ABSINT

Absint, en dryck som omgetts med en mängd sägner och vidskeplighet. Den blev en populär dryck i både konstnärliga kretsar och bland de allra fattigaste som levde i social misär. Eller uttryckt på annat sätt - fattiga poeter och konstnärer anammade samma enkla och billiga dryckesvanor som grovarbetare och gatflickor nyttjade som flyktmedel. Dock gav man den i konstnärliga kretsar ett mer poetiskt namn – Den gröna musan.

På franska fick den namnet absinthe efter grekiskans ord för malört, men även om den idag har ett romantiskt och franskt skimmer så är denna brygd mer att betrakta som en medicinsk dekokt som har sitt ursprung i Schweiz. Det är dessutom troligt att ordet absinthe ursprungligen kommer från grekiskans apsinthion, som betyder odrickbar!
Historien kring absinthe är fascinerande och kopplas ofta idag till utvecklingen av drycken Pernod. Men det är förstås bara en liten del av sanningen.
Alltsedan vi lärde konsten att destillera alkohol har vi utvecklat en stor skicklighet i att med kryddor eller fatlagring förfina de finkelprodukter som gjorde drycken mindre njutningsbar.

L’absinthe, Edgar Degas (1876), Musee d'Orsay, Paris

Carl Michael Bellman (1740-1795) skriver i sin Fredmans epistel 53 om finkelt brännvin. Faktum är att inte mindre än sju av hans sånger innehåller finkelbemängda drycker. Det var på hans tid vanligare med finkelsmak i snapsen eller sura viner som behövde kryddor för att bli smakliga.

Innom vår Krog, vet glädjen andas,
Och vid krogdörrn död och mord.
Vet med ditt blod skall Finkel blandas,
Och din skål bli sagd vid bord.

    Innan man lärde sig att genom upprepade destillationer att minska de bensinbesläktade biprodukter, som gav en kraftig finkelsmak, var egentligen att allt enkelt brännvin som skänktes ut i ”hål i väggen” så uselt att det bara fanns två möjligheter för att få det njutbart– att krydda det hårt eller att svälja det snabbt med en ”schetofonliknande” upplevelse.
Absinten, denna mytomspunna dryck, var också en hårt kryddad dryck, som gjordes på ett färskt och från början uselt destillat. Det påstås att det var en fransk läkare vid namn Pierre Ordinaire – alltså Pelle Normal om vi svenskifierar namnet – som gjorde den första absinten ur ett strikt medicinskt ändamål.
    Det känns lite svårt att acceptera den franske doktorns namn men å andra sidan är sägnen så spännande att den måste berättas.
    Dr Pierre Ordinaire flydde till Schweiz under franska revolutionen, som så många andra burgna fransmän, som var nära lierade det högre skiktet i det gamla samhället . En annan gastronomisk storhet, juristen och domaren Anthelme Brillat-Savarin (se sidan), tillbringade också en tid i Schweiz innan han emigrerade till USA.
    Till skillnad från Brillat-Savarin, som återvände till Frankrike och gjorde karriär inom det postrevolutionära domstolsväsendet så valde Pierre Ordinare att stanna till sin död i Schweiz. Han slog sig ned i Couvet, en liten by i västra Schweiz.
    Det var tydligen en excentrisk gentleman, högvuxen och karismatisk, som red omkring på en liten korsikansk häst, som kallades raketen. Han varken såg ut eller betedde sig som de andra i Val de Travers. Det verkar som om byns innevånare lärde sig att acceptera den gamle doktorn och hans mustangliknande häst. Inte ens de halvvuxna barnens kommentarer eller glåpord, när han red genom byn, verkade påverka honom. Han var ju väl medveten om sin skicklighet som doktor.
    Denna tids doktorer var ofta excentriska – det var nästan så att ju mer excentriska de var desto mer blev de uppskattade av sina patienter. Nu var det också så under denna tidsperiod att kirurgin var något som fältskärer eller barberare utförde. Det de riktiga doktorerna tog hand om var framförallt invärtessjukdomar.
    Och det gjorde de riktigt dåligt med moderna mått mätt!
    I nutid är cirka trettio procent av våra medicinska behandlingar bevisade vetenskapligt som adekvata och fungerande behandlingsmetoder. Med andra ord är 70 % av all modern medicin baserad på tro. På 1700-talet var det inte bättre – snarast tvärtom. Men om man kunde ge sin patient en stor upplevelse av en kraftfull medicinsk åtgärd så blev ungefär 50% av de behandlade friskare – eller åtminstone inte sjukare. Det är ett fenomen som man inom den medicinska sfären kallar placeboeffekt.
    När Pierre Ordinaire red omkring i sin schweziska dalgång upptäckte han att där fanns ett stort surplus av medicinalväxter. Han fyllde då sina sadelväskor med dessa och blandade dem med sprit, som huvudsaklig och kanske enda medicinskt verksamma substans, till en dekokt som han kallade Absinthe. Detta lär ha skett 1792.
    Den blev populär i hans dalgång – han hade faktiskt under en tid en pharmaceut anställd då den alltmer ökande efterfrågan på produkten inverkade menligt, rent tidsmässigt, på hans sjukbesök där ju produkten skulle säljas in. Han gjorde uppenbarligen en mängd lukrativa besök hos traktens sängliggande, då han kunde anställa en dekoktkokare. Traktens folk gav den strax ett smeknamn La Fée Verte – den gröna fen.
    Den lär ha ansetts verksam mot inälvsmask, epilepsi, alkoholism (!), njurstenar, kolik, och huvudvärk. Dessutom lär den ha stimulerat aptiteten (vilket troligen är sant!).
    Det har spekulerats mycket över orginalreceptets innehåll. En sak är dock säker - den innhöll sprit och rejält stark sådan. Närmare 70 volymsprocent – vilket gör våra skandinaviska brännvin till en snarast barnslig dryck! Men den var också starkt örtkryddad.
    Malört är förstås självskriven som en av örtkryddorna men den var inte ensam. Vad sägs om isop, anis, stjärnanis, angelika, fänkål, borstnejlika (!), mynta, coriander, kalmusrot, veronika, kamomill, persiljerot och sist men inte minst spenat (!)
    När han dog lämnades receptet över till två damer som var av börd. Varför dessa två damer fick ärva doktorns elixirrecept är höljt i historiens dunkel. De hette Henriod i efternamn och kallades Les dames de Henriod i byn.
    De red dock inte omkring på korsikanska hästar och samlade in örterna utan var mycket mer förnuftiga. De odlade dem i sin egen trädgård.
    Det finns uppgifter om att de själva producerade den alkohol som krävdes för att ge en ”kroppsuppskakande” upplevelese när dekokten intogs i små glas eller kanske oftast meddelst en träslev. Nu var det inga stora volymer de producerade men drycken fick ändå ett visst rennomé – inte bara som mirakelmedicin utan alltmer som en uppskattad aperetif.
De två systrarna Henriod hade alltså en liten blygsam men ändock lokalt väl etablerad affärsverksamhet. De blev då kontaktade av en annan exilfransman, Major Dubied, som levde i trakten och tydligen hade förälskat sig i drycken. Han lyckades, åtminstone enligt de som skrivit Pernodkoncernens familjehistoria, att få köpa receptet och byggde den första fabriken i den lilla byn Couvet 1797.
    Minst lika troligt är att han inte köpte receptet utan gjorde en kopia på en populär dryck - då han insåg att den hade stora marknadsmässiga utvecklingsmöjligheter.
    Dubied hade en dotter och samma år (1797) gifte hon sig med en schweizare vid namn Henri-Louis Pernod.
    Den mycket lilla fabrik som Dubied byggde i Couvet var bara 8 meter lång, fyra meter bred och fyra meter hög. Den som är intresserad kan än i denna dag ta sig en titt på den då den finns kvar i byn som ett minnsesmärke. I första hand inriktade man marknadsföringen på sin egen dalgång men också i Jura blev den populär.
    Framförallt var det inom militära officerskretsar man lancerade den – vilket inte var så ovanligt på denna tid för riktigt starka drycker. Parallella historier finns om chartreauselikören och Drambuie.
    Det tog dock inte så lång tid innan man ohjälpligt hade vuxit ur sina små fabrikslokaler. Då man redan etablerat sig väl på den franska marknaden var det naturligt att flytta fabriken till Frankrike. Det var också ett sätt att undgå dyrbara tullar för varan. Det byggdes också en helt ny fabrik i Pontarlier i nordöstra Frankrike. Major Dubied överlät nu drift och affärsutveckling till sin svärson Henri Louis Pernod, som etablerar det franska företaget Pernod-Fils Absinthe. Men efter en relativt kort tid återvänder Dubied till Schweiz och utvidgar fabriken i Couvet. Denna verksamhet övertas senare av hans äldste dotterson medan dennes bror så småningom blir ägare till fabriken i Pontarlier.

En vintage Pernodetikett.

Den riktiga succen kommer när franska arméen köper in den i stor stil för att förhindra feber hos sina soldater under kriget i Algeriet 1844-1847. Pernod et Fils gjorde stora vinster på denna ”militära” produkt som användes som botemedel mot allehanda sjukdomar bland annat dysenteri och som uppiggande medel till tröttkörda trupper. Det var nog det sist nämnda användningsområdet som gjorde den riktigt populär.
När soldaterna kommer tillbaka till Frankrike efter kriget har de lärt sig att uppskatta den starka och kraftigt kryddade anisdrycken. Försäljningen rasar i höjden och det blir till en riktig innedrink i Frankrike. Den riktiga storhetstiden infaller mellan 1880-1914. I mitten av 1870-talet producerades det 700,000 liter av absinthe och 1910 hade produktionen stigit till fantastiska 36 miljoner liter per år.

Fotografi från Pernod Fils absinthefabrik.

    Absintproducenterna – det var inte bara Pernod som krängde absint – gjorde goda inkomster och försökte finna nya marknader. I Nordamerika blev drycken en stor succé i den gamla franska kolonihuvustaden New Orleans. Men absint spreds över hela världen inte bara till Nordamerika utan till Spanien, Portugal, Brasilien, Sydafrika, Tjeckien etc - delvis på grund av att det blev en uppskattad dryck bland poeter och andra konstnärer. Det är också flera av dessa länder som än idag producerar absinthe.
Den enda skandinaviska författare, som jag kan minnas har skrivit om absint är August Strindberg (1849-1912), som i sin genombrottsroman Röda Rummet (1879) har rubricerat bokens fjortonde kapitel Absint.

    Men gossen fick gå till sitt arbete och han tog nu en rond i sitt stall, ryktade av sina kampar med förklädet och gjorde i ordning som om han väntade främmande. Han satte fram strykstickor på ett bord längst bort i salens bakgrund, varifrån en åskådare kunde beskjuta hela långa rummet med sina blickar. Bredvid strykstickorna ställde han en butelj absint och två glas, ett likörglas och ett dricksglas. Därpå gick han ner till brunnen efter en stor karaffin vatten och ställde bredvid de eldfarliga sakerna på bordet och så gjorde han några promenader på golvet, varvid han intog de mest oväntade posityrer som om han härmade någon.

    Något senare kommer Falander in och blir irriterad på att det står vatten i en karaff på bordet. Smörgåsnissen och Falander har sedan en lång teatralisk diskussion innan man kommer fram till det konstnärliga och mytiska absintintaget.

    - Jo, min vän, det är det gamlaste av alltsammans. Var nu tyst, så får jag bedöva mig!
    Han drack ur sin absint och sjönk med huvudet tillbaka mot väggen, på vilken syntes en lång brun strimma där röken från hans cigarr stigit upp under de sex långa år han sutit där. Solstrålarne bröto sig in genom fönstren, men sållades först av de stora asparne utanför, vilkas lätta bladverk sattes i rörelse av aftonvinden, så att skuggan på långväggen bildade ett rörligt nät, vid vars nedersta hörn den dystres huvud med dess oordnade hårlockar kastade en skugga som mycket liknade en stor spindel.

    August Strindbergs replik, som han lägger i Falanders mun: Var nu tyst, så får jag bedöva mig! - skall nog snarast relateras till den mystik och mytiska informationer han fått av konstnärliga kollegor som haft en lärotid i Frankrike. Själv trampade han inte fransk jord förrän fyra år senare då han gick i en självvald exil 1883.
    Det är också under 1800-talets mitt som smeknamnet ändras från den gröna fen till det mer mytiskt relaterade namnet den gröna musan.
    Nu var det inte bara konstnärer och poeter som drack absinthe i Frankrike – den var precis lika uppskattad hos det stora och fattiga flertalet i den franska nationen. Överklassen använde fatlagrad cognac till verklighetsflykt medan man på de proletärbesökta kaféerna dämpade känslan sorg, uppgivenhet och en faktisk misär med hjälp av den gröna musan. Till skillnad från många andra franska destillat inriktade sig nu Pernod et Fils, och alla dess kopior på marknaden på en bred och volymmässigt stor kundkrets.
    Samtidigt som det gick strålande att producera och sälja en stor volym av absinth i slutet av 1800-talet och begynnelsen av 1900-talet så fanns det motverkande krafter i hela Europa.
    Med all rätt.
    Alkohol var billigt och enkelt att producera och användes ofta som substitut till behövliga samhällsreformer. Kampen mot alkohol och för nykterhet tog olika skepnader beroende på i vilken del av världen den skulle användas i.
    De skandinaviska länderna var påverkade av en världsomfattande politiskt liberal och religiöst förankrad förändringsvåg, som åtminstone kapade av toppen av ett stort samhällsproblem. I flera nordiska länder blev alkohol till en statlig och politisk moralfråga – vilket den till viss del är än idag. Åtminstone i politiskt korrekta kretsar, men mer sällan hos folkflertalet. Ett fenomen som gett både goda och onda resultat. Samtidigt som alkoholproduktionen blev förstatligad så öppnade man för en illegal produktion och dito marknad, som idag är så svår att kontrollera att den snarast lever ett självständigt liv utanför samhällets normala ramar utan att den uppfattas som omoralisk.
    I andra länder som till exempel Frankrike inriktade man sig på produkten istället för beteendet och det har skrivits spaltkilometer efter spaltkilometer om absintens negativa inverkan på folkhälsan.
    Absinthe och dess nyttjare blev till en symbol för underklassens eller avantgardistiska konstnärers moraliska förfall. Den politiskt korrekta åtgärden blev då av samhällsbärarna att försöka ta bort symbolen – absinten!
    Det fanns ingen som helst vilja hos statsmakterna att förändra det franska livsmönstret med vin som matdryck eller en usel marc (se sidan) som aperitif eller en avec som matsmältande digestive. Alla dessa produkter innhåller ju alkohol. Nej, av alla de drycker som fanns i landet inriktade man sig på absinten.
    Visserligen hade absint en hög alkoholstyrka, men det som verkar varit av större vikt var den mystik som omgav drycken. Dels betraktades den av många som afrodisiakum, vilket naturligtsvis var en negativ faktor när hela den gamla världen blev smittad av nymoralism och samtidigt var överbefolkad. Dels drogs paralleller till Österns opiumhålor då absinten hade ett rykte om att snarast ge disassocierande narkotiska tripper liksom en del produkter från mellanamerikanska kaktusar kan (se sidan). Vilket möjligen delvis var sant, åtminstone för en del importerade produkter, då det både i Schweiz, Tjeckien och Slovenien än idag finns varianter av absint att köpa, som kryddas med cannabisfrö.
    Som förstärkning av myten kring den gröna musan fann man att malört innehåller ett gift som heter thujon och som i stora koncentrationer kan ge hjärnskador. Det är också sant. Fast å andra sidan innehöll absinten så lite malört att thujonet inte ens hos den mest flitige absintdrickare kunde ge negativa påverkningar. Däremot innehöll absinten alkohol i stor koncentration – vilket också, precis som den alkohol som finns i vin, cognac eller i likörer, vid ett överförbruk ger hjärnskador.
    Men thujonet användes för att driva igenom en social-alkohol-politisk reform både i Frankrike och i USA i början av 1900-talet.
    Men långt innan dess lades grund till detta förbud mot absintdrickande. Alexandre Dumas d.ä. skriver följande i sin sista bok - Det Stora Kökslexikonet (1873)

    Trots försäljarnas försäkran att den dryck som kallas absinthe ger styrka till magen och förbättrar digestionen, och trots att redan de medicinskt skolade i Salerno rekommenderade absinthe mot sjösjuka, är det omöjligt att inte beklaga dess ödeläggelse av våra soldater och poeter under de sista fyrtio åren. Det finns inte en enda regementskirurg, som inte kan berätta att La Absinthe har dräpt fler fransmän i Afrika än nomadstammar, yagathanbajonetten, och alla arabernas vapen tillsammans.
    Bland våra bohemiska poeter har absinthe kallats ”den gröna musan”. Många av dem, och oturligt nog inte de minst begåvade, har dött av dess förgiftande omfamningar. Hégésippe Moreau, Amédée Roland, Alfred de Musset, vår störste poet efter Hugo och Lamartine—dukade alla under på grund av dess katastrofala effekt.
    De Musset's fatala passion för absinthe, som möjligen gav vissa av hans verser deras bittra smak, fick den nobla akademien att sänka sig till straffåtgärder. Det var nämligen så att de Musset ofta upplevde att han på inget sätt var i kondition nog att att medverka vid Akademiens möten. Detta föranledde en av de ständiga ledamöterna till att säga att "han absintherar sig själv lite för mycket”.

    För att ytterligare förstärka myten kring den gröna musan så drack les absintheurs sin absint på ett speciellt och magiskt sätt. Lite som en blandning av vårt nordiska glöggtillverkande och sprutnarkomanens uppvärmning av heroin i en sked. Som tillbehör på många kaféer fanns det absintskedar – en relativt lång sked med barockinspirerat galler på skaftet. I perioden efter världsutställningen och fram till förbudet av absint producerades det enorma mängder av absintskedar, som lånade form av det då moderna Eifeltornet.
Absintskeden kunde man använda till minst två ting. Lägga en sockerbit på gallret, placera det mitt över glaset med absint och med en tändsticka smälta sockret ned i glaset eller med hett vatten droppvis smälta ned sockret. De vattendroppar som kom ned i glaset förvandlade då den gröna klara spriten till en ogenomskinlig opaliserad gul vätska. Ett magiskt trick. Sockret gjorde den också mer drickvänlig då den dämpade absintens bitterhet något. Att värma den var förstås ett annat gammalt känt trick då varm sprit snabbare slår an – vilket alla som druckit nordisk varm glögg, glüwein eller glödgad besk väl känner igen.
    Men det var inte bara myterna kring malörtens narkotiska effekt som gjorde den populär och samtidigt en symbol för samhällets depravation. Folket i Frankrike var fattigt, absinthe var billigt och starkt. Samtidigt startade kafékulturen i Frankrike. I början av 1870-talet lär det funnits över 360,000 kaféer bara i Paris. Vilket faktiskt verkar vara en enorm överetablering då det innebar ett kafé per var sjätte invånare!
    Många av kaféerna öppnade vid 5-tiden på morgonen och öppningstimmen kallades L’heure verte och det blev till en tradition, speciellt i arbetarklass, att ta sig en absinthe för att skaka igång en morgontrött kropp. Det är också under denna tid som den franska seden att ta sig en aperetif innan kvällsmålet etableras. Och vad var det man drack då? Jo, förstås billig absinthe!
    Ett litet kuriusum är att absinten från början var en dyr och exklusiv dryck som konsumerades bland överklass och på officersmässar – en sed som aldrig ifrågasattes ur ett folkhälsoperspektiv. När den började produceras i stora volymer och priset sjönk drastiskt blev den däremot symbol för samhällets förfall. Ett annat fenomen som medverkade till etableringen av drycken som daglig konsumtionsvara var att Frankrikes vingårdar drabbades av den amerikanska vinlusen. Det blev helt enkelt ont om en av de basvaror som samhället byggde på – det billiga vinet. Absinthe blev då en ersättningsprodukt – billig och med en kraftfull ”punch”.
    Det var många författare, konstnärer, skådespelare och andra kulturarbetare som medverkade till att bygga upp myten kring absinthe. Oscar Wilde, som gärna tittade djupt i absintheglaset skriver:

    "After the first glass you see things as you wish they were. After the second, you see things as they are not. Finally you see things as they really are, and that is the most horrible thing in the world."

     Eduard Manet, målade nedgångna absinthdrickare, Vincent van Gogh fick lära sig absintdrickandets ädla konst av Paul Gaugain och Henri Toulouse-Lautrec. Och Van Gogh blev också galen.
    Det var många som ansåg att hans galenskap var en direkt följd av hans absintpimplande. Dessutom förstärktes denna tro av att han gärna målade i de bleka gröna och ljust gula färger som var absintens två färger – med eller utan vatteninblandning.
    Alfred Jarry cyklade omkring i Paris med grön färg smetad i ansikte och på händer som en hyllning till den gröna musan, Rimbaud, Baudelaire, Edgar Allan Poe, Pablo Picasso och många, många fler tog sig gärna ett glas eller två. Samtidigt betraktades de som lätt galna av sin samtid.
    Utan att det fanns några exakta vetenskapliga bevis blev det till en etablerad sanning att ”den gröna musan” genererade galenskap. Tron på detta var så stark att en schweizisk lantbrukare vid namn Lanfrey, som gjorde ett så kallat utvidgat suecid – d.v.s att han mördade sin familj och försökte ta sitt eget liv (vilket misslyckades) – användes som bevis för den negativa mentaleffekten av absintdrickande. Att han samma dag, förutom två glas absint, hade konsumerat, ett glas creme de menthe, två glas cognac, över två liter vin och ett par kaffekaskar gjorda på cognac samt att han ofta konsumerade uppemot 5 liter vin per dag var det ingen som reagerade på. Det två glasen absint var tillräcklig förklaring på det oförklarliga. Det kallades sedan i pressen för absintmordet.
    Liknande felaktiga eller kanske snarast missförstådda historier florerade i både den europeiska och amerikanska pressen och bidrog till att det blev en förbudsrörelse som så småningom lyckades nå fram till ett stopp av produktionen.
    Det gjordes djurförsök som visade att hundar som fick en överdos av absint fick epileptiska kramper – allt skylldes på malörtens bittra thujon, medan ingen verkar ha tänkt på att absint innehöll en betydligt större andel av ett annat gift – nämligen alkohol. Även om man visste att vin också innehöll alkohol så var den generella uppfattningen om alkoholism milt uttryckt grumlig. Vin var ju snarast en hälsoprodukt. Den industriellt producerade absinten var däremot av ondo.

Absintreklam strax innan förbudet 1915

Det sista dråpslaget mot absinten i Frankrike kommer när I:a världskriget bryter ut ( i USA blir absint förbjuden tre år tidigare) och den betraktas nu av alltfler politiskt korrekta som omoralisk, ja snarast bolsjevistisk – den sammanknippas med de avantgardistiska konstnärskretsarna.
Den dryck som 50 år tidigare ansågs ge de franska soldaterna styrka under det fransk-algeriska kriget hade nu ett grundmurat rykte som moralupplösare och ansågs till och med vara en viktig och bidragande orsak till de bristande franska militära framgångarna på slagfältet. I den franska riksdagen håller ledamoten Henri Schmidt ett brandtal, Nouz attaques l’erosion de la défence nationale, där han bevisför absintens negativa inverkan på viljan att försvara nationen. Det blir också ett förbud mot absint 1915.

Absintdrickaren (1901), Pablo Picasso, Statens museum för västerländsk konst, Moskva.

Men myten kring absinten lever kvar långt efter förbudet. Såvitt jag kunnat förstå var det bara två länder som reellt förbjöd drycken – USA och Frankrike. I Schweiz blev den förbjuden att producera men inte att dricka. I England och i de Nordiska länderna blev den knappt ens diskuterad då det fanns helt andra problem som var viktigare att ägna politisk kraft åt. Det finns också Absinthe att köpa än i denna dag, men den skall man själv importera från Schweiz, Spanien, Sydamerika eller Tjeckien. Märkligt nog har också ett danskt företag börjat producera en kopia.

    Det har också fascinerat mig att, genom de år jag samlat på mig material om absint, så dyker Ernest Hemingway (1899-1961) ofta upp som en förtjust absintdrickare. Första gången han kom till Europa var 1918, då han var sjukvårdare, när amerikanerna startade sin italienska offensiv. Han återvände sedan som krigskorrepondent till Europa efter kriget men även om han utvecklades till en flitig barbesökare så fanns inte längre den gröna musan på bistroernas flaskhyllor med spegelbakgrund. Det skall nog tillskrivas den myt han själv byggde upp kring sig själv att han var begiven på absinthe. Han lär också ha varit enormt besviken över att han föddes för sent för att få deltaga i en av historiens mest berömda middagar där Picasso, Gertrude Stein och många fler stora personligheter hyllade den åldrade Rousseau! En fest alla som tillhörde the lost generation grämde sig över att de bara fick läsa om.
    Det är mer troligt att Hemingway och hans kollegor i den förlorade generationen drack ett absintsubstitut. År 1920 startade nämligen Pernod et Fils en ny produktion som togs emot mycket väl – vanan med en aniserad aperetif var ju sedan lång tid väl etablerad. Den är idag en världsprodukt, som har många lite enklare kopior med samlingsnamnet Pastis .     Också denna är opaliserande och starkt aniskryddad. Men det ”farliga” malörten och dess thujon är exkluderad ur moderna varianten av absint – den guldgula drycken Pernod .
    Uttrycket "the lost generation” myntades av Gertrude Stein och blev ett begrepp efter att Ernest Hemingway hade det på titelbladet till sin The Sun Also Rises (1926). Men Gertrude menade inte de som aldrig fick smaka på den gröna musan utan uttrycket kommer faktiskt från hennes bilreparatör i Paris, som, efter I:a världskriget förbittrad över en mekanikers oduglighet, utbrast att mannen tillhörde "la génération perdue".

Tillbaka till indexsida

vidare till grisfötter

Hosted by www.Geocities.ws