| Och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud
Subjektet i skildringar av sexuell tortyr
|
I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. I Ordet var liv, och livet varInledning Språket, en väv av mening, bokstav som hakar i bokstav, ord
som leder till ord. Med språket upplever vi vår omgivning,
utan orden kan vi inte se något. Utan att döma som Adam – det
vi gör när vi benämner något – kan vi inte uppfatta
något.
Kanske är det vad som händer med folk i krig, att orden plötsligt blir överflödiga eftersom de inte kan uttrycka verkligheten längre. Verkligheten undflyr de kända uttrycken, och några nya ord, där man skulle kunna lägga in de nya erfarenheterna, finns helt enkelt inte. Slavenka Draculic, Som om jag inte vore där, s. 73.Slavenka Draculic leder oss i Som om jag inte vore där genom S. upplevelser från ett fångläger i Serbien, där hon blir en del av ”kvinnorummet”; soldatbordellen där dagliga våldtäkter äger rum, till ett förlossningsrum i Stockholm. Det är en noggrann berättelse om alienation, flyktingskap, människovärde och skräck. Mot Draculics välbalanserade roman står holländska Yolanda och Bob Snoijinks Min egen berättelse – ångest, smärta och förnedring under tjugo år. Det är en självbiografi som försöker övertyga läsaren om sin trovärdighet genom att bara berätta, detalj för detalj, vad som hände Yolanda under hennes uppväxt och unga år. Det handlar om extrem sadism, dagliga sexuella övergrepp och misshandel av flera olika förövare med hennes mamma i en central position. Det är en annorlunda läsning, unik och underlig i sitt försök att kartlägga. Ändå är det inte mycket som skiljer våldtäktsscenerna från pornografiska scener. Perspektivet är detsamma; det går inte att komma ifrån förövarnas ögon, förövarna som de aktiva subjekten. Det finns en brist i språket, en brist som gör att orden inte är tillräckliga. Bristen handlar om att offret i meningen de våldtog mig aldrig kan vara annat än ett objekt istället för ett handlande subjekt. Det är ett grammatiskt faktum och en faktisk omöjlighet. Språket räcker inte till för sexuella övergrepp och sexuell tortyr. Det är av yttersta vikt att se på orsakerna till detta, eftersom chanserna att förhindra sexuell tortyr blir minimala om vi inte kan kommunicera om dem. Dessutom försvåras den helande processen av språkbristen och av att inte förstå vari språkbristen består. Mitt syfte är att beskriva bristen i språket, inte att lösa ett problem – kanske finns det ingen lösning som inkluderar språket. Jag kommer att göra en komparativ läsning av två texter som har försökt skildra sexuella övergrepp och tortyr, och applicera mina tankegångar på dessa böcker. Det innebär en grammatisk läsning med visst stöd av Lacan. Reducerad i språket till ackusativobjekt De började använda alltfler attribut, varmed de kunde göra mig illa. Med en sekatör klippte de bitar ur min hud. De stack inte endast in skruvmejslar, glas och ljus i mig, utan de använde även avbrutna stolsben, slevar, eldgafflar, spiskrokar, gurkor, bananer, ja, jag kan inte räkna upp allt de stack in, såväl framifrån som bakifrån. Själv kommer jag inte ihåg det, men min far skall ha berättat för polisen att han en gång stack in en leverkorv i mig som bröts av på mitten och som han inte fick ut. Han fick in med hela handen i slidan på mig för att gräva ut korven.Den här texten försöker skildra vad som har hänt. Den försöker kartlägga Yolandas händelser i ord, återberätta sexuell tortyr för läsare i syfte att förändra verkligheten; få fler offer att anmäla övergreppen till polisen och känna sig trodda. Yolanda försöker alltså boken igenom ge orden till andra utsatta, beskriva händelser på ett sådant vis att andra utsatta känner igen sig. Utsatta som tidigare inte haft andra beskrivningar tillgängliga, förutom de pornografiska som också florerar i Yolandas hem. Men vad är skillnaden mellan utdraget ur Min egen berättelse och ett utdrag ur markis de Sades Justine? Och när den skändlige mannen placerat mig på en soffa i den ställning som lämpade sig för hans vidriga njutningar med Antonin och Clément som höll mig fast… började Raphaël, den depraverade italienska prästen, tillfredställa sig på det skymfligaste sätt och utan att beröva mig min jungfrudom.Syftet är en av få skillnader mellan dessa texter, men en texts syfte kan vi aldrig veta säkert. Vem som har författat verken är en annan väsentlig skillnad. När vi läser Sade eller Yolanda glömmer vi aldrig vem författaren är. Markis de Sade, en libertin verksam i slutet av 1700-talet som använder sina pornografiska verk som subversivt uttrycksmedel, har inte mycket med Yolandas offerposition att göra. När han går in i den litterära gestalten Justines erfarenheter av sexuell tortyr kan språket ibland bli väldigt nära Yolandas språk. Båda har en distansering i sina verk och rör sig i samma diskurs, de sadomasochistiska lekarna (som inte är någon lek för Yolanda, men beskrivs som lek av förövarna genom hennes barndom). En del av lusten med att läsa Justine är att få gå in i en uppdiktad kristen och moralisk flickas huvud och se hennes tankar – eftersom de inte är på riktigt blir det en subversiv och upprorisk lek. Som Per Båvner skriver i En reproducerad debatt. Svenska ståndpunkter om pornografi om sadomasochistiska lekar: ” […] scenen innehåller inte ett medgivande, men akten gör det. Deltagarna är kapabla att se att det är en fantasi och att den skiljer sig från deras verklighet.” Det vill säga, sammanhanget avgör tolkningen både i akten och i texter om sexualitet. Deltagarna i övergreppen mot Yolanda var inte kapabla att se skillnaden mellan fantasi och verklighet medan de som läser Justine är det eftersom de vet att texten är Sades fantasier. Men oavsett syfte och avsändare tillåter inte språket en berättelse med offret som handlande subjekt. För att veta hur vi ska reagera på texter som Yolandas och Sades Justine behöver vi dess kontext. Om vi tittar på citatet ”Eller också slog de mig tills jag var halvt medvetslös samtidigt som de knullade mig.” Grammatiskt är ett subjekt i en utsaga den satsdel som anger vem, vad eller vilka som utför en handling. Predikat står för vad som sker och objekt är indelade i ackusativobjekt och dativobjekt: ackusativobjekt är den som blir utsatt för subjektets handling, och dativobjektet är den som subjektet utför en handling åt. De är subjekt, slog och knullade är predikat medan mig och
jag är ackusativobjekt. Individen som blir våldtagen intar platsen
som ackusativobjekt trots att det är hon som är berättaren.
Min egen berättelse: Ångest, smärta och förnedring under tjugo år Givetvis är det något som händer, vi har scenen klar för oss, så mycket lyckas Yolanda förmedla. Men vi ser den med förövarnas ögon, de aktiva och handlande. Visst är Yolanda också handlande, som när hon dissocierar: Jag ligger där med slutna ögon och koncentrerar mig och frågar mig samtidigt: vad händer bakom mig, vad händer här vid sidan av mig? Det pågår så en stund tills jag plötsligt sjunker ned i något och sedan faktiskt kommer tillbaka fullt klar i huvudet, men då befinner jag mig plötsligt i ett hörn av rummet och kan därifrån iakttaga vad som händer på sängen.Det är vad Yolanda gör under övergreppet. Det som är så svårhanterligt med sexuell tortyr är just det här hålet i verkligheten, icke-händelsen. Att det handlande subjektet tar över. Det som sker med Yolanda saknar text. Just detta underlättar också den jagsplittring som många utsatta tar till, dissocieringen som i sin mest avancerade form skapar upplevelsen av olika jag, olika subjekt i samma kropp. Yolanda är inte heller ett objekt eller objektifierad, någon som kan kämpa sig till att bli ett handlande subjekt. Yolanda är alltid ett handlande subjekt för sig själv, i sin verklighet. I avsaknaden av ord blir hon inte objekt – avsaknaden är bara en avsaknad, ett ingenting. Att det är förövarnas språk betyder också att Yolanda bestäms, uttrycks och döms genom förövarnas ögon, eftersom Yolanda som objekt är reducerad till deras tolkning. Och eftersom språket är deras så kan hon inte symbolisera det som händer. Den symboliska ordningen är uppställd för patriarkala syften. Språket i Min egen berättelse är ett uppstramat
talspråk blandat med slanguttryck, exempelvis används ordet
torrisar om torrfoder för hundar . Berättelsen och språket
är genomsyrat av den dissociation som Yolanda till följd av övergreppen
lever med, det som är hennes försvar vid övergrepp; overklighetskänslor,
medvetandeförändringar och uppdelning av intryck. Det är
inte ett genomfört, lättläst språk vi möter och
grammatiken är helt enkelt felaktig på många ställen.
Det stora och återkommande nyckelordet i boken är dissociation,
även om inte Yolanda berör det särskilt mycket blir det
tydligt i språket. Hennes förord börjar med en negation:
”Jag talar i denna bok inte eller knappast om min syster” och berättelsen
är strukturerad efter hennes associationer, trauma och vardagsliv
blandat. På samma sätt som dissociationen hos offret styr undan
från obehagliga och smärtsamma associationer och känslor
styr texten undan från dem.
Slavenca Draculics roman Som om jag inte vore där skiljer sig stort från Yolandas traumatiska berättelse. Framför allt är det inte en självbiografi. Här är nyckelordet framför andra alienation: isoleringen och ensamheten i kriget där var och en försöker överleva. Men också isoleringen från sig själv och från sin kropp när det inte längre är möjligt att äga en kropp. Det känns som om hon inte längre är hel. Hon kan inte förklara den känslan. Det är inte som när det saknas en kroppsdel, en arm eller ett ben. […] Tydligare änHuvudpersonen kallas för S. och genomgående används initialer istället för hela namn, vilket ökar alienationen men också hjälper läsaren att identifiera sig med personerna som skildras; nationalitet avslöjas inte genom namnet. Språket här är njutbart, avvägt och genomarbetat. S. betraktande och slutledningar av omgivningen leder oss genom de annars oförklarliga upplevelserna. Draculic har ansträngt sig för att göra en lägertillvaro begriplig för utomstående, och använder sig aktivt av dissociation på olika nivåer i texten, framför allt overklighetskänslor och uppdelning av intryck. Hon använder till exempel korta, avhuggna meningar blandat med långa för att kontrollera tempo. Läsaren bärs av Draculic på ett helt annat sätt än i Yolandas självbiografi; där är vi ensamma och dissociationen är inte uppbyggd för läsaren utan är en produkt av Yolandas trauma. Genomgående diskuteras S. och de andra kvinnornas upplevelser från författarens allvetande perspektiv. Den första våldtäkten: stölden av jaget I kapitlet ”Bosnien, fånglägret, juni 1992” beskrivs på 20 sidor den första våldtäkten. Kapitlet börjar med att S. undersöker sina få tillhörigheter och upplever en begynnande identitetsupplösning. Långsamt och försiktigt förs läsaren in i det obegripliga, med förberedelser för vad som ska komma och vilopauser däremellan. Andra kvinnor berättar om våldtäkter och tortyr, S. drömmer mardrömmar och efter ett tag förs några flickor bort. S. är fortfarande i sin kropp och ”känner att orden man överlever allt är ett uttryck för ett sinnestillstånd som hon ännu inte är kapabel att begripa.” . När hon sedan förs bort reagerar hon med handsvett och hjärtklappning tills våldtäkten fullbordas då hon inte längre har kontakt med sin kropp. När hon sänker blicken ser hon att hennes ben fortfarande befinner sig på sammaDraculic skildrar till stora delar vad som händer med S. som subjekt, hur hon avskärmar sig från händelserna och vad hon aktivt ser, hör, känner och upplever. Ändå kan hon aldrig skildra själva penetreringen som en händelse där S. är något annat än ackusativobjekt i satsuppbyggnaden. Draculic värjer sig från detta genom att koncentrera sig på att beskriva S. reaktioner och låta oss förstå resten så gott vi kan. Detaljerna får vi gissa – och övergreppen kvarstår oskildrade: ”I samma ögonblick ser hon sina egna ben i vädret och mellan dem en mans huvud. Han har slutna ögon och öppen mun.” Vad är det som sker - cunnilingus eller coitus? Eftersom S. redan delat upp intrycken får vi ta del av hennes synintryck medan känseln redan är avstängd. Och detaljerna får vi gissa, var och en efter erfarenhet och referensram. Lacan och sexuell tortyr i litteraturen Avsaknaden av känslan av ett sammanhang och upplevelsen av en brist
tar Lacan upp som ett allmänmänskligt problem. Det finns en tomhet
och en brist, minnet av något som försvunnit i och med den symboliska
ordningens inträde; moderns kropp, den egna kroppen, kanske världen
själv. Det handlar bland annat om den icke symboliserbara rest som
Lacan benämner det reala. Det reala är ryckt ur sitt sammanhang;
en upplevelse som inte går att sätta fingret på. Något
som försiggår utanför normspråket och därför
saknar tids- och rumsförankring.
SÅ FÖRKASTAD –Och de faktiska detaljerna kvarstår oartikulerade. Där offrets berättelse skulle kunna finnas har en annan diskurs tagit plats: förövarens. Pornografi och sadistiska erotiska berättelser fanns långt före kvinnor hade utrymme att artikulera negativa upplevelser av sexualitet eller sexualitet överhuvudtaget. Män har dominerat språket på samma sätt som de har dominerat samhället. Något som innebär att de har haft tolkningsföreträdet i det offentliga rummet om vad som är sexualitet och sexuella övergrepp. Efter andra världskriget uttalade Theodor W. Adorno 1966 de kända
orden ”to write poetry after Auschwitz is barbaric” . En diskussion som
har uppstått genom tolkningen av hans ord är att orden blivit
befläckade av nazisternas uppbrutna användning i samband med
förintelsen, att det betecknade har blivit skiljt från det betecknande.
Att nazisterna var kulturintresserade och läste Goethe blev ett problem
för de som alltid trott på bildning och språkutveckling
som lösningen på världens grymhet. Litteratur kommer hädanefter
alltid att vara förljuget. När dusch betyder död är
språket stulet – men har det inte alltid varit stulet?
Eftersom samhället genom tiderna dominerats av män har kvinnor
inte deltagit i lika stor utsträckning som män i konstuttryck
och litterär framställning. Kvinnors beskrivning av verkligheten
har hamnat bakom mäns och inte nedtecknats i samma omfattning.
Kvinnan är inte fri. I sista hand får driften att våldtas av mannen på ett eller annatOch när mäns och kvinnors behov har stått emot varandra, har män, som dominerat kulturen, haft tolkningsföreträdet. Det finns inte heller utrymme i intertextualiteten för sexuell tortyr mot kvinnor som biologiska kroppar. Våld mot kvinnors könsorgan har inte beskrivits i samma utsträckning som våldet har ägt rum. Våldtäkter och våld mot kvinnor finns med i vår diskurs men det är inte nödvändigtvis samma sak. Annan tortyr finns artikulerad och åtkomlig ända från Dante Alighieris helvetesskildring i Den gudomliga komedin. Jag såg på bottnens mörka stenbeläggningVi behöver andra människors förklaringar för att förstå och tolka vad det är som händer med oss. När vi äter refererar vi till tidigare namngivna måltider – när vi skriver är vi i ständig dialog med det tidigare skrivna. Det är stor skada att inte sexuell tortyr finns benämnd utifrån den utsatta kvinnans verklighet. Första gången en våldtäkt beskrivs verkar vara i en 3000 år gammal egyptisk saga. Bibeln har också flera våldtäkter, den första i Första Moseboken, 34:e kapitlet. Lea och Jakobs dotter Dina blir våldtagen av hövdingens son Shekem, eller skändad som det heter. Shekem och hans män blir sedan mördade som hämnd av Leas bröder när Shekem försöker få gifta sig med Lea. Det saknas alltså inte våldtäktsskildringar utan problemet är hur de ser ut och vad de egentligen skildrar – förövarens våldtäkt eller offrets verklighet? Offrets verklighet är inte förövarens våldtäkt. Offrets verklighet är brist och tomhet. Sammanfattning och slutledning Det finns brister i språket som gör att det är omöjligt
att skildra sexuella övergrepp utifrån offrets perspektiv. Offret
kommer alltid att grammatiskt vara objekt medan förövarna, som
de som handlar, är subjekt. Hennes berättelse om vad som sker
trängs undan av förövarnas berättelse. Det här
är ett historiskt problem såväl som ett traumatiskt.
Käll- och litteraturförteckning Otryckta källor
Tryckta källor
För ordentlig notapparat se papperskopia på Södertörns Högskola eller en be om bifogad Wordfil från Sofi Lindmark. |