Haskvald

LITEN HISTORIEBOK, DEL ETT, SKRIVEN I VIBORG I DANMARK AAR 2000 OCH DELVIS LÄTT REVIDERAD I TARIFA I SPANIEN AAR 2006

Låt oss börja den här historieboken med att ta ett långt kliv tillbaka i tiden. En gaang i tiden skapades eller uppstod universum inte ALLS eftersom samtliga dimensioner, även tidsdimensionen, utsträcker sig oändligt i alla riktningar, tiden alltid har existerat, materian och energin alltid har existerat eftersom materian och energin är ett direkt resultat av naturlagarna, naturlagarna är ett direkt resultat av de matematiska lagarna och de matematiska lagarna är ett direkt resultat av materian och energin i ett oändligt kretslopp som redan har faatt BIG BANG till att inträffa ett oändligt antal gaanger med ett par hundra miljarder aars mellanrum och kommer att faa big bang att inträffa ytterligare ett oändligt antal gaanger i ett evigt pulserande universum som alltid existerat och alltid kommer att existera. För cirka tretton komma sju, tretton komma aatta, tjugo komma fem eller tjugosju komma sju miljarder år sen sa det pang, precis som det alltid brukat göra med naagra hundra miljarder aars mellanrum, och plötsligt så existerade universom igen efter big slash och en kort vilopaus, det som på vetenskapligt språk heter BIG BRAKSKIT eller JEHOVAS UPPREPADE PROBLEM MED GASER I MAGEN. Var det du som släppte dig? För tio millioner år sen uppstod de första aporna, för en million år sen föddes de första människorna och år ett enligt vaaran löjliga kristna tideräkning blev Jesus inte född eftersom han bara är en fantasifigur som aldrig har existerat i verkligheten. Och cirka fyra hundra aar senare skapade katolska mytomaner Jehova, Jesus, Jungfru Maria, Det Heliga Spöket, det brinnande helvetet, häxprocesserna, missionärer med maskingevär, otrygghet och vantrivsel för att kunna sälja avlatsbrev och biljetter till det icke-existerande himmelriket och bli rika som troll. Men det där är bara förhistoria, så låt oss med raska kliv vandra fram till det gudomliga året 1750 för daa blev en arabisk sjöman fraan Casablanca i Marocko, även kallad farfars farfars farfars far,  akterseglad i Lissabon, och eftersom naagra av arabens förfäder kom fraan centralafrika söder om Saharaöknen är det naturligtvis inte saa underligt att araberna skyndade sig med att smita fraan hamnen innan han hann att aatervända till skeppet. År 1791 blev en portugisisk sjöman från Lissabon, närmre bestämt den rasblandade arabens son, akterutseglag i Amsterdam utan någon som helst möjlighet att ta sej hem till Portugal igen. Är dom lika taskiga överallt nu för tiden? Lita aldrig paa en sjöman! Vad han hette har jag ingen aning om, men han var min farfars farfars farfar. År 1869 var hans sonson, min farfars farfar som var holländare och bodde i Amsterdam, 24 år och sjöman på en holländsk båt tilsammans med sin bror som var 12 år och skeppspojk. Båten kom till Göteborg och skulle ligga i hamn i två timmar och alla fick två timmars ledigt och lov till att kliva i land. Min farfars farfar och hans bror gick på krogen och drack sej kanonfulla på brännvin (på den tiden fanns det tydligen inga regler om att man inte fick servera brännvin till tolvåringar på krogarna), och glömde allt om tiden. När de kom tillbaka ner till hamnen var ju båten långt ute till havs igen, och där stod de som ett par åsnor, akterseglade utan ett öre på fickan, ingen möjlighet att prata med folk eller göra sej förstådd (på den tiden var det ju ingen som lärde sej engelska i skolan och självklart kunde de inte svenska) och utan någon som helst möjlighet att komma tillbaka hem till Amsterdam igen. Det måste ha varit en överjävvligt hemsk situation! Jag har ingen aning om hur de överlevde den första tiden, men till slut blev de båda två anställda som drängar hos en bonde i Jonsered öster om Göteborg, och i december 1869 blev farfars farfar gift med bondens dotter.  Och år 1870 blev min farfars far född, halvt holländare och halvt svensk.

Min släkthistoria är altsaa historien om tre akterutseglade sjömän, och det är kanske inte saa konstigt eller ovanligt som det laater. Förr i tiden valde sönerna som regel sin fars, farfars eller farfarsfars yrke och min släkt bakaat i tiden paa min fars sina är fullständigt nerlusad av sjömän med vaagor i haaret, vatten i knäna, taang i verktygslaadan och fisk mellan tänderna. Och blev man akterseglad paa den gamla onda tiden hade man ingen möjlighet att ta sig hem, men naagot senare kom ju sjömansringen som kunde säljas för att finansiera hemresebiljetten och senare ändaa kom ambassadhjälpen som existerar den dag i dag - aatminstone paa papperet. Svenska staten är en bra sagoboksförfattare och maanga rättigheter existerar endast paa papperet. Men ett svenskt pass har ju ändaa det värdet att den nödställde kan använda det som toalettpapper - faktiskt den enda värde som ett svenskt pass har nu för tiden. Förr i tiden var de allra flesta invandrare just akterutseglade sjömän, och nu för tiden är alla sjömän svarta. Det är skillnad paa den gamla goda tiden och den nya onda tiden. Den gamla goda tiden var bättre!

År 1920 föddes min far, och den 29 april 1958 föddes jag i en taxi på väg till sjukhuset. Morsan sprack så att hon senare fick sys ihop med nitton stygn, farsan blev så chockad att han spydde ner hela jävla taxin och det första jag gjorde när jag kom ut var att kissa en stor stråle rakt upp. Mina stackars föräldrar fick sej en räkning på 350 kronor för förstörd taxibil, en förmögenhet på den tiden. En gång i tiden hade jag en storasyster, hon hette Eva och var född den 24 april 1951, men hon förolyckades tyvärr innan jag blev född. Den 19 oktober 1956 inträffade en tragisk tragedi som var tragiskt tragisk: Min mormor, Alice Bäckström, led av skizofreni och på den tiden fanns inga effektiva mediciner mot psykiska sjukdomar så hon drabbades ofta av kraftiga synshallucinationer, en obehandlad skizofreni liknar ett rejäld LSD-rus nästan helt till förväxling. Denna ödesdigra dag var min storasyster och hälsade på min mormor som var ensam hemma och plötsligt drabbades av sådana hallucinationer. Min storasyster förvandlades i mormors hallucinationära värld plötsligt till en liten grön rymdvarelse med strålpistol som var mycket aggresiv och ville döda mormor.Mormor råkade i panik och sprang in på toaletten och gömde sig, och min storasyster som inte alls kunde förstå varför mormor plötsligt blivit så rädd sprang efter. Inne på toaletten låg en yxa som alltid brukat ligga där eftersom det var där de högg ved, och när min storasyster kom efter mormor in på toaletten råkade hon helt i panik, lyfte yxan och klöv huvudet på "rymdvarelsen" i två delar. Min storasyster dog naturligtvis på fläcken och efter fem minuter, när mormors hallucinationer plötsligt försvann igen och hon kunde se vad hon hade gjort fick hon naturligtvis en väldigt svår chock. Efter den episoden tillbringade min mormor resten av sitt liv på psykiatriska sjukhus och vägrade hårdnackat att låta sig skrivas ut även flera årtionden senare när det fanns effektiva mediciner, för hon var rädd för att hon skulle råka ställa till med något liknande igen. Min mor led inte av skizofreni, men hon var ett nervvrak efter det häringa med Eva och när hon återigen blev gravid i 1957 sprang hon runt till fyra olika läkare och försökte med att få abort. Men som tur var för mig blev det bara kalla handen överallt. Och den 29 april 1958 kl 15.05 svensk normaltid (sådana dumheter som sommartid existerade inte på den tiden) så blev jag född i en taxi på väg till sjukhuset. Morsan sprack och fick sys ihop med nitton stygn efteråt, farsan blev så chockad att han spydde ner hela taxin och det första jag gjorde när jag kom ut var att kissa en stor stråle rakt upp. Mina föräldrar fick punga ut med 350 spänn för förstörd taxi, en hel förmögenhet på den tiden, det är nog som fem ? sex? tusen idag. Jag var född tre veckor för sent och min födelsesvikt var 4996 gram, bara fyra gram från fem kilo. Och innan jag kissade måste jag ju ha vägt ännu lite mer, så det är inte så konstigt att mor sprack. Det första året i mitt liv fick jag tillbringa på Barnängens Barnhem i Redbergslid på grund av min mors dåliga nerver, och den 29 april 1959, på min ettårs födelsedag, blev min mor lobotomerad efter eget önska och med vällyckat resultat. Egentligen var det en lobotomi med systers hartass, det vet jag för jag läste hennes journaler när jag jobbade på Lillhagen. Vanligtvis skär man ned fem millimeter i varje tinningslob, men på min mor nöjde man sig med att skära endast en millimeter djupa skåror och det är både hon och jag glad för. Jag utvecklades sent och var över två år innan jag började prata, och mor var rädd för att jag kunnat ta skada av att hon åt nervmedicinen Meprobamat under hela graviditeten, men meprobamat kan lyckligtvis inte ge fosterskador. Min sena utvecklin tog jag igen senare, jag var helt facinerad av bokstäver och sommaren 1961, när jag endast var tre år och ett par månader gammal lärde min morfar mig att läsa och skriva. Redan vid tre års ålder läste jag massor av böcker, vanliga romaner för vuxna, och när romanerna tog slut satt jag och lusläste både telefonkatalogen och psalmboken för att få tiden till att gå. Hela släkten var väldigt imponerad och trodde nästan inte sina ögon när jag, som endast var tre år satt och läste böcker, och alla trodde att jag skulle utvecklas till ett stort geni. Egentligen tycker jag inte att det är något konstigt med att jag lärde mig att läsa och skriva vid så unga år, jag är helt övertygad om att man kan lära vilken treåring som helst att läsa och skriva bara han är intresserad. Men allt efter som tiden gick utvecklades jag mindre och mindre till geni och mer och mer till ett totalt hopplöst busfrö. När jag var sex eller sju år (eller var jag åtta?) så umgicks jag mycket med en liten jämngammal psykopat vid namn Anders som var lika vild som jag själv. Andra ungar brukade lunta och panga gatlampor, men vi hade en mycket roligare hobby som det naturligtvis var jag som hittat på: Vi brukade stå nere vid motorvägen vif Fräntorp och kasta sten på bilarna. Vi samlade ihop några hyfsat stora stenar, siktade på framrutan och kastade när det var kanske tio eller tjugo meter kvar till att bilen skulle passera det stället där vi stod, så det blev ju kraften av både bilens och stenens hastighet, bilens hastighet plus stenens hastighet, som blev avgörande och det var många gånger vi lyckades att krossa en framruta. När vi fått en fullträff och bilen började bromsa för att stanna gällde det bara att springa snabbt som Fan in i skogen och gömma sig. Vi fattade naturligtvis inte att vi helt enkelt riskerade livet på folk, och lyckligtvis så torskade vi aldrig dit. För Fan, tänk om våra föräldrar vetat vad vi höll på med... Jag var född i Olskroken, eller rättare sagt blev jag född i en taxi och vi bodde i Olskroken med undantag av första året när jag var på barnhem. Vi, jag och mina föräldrar,flyttade till Fräntorp när jag var fem år. Först var vi och tittade på huset. Det stod ett jättestort flott legohus i källaren, och jag trodde ju att det var DET huset mina föräldrar skulle köpa för 165 000 kronor. Jag var helt förälskad i legohuset, och blev jättebesviken när jag plötsligt fick inse att det bara var ett vanligt hus mor och far skulle köpa! Men det kom jag över. I 1965 blev det slut med lek, skämt och kasta sten på bilarna på motorvägen för så började livets helvete, skolan. Men den gick hyfsat fint trots att det var tråkigt. Vid 14 års ålder blev sag kvitt min svendom genom att dricka en 16årig oskuld under bordet. Hon var faktiskt medvetslös när jag drog av henne byxorna och trosorna, körde in den och sprutade henne full. Efteråt klädde ja på henne igen och släpade tillbaka henne till soffan för att hon inte skulle fatta vad som hänt. Detta berättade jag aldrig för någon, mina kompisar trodde att jag fortfarande var svendom när jag var över 20. Egentligen var mitt första knull en stor besvikelse, det var skönare än att runka men inte på långt när så fantastiskt som jag hade föreställt mig. Vid 14 års ålder började jag också att röka hash, något som jag aldrig berättade för mina klasskompisar. Jag var egentligen inte den här oskyldiga mammas bästa skolpojk som alla trodde. I 1973, när jag var 15, blev jag radioamatör. En av de helt första stationer jag fick kontakt med (via SSB, Single Side Band, det vill säga att man använder mikrofon och pratar) var John, en tandläkare i Chicago. Vi pratade bort lite över fyra timmar och kom överens om att vi skulle ses igen på bandet. Och nu har vi pratat på bandet (20 meter, 14 MHz, megahertz) en gång i veckan i 27 långa år. Trots att vi aldrig sett varandra, inte ens på foto, så är han faktiskt en av mina allra närmaste vänner. Om du har nåt som råkar likna en kortvågsradio så kan du höra oss varje lördag kl 18 GMT (kl 19 svensk vintertid och kl 20 svensk sommartid) på 14,2 MHz (megaherts) eller 14 200 kHz (kilohettz) på 20metersbandet. Efter grundskolan (Torpaskolan i tre år och Kålltorpsskolan i sex år) gick jag fyraårig teknisk på Polhemsgymnasiet. Det var qul. SKITQUL! De första två åren gled som en oljad tvål, men i trean tog drogerna överhanden och betygen rasade. Jag höll på med hash, amfetamin, LSD, kokain och allt jag kunde få tag i, och det går dåligt ihop med att plugga. Sommaren mellan tvåan och trean var jag och Idiotmar Senil, även känd som Herr Usel Prostata von Skitbög, på tågluff. Han var jävvligt jobbig, men lyckligtvis lyckades jag slippa honom redan efter sex dagar när han blev utslängd från hotellet (Astor Student Club) i London efter att ha försökt våldta en tjej mitt i receptionen när cirka 20 eller 30 snubbar stod och tittade på, så resten av tågluffen var kul. Sen fick jag, när jag gick i trean, överta mina morföräldrars lägenhet på Hagforsgatan 23. Efter skolan kom lumpen, fy Fan ett sånt jävvla helvete ! Men det lyckades jag på nåt konstigt sätt överleva det också. Vi hade kul på Hagforsgatan 23, jag och glada gänget, som samlades i min lägenhet varje kväll och rökte trolltobak, drack flugsvampste och gnagde i oss mystiska piller från mystiska inbrott på mystiska apotek. Livet var skitqul! Jag jobbade på Lillhagen och Sankt Jörgen och tjänade gräspengar eller vaffan det nu heter, så en och annan pipa blev det ju råd till. Så tog jag också en hel del ströjobb som diskare på restauranger osv. Men tillbaka i tiden igen: De första fjorton åren i mitt liv bodde jag hos min farbror, Josef, på sommarloven eller åtminstone största delen av dem för det var där jag helst ville vara. Han var bonde, så det var där jag helst ville vara, Jag hjälpte till, körde traktor, mjölkade både getter och kor och det var kul. Mina föräldrar hade båt i sjön Mjörn som vi ofta var ute i när jag var där, och vi tog ofta och startade aktersnurran och seglade över till Alingsås på andra sidan sjön. 1982 råkade jag ut för en elolycka och fick tre tusen volt genom huvudet och var på sjukhus (Östra, Sahlgrenska och Lillhagen) där jag satt i rullstol ett halvår. Sen träffade jag Mari, en kanonpsykotisk jubelidiot som hela tiden trodde att toalettstolen följde efter henne och bet henne i benen. Nja, hela tiden var kanske lite överdrivet men det hände varje gång hon glömt att ta sin skizofrenimedicin. Den jubelidioten var jag gift med i två oändligt långa år. Det var ofta jag fick höra henne gallskrika HJäLP! TOALETTSTOLEN ANFALLER! VAR KAN JAG GöMMA MIG? Men vi hade trots allt en hel del kul.

Om det är något jag alltid har gillat så är det droger, helst så många olika som möjligt och så rejäla överdoser som möjligt. Första gången jag rökte hash var vid Västra Långvattnet vid en ålder av 14, och två år senare, på tågluff sommaren 1976 på en musikfestival i London fick jag för första gången i mitt tvärrandiga liv en rejäl dos LSD. Sen så har jag bara gått in för att prova så många olika, spännande, häftiga droger som möjligt. Jag har provat bland annat Hash, amfetamin, opium, heroin, LSD, psilocybin, meskalin, peyote, teonanacatl, cath, banisterin, STP, DMT och massor av annat som du säkert inte hört talas om. LSD, psilocybin, meskalin, peyote, teonanacatl, cath, banisterin, STP och DMT är hallucinogener i form av olika mystiska plantor, svampar, kaktusar osv. Jag har även provatbolmört,spikklubba, rysk björnsvamp, röd flugsvamp och alla de andra lite mer otraditionella hallucinogenerna. Men efter elolyckan i 1982, som officiellt berodde på att jag var kanonfull men i verkligheten berodde på en rejäl dos LSD har jag lugnat ner mej lite.

Den 10 juni 1982 blev jag gift med den kanonpsykotiska jubelidioten Mari Fjellström. Hon var sjuk och aldrig helt frisk, men vi hade jävligt kul ändå. Bland annat smugglade vi in nitton kilo hash till Sverige, först åtta kilo från Christiania, ett kilo i taget, och senare samma år (1982) elva kilo från Melkveg i Amsterdam, också ett kilo i taget. Melkveg är inte en väg eller en gata, men ett Multi Media Centrum med hashbutik, biograf, teater, cafeteria, restaurang, bowling, biljard, museum, bibliotek, discotek och allt möjligt. Det är jättestort, tre våningar, och man kan lätt få en hel dag till att gå utan att ha tråkigt. Det enda som fattas är bordell, men frånsett det så har de helt enkelt allting som man kan önska sig här i livet. Vårat hashsmuggleri gav oss på två månader och nitton resor en hyfsad extrainkomst på 625 000 goda glada tvättäkta gedigna fina och oförfalskade svenska kronor netto och kontant rakt över disk utan prut och protest, men vi hade ett problem: Vi kunde ju Fan inte visa att vi hade så mycket pengar när vi inte alls kunde förklara var pengarna kommit från. Om vi, för att ta ett exempel, köpte oss ett hus för en halv million, hur Fan i rosenröda glödheta Helvetet skulle vi förklara, dels för myndigheter och dels för vänner, släktingar och bekanta, var pengarna kommit från? Jag har ingen aning om hur man tvättar svarta pengar vita. Går det fint med lite surf och en vanlig tvättmaskin eller ska man använda såpa och tvättbräda? Kan en diskmaskin göra någon nytta? Så vi bestämde oss för att helt enkelt bara ha kul för pengarna. Vi var ute och reste Europa och Skandinavien runt i långa perioder och benyttjade oss av de dyraste hotellen, de bästa resturangerna och åkte runt med taxi nästan överallt och efter ett år så var pengarna slut. På den tiden bodde vi i Gårdsten. 1984 blev Mari för allvar psykotisk och försvann upp till Lappland, och sen dess har jag aldrig sett henne, jag har ingen aning om var hon är eller vad hon gör nu, men låt oss hoppas att idioten är inlåst i trygg förvaring! Mars 1985 slängde jag för skojs skull i mej en tjugodubbel dos LSD i form av tio svarta pyramider, dubbeltripper på 150 mikrogram i stället för de vanliga 75 mikrogram, det vill säga 1500 mikrogram totalt. Det skulle jag aldrig ha gjort! En halv timme senare gick jag runt med en hammare överallt i lägenheten och krossade allt jag fick syn på, varefter jag gick runt och tände eld på gardinerna. I ett och ett halvt år, från mars 1985 till oktober 1986, låg jag fastspänd i ett bälte på Lillhagen, vrålade och skrek och visste inte ens vad jag hette. Den tiden kommer jag inte ihåg något som helst av, och efter det la jag helt av med allt utom hash som jag aldrig skulle drömma om att sluta upp med. Med tiden tröttnade jag mer och mer på Sverige, och 1987 la jag av med att betala hyran och började att spara ihop till ett startkapital jag kunde behöva i Danmark där jag mycket hellre ville bo. Den femte maj 1987 tog jag båten över till Fredrikshamn för att aldrig mer återvända til usla, äckliga Förbudssverige och den 19 maj samma år blev jag i min frånvaro vräkt från lägenheten i Gårdsten. Min första månad i Danmark bodde jag hos en lite sinnessjuk brud i Fredrikshamn som var hysterisk pedant och sprang runt med dammsugaren minst tre gånger om dan. Efter en månad var jag så trött på henne att jag kunde spy, så jag drog vidare till Århus (under näsan på den förkylda gubben på danmarkskartan) där jag bodde i fem månader på ett ockuperat hus. Vi var 29 stycken personer, de flesta yngre än mig, och vi var både fulla och stenade från morgon till kväll och hade det helt enkelt skitkul på alla sätt. Oktober 1987 lyckades jag med konsten att hitta nånstans att bo, jag fick hyra hela vindsvåningen, fem stora rum på totalt hundra kvadrat, av en bonde för endast 800 i månaden. Huset var byggt 1907 och var således åttio år gammalt och i högsta grad fallfärdigt, det regnade in genom taket överallt och det hjälpte inte att klaga, och eftersom det bara var 190 centimeter till taket och jag är 192 centimeter lång fick jag hela tiden gå och böja lite på huvudet. Men jag var skitnöjd, det var jävvligt stort åsså bara åtta hundra i månaden. Det var ju för Fan nästan gratis!

Stället jag hittade att bo, hos bonden, var på Gammel Aarhusvej 328 i Rindsholm, mitt ute i obygden cirka tio kilometer söder om Viborg, en håla med 20 000 pers mitt i mitten på Jylland som är den västliga delen av Danmark och hänger ihop med Tyskland. Det var gammelt å förfallet då enna va, men åsådåså va de ju masser av plats. Men egentligen så liknade det mer en djurpark än en lägenhet, där var gott om råttor, möss, fladdermöss, myror, spindlar, flugor och allt vad en zoolog skulle kunna önska sej i julklapp. Allt utom krokodiler, men krokodiler var åxxå det enda som inte ingick i hyran. Åsådåså var det till att hugga ved och elda i den öppna spisen, på nätterna när elden slocknade blev det bitande iskallt och man höll på att frysa öronen ur led. Men jag var nöjd, det var jättestort och det var ju för Fan i sju sjujävla Helveten nästan gratis att bo där. Något av det första jag skaffade mig var fem vuxna honkatter, Sonja, Vera, Lone, Dorte och Doris och plötsligt reducerades antalet arter i min inomhus zoologiska trädgård eller djurpark en hel del. Men så kom nästa lömska problem smygande: Ekonomin! Det var så dumt att man inte kunde få svensk pension överskickat till Danmark mer än tre månader, och för att få dansk pension så måste man ha bott i Danmark i minst tre långa fattiga år. Bistandskontoret (socialbyrån) ville inte ha med mig att göra, de tyckte att jag bara kunde åka hem till Sverige igen om jag ville ha pengar. Jag pratade med en advokat som förklarade att ingen kan kräva att få kontanthjälp, det är bistandskontoret som skall bedöma om det är nödvändigt. Som svensk medborgare i Danmark har man, enligt Interskandinaviska Transitavtalet från 1957, samma rättigheter som en dansk medborgare i Danmark och dessa regler gäller inom Sverige, Norge, Danmark, Finland och Island men det räckte visst inte. Det var upp till bistandskontoret. Men man HAR rätt till att uppehålla sig så länge man vill och även att tage beskäftigelse (jobba), så jag bet mig envist fast. Ingen jävel skulle tvinga mig tillbaka till Sverige igen, så ville jag hellre svälta! Det var svårt att hitta nåt jobb, så jag köpte oljefärger och dukar för en tusenlapp och började att måla tavlor. Tekniken var lika enkel som genial, jag hade tusentals diabilder så jag började med att projicera en diabild på duken och helt enkelt kalkera av bilden med en spritpenna på duken så att perspektiv och allt annat blev exakt rätt, och sedan så målade jag.

Jag lyckades håva in netto 57 700 spänn i 1987 och 58 800 i 1988, det räckte fint till att leva av men jag hade ju Fan inte råd till att betala nästan hälften av det i skatt så i December 1988 hade jag en skatteskuld på 52 000 kronor. Fy Fan!!! Och i december 1988 lyckades jag äntligen med konststycket att få bistandshjälp, när dom såg att jag bet mig fast och att de inte blev av med mig igen så lätt så gav dom upp och började ge mig de söta pengarna. Iåförsej bara 1510 kronor i månaden, men jag köpte massor av svart oljefärg och gissa vilken färg det var på tavlorna jag målade.... Plötsligt hade jag två inkomster och kunde överleva lite bättre. Senare jobbade jag ett par månader på fiskodlingen ett stenkast från där jag bodde och på ett par olika möbelfabriker, sen var jag fem månader på Bornholm och grävde ner rör till fjärrvärme. Den 10 oktober 1989 var jag på värtshuset Pinden i Viborg och där mötte jag HENNE, Ulla Enevoldsen, en alldeles underbar tjej med alldeles lagom stora fötter och skonummer 41. Hon kom och satte sig vid mitt bord, började klia mig i skägget (hon var visst lite berusad), skrev ner sin adress och sitt telefonnummer på en lapp och sa till mej att om jag satt hemma och hade det tråkigt så skulle jag bara vandra hem till henne så skulle hon bju på en kopp kaffe. Detta var kl halv två på morgonen, och en halv minut senare stängde stället och vi vandrade var och en till sitt. Tolv timmar senare, klockan halv två på eftermiddan samma dag, stod jag och knackade på hennes dörr. Hon bjussade på massor av öl. Hon var lite blyg och generad i början. Jag fick ligga på knä och sjunga kärlekssånger och romantiska operor och kyssa hennes fötter i FEM TIMMAR innan jag äntligen lyckades övertala henne till att pilla av sej trosorna. Men sen så var det bara in med järnet och spruta, jag höll på hela natten och knullade henne gul och blå. Fan, det var precis vad jag behövde! Jag fick tömma min ungdoms längtan i hennes kropp.

Sex veckor senare, den förste december 1989, gifte vi oss på rådhuset i Viborg. Januari 1990 fick hon tag på en lägenhet i Overlund, här som vi bor nu, och december 1992 fick jag tag på en lägenhet i huset bredvid bara 25 meter fraan Ulla. Vi bor i Houlkärvänget, en förort mitt ute i periferin med 16 cementhus och 36 lägenheter i varje (trevånings) hus. Jag är som alla - i synnerhet de folkilskna grannar som envist klagar över att dom aldrig kan se paa TV paa grund av alla störningar fraan min radiostation -  vet aktiv radioamatör, och december 1992, när jag höll på att flytta in här hade vi en rysk familj på besök, en kompis i Moskva som jag brukade prata med i radion och hans fru och hans åttaåriga dotter. Om du hört allt som han berättade för mej om kommunisttiden i Ryssland så skulle du nog börja att kallsvettas och sova daaligt paa nätterna. Hela 70-80 och början av 90-talet hade det varit en katastrofal varubrist överallt i Ryssland, det enda det var gott om var pengar och ingenting var ransonerat. Alla hade massor av pengar, många årslöner både i fickor och byrålådor eftersom det på grund av varubristen var totalt omöjligt att göra slut på mer än cirka en tiondel av sin lön. Det var alltid flera hundra meter långa köer utanför de tomma affärerna som bara stod och väntade på att ett eller annat skulle komma. Och när det kom varor så var det alltid åtskilliga ton av en och den samma vara, till exempel många ton äpplen och ingenting annat, eller flera ton bröd eller flera ton mjölk eller flera ton ost eller mjöl eller tvål eller..... och när det kom ett eller annat så släpade alla som stod i kön med sig så mycket de orkade bära av den aktuella varan. Och när man så kom hem med till exempel trettio kilo äpplen så satte man sej vid telefonen, ringde runt och bedrev byteshandel. Pengar saknade allt värde på den svarta marknaden eftersom det var något alla hade gott om, man var hänvisad till byteshandel. Hade man till exempel äpplen kunde man byta sig till både mjölk och bröd, osv.

 Vi, jag och Ulla, har båda två pension och vi har varsin trea på 125 kvadrat, så vi har totalt 250 kvadratmeter att slåss om. Vi är båda två sådana att vi samlar på ALLT, i synnerhet antikviteter. Jag har i min lägenhet 71 urgamla radior, många av dem från tjugotalet, åtta gamla svartvita tv, 1400 cd-skivor, 22 000 diabilder, 70 hyllmeter böcker, 320 videoband, massor av DVD-skivor, fyra datorer, kortvågsradior och massor av blandade antikviteter och Ulla är lika dan, så trots att vi har massor av plats så är det helt enkelt överfyllt. Det enda vi inte har är pengar, pengar är nåt som vi bara har just den dan som pensionen har kommit. Det mesta av tiden går åt med att röka, dricka kaffe och lyssna på Radio Luxemburg. Nej, Radio Luxemburg har inte, som många tror, slutat upp med att sända, men den 1 jan 1993 gick man över till att sända på tyska dygnet runt.

LITEN HISTORIEBOK DEL TVAA SKRIVEN I TARIFA, CADIZ, ANDALUSIEN, SÖDRA SPANIEN, I JULI AAR 2006.

Den 21 augusti aar 2000 drabbades min fru Ulla av en blodpropp i hjärnan, naagot som gjorde att hon praktiskt taget inte längre kunde gaa och att hjärnan, förstaandets och intelligensens högsäte hade tagit allvarlig skada - och det gjorde att jag maaste vaarda en invalid i fyra laanga aar. Och paa grund av ett visst ekonomistrul till följd härav hamnade jag paa gatan och hon paa servicehus i mars aar 2004. Att faa tag i en ny bostad i Europa i dag faar väl närmast betraktas som en fysisk omöjlighet, saa jag har varit bostadslös i tvaa aar och naagra maanader.

Det första jag gjorde var att aatervända till min hemstad Göteborg, och där var jag bokstavligt talat nära att frysa ihjäl eftersom Sverige idag i verkligheten överhuvudtaget inte har naagon som helst form av hjälp till bostadslösa, de rättigheter man har existerar endast paa papperet och utan bostad i Sverige kommer man bokstavligt talat att frysa och svälta ihjäl - vilket tusentals bostadslösa svenskar rent faktiskt gör varje aar. Och om en bostadslös försöker att tigga tror folk att det är en missbrukare och att han har möjlighet att faa hjälp av samhället, men i verkligheten har laangt över nittio procent av alla bostadslösa aldrig haft ett missbruksproblem och inte en procent av dem har naagon som helst möjlighet att faa ett öre av samhället. Svenska staten HAR helt enkelt inga pengar - bara en gigantisk utlandsskuld. Saa jag tvingades inse att jag - bättre fly än att dö. Det skulle vara fint om svenska staten kunde starta en stor INFORMATIONSKAMPANJ där man öppet och ärligt TALAR OM för folk att de flesta bostadslösa blivit bostadslösa paa grund av politikers obegränsade idioti och bokstavligt talat fryser och svälter ihjäl om de inte faar hjälp av snälla privatpersoner, spelar sinnessjuka och blir inlagda paa ett psykiatriskt sjukhus eller väljer att bli kriminelle för att faa tag i de tre eller fyra tusen kronor om dagen som det kostar att äta paa restaurang, gaa paa offentliga toaletter, tvätta sina kläder, ringa i telefonautomater som äter upp ett hundrakronors telefonkort i loppet av sekunder och komma in paa hotell som kostar minst tvaa tusen kronor per person och natt eller - om man har saadan tur att man torskar dit - rädda livet genom att bli idömd ett laangvarigt straff. Naturligtvis valde jag att fly.

För att göra en laang historia kort har jag varit paa följande ställen den tid jag varit hemlös.......

1 Danmark (bland annat Viborg-Randers-Frederikshamn)

2 Internationellt vatten

3 Sverige (bland annat Göteborg, Alingsaas, Vaargaarda, Alvesta, Nässjö, Mjölby, Stockholm, Gävle, Söderhamn, Sundsvall, Umeaa, Luleaa, Kiruna, Abisko, Gällivare, Malmberget, Västeraas, Örebro, Karlstad, Charlottenberg, Malmö)

4 Finland (bland annat Helsinki, Imatra, Joensuu, Kolari, Kemi, Rouanemi, Kemijärvi)

5 Ryssland (bland annat Svetogorsk, Alfogorsk, Kovdor, Kirovsk, Tajbola, Mikkelornskij)

6 Norge (bland annat Bodö, Narvik, Trondheim, Kongsvinger, Oslo, Kautokeino, Kjöllefjord, Varanger, Alta, Nordkapp, Halden, Frederikstad, Bergen, Stavanger)

7 Morokulien (mellan Sverige och Norge)

8 Christiania (fristad i Köpenhamn)

9 Tyskland (bland annat Flensburg, Bordesholm, Ludwigslust, Berlin, Ostberlin, Hamburg, Dresden, Frankfurt am Main, München)

10 Österrike (bland annat Wien, Innsbrück, Linz)

11 Schweiz (bland annat  Bern och Geneve)

12 Italien (bland annat Rom, Termoli, Pisa, San Remo, Bologna, Verona, Tivoli, Cassino, Montecassino)

13 Vatikanstaten (katolsk pyttestat i Rom)

14 San Marino (pyttelitet land mitt i Italien)

15 Sicilien (egentligen inget land men ett omraade med visst självstyre. är det Rom eller maffian som har störst makt?)

16 Malta

17 Grekland (bland annat Aten)

18 Turkiet (bland annat Istanbul, Ankara, Usnar)

19 Polen (bland annat Warzawa, Krakow, Gedansk)

20 Holland (bland annat Amsterdam, Rotterdam, Vissingen, Groningen, Assen)

21 Belgien (bland annat Antwerpen, Brussel, Waterloo)

22 Luxemburg

23 Frankrike (bland annat Paris, Arles, Marseille, Toulose, Dax, Bayonne)

24 Monaco (pytteland i Frankrike vid kusten nära Italien)

25 Monte Carlo (även det ett pytteland i Frankrike vid kusten nära Italien)

26 Andorra (pyttelitet land mellan Frankrike och Spanien)

27 Liechtenstein (pyttland mellan Österrike och Schweiz)

28 England (London. Fy Fan! Endast Eurotunneln fram och tillbaka.)

29 Spanien (bland annat Madrid, San Sebastian, Monforte de Lemos, Valladolid, Barcelona, Irun, Sevilla, Granada, Zoragoza, Motril, Malaga, Algeciras, Tarifa)

30 Portugal (bland annat Lissabon, Faro och Lagos)

31 Baskien som naturligtvis aldrig borde ha hört till Spanien (bland annat Bilbao och Santander)

32 Marocko (bland annat Tanger, Tetouan, Chefchaouen, Chaouen, Jadidchaouen, Bouarfa, Casablanca, Fez, Meknes, Rabat, Agadir)

33 Algeriet (bland annat Merenina och Menia)

34 Gibraltar (vad i Helvete gör dessa förbannade brittiska träskallar mitt i Spanien?)

Totalt 34 länder och mer an 600 städer.

Det är otroligt lätt att hitta jobb i dagens Europa, men överallt är det nästan omöjligt att hitta bostad - inte ens en spaarvagn, ett cykelställ eller en skokartong kan man faa tag i när det är tio minus och snöstorm. Saa man gör klokt i att dra SÖDERUT - och saa LAANGT söderut som möjligt. Det brukar vanligtvis vara varmare i Afrika eller södra Spanien än i norra Sverige, paa Island eller paa Grönland. Och just nu befinner jag mig i Tarifa längst söderut i Spanien, och här är det aldrig minusgrader paa vintern.

Enklaste sättet att komma inomhus när det är svinkallt är faktiskt att staa vid vägen, vinka med tummen och lifta hela tiden. Och saa naturligtvis se till att man kommer längre och längre söderut. Och har man tur saa kanske bilföraren är bussig och bjuder paa lite kaffe, smörgaasar och cigaretter. Stannar man kvar paa ett ställe i norra Europa utan bostad gaar man bokstavligt talat under, men saa länge man liftar hela tiden - nästa dag nästa stad, nästa dag nästa stad, nästa dag nästa stad, nästa dag nästa stad, nästa dag nästa stad, och saa vidare - en evig hopplös resa utan slut - saa ÖVERLEVER man aatminstone. Och nu är jag altsaa saa laangt söderut att jag INTE riskerar att frysa eller svälta ihjäl, för ju längre söderut man kommer ju varmare är det, ju billigare är maten, ju vänligare är befolkningen, ju lägre är kriminaliteten och ju mindre jobbig är snuten om man kvartar utomhus eller i en trappuppgaang.

Och nu gör jag mitt bästa för att hitta jobb och bostad i underbara soliga Tarifa.

FIN-FIN-FIN-FIN-FIN-FIN-FIN-FIN-FIN-FIN-FIN-FIN-FIN-FIN-FIN-FIN