"POJKEN och TANKEN"


"Varför?" frågar tanken honom.
En livslång väntan har glidit
mot sitt slut, en inre eld har slocknat.
Nattens regn blöter ner den ensamme
pojken som osäker går sitt öde till mötes.
Förskjuten av mänskligheten träder
han djupare in i mörkret.
Ständigt gör sig tanken påmind med
sin förvirrande fråga:
"Varför?"  "Varför?"
Pupillutvidgning.
Skräcken griper tag i pojken likt
örnens klor som griper tag i sitt
byte. Han känner inte till svaret.
Var finner han svaret?
Skogen verkar inte vara den samma
som den en gång varit.
Den verkar vara en plats full
av ensamhet och sorg.
En plats där ett stim av minnen
dyker upp.
Pojken märker att han är vilse
- vilseledd av sina egna tankar.
En intilliggande bäck speglar sig
i hans känslor.
"Varför?" frågar den irriterande
tanken gång på gång. Den är ständigt
närvarande med sitt klagande.
Ett klagorop som förmodligen skulle
väckt självaste Lazarus ur hans "sömn".
Ett rop på hjälp. Ett rop på Kärlek.
Evig Kärlek.
Under ytan döljer sig ett sår som
inte vill läkas, ett hål som inte
kan fyllas igen.
Ljuset från stjärnorna på himlavalvet
liknar hundratals sorgsna ögon som
tittar ner på pojken.
Det råder förväntan i skogen.
Plötsligt bryts vattenpölens ytspänning
av pojkens fot. Han vill iväg, men
skräckens klor är starka och vill
inte släppa taget.
En kamp äger rum utan att leda
någon vart.
Skogen får bevittna pojkens nederlag.

Kyla. Darrningar. Ett sista "Varför?"
och pojken går ur tiden. Tystnad.
Natten sköljer bort alla ljud med
sin spänning. Pojkens kropp höljs i
ett töcken.
Tyvärr var dess ägare missfärgad
av den nedbrutna kärlekens svärta.
Han sökte Kärleken, men fick bara
träffa en imitation.

Förvirring.
Allt existerar, men ändå inte.
Allt är mångtydigt och borde inte
tolkas, för ingenting är riktigt 
som det först ser ut.
Bara vara - existera och upphöra.

Uppvaknande.
Pojken är närvarande i skogen.
Hans glittrande ögon reflekterar
stjärnornas ljus, men nu på ett
annat sätt. Den porlande och
sorgsna bäcken upplever han nu
med helt andra känselspröt.
En obeskrivlig skönhet och
prakt strålar ut från den.

Som en kall regn i öknen,
låter pojken dess kristallklara
vatten regna in i hans sinne och 
mjuka upp det som länge varit hårt.
Pojken känner skogen, dess andningar,
dess liv. Han låter det bara ske.
Kyla existerar inte längre.
Något pulserar, något vill flamma upp:
Den inre elden.
Svaret börjar formas i hans hand.
Det finns inga frågor, för allt
är besvarat. Pojken tvivlar inte 
längre på sitt kall.
Från larv till fjäril slår han ut.
Blomman öppnar sig och skådar Ljuset.
Och långt bort i fjärran kan man
fortfarande höra ekot av det han
lämnat bakom sig:

"Varför?"  "Varför?"