstår först när tingen byts mot varandra, eller med andra ord förvandlas till varor. Detta betyder att begreppet värde egentligen är ett samhälleligt begrepp, eftersom det förutsätter ett visst samhälle där produktionen av ting har övergått till produktion av varor. En vara är en logisk omöjlighet, eftersom ett ting måste kunna bytas mot ett annat ting för att kunna bli en vara. Invändningen att en vara kan bytas mot pengar håller inte, eftersom pengar dels själv är en vara, dels bara är ett uttryck för en varas bytesvärde. Varan och dess bytesvärde förutsätter således existensen av andra varor med bytesvärde och begreppet värde är ett abstrakt uttryck för det mänskliga arbetet i en varuproducerande ekonomi. Det som i grund och botten byts på marknaden är därför mänskligt arbete mot annat mänskligt arbete, och kapitalismen är ett ekonomiskt system som gjort detta byte av arbete mot arbete till sin generella princip.

Exploateringen av lönearbetarna under kapitalismen handlar enligt Marx inte om att arbetarna blir ”lurade” eller får betala för mycket för de varor de köper. Den handlar i stället om det systematiska uttaget av merarbete som ekonomin bygger på och som resulterar i företagarens profit och ackumulation. Den kapitalistiska exploateringen är därför inget moraliskt fenomen, den är ett samhälleligt och ekonomiskt fenomen. Det är inte av ondska som företagaren tar ut ett mervärde. Det är inbyggt i hela systemet. Att levnadsstandarden för företagaren och lönearbetaren ofta skiljer sig. åt högst väsentligt till den senares nackdel är visserligen ett faktum, men det är inte det som är problemet. Problemet är i stället att den kapitalistiska ekonomin delar upp samhället i två fientliga klasser, där företagaren har intresse av att göra mervärdet så stort som möjligt för att få så stor vinst som möjligt, och lönearbetaren har intresse av att sälja sin arbetskraft så dyrt som möjligt och därmed göra mervärdet mindre. Vad Marx kallar ”kampen om mervärdet” är ett kännetecken på den kapitalistiska ekonomin och det är denna kamp som ligger bakom rationaliseringar, MTM -system, avskedanden, nedläggningar och lock-outer från kapitalets sida och maskningar, strejker och ockupationer från arbetarnas sida.

Kampen om mervärdet går som en röd tråd genom kapitalismens historia. Det finns två olika sätt att höja mervärdets storlek, dels kan man höja det absoluta mervärdet, dels det relativa mervärdet. En ökning av det absoluta mervärdet innebär helt enkelt att man utökar arbetsdagens längd utan att höja lönen. Om, som ett räkneexempel, en arbetare under 10 timmar producerar värdet av sin egen lön och under 2 timmar producerar mervärde, det vill säga arbetar 12 timmar om dagen, så innebär en ökning av arbetsdagen till 14 timmar att mervärdedelen fördubblas från 2 till 4 timmar. Detta sätt att ta mera mervärde var vanligast i kapitalismens barndom och när kapitalistisk produktion infördes i kolonier. Då var det vanligt med 12, 14, ja ända upp till 16 timmars arbetsdag. Men detta sätt att öka mervärdets storlek har sin uppenbara begränsningar. Eftersom arbetskraften finns hos en levande varelse, människan, och dygnet bara har 24 timmar, kan arbetsdagen inte förlängas hur mycket som helst. Människan måste vila, äta och sova, och när dessutom fackföreningar började kräva kortare arbetsdag och vissa stater förbjöd allt för långa arbetsdagar övergick kapitalet till att öka mervärdets storlek genom en annan princip: det relativa mervärdet.

En ökning av det relativa mervärdet sker när man minskar den del av dagen som åtgår till att producera värdet av arbeterens lön, det vill säga värdet av produktionen av varan arbetskraft. Givetvis kan arbetarens lön sänkas så att den faller under arbetskraftens värde och i detta fall ”stjäl” kapitalet något av det värde som ”egentligen” skulle tillfalla lönearbetaren. Men om produktionen av de varor som arbetaren behöver för att överleva kan effektiviseras och förbilligas, och som i exemplet med knappnålar ovan mindre arbetskraft åtgår för att producera mera mat, kläder, bostäder etc, så behöver arbetaren producera mindre värde för sin egen del och därför kan mera av arbetsdagens värdeproduktion tillfalla kapitalet. Detta sätt att tillfredsställa ”kapitalets omättliga begär av mervärde” är det viktigaste i kapitalismens historia och förklarar varför arbetarna inte bara kan behålla sin levnadsstandard utan även kraftigt höja den i utvecklade länder utan att mervärdet hotas. Trots att den del av dagen som åtgår till produktion av arbetarens lön sjunkigt kraftigt i historien kan lönen köpa många fler saker. Detta beror på att ökad produktivitet och effektivitet gjort att allt mindre levande arbete behövs för att producera en viss vara och att därför varje enskild varas värde kraftigt sjunkit i takt med kapitalismens utveckling.

Det är viktigt att komma ihåg att i Marx teori är det levande arbetet det enda som kan producera nytt värde. Det ”döda” eller ”materialiserade” arbetet – maskiner och fabriksbyggnader – är själva resultatet av levande arbete, och som varor har de ett värde som är lika stort som den mängd arbete som är nedlagt i dem. Detta värde överför de till de varor de används till i takt med sin förslitning men de kan inte skapa något nytt värde. Kapitalistens dröm att enbart ha maskiner i sin produktion och utesluta den ”besvärliga” mänskliga arbetskraften är därför bara en dröm, eftersom det då inte skulle produceras något mervärde. Produktionen av mervärde är den kapitalistiska ekonomins ändamål och till detta behövs den levande arbetskraften.

Marx sammanfattar sin teori i ett antal enkla formler som även visar den historiska utvecklingen av varuproduktionen. Från början producerades de saker som behövdes till största delen inte som varor, utan självhushållning och slaveri och senare livegenskap var de principer utifrån vilka produkterna konsumerades. Men redan tidigt produceras ett visst överskott som fördes till lokala marknader för att bytas mot andra produkter. Här byttes en vara V direkt mot en annan vara V. Formeln för detta byte var helt enkelt V-V. På ett visst stadium börjar pengar P användas som bytesmedel och formeln utökas till V-P-V.

Med den ökande handeln då speciella handelsmän och senare stora handelshus började tjäna pengar på handeln uppstod en annan princip. Här var utgångspunkten inte längre att en person eller ett företag hade en vara som byttes mot en annan vara, utan utgångspunkten var att personen eller företaget hade pengar som det köpte varor för och senare sålde dessa varor för mera pengar, det vill säga gjorde en vinst. Formeln för detta var då P-Y-P’, där P’ är större än P. Det första P är de pengar som satsas på inköp av varor, P’ är de pengar som ras ut vid försäljningen av varorna, och P’ minus P blir då lika med vinsten. Detta är formeln även för den utvecklade kapitalismen. Men skillnaden mellan den utvecklade handeln och den moderna kapitalismen är att i handeln köper man av andra producerade varor medan man under kapitalismen producerar varorna direkt.

Kapitalismen är således en allmän varuproduktion vars mål är mervärdet. Liksom i handeln köper kapitalisten för en viss mängd pengar P varor V som sedan säljs för mera pengar P’. Men nu är varorna inte längre bara varor som producerats av andra utan företagaren köper också varan arbetskraft för att producera nya varor. För sitt kapital köper han således råvaror, maskiner, fabrikslokaler och arbetskraft – allt detta är varor som kan köpas på marknaden – och sedan sätter han samman dem i en produktionsprocess som resulterar i nya varor som säljs. Formeln för kapitalistisk produktion är därför P-V1-V2-P’, där P köper råvaror, maskiner, arbetskraft V1 producerar nya varor V2, säljer dem och kapitalet både återtar och utökar då sitt värde P’.

I nästa produktionsprocess är P’ utgångspunkten och formeln blir då P’-V1-V2-P’’, där P’’ är större än P’. Här syns kapitalets ackumulation, det vill säga dess förmåga att hela tiden öka sitt värde. Detta är kanske det mest märkliga med ”kapitalets väsen”, men eftersom det under kapitalismen skapade nya värdet till skillnad från under slavsamhället eller under feodaltiden hela tiden återinvesteras i produktionen ökar antalet streck på P hela tiden. En fullständig formel för den kapitalistiska produktionen skulle därför se ut:

P-V1-V2-P’-V1-V2-P’’-V1-V2 -P’’’ -V1-V2-P’’’’ -V1-V2-P’’’’’ osv.

I formeln framträder dels kapitalets ackumulation i övergången från P till P’’’’’, men indirekt också en annan säregenhet i Marx teori. Alla bokstäver, P, V1, V2, P’ etc., symboliserar visserligen kapital och olika slags varor, men på ett annat plan har det ändå något gemensamt, nämligen att de alla också uttrycker ett värde. I den första övergången från P till V1 (kapitalets köp av råvaror, arbetskraft etc.) byts ett visst värde mot ett annat, men lika stort värde. Ingen blir lurad i detta köp. I övergången från V1 till V2 (det vill säga själva produktionsprocessen) ökar värdet, eftersom här tillkommer det extra mervärde som arbetskraften bidrar med. I övergången från V2 till P’ (det vill säga försäljningen av den färdiga varan) byts återigen ett värde mot ett lika stort värde. Processen upprepas sedan med både ett högre utgångsvärde och ett högre slutvärde. Men poängen är här att i alla led i processen bytsvärde mot lika värde och det är bara i själva produktionen V1-V2 som det extra värdet tillkommer.

Det kapitalistiska ekonomiska systemet kan därför ses som en enorm rundgång av värden som hela tiden ökar i storlek. Värdet, denna abstrakta mystiska egenskap, förändrar i denna rundgång hela tiden sin form. Först är det pengar, sedan råvaror, maskiner och arbetskraft, sedan färdiga varor och slutligen åter pengar. I alla dessa formförändringar finns värdet som en abstrakt egenskap, och eftersom värdet i sitt kretslopp hela tiden ökar kan man bäst symbolisera den kapitalistiska ekonomins utveckling som en uppåtgående spiral. Detta att kapitalismen egentligen ska förstås som ett enormt kretslopp av värden
är kanske det mest svårförståeliga i Marx teori om kapitalet. Men kommer man ihåg att det speciella med kapitalismen just är att den mänskliga förmågan att arbeta, att producera sina livsförnödenheter (jfr. alienationsteorin), har förvandlats till abstrakta värden, och att kapitalet därför inte är intresserat av människans konkreta arbete, utan av hennes abstrakta arbete, så inser man betydelsen av det abstrakta värdets kretslopp. Värdet uttrycker alltid den tidsmängd arbete som ligger bakom produktionen av en vara och därför är kapitalet bara intresserat av den tid som ligger i varje vara. Ytterst förenklat, men ändå med en viss sanning, kan man säga att Marx teori om kapitalets rörelselagar försöker förklara det under vår tid så giltiga talesättet att ”tid är pengar”.

Den kapitalistiska ekonomin har nästan bokstavligt förvandlat mänsklig tid till värde som uttrycks i pengar. Denna jakt på tid märks bland annat i jakten på effektivare och mera rationella produktionsmetoder, i utvecklandet av snabbare transporter, snabbare försäljning genom marknadsföring och reklam och snabbare återföring av pengarna för försålda varor till företaget genom kreditväsendets utveckling. Kapitalismens puls är en helt annan än det feodala samhällets och grundorsaken till detta är förvandlingen av den mänskliga arbetsförmågan till abstrakt arbete, där värdet av de producerade varorna enbart mäts i tid. Denna tidspuls går också snabbare och snabbare i kapitalismens utveckling eftersom varje tidsbesparing innebär att fler varor kan produceras och därmed bli billigare.

Ett exempel, som Marx själv tar upp, är förkortningen av vad han kallar kapitalets omloppstid. Omloppstiden är den tid som förflyter från P till P’, från det att kapitalet finns som pengar till det att det återkommit som mera pengar. Om det med vissa produktionsmetoder, transporter och försäljningsframgång tar låt oss säga ett år att producera, få ut på marknaden och sälja och slutligen återfå pengarna har kapitalet en omloppstid av ett år. I början av året har en företagare ett kapital på t.ex. 1 miljon, med 20 procent vinst har han ett år senare 1,2 miljoner som han kan satsa och med samma vinst har han ytterligare ett år senare 1,44 miljoner att satsa. Om han kan förkorta omloppstiden genom snabbare produktion, snabbare transporter, snabbare försäljning och snabbare redovisning till ett halvår, skulle det bara ta ett år att utöka kapitalet från 1 miljon till 1,44 miljoner. På två år skulle han mer än fördubblat kapitalet och på tre år nästan tredubblat det. Ju kortare omloppstid, desto fortare kan kapitalet ackumuleras. Eftersom kapitalismens grundläggande regel enligt Marx är ”ackumulera, ackumulera, det är Moses och profeterna”, kan man förstå den stora betydelsen av att förkorta kapitalets omloppstid. Detta är en av faktorerna som ligger bakom ”kapitalets hetsjakt på den mänskliga tiden”.

Hittills har Marx teori om det borgerliga samhällets ekonomiska rörelselag, som enklast kan uttryckas med formeln P-V-P’, framställts som om kapitalismen är ett visserligen något stressigt system, men ändå ett mycket effektivt sätt att producera förnödenheter till människor. Detta är sant, och Marx var alltid positiv till denna sida av kapitalismen eftersom den utvecklar de mänskliga produktivkrafterna och skapar möjligheter att avskaffa den knapphet den största delen av mänskligheten hittills levt i. Men det finns också en annan sida av det kapitalistiska produktionsättet som inte är lika positiv. Det är viktigt att inse att Marx inte enbart eller ens i första hand tar upp kapitalismens baksida utifrån moraliska aspekter. Vi har redan nämnt att Marx inte anklagar företagarna för att ”lura” arbetarna på deras fulla lön, och att exploateringen under kapitalismen egentligen bara är en ny form av uttagning av merarbete från de direkta producenterna. Problemen under kapitalismen ligger djupare än så och de kan inte avskaffas med en ”kapitalism med mänskligt ansikte”.

Det grundläggande problemet, både för människorna som lever under kapitalismen och för systemets förmåga att överleva, är att produktionen hela tiden är inriktad på produktion av bytesvärde. Detta innebär att man inte producerar det som människor behöver utan det som människor kan köpa. I många fall, både vad det gäller människor och varor, kan det sammanfalla. Människor har de pengar som behövs för att köpa vad de behöver eller i varje fall vill ha. Men detta, som den liberala ekonomin ser som normalfallet, döljer ett stort problem. Eftersom den kapitalistiska ekonomin bygger på att det hela tiden produceras ett nytt värde, ett mervärde, uppstår problemet med att realisera detta skapade nya värde. Det räcker ju inte med att företagen kan producera ett nytt värde i produktionsprocessen med hjälp av det levande arbetet. Detta värde måste också realiseras. Med andra ord: Varorna som innehåller både råvarornas och maskinernas överförda värde, arbetskraftens reproduktionsvärde och slutligen mervärdet, måste också säljas och då bytas mot pengar. Men varifrån kommer det värde som motsvarar mervärdet, eller förenklat uttryckt: Varifrån kommer pengarna som ska realisera mervärdet?

Marx sysslade mycket med detta problem och gjorde scheman som visade att med vissa bestämda proportioner mellan produktions- och konsumtionsmedelssektorn kan detta fungera, åtminstone tillfälligt. Men kapitalismen löper hela tiden risk att producera för mycket värde, som inte kan möta motsvarande värde på marknaden. Dessa överproduktionskriser handlar inte om att människor inte behöver de saker som producerats, utan att de inte har råd att köpa dem. Eftersom det ligger i kapitalismens natur att producera ett allt större mervärde finns hela tiden en överproduktionskris, som under 1930-talet och under den nuvarande krisen, som en potentiell fara. De färdigproducerade men osålda varorna blir allt fler, företag går i konkurs, arbetare blir arbetslösa och mister sin lön vilket leder till än mindre försäljning och allt fler osålda varor i en nedåtgående spiral.

Sådana överproduktionsskriser är en följd av kapitalismens inriktning på produktion av bytesvärde. Från 1930-talet och lång tid framåt försökte man mildra dem genom att utifrån den engelske ekonomen John Mayard Keynes teorier föra en expansiv ekonomisk politik. Det innebar att man via löner till arbetare i offentliga arbeten, barnbidrag, pensioner etc. försökte höja ”den effektiva efterfrågan” så att de osålda varorna kunde finna köpare. Den nyliberala teorin som dominerar under den nuvarande krisen försöker låta marknaden själv lösa krisen, vilket enligt Marx teori inte är möjligt. Tendensen till överproduktionskriser (eller om man ser det från andra hållet, underkonsumtionskriser) finns hela tiden, och för att komma vidare måste ofantliga värden i form av fabriker, maskiner och arbetskraft förstöras. Denna massiva och regelbudna kapital- och människoutslagning är utifrån Marx teori en naturlig följd av det borgerliga samhällets ekonomiska rörelselag.

Det finns också ett annat hot mot den kapitalistiska ekonomins utveckling. Eftersom det levande arbetet är det enda som kan skapa nytt värde (maskiner kan bara avge sitt eget värde i takt med deras förslitning) hotas hela tiden kapitalet av en minskning av sin mervärdesproduktion i takt med att allt mindre levande arbete utförs med hjälp av en allt större mängd maskiner. Det blir en allt större del av det totala satsade kapitalet som går till det konstanta kapitalet (maskiner och fabriker) och en allt mindre del som går till det variabla kapitalet (löner till arbetarna), och för varje satsad krona produceras allt mindre mervärde. Denna profitkvotens fallande tendens är liksom överproduktionskriserna inbyggda i systemet och hotar mervärdet. Det finns dock åtgärder som kapitalet kan genomföra för att motverka denna tendens. Marx nämner själv ett antal sådana, som till exempel att höja arbetskraftens exploatering, antingen genom att intensifiera arbetet eller förlänga arbetsdagen (jfr. med absolut och relativt mervärde), pressa ned lönerna under arbetskraftens värde, förbilliga det konstanta kapitalet eller skapa nya mera arbetskraftsintensiva industrier antingen i hemlandet eller i kolonierna. Flera av dessa åtgärder genomförs kontinuerligt i takt med att kapitalismen utvecklas och de motverkar tillfålligt risken att mervärdet och därmed profiten sjunker. Men paradoxen är att ju mer maskiner som införs i avsikt att öka arbetets exploateringsgrad för att hålla uppe mervärdelen på kort sikt, desto mera hotas profitkvoten på lång sikt.

I denna teori finns ett empiriskt problem, eftersom det inte är så att arbetskraftsintensiva industrier har högre profit än industrier med mycket maskiner. Eftersom det enligt teorin bara är levande arbete som skapar mervärde skulle de företag som har mycket levande arbete i förhållande till maskiner få mera mervärde och därmed högre profitkvot än företag med få arbetare och mycket maskiner. Men profitkvoten är i stort sett jämnt fördelad och finns det någon skillnad så är det snarare till de maskinintensiva industriernas fördel. Lösningen på denna paradox är enligt Marx att varje företag inte får ”sitt” mervärde. Istället är det så att samhällets totala producerade mervärde samlas till en ”mervärdemassa” som sedan sprids till olika företag i samhället i förhållande till deras satsade totalkapital.

Inriktningen av produktionen på bytesvärde istället för bruksvärde, överproduktionskriser och profitkvotens fallande tendens är tre av kapitalismens baksidor som leder till problem för systemet. Vid sidan av dessa rent ekonomiska problem resulterar kapitalismen i en mängd sociala och mänskliga problem som har att göra med dess tendens att betrakta människor som enbart arbetskraft och konsumenter. Som köpare av arbetskraft vill kapitalet ge människorna så låg lön som möjligt, medan som säljare till konsumenter vill kapitalet att de ska ha så hög lön som möjligt för att kunna köpa de producerade varorna. Intresset hos varje enskild företagare är att hans egna arbetare har låg lön, medan alla andra företags arbetare har hög lön så att de kan köpa hans varor. Men eftersom varje företagare tänker så finns det hela tiden en disproportion mellan värdet av de producerade varorna (inklusive mervärdet) och värdet av de samlade lönerna. Ur detta härstammar den absurda situationen att man å ena sidan ska ”svälta sig ur” överproduktionskriser likt den nuvarande, och att man å andra sidan ska sälja allt fler varor för att komma ur den. Det är bara det egna företaget eller det egna landet som ska ”svälta” (det vill säga konsumera mindre), medan alla andra företag och länder ska öka sin konsumtion. Om alla tänker så går det helt enkelt inte ihop.

Kapitalsmens sociala konsekvenser hänger ihop med klasskamp och politik och kommer att tas upp närmare i nästa kapitel. Detta kapitel ska vi avsluta med att kort ta upp Marx vetenskapliga metod. Detta är viktigt eftersom Marx gör anspråk påatt ha utarbetat en strikt vetenskaplig teori om kapitalet, medan många av hans kritiker menar att den enbart är ren och skär ideologi, baserad på ett moraliskt fördömande av de människor som leder den kapitalistiska produktionen. Problemet är att Marx i sin analys utvecklade en relativt säregen metod som inte liknar de i dag accepterade samhällsvetenskapliga metoderna. Till detta kommer att Marx som tidigare nämnts själv aldrig utförligt redogjorde för sin metod. Därför måste den till största delen rekonstrueras fram ur främst Kapitalet.

Vad gäller frågan om Marx byggde sin analys på ett moraliskt fördömande har han själv uttalat sig om detta. I förordet till I:a boken av Kapitalet varnar han uttryckligen för missförståndet att han fördömer ”jordägarens och kapitalistens gestalter”. Han menar i stället att dessa är ”produkter av sociala förhållanden, som de inte kan höja sig över hur mycket de än önskar det”, och ser dem som ”personifikationer av ekonomiska kategorier, bärare av bestämda klassförhållanden och intressen”. Marx avser här något som han också talade om i samband med den materialistiska historieuppfattningen, nämligen att alla människor föds in i ett bestämt samhälle med en bestämd struktur och att vi människor måste spela de roller som samhället tilldelar oss. En sådan strukturell analys av samhället var Marx varken den förste eller siste att genomföra, men i Marx fall är det viktigt att ha detta i minnet eftersom missuppfattningen att han byggde sin teori på ett fördömande av kapitalisterna är så vanlig.

Som metod använde Marx vad han kallar ”hjärnans abstraktionskraft” (abstrahera betyder ”dra ut” eller ”bortse från”). Denna kraft är en förmåga hos tänkandet att koncentera sig på vad man anser vara viktigt och bortse från det mindre viktiga. Med hjälp av denna abstraktionsförmåga, som enligt Marx är den ekonomiska analysens viktigaste hjälpmedel och jämförbar med de ”mikroskop och kemiska reagenser” man använder sig av inom fysiken och kemin, kan man för vetenskapliga ändamål göra förenklade undersökningar och i analysen bortse från för analysen ovidkommande förhållanden. Detta medför att Marx i Kapitalet befinner sig på en hög abstraktionsnivå för att blottlägga grunden i kapitalismen. När väl denna abstrakta och förenklade bild av verkligheten fixerats kan den analyseras utan ”störande inflytande”, men det är viktigt att komma ihåg att det just är en förenklad bild och inte verkligheten själv.

Denna abstraktionsprocess motsvaras inom vetenskapen av en konkretiseringsprocess (konkretisera betyder ”sammanfoga” eller ”lägga till”). Då lägger man till de förhållanden som abstraherades bort i den tidigare analysen och gör bilden man arbetar med allt mera komplex. Verkligheten är alltid konkret och mycket komplex och därför är det en mängd förhållanden som spelar in i det verkliga utfallet. Men vissa förhållanden är mera viktiga än andra och det är dem man försöker komma åt i abstraktionsprocessen. Men även de mindre viktiga och kanske tillfälliga förhållandena spelar in. Också de måste tas med i den fullständiga analysen. Den vetenskapliga teorin är därför ett resultat av både en abstraherings- och en konkretiseringsprocess, och om analysen är riktigt utförd kan den säga något om de krafter som verkar i verkligheten.

Hos Marx motsvaras dessa båda processer delvis av vad han kallar ”forskningssidan” och ”framställningssidan” av analysen. Under ”forskningen” söker man med hjälp av abstraktionskraften de mest grundläggande förhållandena. I ”framställningen” konkretiserar man de tidigare abstrakta och förenklade förhållandena. Detta är nödvändigt eftersom den samhälleliga verkligheten har vad Marx kallar ett ”djup”, ett ”inre samband” eller med ett hegeliansk uttryck ”väsen”. Gentemot detta finns också en ”yta”, en ”yttre framträdelseform” eller ett ”sken”. Dessa mystiska begrepp är delvis hämtade från Hegels filosofi som sökte ”djupet” eller ”väsendet” i Idén eller Anden, men hos Marx används de för att peka på att enbart ett ytligt skådande av den samhälleliga verkligheten inte kan fånga de djupare liggande strukturerna i samhället. Dessa kan bara blottläggas med hjälp av abstraktionskraften hos tanken, och detta är desto mera nödvändigt eftersom samhällets ytfenomen många gånger ger upphov till illusioner och vanföreställningar om verkligheten. Ett bra exempel på detta är illusionen att lönearbetaren under kapitalismen rar betalt för alla sina arbetstimmar. Men som vi såg visade sig detta vara ett sken när man väl kommit åt grunden i mervärdeproduktionen.

Marx använde sig av mycket statistik, som han hämtade från de så kallade Blå böckerna som var sammanställda av statliga utredningar om fabriksförhållanden i England, och även av en del matematiska modeller i Kapitalet (Marx var intresserad av matematik). I den meningen arbetade han med fullt accepterade vetenskapliga metoder. Men det speciella och mycket omdiskuterade med Kapitalet är hans mycket medvetna användning av abstraktionsnivåer. Många gånger menar Marx att en lag han kommit fram till (till exempel lagen om profitkvotens fallande tendens) bara verkar som han sagt på en abstrakt förenklad nivå, och att den i verkligheten modifieras och till och med motverkas av andra förhållanden som han inte tagit hänsyn till i den abstrakta analysen. Därför går det inte att direkt applicera abstrakta lagar på den konkreta verkligheten. De måste konkretiseras och i denna konkretisering måste en mängd unika och tillfälliga förhållanden tas med i beräkningen. Många, både marxister och antimarxister, har gjort det felet att tro att Marx teori går att använda direkt på vilken verklighet som helst utan att konkretiseras.

Marx analys av det borgerliga samhällets ekonomiska rörelselagar är, oberoende av vad man anser om dess resultat, ett av historiens mest storartade försök att fånga ett ekonomiskt system i dess helhet. I denna helhet ingår också systemets historiska rötter, dess utvecklingstendenser och dess framtid. På liknande sätt som Hegel, som analyserade olika samhällsförhållanden som historiska fenomen, betraktade Marx samhället som något som förändras och han försökte komma åt i vilken riktning denna förändring sker. Denna förändring beror främst på samhällets olika motsättningar. I den kapitalistiska produktionen finns som vi sett en mängd sådana motsättningar, som exempelvis mellan bruks- och bytesvärde, mellan utbudet och efterfrågan på varor och mellan försöken att höja profitkvoten på kort sikt och effekterna på lång sikt. Dessa och många andra motsättningar leder till åtgärder att försöka lösa dem, men motsättningarna kommer att finnas kvar och ständigt återkomma på allt högre nivåer så länge kapitalismen finns kvar som ekonomiskt system.

Detta handlar delvis om den hos Hegel och Marx så omtalade dialektiken. Varken Hegel eller Marx utarbetade någon formell dialektik men det är uppenbart att båda två var dialektiska tänkare som såg motsättningar, rörelse och en utveckling som leder till allt högre nivåer som historiens djupaste hemlighet. Men där Hegel såg utvecklingen av andens självinsikt via människornas allt bättre kunskap som historiens grundläggande drag, såg Marx utvecklingen av den mänskliga produktionen som den viktigaste faktorn. Det var därför Marx kunde skriva att han visserligen delvis byggde på Hegel, men att hans dialektiska metod inte var densamma som Hegels, utan i själva verket dess motsats. Hos Hegel, menade Marx, ”står dialektiken på huvudet”, medan han själv hade ”ställt den på fötter”.

Varken Hegels idealistiska eller Marx materialistiska dialektik kan enkelt framställas med hjälp av några enkla ”dialektiska lagar” om tes, antites och syntes. Detta tillhör dock en viss tradition inom den senare marxismen som utgått ifrån Engels tankar om ”naturens dialektik”. Hos Marx finns den grundläggande dialektiken i samspelet mellan människornas handhavande av de samhällsomständigheter de är födda till och de mer eller mindre objektiva lagarna i samhället. Människorna är alltid födda in i vissa samhällsomständigheter som de att i arv, och varje generation förvaltar och förändrar dessa omständigheter. Därför finns å ena sidan omständigheterna som uppfostrar människorna till att betrakta det givna som det enda naturliga, och människor som föds och lever i det kapitalistiska samhället ser detta samhälle som det enda möjliga. Men å andra sidan kan människorna reflektera och handla och i sina handlingar förändra verkligheten. Om detta inte vore fallet skulle allt politiskt på förändring inriktat arbete vara helt omöjligt. Och då skulle det vara svårt att förstå varför Marx gav sig in politiken.

Politik och socialism

Marx utvecklade som vi sett teorier om den alienerade människan, om den materialistiska grunden i samhällsutvecklingen och om det borgerliga samhällets ekonomiska rörelselag. Men detta teoretiska arbete var som Engels med en viss underskattning sade vid Marx grav ”inte ens hälften av mannen”. Under vissa perioder deltog han också aktivt i organiserad politisk verksamhet, även om hans inflytande på den samtida politiska utvecklingen var mycket liten. Det var först efter Marx död som hans teorier och politiska ställningstaganden genom uttolkare och efterföljare i först Tyskland och Ryssland och sedan i många andra länder kom att a ett stort och ibland dominerande inflytande på världshistorien.

Marx inställning i olika politiska frågor byggde alltid på hans teoretiska uppfattningar och man kan därför säga att han hade en nära relationen mellan teori och praktik. Han vetenskapliga inställning till det kapitalistiska samhället var varken positiv eller negativ. Han menade att kapitalismen liksom alla produktionssätt är en tillfällig och därmed övergående epok i mänsklighetens historia. I motsats till både samtida och nutida teorier om att det nuvarande samhället innebär ”historiens slut” hävdade Marx att det borgerliga samhället, liksom det asiatiska, antika och feodala, blott var ytterligare en ”progressiv epok” i historien och att det skulle komma att ersättas av ett annat samhälle. Hans viktigaste uppgift var därför att vetenskapligt undersöka åt vilket håll det samtida samhället rörde sig, att sprida sina vetenskapliga teorier men också att utifrån dessa teorier agera politiskt.

Den viktigaste konflikten i det borgerliga samhället fanns enligt Marx mellan bourgeoisin och proletariatet och det var denna konflikt som låg i centrum för hans hela politiska agerande. Marx var inte den förste som hade upptäckt kampen mellan olika klasser i historien och han var inte ens den förste som såg kampen mellan bourgeoisin och proletariatet som den viktigaste i det moderna samhället. Själva kampen hade dessutom redan inletts innan Marx framträdde på scenen. Men som han själv skrev i ett brev var han den förste som sammankopplade proletariatets kamp för sina intressen med övergången till ett socialistiskt samhälle. Detta samhälle skulle i sin förlängning dessutom komma att bli klasslöst och därmed inleda en ny fas i mänsklighetens historia.

Ska man urskilja den allra viktigaste politiska frågan hos Marx torde det vara vad han kallade ”arbetets befrielse”. Denna befrielse har många dimensioner och nivåer, men det kanske viktigaste politiska målet var avskaffandet av det alienerade arbetet. Även om Marx slutade använda själva begreppet alienation efter den tidiga kritiken av unghegelianerna ingick denna föreställning i hans politiska strategi fram till hans död. Den enda kraft som kan överskrida det borgerliga samhället och ”befria arbetet” är enligt Marx en organiserad arbetarrörelse. Därför var det viktigaste politiska arbetet att bidraga till en sådan organisering. Men lika viktigt var att sprida insikten till denna arbetarrörelse om orsakerna till kampen och att målet måste vara avskaffandet av det privata ägandet till produktionsmedlen och av lönearbetet. Den politiska kampen var således tvåfaldig: Dels att utveckla själva ”rörelsen”, dels att få den att inse sitt mål.

Arbetarklassens utveckling och organisering var enligt Marx en objektiv process som var en följd av kapitalismens egen utveckling. I början av kapitalismen existerar arbetarna som ”en klass i sig”, det vill säga de är objektivt en klass med vissa gemensamma intressen men vet ännu inte om det själva. Då kämpar arbetarna mot enskilda uttryck för det nya produktionssättet, såsom införandet av maskiner som tar ifrån dem arbete, slavlöner, vidriga arbetsförhållande och långa arbetsdagar. De riktar under denna första tid kampen mot enskilda företrädare för kapitalismen, företrädelsevis den egna företagaren. Men i takt med att kapitalismen utvecklas inser arbetarna allt mer det gemensamma i sin klassposition, börjar organisera sig och föra kampen som en klasskamp. Först förs kampen enbart på en facklig nivå, där arbetsförhållande och löner är de stora tvisteämnena, men med kapitalismens allt större dominans inom ekonomin och utifrån erfarenheter av den inledda kampen börjar arbetarna inse att deras position är en följd av kapitalismen som system. Den objektiva ”klassen i sig” utvecklas då till en självmedveten ”klass för sig”, som inte bara kämpar för att förbättra förhållandena under kapitalismen, utan också för att avskaffa själva systemet och ersätta det med ett annat.

I denna övergång från först en individuell och sedan en kollektiv facklig till en politisk kamp där arbetarna formar politiska partier och kämpar om statsmakten, spelar insikten om hur kapitalismen fungerar som ekonomiskt system en viktig roll. Det är alltså här som den vetenskapliga förståelsen av kapitalismen kommer in. Marx hävdade aldrig att det var hans förtjänst att arbetarna kämpade för sina intressen. Det gjorde de bra utan honom och skulle fortsätta att göra hans teorier förutan. Men han menade att en riktig uppfattning om, som han skrev i sin ungdom, ”varför de kämpar”, kan göra kampen mera effektiv och framför allt få arbetarna att se det historiska målet för sin kamp. Därför var det så viktigt för Marx att sprida sina teorier till arbetarrörelsen.

Den förda politiken måste därför enligt Marx alltid grunda sig på den i verkligheten redan existerande klasskampen mellan det borgerliga samhällets två huvudklasser, bourgeoisin och proletaritatet. Andra socialister under Marx tid såg liksom han det nya kapitalistiska systemets avigsidor med dess fruktansvärda sociala konsekvenser i form av upp till 15-16 timmars arbetsdag, barnarbete, fattigdom och utslagning, sjukdomar, prostitution och alkoholism och koncentration av hundratusentals familjer i hälsovidriga snabbt uppförda baracker, och många försökte på olika sätt bidra till att avskaffa dessa förhållanden. Innan Marx framträdde på scenen hade de så kallade utopiska socialisterna, främst fransmännen Henri Saint-Simon och Charles Fourier och engelsmannen Robert Owen, kritiserat det nya ekonomiska systemet och utarbetat förslag till dess avskaffande. Saint-Simon ville bygga ett nytt samhälle, där de ”produktiva klasserna” – företagarna och arbetarna – tillsammans med vetenskapsmän och konstnärer skulle ha makten och avskaffa de ”improduktiva klasserna” adeln och prästerna. Dessutom ville han utveckla en ny ”kärlekens och den sociala harmonins religion” för att avskaffa den förödande klasskampen. Trots ett visst intellektuellt inflytande och många försök att intressera politiker under sin samtid fick Saint-Simon ingen större betydelse när arbetarna själva började organisera sig.

Fourier menade utifrån en teori om den mänskliga naturen att det nya socialistiska samhälle han ville skapa skulle bestå av vad han kallade falangstärer, små samhällen med mellan 1700 och 1800 invånare som levde utan privategendom och arbetsdelning, men med fri kärlek och ömsesidig harmoni. Varje människa skulle utveckla sin personlighet i falangstären och det kapitalistiska samhällets nedbrytande effekter på människorna skulle försvinna. Trots vissa försök att skapa sådana småjordbrukssamhällen hade Fourier inget större inflytande på utvecklingen.

Det hade däremot Owens teorier som under 1830- och 40-talen var en viktig faktor i den tidiga engelska arbetarrörelsen. Owen var en företagare som byggde en mönsterfabrik, inrättade skolor och affärer åt arbetarna och lät dem få del av vinsten. Efter det att hans fabrik gått i konkurs ägnade sig Owen åt att hjälpa till att utveckla en kooperativ rörelse och en fackförening i England, men han försökte också bygga små idealsamhällen liknande Fouriers. Dessa hade en något större framgång än falangstärerna, speciellt i norra England och delvis i USA, men Owens inflytande bland arbetarna minskade hastigt när de så kallade chartisterna framträdde efter mitten av 1840-talet. Chartismen var en mera genuin arbetarrörelse som krävde allmän rösträtt och som kom att bli fröet till ett socialistiskt arbetarparti i England.

Marx var inte entydigt negativ till dessa utopiska socialister, och Engels var till och med en kort tid i sin ungdom under sin vistelse i Manchester anhängare till Owen. Men eftersom Marx bedömde andra politiska linjer inom den socialistiska arbetarrörelsen utifrån sin historiska utvecklings teori menade han att dessa visserligen hade gjort viktiga insatser som kritiker av det tidigare kapitalistiska samhället, men att deras rörelser blev allt mera reaktionära i takt med att arbetarna själva hade börjat framträda som en egen kraft i politiken. Den av dessa socialister predikade sociala harmonin var redan översprungen av den historiska utvecklingen, där ju kampen mellan bourgeoisin och proletariatet var det moderna samhällets viktigaste konflikt. Marx kunde således hålla med dem i mycket av deras kritik av kapitalismens avigsidor, men deras försök att komma till rätta med dessa avigsidor genom att med hjälp av propaganda försöka övertyga samhällets ledande kretsar om det orättfärdiga i kapitalismen trodde han inte på. Grunden för kampen för socialismen var för Marx alltid den redan pågående klasskampen. Vid sidan av den fanns det ingen möjlighet till förändringar.

Marx uppfattning om hur det socialistiska och kommunistiska samhället skulle komma att se ut måste förstås utifrån denna bakgrund. I motsats till de utopiska socialisterna försökte han aldrig skapa en utarbetad modell för hur människorna skulle leva under socialismen och hans kommunism var som han skrev i Den tyska ideologin inte ”ett tillstånd som ska upp nås eller ett ideal som verkligheten ska anpassa sig till”. I stället menade han att hans kommunism uttryckte ”den verkliga rörelsen som upphäver det nuvarande tillståndet”, och både den politiska kampen och föreställningar om slutmålet måste utgå från den kamp som ”utspelar sig framför våra ögon”.

De få gånger Marx antyder något om hur han själv betraktade det socialistiska samhället ligger han relativt nära de synsätt som de utopiska socialisterna hade skapat. Liksom dem såg han arbetsdelningen som förödande för ”individualitetens utveckling” och därför skulle den vara avskaffad under kommunismen. Mest känd är kanske Marx bild i Den tyska ideologin om att när produktionen är samhälleligt organiserad så kan varje person växla mellan en mängd olika verksamheter, ”jaga på morgonen, fiska på eftermiddagen, valla djuren på kvällen och bli en kritiker efter middagen”, utan att man för den skull varken är jägare, fiskare, herde eller kritiker. Här skulle det alienerade arbetet och den med detta intimt förknippade arbetsdelningen vara upphävd och människan skulle vara ett med sig själv.

En viktig förutsättning för det socialistiska och kommunistiska samhället var enligt Marx att den produktiva utvecklingen hade kommit så långt att det kunde produceras ett överflöd. Det var enligt Marx kapitalismens stora historiska förtjänst att dess sätt att hela tiden skapa nytt mervärde ur de direkta producenternas arbete och ackumulera och investera detta mervärde i en allt mer omfattande och effektivare produktion ledde till en ofantlig ökning av den samhälleliga produktionen. Därför var kapitalismen bokstavligt en historisk förutsättning för socialismen, inte bara för att den skapade den klass som skulle bli ”kapitalismens dödgrävare”, utan också för att den skapade de produktivkrafter som när de användes mera rationellt under socialismen skulle garantera alla samhällets invånare en dräglig tillvaro. Detta kom att bli en av de mest omdiskuterade frågorna inom den ryska marxistiska rörelsen.

När Lenin ville ta makten i oktober 1917 kritiserade många honom för att vilja hoppa över ”det kapitalistiska stadiet” som var en förutsättning för socialismen. Den ”ryske marxismens fader” Plechanov sa till och med att om Lenin lyckades ta makten skulle han ”diskreditera ordet socialism i hundra år”. Kommunismen handlade för Marx inte bara om att förstatliga produktionsmedlen utan den innebar för honom en ny epok av den mänskliga historien. Denna epok kunde inte uppnås direkt efter arbetarnas maktövertagande; mellan det kapitalistiska och det kommunistiska samhället fanns en revolutionär övergångsperiod där det ena övergår i det andra. Under denna period skulle arbetarklassen inneha den politiska makten, och eftersom bourgeoisin innehade den politiska makten under kapitalismen även om det politiska systemet var en parlamentarisk demokrati, kunde på motsvarande sätt arbetarnas makt ses som en revolutionär diktatur. Det i den vidare historien så olycksaliga uttrycket ”proletariatets revolutionära diktatur” förkommer hos Marx just i denna betydelse av beteckning på en övergångsstat, vars mål är att avskaffa privategendomen och lönearbetet, alienation och arbetsdelning och bidra till ”människans befrielse”. Hur länge denna övergångsfas skulle vara säger Marx inget om.

Här är det viktigt att ha i minnet att begreppet ”diktatur” inte betydde samma sak på Marx tid som för oss med våra erfarenheter av Sovjet och övriga kommunistiska stater, Hitler, Mussolini, och en mängd andra fascistiska diktaturer. Uttrycket kom från det antika Rom, där en diktator kunde väljas i kristider för att genomföra vissa bestämda uppgifter under en viss tid. Marx skapade uttrycket ”proletariatets revolutionära diktatur” i polemik mot andra riktningar, främst den franske revolutionären Louis-Auguste Blanquis anhängare, som ville att en liten grupp konspiratörer skulle ta makten genom en kupp och genomföra socialismen vid sidan arbetarnas egen kamp och långt över deras huvud. Eftersom Marx grundade både kampen mot kapitalismen och skapandet av ett socialistiskt samhälle på arbetarrörelsen egen utveckling och kamp, var det viktigt för honom att hävda att det skulle vara en proletariatets diktatur och inte en liten självutnämnd grupp som tog makten i proletariatets namn. Det är en historiens ödesdigra paradox att detta uttryck kom att legitimera en typ av stat det egentligen var riktat emot. Det är heller inte överraskande att Lenin och bolsjevikerna anklagades för ”blanquism” av sina motståndare när de tog makten i Ryssland hösten 1917.

En av de få gånger Marx använder uttrycket är i hans kritik av Gothaprogrammet. I Tyskland fanns två arbetarpartier. Dels ett som genom dess ledare August Bebels och Wilhelm Liebknechts kontakter med Marx stod relativt nära honom i åsikter, dels ett som hade grundats av Ferdinand Lassalle, som dock hade dödats i en duell 1864. Först hade Marx och Lassalie varit nära vänner (Lassalle hjälpte Marx bland annat med att finna förläggare), men som fallet var med så många andra blev Marx snart fientligt inställd till Lassalle. De bägge arbetarpartierna var därför konkurrenter, men efter en nedgång i organiserandet och en del andra svårigheter bestämde de sig för att gåsamman till ett parti. Förslaget till program för det nya enade partiet sändes till Marx för en kommentar. Denne dömde dock fullständigt ut det. Om detta förslag skulle antas som program för det nya partiet visade tyskarna enligt Marx bara en sak: att socialismen ”inte ens trängt in under huden på dem”. I stort sett allt var en förfärlig röra, och framför allt hade den av Marx så avskydde Lassalies anhängare ilitt med alldeles för mycket av sitt ”dravel”. Marx kritik var så hård att när svaret kom till Tyskland vågade man inte visa upp det, utan det offentliggjordes först 1891 inför kongressen i Erfurt då man antog ett nytt ”marxistiskt” partiprogram.

Det är i samband med denna kritik som Marx försöker reda ut begreppen om vilken stat arbetarrörelsen ska försöka att skapa. I stället för Lassalies ”folkstat” hävdar han att ”proletariatets revolutionära diktatur” måste vara den övergångsform varunder kapitalismen omvandlas till kommunism. Under denna stats ledning ska man avskaffa ”individens förslavande underordning under arbetsdelningen” och ”motsättningen mellan andligt och fysiskt arbete”. Först då blir arbetet inte som under kapitalismen ”ett medel för livet” utan ”livets främsta behov”. Denna allsidiga utveckling av individen utvecklar också produktivkrafterna och därmed flödar den allmänna välfärden allt ymnigare. Det är först då som samhället enligt Marx kan överskrida den trånga rättens horisont under den borgerliga epoken och skriva på sina fanor: ”Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”.

Marx insatser i den praktiska politiken inskränkte sig till arbetet med två organisationer. Dels Kommunisternas förbund inför, under och delvis efter revolutionen 1848/49 och dels Internationella arbetarassociationen 1864-72. Skillnaderna mellan organisationerna var dock stora. Där Kommunisternas förbund var en liten sekt, långt borta från den verkliga kampen, var Internationella arbetarassociationen en visserligen brokig men ändock relativt inflytelserik massorganisation. Som så ofta överdrevs detta inflytande både av de ivrigaste anhängarna och de mest fanatiska motståndarna, men Internationalen hade dock medlemmar i de flesta västeuropeiska länder och i USA. Bara vetskapen om att arbetare och radikaler i en mängd olika länder ingick i samma organisation gav dess medlemmar en känsla av makt och fyllde dess motståndare med fasa. Men när den enda revolten bröt ut under Internationalens existens, Pariskommunen 1871, hade organisationen relativt lite med saken att göra, och efter kommunens nederlag föll den sönder. Vid sidan av stridigheterna mellan ”de auktoritära kommunisterna”, det vill säga Marx och hans anhängare, och Bakunins anarkister förbjöds organisationen i flera länder, och Marx fann för gott att flytta ledningen till USA, där Internationalen levde på sparlåga i ytterligare fyra år.

Både Kommunisternas förbund och Internationella arbetarassociationen gav Marx rika tillfållen att sprida sitt synsätt till en bredare publik. Förbundets upplösning under revolutionen 1848 och de svåra omständigheterna när man sedan försökte reorganisera det i London 1849/50 gjorde dock att organisationen inte fick något större historiskt inflytande. I Kommunistiska manifestet skisserar dock Marx ett antal politiska krav, som han menade skulle ställas i en socialistisk revolution. Dessa krav innefattar bland annat avskaffandet av äganderätten till jord och arvsrätt, införande av en progressiv inkomstskatt, centralisering av bank- och kreditväsendet och av kommunikationer och transport i statens händer, utveckling av statliga företag och ett medvetet försök att minska skillnaderna mellan stad och landsbygd och slutligen fri utbildning i offentliga skolor. Genomförandet av dessa krav kunde visserligen variera i olika länder, menade Marx, men dess generella inriktning på att med hjälp av offentliga företag ta över kapitalet från bourgeoisin och planmässigt och så snabbt som möjligt utveckla produktionen var dock lika överallt.

Eftersom Marx inte betraktade den tyska revolutionen som en socialistisk revolution ställde han inte dessa krav där. Men de har ändå kommit att bilda modell för hur den första socialistiska fasen av den proletära revolutionen ska se ut. Den vidare utvecklingen fram till det kommunistiska samhället finns av naturliga skäl inte skisserad hos Marx, men den allmänna inriktningen på en planmässig produktion, avskaffandet av lönearbetet och utvecklandet av individernas potential var viktiga drag i det socialistiska samhället. Staten, som under kapitalismen var en tvångsmakt riktad mot proletariatet och under ”proletariatets revolutionära diktatur” var en tvångsmakt riktad mot bourgeoisin, kunde i takt med att socialismen utvecklades börja avskaffas och ersättas av en ren adminstration. Eftersom det låg i ”statens idé” att vara ett uttryck för klassherravälde, behövdes det ingen stat när väl klasserna och därmed klasskampen hade försvunnit, utan de nödvändiga funktionerna skulle tas över av valda ombud.

Marx politiska insats och bild av det framtida socialistiska och senare det kommunistiska samhället måste, som tidigare nämnts, förstås mot bakgrund av hans allmänna analys av historien och det kapitalistiska produktionssättet och privategendomens och lönearbetets effekter på människorna. Liksom alla teoretiker (och kanske också politiker) förändrade och utvecklade Marx sina synsätt i takt med att verkligheten förändrades och utvecklades. Den Marx som var en av ledarna för Kommunisternas förbund har visserligen stora likheter med den Marx som var en av ledarna i Internationella arbetarassociationen (tron på proletariatets revolutionära kraft, betydelsen av en ”riktig” samhällsanalys etc.), men då ”en verklig arbetarrörelse” äntligen hade börjat framträda på 1860-talet agerade Marx mycket mera försiktigt och mindre doktrinärt i Internationalen än i Förbundet. Undantaget var hans skrift Inbördeskriget i Frankrike (Pariskommunen), som gavs ut i Internationalens namn, men den bidrog också till att spränga organisationen då han förlorade det för honom så viktiga stödet från de försiktiga engelska fackföreningsledarna.

Efter Internationalens flyttning till USA 1872 och dess formella upplösning 1876 fortsatte Marx sina kontakter med de många radikaler och arbetarledare han träffat under årens lopp. En stor del av hans tid gick åt till att besvara brev med allehanda frågor och uppmaningar, men ingenstans verkade hans teorier och politiska uppfattningar få ett bredare stöd. De allt oftare förekommande och allt ållvarligare sjukdomarna hindrade honom från att mera aktivt ta del av den politiska utvecklingen, och när även de nära vännerna i Tyskland ”svek” 1875 kan man förstå den bitterhet han visade mot slutet av sitt liv, efter som hans verk kanske hade varit förgäves. Det skulle dock inte dröja många år efter hans död innan var erkänd som ”proletariatets store teoretiker och vägvisare”.

Betydelsen av Marx livsverk

Det är givetvis svårt att sammanfatta livsverket hos en så oerhört produktiv och kontroversiell tänkare som Karl Marx. Det är också svårt för en nutida människa att föreställa hur han hade tid att läsa och skriva så mycket som han gjorde. En aning om omfattningen av vad han skrev far man när man betänker att den utgåva av Marx/Engels samlade verk som nu ges ut (och som blivit försenad på grund av Sovjetunionens sammanbrott och nedläggningen av det institut som skötte om utgivningen) beräknas bli över 100 volymer. Här samlar man både tidigare publicerade och hittills outgivna manuskript, utkast, anteckningar och brev som man funnit. Det är heller ingen lätt uppgift att tolka Marx. Inte nog med att mycket av vad han skrev är fragmentariskt och ofärdigt. Hans handstil är dessutom mycket svårtolkad. När han skickade in sina manuskript till bokförlag fick hustrun Jenny skriva rent dem för att de skulle vara möjliga att läsa. Den enda gång Marx sökte ett ”vanligt” arbete (efter tiden på Rheinische Zeitung) som biljettförsäljare på en järnvägsstation i London nekades han anställning därför att hans handstil var oläslig!

Till detta kommer att Marx inte bara är ”ett historiskt faktum” som bedöms utifrån sin egen tid och vad han faktiskt gjorde. Hans ställning i nutidshistorien är så dominerande och väcker så starka känslor att det är i stort sett omöjligt att bedöma honom utan att ta med efterföljarnas tolkningar av honom och deras egna insatser i beräkningen. Många läser och uppfattar Marx utifrån den efterföljande historien och gör honom ansvarig för eller försöker fria honom från händelser i den. På så sätt blir Marx indragen i även nutidens strider och han används som ett slagträ allt efter vilken inställning man har till dagens stora politiska frågor. Varje tolkning av en persons verk måste bygga på ett perspektiv, och eftersom perspektivet nu är annorlunda än det kunde vara för över hundra år sedan tillkommer en mängd faktorer i bedömningen av Marx som inte bygger på honom själv. Det är inget konstigt i det, men det är bra att vara medveten om det.

Ska man försöka göra en samlad bedömning av Marx livsverk utifrån hans plats i historien kan det vara lämpligt att se honom som en förmedlande länk mellan de två revolutioner som förändrade inte bara Europas utseende utan också hela världens. Marx föddes tjugonio år efter den stora franska revolutionen och dog trettiofyra år före den ryska. Den franska revolutionen kastade sin skugga – som hot eller löfte – långt in på 1800-talet, och till och med de ryska revolutionärerna som tog makten i oktober 19I7 talade om sin revolution i den franska revolutionens terminologi. Man jämförde intagandet av Vinterpalatset med stormningen av Bastiljen, man talade om sin terror som en fortsättning på terrorn under den franska revolutionen, uttryckte sin fruktan för kontrarevolutionen som en fruktan för ”termidor” (då Napoleon grep makten) och många såg i Stalin en ny Napoleon.

Visserligen hade det tidigare förekommit händelser i historien som kunde kallas revolutioner, främst i England på 1600-talet och i Amerika då USA bildades och förklarade sig självständigt från England några år innan den franska revolutionen. Men den franska revolutionen var historiens första massiva sociala revolution, då de allra fattigaste gjorde uppror mot överheten och i grunden ändrade samhällets sociala struktur. Tidigare hade folkliga uppror med vissa undantag relativt lätt slagits ned och de hade aldrig resulterat i omfattande samhällsförändringar. Oberoende av vem som till sist tog makten i Frankrike hade ”pöbeln” visat sin styrka där och under en stor del av 1800-talet var ”den sociala frågan” en av de mest omdiskuterade.

Den sociala frågan handlade om hur man skulle kunna avskaffa den allra värsta fattigdomen som följde i industrialiseringens fotspår, delvis av humanitära skäl men också av rädsla för att den franska revolutionen skulle upprepa sig, men nu riktad mot den nya härskande klassen, bourgeoisin. På 1800-talet blev detta något av samhällets ödesfråga och även i Sverige deltog flera personer, som till exempel Erik Gustaf Geijer, i debatten. Marx bidrag till denna debatt var inte bara att han kopplade samman det nya proletariatet med den kommande revolutionen. Han gav också föreställningen om sambandet mellan proletariatet och den antikapitalistiska revolutionen en vetenskaplig grund. Oberoende av hur man i dag bedömer hans politiska insats var detta vetenskapliggörande av den sociala frågan oerhört viktigt för det ”vetenskapssvärmande” 1800-talet och en av de viktigaste orsakerna till marxismens dragningskraft.

Marx skulle aldrig fatt den betydelse han fick efter sin död om han inte på viktiga områden hade rangat den faktiska utvecklingen på ett riktigt sätt. I dag, när kapitalismen har erövrat i stor sett hela världen och till och med ersätter inte bara feodala utan även vad som kallades socialistiska produktionssätt, är det svårt att inse det revolutionerande i Marx’ teori om att kapitalismen skulle slå ut alla andra ekonomier. På 1800-talet var det inte alls lika uppenbart som i dag att kapitalismen skulle gå segrande fram, och en stor del av Marx teori om kapitalets rörelselagar kan ses som ett försök till förklaring varför detta produktionssätt är så effektivt och skulle komma att revolutionera hela världen. Grunden till detta låg enligt Marx i dess speciella sätt att lägga beslag på de direkta producenternas merarbete. Där tidigare produktionssätt hade exploaterat slavar och livegna, men låtit frukterna av deras merarbete gå till slavägarnas, feodalherrarnas, prästernas, konstnärernas och vetenskapsmännens konsumtion, fanns i kapitalismen inbyggt att merarbetet, i form av mervärde, till största delen gick till ackumulation och investering vilket innebar en ständig strävan till utvidgning av produktionen. Denna strävan till utvidgning av produktionen leder till en ofantlig ökning av arbetets produktivkraft som bara begränsas av kapitalismens inneboende motsättningar. Socialismen var, ekonomiskt sett, för Marx ett tillvaratagande av kapitalismens resultat, men befriat från dess klassmotsättningar och periodvisa förstörande av kapital.

I sin roll som förmedlande länk mellan den franska och den ryska revolutionen är det just Marx sammankopplande av proletariatet med den kommande revolutionen som kan ses som själva länken. Marx föreställning om hur den kommande revolutionen skulle gå till är till stor del hämtad från den franska revolutionens händelseförlopp, men dess klassinnehåll är olika. Det finns en viss skillnad mellan den Marx som deltog i Kommunisternas förbund och den Marx som deltog i Internationella arbetarassociationen. Den tidige Marx befann sig inte bara närmare den franska revolutionen i tid jämfört med den senare. Även i frågan om proletariatets och de intellektuellas roll i revolutionen låg han närmare den franska i sin ungdom. Förklaringen till detta är delvis det unghegelianska arvet där frågan om förhållandet mellan filosofin och den eftersträvade samhällsförändringen var en central fråga. Som vi sett trodde flera av unghegelianerna att ”den kritiska kritiken” var den kraft som genom sin (med ett modernt ord) ”dekonstruktion” av religionen skulle upplysa massan om det osanna och orättfärdiga i samtiden. Det var just denna föreställning som Marx kritiserade och ironiserade över, men han menade ändå att filosofin skulle vara en verksam kraft i revolutionen. Strax efter det att Marx hade ”upptäckt” proletariatet som det moderna samhällets viktigaste förändringskraft skrev han att filosofin var ”hjärnan” och proletariatet ”hjärtat” i den kommande revolutionen. Det var just syntesen av ”hjärnan” och ”hjärtat”, filosofin och proletariatet, som skulle leda till revolution.

I den materialistiska historieuppfattningen, som till stor del utarbetades som en kritik av unghegelianerna, rar filosofin en mycket mer begränsad roll. Som en del av samhällets ideologi är filosofin grundad i de materiella samhällsomständigheterna, men samtidigt gäller det att utveckla en vetenskaplig förståelse av det borgerliga samhällets ekonomi. På detta sätt gick Marx från filosofi till vetenskap och det var mycket viktigt för Marx att sprida sina vetenskapliga resultat till arbetarklassen. Vid ett antal tillfållen höll han föredrag i olika arbetarföreningar och i Internationalens generalråd om sin ekonomiska teorier, och han var mycket besviken över den tyska arbetarklassens ljumma intresse för Kapitalet när I:a boken publicerades 1867.

Inte heller var förståelsen för hans ekonomiska teorier speciellt imponerande inom Internationalen eller i det tyska partiet. I Internationalen handlade debatten vid sidan av motsättning arna mellan de olika nationella delegaterna och konflikterna mellan anarkisterna och Marx främst om olika politiska krav, mer teoretiska debatter var sällsynta. När så de tyska socialdemokraterna vid sin sammanslagning visade att Marx teorier ”inte ens hade trängt under huden” på dem var det nära att Marx och Engels offentligt hade deklarerat sitt avståndstagande till partiet. Men som Marx skrev i ett brev är ”varje steg av en verklig rörelse mera värt än t.o.m. ett dussin program”, och kritiken offentliggjordes inte förrän sexton år senare.

Skillnaden mellan Kommunistiska förbundets och Internationalens Marx var således att den äldre Marx var mycket mera luttrad i tron på den teoretiska renlärigheten och mer benägen att uppskatta arbetarnas egen rörelse. Orsaken till detta behöver dock inte vara en totalt ändrad inställning till teorins betydelse. Det var också stora skillnader i förutsättningarna för kampen. Runt 1848 var det i stort sett bara England som hade ett embryo till en arbetarrörelse. 1875 hade däremot ett stort arbetarparti namträtt i Tyskland och flera var på väg att skapas i en mängd andra länder. Olikheten mellan de båda Marx kan därför till stor del förklaras av skillnaderna i verkligheten.

Ändå har denna olikhet fatt en enorm betydelse i världshistorien och symboliseras av klyftan mellan den ryska kommunismen och den västerländska socialdemokratin. De ryska bolsjevikerna byggde mera på den ”unge revolutionären” Marx, medan den moderna socialdemokratin mera byggde på ”organisatören” Marx. Detta är i sig inte så svårförståeligt. För de ryska revolutionärerna, som saknade en organiserad arbetarrörelse och tvingades genomföra sitt politiska arbete under jorden på grund av tsarens polis, var likheterna i situationen mellan 1848 i Västeuropa och Ryssland i början av 1900-talet stora. Liksom Kommunisternas förbund hade varit en liten sekt, var även bolsjevikerna en sekt som inte fick något masstöd förrän under revolutionsåret 1917. I varje organisation som inte lämnat sektstadiet är den teoretiska och ideologiska renheten mycket viktig för att hålla samman gruppen. När organisationen växer blir det inte bara möjligt utan även nödvändigt att tillåta en viss spridning i åsikter, annars riskerar man att förbli en liten sekt.

För socialdemokraterna i Tyskland, Frankrike, Sverige, Danmark och på andra håll var det just den stora tillströmningen till partierna, den snabba tillväxten av organisationen och ökningen av rösten i allmänna val som satte sin prägel på partiernas politik runt sekelskiftet. De verkade alla i länder där allmän rösträtt var om inte helt så i varje fall nästan genom förd. Efter förbudet för den tyska socialdemokratin att verka mellan 1878 och 1890 (partiet fick dock ställa upp i riksdagsval) och bildandet av II:a Internationalen 1889 växte den internationella arbetarrörelsen mycket hastigt, och möjligheten att komma till makten via allmänna val var inte helt utesluten. Skillnaden mellan 1848 års Marx och den senare marxismen uttrycks bra av Engels, som 1895 i ett förord till Marx Klassstriderna i Frankrike 1848-50 skriver att ”proletariatets här marscherar oemotståndligt fram mot slutsegern” (Engels var mycket intresserad av militära frågor, och han kallades därför ”Generalen” av sina närmaste).

Inte heller Marx hade helt uteslutit att proletariatet i vissa länder med demokratiska institutioner kunde komma till makten genom allmänna val, men han trodde inte att bourgeoisin och den borgerliga staten skulle lämna ifrån sig makten utan hårdnackat motstånd. Föregripande händelserna i Spanien, Frankrike, Chile med flera länder där kupper genomförts när ”statens fiender” vunnit val, menade han att arbetarklassens seger och övergången till socialismen var möjlig endast om arbetarna redan hade skaffat sig en stark ställning i samhället, både socialt, politiskt och inte minst kulturellt. Därför var arbetarrörelsens tillväxt så oerhört viktig, och då fick man också tumma något på den rätta teorin. Men troligen hade han ändå inte gått så långt som sin efterföljare, den tyske socialdemokraten Eduard Bernstein, som hävdade att ”rörelsen var allt, målet intet”.

Marx egen utveckling följer till stor del den allmänna samhällsutvecklingen i Europa under 1800-talet, både vad det gäller det sociala underlaget för hans politik och hans inställning till sitt vetenskapliga arbete. Även i den allmänna utvecklingen sätter arvet efter den franska revolutionen sin prägel på den första hälften av seklet och den snabba ekonomiska och sociala utvecklingen efter 1850 skapar helt andra förutsättningar för den socialistiska revolutionen än tidigare. Men det är ändå något av en historiens paradox att när den väl inträffar så är det i ett av Europas mest efterblivna länder: Ryssland. Detta stred mot Marx grundläggande föreställning att en utvecklad kapitalism var en förutsättning för en lyckosam socialistisk revolution. Det var ju av denna anledning han hade motsatt sig en socialistisk politik under revolutionen 1848 i Tyskland.

Arvet nån den franska revolutionen märktes i Ryssland inte bara i bolsjevikernas terminologi. Hela situationen i Ryssland inför revolutionen påminde om situationen i Frankrike inför 1789. I båda länderna hade en relativt snabb och genomgripande ekonomisk och social utveckling börjat omvandla respektive samhälle. Bägge länderna styrdes av halsstarrigt konservativa regimer som vägrade att anpassa styrelseskicket till mera moderna förhållanden. I båda länderna hade en revolutionär intelligentia framträtt decennierna före och riktat generalangrepp mot den gamla regimen. Den utlösande faktorn för revolutionen i både Frankrike och Ryssland var ett kostsamt krig, även om Frankrike utkämpade sitt på USA:s sida mot England och inte led samma katastrofala nederlag som Ryssland gjorde i första världskriget. Båda regimerna var dömda att falla och föll också utan alltför stort motstånd. Men den stora skillnaden mellan de båda revolutionerna var att den yttersta vänstern under Robespierre bara lyckades behålla makten en kort tid i Frankrike, medan de ryska bolsjevikerna lyckades vinna ett grymt och blodigt inbördeskrig och institutionalisera sin makt. Frågan är vilken betydelse den socialistiska ideologin och mer specifikt Marx teorier hade för denna skillnad.

En viktig faktor som kan ha haft avgörande betydelse var att den marxistiska socialistiska ideologin vände sig till och mobiliserade den mest utsatta klassen i Ryssland, det nya industriproletariatet. Visserligen var arbetarna en erhört liten minoritet i jämförelse med det hav av bönder (som hade blivit fria från livegenskapen så sent som 1861) som befolkade det ryska jätteväldet. Men arbetarna var dels samlade i stora fabriker på ett fåtal platser som St Petersburg (som hette Petersburg under kriget fram till 1924 då staden döptes om till Leningrad), Moskva och Baku, och dels hade de ofta nära relationer med byarna. När väl revolutionen kom i början av 1917 var arbetarna mycket aktiva. Trötta på svält och krig drogs de snart i stora skaror till bolsjevikerna som var de enda som lovade ”fred och bröd”. Den provisoriska regeringen som bildades efter tsarens fall fortsatte kriget efter påtryckningar från sina allierade och var därför en lätt måltavla för bolsjevikernas allt hårdare agitation. När bolsjevikerna genomförde sin kupp i november (oktober enligt den gamla ryska tideräkningen) saknade denna regering allt stöd och föll därför utan motstånd.

Till skillnad från den franska revolutionen, som lovade ”frihet, jämlikhet och broderskap” men vars frukter främst gick till den uppåtsträvande medelklassen, kunde de nya ryska ledarna mobilisera arbetarna och delar av bondeklassen i inbördeskriget med hotet om att om jordägarna och kapitalisterna återtog makten skulle deras slaveri återinföras. Även om stödet till bolsjevikerna sjönk drastiskt efter kuppen och under inbördeskriget lyckades de inrätta en regim som med terror och överlägsen ideologisk mobilisering kunde besegra både den inhemska kontrarevolutionen och de utländska arméer som invaderade landet. Hävdandet av att man ville förverkliga den socialistiska utopin, där ”de sista ska bli de första”, vann också anklang i den ryska kulturen som sedan århundraden varit byggd på tanken att Ryssland har en unik väg i historien. Då bolsjevikerna under Stalin senare återskapade den centrala statsmakten och inledde marschen mot det utlovade ”socialistiska paradiset” skedde det i Marx namn. Tillsammans med Lenin (som avlidit 1924) fick han ge namn till den nya statsideologin marxismleninismen.

Hur mycket revolutionen och uppbyggandet av ett socialistiskt samhälle verkligen skedde utifrån Marx teorier kan givetvis diskuteras. Vi kan aldrig få svar på frågor av typen ”Vad skulle Marx ha sagt om han sett vad som hände i Ryssland?”, men för nutidens uppfattning om Marx har denna utveckling haft en avgörande betydelse. De jättelika porträtt och statyer av Marx och Lenin som fyllde det nya Sovjetunionen, och senare andra socialistiska stater, skapade intrycket av ofelbara hjältar. Deras skrifter lästes som man läste bibeln under medeltiden, och i skolan och på universiteten tvingades man studera dem och det egna partiets historia som vi på 1800-talet tvingades läsa katekesen. Marxismen reducerades till just ”en fras eller ett schema” och blev allt mer tom och ointressant. Till slut uttryckte den bara den härskande klassens behov av legitimering av sin maktställning. När Sovjetunionen föll sönder 1991 var det främst av ekonomiska och politiska orsaker) men man ska inte underskatta betydelsen av att även den marxist-leninistiska ideologin helt och hållet hade förlorat den trovärdighet den trots allt hade haft tidigare.

Vid sidan utropandet av Marx till ”arbetarklassens vägvisare” i Sovjetunionen och andra socialistiska stater kom han att spela en viktig roll även i väst. Här hade visserligen socialdemokratin allt mer avlägsnat sig från honom i takt med att han blev förgudad i öst) men han levde vidare bland de intellektuella och på universiteten. Runt sekelskiftet fanns ett stort intresse för Marx teorier) men efter bolsjevikernas ”stöld” av honom försvann det stora intresset för Marx som samhälls tänkare och det dröjde till efter mitten av 1900-talet innan han åter kom att införlivas i den moderna samhällsvetenskapen. Orsaken till det uppflammande intresset var delvis att en mängd hittills okända skrifter hade publicerats) men framför allt kom Marx att ingå som en del av studentrevolten och de återupptagna ideologiska striderna efter 1950-talets ”folkhem” och amerikanska dominans.

Betydelsen av Marx teoretiska bidrag till samhällsvetenskapen är lika svår att bedöma som hans politisk-ideologiska betydelse. Inom samhällsvetenskap er som statsvetenskap och sociologi har han att status av en tidig ”klassiker” som var med om att utforma den moderna samhällsvetenskapen. Här finns en mångårig debatt om exakt vad Marx bidragit med. En debatt som framför allt har handlat om ”den unge Marx” kontra ”den mogne Marx”. Eftersom Marx utvecklades från filosof till ekonom har vissa Marxtolkare hävdat att endast ekonomen Marx ska räknas som vetenskaplig och att den unge Marx) som analyserade människans alienation, ännu inte hade skapat sin speciella teori. Gentemot detta har andra hävdat att det speciella med även Marx ekonomiska teori är just dess utgångspunkt i alienationsteorin) medan ytterligare andra hävdar att det är den materialistiska historieuppfattningen som är Marx mest centrala bidrag.

Det är givetvis omöjligt att säga vem som har ”rätt” i denna debatt. Marx själv var en person som verkade teoretiskt och politiskt under nästan fyrtio år och det vore orimligt att påstå att han inte förändrades och utvecklades under dessa år. Frågan är hur och åt vilket håll han förändrades. Marx var onekligen påverkad av Hegel i sin ungdom) men denna påverkan finns delvis kvar när han skrev Kapitalet som han själv påpekar i sitt förord. Samtidigt blev han också påverkad när synen på vetenskapen efter mitten av 1800-talet förändrades bort från ”filosofiska system” i riktning mot empiriska specialvetenskaper. Som vetenskapsman levde Marx inte i en lufttätt vakuum) även om hans insats var nog så originell och han aldrig fick det erkännande han så ivrigt längtade efter.

Den sista och mest aktuella frågan är om Marx nu helt har spelat ut sin roll i historien i och med öststatskommunismens fall. Man kan nog lungt säga att han har spelat ut sin roll som ideologisk inspiratör till den typ av socialism som utvecklades i Sovjetunionen och med Sovjet förbundna stater. Men i takt med att dessa stater nu håller på att återinföra kapitalismen (en ”rövarkapitalism” som många i Ryssland säger) så kan Marx betydelse paradoxalt nog komma att öka igen. Speciellt Marx analys av människans alienation och av det borgerliga samhällets ekonomiska rörelselag har i och med kapitalismens återupprättande i öst att en tillämplighet även där. Marx utvecklade som vi sett aldrig någon teori om vare sig det socialistiska eller kommunistiska samhället) och de som tror att man i Kapitalet eller i någon annan av Marx skrifter kan finna en ”bruksanvisning” för hur socialismen ska se ut har helt enkelt fel.

Frågan är hur man i grunden ska betrakta Marx. Man kan för det första uppfatta honom som en doktrinär profet som skapade sina pseudovetenskapliga teorier, byggda på hat och neuroser, och vars hemska innebörd har avslöjats i Sovjetunionen. Det finns många som gör det, och i så fall är det bara att dra ett streck över Marx och låta honom försvinna in i historiens mörker. Man kan för det andra se honom som en intressant 1800-talstänkare som nu har förlorat sin intellektuella och politiska betydelse, eftersom verkligheten nu är så olik den han levde i. I så fall blir han mest intressant ur ett idéhistoriskt perspektiv. Man kan slutligen betrakta honom som en person som visserligen levde och verkade på 1800-talet, då han i det tidiga industrisamhället försökte utveckla en analys av det borgerliga samhällets uppkomst, utveckling och framtid och som också försökte vara med och forma den framtid han uppfattade var på väg. I så fall är han fortfarande intressant och har något att säga oss om vår samtid, åtminstone så länge vi fortfarande lever i detta borgerliga samhälle.

Kronologisk översikt

1818, 5 maj Karl Heinrich Marx föds i Trier i sydvästra Tyskland
1830, okt Börjar gymnasiet i Trier
1835, 15 okt Börjar på universitetet i Bonn
1836, 22 okt Börjar på universitetet i Berlin
1838, 10 maj Fadern, Heinrich Marx, dör
1841, 23 jan Publicerar två dikter, "Spelmannen" och "Nattkärlek" i Athenaeum
1841, 15 apr Blir godkänd i sin frånvaro på doktorsavhandlingen "Skillnaden mellan den demokritinska och epikurianska naturfilosofin" i Jena
1842, 5 maj Börjar skriva artiklar i Rheinische Zeitung, blir chefredaktör i oktober
1843, 17 mars Avgår som redaktör, tidningen stängs av censurmyndigheten 1 april
1843, 19 juni Gifter sig med Jenny von Westfahlen i Kreuznach
1843, okt Flyttar till Paris
1844, feb Publicerar Deutsch-Französische Jahrbucher tillsammans med Arnold Ruge
1844, 1 maj Dottern Jenny föds
1844, 28 aug Träffar Engels och inleder en livslång vänskap
1844, vintern Skriver på Ekonomisk-filosofiska manuskripten, först publicerade 1932
1845, 3 feb Utvisas ftån Paris och flyttar till Bryssel
1845, 24 feb Publicerar Den heliga familjen
1845, våren Skriver "Teser om Feuerbach", först publicerade av Engels 1888
1845, 6 sep Dottern Laura föds
1846, sommar Avslutar tillsammans med Engels Den tyska ideologin men finner ingen förläggare, publ. först 1932
1847, juni Organiserar med Engels Tyska kommunistiska förbundet i Bryssel
1847, juli Publicerar Filosofins elände på danska i Paris och Bryssel
1847, 29 nov-8 dec Deltar i Kommunistiska förbundets första kongress i London och får i uppdrag att skriva ett manifest
1847, 17 dec Sonen Edgar föds
1848, 24 feb Kommunistiska manifestet publiceras på tyska
1848, 4 mars Arresteras i Bryssel och utvisas till Paris
1848, 11 apr Anländer till Köln
1848, 1 juni–1849, 19 maj Redaktör för Neue Rheinische Zeitung, skriver runt 80 artiklar
1849, 7-8 feb Ställs inför rätta i Köln för majestätsbrott och uppmaning till uppror, men frikänns
1849, 16 maj Utvisas från Preussen, far till Paris
1849, 19 juli Utvisas från Paris, far till London
1849, 5 nov Sonen Heinrich Guido "Föxchen" föds
1850, mars-nov Publicerar "Klasstriderna i Frankrike" i Neue Rheinische Zeitung- Politisch-Ökonomische Revue, publiceras som bok av Engels 1895
1850, 19 nov Sonen Heinrich Guido dör
1851, 28 mars Dottern Fransiska föds
1851, 23 juni Sonen Frederick med hushållerskan Helene Demuth föds, Engels tar på sig faderskapet
1852, jan-maj Publicerar "Louis Bonapartes 18:e Brumaire" i Die Revolution i New York, utkommer som bok i Hamburg 1869
1852, 14 april Dottern Fransiska dör
1852-1862 Publicerar artiklar i olika tidningar, arbetar med "ekonomin" på British Museum
1855, 16 jan Dottern Eleanor föds
1855, 6 apr Sonen Edgar dör
1857-58 Skriver manuskriptet Grundrisse, först publicerat 1939-41, sedan 1953
1859, 11 juni Publicerar Till kritiken av den politiska ekonomin, sitt första ekonomiska verk
1860, maj-nov Kamp mot Karl Vogt
1861, juni Börjar skriva på Kapitalet
1863, 2 dec Modern, Henriette Marx, dör
1864, 28 sept Deltar i Internationella arbetarassociationens konstituerande stämma i St. Martin’s Hall i London
1864-72 Arbetar med Internationella arbetarassociationen
1867, 14 sep Publicerar I:a boken av Kapitalet i Hamburg
1871, juli Publicerar Inbördeskriget i Frankrike (Pariskommunen) i Internationalens namn
1871, aug På kur i Brighton, senare många resor till kurorter i Europa och Nordafrika
1872, 27 mars Kapitalet publiceras på ryska
1872, 2-7 sep Deltar i Internationalens kongress i Haag, där det beslutas att flytta Generalrådet till USA
1875, 5 maj Skickar sin kritik av de tyska socialdemokraternas programförslag som publiceras 1891
1875-1883 Arbetar på II:a och III:e boken av Kapitalet, mycket sjuk och gör många hälsoresor
1881, 2 dec Hustrun Jenny Marx dör
1883, 11 jan Dottern Jenny dör
1883, 14 mars Avlider sittande i sin länsstol kl 14.45
1883, 17 mars Begravs på Highgatekyrkogården i London
1885 Engels publicerar II:a boken av Kapitalet
1894 Engels publicerar III:e boken av Kapitalet
1905-1910 Karl Kautsky publicerar Teorier om mervärdet (IV:e boken av Kapitalet)

Litteratur

1. Egna texter

Av Marx finns på svenska en mängd texter och böcker, som till exempel:
Människans frigörelse, i urval av Sven-Eric Liedman (Stockholm 1965) (Innehåller flera av Marx’ ungdomstexter)
Skrifter i urval: Filosofiska skrifter (Lund 1978)
Filosofins elände: Ett svar på Proudhons ”Eländets filosofi” (Stockholm 1949)
Kommunistiska manifestet i många utgåvor, till exempel (Stockholm 1954 och Göteborg 1970)
Marx inför rätta: Kölnerprocessen mot de rhenska demokraternas utskott (9:de februari I849) (Stockholm 1913)
Lönearbete och kapital (Stockholm 1970)
Klasstriderna i Frankrike 1848-50 (Stockholm 1971)
Louis Bonapartes 18:e Brumaire (Stockholm 1971)
Grundrisse, i urval av Sven-Eric Liedman (Stockholm 1971)
Till kritiken av den politiska ekonomin (Stockholm 1970)
Kapitalet: Kritik av den politiska ekonomin, första boken: Kapitalets produktionsprocess (Lund 1970)
Andra boken: Kapitalets cirkulationsprocess (Lund 1971)
Tredje boken: Den politiska ekonomins totalprocess (Lund 1978)
Skrifter i urval: Ekonomiska skrifter (Lund 1975), innehåller bl.a. ”Teorier om mervärde”
Lön, pris och profit (Stockholm 1971)
Pariskommunen (Stockholm 1969)
”Kritik av Gothaprogrammet” finns bl.a. i Marx-Engels i kamp (Göteborg 1972)
Flera av Marx’ texter om utomeuropeiska samhällen finns i Om forkapitalistiska produktionssätt, i ett kommenterat urval av Erik af Edholm (Stockholm 1970)
Bilder från Marx’ vardagsliv och kommentarer om hans person finns samlat i Sture Källberg (red): Marx och Engels till vardags (Stockholm 1970). Ett urval av korrespondensen mellan Marx och Engels finns i Bo Gustafsson (red): Marx/Engels: Brev i urval (Stockholm 1972)
På engelska finns Marx-Engels Collected Work (London 1975-83), och texter från revolutionsåren 1848/49 i The Revolutions of 1848 (Harmondsworth, Middlesex 1978) och från I:a Internationalen i The First International and After (Harmondsworth, Middlesex 1974). Brevväxlingen mellan Marx och Engels, som ofta ger inblick i både liv och verk finns i Selected Correspondens (Moskva 1965)

2. Biografier

På svenska finns, förutom M. Beers lilla Karl Marx: Hans liv och lära (Stockholm 1922), Franz Mehrings klassiska Karl Marx – hans livs historia (2 band, Stockholm 1971) och Isaiah Berlin: Karl Marx (Stockholm 1965). Före detta landshövdingen i Göteborg Per Nyström skrev om ”Karl Marx’ ungdom” i Ateneum, nr 1 1935. Jenny Marx, Karls hustru, presenteras i Françoise Giroud: Jenny Marx: Marxismens första offer (Stockholm 1993)

På engelska är den kanske bästa biografin David McLellan: Karl Marx: His Life and Thought (London 1981) men även Saul K. Padover: Karl Marx: An lntimate Biography (New York 1978) och Jerrold Siegel: Marx’s Fate: The Shape of a Life (Princeton, N. J. 1978) ger intressanta bidrag till bilden av Marx. Andra biografier som kan rekommenderas är Werner Blumenberg: Karl Marx (London 1972), E. H. Carr: Karl Marx: A Study in Fanaticism (London 1943), H. Gemkow m.fl.: Karl Marx: A Biography (Berlin 1970), Oscar J. Hammen: The Red ’48ers: Karl Marx and Friedrich Engels (New York 1969), Karl Korsch: Karl Marx (New York 1963), J. Lewis: The Life and Teaching of Karl Marx (London 1965), B. Nicolaievski & O. Maenschen-Helfen: Karl Marx: Man and Fighter (3rd ed. London 1973), Robert Payne: Marx: A Biography (Lonaon 1968), D. Ryazanov: Karl Marx; Man, Thinker and Revolutionist (New York 1927) och Allen Wood: Karl Marx (London 1981).

Förhållandet mellan Marx och Engels analyseras i Terrell Carver: Marx & Engels: The lntellectual Relationship och Norman Levine: The Tragic Deception: Marx contra Engels (Oxford 1975).

3. Tolkningar, kommentarer och debatt

En klassisk bok, som dock mest presenterar en sovjetisk Marxbild är Arnold Ljungdal: Marxismens världsbild (Stockholm 1967). Delar av Marx’ alienationsteori presenteras i Joachim Israel: Alienation: Från Marx till modern sociologi (2:a upplagan, Stockholm 1971) och på norska i Dag Østerberg: Et forord til Kapitalen: En filosofisk framstilling av Marx’ hovedverk (Oslo 1972). Marx’ historieteori diskuteras i George A Cohen: Karl Marx’ historieteori: Ett försvar (Lund 1986) och utvecklingen av Marx’ ekonomiska teori analyseras i Ernest Mandel: Marx ekonomiska tänkande (Stockholm 1973). En mera grundlig analys av Grundrisse och Kapitalet finns i Roman Rosdolskys: Kapitalets tillkomsthistoria (2 band, Göteborg 1977 och 1979) och av Marx’ ekonomiska metod i Vitali S Vygotski: Den stora upptäckten: Hur Marx skrev Kapitalet (Göteborg 1974) och Jindrich Zeleny: Metod och teori i Kapitalet. En kortare presentation av metoden finns i Anders Lundkvist: Introduktion till metoden i Kapitalet (Göteborg 1975), medan mera allmänna introduktioner till Kapitalet finns i Mats Dahlvist: Att studera kapitalet, första boken: Kommentarer och studiehandledning (Lund 1978) och Wolfgang Fritz Haug: Läs Kapitalet! (Stockholm 1979). Marx’ ekonomiska teori presenteras i Paul M Sweezy: Teorin för den kapitalistiska utvecklingen (Stockholm 1970) och Marx relation till modern ekonomisk teori i David Horowitz (red): Marx och den moderna nationalekonomin (Stockholm 1970) och Paul Mattick: Marx och Keynes – blandekonomins gränser (Göteborg 1975). En inflytelserik nytolkning av Marx finns i Louis Althusser: För Marx (Lund 1968) och Louis Althusser & Etienne Balibar: Att läsa kapitalet (2 band, Lund 1970). Bland analyser och diskussioner av Marx’ allmänt samhällsvetenskapliga inriktning kan nämnas Gunnar Aspelin: Karl Marx – Samhällsforskare och samhällskritiker (Lund 1969) och samme författares Karl Marx som sociolog (Lund 1972), Henri Lefebvre: Marx’ sociologi (Stockholm 1968), Per Månson: Från Marx till marxism: En studie av Karl Marx och marxismens framväxt (Göteborg 1987), John M Somerville: Marx’ och Engels’ samhällsvetenskapliga metod (Stockholm 1971) och Rolf Törnqvist: Människornas samhällsomständigheter: Studier kring Karl Marx och analyser av samhällsomvandlingens villkor (Monografi 13, Sociologiska institutionen, Göteborgs Universitet 1977). Marx’ politiska synsätt diskuteras i Sven-Ove Hansson: Marx och Engels i politiken: Demokratins roll i deras politiska och vetenskapliga verksamhet (Stockholm 1976).

Tolkningarna av och kommentarerna och debatten kring Marx på engelska fyller ett helt bibliotek och här nämns bara några exempel på möjliga böcker. Marx’ alienationsteori behandlas i Bertell Ollman: Alienation: Marx’s Concept of Man in Capitalistic Society (Cambridge 1971) och Istvan Meszaros: Marx’s Theory of Alienation (London 1978). Alfred Smith: The Concept of Nature in Marx (London 1971) tar mera upp Marx’ filosofi i dess helhet, medan M M Bober: Karl Marx ’s Interpretation of History (New York 1965) är en klassisk bok om Marx’ historieuppfattning. I Anthony Giddens: Capitalism and Modern Social Theory: An Analysis of the writings of Marx, Durkheim and Weber (Cambridge 1978) finns ett utmärkt kapitel om Marx. V Manasyev, A Galchinsky & V Lantsov: Karl Marx ’s Great Discovery (Moscow 1986) är en rysk presentation av Marx’ kapitalteori, medan Patrick Murray: Marx’s Theory of Scientific Knowledge (Atlantic Highlands, N.J. 1990) är en modern analys av Marx’ vetenskapliga insats. Thomas Bottomore: The Sociological Theory of Marxism (London 1973) presenterar Marx’ mera sociologiska teorier. Två helt skilda uppfattningar om Marx finns i det starkt kritiska kapitlet i Paul Johnson: Intellectuals (New York 1988) respektive Philiph S Foner: Karl Marx Remembered: Comments at the Time of His Death (San Fransisco, Cal. 1983) som också inehåller samtida nekrologer av främst Engels.

1
Hosted by www.Geocities.ws