Litteraturvetenskap med genusinriktning Södertörns Högskola B:1 vt 2001
Sofi Lindmark 

Kvinnobilden vid modernitetens födelse 

Inledning 

Jag kommer att jämföra bilden av kvinnan i franska markis de Sades Justine från 1791 med Baudelaires Det ondas blommor från 1857 och engelska Oscar Wildes dekadenta Dorian Grays porträtt från 1891. 
Det är alla verk som visar den moderna människan, de är texter som är viktiga för den moderna tidens framväxt. 

Markis de Sade skrev sina verk i en tid av turbulens och uppror. Han stod mitt i franska revolutionen, ständigt, som det verkar, agiterande och kopulerande. Justine publicerades åren efter att Sade precis lyckats undkomma giljotinen och han förnekade författarskapet offentligt, då han insåg att den lätt kunde missförstås i och med skildringarna av sexuella handlingar och perversioner. Han blev ändå fängslad på grund av den. Sade var en sann libertin och upplysningsman som dyrkade Naturens kraft och allsmäktighet – inte för att den var en rättvis herre utan för att den var starkast . Sade ville att människorna skulle se verkligheten som den är, utan skygglappar, för att sedan ha möjlighet att eventuellt förändra den. Med åren blev Sade mer och mer cynisk och trodde inte på förändring eller någon som helst konstruktiv utveckling. 
Kvinnorna i Paris blev först i historien med att kräva rättigheter för sitt kön, och de deltog i revolutionens skeenden lika mycket som männen; så blev de också halshuggna som män. Att se detta måste ha påverkat Sade till den jämställdhet som han ändå för – hos Sade är kvinnor lika onda och lustfyllda som män. Även fast kvinnornas medverkan i politiken förbjöds 1793 med hänvisning till Rousseau och motståndet mot kvinnors offentlighet var stort på flera håll. 
Sade skildrar i slutet av 1700-talet kvinnor som är involverade i avancerade sexuella handlingar och spel. En del av dem blir våldtagna, andra våldtar eller ser till att aktivt ge sig in i det som annars skulle bli en våldtäkt. De flesta har en lust som de tillfredställer, dock inte Justine som är för hämmad av en uppfostran med krav på dygd. Efter många skändligheter är hon fortfarande ihärdig i dygden med uttryck som: ”Denna Marianne, som jag tyckte verkade skamlös, klädde ögonblickligen av sig.” 
Eftersom Justine inte ser verkligheten för vad den är, råkar hon illa ut gång på gång. 

    Eftersom jag bestämt mig för att dra fördel av den hjälp som Himlen tycktes sända mig, hjälpte jag Roland, jag stöttade honom under färden och vi fann verkligen efter några kilometer det värdshus han talat om. 
Denna Roland kommer senare att hålla Justine som slav i sin borg, efter ett litet tal om att även Justine varit självisk som velat dra fördel av honom. Om Justine lärt av sina erfarenheter skulle hon aldrig hamnat i situationen med Roland, tycks Sade mena. 

Charles Baudelaire skildrar kvinnor i 1800-talets borgerliga franska samhälle. Det är kvinnor som lägger ner oerhörd tid på att bli konstverk, vara sköna. Somliga av dem är fruar, systrar och mödrar, flertalet är hos Baudelaire älskarinnor och prostituerade. De är outbildade medan männen de umgås med är uppväxta i internatets normvärld med disciplin och konkurrens . 
Kvinnorna föraktas av männen och dandyismen för att de är utestängda från bildning, vilket får dem att verka ointelligenta. De är uppfostrade till ett liv som maka och mor i hemmet. 
Baudelaire ser närmast en artskillnad mellan män och kvinnor. Kanske är det inte så underligt i den här tiden när kvinnor och män levde helt olika liv. 
Kvinnor i modernitetens litteratur får representera motsatsen till männen som står för framsteg och ska vara den nya tiden inkarnerad. Dandyn går in i moderniteten på kvinnans plats, med sin konsumerande fåfänglighet, vägran att vara samhället nyttig och längtan efter det artificiella. Det som skiljer dem åt i verkligheten är främst biologiskt kön och utbildning. Genom att biologiskt vara man blir kvinnligheten hos dandyn konstgjordhet och artificiell dräkt. 

Oscar Wilde är Baudelaires lärjunge och efterföljare, en engelsk dekadent dandy som genom lord Henry i Dorian Grays porträtt glider genom tillvaron med ett spefullt leende på läpparna. 
Huvudpersonen Dorian Gray blir tidigt förälskad i Sybil Vane, en ung skådespelerska som varje kväll gestaltar olika roller. Hon är sin konst och därför älskar han henne som konstverk. När hon misslyckas med sin teater och blir verklig så lämnar han henne med orden: 

    Vad vet du om kärleken, om du påstår att den fördärvar din konst? Utan din konst är du intet. 
När hon tar sitt liv fulländar hon för männen det konstverk hon utgjort. Döda kvinnor är också ett huvudtema för konsten under lång tid. Här finns en parallell till Baudelaires kvinnor som också ofta är nära döden eller personifierar döden – att Sades kvinnor också dör är en likhet men följer andra mer nödvändiga (realistiska) mönster. 
Kvinnorna i Dorian Grays porträtt är distanslösa koketter med tilltro till hjärta och känslor. Sybil Vane utbrister till Dorian Gray: ”Då kom du – oh, min älskade! – och släppte ut min själ ur fängelset. Du lärde mig vilken den sanna verkligheten var.” 
Det kan inte dekadensen kan tåla – för dem är ingenting verklighet eller sant. Männen känner visserligen mycket, men bekämpar sin smärta med konsten, och ingenting får någonsin vara verkligt.  Detta samtidigt som Baudelaire uppfattas som någon som söker efter substans och verklighet men inte finner den – och därför försvarar sig med skönheten som enda sköld. 

Charles Baudelaire publicerade 1845 en essä om moderniteten kopplad till en ny upplevelse av tiden; tiden är inte längre pågående utan ett ständigt nu.  1800-talet var den nya framväxande storstadens tidsålder med snabba kommunikationer och tilltro till den nya teknik som växte fram och gav omvälvande förändringar. 
Den moderna tiden kan sägas börja med upplysningen och den franska revolutionen som modernitetens lysande stjärna – så får man en bullrig start på en förvirrad och ivrig tid. Guds död och auktoriteternas upplösning; ifrågasättandet av traditionella värden och byggandet av nya, en vetenskap med teknik och forskning som ska rädda oss nu när Gud har misslyckats. 
Upplysningen skulle frälsa folket genom att låta dem se (orden från bibeln igen”Se - jag gör allting nytt.”, ”Jag är A och O, början och slutet.” Upp 21:5,6)  och reaktionen lät inte vänta på sig: romantikerna ville frälsa folket genom att ge dem något vackert och meningsfullt att se. 
Och så har upplysning och romantik avlöst varandra från och med den tiden, samma frågor med olika eller lika svar, allt utifrån ett mönster av dikotomier. 
Gåtan efter Guds död är inte lätt att lösa, introspektion eller samhälle, sträv manlighet eller mjuk mänsklighet/kvinnlighet? Hur ska vi vara när ingen bestämmer över oss – är det någon som bestämmer över oss? Plötsligt kommer individen fram och romantikerna skriver själen medan upplysningsmännen bygger infrastrukturen som är förutsättningen för själens bevarande. Realister och naturalister strävar efter att beskriva och befästa verkligheten, dekadenter drömmer sig bort och den moderna människan är ett gytter av dessa riktningar. 
Äntligen utkastade ur Edens lustgård står människan handfallen. Vad gör en människa efteråt? 

Markis de Sade vet vad människan gör efteråt. Hon knullar. Gärna raffinerat i träställningar, eller i S/M-stil med så många som möjligt. Foucault har skrivit om hur vi uttrycker våra jag och vår tid i sexualiteten . Sades karaktärer strider för att få behålla sina sköra jag genom libertinens mur av kyla och störtar sin omgivning in i massan, närhelst de kan. 

    När du dör av vedermödor kommer du att kastas i detta hål som du ser vid sidan av brunnen, tillsammans med sextio eller åttio andra slinkor av samma slag som du, som väntar på dig och man kommer att ersätta dig med en annan.
De är i den förtvivlade början av moderniteten. Att förövaren oftast är man hos Sade ser jag som en avspegling av samhället; att teckna ett annat porträtt vore verklighetsförnekande. 
Justine är kvinnan som övergivits – hon blev sagd att Guden fanns och agerar efter det. 
Sade visar som en taffligare föregångare till Nietzsche att det är alldeles uppenbart att det inte fungerar att lita till moraliska föreställningar, eller några andra föreställningar överhuvudtaget. Allt som finns är Naturen med driften, livet och döden. Som gudsmannen Raphaël säger efter att ha våldtagit en flicka vid namn Marianne och genast ska ta nästa: 
”Våra begär är omättliga, ju mer vi förbrukar dem, desto hetare blir de” 
Inte förrän vi ser det och börjar agera som medvetna individer, kvinnor som män, kan vi komma någon vart. Det är det lacanska begäret som försöker mättas – det begär som Baudelaire och Wilde ämnar mätta eller trösta med Skönheten. 

Om Sade sa Baudelaire: Man måste alltid återvända till Sade, det vill säga till den naturliga människan, för att förklara det onda. 
Baudelaire är en desillusionerad poet och konstkritiker som också växt upp med Guden, i katolsk tappning, och slutligen strandar i satanism. Hans Ondskans blommor för in det onda i poesin, gör konst och skönhet av syndighet och fördärv. 
Som romantiker är han missnöjd med sin tid, som klassicist bygger han sina dikter, och som början till modern poet är han motsägelsefull, uppgiven och stridslysten, mångtydig och associativ men framförallt vilsen. Han ger poesin ett språk för själsupplevelser rörande ledan, rädslan för identitetsförlust i stadens massa, döden och det ångestfyllda livet samtidigt som han för fram stadens mytologiska perspektiv. 
Hos Baudelaire är kvinnan inte jämställd med mannen, utan en sagolik gestalt, ibland mytisk, ibland oren och manipulerande, ett lockande kött som ropar efter honom, vampyr och symbolbilden för den prostituerade. I dikten Vampyrens förvandlingar visar Baudelaire den liderliga kvinnan/vampyren. 

    När så ur mina ben hon sugit märg och must 
    och trånande jag drogs mot henne, att till svar 
    ge åt en älskad mun min lidelse och lust 
    såg jag en lägel blott, till brädden fylld med var.
Att ta upp västvärldens uppdelning i den goda könslösa modern och hustrun, Madonnan, och den lustfyllda hyndan, Horan, känns förlegat men ära den som ära ska ha; Baudelaire för fram denna uppdelning mellan ideal och fallet ideal tydligare än många. 
Karin Johannison berättar i Den mörka kontinenten om två viktiga kvinnobilder som 1800-talet skapade; den sjukliga och veka överklasskvinnan och den farliga underklasskvinnan.  Borgarkvinnan var idealet, det som Ibsens Nora gör uppror mot, ”hemmets lilla ängel”. Romantiken förde fram motpolerna man - kvinna där kvinnans särart skulle underhålla mannens ego, där kvinnan var natur och mannen kultur, och kvinnan var hemmets centrum. 
För att kunna representera den nya tidens individualism avskärmar mannen sig från kvinnan, som han ser som en sammanhängande grupp med liknande beteende, där individerna skiljer sig i grad men inte art. Även om inte kvinnan uppfattar det så. 
    Mannen står för det moderna livets villkor och kvinnan upphäver dessa villkor. Kvinnan pekar mot någonting annat, mot ett annat rum, en annan tid, ett annat sätt att vara människa på. Mannen är verkligheten och kvinnan är utvägen.
Det är av yttersta vikt för mannen att genusbalansen upprätthålls, det rör hans självbild och jagkänsla om den rubbas. 
Mannen är producent medan kvinnan är konsument, som Nina Björk konstaterar i förordet till Sireners sång. 

Vilket för oss in på homoeroticismen och det queera i verken. Inspirerade av Sedgwick kan vi se begärstriangeln man+man+kvinna, där männen begär varandra genom kvinnan. Där älskar Dorian Gray och lord Henry varandra. De delar bostad, de älskar ingen kvinna men uttrycker djup beundran för varandra och konverserar och konsumerar kvinnorna sida vid sida. 
Hur tillåter man sig att älska män i slutet av 1800 talet? Enbart genom att inte kunna stå ut med kvinnor kan man undvika att framstå som perverterad. Om man skyr kvinnor som livspartner blir man tvingad att välja män som umgänge – en fungerande ursäkt. Att avsky kvinnor är tolererat (om än eventuellt ogillat) i ett mansdominerat samhälle, men att välja män som objekt för sin dyrkan och kärlek måste förklaras. Även fast alla patriarkat bygger på homosociala val så blir objektifieringen ett nerbyte. 
Även markis de Sades munkar har sex med varandra; de speglar sig i varandra och bekräftar sin manlighet genom hanteringen av flickorna som de har i sin fångenskap. Flickorna själva är ting för dem, anonyma och utbytbara. 
Men Sades munkar uttrycker ingen beundran för varandra. De är kalla och sakliga libertiner. För att dra i de stora växlarna: på hundra år har själen blivit så beskriven och komplicerad att  kärleken hos Oscar Wilde är möjlig. Markis de Sade var inte där än, men å andra sidan skulle han nog aldrig ha hamnat där ändå. Utan sin upplysning hade inte Sade varit Sade. 
Och Baudelaire som queer? Han med sin problematiska kvinnosyn, om inte ledan och ångesten är hans älskarinnor är vampyren eller horan det. 

    Ett älskligt skökopar är Orgie och Död [...] 
Homoeroticismen finns, men mellan kvinnor på samma kittlande objektiva vis som nutida pornografi framställer filmer som ”Lesbian dream”; heterokvinnor har lesbiskt sex framför en manlig publik. Baudelaire skriver: 
    Med sin kraftfulla skönhet låg hon på knä 
    framför den späda, medan hon drack 
    i vällust triumfens vin, och hon såg 
    mot väninnan, som väntade hon på ett tack.
Runt sekelskiftet skulle skräcken för kvinnans sexualitet öka, i det könskrig som pågick decennierna runt sekelskiftet. Vetenskapen sjukförklarade kvinnan och särartstänkande tog fart, till skillnad från 1700-talet där kvinnan fortfarande är av samma sort som mannen. 

Att Baudelaire använder kvinnan som en symbol och metafor är förståeligt om man ser psykoanalytiskt på hans verk, där abjektionen verkar och identiteten skrivs med hjälp av det artificiella mot abjektet kvinnan - aset, som Julia Kristeva tar fasta på . Att med texten bekräfta sin identitet, skriva sig själv och bli till genom texten är ett intressant perspektiv på Sade, Baudelaires och Wildes verk. Det är också ett förlåtande perspektiv, där objektifieringen av kvinnan och kvinnoföraktet handlar om avskärmande från symbiosen. 
Tyvärr räcker det aldrig för mig som total ursäkt; männens negativa kvinnobild i dessa verk måste ha påverkat generationer av läsare, även om bilden inte är okomplicerad. 
 

Källförteckning 
Baudelaire, Charles, Det ondas blommor. (Norstedts, 1986), Stockholm 
Baudelaire, Charles, Små prosadikter. (Rallarros, 1983), Gävle. 
Björk, Nina (1999), Sireners sång. Tankar kring modernitet och kön. Wahlström & Widstrand  
Carter, Angela, (1981), Kvinnan hos de Sade. Forum, Stockholm 
Clayhills, Harriet (1991), Kvinnohistorisk Uppslagsbok. Rabén & Sjögren, Värnamo 
Felski, Rita (1995), The Gender of Modernity, Harvard University Press, London 
Johannisson, Karin (1994), Den mörka kontinenten Norstedts, Stockholm 
Järvinen, Margaretha (1997)”Foucault-a-go-go – om konstruktivistisk könsforskning.” ur Seklernas sex, Bidrag till sexualitetens historia Carlssons, Stockholm 
Kristeva, Julia (1995), Stabat Mater och andra texter i urval av Ebba Witt-Brattström. Bokförlaget Natur och Kultur, Trondhjem 
Leopold, Lennart (1998), ”Smärtans alkemi” ur Baudelaire – det moderna livets betraktare, Absalon 14, red. Christina Sjöblad och Lennart Leopold, Lund 
Liedman, Sven-Eric (1997), I skuggan av framtiden. Modernitetens idéhistoria. Bonniers 
Paglia, Camilla (1990), Sexual Personae, Yale University Press, London & New Haven 
Rosenberg, Tiina (2000), Byxbegär. Anamma Förlag, Göteborg 
Sade, Markis de (1989), Markis de Sade i urval och med inledning av Per Magnus Kjellström Prisma, Stockholm  
Wilde, Oscar (1975), Dorian Grays porträtt Lindquist, Stockholm  
”Uppenbarelseboken, Nya Testamentet.” ur Bibeln. (1989) Svenska Bibelsällskapets och Bibelkommisionens översättning från 1981. EFS Förlaget Uppsala 

(ordinär kurs och ref-litteratur + föreläsningar antecknar jag inte här) 

Tillbaka till Skalmaninna
 
Hosted by www.Geocities.ws

1