"MYRORNA" Portisheads underbara låt dunkar ut genom högtalarna så att det hörs ändå ut på balkongen. Vibrationerna från Beth Gibbons röst tränger allt djupare och djupare in i mig; de värmer och lyser upp mitt innersta. Jag känner mig enad; förenad. Musiken kan verkligen lugna ner sinnet och få musklerna att slappna av. Ja, och så ölen förstås. Jag sitter på balkongstolen och ser ner på gatan som vimlar av folk. De irrar och förvirrar, som om de vore myror i en massa olika färger. Vissa av "myrorna" ser glada ut, andra ledsna, medan resten ser helt likgiltiga ut. Undrar just vad för liv de har, de där myrorna. Vad de arbetar med, vad de har för umgängeskrets, vad de tror är meningen med livet. Kanske har de någon folksjukdom? Och i så fall vilken? Jag fäster min blick på en mås som ser ut att flyga alldeles för lågt och alldeles för nära en ung grabb som står vid fontänen med någon som ser ut att vara hans tjejkompis. Jag ser att måsen gör det jag befarade. Grabben blir först förvånad, tar därefter snabbt av sig sin tunna jacka och av hans aniktsutryck att döma blir han riktigt arg. Tjejkompisen skrattar. Jag skrattar, och jag tycker mig höra att måsen också gör det. Längre bort hör jag några vråla och jag ser att det är några alkoholister som sitter på en parkbänk under ett träd och dricker något som ser ut att vara Rosita. Först vill jag fördöma dem, men inser snabbt att jag inte är ett dugg bättre, som sitter här med en flaska Old Gold i handen. Skulle jag haft en Rosita så skulle nog även "hon" slinka ner. Dessutom dricker de där alkisarna tillsammans, medan jag sitter här på balkongen och dricker min öl i ensamhet. Det, om något, är ett alkoholistbeteende. Ja, jag erkänner att det har blivit en del öl på sista tiden, men vaddå, det är ju sommar och solen gassar. I och för sig är alla bortförklaringar även det, ett missbruksbeteende. Nej, nu ska jag inte döma mig själv. Till hösten kommer det att upphöra av sig själv. Alkoholisterna under trädet har slutat vråla, och istället har två av dem gått in i något som ser ut som en diskussion. Den ena sträcker ut armarna som för att visa något, medan den andre bara viftar med handen. Undrar vad dem kan diskutera om? Politik? Fyllehistorier? Skulle jag ha något att tillföra diskussionen? Undrar vad som händer med mig om tio år? Glider jag kanske runt som Kenta och Stoffe gjorde eller blir jag kanske känd som den blinde gubben i kvarteret, som bor i en källare och hinkar i sig T-röd? På ett sätt ser det så fridfullt ut där de sitter på bänken och diskuterar, skyddade av trädet från solens hetta. Jag lämnar de för ett tag och blickar åter mot fontänen. Grabben och tjejen har försvunnit, istället står där ett gäng japaner med sina kameror och fotograferar framför fontänen. Här har man bott hur länge som helst, vant sig vid omgivningen och pratat skit om den åtskilliga gånger, och så kommer det hit turister som t.o.m fotograferar den fula, gamla fontänen som jag en gång pissade i när jag inte hittade mina hemmanycklar efter en blöt kväll. Det är så fascinerande att se att det finns de som kan se på livet genom helt andra ögon. Se saker som man för länge sedan slutat att tänka på. Hur ska man göra för att återuppväcka denna nyfikenhet och fascination över småsaker utan att behöva flytta till ett annat ställe? Ölet mjukar upp den torra omgivningen, men ska det verkligen vara så att man måste ta till gifter för att uppskatta saker och ting? Finns där inte en inneboende kraft inom oss som kan frigöras på naturlig väg, utan tillförsel av yttre substanser? Var har barnet i mig tagit vägen? När rymde han ifrån mig, och var kan jag hitta honom? Jag sätter på mig jackan, går ut och låser ytterdörren efter mig. Nå´n lustigkurre har satt ett tuggummi i det nedre låset, så jag låser bara det övre. Får plocka bort det senare. Precis vid utgången stöter jag på en granne, en äldre kvinna som frågar mig vad jag har för planer för sommaren. Varför lägger hon sig i? Jag har ändå inget gemensamt med henne, mer än att vi bor i samma trappuppgång. Kan hon inte bara lämna mig i fred? Jag svarar att jag kommer vara hemma den här sommaren, varpå hon kommenterar att i min ålder ska man ut och resa. Vad vet hon om livet egentligen? Sitter där med sin flegmatiske make, tittar på tv och tar en kaka till kaffet, om de nu inte tar en promenad och trakassarerar varenda granne de möter. Jag anstränger mig att vara vänlig och till sist går hon. Puh! Hoppas hon inte märkte hur jobbig jag tyckte att situationen var. Men egentligen! Varför bryr jag mig? Jag VILL ju INTE prata med henne! Väl ute har molnen skymt solen. Det är bra, för jag har inga solglasögon. Vad har det egentligen blivit av mitt liv? Håller verkligen balkongen för allt skrot som jag ofrivilligt blivit lastad med? Det är knappast så att jag riktigt förstår vad jag egentligen gått igenom. Så mycket smärta, så mycket ilska, så mycket sorg. Så många förlorade år... Sju år för att vara exakt, och någon spegel har jag inte krossat.