"FÄRGERNA"


När jag tittar ut genom mitt rums
fönster ser jag plötsligt att allting
strålar av färger.
Denna utsökta detaljrikedom,
denna klarhet!

Himlen består av den vackraste blå färg,
gräset skiner bländande grönt.
Allting är som hämtat ur en saga.
Det sköna ljuset kommer uppifrån vänster, 
högt ovanför de snövita molen som är
placerade lite här och var likt mjuka 
bomullstussar.

Fåglarna flyter omkring i luften som
skickliga glidflygare och skuggorna passar 
på att lägga sig där de ska för att matcha bilden.

Landskapet får en övernaturlig glans och
ett större djup. Ett djup som är naturligt,
men för ögat så gömt. Jag känner en enorm,
andeuppväckande trygghet. Ögat är verkligen
porten till ett fantastiskt visuellt rike.


Jag vänder mig om och tittar mig omkring i rummet.
Färgerna skyr oron i det och tynar bort.
Kvar blir ett mörkt, färgfattigt,
deprimerande rum.
Tryggheten är bortblåst som genom ett trollslag.
Oron befinner sig i rummet likt en demon som
vill tränga in i mig. Det otäckt gråtrista skenet
gör mig rädd. Dess klor griper tag i mig och river
sönder mitt välbefinnande.

Jag blickar åter mot fönstret.
Med ens blir jag inlindad i tryggheten igen.

Landskapet ser ut som en färgrik tavla,
målad med själens färger. Gräset lyser 
starkt och himlens blå nyanser flyter in i
varandra, allt saktare och saktare, likt 
stillsamma vågor i en oändlig himlaocean.
Saker och ting tycks vara lackade
med någon slags sammetslen fernissa.

Därute tycks naturen leva ett hemligt liv,
ovetandes av människan. Färgerna skiftar
oupphörligt i deras olika nyanser, mitt
befinnande likaså. Jag är varm inombords.
Här skulle jag kunna stå och beundra
färgernas förmildrande ljus i en
evigheternas evighet.

Det blå börjar bli dominerande.
Jag upplever svalka och intensiv skärpa i
alla sinnen. Tiden har stannat upp.
Dofter omringar mig. Dofter någonstans från
min barndoms värld då jag levde i en
uppfylld tillvaro. Inre dörrar vill öppnas,
men lika snabbt slår de igen.

Känner mig glad. Har lust att gråta.
Varför tillåts vi inte alltid uppleva detta?
Varför måste dörrarna jämt slå igen av sig själva?
Kan man inte jämt låta de vara vidöppna,
eller åtminstone stå på glänt?

Känner mig som ett embryo omsluten av kosmos.
Känner oskuldens fläckfria medvetande.
Jag har inget att dölja. De stora himlarymderna
vet allt.
En ljuv musik klingar i mina öron.
Det är färgerna som sjunger.
De sjunger stundom bedövande, stundom uppvaknande.
Ljudet strömmar in i min kropp och genomsyrar
varje hål och vrå i min själ.
Jag inser att jag lever.
Jag lever! Jag lever! Se mig, jag LEVER!

Jag är inte längre en vädur,
utan snarare en regnbågsspringare som
ständigt lever på hoppet.
Mina enda känslomässiga band är till
färgerna och Ljuset.
Jag måste ut och förenas med detta vackra,
smälta in i det, vara det, beblandas 
med dess själ. Avlägsna mig från de
onda ljusen i rummet. 
De vill befläcka min färgglada energi,
men den är stark. Undrar bara hur stark?



Dörren börjar knarra. Färgerna blir dämpade.
De skyr mig precis som om de fick 
syn på någonting otäckt. Ögonen går sakta.
Tiden börjar rinna allt fortare,
jag hinner inte med.

Hoppas färgerna besöker mig igen.
Jag tror att jag är kär i dem.