TID FÖR LEK av Chrille INLEDANDE VARNING! Den här novellen skrevs under påverkan av filmmusiken ur "Love story" och bör helst även läsas under inflytande av den. Att strunta i detta råd kan ge permanenta skador i tre fjärdedelar av hjärnan! Nåja, här kommer i alla fall novellen... Vinden viner, vargar gnyr, solen skiner, äventyr! Med exploderande nyfikenhet äntrar jag det godisblå skeppet, en stor, småförfallen skeppliknande borg i kopparsulfat med en vallgrav av vilda giftväxter runt omkring som bara trånar efter att också få komma in. Portarna till det okända men snart erövrade krymper och vidgas, det finns många portar att träda igenom. Ingen leder egentligen till det okändas kärna, men visar lite dolt vägen till det. En lila heltäckningsmatta med små rosa strimmor sträcker sig förnöjt över hela salen. Överallt sitter hundratals till synes mänskliga varelser på sammetsdynor i en dimmig atmosfär som tycks lukta förångad rök ur en discorökmaskin. Hungriga, virila vargar reser sig ibland upp för att leta upp något offerlamm. Märkligt nog är lammen ofast villiga att offra sig. Jag lägger mig raklång på golvet och simmar fram genom de sittande buddhorna. Det pratas väldigt sparsamt, och när det väl pratas så låter det metalliskt som om salens väggar mottar ljud och förvränger dem. Väggarna lurpassar och manipulerar, den lila mattan känns skön. En slags gräsmatta för det snälla folket. Vi är vättar, förenade, men samtidigt separerade. Djur och icke-djur. Halvgudar och småfolk. Vi dansar inom oss själva och flyter samman till en tjock och varm polkagrismassa. Väggarna andas i takt med våra andetag. Det hörs en trumvirvel och ut ur en vägglugg springer det ut sjutton grådvärgar ut på den lila mattan i salen som bara tycks expandera. Grådvärgarna formar en triangel som ska visa oss att alla vägar är viktiga, men att ingen leder till Rom. Vi fortsätter att dansa längre och längre in i oss själva och höra oss dansa rosa. Vi är sockerkorn, uppfluffade till sockervadd som ska fylla upp tomrummet. Grävlinggraven öppnas och det halvförmultna djuret springer in i grådvärgarnas triangel och börjar sjunga en rysk sång, ledsam men hoppfull. Här förundras ingen, i det godisblå skeppet väver vi vävar där allt bidrar till helheten. I en parallell, alternativ verklighet på nivå två sitter den där underbara varelsen, en blandning mellan människa och älva. Det skiner väldigt starkt runt henne, men bländar inte. Det är som om färgskenet vill tala med mig, men jag hör inte riktigt, min uppmärksamhetsnivå är för låg. Jag är ännu ostämd. Hennes ben dinglar utmed kanten som stupar ner till nivå tre. Här finns varken ett upp eller ner, här finns bara här. Med en hastig blick synar hon mig med sina melerade, physalisgula ögon. Det uppstår kontakt som varar i tre sekunder, men likväl mer än åren jag levt. Här utspelar sig ett sinnesparty, så hon har klätt upp sig i en änglahårsskimrande, halvt genomskinlig blus, nästan som ett linne, och ovanpå detta en tunn jacka. För att vara anständig bär hon en turkos kjol som gnistrar till när hon rör sig. Det kittlar i mig när hon reser sig upp och stryker kjolen över höfterna. Hon vänder sig ifrån mig och jag ser vingarna; smala, vackra, trollsländeliknande. Hon fladdrar lite med dem som om hon ville ge mig en signal om att hon är redo för att para sig. Jag parallaxscrollar upp till hennes nivå med mental hjälp av en grådvärg, men hon verkar vilja leka en lek, så hon springer skrattande ifrån mig, allt längre och längre bort. Vi är kvar i borgen, men samtidigt ute på en enorm, violett lysande älvdroppsäng som sträcker sig miltals åt alla håll. Älvdropparna, Dropeliana elvinalis, är fantastiska små växter. De har vackra uppåtgående, fransiga klockblommor och en egendomlig, mycket svart saft som gränsar till en färg som man inte riktigt kan identifiera. Saften kommer ut ur små ögonliknande växtutskott, och det är härifrån namnet Älvdroppe har fått sitt namn. Men i de svarta dropparna finns även det magiska ämnet som hela tiden ändrar form och anpassar sig till intagarens växlande sinnesstämningar. Enligt drömsägnen sägs det att älvdropparnas saft för samman drömmaren med det han drömmer om och förenar två världar. Vänstra hjärnhalvan håller på att bearbeta allt som händer i det godisblå skeppet, buddhornas tal, vargarnas gnyenden, offerlammens nyfikenhet, grådvärgarnas triangeldans och grävlingens melankoliska sång. Den högra är bara kännande, den är på ängen i natten med älvskönheten framför sig en bit ifrån. Hon visar med fingret att jag ska komma till henne, vilket så också sker. Vi sitter nu bland dessa älvdroppar, hon visar hur försiktig man måste vara för att dessa förunderliga blommor ska ge ifrån sig saften. Det är inget man kan tvinga fram ur växten, den måste vilja själv, ge en sin tillåtelse. Hon sjunger en sång och jag hakar på. Samspelet mellan mina och hennes röstvibrationer gör så att saker och ting händer. Det är så vackert! Älvdropparna gråter! De blir rörda av vår samstämmiga, men olikvibrerande sång. Hon tittar på mig med physalisögonen, blinkar till och låter mig smaka på de första dropparna. Hennes ögon innehar en sagolik närvaro och hennes hud tycks vara silkeslen och öm. Käkstrukturen är mjukt avrundad och öronen småspetsiga. Kroppen hennes ger en känsla av spänst och viktlöshet, samtidigt som jag upplever den sensuellt utmanande. Jag slickar i mig dropparna som hon har droppat ner på sitt finger. Det smakar konstigt, jag kan inte beskriva det. Inte gott, men inte heller illasmakande. De smälter ögonblickligen i munnen och lämnar ingen eftersmak. Älvflickan, som jag nu på närmare håll ser egentligen är en älvkvinna, har inte sagt ett enda ord sedan våra första blickar möttes, men det känns som att jag kan läsa av henne, förstå vad som komma skall. Hon vet om att hon är en drömfigur och att jag skapar henne, men att det är hon som styr på den här sidan. Hon droppar i sig några droppar själv, sluter ögonen och kryper närmare mig. Jag omfammnar henne, känner hennes värme. Hon lyser inte lika klart här på ängen. Vi vilar i varandra en stund innan jag överlumpas av en allt snabbare och snabbare roterande, skakande virvel som suger mig allt närmare och närmare henne. En ohämmad rotation. Jag känner hennes liv, hennes levande organ, hennes fysiska och andliga närvaro. Det är då hon öppnar ögonen inne i mitt sinne och säger: - Nu är det din tur att släppa in mig. - Jag vågar inte. - Var inte rädd, jag är hos dig nu. Den vänstra hjärnhalvan hör den förmultna grävlingens djupgående sång i parallelvärlden... Grävlingen vågar, varför vågar inte jag? Jag släpper taget och slungas in i något som jag aldrig skulle ha förutsett. Hon fullkomligt slukar mig med sin närvaro, sin kropp, sina vibrationer. Det virvlar och tycks aldrig upphöra. Tankeorkanen för med sig en och annan sanning. Jag är kropp, jag är varg, nu kommer jag! Genom hennes blus blir nipplorna mera framträdande. De styvnar och jag styvnar och jag känner det hon känner samtidigt som jag känner det jag känner. Gränsen mellan vad som är jag och vad som är hon är diffus. Det bultar i min hammare och jag känner att det kvittrar i hennes underliv. Mina händer med överstimulerade känselspröt kryper in under blusen och vidrör vällustans mjuka kullar. Jag sänder hjärtan genom min kropp samtidigt som jag smeker av henne den tunna jackan och den genomskinliga blusen. Halvblottad är hon uppenbarad och varje vidröring får både min och hennes kropp att vibrera. Jag smeker bort en hårslinga från hennes panna och kysser henne ömt. - Du är inte rädd nu, säger hon mentalt. - Nej, för jag finns nu, svarar jag. Det ärr tid för lek. - Ja, det är det. Jag är vaken alldeles för ofta, trots att jag sover. I sommarnatten vandrar lyktgubbar längs med de ödsliga vägarna och undrar vad som försigår. En hund går över ängen; den är tecknad, men jag godkänner synintrycket ändå som sanning. Natten har kommit för att skölja bort resterna av dagen och låta mörkrets åtråvärdhet träda fram. Vi trycker oss mot varandra, mage mot mage, bröst mot bröst. Det bildas en hetta mellan våra kroppar när vi gnider oss mot varandra. Att vandra med händerna över hennes rygg ger både henne och mig rysningar, då vi båda är starkt förbundna genom upptaget av älvdropparna. Hennes vingfladder får hela mig att pirra till. Vi är tätt intill varandra, ihopslingrade som hungriga iglar och rullar runt och böjer ner älvdroppar i vår framfart. Ständigt sugande av varandras kroppar efter det att solnedgången har slagit ner på våra huvuden och framkallat stjärnor på himlavalvet. Hon knäpper upp mig och tar fram mig. Jag leker spindel med fingrarna och kryper upp för innanlåret på henne och smiter in under hennes kjol. Det är en fabrik av njutning där i mörkret. Det är mjukt, varmt och inbjudande fuktigt. Drönaren är på jakt efter sin drottning. Vi blottar varandra. Hennes näckros glöder och jag uppslukas av begäret att befrukta hennes pistill med min ståndare, galoppera in med min springare in i hennes fuktiga klyfta. Hon leder in den och jag galopperar, galopperar, galopperar. Jag sluter ögonen och bilderna börjar frammanas. Bilderna är klarare när man drömmer. Drömmaren har blivit ett med den pågående drömmen. Drömobjekten har blivit till verklighet. Här behöver man inte tygla drakarna. Våra munnar slickar och suger, suger och slickar tills vi tar slut och ingenting av oss blir kvar. Det sista jag hör är slutet på den förmultnade grävlingens ryska sång i parallellvärlden bortom...Zum-zum-zum. Gravitationskraften känns extra stark när jag vaknar, det känns som att jag inte kan resa mig upp ur sängen. Halva jag finns kvar på det godisblå skeppet och på ängen. Men verkligheten jobbar på att sätta på alla spärrar så att man kan sätta igång och duscha, borsta tänderna, äta, ja, allt sådant som vanliga människor gör. Raklång på sängen försöker jag luta mig inåt och skapa kontakt igen. Jag färdas genom kalejdoskopiska sagosalar och halvt låsta portar, kikar in i den gråtande hin Ondes ögon, drar i hans svans och slungar mig upp och ner och in genom dimensionerna, men jag hittar inte henne, älvflickan som sög och slickade upp mig. Jag kan däremot fortfarande känna henne. Hon har på något sätt tagit ett steg in i min "normala" värld, fast hon är inte synlig. Jag är ombytt, avskalad och samtidigt skalad, ett självgående krig utspelar sig på mina sinnens arena. En strid utan vila. Jag saknar henne. Jag saknar mig själv. Jag tycks se henne i allt, precis som när man har förlorat en av sina nära, man tycker att man ser denne här och där, fastän denne inte existerar. Men älvkvinnan tycks finnas i dörrkarmar, i bord- och stolben, dörrhandtag och kranar. Träd och tom papperskorgar. Allt detta är hennes kropp i denna värld. Överallt återspeglas hennes sensuella njutning som om hon tvingar mig att vidröra henne, vilket jag också gör med nöje. Att älska är att inte känna gränser. I sagans värld tar kärleken plats i ens kropp och värld, som en äventyrslysten passagerare utan mål, men med hinkvis av hopp. Men i en begränsad värld är det inte helt okej att smeka en papperskorg, trots att ens älskade återspeglas i den och vill bli smekt. Jag vet att hon kan känna mig när jag gör så. Hon är inte där, men samtidigt är hon där. Hon kan känna min vidröring ända bortifrån drömvärlden. Det finns en länk mellan oss. Ibland kan jag höra toner som bildar musik som blir till bilder som blir till färger, jag kan höra ljudet, ett sorl av hundratals fattiga tiggare, jag kan sätta en låt på repeat för att jag känner en del av henne i ett stycke av den, jag kan känna henne när jag biter i ett äpple. Att ramla ur ramen så som den drömmande har gjort, ogillas av Fru Mandarin och Herr Tamburin. De torra, anständiga M&T är inte detsamma som godsakerna M&M, så då faller de bort. Likväl vill de göra äckligt godis av drömmaren för att själva inte bli skrämda av det som finns inom de själva. Drömmen och verkligheten måste hållas någorlunda åtskilda för att man ska få stämpeln "normal".