POJKEN OCH DRÖMPÅSEN   Av Chrille

  

Änggårdsbergen, ljung, solig förmiddag. Några tyska turister går förbi en bit ifrån.
Pojken vill leka Strindberg, men istället för en flaska grönt vill han använda sig av en påse.
Han lägger sig under ett träd och blickar mot ormbunkarna där det här och var
sticker upp lite tuvull. Bredvid sig har han ingredienserna.
I påsen hälls det i lite av den gott sötluktande vätskan och resten fylls upp med den
lite mindre söta gasen. Drömpåsen är redo att möta sin drömmare!

Pojken inhalerar ickedrömmen och upplever omedelbart att han sugs inåt och att
musklerna inte vill vara med längre. Synen börjar gå som en långsam strob,
som om synsinnet inte bestämt sig för om det ska vara påslaget eller inte.
Ljudet verkar skaka och ett brummande ljud kan höras inuti huvudet.
Han blir stor, stor, stor och börjar forma molnen och tycker sig ha Gud på känn.
Sinnet blir uttänjt och upplevelsen av himlavalvet blir övermäktigt.
Han får Pegasusvingar, känner rymden. Världen ler, sjunger och dansar till hans dröm.
Allt blir tungt, tungt, tungt, omgivningen sugs snabbt bort ur medvetandet
och en utslagen pojke ligger medvetslös där under ett träd, uppe på Änggårdsbergen. 

5...4...3...2...1...

Medvetandet återvänder gradvis.
Var har han varit?
Han har varit i ickedrömmarnas rike, där känslor och medvetande släcks.
Gudabenådade våldsamma känsla, men ack, så riskabel.
Så underbart att bara glömma, att bara sluta existera för en stund, tänker pojken.

Ickedrömmen inhaleras, men hålls på en någorlunda medveten nivå.
Sött…sött….”sov så sött” får en annan innebörd.
Pojken bryr sig inte, han är varken glad eller ledsen, han bara är, precis
som ett naturligt element, som eld, vind eller vatten.  Han försöker forma molnen
och prata med Gud, men världen sluter sig allt mer och mer.
Det är i gränslandet mellan medvetande och medvetslöshet som magin kryper fram.
Kroppen är avdomnad, berget är hårt, men ändå väldigt mjukt, mysigt.
Tentaklerna söker sig mot himlen. Allt är i samklang, pojken skiljer sig
inte från ormbunkarna, träden, kottarna eller molnen. Han bara finns till och
njuter av att vara på gränsen mellan existens och icke-existens.
Yrvaken vaknar han, svettig om händerna. 
Svetten bränner på ett konstigt sätt, trots att pojken är bedövad i övrigt.
Myror kryper på honom, på armar och i ansikte, men det rör inte honom i ryggen.
Han känner sig som jord som vad som helst kan krypa på.
En tjej pustar ut bakom pojken, men det är ingen där.

Det börjar bli kallare, det börjar närma sig kväll. Pojken börjar frysa på ett
obehagligt sätt, så han beger sig dåsig ner från Änggårdsbergen, åker hem
och upprepar aldrig detta riskabla mer.