Frejsblot:
Återförenings- och
minnesfest
©2002 Ingeborg S. Nordén
[hammarhelgning efter Edred Thorsson, på
fornnordiska]
Jag hälsar dig, Yngve-Frej, Njords son,
min främste vän bland gudarna, ty du har hedrat mig som din egen. Med
namn och ord, med syner och gåvor har du skapat våra trohetsband i många år.
Alltför ofta har jag avvisat dig, då du
ville komma närmare: »Jag gör inte ditt, jag söker inte datt, och dessutom är
jag bara en utlänning!» Men du som har helgedomar och godar i många
länder, visade dig för mig i Uppsala ändå:
»Detta
är odaljorden, ynglingarnas land: min ättling har kommit hem.»
Och jag som alltför ofta har glömt din
närhet, svarar dig ärligt och enkelt:
»Njords son,
min vän och fulltrogne!»
[Ur Ynglingasagan, kap. 10:]
Frey tog över
makten efter Njord. Han kallades drott över svearna och tog ut skatt av dem.
Han var omtyckt och hade god årsskörd som sin far. Frey reste ett stort hov i
Uppsala och hade där sitt huvudboplats. Han samlade alla sina skatter,
rikedomar och lösöre där. Då uppstod Uppsala öd och det har alltid funnits där
sedan. På hans tid började Frodefreden. Man hade dessutom goda skördar i alla
länder. Svearna ansåg att det var Freys förtjänst. Han blev mer dyrkad än de
andra gudarna, eftersom landets folk blev rikare än tidigare tack vare freden
och den goda årsskörden.
Hans hustru
hette Gerd Gymisdotter. Deras son hette Fjölner. Frey hette med ett annat namn
Yngve. Yngve användes därefter länge i hans ätt som ett hedersnamn[,] och hans
manliga ättlingar kallades sedan ynglingar.
Frey blev sjuk
och när sjukdomen tog på hans kräfter beslöt man att endast få män skulle få
besöka honom. Man reste en stor hög och satte dit en dörr och tre fönster. Och
när Frey var död bar de honom i hemlighet till högen och sade till svearna att
han levde. De förvarade honom där i tre år och hällde all skatt i högen, guldet
i ett fönster och silvret i ett annat och i det tredje kopparmynt. Det goda
årsskörden och freden fortsatte.
[....] När alla
svearna visste att Frey var död, men den goda årsskörden och freden fortsatte,
trodde de att det skulle förbli så, så länge som Frey var i Svitjod och därför
ville de inte bränna honom. De kallade honom för världsguden och blotade
därefter alltid mest för god årsskörd och fred.
[Jag tar upp hornet i den ena handen och fyller det. Nu höjer
jag hornet mot Frejs bild och säger:]
Ett horn skall du få, min hedersgäst,
med guldäpplets glänsande dryck:
till blot har jag blandat det bästa jag
har
med lovord och lyckorunor.
Yngve-Frej vare hedrad och lovad, världens och Svithjods gud, som
räknar mig bland sina trogna i alla världens länder! Med dessa runor
helgar jag hornet åt dig...
[Jag dricker halva hornets innehåll och sparar resten för de senare
delarna.]
[Jag doppar grenen i hornet, stänker både altaret och mig själv
medan jag säger:]
Den som signade svearna i forntiden—han signe mig och hela
världen!
[Jag häller ut resten av hornets innehåll i blotskålen, som skall senare
hällas ut på jorden då jag går ut. Sedan säger jag:]
»Den som giver vill jämt ha gengäld,» har Oden i urtid
sagt: tag då emot min gåva i vänskap och fred, du som har unnat mig allt
gott!
Farväl, min fulltrogne och älskade
vän: mina eder och gåvor skall du bära med dig till din sal i
Vanahem! Men min trohet till dig sliter aldrig, förrän alla länder har
härjats av Muspells lågor och släckts av havets böljor!