"ROBBAN SOM VITTNE" 


Av en ren händelse råkade Robban
få syn på det han inte borde ha sett.
Han kände en iskall, elektrisk våg
strömma upp för ryggraden vilket
gjorde honom alldeles stel av skräck.
Han visste inte vad han skulle ta
sig till, det sedda kunde inte
göras osett.
Minnen gick inte så lätt att sudda
bort, det visste han, men även om
han skulle lyckas med detta omöjliga
så fanns det ett vittne, som hade
sett att han sett.
Brist på fantasi var verkligen inte
Robbans svaga sida, och detta ställde
till med rejält förtret för hans
ömtåliga sinnesvärld. Orosframkallande
associationskedjor klängdes fast vid
varandra i något som verkade vara en
myriad av kombinationer.
Vad skulle Robban ta sig till?
Kunde han komma bort från detta
märkliga med sinnet i behåll?
Var det egentligen sannolikt för en
människa att få bevittna något sådant?
Tillhörde inte denna upplevelse till den
sagovärld där älvorna dansade omkring
i ring, och som Robban hade hört berättas
om när han var liten?
Världen där en fara alltid lurade bakom
hörnet? Varför hade dessa synintryck
nuddat just hans näthinna?
Bättre fly än illa fäkta heter det,
men detta var omöjligt att fly från.
En etsning förblir etsad om man inte
försöker göra den oläslig med våld.
Robban visste inte om han skulle stå
kvar eller springa. Hans ben var
som spaghetti fyllda med blod.
Binjuren jobbade för fullt.
Men var skulle han fly?
Minnet förföljde honom vart han
än gick. Han gick långsamt hem,
med små, korta steg. Sedan den dagen
var Robban aldrig sig lik igen.
Han hade varit vittne till en
upplevelse så stark och oförklarig
att den inte kunde beskrivas i ord.
Robban förblev ett vittne för livet.