Introduktion

Innehållsförteckning.

Introduktion

Litteraturdiskussion

1968 brott och kontinuitet

Hur det hela började

Brytningen med Japanska kommunistpartiet

Anpo Toso

Slutstriden

Hedonism, eklektism, shutaiseis.

Olika förklaringar till den första vågen

Slutsatser

Litteratur och källor

Introduktion.

Jag har tidigare skrivit två B-uppsatser, en i idéhistoria och en i samtidshistoria, samt en C-uppsats i idéhistoria som anknyter till den världsomspännande radikaliseringen av främst generationen som var unga på sextio- och sjuttiotalet.^¹ Jag ser den s.k. sextioåtta radikaliseringen som ett bredare fenomen än bara studenterna som stod på barrikaderna kring 1968.^² Till exempel undersökte jag i min C-uppsats i idéhistoria vilken slags relation, det jag kallar för sextiotalsradikaliseringen har till miljöfrågan och en förändrad syn på framstegstanken.^³

I det här arbetet kommer jag att främst begränsa undersökningen till att titta på den japanska studentrörelsen. Från början hade jag tänkt att titta på både den första radikaliseringsvågen som kulminerade kring motståndet emot det japansk amerikanska ömsesidiga säkerhetsavtalet (Nichibei Anzen Hoshou Jouyoku, eller Anpo)^⁴, och den andra radikaliserings vågen som nådde sin kulmen kring 1968. Eftersom en sådan uppsats skulle ha blivit allt för omfattande har jag begränsat mig till att främst ta upp den första vågen. Jag tror att den japanska efterkrigstidens studentradikalisering har en unik karaktär, då den har dessa två urskiljbara radikaliseringsvågor. Den japanska radikaliseringen är också tidigare än i större delen av världen. Andra exempel där det sker tidiga studentrevolter är Korea och Turkiet.^⁵ Det finns visserligen forskare som menar att 68- radikaliseringen i Sverige och andra delar av den industrialiserade världen har sin början på femtiotalet, men den japanska politiseringen av studenterna är av en helt annan kaliber.^⁶ Ett annat intressant drag hos den japanska studentradikaliseringen är att de är tidiga med att bryta med den gamla vänstern, som vi ska se senare. Det här för oss in på en av de allmänna frågeställningar som forskningen om sextioåttaradikaliseringen idag ställer, huruvida vi ska se radikaliseringen som ett brott eller som en form av kontinuitet. En del forskare menar att denna radikaliserings process är ett brott med det som ibland kallas för moderniteten, eller upplysningstanken, och att denna studentradikalisering är postmodern eller postindustriell. När det gäller den japanska studentradikaliseringen tar Ellis Krauss upp denna frågeställning och kommer fram till att den tidiga japanska studentradikaliseringen innehåller både en modern och en postmodern del, som vi ska se senare.^⁷ Den här frågeställningen om brott eller kontinuitet fanns också i min tidigare nämnda C-uppsats.^⁸ I uppsatsen är mitt svar är att man kan både se brott, men också kontinuitet.^⁹ En annan som talar om sextioåttaradikaliseringen som både ett brott men också en kontinuitet med moderniteten är sociologen Immanuel Wallerstein, som jag kommer att återkomma till senare.^¹⁰

Eftersom undersökningen bygger på litteraturläsning, begränsas frågeställningen av denna litteratur. Men en frågeställning är att undersöka vilka förklaringar som litteraturen har till denna första radikaliserings våg och att försöka utifrån dessa diskutera frågan om brott och kontinuitet. Men innan dess bör jag också försöka ge en beskrivning av denna första radikaliserings våg, och skissera fram lite av bakgrunden till den.

Här näst ska jag diskutera den litteratur som jag använt mig av, för att sedan kort ta upp Wallersteins funderingar kring sextioåttaradikaliseringen och huruvida det är ett brott eller en kontinuitet med moderniteten. Sedan ska jag göra en kronologi över den första efterkrigsstudent radikaliseringen. Jag kommer i detta avsnitt också ta upp en del viktiga händelser fram till Anpo motståndet sommaren 1960. Där näst ska jag titta på radikaliseringens innehåll. Därefter ta upp en del av de förklaringar som litteraturen tar upp till denna studentradikalisering. Jag avslutar undersökningen med att försöka knyta ihop säcken och diskutera det jag tagit upp i relation till Wallersteins teorier om kontinuitet och brott.

[innehållsförteckning]

Litteratur diskussion

Eftersom jag inte har några källor som varken idéhistoriskt eller historiskt skulle kvalificera som förstahandskällor, bygger min uppsats helt och hållet på läsning av litteratur som i sin tur ofta hänvisar till annan litteratur som jag inte kan kontrollera, då de är på japanska. Det hela gör att det är omöjligt att bedriva någon vettig källkritik emot dessa andrahandskällor. Men jag ska diskutera litteraturen rent allmänt. Jag har troligtvis läst det mesta som går att få tag på på engelska i Stockholm.^¹¹ En del litteratur har jag tyvärr inte kunnat få tag i, både böcker och artiklar. En bok som jag använt mig mycket av är George R Packards bok Protest in Tokyo, från 1966. En av dess nackdelar är att den är författad kort efter händelseförloppen kring 1960, ett allmänt problem för samtidshistoria. Men i Packards bok finns också en liten tendens till ett amerikanskt kallakrigs perspektiv. Han har också en tendens till att värdera studentrörelsen som något ont. En annan viktig Källa är Tsurumi Kazukos, Social Change and the Individual, från 1970, vars sympatier för studenterna och Anpo motståndet ibland lyser igenom.^¹² Annan viktig litteratur är några artiklar av Shimbori Michiya, men även han är en samtida betraktare.^¹³ Men mer kylig i sitt betraktande han undviker de värdeladdade orden. Ellis Kraus bok Japanese radicals revisited student protest in postwar Japan (Berkley 1974) och hennes artikel i Japan and The World (1988), har jag också använt mig av. Boken handlar visserligen mest om en uppföljning av vad som händer med studenterna efter studenttiden, och är en direkt fortsättning på Tsurumis undersökningar av studentradikalerna. Artikeln är intressant då den bland annat tar upp frågan om brott och kontinuitet. I det som skulle kunna kallas för ett teoretiskt avsnitt ska jag endast ta upp Wallersteins tankar om radikaliseringen kring 1968, och använda mig av essäsamlingen After Liberalism (New York, 1995).^¹⁴

^{[Innehållsförteckning]}

1968 brott och kontinuitet.

Lite förenklat kan man säga att Wallerstein menar att moderniteten är tudelad, i något som han kallar för befrielsens och teknikens modernitet.^¹⁵ Teknikens modernitet är materiell, den är teknologi som ångmaskiner och mikroelektronik. Den är tanken om teknologiska framsteg. Befrielsens modernitet är i sin tur mer ideologisk och har att göra med frigörelsen från förtryck och överhet, med genuin demokrati och mänskligt förverkligande. Den är emancipatorisk. Wallerstein menar att dessa två moderniteter varit illusoriskt sammanbundna sedan upplysningen, även om vissa motsättningar mellan dessa två föreställningar kom upp till ytan redan under den franska revolutionen. Wallerstein menar att det allt sedan upplysningen funnits en föreställning om att teknikens modernitet leder till befrielsens modernitet. Det Wallerstein kallar för "världsrevolutionen 1968" var en reaktion på denna tudelade modernitets inneboende motsättning. Att teknikens modernitet inte ledde till befrielsens modernitet. Det moderna projektet hade inte levererat den frigörelse som utlovats. Men 68:orna hade inte förlorat lusten till befrielse, vad de reagerade emot var den gamla strategin att uppnå befrielse, menar Wallerstein.

[Innehållsförteckning]

Hur det hela började

Den 18 september 1948 bildades Zengakuren, eller Zen - Nihon Gakusei Jichikai So Rengo, (Japan federation av självstyrande studentråd).^¹⁶ Medlemskapet i Zengakuren bestod inte av individer utan jichikai (student råd) på universiteten. Vid de flesta universiteten vid denna tid var det obligatoriskt för studenter att inneha medlemskap i dessa jichikai.^¹⁷ Zengakurens motsvarighet i Sverige skulle vara Sveriges Förenade Studentkårer (SFS).

Studentrörelsen i Japan uppstod inte med Zengakuren, utan var bara ett led i behovet av en nationell organisation. Studenter hade börjat organisera sig på universiteten för att arbeta för sina rättigheter och för en demokratisering av universiteten, efter kriget. Studenterna ville bland annat få bort militaristiska lärare från universitet och skolor.^¹⁸ Den första studentstrejken genomfördes på Ueno flickskola i Tokyo, redan två månader efter kriget.^¹⁹

Shimbori Michiya tar upp tre anledningar till att studenterna började organisera sig nationellt i Zengakuren. 1. Att ockupationsmakten bestämmer sig för att öka universitetsavgifterna 1947. 2. Att regeringen 1948 decentraliserar ansvaret av universiteten till lokala regeringar och till sist att regeringen sätter igång en hetsjakt på "röda" 1949.^²⁰ Ett resultat av hetsjakten var att ockupationsmakten försökte avskeda ett antal röda professorer. Men studenterna gjorde motstånd emot beslutet. Studenternas kampanj kulminerade i en generalstrejk den 3 juni och 5e oktober 1950, samt en strid mellan poliser och studenter den 19 oktober på det privata Waseda universitetet i Tokyo och den 25 november på det statliga Kyoto universitet. Försöket att avskeda röda professorer förhindrades av studenterna, ockupationsmakten och regeringen lyckades endast genomföra detta på några privata universitet.^²¹ När problemen som studenterna möter blir nationella så växer en nationell rörelse fram.

[Innehållsförteckning]

Brytningen med Japanska kommunistpartiet

Till en början domineras Zengakuren av Japanska kommunistpartiet (JKP). När JKP på sin 6:e partikongress 1955 ändrar politisk inriktning, efter påtryckningar från Moskva, börjar brytningen med kommunistpartiet. Det var redan andra gången efter kriget som partiet ändrat riktning efter påtryckningar från Moskva. 1952 ändrade partiet riktning från att ha betonat att vägen till revolutionen skulle vara fredlig, och började förbereda sig för gerillakrig i avlägsna byar och städer. 1955 lämnade man gerillakrigsplanerna och gick in på en laglig väg.^²² Dessa vändningar uppfattades av studenterna som ett beroendeförhållande till Moskva och ledde till att Zengakuren drev ifrån JKP. Tsurumi menar att studenterna upplevde att JKP och Kejsarsystemet delade mönster och värderingar. Enligt studenterna betonade båda systemen irrationalitet, var hierarkiska och auktoritära. Båda systemen såg oberoende tänkande som något som skulle motarbetas, och båda systemen byggde på hemlighetsmakeri.^²³

1957 fördrevs 72 av Zengakurens ledare ur JKP. Den fullständiga brytningen kom på Zengakurens 11:e kongress i juni 1958, då huvudströmningen bröt med JKP. Men även huvudströmningen eller anti JKP strömningen kom att splittras i två fraktioner i Kakkyoudou (Nihon Kakumeiteki Kyousan Shugisha Doumei, Revolutionary Communist League) som bildades i november 1957 och Kyousandou (Kyousan Shugisha Doumei, League of Communists) eller Bundo (från tyskans Bund), som bildades i december 1958.^²⁴ Zengakurens verkställande kommitté kom att domineras av Kakkyoudou mellan 1958 fram till juni 1959. Därefter tog Bundo två tredje delar av kommitténs stolar.^²⁵

Innan brytningen med kommunistpartiet skedde en viktig händelse 1956, i den lilla byn Sunagawa. I byn fanns en amerikansk militärbas, som militären ville utvidga. Tillsammans med bönder gav sig Zengakuren och andra grupper in i kampen mot militärbasens expansion. Striden slutade som en seger för motståndarna, bönderna som inte ville ge upp sina ägor behövde inte göra det. Morita Minoru, en av ledarna inom Zengakuren på den tiden menar att Sunagawa incidenten var en vändpunkt för studentrörelsen i förhållandet till JKP.^²⁶ Tsurumi menar vidare att det var Sunagawa incidenten och krossandet av Ungernupproret 1956 som gjorde att studentledarna blev skeptiska emot kommunistpartier vare sig de styrdes från Moskva, Peking eller Tokyo.^²⁷

Den 8 oktober 1958 presenterade regeringen ett revideringsförslag av polislagen till parlamentet. Förslaget gick ut på att utöka polisens befogenheter. Fackföreningsrörelsen, studenter och andra medborgare upplevde att förslaget hotade grundläggande mänskliga fri och rättigheter, som mötes- och yttrandefriheten.^²⁸ Man uppfattade också förslaget som en del av den politik som gick ut på att vrida tillbaka klockan och den demokratisering som kommit tillstånd efter ockupationen, den så kallade "reverse course" politiken. Det var under demonstrationerna emot revisionsförslaget som studenterna bestämde sig för att bilda Kyousandou/Bundo, i och med det fullbordades brottet med JKP.^²⁹

Zengakuren studenterna följer ett internationellt mönster, men är något tidigare än andra. Även i andra länder hamnar de yngre kommunisterna i konflikt med de äldre kommunisterna som kastar ut de yngre ur partiet. Dessa unga uteslutna kommunister bildar sedan fröet till en ny vänster.^³⁰ Paul Berman menar att detta skedde i land efter land i mitten av och i början av sextiotalet.^³¹ Skillnaden är att de japanska studenterna är ute tidigare, de hamnar mitt i stridslinjen och blir en viktig kraft i kampen mot Anpo avtalet, redan vid slutet av femtiotalet.

[Innehållsförteckning]

Anpo Toso

Efter kampanjen emot revisionen av polislagen, började de olika grupperna som samarbetat i motståndet att diskutera ett liknande samarbete i motståndet emot revisionen av det amerikanskt japanska säkerhetspolitiska avtalet Anpo. Avtalet uppfattades också som en del av "reverse course" politiken. Den 28 mars 1959 grundade 134 organisationer officiellt Anpo Jouyaku Kaitei Shoshi Kokumin Kaigi, (Folkrådet för förhindrandet av en revision av säkerhets avtalet) som i fortsättningen bara kallas för Folkrådet.^³² I Folkrådet fanns också Zengakuren, men de fick ingen egen representant i styrelsen, utan fick dela representationen i styrelsen genom ett gemensamt kampråd för ungdomar och studenter. Men kamprådet kom att domineras av Zengakuren.^³³

Under kampanjen mot Anpo uppfattades Zengakuren som ett problem, särskilt av JKP och JKP kontrollerade grupper i Folkrådet.^³⁴ Konflikterna kom delvis att handla om taktik och om vem som var huvudfienden. För Zengakuren var huvudfienden i Anpo motståndet Kishi regeringen och det japanska monopolkapitalet, till skillnad från JKP som såg USA imperialismen som huvudfienden.^³⁵ Efter 27 november incidenten 1959 som slutade med att anti-Anpo demonstranterna stormade parlamentsområdet, kom Zengakuren ständigt att försöka återupprepa stormningen, och de andra i Folkrådet kom att försöka förhindra att en stormning av parlamentet upprepades. Redan inför den planerade demonstrationen den 27 november och överlämnandet av protestunderskrifter till parlamentet, uttryckte Zengakuren sina planer på att storma parlamentsområdet.^³⁶ Eftersom demonstrationen skulle anlända till parlamentet i tre tåg, delades Zengakuren in i tre delar, folkrådet försökte på detta sätt få kontroll över dem.^³⁷ Men Zengakuren beslutade sig ändå för att försöka ta sig in genom parlamentsporten, och samlade alla som var villiga till att försöka ta sig in, i ett av tågen.

Inbrytningen genom parlamentsporten skedde i samband med att protestunderskrifter skulle överlämnas och porten öppnades. In rusade femtusen studenter och arbetare. Kort senare fanns 12000 demonstranter på parlamentsområdet, de satt, sjöng och skrek slagord. Ingen försökte ta sig in i själva parlamentsbyggnaden och stämningen anses ha varit god.

Folkrådets ledare kände sig tvungna att följa med in. De gratulerade arbetarna för sin mod, men i samma stund försökte de be dem att lämna parlamentsområdet. Då var klockan runt två på eftermiddagen. Det dröjde till sex på kvällen innan demonstranterna började lämna området, och sist ut gick cirka 3000 Zengakuren studenter. De fortsatte att demonstrera till sent på kvällen.^³⁸ Nästa demonstration till parlamentet som Folkrådet ordnade den 10 december 1959, lyckades Zengakuren inte med stormandet av parlamentet. Den här gången fick de inte med sig fackföreningsmedlemmar på ett stormande.^³⁹ Shima Shigerou en av de ledande i Zengakuren på den tiden, menar att stormandet av parlamentet handlade om att symboliskt återta parlamentet som hade varit bortom folket.^⁴⁰ Shima menade att det också handlade om att förmedla en bild:

Thus, I thought, what we should do was to present to the public a moving image that would crystalize into one moment the true meaning of the situation.^⁴¹

Den 16 januari skulle premiärminister Kishi resa till Förenta Staterna för att skriva på det nya säkerhetsavtalet mellan Japan och USA.^⁴² Zengakuren bestämde sig för att försöka förhindra resan. Den 15 januari begav sig studenterna till Haneda internationella flygplats i Tokyo. Vid tiotiden på kvällen upptäckte polisen att en grupp studenter demonstrerade på flygplatsterminalen. Efter att alla internationella flyg lämnat, började studenterna bygga barrikader. Vid tretiden på natten börjar polisen riva barrikaderna och ta ut studenterna en efter en. 76 studentledare greps. Nästa morgon fick demonstranterna se Kishi lämna landet på tryggt avstånd.^⁴³

I och med gripandet av de 76 studentledarna, blev Zengakuren tillfälligt paralyserat.^⁴⁴ I en demonstration den 25 februari försökte studenterna ännu en gång ta sig in på parlamentsområdet, men de misslyckades. Den 26 april genomförde Folkrådet åter en demonstration med 80.000 deltagare.^⁴⁵ Många studenter anslöt sig till demonstrationen. Enligt Packard var studenterna dessutom i stunden uppeldade av ett studentupplopp i Korea, där man hade försökt störta Syngman Rhee. Inför demonstrationen hade pro JKP strömningen lyckats vinna en majoritet för en demonstration under ordnade former.^⁴⁶ Men anti JKP strömningen kring Bundo gick till angrep mot huvud ingången med 4000 studenter.^⁴⁷ Enligt Packard utvecklades detta till en batalj mellan polisen och studenterna, där 81 poliser och 41 studenter sägs ha skadats. Nästan hela Zengakurens centrala verkställande kommitté greps under tumulten.^⁴⁸ Efter denna händelse fick Zengakuren backa i Folkrådet, och lovade att de i fortsättningen skulle följa Folkrådets riktlinjer.^⁴⁹

[Innehållsförteckning]

Slutstriden

Den 20 maj genomförde Zengakuren en egen demonstration och angrep Premiärministerns officiella bostad, samtidigt som Folkrådet samlade 20.000 personer utanför parlamentet.^⁵⁰ Det var dagen efter att Kishi drivit igenom avtalet som automatiskt skulle börja gälla 30 dagar senare, den 19 juni 1960.^⁵¹ Motståndarna upplevde detta som en kupp och genomdrivet på ett odemokratiskt sätt. Packard menar att motståndet intensifierades efter att Kishi drev igenom beslutet.

Den 4 juni går Souhyou facket ut i general strejk emot Anpo avtalet, enligt Souhyou deltog 5,6 miljoner arbetare i strejken.^⁵² Den 10 juni kommer James C Hagerty president Eisenhowers pressekreterare till Japan för att förbereda presidentens planerade besök till Japan. Folkrådet bestämmer sig för att möta honom med en mindre demonstration utanför flygplatsen. Zengakurens dominerande anti JKP strömning fanns inte med i bilden, de ville inte rikta bort uppmärksamheten från Anpo och Kishi till USA och Eisenhower. Men den JKP vänliga fraktionen inom Zengakuren kom till Haneda och arbetare från pro JKP fackföreningar.^⁵³ Dessa JKP anhängare omringade Hagartys bil, polisen fick ta sig fram och befria bilen från folkmassan. Händelsen illustrerar tydligt de olika inriktningarna mellan JKP och deras anhängare, och anti JKP strömningen inom Zengakuren. Att JKP och deras anhängare ville rikta in sig på motståndet emot USA imperialismen, medan Zengakurens huvudströmning ville rikta in sig på inhemska makthavare och krafter.

Den 15 juni gick Shouhyou åter ut i generalstrejk, och samma dag hade en massiv demonstration emot Anpo avtalet planerats. I min litteratur finns lite skilda uppfattningar om vad som hände denna dag.^⁵⁴ Studenterna hade samlats kring parlamentets huvudingång och 5000 poliser fanns på plats och de hade blockerat huvudingången till parlamentet med truckar. Studenterna ormdansade vilt utanför parlamentet.^⁵⁵ Kvart över fem angreps demonstrationen av högerextremister, enligt Junnosuke Masumi skadades 80 personer. En halvtimme senare hade studenter brutit ner den södra porten, och var i färd med att dra ut truckarna med rep. Packard menar att studenterna drev tillbaks polisen med stenar. Medan Tsurumi hävdar att studenterna inte var våldsamma. Runt sjutiden menar Packar att 1500 studenter tog sig in genom den södra porten, medan Tsurumi menar att det var 700. Det var här som den 22 åriga studenten Kamba Michiko dog när polisen gick till motangrep emot studenterna. Tsurumi menar att polisen gick till angrepp emot obeväpnade pojkar och flickor.

Senare samma kväll samlades 4000 studenter innanför parlamentsområdet i protest mot Kambas död och polisvåldet. Långt senare på kvällen sätter polisen in tårgas emot demonstranterna. Flera journalister, professorer och intellektuella blir skadade i tumultet. Demonstranterna försvinner från gatan först vid femtiden. Enligt Packard hade 18 polistruckar blivit totalförstörda, hundratals studenter och poliser skadade, 196 studenter arresterade och en död student. Medan Tsurumi nämner att fler än ett tusen demonstranter skadades och 182 studenter arresterades. Tsurumi menar också att inga poliser kom till skada.

Dagen efter ställs president Eisenhowers besök in. Den 23 juni är Anpo avtalet avslutat och genomfört. Premiärminister Kishi avgår samma dag.^⁵⁶

[Innehållsförteckning]

Hedonism, eklektism, shutaisei.

Zengakuren bröt tidigt med den traditionella vänstern som vi sett tidigare. Huvudströmningen vid slutet av femtiotalet fram till början av sextiotalet dominerades av Bundo. De ville bilda ett nytt revolutionärt parti och tog avstånd från hela den internationella kommuniströrelsen. Studenterna var emot både det de kallade för västs och östs imperialism.^⁵⁷ Men så har inte kulturrevolutionen i Kina ännu sett sin början.

Det var inte bara i avståndstagandet av den gamla vänstern som de japanska studentradikalerna följde den internationella trenden. Utan också i sin ideologiska utveckling. Precis som den senare studentradikaliseringen mot slutet av sextiotalet, kom de att få ett mer eklektiskt förhållande till marxismen.^⁵⁸ Dessutom blev de mer intresserade av den unga filosofiska Marx än den ekonomiteoretiska Marx. De intresserade sig för hans teori om allienation och blandade in existentialism och andra i tiden rådande idéströmningar.

Our primary motivation was to revive our own humanity. We had been reading Marx's earlier writings and came to realize that our basic problem was self-renewal, for we had been alienated to such an extent under the capitalist system as to become a part of the machine, completely losing our humanity./?/ Their [JKPs] primary motivation was the spirit of martyrdom. They said they were sacrificing themselves for the sake of the proletariat. In contrast, emancipation of ourselves as human beings has become our primary concern /?/.^⁵⁹

I citatet finns också något Tsurumi också påpekar, att en skillnad mellan dem gamla och nya vänstern står i förhållande till nuet. Den gamla vänstern skjuter fram målet, medan den nya vänstern vill ha befrielse nu. Tsurumi menar att den gamla vänstern var asketisk, medan den nya var hedonistisk.^⁶⁰ Även Shimbori noterar denna skilnad.^⁶¹

Tsurumi menar att en viktig beståndsdel i denna efterkrigsstudentrörelse fanns kring begreppet shutaisei, som på engelska översätts till selfhood. Robert J Lifton beskriver Shutaisei som att som människa vara ett subjekt. Han menar att det fanns två aspekter i ordet. 1. Att ha egna övertygelser och att leva efter dem. 2. Att handla på ett sätt som gör att den historiska utvecklingen rör sig framåt, att vara ett historiskt subjekt. Att gå samman med likasinnade för att röra historien framåt.^⁶²

Även om min kunskap om begreppet är begränsad så tycker jag mig kunna se att Shutaisei, handlar om en förverkligande och frigörelse just här och nu. Att inte skjuta fram målet till efter revolutionen.^⁶³

^{[Innehållsförteckning]}

Olika förklaringar till den första vågen.

Tsurumi menar att generationen som bröt med JKP föddes ur tre traumatiska erfarenheter: 1, Japans krigsförlust 1945; 2, en känsla av att ha blivit förrådd av den äldre generationen, som över en natt gick från att hylla kejsaren till att hylla de forna fienderna; 3, dessutom var de desillusionerade med JKP, särkilt efter 6:e partikongressen.^⁶⁴

En del av konflikten och radikaliseringen bör ses i ljuset av den s.k. "reverse course" politiken. Flera av konflikterna hade också en koppling till den s.k. fredskonstitutionen och artikel 9 i den, som sa att:

Aspiring sincerely to an international peace based on justice and order, the Japanese people forever renounce war as a sovereign right of the nation and the threat or use of force as a means of settling international disputes.

(2) In order to accomplish the aim of the preceding paragraph, land sea and air forces, as well as other war potential, will never be maintained. The right of belligerence of the state will not be recognized.^⁶⁵

Motståndarna uppfattade att det nya avtalet gick i konflikt med paragraf nio i konstitutionen Motståndarna såg det som att de försvarade konstitutionen och därmed demokratin. När man dessutom upplevde att Kishi kuppade igenom avtalet förstärktes detta perspektiv.^⁶⁶

Krauss nämner att Anpo-generationens studenter blev politiskt medvetna under femtiotalet.^⁶⁷ I Tsurumis undersökning framgår det att för de flesta var det händelser som haft störst inflytande på studenternas val av ideologiska ståndpunkter.^⁶⁸ De hade lärt sig om demokratin i skolan, och hade sett den inledande demokratiseringen under ockupationsmakten.^⁶⁹ Eleverna hade dessutom i skolmiljön uppmuntrats till deltagande.^⁷⁰ När sedan "reverse course" politiken började, uppfattades detta som ett steg tillbaks mot vad man såg som krigstidens auktoritära Japan. Att det var Kishi som blev premiärminister kan inte ha sett särskilt bra ut heller, då han suttit fängslad som krigsförbrytare, trots att han aldrig fick någon rättegång, innan han frigavs 1948. Han hade varit en av de högsta hönsen under krigstidens Japan, och tillhörde en av de fem som styrde Manchuriet under ockupationen.^⁷¹

Tsurumi beskriver att en av de ledande studenterna blev politiskt medveten genom att han blev medveten om gapet mellan de demokratiska värdena i konstitutionen och verkligheten.^⁷²

En förutsättning för studentradikaliseringen ser Shimbori i att de japanska studenterna hade mycket fritid. När studenterna väl tagit sig in på universitetet hade de mycket fritid och de som hade tagit sig in på något välrenommerat universitet, hade säkrat sin framtid inom eliten.^⁷³ Han menar också att det finns en koppling mellan ett missnöje med universitetsutbildningen och organisering i studentrörelsen.^⁷⁴ Relationen mellan professorer och studenter var opersonlig .^⁷⁵

En annan faktor som Shimbori tar upp är universitetens snabba expansion.^⁷⁶ En vanligt förekommande faktor i forskningen om radikaliseringen kring slutet av sextiotalet. 1940 fanns det 285 universitet och 247.563 studenter i Japan. 1960 fanns det 525 universitet, och 709.878 studenter. Som ni ser ökade antalet studenter på universiteten under denna period. Vidare menar han att det ökade antalet studenter leder till att studenterna förlorar sin tidigare elitstatus och börjar identifiera sig själv som en allmänhetens avantgarde.^⁷⁷ Han menar också att det stora antalet studenter inom samhällsvetenskapliga och humanistiska ämnena i förhållande till det naturvetenskapliga ledder till att dessa studenter känner en osäkerhet för sina framtida karriär möjligheter.^⁷⁸

Shimbori noterar att fram till 1960 blir studenternas protester våldsammare, som han menar tyder på att de har haft svårt att göra sig hörda. Han menar också att avståndet mellan den politiska eliten och studenterna, samt möjligheten att möjligheterna till kommunikation dem emellan är begränsade, leder till att båda sidor ser våldet som en lösning. Enligt honom tyder detta på att Japan fortfarande var en omogen demokrati.^⁷⁹ Jag tvivlar på att det handlade om en omogen demokrati, snarare att den s.k. "reverse course" politiken sattes igång av världsekonomiska, och geopolitiska orsaker. Detta var det Wallerstein menar med teknikens modernitet. Man skjuter fram utsikterna om frigörelse tills efter att landet "utvecklats". Motsättningen mellan de båda moderniteterna blir tydliga i efterkrigstidens Japan.

Ellis Kraus vill se den första radikaliserings vågen som ett tecken på framväxten av en postmodern eller postindustriell ungdom.^⁸⁰ Hon förklarar också fenomenet som en generationskonflikt och att detta hade bland annat att göra med Japans snabba ekonomiska tillväxt under denna tid.^⁸¹ Men denna mycket snabba återindustrialisering av Japan ledde till uppkomsten av två typer av studentrörelser, en som hon kallar modernistisk, den JKP anknutna delen och en postmodernistisk / postindustriell, majoritetsströmningen inom Zengakuren. Den första påminner om rörelser i utvecklingsländer, är antiamerikansk, nationalistisk, mot gamla värden, för modernisering och en ökning av den materiella välfärden. Den moderna studentrörelsen är också kopplad till den gamla vänstern. Den postmoderna studentrörelsen var emot byråkratiska organisationer och ortodox marxism. De har ett mer eklektiskt förhållningssätt till Marx. Krauss menar att denna nya postmoderna studentrörelse gör uppror mot det byråkratiska massamhället, och söker efter ett samhälle som är mänskligare, jämlikare, och där det finns utrymme för självförverkligande. Krauss skriver att dessa studenter upplever ett gap mellan sina ideal och verkligheten.^⁸²

[Innehållsförteckning]

Slutsatser

Den japanska efterkrigsstudentrörelsen växte fram direkt efter kriget. När frågeställningarna som de ville bemöta blev nationella fanns behovet av en nationell organisation. Det var nu Zengakuren bildades. Till en början dominerades de av JKP, men från mitten av femtiotalet börjar brottet med JKP. Brytningen hade att göra med att Zengakuren studenterna ansåg partiet representera något auktoritärt, som mer påminde om kejsarsystemet. Det studenteran bröt med var en gammal vänster som man tyckte skjöt fram emancipationen framför sig. I den meningen representerade partiet, det Wallerstein kallar för teknikens modernitet. Studenterna vill ha befrielse nu, inte imorgon. Studenterna får också ett mer eklektiskt förhållande till Marx och marxismen. De vänder sig också till den unga, humanistiska Marx och inte den ekonomiskt rationalistiska.

Men även erfarenheten av det man upplevde som "reverse course" politiken kom att påverka studenterna. Efter kriget hade de blivande radikalerna blivit skolade i demokratiska och egalitära värden. När kursen vändes tillbaks inom politiken, upplevde de ett gap mellan lovorden om frihet, jämlikhet, demokrati och verkligheten. Vad de upplevde var sprickan mellan befrielsens och teknikens modernitet. Att målen och medlen inte överensstämde. Att målet skjutits fram i all framtid. Vad studenterna gör är att de radikaliserar det moderna och kräver emancipation nu. När de sedan upplvevde att regeringen gick emot nationens konstitution, blev naturligtvis gapet änn större.

Jag vill inte gå så långt som Kraus och hävda att denna studentrörelse var postmodern. De radikaliserar det moderna. De är fortfarande ute efter samma mål, människans frigörelse och upplysning.
Men som Kraus visar finns det två studentrörelser i Japan under denna period. Jag tror att hon har rätt i att den snabba ekonomiska tillväxten skapar ett gap mellan det hon kallar för generationer. Den snabba tillväxtgraden är ett resultat av "reverse course" politiken. Man skjöt upp demokratiseringen och sattsade på utveckling istället.

Naturligtvis är varken dessa förklaringar eller min betoning av sprickan i moderniteten de enda förklaringarna. Men den säger något om hurvida vi ska se denna radikalisering som en fortsättning eller ett brott. Även här tycker jag mig från det begränsade materialet kunna se att det både rör sig om brott och kontinuitet.

[Innehållsförteckning]

Litteratur och källor

Berman Paul, A Tale of two Utopias - The Political Journey of the Generation of 1968, (New York, 1997 Ibid.

Bernstein Gail Lee och Fukui Haruhiro (red) Japan and The World, (London, 1988)

Duke Benjamin, Japans Militant Teachers (Hawaii, 1973)

Erikson Erik H (red) Youth : change and challenge, (New York, 1963)

Fink Carole, Gassert Philipp och Junker Detlef (Red), 1968 The World Transformed, (Washington, 1998)

Junnosuke Masumi Contemporary Politics in Japan, (Berkley, 1993)

Kasamatsu Rijota, Från Siljans vackra stränder till människans och naturens död - framstegstanken, sextiotalsradikaliseringen och miljöfrågan i tidningen Fältbiologen mellan åren 1948 och 1973. C-uppsats i idéhistoria, Södertörns högskola HT 2000.

Katsiaficas Georgee, The Imagination of the New Left A global Analysis of 1968, (Boston, 1987).

Kondansha Encyklopedia of Japan, band 2, (Tokyo, 1983).

Kodansha Encyklopedia of Japan (Tokyo, 1983), band 7, s.252.

Krauss Ellis S. "The 1960's Japanese Student Movement in Retrospect" i Japan and The World, red; Gail Lee

Bernstein och Fukui Haruhiro, (London, 1988), s.95-115.

Krauss Ellis S., Rohlen Thomas P., och Steinhof Patricia G. (red) Conflict in Japan, (Honolulu, 1984).

Lennerhed Lena "Det är rätt att göra uppror!", Framstegets arvtagare - Europas idéhistoria, 1900 - talet, red; Nils Runeby, (Stockholm, 1998).

Lifton Robert J. "Youth and History Individual Change in Post-War Japan" Youth : change and challenge ed, Erik H Erikson, (New York, 1963)

Lipset Seymor Martin och Altbach Philip G. (red) Students in Revolt, (Boston, 1969)

Packard III George R. Protest in Tokyo, The Security Treaty Crisi of 1960, (Princeton, 1966).

Runeby Nils (red) Framstegets arvtagare - Europas idéhistoria, 1900 - talet, (Stockholm, 1998).

Shimbori Michiya,

"Zengakuren: A Japanese Case Study of A Student Political Movement" i Sociology of Education Vol, 37, nr 3, Våren 1964.
"The Sociology of a Student Movement - A Japanese Case Study" i Students in Revolt, red: Seymor Martin Lipset och Philip G. Altbach, (Boston, 1969)
"Comparison Between Pre- and Post-War Student Movements in Japan", Sociology of Education Vol 37, nr 1, 1963.

Samtidshistoriska institutet vid Södertörns högskola http://www.sh.se/shi/.

Smith Patrick, Japan a reinterpretation, (New York, 1997).

Steinhoff Particia G. "Student Conflict" i Conflict in Japan, red; Ellis S. Krauss, Thomas P. Rohlen, och Patricia G, Steinhof, (Honolulu, 1984), s. 177.

Takayanagi Shunichi och Miwa Kimitada (red) Postwar Trends in Japan, (Tokyo, 1975)

Tsurumi Kazuko

Social Change and the Individual, Japan Before and After Defeat in World War II, (Princeton, 1970).
"Student Movements in 1960 and 1969 Continuity and Change", ur Postwar Trends in Japan, Ed. Takayanagi Shunichi och Miwa Kimitada, (Tokyo, 1975).

Wallerstein Immanuel After Liberalism (New York, 1995)

[Innehållsförteckning]