Poeten Rosenbahrs egna dikter
1991-1993 och 2000-2006



JAG DRÖMMER....
Jag drömmer om att var en ängel med duvvita vingar.
Jag drömmer om att flyga högt i de blå bland vita moln.
Jag drömmer om att resa till paradiset soliga land.
Jag drömmer om att sluta stamma och tala fritt ur min mun.


JAG ÄLSKAR....
Jag älskar att åka tåg, när man sitter och väntar vid stationen.
Jag älskar att åka tåg, njuta av allt som man ser och hör.
Jag älskar att åka tåg, när man noterar Inter-Rail kortet.
Jag älskar att åka tåg, njuta av vagnen som vaggar mig till sömns.
Två dikter från våren 1991 som skrevs på Wiks fhsk.



LYCKA OCH SORG
Upp som en sol var jag en förälskad man.
Ner som en pannkaka var jag en olycklig kär man.
En dikt från våren 1991.


FÄRG OCH NATUR
Vit som snö och grå som regnet.
Svart som natten och röd som blodet.
Grönt som gräset och gul som solen.
Blå som havet och brunt som leran.
En dikt från våren 1991.


SOLSVEDA
Den solbrända huden rodnar, hettar och frossar.
Ryssningar och sveda över hela kroppen ger obehaglig känsla i nattens mörker
Vid gryningstid flagar den rodnade huden i små silkesbitar, som när snön faller ner från himlen.
En dikt från våren 1991.


RELATION
Ett barn behöver en mor och far.
Ett barn behöver en farmor och farfar.
Ett barn behöver en familj.
Ett barn behöver en hund och katt.
Ett barn behöver kamratskap.
Ett barn behöver ömhet och kärlek.
Ett barn behöver en god uppfostran.
En dikt från hösten 1992.

VÄN-HJÄRTEVÄN
Jag tycker om henne som en vän. Ack nej. Jag är depressiv!
Jag älskar henne som en hjärtevän. Ack nej. Jag är impotent!
En dikt från augusti 1992.




MINNEN
Jag lyssnar på melodin som flödar från radion.
Jag minns melodin från en förfluten tid.
Jag var då 18 år gammal, lycklig och solbränd.
Jag låg då vid en het klippstrand på Västkusten.
En dikt från augusti 1992.


DIKTA
Jag lärde mig att dikta på svensktimmarna och
på fritiden på Wiks folkhögskola.
Jag gillar att dikta vid tysthetens och mörkrets inbrott.
När jag skriver poesi får jag utlopp av mina djupa känslor
En dikt från augusti 1992.


LYCKAN
En vacker sommardag i augusti 1986 var jag en lycklig och förälskad man.
Hon var kvinnan som jag hade sökt länge med bruna ögon och mörkt hår.
Vi hade det bra ihop tills hon en dag sa:
-Du är inte den typen av mannen som jag söker.
Den lyckliga värld som jag hade byggt upp rasade samman.
Ljuset som brand inom mig släcktes av en kall vind och allt liv var begravt.
En prosadikt från augusti 1992.



MELLAN FYRA ÖGON
Jag såg dig när du kom till caféet framför mina glädjefyllda ögon.
Jag drack snabbt ur tekoppen och möttes av en åtrå i
dina vackra blåa ögon.
Jag kände inom mig en känsla av inre lugn och lycka, då vi tillbringade en stund tillsammans på caféet.
En dikt från september 1992.


ÅTRÅ
Mitt hjärta bankar när jag är mycket nära dig då känner jag mig
trygg och lycklig.
Under nätterna drömmer jag om att du finns här hos mej.
När jag halvvaknar på morgonen känns det varmt och gott i sängen.
Då får jag enorm åtrå till din vackra solbrända kurviga kropp.
Din mjuka kropp ersätts med min stora mjuka kudde.
Detta avslutas med den sköna upplevelsen, onani.
En dikt från den 30 september 1993.


SEPTEMBER-REGNET
Jag ser mej ut genom det stora fönstret.
Jag ser att där ute är marken blöt och det ösregnar till sin fullhet.
Jag ser att regnet stänker på marken och bildar stora bubblor som lätt spricker, när nästa regndroppe slår till på den svarta hårda och blöta marken.
Jag ser människor utan paraply och regnkläder som rusar genom ösregnet till den närmaste skydd, bibliotekskaféet i Umeå.
Jag ser dem komma in här på kaféet och de dygnblöta människorna går förbi mig, där jag sitter med två lediga stolar vid ett litet rund bord.
Jag ser att min kaffekopp på bordet är urdrucken.
En dikt från september 1993.

JAG NJUTER AV...
Jag njuter av att sitta på ett café på stan, där jag kan ta det lugnt
och filosofera över allt mellan himmel och jord.
Jag njuter av att dricka en kopp kaffe med grädde i.
Av det blir en ljuvlig krämig smak på tungan!
Jag njutar av att äta en tårtbit av en vitorangefärgad moratskaka,
som ovanpå är glaserad med en vitgul söt kräm.
Av det blir en härlig god smak i munnen!
En dikt från april 2000.

JAG SÖKER MINA RÖTTER...
Jag söker mina rötter med att släktforska på ett arkiv, där det finns
kyrkoböcker, mantalslängder och domböcker på mikrokort eller i originalböcker.
Jag söker mina rötter efter ett namn för ett visst år och månad i församlingens födelsebok.
Jag letar passionerad nyfikenhet efter namnet.
När jag har funnit det rätta namnet och datumet i födelseboken känner jag mig euforisk!
Jag söker mina rötter efter ett namn i församlingens husförhörslängder,
men hittar ingenting där under en dag.
Detta kan kännas melankoliskt.
En dikt från april 2000.

NÅGRA TYCKER ATT JAG.....
Några tycker att jag filosoferar för mycket!
Några tycker att jag tränar alltför lite med kroppen.
Några tycker att jag i de flesta stunder är alltför egoist!
Några tycker att jag är oftast upptagen man med att ägna åt privata hobbyprojekt.
Några tycker att jag är flaxig som flaxar i det stressiga samhället som snarast kan gå under av ett globalt ekonomisk katastrof.
En dikt från augusti 2001.

ARBETSLÖSA TUKTAS!
Samhället hårdnar alltmer mot oss arbetslösa, vilka allt mer blir rotlösa.
Det fattiga samhället har trasat sönder våra själar, som när mörket har besegrat ljuset.
En dikt från augusti 2001.

DEN SENSUELLA JUNINATTEN
Vi möttes i krogen i Grönalund i Stockholm, en junikväll 1982.
Vid samma långa bord satt mina skolkamrater.
Här drack vi öl ur stop och sjung tyska bayerska visor.
Dina vänner presenterade dig som en blyg portugisiska.
Du var söt, kortväxt och hade långt mörkt hår.
Våra blickar möttes passionerande.
Dina vackra nötbruna ögon gnistrade som små stjärnor av solljuset, som sken
igenom det stora fönstret i kroghuset.
Min svullna visdomstand hade efter en tid domnat bort
av all öldrickandet.
Du berättade för mig att du hade läst ett år i Svenska språket.
Du pratade ganska bra svenska med mig.
Allteftersom tiden gick med prat och sångvisor stängdes Grönalund.
Vid utgången försvann mina klasskamrater och dina vänner.
Vi blev ett ensamt par i den ljumma sköna juninatten.
Vi gick hand i hand i sommarnattens mörker.
Vi tog spårvagnen från Djurgården till centrum och därifrån tog vi
tunnelbanan till stationen Gärdet.
Under färden var vi för det mesta tystlåtna.
Vi promenerade hem till mig från stationen Gärdet.
Jag bodde i ett studentrum på våningsplan nummer sex vid Öregrundsgatan.
Under den sensuella juninatten var vi båda nervösa
inför det första intima och erotiska mötet.
Vi var båda unga, vilsna och blyga kärlekspar.
Tidigt på morgonen klev du upp och klädde på dig.
Du gav mig en lång avskedskyss innan du gick hem.
Jag skrev hastigt ner mitt telefonnummer och gav lappen till dig.
Anledningen till varför du begav dig så tidigt var för att du skulle hinna hem
innan din moster vaknade.
Jag somnade om i min sköna säng.
Du hörde aldrig av dig mer!
En prosadikt från februari 2002.

PASSIONERADE BLICKAR
Vi var fem manliga singlar som åkte i en busstaxi från Fysikgränd på Ålidhem vid
midnattens vintriga lördag i mars 2002.
Alla var vi glatt salongsberusad och taxin ledde oss till dans- och ungdomsstället
Blå Kök och Bar i Umeås City.
När vi var väl inne i Blå Kök och Bar hängde vi av oss våra kläder och därefter tappade vi bort varandra.
En stund senare fann vi varandra till slut på restaurangens avdelning,
där ni satt vid ett brunt bord som låg vid en upphöjd trappa vid det stora fönstret.
Här på bordet brand ett romantisk stearinljus i nattens mörker.
Där satt alla och drack var sin stor stark ljust öl.
Innan jag träffade mina borttappade kompisar gick jag runt i det dimmiga Blå Kök och Bar,
och där stod du unga brunetta kvinna plötsligt en bit bakom min kompis.
Vid det här ögonblicket tittade du djupt passionerade på mig.
Jag minns att jag har sett dig någonstans!?
Vi kanske har setts någongång här eller någon annanstans?!
Vi avskiljdes våra blickar när min kompis drog iväg mig till bardisken.
Jag minns att du hade vackra nötbruna ögon och du hade halvlångt mörkt hår.
När kommer våra blickar att mötas igen?!
En prosadikt från mars 2002.

DET GRÅMILDA APRILVÄDRET
Vädret är gråmilt, den höga luftigheten och den låga temperaturen gör att det bildar ett
stjockt lager vit dimma som lägger sig som ett lock på Ume älvs vattenyta.
I ett ögonblick lyser en soltråle igenom en springa mellan molnen och ett starkt ljus
lyser upp den lätta stjocka vita dimman på vattenytan.
Jag befinnar mig i Vita Björnens båtkafé i nedre botten som är rökfritt , en
lördagseftermiddag i mitten av april månad.
Jag sitter vid ett fyrkantig brunt bord invid fönstret som vätter ut mot älven.
Här dricker jag en stor kopp kaffe-latte och äter en ljuvlig blåbärspaj med vaniljesås.
Jag ser igenom fönstret att det svävar vita små dimmoln som lätt flyger förbi mina ögon.
Den gråa himlen speglar sig på den lugna och strömmande iskalla vattenytan.
Här och där flyter små och stora isflak som även drar mig sig all slags bråte i strömmen.
Några fiskmåsar roar sig med att åka snålskjuts på ett isflak i strömmen.
Jag har suttit här inne några timmar!
Luften känns instängt här! Jag öppnar balkongdörren och svalkar av mig en stund.
En vårdikt från maj 2002.

VI TRÄFFADES I HEMLIGHET
Jag såg dig första gången i Uppsala (gamla) stadsbibliotekets läsesal som låg en trappa upp.
Det här var en septemberkväll år 1986.
Jag blev blixt förälskad i dig! Du var vacker som en pärla!
Du liknade Jungfru Maria med sitt underbara leende och sina vackra mörkbruna ögon.
Vi sågs varje kväll i smyg i läsesalen.
Du var student och jag var släktforskare som sökte sina rötter.
Du satt några rader bakom läsapparaten. Jag rullade fram och noterade mina anor.
Emellanåt tittade jag på dig i smyg.
Vi såg på varandras oskullsfulla blickar och leende då och då.
Efter en tid tog jag mitt mod och våra blickar möttes åter igen utanför stadsbiblioteket.
Jag sa hej åt dig. Vi kom lätt in i vårt samtal.
Du berättade för mig att du kom hit som politiskt flykting ifrån Iran för någon tid sedan.
Du sa att du talade persiska. Du hade planer för framtiden, att bli läkare!
Jag tyckte att du talade bra svenska!
Du sa att vi inte kunde fika eller gå på bio tillsammans på stan!
För det här fick du inte för din muslimska familj!
Vi kom överrens att bara träffas i hemlighet, i och utanför stadsbiblioteket.
Du kunde inte heller ringa till mig hemifrån utan du måste gå till en telefonkiosk.
Vi hade underbara korta stunder tillsammans!
Men dessa stunder räckte inte för mig!
Jag ville träffa dig oftare i ett friare samhälle utan fruktan!
För mig kändes det som om du var långt borta ifrån mig!
Efter två månader tappade jag mitt tålamod!
Jag sa till dig per telefon:
- Vi kan väl vara goda vänner!?
Men, min djupaste önskan var att vara tillsammans med dig!
Med dig som en fri ung kvinna utan fruktan från din egen familj.
Jag hoppas att du är en friare människa idag än igår!!!!
Jag saknar dig!
En prosadikt från juli 2002.

DE SMÅ SNÖKRISTALLERNA
Vårvinterns sol lyser med sin fullhet mot den snötäckta vita marken
här vid kajan i Umeå City i mars månad.
På den här snötäckta vita ytan upptinar de små snökristallerna till krammjukt snö.
De små snökristallerna reflexeras av solens strålar.
De glittrar så glattfullt och vackert som små fyrar längst Umeälvs strand.
Vid skymningen slocknar de små fyrarna och de kyls ner till iskristaller.
En vårvinterdikt från mars 2002.

SOMMARNATTEN
Julikvällens luft är ljum och varm här å Restuarang Sjöbris uteservering på
övervåningens deck. Båten ligger stilla vid kajen i Ume älven.
Nostalgiskt musik strömmar ut från högtalarna här på decket och här
hörs gästernas skratt och prat, med klingande ölglas.
Jag och min kortväxta tjejkompis med det mörka långa håret.
Vi har nyligen avslutat en god supé tillsammans här på Restuarang Sjöbris.
Jag ser att räkkryssningen på Ume älven anländer till kajen.
Umeälvens ström är stilla och speglar så vackert mot den ljusa natthimlen.
Den stora fontenen i Ume älven strålar vackert upp mot den ljusa
natthimlen som övergår mer och mer till skymning.
En sommarkvällsdikt från juli 2002.

INRE STRESS
Efter en lång arbetspass på jobbet/studier på dagarna och släktforskning på arkivet
under kvällarna blir jag oftast psykisk trött och spänd i kropp och själ.
Det här innebär att mina ljuskänsliga ögon blir stirriga och trötta. Axlar, nacke, rygg och
käckmuskalturen blir oftast stela. Min andning minskas och är oregelbunden.
Detta kan leda till andnöd pga jag har astma. Nattsömnen blir mindre kanske sex timmar per natt.
När jag var barn som jag är vuxen stammar jag mer eller mindre och detta beror på
mycket vilken situation jag är i. Det kan hända att jag har svårt att både andas och tala
samtidigt. Detta kan lede till att luften tar slut när jag skall prata meningen färdig.
Detta blir mer påtaglig när jag är spänd.
På lång sikt kan överarbetet blir en ovana som kan leda till inre stress.
Inre stress har jag haft en gång som var mycket obehaglig när jag kom
hem en oktoberkväll 2000 från släktforskarrummet på stadsbiblioteket.
Den här hösten regnade mycket och det var sydliga varma vindar hela tiden.
Det här var när jag var inskriven i aktivitetsgarantin på arbetsförmedlingen (AF), där jag hade varit sedan augusti månad.
Den utlösande stressfaktorn var faktisk på aktivitetsgarantin, AF.
Här på AF kände jag mig psykisk pressad med att prestera mig att ringa
så många företag som möjligt. Min puls i kroppen steg och stora svett tårar rann ner från mina armhålor.
Detta hände dagligen.
Den andra mindre utlösande stressfaktorn var att den hösten trodde jag att jag
skulle hinna med att skriva klart om släkten Stålnacke. Men det blev inte så som jag hade tänkt mig!
Den oktoberkväll var tvungen att lägga mig på sängen och vila mig.
Det är då symtomen kom som en blixt från klar himmel.
Symtomen som varade under några minuter, yttrar sig andnöd med snabb
andning, bröstsmärta, stirrighet och till slut tillfällig förlamning i min
vänstra kroppshalva från ansiktet, armen och ner till benet.
Efteråt hade jag svårt att stiga upp och var tvungen att vila mig minst en kvart.
Jag ringde till akuten och tog cykeln dit.
Innan jag for iväg sade jag till min korridorskompis och indien Pulkit att jag skulle till akuten.
Efter en stund tog de emot mig. De undersökte mitt blodtryck och
blodvärdet och osv. Men det fanns inget fel på min kropp.
Det var mitt psyke som hade fått en dos chocktillstånd.
Jag har fortfarande stressymtom kvar.
Men jag försöker träna bort symtomen med hjälp av meditation varje kväll.
Som innebär många djupa andningar, spänna ansikt- och armmusklerna under en tid
och efter det djupa avslappningsövningar, samt ge muskelmassage.
Meditationen innebär jag lägger mig på rygg på ett mjukt underlag på
golvet och lägger mina ben på stoldynan.
Ibland avslutas det här med en ljuvlig klassisk musik av Mozart som stimulerar alla mina sinnen.
Prosadikt i mars 2003.

VÄN OCH SLÄKTFORSKARE
Jag minns en medelåldrig och gemytlig vän som var släktforskare.
Vi släktforskade ihop under vardagskvällarna i
den allmänna släktforskarrummet i Umeå stadsbiblioteket.
Under pauser satt vi och fikade
Min släktforskarvän finns inte längre i livet
Han avled plötsligt av lungcancer
Han finns fortfarande kvar i mitt minne som en levande gestalt.
En hyllningsdikt i februari 2003.

EN SOLIG VINTERDAG
Det är en härlig, kylig och solig vintereftermiddag i
den sista dagen i december år 2002.
Jag promenerar på den knarriga snörika marken ner till Mölnlyckes Centrum
Ingången mot Mölnlyckes Centrum finns en charmfull gångträbro.
Här stannar jag till en stund och tittar ner i den strömmande ån som slingrar sig
vackert genom Mölnlyckes Centrum.
Vattnet strömmar lätt i ån och solens strålar speglar sig vackert på åns vattenyta.
Här slingrar sig vita dimslöjor vackert upp mot skyn från åns vattenyta.
Jag ser några färggranna änder som flyter med i den strömmande vattnet.
Här och där vilar änder på isflak i strömmen.
En vinterdikt i februari 2003.

HETTAN BRINNER I EUROPA
Sommarens extrema hetta har övertagit hela Europa som ett järngrepp.
Hettan bränner våra nakna hudar på kroppen och den heta marken bränner våra fotsulor.
Det här är som om man går på glödande kol.
Värmens utetemperatur stiger för dag som går och marken blir allt hetare och torrare,
som om jordytan skälver till små sprickor.
Den heta och torra luften kan i sin tur leda till lokala bränder i skog och mark.
Elden kan överlista människan med att den kan får hjälp av vinden som fångar upp
eldens tungor som sprider sig lätt som ringar på vattnet. Ett stort hav av skogsbränder
kan sprida sig från söder i Europa till Europa i norr. Europas flodsystem blir allt mer
grundare för dag som går.
Efter tre månaders extrem hetta flyr befolkningen i Europa bort från torkan och svälten
till en behagligare sommarvärme i nordvästra Asien. Här grundas en ny koloni av
överlevande européer.
Europa förblir ett stort vilt ökenlandskap.
En sommardikt i juli 2003.

EN LYCKLIG TID
Jag lyssnar på samlingsskivan av Ulf Lundell.
Några av hans bästa musiklåter från år 1979 påminner mig om en förfluten tid då jag
var ung lycklig student i Stockholm. Det här var årskursen 1978/79.
Jag var inneboende hos min kusin, moster och morbror på Bellmansgatan på Söder i
Stockholm. Det var en tid då jag var oftast lycklig och trygg i mig själv! Men den
största rädsla eller osäkerhet inom mig var när jag var försynt. Detta pga att jag
mer eller mindre skämdes för mitt talhandikapp (stamning) inför andra.
Det här har lett till mindervärdeskänsla inom mig. Mitt talhandikapp är som en
mörk skugga som har följt efter mig i livet.
Jag gick ett år på Västberga yrkesgymnasium i Stockholm.
Här trivdes jag med mogna och målmedvetna skolkompisar!!
Alla var så snälla och trevliga mot mig!!
Det var så skönt att komma hemifrån och den mörka och sorgna tiden i mellan- och
högstadiet i Uppsala. Under skoltiden i Uppsala var jag oftast rädd pga att jag blev
mobbad av vissa elaka skolkompisar. Jag fick ibland hjälp av äldre skolkompisar som
beskyddade mig. Jag förträngde den tid av vemod när jag började studera i Stockholm.
Min självkänsla steg för var dag i Västberga gymnasiumskola. Liksom mina skolbetyg
blev lyckad. Jag är mycket tacksam för den tid som har varit i Västberga
yrkesgymnasium i Stockholm. Tack!
En prosadikt i oktober 2003.

ISTAPPARNA DROPPAR
Jag sitter på en skön rödbrunfärgad plyschsoffa vid ett fyrkantig bord
vilka vetter mot ett storglasade ljust fönster med svarta schackrutor.
Jag befinner mig i Restaurangen TC (Teatercaféet) straxt efter halvett
vid lunchtid en solig marsdag år 2004.
Restaurangen ligger vid Vasaplan i Umeå City. Och mot busshållplatsen
där människorna väntar i evighet på ankommande stadsbussarna.
Mina blickar riktar oftast snett ut mot Kungspassagens affärscentrum.
Här äter jag min vardagliga goda lunch. Den här marsdagen äter jag en fin köttig
varmrätt och dricker glas äppelsaft och lingonsaft.
Efter det äter jag en god salladbuffé med mängder av olika grönsaker och frukt.
Som bestod av rivna morötter, hackade salladblad, skivade tomater, gröna oliver, annans i bitar och o.s.v.
Utanför det stora fönstret och vid stuprännan hänger stora och långa istappar i rad.
De liknar som genomskinliga silkestunna trasmattor, som hade glidit en bit ner från taket.
Istapparna i rad tappas på vattendroppar som om hushållskranarna inte var tillräcklig stängda.
Den hängda delen av den silkestunna trasmattan nedanför stupröret håller på att bli tyngre och tyngre.
Till slut orkar inte iskristallerna att hålla ihop. De går isär och brister.
Och den hängda delen faller platask ner mot marken.
Snökristallerna som träffas på marken sprids ut och smälter rask ner
av solens värme till vatten och ånga.
En vårvinterdikt i mars 2004.

SOMMARLIKT VÄDER
En tidig vårdag i början av maj månad år 2004.
Plötsligt kom en varm sommarvind som svepte över hela landet från söder till norr.
Sommarvärmen hälsade på oss i fyra dagar.
Sommarvärmen lurade både nordborna och växtligheten i vårt land.
Nordbornas ytterkläder blev tunnare och växtligheten spirades sin grönska till musöron.
Nordborna lapade och kisade i solen.
Växligheten visade sin härlighet inför omgivningen.
Sommarvärmen lämnande oss i sticket och iskylan återvände med kraftig snöfall.
Nordbornas ytterkläder blev stjockare, och växtligheten spirande grönska avstannade.
En vårdikt i maj 2004.

DET OPTIMALA REGNANDET
Jag sitter på Fågelsångens utekafé i Uppsala City en mulig eftermiddag i juli månad år 2004.
Här tar jag en snabb kopp kaffe med en god kanelbulle. Atmosfären i luften är stilla.
Det är mörka moln på himlen. Så här har det varit för det mesta under juli månad.
Plötsligt droppar stora regndroppar ner på marken. Jag sitter under ett stort parasoll.
Jag känner mig inte säker under parasollen.
Jag går in och sätter mig inomhus.
Det regnar mer och mer.
Kafébesökarna utomhus kryper ihop mot mitten under parasollen.
Det blir färre som sitter ute. Nästan alla kafébesökare söker skydd inomhus.
Utom några envisa, tappra unga kulturnissar som väntar på att regnet skall ta slut.
Men regnet öser ner med sin fullhet och det bildar stora pölar överallt på marken.
Regnvattnet söker sig till de tappra kulturnissarnas skor under parasollen.
Det regnar optimalt.
De sista tappra kulturnissarna under parasollen flyr i panik till inomhusdörren i kaféet.
Regnvattnet forsar överallt på gator, hängande blomkrukor, fönstermarkiser och parasoller.
Det här är som små vattenfall.
Efter en stund upphör regnet. Regnvattnet sjunker sakta ner i marken.
Det övriga regnvattnet dunstar upp mot skyn.
Det här är som om molnen kallar hem de överlevande droppsoldaterna.
En sommardikt i juli 2004.

DOKUMENTÄRFILMEN
Det är försommar 2005. Det blåser friskt ute.
Jag sitter vid ett runt bord och läser en god roman inne på caféet NK
i Gallerian på Strömpilen. Som är en bit bort från Umeälvens strand.
Här inne är det ljust, hemtrevligt och med god ventilation.
Ventilationen är bra och friskt mot min astma.
Solljuset strålar vackert igenom de åttarutiga stora och
höga fönstren i salen.
Gästerna som går med sina skor på ekplankorna på golvet
ger ifrån sig ekande ljud.
Jag ser ut igenom en av de stora och höga fönstren.
Det här är som om jag tittar på en dokumentärfilm i TV-rutan.
Jag ser rörliga och fasta föremål i granna färger både
i förgrunden och i bakgrunden.
I förgrunden promenerar både unga och äldre människor.
I bakgrunden rullar olika bilmärken förbi, både från vänster och höger.
Långt bortom i horisonten är det färskt grönskande skog
och böljande och strömmande mörka vatten i Umeälven.
Vattenyttan glittrar så vackert av det starka solskenet från
en blå springa mellan molnen i himmelriket.
I slutet av dokumentärfilmen sveper en liten motorbåt
förbi på Umeälvens mörka vatten.
En sommardikt juni 2005.

INDIANSOMMAR
Jag promenerar sakta till Umeälvens strand närheten av köpcentrumet Strömpilen i Umeå.
Grönskans träd och buskar har ändrat färg.
Lövens skiftande höstfärger är som regnbågens alla färger.
Jag sätter mig på en nersliten parksoffa vid älvens strand.
Och njuter av det vackra solskenet.
Det är sommarlikt väder i början av oktober år 2005.
Luften är milt och behagligt.
Vattenytan i Umeälven glittrar vackert av solens strålar.
Jag tar av min ytterjacka och lägger den vid sidan om mig.
Vädergudarna hälsa på oss för stunden och visar sin godhet för människor, djur och insekter.
Och översänder ett varmt ljussken ner till moderjord.
Vädergudarna tänker att de skall få en extra förlängd sommar.
Människor, djur och insekter förtjänar det här p.g.a. halvdålig sommar.
Plötsligt närmar sig en ung surrande fluga som landar på min varma och fuktiga högra tumme.
Den är hungrig och letar intensivt efter mikroskopiska fuktdroppar med hjälp av sugsnabeln.
En höstdikt oktober 2005.

DOMEDAGEN
Världens skogar huggs ner alltmer och minskas drastiskt för var dag som går.
Vår moderjord gråter för var träd som fälls.
Detta leder till nya vägar eller nya odlingar i de jordfattiga kalhyggena.
Särskilt i tropikerna där skövlingen pågår respektlöst.
De fällda träden används som bränsle och träbyggandet.
Det är kapitalisterna som styr och äger världens skogar.
De bryr sig inte om eftervärldens effekter i naturen och de lever för vinningens skull.
Urbefolkningarna i världens urskogar minskas och de är tvungna att civiliseras sig.
De har redan upplevt och sett ett tecken i naturen att vår moderjord kan
gå under om vi inte stoppar skogsskövlingen i tid.
Några tecken är översvämningar, orkaner och klimatförändringar.
Låt skogarna leva i fred och harmoni med människorna.
En realitetsdikt från oktober 2005.

SOLUPPGÅNGEN
Det är tidigt vintermorgon i januari månad 2003.
Jag sitter i länsbussen som går söderut mot Strömbäcks fhsk utanför Umeå.
Vid detta ögonblick ser jag ut genom fönstret på vänster sida.
Bortom horisonten i öster är det soluppgång.
En gul stark sol lyser. Solens strålar möter i förgrunden en vit stjock dimma
på den vintriga snörika Röbäcksslätten.
I den stjocka dimman dansar älvorna omkring och slickar de små röda
ladorna på Röbäcksslätten.
En vinterdikt från maj 2006.

© Christer Rosenbahr, maj 2006