Din doft
Jag vaknar,
kallsvettig,
klockan är halv tre,
lakanen fuktiga,
rädslan,
får min puls,
att rusa,
feberaktigt,
mardrömmen,
vägrar att
lämna mig,
tränger igenom,
trötthetens dimslöja,
gör mig klarvaken,
kramar mitt hjärta,
med fingrar av
skärande stål.
Blint famlar
min hand,
söker din hand,
söker dig,
känner din
hud, finner,
trevande,
din hand,
sätter mig upp,
sparkar av mig,
det fuktiga,
lakanet.
Betraktar dig,
där du ligger,
hopprullad,
som en katt,
i det bleka,
månljuset,
lutar mig fram,
känner din hud,
mot min kind,
drar in doften,
av din varma
hud, låter mig
fyllas av den.
-Vad gör du?
mumlar du,
sömnigt.
-Ingenting,
jag bara
gläds över
av att du finns,
i mitt liv,
att du inte
är en hägring,
skapad av
min desperation,
utan en kvinna
av kött och blod,
av doftande
blommande värme…
-Jag fryser,
viskar du mjukt.
Värm mig.
Jag tar dig
i min famn,
kysser
din kind,
borrar in
min näsa
i din nacke,
håller om dig,
mina fingrar,
inflätade i dina,
lyssnar på
dina andetag,
låter dig
leda mig
tillbaka in
i sömnen,
likt ett barn.