kanske skulle jag vilja krypa närmare
men avståndet
till min självaktning
skulle i samma drag öka
(och den första mjölbaggen kläcks)

äntligen (trodde jag)
men känner mig bara mer ensam
och det bevisar misstanken:
du betyder mindre än ingenting
och han betyder allt
vet du också att det är så?
är det därför du ligger så långt ut på kanten?
jag anklagar dig inte
men jag skulle vilja veta varför

ty alla frågar om
potentiellt dig och mig
(jag svarar alltid att det aldrig kommer hända)
frågar de dig med
(och vad svarar du)?

jag tänker jag är trött på lekar och spel
jag tänker jag ska fråga dig
(är det därför jag inte kan sova, för jag undrar så förbannat?)
men det kanske är just leken jag vill ha
trots allt, och inget mer
ty du ligger bredvid mig och sover
avdramatiserad (fel, alla jävla fel)
och jag klär sonika på mig och går

det får inte hända
(miljoners satans mjölbaggar)
för då skulle leken ta slut
och det vill jag inte
för jag vill bara vara barn och leka hela dagen
tills pappa ropar: maten är klar
och titta på Bolibompa
och sova tolv timmar
och imorgon leker vi hela dagen igen
för vi blir aldrig vuxna, det blir aldrig allvar