Observationer av en Dagishäxa. Nu kanske ni läsare skakar på huvudet efter att ha läst novellens titel och tänker: "Nä, dagishäxor finns bara i sagorna". Då kan jag säga er som inte tror att ni har fel. De EXISTERAR, och denna novell handlar just om mina observationer av en sådan. Redan vid studiebesöket anade jag att det fanns en elak trollkraft i luften. Jag skulle titta på dagiset innan jag skulle börja där, och jag blev emottagen av en kvinna över femtiostrecket som utstrålade något obehagligt. Jag kunde inte riktigt säga vad det var för något. Möjligtvis kunde det röra sig om ett annorlunda mimspel, bristande reaktion på skämt eller rent utav en fråga om utbrändhet. Jag gick hem och tänkte inte så mycket mer på det. En flyktig tanke om att hon kunde ha varit en dagishäxa antastade mig, men jag slog fort bort den eftersom jag från barnsben fått lära mig att det inte fanns några dagishäxor. Men ack, så fel jag hade! Mitt undermedvetna visste redan från första stund att hon var från Gråkulla. Kvinnan kallade sig för Rabiata, och hennes undersåtar, barnen, var alldeles för små för att förstå att de blev illa behandlade. Mitt första möte med barnen var när jag gick in i "Vallmorummet", ett rum där man inte fick väsnas, utan bara utöva ytterst lugna aktiviteter. Jag satte mig i en soffa där det redan satt tre små himmelsvarelser, i dagligt tal även kallade barn, samtidigt som den käcka städerskan tvättade golvet. Barnen var i tre-fyraårsåldern, alla så oskuldsfulla, med sinnet på vid gavel och hela livet framför sig. Gulliga som små pratande koalabjörnar. De öppnade sig genast och berättade om dittan och dattan, ett barn visade mig sin fina, uppstoppade älva han hade bakom örat och en liten flicka ville se på min armbandsklocka, vilket till min milda förvåning killarna inte alls var intresserade av. Vårsolen sken in i rummet och stämningen var så god den kunde bli. Man kunde urskönja små auror runt de små änglarnas huvuden. Men dagishäxan från Gråkulla lurpassade i matsalen bredvid. En ond vind blåste upp dörren och plötsligt stod hon där i dörröppningen och log hånfullt mot mig. Hon frågade om jag kunde hjälpa henne med något. Mitt möte med de andra barnen var i leksalen, även kallad "Anarkirummet". Det var nu jag märkte barnens njutningskänsla för hämningslöshet och hur otroligt hög decibelnivå de kunde komma upp i. De sprang hit och dit, gapade och skrattade, gjorde saltomortaler och klättrade i taket. Runt tjugo stycken var de, och trots deras vilda upptåg, så uppfattade jag dem som väldigt godhjärtade barn. Det var vid matbordet, då vi skulle ha pedagogisklunch, som jag på riktigt märkte hur konstig den där dagishäxan Rabiata var. Vi satt som svampar i en häxring runt det runda bordet, trånande efter att få suga i oss näringen ur innehållet i kitteln. Maten såg gudomligt god ut, men hoppet om att få släcka aptiten fråntogs av "huvudsvampen" Rabiata. Hon förklarade för barnen att de var egoistiska och inte fick ta först, för då skulle det inte bli någonting kvar åt henne. Hon lyfte sleven en gång och hällde upp i sin tallrik, därefter ytterligare en slev och ännu en...slev, slev, slev. Kvar fanns bara en liten slurk i kitteln, med de godaste bitarna borttagna. Detta är vad jag och barnen fick dela på. Med proppmätt mage gapade hon på de omätta och energisvaga barnen och planterade in i dem att äggskal inte var komposterbart, eftersom det var giftigt. Det var många fler saker, det var rent, oförsvarbart översitteri. Frågorna "varför?" fick inga svar. Till mig viskade hon "jävla kärring" om den nya snälla vikarien, men jag visste mycket väl vem som var den riktiga kärringen. Leka jage var förbjudet utomhus, det ville daigshäxan inte veta av, eftersom barnen väsnades så. På frågan om hon valt rätt yrke fick jag inget svar. Hon var som i en mental dimma, där förnuft och moral var upplösta. Gick hon på häxörter månntro? Hon ville bli journalist, men valde barnskötaryrket som var hennes förstahandsval, något som jag betvivlade starkt för mig själv. Hennes grammatik var inte den bästa, och hennes sätt att hela tiden påpeka för barnen att de uttalade fel och att hon själv behövde skryta med svåra ord, talade för att hon inte hade kommit in på journalisthögskolan. Varför satte ingen henne på plats? Vikarien berättade både i tal och med sitt kroppspråk att Rabiata var konstig, men hon tänkte inte lägga sig i, eftersom hon var vikarie. En annan anställd vågade inte säga ifrån eftersom denne var rädd för att råka ut för elakt förtal och mista sitt jobb. Det hade nämligen hänt med en ung, vikarierande tjej. Dagishäxan tyckte illa om den unga tjejen för att hon tog över trollpackans roll, så hon anmälde vikarien till chefen, som i sin tur fick sluta. De enda dagishäxan hyste respekt för, det var barnens föräldrar. Hon kunde inte glömma hur en förälder skällde ut henne för att hon inte skötte sitt jobb. Trollpackan drog i barnen, skällde på dem, var målmedvetet elak och sade att det inte gick att styra dem annars. Givetvis var hon medveten om att hon inte fick göra så, men hennes lusta till sadismen hade tagit över henne. Empatin och tålamodet fanns helt enkelt inte där, hur mycket jag än försökte hitta det hos henne. Barnen mådde dåligt, vissa började gråta för dessa onödiga utskällnnigar, så jag kände mig tvungen att göra något. Jag startade ett "dagisborgargarde". När Rabiata inte hörde på, smidde vi planer på hur vi skulle sätta henne på plats. Barnen började sakta inse att deras fröken inte var normal, och att deras beteende helt enkelt var naturligt för deras ålder. Att de hade ett värde som små människor. En dag gick vi ut i skogen för att plocka vitsippor. Barnen var skenbart glada, men under ytan ruvade planen. Plötsligt sprang barnen åt alla håll, och dagishäxan blev förskräckt. Hon orkade inte springa efter dem, utan sade att jag skulle springa efter dem, vilket jag bara gjorde lite smått. Hon blev arg på mig för att jag inte sprang fortare efter dem, men jag bara ropade att jag inte rörde mer på påkarna än vad hon gjorde. Hon blev vansinnig och jag trodde för en sekund att hon skulle ta fram sin kvast och drämma till mig med den. Barnen samlades igen, som planerat, och jag hade lärt dem att inte bry sig om sin fröken, utan bara nonchalant ignorera henne genom att prata sinsemellan. Med bitter min gick häxan tillbaka till dagiset, med oss i släptåg, överlägset glada för att ha satt henne på plats. Vid matbordet började barnen med att vara överdrivet vänliga och psykoanalyserade hennes beteenden på ett milt sätt så att hon hörde det. - Är det du som har lärt dem att vara uuuppstudsiga? - Det är ingen uppstudsighet, de berättttar bara vad de ser, sade jag. - Men du har lärt dem det psykande fikooonspråket, eller hur? - Jag hjälpte bara dem att sätta namn pppå det beteende de såg hos dig. - Du är inte bra i huvudet, fröken, därrrför måste vi ta hand om dig och ge dig kärlek, sade barnen. Rabiata blev ursinnig, men fick inte rädda ansikten som respons, vilket gjorde henne helt förvirrad. Hon gick in i "Vallmorummet" och lade sig på golvet. Jag gick in till henne och fick bevittna hur hon pratade i tungor. Jag bad barnen komma in och tillsammans kramade vi alla om henne. Dagishäxan darrade som ett asplöv och vi kramade om henne hårdare. Hennes ansikte blossade upp och ur hennes ögon sprutade syndafloden ut. - Såja, sade jag och barnen kärvänligt,,, släpp bara ut det, vad det nu än är du bär på. I takt med floden som sprutade ut, smälte hennes häxfasad och en vacker fe trädde fram. - Åh, förlåt mig, förlåt mig för att jaaag har varit så ond mot er, ni är riktiga keruber! - Allt är förlåtet, sjöng barnen samstääämmigt. Vi visste att du var en fe innerst inne!