Miniutdraget är från texten ”Var står kvinnorörelsen” av Iréne Matthis.
Digitaliserad och upplagd på nätet februari 2005.
Som redan namnet antyder har rörelsen en starkt anarkistisk prägel, dvs den avvisar varje form av överordnade strukturer. Varje grupp fungerar helt autonomt och det organisatoriska sambandet mellan grupperna är mycket lösligt. Det innebär inte nödvändigtvis att samarbetet på program- och aktionsplanet därför är dåligt, men bristen på organisatoriska resurser begränsar naturligtvis effektiviteten. Men effektiviteten, menar man, är inte det väsentliga. Det är däremot varje individs reella möjlighet att påverka och ta initiativ.
Den anarkistiska organisationsformen är ofta parad med en dogmatisk feminism. Med detta menar jag att man betraktar kvinnan som hon är som god ”i sig”. Man ser allt som kvinnan gör som riktigt, därför att alla hennes handlingar, tankar och känslor utgör reaktioner på de manliga förtryck hon utsätts för. Man avvisar moraliska attityder som vill sätta upp en standard för hur kvinnor bör vara.
Man ser följaktligen med skepsis på teoretiska analys som tar sin utgångspunkt i ekonomiska förhållanden. Politiska studier och samhällsstudier i vidare bemärkelse avvisas. Kvinnan behöver inte studera samhället för att inse att hon är förtryckt. Det är något som hon direkt kan upplleva. Och hennes upplevelse är ”riktig” därför att den just är ett svar på (en funktion av) ett verkligt förtryck. Man kan därför inte heller sätta sig som moralisk domare över någon kvinna. Individualismen sätts i främsta rummet. Det är därför helt konsekvent att dessa grupper i stor utsträckning har gått in för ”medvetandegörande” (dålig svensk översättning av engelskans consciousnessraising).
Medvetandegörande innebär i korthet att man berättar om egna personliga upplevelser och känslor för gruppen i syfte att avmystifiera dem och sätta dem i relation till andra kvinnors erfarenheter. Många kvinnor upplever sina misslyckanden som resultat av sin egen personliga otillräcklighet. Men när kvinnor i en grupp delar med sig av sina erfarenheter, så börjar ett gemensamt mönster framträda och det blir klart att många s.k. ”personliga” problem i verkligheten är politiska.
Det kan vara en utmärkt metod att nå en viss grad av politiskt medvetande. Det är också ett psykologiskt relevant sätt att mjukt slussa kvinnor in i politiskt arbete. Sambandet mellan det kapitalistiska samhällets sätt att fungera å ena sidan och svårigheten att få jobb å den andra är ju inte så uppenbart att insikten föder sig själv. Det är inte heller ett litet kliv i medvetenhet och mod att gå från diskbaljan eller skrivmaskinen till aktioner på Sergels torg eller politisk agitation i fabriker och på kontor. För att våga ta steget och som kvinna utmana samhället och kanske männen är det egna missnöjet en svag grund att bygga på. Men den kollektiva upplevelsen att ”vi har gemensamma problem och tillsammans ska vi övervinna dem” kan ge den kraft som behövs.
Som ett sätt att samla styrka för att sedan gå ut och förändra är medvetandegörande en utmärkt metod. Men risken är överhängande att man fixerar sig i det förflutnas oförrätter och nuets tragedi och aldrig kommer så långt att man vågar lyfta ögonen och se förbi det personligas horisont. Att återberätta upplevelser och känslor, bit för bit gå igenom dem, hopa detaljer och verkligen samla gamla oförrätter på hög kan få en paralyserande effekt – och har ofta fått det.
Det är betydligt lättare att tala om det förflutna som redan är avgjort och inte kräver några smärtsamma beslut. Det kan leda till ett slags idisslande av det personliga, det egenartade och individuella i varje upplevelse, på bekostnad av det gemensamma.
Inom kvinnorörelsen kan en satsning under en viss tid på enbart medvetandegörande leda till att processen tar överhanden och fortgår utan vare sig mål eller slut. Man använder den defensivt och glömmer att slutsatserna inte bara ska förklara sociala, politiska och personliga förhållanden, utan kanske framför allt tjäna som analytiskt verktyg för att radikalt förändra framtiden. ”Revolutionens filosofi måste vara förändringens filosofi”. Medvetandegörande kan och har ofta urartat till ett slags narcissistiskt sysslande med det egna jaget, ”ego-trips”.
Den radikala feminismen är till skillnad från den anarkistiska präglad av en hög grad av organisation. Man organiserade i små sammansvetsade grupper med höga krav på disciplin. Den främsta principen är jämlikhet – jämlikhet för alla. I syfte att uppnå jämlikhet inom gruppen mellan kvinnor som haft olika chans till utbildning och utveckling, har man infört ett ”lott-system” och rigorös disciplin.
Lott-systemet innebär att rutinuppgifter (stencildragnining, kontorsgöromål, uppgifter som i blandade organisationer vanligen tillfaller kvinnorna) och ”privilegiera” uppgifter (skriva artiklar, hålla föredrag, framträda inför press och radio) fördelas med lottens hjälp i gruppen så att alla i tur och ordning får sköta både rutinfunktioner och ta på sig privilegierade uppgifter.
Systemet lockar fram initiativ och ansvar från alla medlemmar i gruppen och ger en hård teoretisk och politisk skolning.
Ytterligare en metod satt i system används för att förhindra uppkomsten av en hierarki inom gruppen: ”brick-systemet”. I början av varje möte delas ett visst antal brickor ut till varje deltagare. Varje gång en medlem yttrar sig måste hon ge ifrån sig en bricka. När hon har gjort sig av med alla förlorar hon helt enkelt rätten att yttra sig tills mötet är över.
Brick-systemet behöver inte innebära att blyga kvinnor yttrar sig oftare, men det hindrar alltför talföra kvinnor att dominera mötena för egen del och det tvingar var och en att tänka innan hon talar.
De radikala feministerna är hängivna revolutionärer, kräver hundraprocentig närvaro (som giltigt förfall räknas endast arbete och sjukdom), punktlighet, sunda levnadsvanor och bestraffar bristande disciplin och solidaritet med förlust av rösträtt och rätt att få privilegierade uppgifter. Kvinnornas revolution går före alla andra aktiviteter.
Ytterligare en viktig princip som skiljer den radikala feminismen från den anarkistiska, är den centrala plats de tilldelar det teoretiska arbetet som en utgångspunkt för all praktik. Deras analyser leder fram till slutsatsen att ”samhället vilar på kvinnornas ryggar”. Kvinnans fundamentala funktion är att vara en serviceinrättning i samhället och i äktenskapet. Den revolutionära aktiviteten måste alltså inrikta sig på att avskaffa både äktenskapet och kvinnornas servicefunktion i samhället. Reformistiska och opportunistiska aktioner som inte har detta mål i sikte avvisas.
En fundamental svaghet hos denna rörelse är den extrema eller radikala feminism som innebär att man definierar sina begrepp och målsättningar utifrån en totalt segregerad kvinnovärld. Medlemmar tillåts t.ex. inte att bo samman med män. Det teoretiska arbetet går ut på att definiera de feminina principerna och en feministisk ideologi på basis av vilken man kan etablera den ”kvinnliga klassens natur”. Som en av den manliga ideologin oberoende grupp kan kvinnorna sedan konfrontera männen och deras ideologi. Det är en fiktion att kvinnan skulle kunna uppnå jämlikhet i mannens värld, menar man. I sista hand kommer hon alltid att bli förrådd av mannen. Hon har därför inget val om hon vill föra en revolutionär kamp – den måste rikta sig mot männen och manssamhället.
Feministerna använder sig visserligen ofta av en marxistisk terminologi. Men innehållet är inte det vanliga. Den primära klassindelningen är således den mellan man och kvinna. Därefter kommer en sekundär klassindelning inom männens värld, mellan olika män. Kvinnorna tycks gå fria från denna sekundära klassindelning. Kvinnornas kamp blir därför reducerad till en kamp mot männen. Och denna kamp är inte i första hand ekonomisk, den är ideologisk.
Det är förståeligt att kvinnor kan uppställa kampen mot männen som den första revolutionära principen, men det är knappast försvarligt utifrån en socialistisk ståndpunkt. Man raserar knappast det kapitalistiska klassamhället genom att ersätta mannens herravälde med kvinnans. Och denna form av feminism innebär inget annat än att man hävdar den kvinnliga principen (vad det nu är) över den manliga.5
I de feministiska analyserna finner man sällan resonemang om produktionsförhållanden, ekonomiska relationer eller konkreta klassförhållanden i samhället. Ofta avvisar man dessa analyser som produkter av den ”manliga” ideologin och menar att de överdriver den ekonomiska faktorns betydelse.
For en socialistisk kvinnorörelse kan emellertid inte könskampen ersätta klasskampen. Att ersätta kampen för ett socialistisk samhälle med kampen för ett feministiskt är visserligen en revolutionerande omvälvning i tankesätt och utgångspunkt, men det är inte något alternativ för världens förtryckta folk – varken för män eller kvinnor.
Fotnot:
5. Föreställningen om de kvinnliga resp. manliga principerna har i denna form sin utgångspunkt i en privitiv idé hos Freud, att vi alla från början är utrustade med en psykisk bisexualitet. Det gäller sedan att låta de principerna segra som passar ens biologiska kön. Trots att feministerna i andra sammanhang tar skarpt avstånd från Freuds manliga chauvinism har man accepterat denna idé utan att göra klart för sig vad den egentligen innebär.