Litteraturvetenskap med genusinriktning B:2 1900-talets litterära formationer, vt 2001 
Sofi Lindmark 

Snorungen och nymfetten – två flickor och deras styvfäder  

Martinssons Mor gifter sig 
Nabokovs Lolita 
Utdrivna ur paradiset; längtan tillbaka 
Kroppen 
Orden  
Blicken 
Käll och litteraturförteckning 

Inledning 

Jag har valt att analysera relationerna mellan föräldrar och barn i Vladimir Nabokovs Lolita och Moa Martinssons Mor gifter sig med fokus på styvfäderna. De är fundamentalt olika verk, och just därför är det intressant. Båda verken är närmast skolexempel; Humbert är den tidigt störda pedofilen och Mia den faderlösa proletärflickan. För att inte cementera vill jag försöka undvika de klassiska psykoanalytiska förklaringarna. 

Jag kommer att försöka använda mig av främst Lacan i analysen, vilket givetvis inte kan bli annat än ett lekfullt försök eftersom jag bara har en vecka på mig. Jag vill ändå inte avstå. 
Nabokovs Humbert Humbert, även kallad HH, är en medveten intellektuell man som analyserar sig själv. Lacans teorier om språk är användbara i analysen av Nabokovs text för att gestalten Humbert Humbert inte värjt sig mot Lacan som han gjort med mer tillgängliga teorier. Martinssons Mia blir en spegling och en motbild, med en liten flicka som kämpar för att tillägna sig språket och inordna sig i samhället, bli en ordentlig människa som det hette på den tiden. 

Mor gifter sig 
Mia är en vid bokens början 7 år gammal flicka som avdyrkar sin mor och andra kvinnor och flickor, som hennes bästa vän Hanna. Ibland leder kärleken ända till queera ögonblick och homoeroticism. Arbetet har alltid varit det som skiljt modern och dottern åt, som bland annat gjort att hon lämnats bort till vanvård i olika fosterhem. 
Styvfadern är ett störande element i världens ordning, den som rubbar tryggheten hos kvinnorna. Han kommer och går, utan roll för Mia som finner honom obegriplig. Hon vägrar till en början att kalla honom pappa. 
I slutet av Mor gifter sig för han med sig en fackföreningsbok. I samma ögonblick som boken förs in i berättelsen försonas Mia med styvfadern. 

    - Jag har min bok, mig kommer de inte åt.  
    En bok, en viktig bok som kunde skydda folk. Min styvfar blev mer och mer annorlunda, tyckte jag.  
    Han var inte alls lik den, som jag tyckte så illa om. Det var mer luft och rymd omkring honom än om mor.  
    Och här gick han med en underlig bok. 
Innan fackbokens inträde var bibeln viktigast för Mia, tillsammans med det magiska språk som fula ord och nidvisor innebär i kvinnovärlden. Som Ebba Witt-Brattström skriver i sin avhandling om Moa Martinsson: ”Orden som befriar är de förbjudna och hemliga, de som stiger ur de omedvetna zonerna. De ger upphetsning, styrka och frihet.” 
Mia lever i en ordkarg värld som hon kämpar för att erövra. Med det reella och abjektionen ständigt närvarande i form av graviditeter, skrikande bebisar, sjukdom, död, våld och fylla, är det ordet som Mia söker. Böcker är nycklar i Mor gifter sig, och mycket riktigt slutar boken i tre tidsbundna meningar ”nästa vecka, tredje, nio år”: 
    I nästa vecka skulle jag skrivas i skola. För tredje gången. Allhelgonadagen fyllde jag nio år. 
Tidsangivelserna är viktiga i den symboliska ordning som samhället utgör och en av de saker som märker ut det reella är avsaknaden av tids och rumsangivelser. 
Hos Moa står styvfadern för konservativa krafter som hindrar en utveckling. Mia själv står för språket, hon vill i skolan. 
Här verkar inte styvfadern vara den Andre på ett traditionellt sätt, istället är det moderns arbete som stör moder-barn relationen i Mias spädbarnsår. Styvfadern kommer in senare som ett fullständigt obegripligt element i Mias miljö. Han har ingen plats där. 

Lolita 
Humbert Humbert är en pedofil som gifter sig med Dolores Haze mor för att få tillgång till Dolores. När modern dör direkt efter avslöjandet av hans pedofili tar han som styvfar sig an Dolores och ger sig ut på en årslång resa genom Staterna. Redan första natten våldtar han henne, fast han beskriver övergreppet som flickans initiativ – läsaren vet nog mycket om övergrepp för att förstå att Humbert gör sitt bästa för att rättfärdiga sitt handlande. Efter att de en tid försökt leva i samhället bland andra människor ger de sig åter ut på en resa, men nu med en förföljare. Dolores, eller Lolita som hon heter när Humbert ser henne som nymfett, rymmer från Humbert med förföljaren. Humbert jagar dem och finner till slut både Dolores Haze och hennes nya förövare, som han försöker mörda brutalt fast det inte lyckas så bra som han önskade. 
I Lolita är symbolerna många: vägen, resan, nymfetten och Fader i form av förföljaren är bara några av de kraftfulla symbolerna. Bildspråket är viktigt för Nabokov. 

Utdrivna ur paradiset; längtan tillbaka 
Lolita verkar för Humbert Humbert och läsarna vara vägen till paradiset bortom abjektionen, nymfetten är det enda som inte är äckligt i en annars fördärvad och av brist präglad värld. 
I det första mötet med Lolita konstaterar HH: 

    De tjugofem år jag sedan har genomlevat krympte ihop till en dallrande punkt och försvann. 
Han får starka minnesbilder av tiden med sin barndomsförälskelse Annabel, det mest verkliga upplevelse han varit med om i sitt annars tomma och intellektualiserade liv. 
Frågan är om vi inte läser Lolita just för att vi blir nyfikna på om Humbert kommer att lyckas. 
Precis som HH vill vi alltid något annat, vi strävar efter transformationen, vill byta skal till något som mera liknar det paradisiska tillståndet i symbiosen med modern. 
Här bryter ambivalensen in, vi både vill och inte vill. 
Att det dessutom handlar om sökandet tillbaka bekräftas av Humberts brytande av incesttabut som Freud såg som ett av de första rituella tabun vår civilisation har . Tabut syftar till att skydda subjektet från utplåning i sammansmältningen. 
När Humbert njutit Lolitas kropp och reella närvaro under deras resa – en resa utan band men med total behovstillfredställelse – kommer Clare Quilty som en stor vandrande Fallos (en aktiv fader/man/gud) och straffar Humbert med mördande frånvaro igen. Som en följd av faderns inträde dör Humbert i slutet efter att ha dödat Quilty. Allt vridet freudianskt. I uppror mot kulturen/faderslagen tillåter sig Humbert att använda en av Faderns kvinnor, Fadern hämnas, Sonen dödar Fadern och inget fungerar ändå. 
Efterklokt slutar Humbert sin bekännelse med orden ”och detta är den enda odödlighet du och jag kan dela.” 

Kroppen 
Myten är väsentlig för oss människor genom att låna oss bilder och språkdräkter för själen. Kristendomen tillhandahåller föreställningar som fortfarande är aktuella för oss idag och var aktuella för Martinsson och Nabokov. 
En kropp är i den här traditionen något som inte släpper igenom ljus . Änglar och heliga väsen är genomskinliga, de är närmare paradiset och Gud genom att inte ha en tät kropp (eftersom man är helig när man inte behöver annat än Gud som beskydd). Om man tittar på barnens kroppar betonas deras renhet, genomskinlighet, lätthet, litenhet och obefintlighet. 

    Hennes fingrar var ett genomskinligt rött band som sökte stänga ute solen, hon hickade av skratt och slingrade sig som en ål när jag sträckte ut armarna bakåt och trevade efter henne utan att på annat sätt ändra min viloställning. Mina händer fick tag i hennes smala sprittande ben […] 
Och i Mor gifter sig så är det flickan Hanna, Mias styvfars dotter, som representerar nymfetten. 
    Hennes hår var nästan vitt och så hårt flätat att en liten svans stod vågrätt ut från nacken. 
Barnen skildras som väsen närmare det heliga och Gud, i motsats till styvfäderna där Humbert föraktar sig själv djupt och Mia föraktar sin styvfar lika djupt. Styvfäderna står för smuts, sexualitet och äckel. 
Men kropparna i Mor gifter sig är annorlunda än kropparna i Lolita. De har en underordnad betydelse och först i tredje kapitlet nämns Mias utseende och då i samband med acceptans: 
    Mitt hår var så långt och tjockt för min ålder att jag bara av den anledningen ansågs fin. En flicka med lång och tjock hårfläta accepterades alltid i förstadskvarteren. 
Kapitlet fortsätter att cirkulera kring hår, lärarinnans annorlunda korta, bruna och krusiga följt av avlusningsprocedurer – tydligt att hår är viktigt för denna lärarinna – och sedan moderns ljusa hårkrona som kommer i oreda när hon gråter. 
Till detta träder bokens Lolita in, Hanna med det sköra, hårt snörda håret. Flickan Hanna är en genomskinlig kanal till Guden, en misshandlad nymfett som får småpengar av farbröder. 
I det här stadiet representerar håret själen och individen för Mia. Hon uppmärksammar att människor är individer, även hon själv med sin fina fläta. Styvfaderns mustacher är redan i första stycket väsentliga: ”Min styvfar stod där och krummade sig och sträckte sig och snodde sina mustascher.” 
Och boken slutar med att styvfadern kommer hem slätrakad efter en längre tids bortavaro. Då har också Mia blivit medveten om sin egen kropp på ett annat sätt än tidigare, i en scen där hon försöker kommunicera med en utländsk spelman: 
    Han såg på mina magra, blåfrusna bara ben i grova kängskaft. […] En ruggig fläta, ett smutsstrimmigt ansikte, en klänning full av fläckar och revor – en åttaårig barnunge, liten till växten, slarvig, som stod med händerna för ögonen och bara neg. 
Mia har då inkarnerat omvärldens syn på sig själv som smutsig och slarvig, en tillvaro märkt av att vara styvdotter till en alkoholist och ”slarver”. 
Styvfadern har trätt in i Mias liv med ett exempel på att det går att vara ett subjekt i massorna, det går att avvika från hemmet, att ta plats. På gott och ont. 

Orden 
Nästan första meningen i Lolita behandlar ljudbildningen i namnet Lolita och vikten av detta för Humbert: ”Lo-li-ta – tungspetsen gör ett trestegshopp från gommen och hamnar vid tre mot tandraden. Lo. Li. Ta.” 
Julia Kristevas framhävande att det finns ett semiotiskt, mera kvinnligt språk, som bryter mot det patriarkala, logiska och fallosstyrda är intressant i det här sammanhanget. Inledningen visar sambandet mellan Lolita och det förlorade paradiset, för läsaren och för den tidigt moderlösa Humbert. Att det finns ett språk bortom det intellektualiserade som Humbert vanligtvis rör sig i och upprätthåller, och försöker lära Lolita, och det språket handlar exempelvis om rytmer och klanger. 
Kodorden är väsentliga i Lolita. När Humbert söker efter den förrymda Lolita möts han av ett gytter av kodord som återstår för honom att tolka. Han försöker få fram Lolitas nya bekantskaps identitet, men hittar bara hänvisningar till andra litterära gestalter. Vilket också kittlar och imponerar på Humberts språkliga sinne: ”Jag upptäckte genast att han hade förutsett mina efterforskningar och använt förolämpande pseudonymer för min speciella uppbyggelse.” 

Att Humbert inte ser sitt sexuella intresse för Lolita som något ont är kopplat till det magiska för honom – något så nära paradiset kan inte vara ont och dessutom: 

    En poet är aldrig en mördare. 
Där konsten tar vid slutar logiken och samhällets regler. Humbert väljer att se sig som en konstnär. Intressant blir att Quilty som förstör Humberts liv är kulturarbetare. 
Lacan har ju också inslag av nihilism; uppmaningar att följa begäret oavsett lag och ordning. Jag är övertygad om att man kan använda Lacan för att plädera för Humberts rätt att använda Dolores Haze som nymfett. Men som vi tydligt ser i texten leder detta till undergång. De begärande männens död och nymfettens upplösning till ett handlande och eget subjekt. 

Blicken 
Det är blicken från den Andre som gör oss till subjekt, blicken som samtidigt är (aktiv) fallos. 
Subjektet Lolita blir subjekt och individ genom den andres ögon, hon kan inte verka utanför sitt sammanhang. Nabokovs Lolita anpassar sig. Hon tar sexuell kontakt med så många män hon kan och hon försöker samtidigt hålla sig fri från det äckel en mogen kropp innebär genom bland annat hudvårdsprodukter. 
Mia i Mor gifter sig utgör en motbild. Hon tar avstånd från styvfadern, eftersom hon aldrig har levt i trygghet med en man i närheten, inte ens någon månad som Dolores Haze. Hon blir till genom andra kvinnors blickar, grannfruar, farmodern och mamman. För dem är inte Mia någon nymfett, utan en ganska eländig unge som ofta är i vägen. De använder henne inte till något annat än arbetskraft. Det ger henne en stor ensamhet men också frihet att utvecklas själv. 
Mias förälskelse är inte riktat mot en man utan mot en lärarinna och en annan flicka. Det är dessa hon i sin tur ser, hon bekräftar Hanna som hon själv har blivit bekräftad. Men Mia behöver inte försöka finna sin plats som någon annans projicering. 

Käll- och litteraturförteckning:  
Otryckta källor:  
Sandomirskaja, Irina, föreläsningar inom moment ”Kroppens Estetik”, Samtidens Estetik, (Södertörns Högskola vt 2000)  

Tryckta källor:  
Freud, Sigmund, Vi vantrivs i kulturen. (Stockholm 1995)  
Kristeva, Julia, Stabat Mater och andra texter i urval. (Natur och kultur, 1995)  
Lacan, Jacques, Écrits. Spegelstadiet och andra skrifter i urval av Iréne Matthis. (Natur och  
Kultur 1989)  
Leader, Darian och Groves, Judy Introducing Lacan. (Cambridge 2000)  
Lübcke, Poul red. Filosofilexikonet (Stockholm 1997)  
Martinsson, Moa, Mor gifter sig. (Stockholm 1956)  
Nabokov, Vladimir, Lolita. (Stockholm, 1987)  
Nordin, Svante, Filosofins historia. (Lund, 1995)  
Roudinesco, Elisabeth, Jaques Lacan. En levnadsteckning, ett tankesystems historia. (Stockholm, 1994)  
Witt-Brattström, Ebba, Moa Martinsson – Skrift och drift i trettiotalet. (Bokförlaget Pan Norsteds, 1999)  
 

Tillbaka till Sofi Lindmarks hemsida
uppdaterad maj 2001
 
Hosted by www.Geocities.ws

1