Join the ScanHeep mailing list by sending an e-mail to Jenny Persson
The Ken Hensley Band
hos SRF 2001
Här har vi en lång svensk rapport
som inkluderar en setlista
gjord av ScanHeeparen Robert Ryttman.
Den följande texten skrev han till ScanHeeps
mailinglista den 11 juni, kl. 12:14.
Mr Hensley på SRF
Hello There, alla ScanHeepsters!
Så har man då kommit hem från SRF, mörbultad, trött men lycklig och med en massa nya upplevelser i bagaget, därav en Hensley konsert som inte gick av för hackor och som jag går lite närmare in på här under.
För övrigt träffade jag inga Heepsters på SRF. Jag sökte med ljus och lykta efter Regnbågsdemonens Salisburytröja men såg honom inte. Jag till och med gick runt och frågade lite folk om de var med i ScanHeep, vilket de inte var. Konstigt.
Nåväl, tidigare ville Filip ha kontakt med ägaren till skivbörsen Sweet Freedom Records. Jag träffade honom och han sade sig vara intresserad av ScanHeep så fort jag nämnde listan. Han sade att han ska kontakta mig via nätet och att jag därefter kan vidarbefodra kontakten till Jenny så han kan bli medlem. Jag träffade en annan kille också som visade sitt intresse för ScanHeep och som tog Hensleys autograf. Om dessa herrar hör av sig som de sagt att de ska, så har vi kanske två nya medlemmar framöver?
Nu över till Ken Hensleys konsert som inleddes med:
- Easy Livin' (lång, vacker pianoinledning innan orgeln tar vid och Ken börjar sjunga)
- It's Up To You (från A Glimpse of Glory)
- Stealin� (publiken sjunger med på refrängen mot slutet och Ken och bandet bara ökar intensiteten till låten fulländas och tar slut. Suveränt.)
Ken pratar om vädret, berättar att han ser folk han känner igen i publiken, tackar folk för att vi stödjer honom, berättar att det är bandets första konsert och nämner lite om dagens låtval. Därefter lirar han en ny låt som ska komma på nya cd�n Running Blind som han säger ska bli klar i år, nästa år eller året därefter och som han säger "eventuellt" ska komma ut. Jag tror han presenterar låten under titeln:
- Who I Know (en mycket bra låt med vacker melodi, tydlig refräng och en text som verkar handla om hur livet var innan han mötte Jesus. Som låt sett skulle den kunnat passa bra in på Demons & Wizards-skivan med sin lite Uriah Heep-aktiga kör och något hårdare stick framåt slutet. Bådar mycket gott inför nya plattan.)
Därefter presenterar Hensley bandet under varma applåder från publiken. Han berättar hur glad han är över sitt nya band och över att vara på SRF. Han berättar också om flytten från USA till England och att han är glad att han flyttat eftersom det är här han trivs att vara och så ber han publiken att köpa A Glimpse Of Glory-plattan. Därefter sätter han på sig gitarren och lirar:
- The Return (en sträng går sönder på Kens gura, men han lirar vidare och skämtar om incidenten efteråt. Därefter byter han till akustisk gitarr)
- The Wizard (med publiken som kör i refrängen och det är en mycket fin version av låten som Ken och bandet framför.)
- July Morning (hinner knappt starta innan publiken sjunger texten i de inledande verserna och Ken nöjer sig med att recitera orden till dess att han tar över miken på allvar. Det är en mycket fin och känslig version som framförs och har någon någonsin tvivlat på Ken Hensley som sångare så har denna person tvingats att ändra sig efter att ha hört July morning den här julidagen för Ken både sjunger och lirar alldeles excellent och det kan inte ha undgått någon närvarande! Kanonversion av en kanonlåt och en av konsertens stora höjdpunkter för att inte säga en av hela festivalens absoluta höjdpunkter!)
- Lady In Black: Ken berättar att July morning är en av hans favoritlåtar att spela. Därefter presenterar han en "ny låt" (goda gamla Lady In Black) som han säger består av två ackord och så skämtar han om att han skrivit refrängen på svenska, danska och tyska samma morgon.
När han framför låten visar det sig att refrängen bara består av "aaaaaaaaa"...! Så bra och direkt är den!
Därefter lämnar bandet scenen, blir naturligtvis inapplåderade och Ken tackar publik och arrangörer och en massa andra för en "speciell dag" och han är tydligt lycklig och glad inför mottagandet och alla som skrikit in honom på scenen igen. Bandet framför:
- Gypsy (i en betongversion som verkligen rockar tungt och om inte Hensley hade vunnit publiken före så gör han det nu! Ingen jävel kan undvika att älska det här och det finns inte ord för hur bra den här konserten var! Helt otroligt suverän och ändå hade jag extremt höga förväntningar innan. Hensley levde upp till samtliga och mer därtill!)
När jag senare träffar Hensley, får hans autograf och blir fotad med honom, utbyter vi några ord och Hensley berättar hur otroligt nöjd han är med den här dagen och mottagandet han fått och jag lovordar hans nya band och han är själv väldigt nöjd med dem och han säger att han kommer tillbaka till Sverige så fort han får. Och det säger jag till er alla som inte var på SRF: när han kommer tillbaka så missa honom inte, för även om han bara vore hälften så bra som han var på SRF så är det en sann musikalisk höjdartripp att höra honom så här vital, intensiv och rent ut sagt: skitbra!!! Den här mannen har mycket, mycket att ge i framtiden och nya plattan kan bli helt suverän om den bara påminner lite om den här konserten.
För er som är intresserade av mode kan sägas att Hensley lirade iförd vit skjorta och ljusblå jeans och att han vid signeringen hade en grå tjock tröja istället. Det var inte varmt hela tiden på festivalen så jag förstår klädbytet.
Rent allmänt verkade Ken väldigt glad, nöjd och rörd över bemötandet han fick och han var väldigt trevlig att prata med och rolig och underhållande på scen. Hans konsert blev definitivt en av SRF�s höjdpunkter i år för mig. Mycket bra!
Till er som inte kunde komma dit vill jag bara säga att jag beklagar ert öde och tycker synd om er. Ni missade verkligen någonting, men som sagt: det går säkert fler tåg och Ken sade någonting på scenen om att han gärna kommer till årets nästa festival. Vi får verkligen hoppas att det blir så och skriv gärna till ledningen för SRF och önska dit honom till nästa år också. Det skulle säkert både Ken och publiken uppskatta!
M.v.h
Robban
Robert Ryttman kommer så småningom att recensera Sweden Rock Festival i Dalenbladet, liksom han har gjort med de tidigare evenemangen. Läs hans fängslande Kulturamarartiklar!
Den här rapporten från ScanHeeps
mailinglista hakar naturligt på den förra
och är gjord av ScanHeeparen Daniel Reichberg.
Den följande texten skrev han till ScanHeeps
mailinglista den 11 juni, kl. 12:16.
"...en uppenbart jättelycklig Ken"
Mina minnen från konserten är närmast identiska. Suveränt band, suveräna låtar i suveräna versioner, och en uppenbart jättelycklig Ken. Ovationer när han berättade att han flyttat hem från USA och insett att det var på scenen inför publiken han hörde hemma.
Bästa låten: July Morning. Ingen spelar den låtens orgel som Ken.
Jag stod längst fram, och när ordinarie sista låten Lady In Black var slut vände jag mig om och manade mina omkringstående att fortsätta sjunga refrängmelodin. Snart var hela publiken igång, och snart var Ken tillbaka på scenen. Skitbra verkligen, och man glömde nästan att John Lawton inte var med. Även jag fick autografer och fotografering. Ken verkade inte ha nåt emot att signa min Sonic Origami-t-shirt, men det mest udda han signade var nog Head First och Rough Diamond! Överraskande nog ville även några tonårstjejer ha autograf. En mycket vacker blondin fick Kens namn rakt över magen!
Daniel
(som i övrigt framför allt njöt av Flower Kings, Uli Jon Roth och Helloween)
De här återgivna vittnesmålen utsäger
också något om ScanHeeps mailinglista,
som man kan joina via Jenny Persson
Och Daniel Reichberg skrev ytterligare ett mail,
den 11 juni kl, 13:19, med kommentarer
direkt i anslutning till Robbans text:
"Five string guitar"
Robban var inte ensam om att leta efter Esbern, vars kännetecken var Salisburytröjan:
"Även jag frågade runt bland dem som stod längst fram, men lyckades inte hitta några. Dock träffade jag ett par killar som åkt upp från Hamburg enkom för Ken. Jag blev lite avis på ena killens tröja från Salisbury-konserten!"
Konserten inleddes med piano, innan Easy Livin' spelades på orgel:
"Så länge introt pågisk stod man och undrade "vad blir det av det här?", men så fort man insåg att Easy Livin' var på gång blev man helt...ja, jag tror "rörd" kan vara rätt ord!"
Om låten "Who I Know" som ännu inte har kommit på skiva:
"Var det inte denna som påminde lite om Comfortably Numb med Pink Floyd?"
Efter att en sträng brast på Ken Hensleys gitarr:
"Det är väl här han ger en extraapplåd till gitarristen och sedan presenterar sig själv på "five string guitar"?!"
Liksom Robban, Esbern och övriga uppskattar Daniel July Morning:
"Absolut medhåll. Rysningar! Phil Lanzon i all ära, men när Ken spelar inledningen - dessutom på riktig orgel med Leslie-kabinett - då känns det mer som "riktiga" Heep."
Och Daniel instämmer i Robbans vittnesmål:
"Jag känner igen mig i nästan vartenda ord!"
| Return |