Tofsvipa, Vallenus vallenus. Ett av våra tidigaste vårtecken är när tofsvipan kommer på tidigt vårbesök. Plötsligt, i slutet av februari eller i början av mars, så ser man dem i hundratal ute på strandnära marker. De är då på väg, från Sydeuropa, för att hitta en lämplig lya i ett Skandinavien med många soltimmar.

Vår tofsvipepopulation har minskat radikalt. Från 1970-talet och fram till nu har de häckande paren i Sverige reducerats från 120.000 till cirka 50.000. Samma trista fenomen rapporteras både från Danmark och Finland. Troligen beror detta på att vi nu under flera hundra år har dikat ur våra myr- och ängs- och hedmarker för att få mer produktiv mark. Ett annat problem är att vi skördar vårt hö mycket tidigare och då förstörs vipans bo av jordbruksmaskinerna. Det tredje problemet är att vi inte längre använder våra marginalmarker som betesmarker i lika stor utsträckning som tidigare. 

Tofsvipa, konstnär okänd.

Dån hörs från logen,
Och säden fullmogen
Blixtrar nu;
Göken gal i skogen
Så matt Kuku;
Kråka och vipa
Nu näbbarna slipa,
Flyga snällt;
Pan han tar sin pipa,
Och blåser gällt. - - -
Hjortarna stångas, slåss;
Älgarna fly som bloss;

Ur Fredmans epistel 25

I Danmark heter den Vibe, i Norge Vipe. Vårt svenska Tofsvipa har faktiskt en dubblering i namnet. Tofsen är ju lätt att förstå, men ordet vipa har liknande betydelse och kommer från germanskans fjädertop, kvast eller den som svingar. Går man tillbaka till indoeuropeiskan betyder wib kasta runt, svänga etc. Nu har ju också vipan ett svängande flygmönster. På engelska kallas den Norther lapwing – fladdrande grytlapp. Dessutom har vipan ett skrikande ljud och det kan också finnas en ljudhärmande dimension i vipnamnet.
På Jylland visste man inte att viporna, precis som många nutida skandinaviska pensionärer, föredrar södra Frankrike och Spanska solkusten på vintern. Man trodde att vipan låg och sov på botten av vattengölar och andades genom ett vasstrå. Enligt traditionen skulle den vakna ur vinterdvalan i samband med Kyndelsmäss.
Visserligen blir vipan ungefär lika stor som en skogsduva, men det är inte så lätt att hitta matiga recept där den ingår. I Larousse Gastronomique (1938) står det:

” Anses som en mycket god matfågel och dess ägg är mycket eftertraktade”.

     I Hagdahls Kok-konsten (1879) finns inga recept på fågeln men äggen betraktas som en stor läckerhet. Det första receptet heter rätt och slätt Kokta vipägg, Oeufs de vanneaux. Det andra är ännu mer spännande, Vipägg i fågelbo, Oeufs de vanneaux dans un nid en beurre. Där går det åt 18 vipägg vilket minsann är ett stort vipbo. Normalt lägger vipan 4 ägg vid första kullen och om de får fler kullar under sommaren lägger honan mellan två och tre.
Han skriver också hur man skall se att äggen är friska:

För att profva om äggen äro friska, läggas de ett i sänder i kallt vatten, och om de då flyta upp till vattenytan, äro de ej längre friska.

Det är äggen som varit den riktigt stora delikatessen. Den danske nobelpristagren i litteratur, Johannes V. Jensen (1873 - 1950), har skrivit en hyllningsdikt till vårens första vipägg. Både för att det är ett gott vårtecken och för att hans saliv strömmade till.
    I en dansk gastronomisk almanack (1967) finns det en irriterande kommentar om att man inte längre fick smörja kråset med vipägg utan får hålla tillgodo med simpla måsägg för att fira maj månad.
    Det är lite märkligt då det blev förbjudet redan 1931 i Danmark.
    Men i alla de gamla nordiska uppslagsverken beskrivs insamlandet av vipägg som ett typiskt barnarbete. Samma fenomen har de gamla öborna, på min västkustska sommarö, berättat för mig men då har det gällt mås- eller trutägg.
Nu vet jag inte när det blev förbjudet att plocka vipägg i Norge och Sverige, troligen efter andra världskriget, men för den som vill smaka denna uppenbara delikatess så föreslår jag en vårresa till Holland.
    I Friesland är naturen mycket väl anpassad för häckande vipor – snarast marskland så långt ögat når. Där har man också tagit strid för att få fortsätta sin månghundraåriga tradition av vipäggsinsamlande på våren. Märkligt nog vann man den striden. I ett EU-dekret så sent som år 2003 fastställs att den gamla traditionen att samla in vipägg, i Friesland på våren, inte på något sätt kan äventyra vipornas överlevnad i ett framtidsperspektiv. Delvis beroende på att det är allt färre Friesländare som gör sig omaket att gå ut på marsklanden och plocka åt sig ett matigt vårtecken.
    Jag tycker faktiskt att det är ett klokt beslut. Om vi hade haft den Europeiska Unionen, och alla dess byråkratiska institutioner, på den tid när vi drabbades av kräftpesten och vår flodkräfta var på väg att utrotas så kanske vi kunde fått ett klokt beslut till fördel både för vår natur och andra mer smakliga aspekter.
    Själv har jag aldrig njutit vipägg, men bara tanken att de finns och kan vara något luculliskt är ju en positiv upplevelse av hög rang.