Det lilla skogsrået
Det var en gång ett litet skogsrå som adopterats av en dvärgfamilj som hittat henne som liten knytt, liggande i en korg av flätad av grässtrån och prästkragar under en nyponbuske.
Dvärgarna, som var som så ansvarskännande som dvärgar brukar vara, blev bekymrade över att den lilla varelsen lämnats till synes vind för våg, och tog med sig henne hem. Eftersom ingen av de andra dvärgarna hört något om ett borttappat skogsrå-knytt beslöt de sig för att adoptera henne.
De var mycket förtjusta i det lilla knyttet, och gav henne namnet Nyponblomma efter den nyponbuske som vuxit där de funnit henne.
Nyponblomma växte upp till en slank liten flicka med ögon lika mörka som hennes svarta hår. Men det var bara det att de inte kunde förstå varför hon inte kunde bli som en riktig dvärg. De förstod mycket väl att hon inte var en dvärg. Men de kunde ändå inte låta bli att tycka att om man nu lever man bland så goda och präktiga varelser som dvärgar borde det smitta av sig.
-Läs nu dina läxor ordentligt, så du kan komma till dvärgakungens hov och bli skrivare som din äldsta syster. Spela och dansa kan du göra sedan, förmanade dvärgfar henne när hon kom hem med rosor i håret efter att ha lekt på ängen.
De kunde inte heller låta bli att kommentera hennes utseende. Inte för att de ville göra henne illa, men dvärgar är nu inte alla gånger så finkänsliga i sitt ordval även när de menar väl:
-Stackars liten, med den svansen kommer ingen att vilja ha dig. Ingen präktig dvärgpojke vill ha en fru med svans, sa de och skakade medlidsamt på sina huvuden.
Det lilla skogsrået blev så olyckligt av de ständiga förmaningarna att hon tappade aptiten, vilket inte gjorde saken bättre.
-Varför äter du så lite? Tänk på att fläsklägg. rovor och svamp är nyttigt, sa dvärgmor förnumstigt. Om du inte äter ordentligt kommer du inte att växa upp och bli stark som en dvärg. Du är alldeles för mager, flicka lilla. Du ser ut som du bara bestod av skinn och ben.
Hon förstod mycket väl att dvärgarna bara ville hennes bästa, vilket gjorde henne ännu olyckligare. Hon ville så gärna göra sina fosterföräldrar nöjda, men det var så svårt.
När Ture Blåklocka talade om järnmalmens härdighet i dvärgskolan, ansträngde hon sig att lyssna och anteckna flitigt. Men efter en kort stund började hon rita rosor, den ena mer förtrollande än den andra på sin griffeltavla. Och när Ture Blåklocka frågade henne om något han sagt under sin lektion, såg hon bara frågande på honom.
Nu var Ture Blåklocka en mycket snäll dvärg, så han lade bara händerna på sin stora magen och skakade vänligt på huvudet åt hennes förvirring och fortsatte lugnt sin lektion efter att roat ha tittat på hennes griffeltavla.
Så en dag hände något. Nyponblomma hade gått ner till den närbelägna ån, som hon brukade för att få vara ensam en stund. När hon vandrade längs den vackra åkanten med ett vasstrå i handen, fick hon plötsligt syn på en skäggig jätte som satt och plaskade med sina stora lurviga fötter i ån med ryggen vänd mot henne.
Nyponblomma smög försiktigt fram till honom, sträckte sig på tå och petade honom på ena axeln med sitt vasstrå. Jätten vände sig förvånat om och spärrade häpet upp ögonen.
-Så vacker du är... kom det spontant ur hans mun. Förlåt mig. Jag menar, du är vem? Nej, jag menar…
Han tystnade. Så började han skratta. Ett varmt bullrande skratt.
-Förlåt min sköna. Det är inte var dag man vänder sig om och ställs inför det vackraste kvinna man sett i hela sitt liv. Det är klart att man tappar målföret. Säg mig, vem är du? Och var kommer du ifrån? Och var har du varit hela mitt liv?
Nyponblomma log blygt och tittade i marken. Hon var så ovan vid öppen och oförställd beundran att hon inte visste vad hon skulle säga.
-Sätt dig här, eller stå om du vill. Jag är helt ofarlig, fortsatte jätten. Och förlåt jag har visst glömt att presentera mig. Jag heter Askröd, fast det var länge sedan det fanns ens ett strimma rött i mitt hår. Vad heter du, min vackra prinsessa?
-Nyponblomma svarade, skogsrået tyst och sneglade på jätten.
-Ett så fint namn, fast du ser ut som en svart ros än som en röd nyponros.
-Finns det svarta rosor? frågade Nyponblomma förvånat.
-Javisst, jag har själv sett dem. Men du slår dem med hästlängder.
-Var har du sett dem? frågade Nyponblomma.
-Åh, många mil härifrån, svarade jätten Askröd. Det var många mil och länge sedan. Men jag glömmer dem aldrig, som jag aldrig kommer att glömma ditt ansikte. Jag lovar vid mitt hjärta.
Nyponblomma satte sig ned bredvid honom och betraktade blygt ån.
-Vad gör du här? frågade hon försiktigt.
-Jag är på genomresa, svarade jätten och tittade vänligt ner på det lilla skogsrået.
-Var kommer du ifrån då?
-Ingenstans ifrån. Åtminstone känns det så. Jag har vandrat i många år, dit nyfikenhet och lust fört mig. Det är klart jag är född någonstans, men var har jag glömt för länge sedan. Var kommer du ifrån då, lilla rå?
-Från dvärgbyn där borta, svarade hon och pekade uppåt ån.
-Men du är ingen dvärg, det ser jag ju, sa jätten. Varför bor du där?
-Jag blev adopterad som litet knytt av en dvärgfamilj. De har uppfostrat mig… Eller försöker i alla fall, tillade hon med en uppgiven suck.
-Vad menar du? frågade jätten.
-De vill mig väl, men jag gör dem hela tiden besvikna. Dvärgfar vill att jag skall bli skrivare vid dvärgkonungens hov som min syster, min äldsta dvärgsyster menar jag, och mor vill nog att jag dessutom skall bli gift med en stadig dvärgpojke. Jag försöker, men det vill sig inte. Jag vet inte vad jag skall göra.
Jätten tittade förvånat på henne, sedan började han skratta så han nästan frustade.
-Förlåt, sa han medan han kippade efter andan. Men du är ju ett skogsrå, det ser ju vem som helst. Inte är du ämnad att bli husfru åt en närsynt mullsork som inte förstår att uppskatta din skönhet utan jämt gnäller om att du borde lägga på hullet som en riktig dvärgkvinna, eller föra bok åt en dvärgakung i hans kvalmiga grotta till palats. Du skulle ledas ihjäl och så värst mycket nytta skulle du nog inte göra. Du är ju ämnad åt att väva vackra berättelser och lura vettet av män, även gamla män som jag.
-Men det kan jag inte, svarade Nyponblomma förläget.
-Det är klart du kan. Du har redan erövrat mig, och det med bara en enda blick ur dina vackra ögon som blixtrar som svarta kristaller. Åh, om man ändå vore yngre, suckade jätten.
-Men du är fin som du är, sa Nyponblomma, och såg upp på jätten Askröd.
Askröd betraktade henne tyst och allvarligt.
-Om jag kunde, sa han till slut efter en lång stunds tystnad, skulle jag ta dig härifrån. Du är inte bara vacker att se på. Även din själ är vacker, lilla vän.
Nyponblomma visste inte vad hon skulle svara.
-Men jag har svans… sa hon förvirrat.
-Åh, din svans. Den är vacker. Svart som natten och luden som en lejonman. Men vad har den med saken att göra, alla skogsrår har svans.
-Men dvärgmor säger…
-Strunt i vad hon säger. Du är ingen kuperad tryffelhund som går med nosen ständigt tryckt mot marken i hopp om att finna skatter i mullen. Du är ett skogsrå och jag har aldrig hört talas om skogsrår utan svans. Det skulle se ut det
De fortsatte att tala, medan resten av dagen fortgick. De tystnade inte ens när kvällen nalkades, inte heller när natten kom. De talade som om de talat för första gången, som om alla ord var nya och oprövade.
Nyponblomma berättade om sitt liv och sina tankar och jätten Askröd berättade för henne om sina långa vandringar. Utan att de själva förstod det vävdes deras hjärtan samman av gyllene trådar allt eftersom natten fortskred.
När solen visade sig på morgonen hade de äntligen uttömt alla ord. De satt tysta bredvid varandra. Askröd hade lagt sin stora arm om Nyponblomma för att värma hennes späda kropp mot kylan.
Till slut sa Askröd stillsamt:
-Vill du följa med mig, lilla rå?
-Vart då, mitt lurviga garnnystan? frågade Nyponblomma mjukt och lutade sig mot jättens håriga bröst.
-Vart du vill, vart du vill, lilla hjärta, svarade jätten lugnt och betraktade henne leende.
-Kom då, låt oss gå ditt solen leder oss, svarade Nyponblomma.
Med ett bullrande skratt grep Askröd tag i Nyponblomma och lyfte upp henne. Han höll henne varligt framför sig och kysste hennes läppar. Sedan lyfte han upp henne och placerade henne på sina breda axlar.
-Så lätt du är, lilla frö, sa han retfullt men ändå mjukt, och kysste hennes händer. Så vackra händer du har min duva, inte som mina valkiga spadar.
-Tyst med dig, silvertungade oxe, innan du trasslar in tungan i skägget ditt, svarade Nyponblomma med ett skratt och tog tag i hans ludna öron. Hoppla, sätt nu fart, istället för att stå här och idissla.
I trädet ovanför den plats där de kysst varandra för första gången, satt en ekorre blickstilla och betraktade nyfiket deras kärleksfulla gnabb.
Han följde dem med blicken tills de försvann utom synhåll. Till slut tonade även jättens lyckliga skratt bort i fjärran, och ekorren rätade upp sig och kastade sig frimodigt ut i luften och över till nästa träd, som om han smittats av deras lycka.
Det blev förstås en väldig uppståndelse i dvärgbyn när de väl förstått att Nyponblomma gett sig av. Men det dröjde inte länge förrän dvärgarna såg på varandra och sa tröstande till varandra:
-Någon präktig dvärgmora hade det nog aldrig blivit av henne. Hon saknade det rätta sinnelaget, och så var hon alldeles för mager för dvärgpojkars smak. Bara skinn och ben. Och så hade hon ju svans...