KVITTER, TILLBAKABLICKAR OCH LITE ANDRA TANKAR Av Chrille Kvitter. Fågelsång. Det låter som ljudet av växlande cyklar i gräset. Stenen jag sitter på är platt och hård, men det känns ändå bekvämt när jag lutar min rygg mot den lilla stenmuren. Gräset är förvuxet och ingen människa syns till. Det är så här jag vill se naturen; orörd av människohand eller redskap. Men visst har det varit både en och annan människohand här. Och här har vi tonåringar en gång drivit runt i skogen med våra mopeder. Jag med min Dakke i röd-metallic; trimmad med urdragen plugg, filat topplock, jackad kolv förstorat insug och uppdrevad. Visst var jag lite avundsjuk på dem som hade coola moppar som DT eller MT, men Puchen passade min personlighet så bra. Den var sketen, illaluktande och väsnades. Det var en hoj med stoj. Underredet var löst och gick i backen, växelspaken lossnade då och då så att man fick leta, fotbromsen saknades, handbromsen fungerade dåligt, hjulen vinglade oroväckande när man körde för fort, bakljuset fungerade inte, förgasaren läckte, kopplingen var jättetrög, bromsklossarna sprack, cylinderbultar bröts av och det blev mycket jobb med hjälp av borr och griskuk. Men jag älskade den. Alla som haft en moppe minns känslan. Jag hittade en 60cc-cylinder en gång, men jag vågade aldrig sätta på den. Skulle jag ha gjort det, så skulle jag varit död vid det här laget. Moppen var trafikfarlig redan som den var med den lagliga cylindern. Dakken blev dock stulen en dag, och när jag hittade den var den skändad och förstörd, så jag ville inte laga den igen, utan sålde den till en snubbe som köpte gammalt skrot och lagade det för att sälja det dyrt. Det var banne mig sköna tider då man puttrade runt med sina maskiner. Visst luktade man bensin och fick smörja på byxorna, men det hörde till. De flesta i min ålder luktade också avgaser. Därefter lade jag av med alla maskinintressen. Vid 18-årsåldern övningskörde jag visserligen i bil, men efter nästan ett år gav jag upp. En sådan som jag ska inte släppas i trafiken. Att köra MOT trafiken på huvudled är ingen hit, tro mig. Jag och maskiner går helt enkelt inte ihop. I verkstadstekniken höll jag alltid på att få bortsvarvat mina fingrar och när jag lödade elektronik råkade jag alltid bränna mig med kolven eller köra över med den på moderkortet. Till och med när jag rullade runt på en sådan ”oteknisk” sak som min omgjorda Sims-skateboard i Batmanstil kunde jag inte undvika att stuka hand- och fotlederna gång på gång. Att jag blev retad av tre tjejer som sjöng signaturmelodin till Läderlappen varje gång jag rullade förbi gjorde inte det hela bättre. Att jag fortfarande inte kan göra en ollie eller någonsin vågade och inte heller kommer att våga åka utför en ramp från högsta höjden får jag leva med. Under vintern brukade snowracerns styre låsa sig så att man vurpade och när man var uppe i fjällen och åkte skidor, hände det att man körde in i stackars folk. När jag var liten fascinerades jag av en leksaksgrävmaskin i orange hårdplast. Egentligen såg den billig ut, men jag fick den aldrig. Den julen fick jag istället en dyr tågbana med en del tåg till som jag på senare dagar tror var märklin. Att det jag fick var dyrare brydde jag mig inte om. Så är det idag också, jag värderar inte saker efter hur andra värderar dem. Och jag har alltid spanat in grävmaskiner lite extra när jag har sett dem. Skulle jag också ha gjort det om jag hade fått den där orangea plastleksaken den julen när jag inte ens hade fyllt fem? Jag minns så mycket från min barndom att jag skulle kunna gräva ner mig i minnena. Lukter, smaker, stämningar, händelser och det där oförklarliga befinnandet; det som små barn brukar vara i och som vuxna tyvärr oftast "växer" ur. Det kanske kan kallas barnens andlighet, då alla dörrar i huvudet ännu inte slagit igen. Den andlighet som vuxna kallar för religion när de återupptäcker det när de blir vuxna. Jag väljer att helt enkelt bara kalla det för "befinnandet". Däremot har jag många luckor från tonårstiden. Minnena från den tiden känns mera sönderhackade. Det sägs att tonåringar blir dummare när den andra "hormonduschen" i ens liv kommer, och till viss del kan jag väl hålla med. Så många blåsta saker man gjort, men jag ångrar inte allt, för det har ju trots allt bildat mig som person. Skulle jag inte ha gjort dem då, så skulle jag säkert ha gjort dem nu. Man måste få utrymme att göra misstag, hur ska man annars kunna lära sig livet? Misstag och lösta konflikter utvecklar en. Andras visdom brukar jag numera dock ta till mig. Det blåser vindpustar och jag börjar tänka på annat. Jag blir medveten om att ord som jag inte använt eller hört någon annan använda på mycket länge tycks jag ha glömt hur man uttalar. Rutschkana till exempel. Uttalade man det som ruttsch eller som rusch som i schnitzel? Otroligt att man kan glömma en sådan sak. Men upplevelsen av ord kan ju också förvrängas om man använder dem för ofta. Säger man tex potatis tusen gånger i rad, så bryts ordet sönder i fragment och verkar få en annan betydelse och låta urdumt. Kryp kryper, det är de ämnade för att göra. Gråsuggor var giftiga, det hade någon vuxen sagt för länge sedan. Jag förstod aldrig det, jag lekte ju ständigt med gråsuggor och blev aldrig förgiftad. Var det den vuxnes avsky för att ett barn lekte med kryp? Egentligen spelar det ingen roll, gråsuggor är inte till för att ätas. Det sägs att ögonen är själens spegel, men när man inte kan se ögonen måste man ha förstoringsglas med sig. För visst har även kryp en själ, eller har jag fel? Jag fastnar för en svagt gulgrön insekt med två små svarta ögon som sitter på ett blad. Han flyger plötsligt iväg och jag blir djupt skrämd för att snabbt åter komma till sans igen. Insekter brukar annars inte vara så lättskrämda som exempelvis större djur som en duva eller en hamster. Min traumatiska knottupplevelse på en hajk en gång visade att insekterna till och med kan ta sig en semester i ens ansikte, på insidan av tröjan och under byxorna. Men insekter är fascinerande. De är så små och fantastiskt byggda. Jag minns speciellt under kollotiden, då vi barn fångade lysmaskar och lade dem i en burk och lyste på dem med ficklamporna. Det gillade de inte. Men hur många gillar lampljus? Tänk att få vara en lysmask och att få lysa. Vi människor lyser inte, men det finns alltid en och annan som försöker glänsa. Det är väl ett kärleksbehov eller nå´t. Jag är antagligen inte ett dugg bättre. En Toblerone åker ner i mitt födogap och bryter naturligheten. Toblerone är en konsumentvara, ett mänskligt påhitt, men oj så gott. Onaturligt, men välsmakande. Kanske smakar gråsuggor gott, jag vet inte. Medan jag tuggar på, ser jag att det där gröna bladet varifrån den räddhariga insekten flög ifrån har fått nya gäster. De bara uppenbarade sig där, jag såg de aldrig flyga dit. Det jag bevittnar är en akt mellan en brun insekt med små vingar och cool look som ställer sig på bakbenen och ger sig på en ljusbrun insekt som tydligen inte vill vara med om denna akt. Kan man då säga att det bruna krypet gör sig skyldigt till våldtäkt? Finns det ingen moral i insektsvärlden? Jag lägger mig inte i, det är inte meningen att jag ska lägga mig i. Sist jag lade mig i, var att befria en flygande insekt som hade fastnat i ett spindelnät. Spindeln och insekten verkade fightas, den ene ville äta och den andra ville inte ätas. Jag befriade den stora insekten (stor i förhållande till spindeln, liten i jämförelse med mig) och spindeln kröp argt därifrån för att jag hade snott hans snacks och förstört hans nät. Sorgligt nog så hade insekten fått sådant där spindelklibb mellan vingarna och jag kunde inte få bort det såpass mycket så att han kunde flyga iväg. Vingarna hade klibbats ihop och gjort honom handikappad. Vinden tog den lille och sedan såg jag honom aldrig mer. Jag lägger mig inte längre i när sådana små liv har sina grejer för sig. Naturen får ha sin gång och jag ska bara vara observatör, så länge den lämnar mig ifred. Jag kommer att tänka på alla de kryp som har besökt och ibland blivit hemmastadda på mina plantor som jag drivit upp från frö. Kryp som annars inte skulle komma till mig om jag inte odlade. Det har varit sköldlöss, bladlöss, spyflugor, hoppstjärtar och vita flygare, insekter som såg ut som små vita nyckelpigor med små svarta prickar på och ytterligare insekter som jag inte hade någon aning om vad de hette. Många var det i alla fall som pollinerade mina blommor och det tackar jag dem för. Ibland känns det magiskt när man bevittnar en närkontakt med tex en humla och något som jag har odlat. Den letar sig igenom bland det jag har att erbjuda och flyger sedan upp till balkongen ovanför. Man kan efteråt bara stå där, helt förundrad. Man känner sig som en jultomte som har bjudit en gäst på något han tyckte om. Ändå är det inget man skapar, man bara sätter ett frö och låter sedan plantan växa under de förhållanden den förhoppningsvis tycker om. Magin finns i fröet. Det är fantastiskt hur många olika variationer det finns av allting levande. Växter, djur, människor. Och hur skulle en människoras vara bättre än någon annan? Vi tillhör ju samma art och kan fortplanta oss med varandra och skapa barn som i sin tur kan växa upp och göra samma sak. Det ploppar ju inte precis ut några bastarder när man gör en potpurri av kromosomer. Jag har hört att en man i sydamerika valde att leva sitt liv med sin åsna framför sin fru. Han slapp gnäll och fick sina lustar tillfredsställda. Men om det blev en åsnehybrid av hans köttsliga lekar, det vet jag inget om. Kanske ville han inte ha fler barn och valde på så sätt pälsdjuret. Vissa av människornas tankar verkar outgrundliga. Handlingar också för den delen. Mina tankar är inte unika, men om jag på något sätt råkar tänka på något nytt så är jag övertygad om att någon, någon gång på denna jord har tänkt denna tanke, kanske till och med förverkligat den. Om man långsöker, så kanske rentav alla tankar redan är tänkta och vi laddar bara ner dem från en tanke- bank från nätet som vi kallar det kollektiva undermedvetna. Vetenskapen är inte bluff, men den kommer nog aldrig att kunna bevisa allt. Vetenskapen har bara satt namn på det som tidigare betraktades som ockult eller omöjligt. Akupunktur var ju tex lite hokuspokus även under min levnadstid, och nu är det vedertaget att det fungerar och vilka mekanismer som står bakom. Men allt kommer nog inte att kunna förklaras. Kärlek till exempel. Visst kan vetenskapsmän och psykologer säga att det är pga de och de signalsubstanserna eller hormonerna som man blir kär, eller att de man blir förälskade i spelar på strängar som påminner om någon eller något trevligt från förr. Visst, så kan det säkert vara, men mera logiskt verkar det vara att man bär på något innerst inne, något bortom en samhällskonstruerad, neurotisk personlighet med inre och yttre tryck. Det är nog detta något som i sin tur framkallar förändringar i hjärna och kropp, inte tvärtom, även om det till viss del också kan vara så. Det är ett samspel. Vårt liv handlar om samspel. Om inte med människor, så med naturen. Vi är beroende av saker omkring oss, oavsett om vi vill eller ej. Ingen är fri. Men denna bundenhet kan också vara den som kan göra oss fria. Och den som vill trotsa de lagar som människor byggt upp kommer ändå att inte kunna trotsa naturlagarna. Inte i dagens läge i alla fall. Äh, jag svamlar och svamlar gärna vidare… Vi lever i en tid då tv-apparater i widescreen har ersatt lägerelden, men det verkar som att folk börjar bli medvetna om teknikens risker. Det finns alltid en baksida med det som ser gott ut och ibland en positiv sida med det som ser ut att vara ont. Den finns nog både för och nackdelar under varje tidsperiod. Men tv och filmer kan allt fylla upp ens tillvaro med intryck som man kanske inte får annars, få en att känna känslor som kanske inte alltid får utlopp på annat sätt. Och tv är verkligen ett hjälpmedel för gamla, sjuka och ensamma, då det inte finns resurser att hjälpa alla med mänsklig kontakt. Sedan så uppskattar inte alla den mänskliga kontakten. Vi är alla olika, har olika bakgrund och olika arvsanlag. Vissa tror att de förstår andra människor, ibland redan från första dagen de träffar en, när de egentligen är helt ute och cyklar. Det tar tid att lära känna en människa, och inte ens efter åratal, så kanske man känner den människan. Oftast så kanske inte ens den människan känner sig själv eller vill dela med sig av hela sitt själsliv. Två syskon har samma mamma, men de upplever mamman ändå på olika sätt, likaväl som två personer som avgudar samma låt, inte upplever den på samma sätt. Jag har inte ens börjat mitt liv, jag ligger nedfrusen i kolsyresnö, så jag vet inget än. Jag är som den döde fadern i en Bruno Schulz-bok; sanatorie Timglas-död. Varken död eller levande, bara fryst i tiden. En tjej sade en gång till mig att jag kräver för mycket av livet för att det ska få kallas liv. Det som folk normalt kallar för glädje kanske för mig bara är en lätt stämningshöjning. För att något ska kallas för glädje så måste det vara en alldeles crazy glädje, extatisk, euforisk. Alla får hitta sitt eget sätt att leva, men jag tror inte att man ska törsta så mycket efter händelser, utan luta sig inåt och vila i sig själv så att det undermedvetna gör mera intrång i det medvetna och belyser de små tingen i omgivningen; ting som man oftast omärkbart går förbi, omedvetet blundar för. Jag menar inte att man ska uppslukas av tingen, ett tvångsmässigt, medvetet, psykoslikt iakttagande, utan berikas av naturens helhet, skönhet, färgrikedom. Att bara känna och erfara att man finns med i kretsloppet, man lever, man fyller sin funktion och dör. Döden är nog bara som att vakna ur en dröm. Man tror att man är vid fullt medvetande under livet, men det fulla medvetandet döljs eller skyms av neuroser som hindrar en att tänka rent, klarna upp i ett kristallmedvetande. Ett kristallmedvetande utvecklar inga absurda, storhetsvansinniga fantasier som skenar iväg mot Neverneverland. När neurosens produktiva alster tynar, kan man lättare ta in en stor del av verkligheten, inte hela, för vi har skyddsreflexer mot det. Vi måste filtrera för att kunna hantera vardagen. Jag drömmer nästan alltid surrealistiska drömmar. Jag drömmer om känslor som jag inte kan uppleva under dagen. Det känns som att jag inte kan få utlopp för dem i verkligheten. Verkligheten och det så kallade medvetna medvetande- tillståndet medför att jag inte kan känna dessa känslor. Jag behöver bädda in mig i symboler. De är som vadd för själen. En ballerina bjuder upp till dans och får en att sväva. Verkligheten är en påfrestande dröm och drömmen är en frigörande verklighet, ett flyktförsök. Återvändandet kan ibland vara smärtsamt. Jag beundrar dem som klarar av vardagslivet och kan hantera det. De lever i verkligheten, är verklighetstillvända. De lockas inte av drömmar. Jag hasar mig iväg hemåt, vill luta min rygg mot något mjukt. Den symboliska tankeverksamheten är inte så jättestark i vaket tillstånd, ibland givetvis mer eller mindre. Kvällar och nätter gör tankarna lite gränslösa, som om de går utanför tankebanorna, och det är ju inte förvånande att det är så många som just gillar den tiden på dygnet. Jag drar ner persiennerna, sätter på musiken, sätter mig i fåtöljen, sluter ögonlocken och träder in i fantasivärlden. Ibland är ens hinna grumlig, men i drömmen dansar ballerinan en egendomlig dans, monoton och sövande. Vidrörandet av henne får kuvertet att öppnas och fjärilen att flyga ut.