KALKBROTTET. Kalkbrottet var den mötesplats där alla vi barn brukade samlas. Det var en plats där fantasier fick utlopp, och där jag för första gången fick uppleva hur det var att älska på ett annat sätt än jag älskat mina föräldrar. Hon var ny i den lilla byn, och mina kompisar var först tveksamma inför att låta henne leka med oss vid kalk- brottet. Jag minns fortfarande min reaktion när jag fick se henne för första gången. Ingen av de andra kände det jag kände. Det var som om en varm och mild känsla spred sig igenom hela min femåriga kropp. Hon hade ett par alldeles speciella ögon, ögon som verkade se igenom människor och vittna om en utomsinnlig visdom. Hennes stadiga och genomträngande blick fick mig att känna mig omhändertagen. Ändå var hon knappt åtta år gammal. Jag och hon pratade egentligen inte så mycket med varandra, mer än små kommentarer vid olika lekar. Men vibrationerna fanns där, det var som en osynlig länk mellan oss två, något som fick min mage att pirra till varje gång hon råkade stöta vid mig, eller ropa mitt namn. Hennes namn var Mirabelle. Jag svor på att älska henne för evigt men vågade inte prata med henne. Blygheten hämmade mig. Jag blev så totalt uppslukad av hennes närvaro, att hela min existens verkade upphöra. Timglaset vändes mer än en gång, och en dag blev jag helt enkelt sjutton - för Mirabelle hade tonåren precis tagit slut. Vi umgicks inte längre, men länken mellan oss hade fått allt starkare vibrationer. Jag såg att hon kände likadant, men ingen av oss vågade ta kontakt och prata om det. Vi bodde i samma by, och vi cyklade båda samma grusiga väg till våra arbeten, jag som lärling på det lokala örtapoteket och hon som aromaterapeut i byn några kilometer bort. På vägen brukade hon alltid blinka åt mig när hon cyklade förbi. Jag brukade då bli så darrig att jag höll på att cykla av vägen. Mirabelle var en gudinna. Jag åtrådde henne mer än mig själv. Kärleken till henne började få tillägg av ännu en nyans. Den kroppsliga kärlekens nyans. Under en sensommarmorgon började jag svettas ymnigt, jag visste inte varför. Det kom så plötsligt. Jag stoppade huvudet i kylskåpet för att hålla det kallt, men det hjälpte inte. Var det frågan om en ny sorts virus? Jag hade aldrigt känt mig så konstigt febrig förut. Det var inte så att jag mådde dåligt, det var bara som om kroppens energi strömmade upp till huvudet och gjorde så att den lade in en högre växel. Synsinnet skärptes, lukten, känseln. Det var som om kroppen förberedde sig för någonting, men vad? I mitt omtöcknade, men mot- stridigt nog fullständigt medvetna tillstånd, begav jag mig mot kalkbrottet. Det var den plats som alltid kunde få mina tankar att hoppa in i rätt banor igen. Det var en plats där fantasin växte fram hos oss barn. Där sår kunde läkas ihop och där magin kunde träda fram. Hur många dagar hade jag inte tillbringat på denna för oss barn mytomspunna plats. Det var helig mark. Kanske delvis för att vi inte tilläts att vistas där. Platsen var farlig för oss barn. Sniffare och snuskgubbar ansågs hålla till i kalkbrottet. Men den som hade beträtt dess marker, visste att det inte förehöll sig så. Att vistas på kalkstenarna var en reningsprocess, en balansering för ett försurat inre. Men denna gång hjälpte inte Kalkbrottets ande mig. Mitt inre skrek av något som jag trodde var längtan. Jag såg hur mina vener vidgades och pulserade. Det kändes som om en elektrisk ström kopplades på innanför pannbenet på mig. Det ekade i huvudet när jag pratade för mig själv. Svettningarna tilltog, jag kände mig mycket sjuk, men på ett märkligt sätt. Det sprakade och dånade till, och jag var övertygad om att det inte var Tors hammare som var orsaken. En solstråle tycktes vara fixerad vid en figur nere i kalkbrottet, och jag visste instinktivt vem det var, och varför jag kände mig febrig. Det kändes overkligt att springa ner till henne. Hon såg hur jag skyndade mig ner, och jag såg att hon mådde lika konstigt som jag. Kraften kändes mycket stark här, och blev starkare och starkare ju närmare jag kom henne. Hon hade också tagit sin tillflykt till kalkbrottet i hopp om att renas. Mirabelle var oändligt vacker. Universums skrifter stod skrivna i hennes ögon. Sagans trolska kraft hade sipprat in i verkligheten och gjort mig till prins och henne till en prinsessa. Vi visste att vi inte längre kunde vara ifrån varandra. I kramen som vi gav varandra neutraliserades den energi som fått oss att känna oss konstiga. Kramens förlösande kraft frigjorde enorma mängder tillfredsställd längtan som genom ett trollslag. Vi grät tillsammans, för det var det här vi hade väntat på, men aldrig riktigt vågat. Ingen hade vågat ta första steget. Moder och Fader Skaparen hade sett till att vi till slut kunde smälta in i varandras hjärtan. Besvarad kärlek är övernaturlig. Inom kort infann jag och Mirabelle oss i ett tillstånd som kan betecknas som sakrosankt kärlek. Vi blickade in bakom varandras hjärnridåer och förlorade oss för en stund i det snåriga förflutna som dolde sig där. Dragkedjan som hållit alla förträngda minnen inne öppnades och släppte ut Lidelsens eufori, vilket även medförde att våra medvetanden öppnades för nuet. Hon såg vad jag såg, tog tag i min hand och drog upp mig på solstrålen som sken oss bort från vårt förstånd. Vi var kännande regnbågsblommor som emottog ljuset från vår Silversol. Vi var själar som återförenats, själar som inte längre behövde plocka vinterblommor i en kall isvärld. Vi sken över ett landskap där våra namn inte betydde någonting, där vårt öde bleknade bort och där vårt förflutna endast var en dröm. Vi hade vaknat till en värld där vi inte längre behövde längta efter att bli tillfreds- ställda. Att känna igen och igenkännas, att förstå och att bli förstådd är ljuvligt - himmelskt.