Konturerna av det som komma skall börjar framträda 1968 i Fältb

Allting stiger och sjunker i sin egen rytm. Du måste kunna urskilja detta. /?/ Du måste börja med att lära dig skilja mellan den lämpliga och den olämpliga rytmen, och att skilja smått från stort och att bland de häftiga och de långsamma rytmerna välja ut den rätta rytmen; att först uppfatta den avlägsna rytmen och bakgrundsrytmen.

När människor frågat mig vad min uppsats handlar om, har det varit svårt att ge ett entydigt och enkelt svar. I min undersökning ska jag försöka belysa relationen mellan framstegstanken, sextiotalsradikaliseringen och miljöfrågan, genom tidningen Fältbiologen.

Mitt intresse för det radikala sextio- och sjuttiotalet började under min tid som aktivist i miljörörelsen, i Fältbiologerna, när jag mötte gamla stötar från sextioåtta, de som stått under almarna, de som bildat Alternativ stad, Provie-rörelsen och ockuperat kvarteret Mullvaden. Jag insåg att en del av de föreställningar jag själv bar på hade formats under dessa turbulenta år. Mina idéer var, utan att jag själv varit med, ett resultat av det vänsterradikala sextio- och sjuttiotalet.

Intresset fortsatte när jag själv blev "radikaliserad" och hamnade i den utomparlamentariska vänstern. Även i den utomparlamentariska vänstern såg jag en kontinuitet efter 1968. Visst fanns det en kontinuitet längre tillbaks i tiden, men det var tydligt att någon gång kring slutet av sextiotalet hade det skett ett brott. Det är det här brottet som kommit att intressera mig. Efter två b-uppsatser som på olika sätt berört denna uppbrottstid, har jag blivit intresserad av dess förhållande till synen på framstegstanken.

I sista hand vill jag se hur det berömda "brottet", som året 1968 får symbolisera, anknyter till frågan om det vi kommit att kalla för moderniteten, eller traditionen sedan upplysningen. Jag vill se om sextiotalsradikaliseringen utgjorde ett brott med eller en kontinuerlig förlängning av det moderna, eller kanske både och. Jag är givetvis begränsad av mitt forskningsobjekt och dess representativitet.

Nästan alla har någon form av förförståelse av denna upproriska tid. De som var med på båda sidorna av barrikaderna, de som kom försent, barnen till 68-revolten som önskar att de varit med, och de som önskar att de sluppit växa upp i kollektiv med näbbstövelklädda föräldrar. Där finns också de som förundrat stirrar på sina föräldrar i slips och blus, och inte kan begripa att föräldrarna någon gång gått i Vietnamdemonstrationer och ropat "Ho Ho Ho Chi Minh!", eller rökt hasch under almarna i Kungsträdgården. Medan andra önskar att "sextioåttapropparna" kunde sluta tjata om hur mycket bättre allt var förr, hur mycket mer engagerade ungdomarna var på den tiden. Alla dessa människor har olika, ibland likadana förutfattade meningar om vad 68-revolten kan ha varit.

Den här förförståelsen är all samtidshistorias lockelse och fara, forskarens egna fördomar och egna engagemang, antingen för eller mot den företeelse man studerar. Men kanske är det som idéhistorikern Sten Lindroth hävdar att: "Det är mina egna rötter jag söker; historien, lärdomshistorien, handlar till sist om mig själv, min egen gåta."^¹

Mitt forskningsobjekt är Fältbiologernas organ Fältbiologen. Det är tydligt av denna tidskrift att någonting händer inom Fältbiologerna kring 1968, att något har förändrats om man jämför med femtiotalet. Olle Mauritzon som var ordförande för Fältbiologerna 1962 och 1964, skriver i föreningens jubileumsskift, Femtio år är historien:

1968 kom kårhusockupationen och förändrade så mycket i samhället att vi gamlingar inte riktigt hängde med längre. Man skulle kunna uttrycka det som att år 1968 startade 70-talets ideologier.^²

Mauritzon vittnar i efterhand om ett brott kring 1968, och att upprorsvågen bland de unga också fick genomslag i Fältbiologerna.

Bara genom att studera bilder från Fältbiologernas årsmöten, i tidningen Fältbiologen, märks en förändring. Den första bilden är från årsmötet 1956. Där står den avgående ordföranden Anne von Essen, iförd klänning, och lämnar över ordförandeklubban till den nya ordföranden, Ingvar Nordin, som är klädd i militäruniform. Båda är prydliga och propra.^³ På bilderna från 1962 och 1963 års årsmöten är det fortfarande propert och många slipsar.^⁴ På bilden från årsmötet 1968 finns fortfarande slipsar men det är tydligt att något hänt med modet, de manliga deltagarnas frisyrer verkar längre.^⁵ Från 1969 års årsmöte finns bilden av ordförande Wolter Arnberg i islandströja.^⁶ Från årsmötet 1970 finns en bild på fältbiologer som demonstrerar med plakat.^⁷ Och bilden från årsmötet 1973 består av fältbiologer med utsvängda jeans och militärparkas, med banderoller och plakat.^⁸ Rubriken i Fältbiologen säger: "INTE EN SLIPS så långt ögat når när Fältbiologerna håller årsmöte".^⁹

Det är helt klart att någonting har hänt mellan åren 1956 och 1973. Det är inte bara ett modeskifte, utseendet representerar en attityd gentemot de vuxna, att bli vuxen, det etablerade, och vilka man själva är.

På femtiotalet gällde uniformer och slips, Fältbiologerna respekterade en tradition, de ifrågasatte inte det etablerade samhälle. 1973 visar Fältbiologerna ett avstånd, de vill inte tillhöra etablissemanget som representeras av slipsar, de tillhör den nya protestgenerationen, och är en del av sextiotalsrevolten.

Varför har jag valt att titta på Fältbiologernas forum Fältbiologen? Dels för att jag är intresserad av att se på relationen mellan sextiotalsradikaliseringen och framstegstanken, och denna tror jag är tydlig i miljörörelsen. Dels för att Fältbiologerna, som bildades 1947, också tillhör den äldre naturskyddsrörelsen, som sedan politiseras, och det finns en möjlighet till jämförelse över tid.

Jag tror heller inte att det är något sammanträffande att sextiotalsradikaliseringen sammanföll med den moderna miljöfrågans framväxt, och att en del av svaret på vad den handlade om, finns i framväxten av miljöfrågan och en förändrad syn på framstegstanken.

En ytterligare orsak till att titta på Fältbiologen, är att det är ett organ för en genuin ungdomsorganisation, som dessutom haft ambitionen att vara det till skillnad från andra ungdomsorganisationer. Just för att Fältbiologerna är en ungdomsorganisation, finns det en brist på kontinuitet, vilket gör dem och deras organ till ett känsligt mätinstrument vad gäller sådana saker som förändringar i synen på framsteget.

Jag föreställer mig också att en företeelse som den allmänna politiseringen i slutet av sextiotalet ger utslag relativt snabbt i en rörelse som Fältbiologerna. Allt detta bekräftas av Thomas Berglund i den avslutande diskussionen i hans D-uppsats Fältbiologerna och miljöfrågorna.

Det finns t.ex. inget större tidsmässigt utrymme för att eliter skall bestå under en längre tid. Föreningen visar även prov på stor receptivitet när det gäller att suga upp nya idéer i samhället. Dessutom pågår alltid en latent inre debatt i föreningen. Reaktioner på äldre tankesätt och utrymme för nya idéer finns alltid i föreningen genom att den äldre generationen försvinner vid cirka 25 års ålder.^¹⁰

Mitt viktigaste källmaterial är tidningen Fältbiologen, som jag tittat på mellan åren 1948 och 1973.^¹¹ Jag har då främst koncentrerat mig på artiklar som berör naturvårds och miljöfrågor. En del artiklar som uppenbart inte är författade av fältbiologer har jag inte lagt lika stor vikt vid som de som är författade av medlemmar. Jag har tillexempel inte alls tittat på Svenska Naturskyddsföreningens (SNF) avdelning "Nytt från SNF". Dels för att begränsa materialet, men också för att redaktören och Fältbiologen inte styrde över innehållet och att den kan betraktas som en annons från SNF.^¹²

Andra källor jag använt mig av är Framstegens politik, en socialdemokratisk pamflett från 1956, Arbetarrörelsens efterkrigsprogram (Stockholm, 1944), ur Gilbert Rists The History of Development (London, 1997) har jag tagit Harry S. Trumans instalationstal. Jag har också använt mig av Rachel Carsons Tyst vår (Stockholm, 1963).

Uppsatsen börjar med en litteraturpresentation, och därefter tar jag upp en modell över det moderna, och framstegstanken, som jag vill pröva på materialet.

Huvuddelen av uppsatsen är indelad i tre perioder. Den första sträcker sig från 1948 till 1958, den andra från 1959 till 1967, och den tredje från 1968 till 1973. Periodiseringen motsvarar brytpunkter som jag funnit i det empiriska materialet. Behandlingen av varje period börjar med en kort bakgrundsbeskrivning. Avslutningsvis försöker jag knyta ihop trådarna.

Det finns gott om litteratur som tar upp frågor kring sextiotalsradikaliseringen i olika enskilda länder. Det finns några böcker i Sverige som berör denna period på olika sätt.^¹³ Men när det gäller den moderna miljörörelsens framväxt i Sverige finns det endast ett fåtal arbeten, och inget som man skulle kunna kalla för ett standardverk. Det gör att mitt forskningsområde i många avseenden är relativt outforskat. Det gör att jag vill ta upp en hel del litteratur, som jag i olika grad har haft användning för. Några av de viktigare verken kommer jag att ta upp utförligare efter en allmän presentation.

De finns ett fåtal böcker på svenska som rent allmänt tar upp natursyn och framväxten av de ekologiska idéerna. Jag tänker främst på Donald Worsters De ekologiska idéernas historia (Stockholm, 1996) och Sverker Sörlins Naturkontraktet (Stockholm, 1991). Till De ekologiska idéernas historia har jag någon hänvisning, men till Naturkontraktet har jag ingen, även om jag haft användning av boken.

En avhandling som jag använt för att orientera mig i den ekologiska vetenskapens tillväxt i Sverige har varit Thomas Söderqvists The Ecologists, samme Thomas Söderqvist som senare i uppsatsen kommer att dyka upp som en av de flitigaste skribenterna i Fältbiologen.

När det gäller den svenska miljörörelsens historia är det, som jag nämnde tidigare mycket torftigt. Vi har den komparativa studien The Making of the New Environmental Conciousness, av Andrew Jamison, Ron Eyerman och Jacqueline Cramer, där Andrew Jamison undersöker framväxten av miljömedvetandet i Sverige. Jamisons kapitel om det svenska miljömedvetandets framväxt har jag använt som underlag för beskrivningen av bakgrunden till kapitel två och tre.

Peter Larssons artikel "Miljörörelsen" i Mats Fribergs och Johan Galtungs bok Rörelserna (Stockholm, 1984) tar också upp den moderna miljörörelsens framväxt. Ulf Ivarssons och Per Kågesons debattbok Kris i miljörörelsen (Lund, 1976) tar kort upp den moderna miljörörelsens framväxt men inriktar sig framförallt på konflikten inom Miljövårdsgruppernas riksförbund (MIGRI) och kring MIGRI:s ledare Björn Gillberg. Sedan finns det litteratur som tar upp specifika frågor, som Jonas Anshelms utmärkta bok om debatten om Vattenkraftsutbyggnaden, Vattenkraft och naturskydd (Linköping 1992). Boken har hjälpt mig att förstå femtiotalets naturskyddsrörelse, men också en förändring av naturskyddsfrågan vid slutet av sextiotalet. Därmed har Anshelms bok kommit att få en betydelse för bakgrunden till alla tre kapitlen, men främst det första.

Björn-Ola Linnérs avhandling om Georg Borgström, The World Household (Linköping, 1988), har kommit till användning för att teckna bakgrunden till det första kapitlet om tidningen Fältbiologens första tio år, och då främst den naturresursdiskussion som pågick under denna period.

Bo Roséns bok Den bortglömda miljödebatten (Stockholm, 1987) har kommit lite till hjälp i det första kapitlet och för bakgrundsbeskrivningen av kampanjen "Håll Naturen Ren" i kapitel två.

Till analysen av förändringarna i miljörörelsen har jag anlitat Andrew Dobson, Green Political Thought (London, 1990) och Robyn Eckersley, Environmentalism and Political Theory (Albany, 1992), varit nödvändiga. Även Martin Bennulfs Miljöopinionen i Sverige (Lund, 1994) har kommit till viss hjälp.

För att teckna bakgrunden till sextiotalets stora miljöfråga, biocid- och kvicksilverfrågan har jag haft nytta av flera böcker: Jan Thelanders och Lars J. Lundgrens Nedräkning pågår (Solna, 1989), Nils- Erik Landells bok Fågeldöd fiskhot kvicksilver (Stockholm, 1968), Göran Löfrots inledning till Frank Grahams bok Efter tyst vår (Stockholm, 1971), Lennart Lundqvist "The Case of Mercury Pollution in Sweden" FEK-Report 4, men också Roséns tidigare nämnda bok har kommit till nytta.

För att beskriva bakgrunden till det sista kapitlet om radikaliseringen har jag använt mig av Sven-Olov Josefssons avhandling Året var 1968 (Göteborg, 1996). I beskrivningarna av de alternativa rörelserna har jag anlitat Ulf Stahres avhandling, Den alternativa staden (Stockholm, 1999), Bertil Nelhans, Allaktivitet - ja men hur? (Stockholm, 1971).

Jag också haft användning av två arbeten som tar upp Fältbiologerna: Helena Klöfvers licentiatavhandling, Håll stövlarna leriga och för Bofinkens talan, (Linköping, 1992),^¹⁴ och Thomas Berglunds D-uppsats i Sociologi, Fältbiologerna och miljöfrågorna, (Göteborg, 1996).

I Vattenkraft och naturskydd (Linköping 1992) har Jonas Anshelm analyserat opinionen mot utbyggnaden av nya vattenkraftverk från femtiotalet till åttiotalet, och hur det kommer sig att denna opinion fick så stort genomslag.^¹⁵

Anshelm menar att argumentationen hos dem som ville bevara älvarna outbyggda, den s.k. bevarandeopinionen under femtiotalet fördes på två nivåer: en sakorienterad och en civilisationskritisk nivå, där den sakorienterade nivån var dominerade.^¹⁶

Den sakorienterade kritiken riktade sig emot konsekvenserna av enskilda projekt.^¹⁷ Det mest förekommande argumentet i den sakorienterade kritiken var det estetiska, där naturupplevelsen och dess betydelse för människan stod i centrum. Det estetiska argumentet kombinerades i sin tur ofta med ett terapeutiskt argument, där bevarandeopinionen hävdade att naturupplevelsen var viktig för människors psykiska hälsa. Det näst vanligaste argumentet var ett ekonomiskt, där man menade att utbyggnaden förstörde ekonomiska värden.

Både det estetiska och ekonomiska argumentet kompletterades ibland med ett moraliskt argument; där bevarandeopinionen menade att människan hade universella plikter - som till exempel att bevara skönhetsvärden för kommande generationer - och rättigheter - som till exempel att de som påverkades av utbyggnaden hade rätten till sin kultur och sina egendomar.

Ett sista argument ännu undanskymt, men ändå förkommande, var det forskningsstrategiska, att exploateringen ledde till att ett forskningsobjekt förstördes.

På den civilisationskritiska nivån riktades kritiken mot den människo-, natur-, och samhällssyn som låg till grund för vattenkraftsutbyggnaden.^¹⁸ Civilisationskritiken angrep materialismen och det alltför ändamålsrationella tänkandet. Men trots denna civilisationskritik kunde femtiotalets bevarandeopinion inte ifrågasätta det Anshelm kallar för den "industriella fatalismen" som utbyggnadsintressena förde fram. Man ifrågasatte inte kraftproducenternas tillväxtprognoser för ett ökat energibehov, och en ökad produktion.

Anshelm menar att man antagligen avstod från att kritisera den "industriella fatalismen" på taktiska grunder. Bland annat använde sig de som ville skydda älvarna av atomkraftsargumentet, och framhöll det onödiga i att förstöra fler vattendrag, eftersom atomkraften kunde fylla det ökade energibehovet. Varannan kritisk artikel på femtiotalet tog upp kärnkraften.^¹⁹ Anshelm menar att kärnkraften öppnade en möjlighet att bevara vattenfall och älvar utan att ifrågasätta den industriella fatalismen.^²⁰

Bevarandeopinionen gick från en värderationell argumentation på femtiotalet, till en mer målrationell, på sextiotalet.^²¹ Den civilisationskritiska underströmmen och de estetiska argumenten hamnade i bakgrunden.^²²

Anshelm skriver att bevarandeopinionen försökte "visa att utbyggnadsföretagen i själva verket" var "oförenliga med den målrationalitet som industrisamhällets förespråkare berömmer sig att tillämpa, snarare än att i grunden ifrågasätta denna rationalitet."^²³

Mot slutet av 60-talet dök det emellertid upp nya grupper på spelplanen, de lokala aktionskommittéerna, som var aktivistiskt inriktade. Anshelm nämner i sammanhanget Fältbiologerna och deras ökade engagemang.^²⁴ Älvaktivisterna blev mer samhällskritiska och började utmana det rådande utvecklingsparadigmet.^²⁵

Medarbetarna i The Making of the New Environmental Consciousness har gjort en jämförelse av miljörörelserna i Sverige, Danmark och Nederländerna.^²⁶ Jag kommer endast att ta upp Andrew Jamisons undersökningen av Sverige, och i den sträcka mig fram till 1973.

Jamison delar upp miljömedvetandets framväxt i fyra olika faser. Jag kommer endast att ta upp de två första faserna.

Den första fasen mellan åren 1962 och 1967 kallas för "uppvaknandet".^²⁷ Miljömedvetandet var pragmatiskt, man utmanade inte det dominerande utvecklingsparadigmet, utan såg miljöfrågorna som vetenskapliga och tekniska problem. Dessutom var den tidiga debatten teknisk till sin karaktär.^²⁸

Under denna första period var det de etablerade naturskyddarna som var de viktigaste debattörerna. Det främsta forumet för miljödebatten var Svenska Naturskyddsföreningen.^²⁹ Jamison menar att man ännu inte kunde tala om en miljörörelse, eftersom debatten fördes av vetenskapsmän och journalister inom etablissemanget.^³⁰

Han hävdar också att debattörerna inte brydde sig om att komma åt, eller förstå orsakerna till de nya miljöproblemen. Enligt dem var det tillväxten i sig som orsakade miljöförstöringen. Jamison menar att istället för att bara vilja bevara orörd natur, på grund av dess skönhets- eller vetenskapliga värden, ville de nya miljödebattörerna skydda mänsklighetens fortbestånd, som hotades av människans egna framgångar och obegränsade tillväxt.^³¹

Den andra fasen kallar Jamison för "Ekologins tidsålder", från 1968 till 1973. Mot slutet av sextiotalet växer det fram en miljörörelse som är mer aktivistisk och börjar utmana det dominerande utvecklingsparadigmet.^³² Jamison kopplar ihop den mer aktivistiska och utomparlamentariska inriktningen med en allmän radikaliseringstrend mot slutet av sextiotalet.^³³

Jamison menar att fyra olika schatteringar i den svenska miljörörelsen utkristalliseras under denna period. Den första, är Björn Gillbergs grupp, som talar om kemiska föroreningar i förhållande till mat och hälsa. Gruppen var mycket av en enmansshow av Gillberg. Den andra är stadsmiljörörelsen, som tog upp stadsmiljöns problem, särskilt transportfrågor.^³⁴ Den tredje delen är de grupper som växte fram med den nya vänstervågen och talade om arbetsmiljöfrågor. För dessa grupper var miljöfrågans lösning en del av en större socialistisk omvandling av hela samhället.^³⁵ Den fjärde delen var den äldre naturskyddsrörelsen, inklusive Fältbiologerna. Jamison klämmer även in Jordens Vänner i denna grupp, och menar att dessa grupper var starkt kopplade till vetenskapen, och den vetenskapliga traditionen.

Andrew Jamison hävdar också att den svenska miljörörelsen inte ifrågasatte tekniken rent generellt, utan var tekniskt orienterad. Intresset hos miljörörelsens företrädare begränsade sig till enskildheter, och de var inte intresserade av det generella. Därför kom de också i sitt förhållningssätt till alternativa tekniker att intressera sig för det enskilda, istället för en helt annorlunda teknisk praktik.

Även om större delen av Klöfvers licentiatavhandling om Fältbiologerna inte är intressant för min uppsats, ska jag här ta upp några generella drag som hon tycker sig se genom att analysera Fältbiologens ledarmaterial mellan åren 1947 och 1988.^³⁶ Hon talar visserligen om en förändring över en längre period än vad jag kommer att titta på men hennes generella iakttagelser är ändå intressanta för uppsatsen.

När Klöfver tittar på ledarmaterialet tycker hon sig se en utvidgning av varje problemområde, att man går från att fokusera på verkan till att titta på orsakerna till problemen.^³⁷ Ledarna förändras också från att behandla den vilda opåverkade naturen fram till mitten av sextiotalet, till att under sjuttiotalet fokusera kulturlandskapet, eller den av människan påverkade formen av natur.^³⁸ På sjuttiotalet uppstår en debatt om föreningens inriktning, och debatten handlar om relationen till samhället och politiken.^³⁹

Klöftvers licentiatavhandling har också varit till hjälp när jag försökt beskriva verksamheten inom Fältbiologerna.

Thomas Berglunds D-uppsats i sociologi, Fältbiologerna och miljöfrågorna, försöker beskriva och förklara de förändringar som "upptäckten" av de "moderna miljöfrågorna" ledde till i Fältbiologerna. Ungefär två tredjedelar av uppsatsen ägnas åt en teoretisk diskussion om sociala rörelser, miljöfrågornas uppkomst, och hur man kan se på miljörörelsen.

Det empiriska avsnittet där Berglund analyserar Fältbiologens artikelmaterial, är den delen av uppsatsen som varit till mest nytta för min undersökning. I stor utsträckning har Berglund tittat på samma källmaterial, men under en något längre period.

Han har bland annat delat upp artikelmaterialet i tre kategorier. Artiklar som tar upp fältbiologiska ämnen, naturskydds- och miljöfrågor och föreningens inre verksamhet.^⁴⁰ Fram till sjuttiotalet dominerar det fältbiologiska materialet, därefter breddas innehållet i Fältbiologen. Det är också på sjuttiotalet som naturskydds- och miljöfrågorna blir allt mer representerade i tidningen.^⁴¹

När Berglund jämför mellan fältbiologiska artiklar och artiklar om naturskydds- och miljöfrågor, menar han att fram till 1969 - 1973 dominerar de fältbiologiska artiklarna. Från 1969 och framåt sker en kvantitativ förändring av artikelmaterialet.^⁴² Naturskydds- och miljöfrågorna upptäcks i Fältbiologerna under perioden 1969 - 1973.^⁴³

När det gäller fördelningen mellan naturskyddsfrågor och miljöfrågor, finns en tendens till att miljöfrågornas andel är större från perioden 1964 - 1968 och framåt.^⁴⁴

Berglund tittar också på naturskydds- och miljöartiklarnas innehåll, på den argumentation som förs i artiklarna. Naturskyddsartiklarna under femtio- och sextiotalet handlar om enskilda arter och hela naturområden. Fältbiologerna argumenterar för att skydda skönhetsvärden, betraktade som högre andliga värden, men det förekommer även vetenskapliga argument och resursplaneringsargument för naturintressets och samhällsintressets förenlighet.^⁴⁵

Under 70-talet utvidgas naturskyddet till att också handla om andra länder. Artiklarna försöker inte längre förklara varför särskilda arter eller naturområden skall skyddas utan konstaterar att en art är hotad och därför måste skyddas, eller att någon verksamhet är ekologiskt fel och därför inte bör genomföras.^⁴⁶

När det gäller miljöfrågor, finns de i princip inte på femtiotalet. På sextiotalet börjar Fältbiologerna diskutera biocidfrågorna.^⁴⁷ Under sextiotalet blir människan en del av naturen och på sjuttiotalet dyker samhällsfrågorna upp. Samhället ses som orsaken till miljöproblemen, och det finns en ökad misstänksamhet mot de officiella miljöinstitutionerna.^⁴⁸ Fältbiologerna blir också mer internationella, och de talar mer om utsugningen av tredje världen som en orsak till miljöförstörelse.^⁴⁹

Framstegstanken är kopplad till det vi kommit att kalla för det moderna eller upplysningsprojektet. Den finlandssvenske filosofen Georg Henrik von Wright har delat upp framstegstanken i tre delar.^⁵⁰

Den första typen av framsteg, som von Wright kallar för "framsteg i vetande och kunnande" utgörs av teknikutvecklingens och vetenskapens tillväxt av kunskap och vetande.^⁵¹ Det andra framsteget som han kallar för "hedoniskt framsteg", som handlar om ökad levnadsstandard eller höjd materiell standard.^⁵² Det tredje framsteget är ett "moraliskt framsteg", som har att göra med människans moraliska och etiska höjning, hennes civilisatoriska upplysning.^⁵³ Man skulle också kunna säga höjd andlig standard.

Von Wright menar att man sedan upplysningen uppfattat det första framsteget som instrumentellt i förhållande till de två andra.^⁵⁴ Den vetenskapliga och teknologiska utvecklingen leder obönhörligen till höjd materiell och andlig standard. Teknisk och vetenskaplig utveckling är medlet, och materiell och andlig standardhöjning är målet. Von Wright menar att målen har allt mer glömts bort i förmån för en ökad effektivitet hos medlen.^⁵⁵

Den amerikanska sociologen Immanuel Wallerstein talar om 1968 som både ett brott och en kontinuitet i förhållande till det moderna.^⁵⁶ Enligt Wallerstein är moderniteten tudelad i teknikens och befrielsens modernitet. Teknikens modernitet är materiell, den är teknologi som ångmaskiner och mikroelektronik.^⁵⁷ Den är tanken om teknologiska framsteg, och sammanfaller ganska väl med von Wrights första kategori av framsteg, utvecklingen inom teknik och vetenskap.

Befrielsens modernitet är mer ideologisk och har att göra med frigörelsen från förtryck och överhet, med genuin demokrati och mänskligt förverkligande. Den är en annorlunda tolkning av det von Wright kallar för "hedoniskt framsteg" och "moralisk framsteg". Det hedonistiska framsteget blir i Wallersteins tolkning befrielsen från fattigdom och nöd, och det moraliska framsteget befrielsen från okunnighet och vidskepelse. Han betonar den emancipatoriska sidan av framsteget.

Wallerstein menar att dessa två moderniteter varit illusoriskt sammanbundna sedan upplysningen, även om motsättningarna dem emellan kom till ytan redan under franska revolutionen. Han menar likt von Wright att det sedan upplysningen funnits en föreställning om att teknikens modernitet leder till befrielsens modernitet.

Det Wallerstein kallar för "världsrevolutionen 1968" var en reaktion på denna modernitet. Det moderna projektet hade inte levererat den frigörelse som utlovats. 68:orna hade inte förlorat lusten till befrielse, vad de reagerade mot var den gamla strategin att uppnå befrielsen, menar Wallerstein.^⁵⁸

Även den svenska sociologen Håkan Thörn talar om hur från början av 70-talet något han kallar för "framstegets konsensus" upplöses.^⁵⁹ Dessa analyser antyder att politiseringen vid slutet av sextiotalet var kopplad till ett brott i synen på framsteget, och därför också i förhållandet till moderniteten.

Men Wallersteins betoning av det emancipatoriska som en viktig beståndsdel i det moderna projektet, pekar på en kontinuitet. Vårt ställningstagande i frågan om vi inträtt i ett postmodernt samhälle, som brutit med det moderna, eller om vi fortfarande står mitt i det moderna, beror till sist på vilka aspekter vi betonar i det vi kallar för det moderna projektet.

Den socialdemokratiska skriften Framstegens politik, från 1956 belyser på ett intressant sätt relationen mellan de olika komponenterna i framstegstanken. Där lyfts teknik och vetenskapsutveckling fram som ett medel för att skapa mer resurser för samhället. Ökade resurser sågs som "en nödvändig förutsättning för att snabbare kunna möta de stigande kraven från medborgarnas sida".^⁶⁰ Dessa resurser hade "till uppgift att ytterligare öka och befästa de enskilda människornas frihet och trygghet så långt detta är möjligt i en otrygg värld."^⁶¹

Citatet visar på en instrumentell syn, där teknologiska framsteg leder till ökade resurser som är nödvändiga för trygghet, och frihet, människans frigörelse. Det är von Wrights första framsteg som är medlet för att uppnå ett jämlikt konsumtionssamhälle, det andra framsteget. Det är också ett konsumtionssamhälle som är emancipatoriskt. I skriften konstateras att socialpolitiken inte är "ett mål i och för sig utan ett medel att förverkliga den människans frigörelse vår rörelse eftersträvar."^⁶² Det är denna människans frigörelse som Wallerstein menar att 1968 inte är ett brott med.

Framstegens politik visar också att man trots stark framstegstro inom arbetarrörelsen såg faror med framsteget.

Den tekniska utvecklingen kommer att revolutionera vår tillvaro. Men den enskilda människans anpassning till det nya samhälle, som växer fram i teknikens spår, är ofta en svår process.^⁶³

Man ser inte längre instrumentellt på det första framsteget i förhållande till det tredje "moraliska framsteget", det är inte längre självklart att den teknologiska och vetenskapliga utvecklingen automatiskt leder till moraliska framsteg.Det är heller inte självklart att den materiella standardökningen som är målet med den tekniska och vetenskapliga utvecklingen leder till någon andlig standardhöjning.^⁶⁴ I Framstegens politik framstår dessa tankar inte lika självklara som den gör hos vissa av upplysningsmännen. Något har redan hänt med framstegstanken där min berättelse tar sin början.

På femtiotalet är vattenkraftsfrågan en av naturskyddsrörelsens viktigaste frågor. Något som också ger efterklang i Fältbiologen. Jonas Anshelm menar att det är den "/f/örsta stora miljödebatten sedan debatten om nationalparkerna i början av seklet".^⁶⁵ Femtiotalet beskrivs av de som ville bygga ut vattenkraften som "vattenkraftsbyggandets epok".^⁶⁶

Det är också nu på femtiotalet som framstegstanken får ny fart. Bernt Skovdahl talar om den "återupprättade framstegstanken", återupprättad efter andra världskriget. Men det är en villkorlig framstegstanke. En framstegstanke som står i skuggan av atombomben, ett vapen som kan förinta allt vad framsteg åstadkommit.^⁶⁷

Denna villkorlighet finns formulerad i Arbetarrörelsens efterkrigsprogram från 1944, där man framhåller att all teknologi kan "brukas till förstörelse av människan och hennes verk likväl som till deras uppbyggnad".^⁶⁸ Men samma efterkrigsprogram hyser också en stark framstegstro.

Arbetarrörelsen har vuxit fram med den moderna ekonomiska utvecklingen. Den ser och erkänner vad som under denna utveckling vunnits av materiella framsteg. Den ser tekniska möjligheter att bereda hela folket en levnadsstandard långt högre än äldre släktled kunnat föreställa sig. ^⁶⁹

Fem år efter Arbetarrörelsens efterkrigsprogram lanserar USA:s president Harry S. Truman ett efterkrigsprogram för världen. Han har upptäckt att det finns, vad han kallar för, "underutvecklade områden" i världen. Det är nu efter andra världskriget, som USA anstränger sig för att ta över styret på rymdskeppet jorden. Wolfgang Sachs menar att Truman formulerar en ny världsbild, där det finns utvecklade och "underutvecklade områden".^⁷⁰

Talet som Truman håller den 20 januari 1949 var ett försäljningsanförande för den amerikanska livstilen. Alla nationer kan utvecklas, den amerikanska drömmen om "the self made man" översattes till världsnivå.

Fourth, we must embark on a bold new program for making the benefits of our scientific advances and industrial progress available for the improvement and growth of underdeveloped areas. /---/ Greater production is the key to prosperity and peace. And the key to greater production is a wider and more rigorous application of modern scientific and technological knowledge.^⁷¹

Truman ger uttryck för en föreställning om att nyckeln till "utveckling" ligger i att låta framsteg i teknik och vetande, det första framsteget, bli till en förutsättning för att det andra framsteget, höjd materiell standard skall vara möjligt. Dessutom förutsätter han i talet att alla nationer vill och kan utvecklas i samma riktning som Förenta staterna. Även socialdemokraternas efterkrigsprogram delar tron på att teknikutvecklingen leder till en ökad levnadsstandard.

Trots femtiotalets starka framstegstro har inte civilisationskritiken försvunnit. Den artikuleras bland annat hos några av den moderna miljörörelsens föregångare. Förebud om den moderna miljörörelsen kommer i skepnad av en diskussion över frågan om jordens naturresurser är tillräckliga. Amerikanen William Vogt, en av grundarna till Conservation Society kommer 1948 med boken Kan jorden föda oss, översatt till svenska 1950.^⁷²

1949 organiserar FN en konferens om jordens resurser United Nations Scientific Conference on the Conservation and Utilization of Resources (UNSCCUR). Konferensen leder till att resursbristen diskuteras i svenska massmedia.^⁷³

Parallellt med UNSCCUR organiserade det nybildade IUPN (International Union for the Protection of Nature), som bland annat Svenska Naturskyddsföreningen var med om att starta, ett alternativmöte, The International Technical Conference on the Protection of Nature.^⁷⁴

Harry S Truman såg UNSCCUR som en del av arbetet med att hjälpa "de outvecklade områdena", och denna utvecklingshjälp som en del i kampen emot kommunismens utbredning i tredje världen.^⁷⁵

1949 ger den före detta amerikanske bankiren, och medlemmen i förberedelsekommittén för UNSCCUR, Fairfield Osborn ut boken Vår plundrade planet.^⁷⁶ Varken den eller Kan jorden föda oss uppmärksammas särskilt i Sverige.^⁷⁷

Men det fanns också svenska föregångare. Vi har Elin Wägners Väckarklocka som kom ut redan på fyrtiotalet. 1953 gav livsmedelsteknikern Georg Borgström ut boken Jorden vårt öde. Samma år utkom också Bo Roséns bok Naturvård. Rosén menar att Vogts bok Kan jorden föda oss inspirerade honom till att skriva Naturvård.^⁷⁸

Borgströms bok Jorden vårt öde möttes av hård kritik. I samtiden reagerade man särskilt mot hans pessimism över framtiden och hans skepticism när det gällde vetenskapens och teknologins möjligheter att överbrygga resursproblemen.^⁷⁹ Han angrep det som hans samtid satte sin tilltro till och sina förhoppningar på. Jamison menar att han var för tidigt ute, eftersom effekterna av det han talade om ännu inte var påtagliga.^⁸⁰

Efter andra världskriget sker ny biologisk forskning i skuggan av atombomben, som kommer att vara viktig för framväxten av miljörörelsen på sextiotalet, och dess ekologisering mot slutet av sextiotalet och under sjuttiotalet. I och med USA:s provsprängningar, blev man intresserad av atombombens miljökonsekvenser, man undersökte påverkan på näringskedjan och såg att radioaktiviteten inte försvann ur näringskedjan.^⁸¹

Två bröder, Howard och Eugene Odum som deltog i undersökningarna, skulle få en stor betydelse för den framväxande miljörörelsen under sextiotalet. De lanserade teorin om ekosystemet.^⁸²

Naturskyddet diskuteras i Fältbiologen redan från början, "SFU är inte bara en förening för friluftsliv och för folk som vill se på växter och djur, det är också en naturskyddsrörelse".^⁸³ Men det huvudsakliga intresset är alltså, enligt Berglunds uppsats, naturstudier, eller fältbiologi, och är så ända fram till sjuttiotalet.^⁸⁴

Den första utåtriktade naturskyddsaktiviteten Fältbiologerna genomförde var Komosseinsamlingen tillsammans med Svenska Naturskyddsföreningen (SNF) som hade fått tillfälle att köpa Komosse för 40.000 kr.^⁸⁵ Komosse var en höglandsmosse som låg "på gränsen mellan Småland och Västergötland mittemellan Jönköping och Ulricehamn".^⁸⁶

Man ville skydda mossen dels för att dess ödslighet bjöd "naturvännen oerhört starka och bestående intryck", och för dess värde som forskningsobjekt.^⁸⁷ Men också för att Komosse var en av "de sista resterna av Sveriges vildmarker".^⁸⁸

Det är främst i ett litet antal naturskyddsartiklar som det går att hitta en artikulerad syn på framsteget, där det ges svar på frågan; vad det är för syn på framsteget som framträder i Fältbiologen under de tio första åren?

Tre intressanta artiklar av varierande slag mellan åren 1949 och 1952 är skrivna av en och samma författare, Sten Dahlskog. Dahlskog var redaktör för Fältbiologen i två omgångar mellan åren 1949 och 1952.

Den första artikeln är en ledartext i sista numret av 1949 års Fältbiologen. Artikeln är kritisk mot placeringen av ett vattenkraftverk, men påpekar att "/l/andets fortsatta materiella framåtskridande kräver mer elektrisk kraft. Om de avlägsna byarnas isolering skall brytas och vår levnadsstandard skall höjas måste tillgången på elektrisk energi ökas."^⁸⁹ Det låter som ett bejakande av de vid tiden rådande framstegs- och tillväxtmålen. Eller handlar det om att naturskyddsrörelsen vill markera att de visst är framstegsvänner, eftersom de upplever att samtiden ser dem som framstegets fiender? Det är vad Jonas Anshelm föreslår i Vattenkraft och naturskydd.^⁹⁰ Berglund menar å andra sidan att Fältbiologerna under femtiotalet är tillväxtvänner.^⁹¹

Om det är som Anshelm hävdar, betyder det då att de inte är framstegsvänner? De borde kunna uppleva att samtiden ser dem som fientliga mot framsteget, samtidigt som de inte är det, och just för att naturskyddsrörelsen upplever sig, som missförstådda markerar de att de är framstegsvänner.

Det Dahlskog vill skydda är "andliga värden som naturskönhet", som inte det "nationalekonomiska begreppet levnadsstandard" omfattar.^⁹² Han använder sig av det som Anshelm kallar för det estetiska argumentet. Dahlskog varnar också för att "levnadsstandardens höjning kan köpas för dyrt". Men för honom handlar det ändå om en avvägning, inte om en kritik av framsteget i sig, eller av tillväxten av elkraft, utan om var just det här kraftverket ska placeras.

Civilisationens framåtskridande har varit och är alltjämt en kamp för ökad exploatering av naturen, och det förhållandet lär vi väl knappast kunna ändra på även om vi önskade det. Att skydda naturen åt människorna är vår uppgift och därför hoppas vi varmt att den eftersträvansvärda energien skall kunna tagas på något annat håll, så att våra efterkommande ej blott ska på fotografier utan även i verkligheten skall kunna beundra Siljans vackra stränder!^⁹³

Energin är eftersträvansvärd, det som Anshelm ser hos det han kallar bevarandeopinionen, att den inte ifrågasätter den "industriella fatalismen", märks även hos Dahlskog. Anshelm menar att bevarandeopinionen gör detta motvilligt, troligen av taktiska skäl.^⁹⁴ Gäller det samma för Dahlskog?

Men vad är det för förhållande som Dahlskog menar att vi "knappast" kan ändra på "även om vi önskade det"? Vi skulle kunna tolka uttalandet som en uppgiven kritik av "civilisationens framåtskridande", men jag tror inte det. Det är inte framsteget som ifrågasätts. Det han skulle vilja ändra på, men som verkar hopplöst är att framsteget innebär "ökad exploatering".

Dahlskog skulle gärna vilja ha ett framsteg utan "ökad exploatering". Kritiken riktas mot den ökade exploateringen, inte mot framsteget. Men eftersom framsteget nu leder till ökad exploatering, så handlar det om att "mildra de för naturen skadliga följderna av samhällets fortsatta industrialisering och mekanisering".^⁹⁵ Jag tror inte att Dahlskog är tillväxtvänlig av taktiska skäl, utan jag tror att han omfattar samtidens förhoppningar på en ökad materiell levnadsstandard.

De skadliga följderna handlar i sin tur om skönhetsvärden, men inte bara utan också om negativa ekonomiska konsekvenser, som att fisket förstörs, och sociala konsekvenser som att badplatser förstörs.^⁹⁶ Men det finns ändå i artikeln en koppling mellan framsteg och ökad exploatering av naturen, även om man inte kritiserar framsteget i sig.

Det ovan citerade visar också på ett antropocentriskt perspektiv, naturen skall skyddas "åt människorna", ett perspektiv som Anshelm menar är rådande hos 50-talets bevarandeopinion.^⁹⁷

Dahlskogs andra artikel "Hotet från insektsfronten", handlar om hur man kan bekämpa skadeinsekter inom jordbruket.^⁹⁸ Den kommer ett år efter "Kring Siljans stränder", och är på många sätt en märklig artikel, bland annat för att den inte direkt handlar om naturskydd. Thomas Berglund anser att det är den första artikeln som rör vid ett, som han skriver, "'möjligt' miljöproblem".^⁹⁹ Men det centrala i artikeln är inte ett miljöproblem, utan ett effektivitets- och utvecklingsproblem.

"Hotet från insektsfronten" börjar med att påpeka att det råder svält i världen och att odlingsytan krymper och insektshärjningarna blir värre. Sedan kommer något som skulle kunna ses som en kritik av det moderna jordbruket, "Vårt moderna jordbruk med dess odlande av en enda växt över mycket stora arealer - vilket drivits till sin spets i Amerika - gynnar naturligtvis skadeinsekterna".^¹⁰⁰

Men lösningen är inte att ändra på det moderna jordbruket, användningen av monokultur ifrågasätts inte, utan frågan blir "/h/ur skall då insekterna bekämpas?"^¹⁰¹ Dahlskog radar sedan upp olika typer av gifter som kan användas för att bekämpa insekterna, han tar upp för och nackdelar med dem. Dahlskog anser att man kommit "en god bit på väg" med "de nya DDT-medlen".^¹⁰²

Det moderna jordbruket förutsätts, dess problem med insektssvärmningar kan lösas med teknikens hjälp. Men han slänger också in en brasklapp, när han säger att de kemiska bekämpningsmedlen "har ofta tråkiga efterverkningar".^¹⁰³

Dahlskog nämner också "den biologiska bekämpningsmetoden" där man använder sig av "naturens egna krafter" för att återställa "jämvikten" som är störd. Men han skriver att metoden "inte alltid är effektiv".^¹⁰⁴ Målet är effektivitet, och det moderna jordbruket måste vara effektivt, och det gäller att hitta ett effektivt sätt att bekämpa insekterna, vilket ett biologiskt sätt tyvärr inte är.

Varför är effektiviteten så viktig? Jo för att om man lyckas bekämpa insekterna, "/d/å skulle vi ha nått ett långt stycke på vägen mot en tillräckligt hög levnadsstandard för jordens alla folk."^¹⁰⁵ Anledningen varför man ska bekämpa skadeinsekter är hög levnadsstandard; en förutsättning för att höja levnadsstandarden är det moderna jordbruket.

Det är inte en fråga om fördelning av jordens resurser, utan en fråga om utveckling, de så kallade fattiga länderna ligger på ett lägre trappsteg, och måste upp. Kritiken riktas inte mot överflödet, utan mot fattigdomen. Lösningen är inte fördelning, som den kommer att bli senare. Utan lösningen är allas utveckling, utvecklingen framträder som ledstjärna. Dahlskog ansluter sig till en framstegstanke, om alla nationers möjliga utveckling. Samma framstegstanke som Truman ger utryck för i sitt installationstal 1949.

Sten Dahlskogs tredje artikel målar upp en hotfullare bild av framtiden. Han talar om en framtid "där var och varannan strand pryds av ett anslag 'Badning förbjuden. Hälsovårdsnämnden' /?/ där björn och duvhök är lika utrotade som mammuten /?/ och vars sista orkidélokal är Riksmuseum /?/ om vi inte alla gör vad vi förmår för att rädda vildmarkerna."^¹⁰⁶

Även om han delvis utgår från naturskyddsfrågor formulerar Dahlskog sedan något som skulle kunna tolkas som en begynnande framstegskritik, och en formulering av miljöproblemet i katastrofperspektiv. Uttalandet bör också ses i skenet av den samtida diskussionen om naturens resurser.

Storindustrialismens tidsålder hotar inte bara att förstöra alla vildmarkernas oersättliga skönhetsvärden, utan också själva grundvalen för vår existens- naturtillgångarna.^¹⁰⁷

Naturtillgångarna är hotade och ändliga. Redan året innan hade Fältbiologen en artikel som tog upp frågan om de ändliga resurserna. Men det centrala i artikeln var budskapet om det förkastliga och olagliga med äggsamlande. Artikeln var troligtvis inte författad av en fältbiolog, eftersom Fältbiologen saxat artikeln ur Arbetet. Artikelförfattaren Torsten Malmberg skriver att:

Civilisationen har nu under ett sekel expanderat mer än under alla tidigare tillsammantagna, trängt undan eller utrotat det vilda och på många håll helt gjort slut på vildmarkerna. Förut hade man känslan av att ösa ur outtömliga förråd, nu och i framtiden måste alla krafter sättas in på att bevara och skydda vad som finns kvar av natur och om möjligt restaurera vad som i ovist nit raserats.^¹⁰⁸

Frågan är om inte artikeln tagits in för det centrala ämnet, äggplockningen. Men kanske också för att Malmberg lyckas få en för fältbiologer intressant fråga, nämligen fågelfaunans fortbestånd, till att bli en fråga om naturresurser. Han säger bland annat "att en rik fågelfauna även har ekonomisk betydelse".^¹⁰⁹ Även Dahlskogs tal om hoten mot "grundvalen för vår existens" bör nog främst ses som ett sätt att legitimera skyddet av vildmarkerna och deras "oersättliga skönhetsvärden". Men tanken om att naturresurserna är begränsade finns redan här. En tanke som mot slutet av sextiotalet kommer att få andra proportioner och konsekvenser.

1952 finns ännu en artikel som använder sig av naturresursfrågan för att legitimera bevarandet av vildmarkers skönhetsvärden. Texten är författad av Henrik Waldén och handlar om att gruvdriften i Taberg återupptagits efter kriget "för att skaffa fram makadam till vägbyggen". Huvudtemat i artikeln är att hänsyn till skönhetsvärden alltid kommer att förlora emot ekonomiska hänsyn. Waldén menar att det skulle behövas en lagstiftning som skulle skydda naturområden, som Taberg, från exploatering.^¹¹⁰

Han ställer två valmöjligheter mot varandra, att man gör som tidigare generationer; "vårda och viga det arv som får oss att tackar generationer som levat före oss", eller så roffar man åt sig av naturresurserna och får kommande generationer att döma "oss som en generation som roffade åt sig allt, och tog det med i graven". Det första alternativet handlar om att "slå vakt om att inte /?/ utvecklingen krossar sitt eget ändamål."^¹¹¹ Vad menar han att utvecklingens ändamål är? Ska vi se Waldéns uttalande som framstegskritiskt? Jag tror att för Waldén är "ändamålet" att även framtidens människor ska kunna få det materiellt bättre och att även framtidens människor skall kunna trivas, och uppleva naturens skönhetsvärden.

Fältbiologens andra stora kritiska artikel mot vattenkraftutbyggnaden under denna period, är saxad ur Expressen. Författaren är Karl-Hampus Dahlstedt, lingvist och kulturjournalist; under 1953 skriver han i Expressen, Dagens Nyheter och Arbetaren.

Dahlstedt tar i sin artikel upp nästan alla de olika kategorier av argument som Anshelm nämner i Vattenkraft och naturskydd, hos honom finns både den sakorienterade och civilisationskritiska nivån. Han nämner också kärnkraften och talar om den "som en räddande Herakles - men den hinner inte fram förrän Norrlands alla älvar av betydenhet uppslukade och reglerade genom 380.000-voltsledningar rinner ner till mellersta och södra Sverige."^¹¹² Inte heller Dahlstedt angriper direkt det Anshelm kallar för "industriell fatalism".

Sten Dahlskog nämnde inte kärnkraften i sin artikel om vattenkraftutbyggnaden, men senare under femtiotalet tas kärnkraften upp som en räddning för älvarna, i Fältbiologen. En osignerad artikel i nummer 4, från 1957 skriver att "atomkraften blir billigare och billigare. De omistligaste av våra vattendrag bör kunna sparas."^¹¹³ I numret efter recenseras SNF:s skrift Lilla Lule älvdal måste bevaras. Också här hyser den anonyma recensenten förhoppningar om "att vi då [om 15 år] har kommit så långt att vi har ofarlig atomkraft eller andra kraftkällor att tillgå."^¹¹⁴ Här är det tydligt att det som Anshelm kallar för den "industriella fatalismen" inte ifrågasätts och att man hyser förhoppningar på den teknologiska utvecklingen.

Bilden är inte helt entydig. I "Kring Siljans stränder" står skönhetsvärden på spel, och Dahlskog hyllar civilisationsprocessen, men vill rädda Siljan åt framtiden. I "Hotet från insektsfronten" är det utvecklingen som står på spel och hindret är naturen, som visserligen satts ur balans på grund av utvecklingen, men det är utvecklingen som måste räddas, det materiella framsteg von Wright kallar för "hedoniskt framsteg".

Även om det inte går att se ett entydigt hyllande av framstegstanken i Fältbiologen på femtiotalet, så är relationen till framsteget en helt annan än den kommer att bli mot slutet av 60-talet. Här finns framsteget som en självklar grund att utgå ifrån, det förutsätts och är en slags kuliss. Man går inte emot behovet av ökad välstånd och mer energi.

Det som främst står på spel under dessa tio år är skönhetsvärden och särskilt de unika vildmarkernas skönhet. Skribenterna kritiserar enskilda projekt, och deras lösning på naturvårdsproblemen är att skydda och bevara vildmarkerna. Waldén talar om att det behövs lagstiftning för att skydda dessa vildmarker och skönhetsvärden emot ekonomiska intressen. Det som hotar vildmarkerna är dels enskilda projekt, men också motsättningen mellan ekonomiska och estetiska intressen. Något som Dahlskog också påpekar.

Den samtida debatten om naturresurser ger naturromantikerna i Fältbiologen ett starkt argument för att bevara vildmarkerna, starkare än skönhetsvärdet. Jag tror att det är i denna kontext som vi ska se Dahlskogs tal om hoten mot våra grundvalar. Det var ett sätt att ge tyngd och legitimitet åt kraven på att bevara vildmarkernas oersättliga skönhetsvärden.

Jag tror att de nämnda artikelförfattarna ser en koppling mellan industrialiseringen, framsteget och en naturförstörelse, men inte har förmågan att ifrågasätta eller kritisera framsteget. De hyllar framsteget samtidigt som de ser att med det följer problem, och att det handlar då om att "mildra de för naturen skadliga följderna av samhällets fortsatta industrialisering och mekanisering" - en utveckling som trots allt är nödvändig. Som Helena Klöfver hävdat riktas uppmärksamheten i Fältbiologens ledare till en början mot verkan hos de enskilda problemen och inte mot orsakerna till denna verkan.^¹¹⁵

Kritiken i Fältbiologen är under femtiotalet systemimmanent, skribenterna ifrågasätter inte de efterkrigsoptimistiska ramarna. Det är ännu svårt att ifrågasätta ramen. Det centrala är skönhetsvärdet och förfulningen av naturen. Dessutom visar förhoppningarna till kärnkraften på att de omfattar, eller åtminstone använder sig av samtidens teknikoptimism.

Den kritik som går att urskilja, handlar om att man upplever en intressekonflikt mellan höjd levnadsstandard och andlig standard, en konflikt som också återfanns i Arbetarrörelsens efterkrigsprogram, och skriften Framstegens politik, och inte är unikt för naturskyddsrörelsen. Naturskyddskritiken är, som Anshelm tycker sig se hos bevarandeopinionen under samma period, värderationell.

Det var en vår utan röster. De vårmorgnar som en gång vibrerat av sången från rödhakesångare, kattfåglar, duvor, skrikor, gärdsmygar och många andra fåglar var nu dödstysta, och tystnaden ruvade tung över åkrar och skogar och sumpmarker.^¹¹⁶

1962 kom den amerikanska marinbiologen Rachel Carson med en varning om en hotande tystnad, med sin bok Silent Spring. Året efter den amerikanska upplagan översattes boken till svenska. Tyst vår, som den fick heta på svenska, kom att spela en viktig roll för uppvaknaden av en slumrande miljödebatt, och ett nytt miljömedvetande.

Den tysta vår Carson talar om är den när fåglarna dör av att de fått i sig för mycket av de organiska jordbrukskemikalierna. Kemikalier som i stillhet lagras i fåglarnas fettvävnader, tills de förgiftas. Men den tysta våren handlar inte bara om fåglarnas död. Carson sätter människan mitt i naturen, och visar att samma jordbrukskemikalier som fåglarna dött av, också hotar människan själv.

Jämte risken för att hela mänskligheten kan komma att förintas genom ett kärnvapenkrig har vår tids själva kärnproblem därför blivit just denna förgiftning av människans totala miljö med ämnen av rent otrolig riskpotential - ämnen som samlar sig in i växters och djurs vävnader och till och med tränger in i könscellerna och spränger sönder eller förändrar det ärftlighetsmaterial som formar framtiden.^¹¹⁷

Jordbrukskemikalierna hotar själva livet, hon kallar dem för biocider, livsdödare. Problemet med dessa nya organiska bekämpningsmedel var att de var stabila, och därför inte bröts ner i naturen, utan fortsatte att vandra upp för näringskedjan ända upp till skapelsens krona.

I Sverige gav boken bränsle åt debatten om kvicksilverbetat utsäde, trots att Carson inte tog upp just detta problem. Debatten blev Tyst vår översatt till svenska förhållanden.

Carson var inte ensam om att varna för de nya miljöproblemen, men det var hennes ord som räckte fram till andra än bara specialintresserade och vetenskapsmän. De flesta översikter över miljöfrågans framväxt framhåller Tyst vår som en milstolpe.^¹¹⁸ Andrew Jamison sätter bokens ankomst som början på den epok han kallar för miljömedvetandets uppvaknande.^¹¹⁹

Carson var inte först med att uppmärksamma problemen med jordbrukskemikalier, redan på femtiotalet observerade ornitologer i Sverige förändringar i naturen, särskilt bland fåglar. De upptäckte att allt färre fågelägg kläcktes.^¹²⁰

Karl Borg på Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA) fick redan 1950 in en råka från Örtofta i Skåne med hög kvicksilverhalt.^¹²¹ I slutet av femtiotalet fick SVA in ringduvor med höga halter av kvicksilver. Från och med 1962 fick SVA in allt fler förgiftade rovfåglar. Gifterna hade vandrat upp för näringskedjan och lagrats i rovfåglarna, tills även de drabbades av förgiftning.^¹²²

Från att kvicksilverdebatten började kring 1963, dröjde det ännu ett tag innan människan skulle känna sig hotad, då debatten till en början kom att handla om fåglar.^¹²³ 1964 fick allmänheten kännedom om kvicksilverbetade utsädets möjliga konsekvenser också för människan.

I februari 1964 refererade Dagens Nyheter en artikel av Stig Tejning och laborator Ragnar Vestberg, som publicerats i den kanadensiska tidskriften Pultry Science. Artikeln handlade om ett experiment Tejning genomfört. Eftersom överblivet utsäde ofta användes som hönsfoder, ville Tejning undersöka dess konsekvenser genom att mata höns med betat utsäde. Han upptäckte att hönsäggen innehöll stora mängder kvicksilver.^¹²⁴

Den andra frågan som kom att koppla ihop kvicksilver med risker för människors hälsa, var diskussionen om höga halter kvicksilver i fisk.

Det dröjde till februari 1966 innan betningen med metylkvicksilver förbjöds.^¹²⁵ Den direkta orsaken var att laborator Gunnel Westöö i november 1965 upptäckte en metod med vilken man kunde urskilja olika former av kvicksilver. Tidigare kunde man bara se att det var kvicksilver. Westöö upptäckte att den största delen av kvicksilvret i fisk var samma metylkvicksilver som användes för att beta utsädet.^¹²⁶ Den höga halten metylkvicksilver i fisk visade sig emellertid ha andra orsaker, all luftburen kvicksilver som nådde fram till sjöarna omvandlades till metylkvicksilver i bottenslammet.^¹²⁷

Jan Thelander och Lars J. Lundgren påpekar i Nedräkning pågår att efter att den svenska översättningen av Tyst vår kom 1963, fick biocidfrågan stort utrymme i massmedierna.^¹²⁸ Alla andra som tagit upp kvicksilverfrågan visar också på att massmedierna hade en stor roll i spridandet av kunskapen om kvicksilverproblematiken till allmänheten, även felaktigheter.^¹²⁹

Förutom Tyst vår, ges det även ut andra viktiga böcker under denna period. Vi har den socialdemokratiska politikern Rolf Edbergs bok Spillran av ett moln från 1966, samma år kommer också Eugene P Odums, Ecology från 1963, i svensk översättning, som Samspelet i naturen. Samspelet i naturen hade fackgranskats av Carl-Cederic Coulianos, som också skrev förordet till den svenska upplagan. Coulianos hade varit Fältbiologernas första ordförande.^¹³⁰

Året efter dessa två böcker kommer den svenske kemidocenten Hans Palmstiernas bok Plundring, Svält, Förgiftning. Gemensamt för dessa och Tyst vår var att de alla berörde vid biocidfrågan. Dessutom var alla utom Rolf Edberg vetenskapsmän. Det säger något om dels biocidfrågans betydelse under denna period, men också om uppvaknandets vetenskapliga karaktär.

Debatten om vattenkraftsutbyggnaden fortsatte in på sextiotalet. Det började med ett eldupphör mellan förespråkarna och motståndarna, i och med det som kommit att kallas för "freden i Sarek". Det var en överenskommelse mellan de stridande parterna. Freden resulterade i att Stora Lule älv mellan Sarek och norska gränsen besparades av Vattenfall och att motståndarna inte motsatte sig en utbyggnad av bland annat Vindelälven.^¹³¹ Ändå kom andra hälften av sextiotalet att domineras av en strid om just utbyggnaden av Vindelälven.^¹³²

Naturvårdsfrågan börjar sakta krypa in i Fältbiologernas verksamheter. I början av sextiotalet ordnas naturvårdsläger tillsammans med SNF.^¹³³ Men trots det ökade intresset, uppfattas naturvårdsfrågan som något SNF, eller de vuxna sysslar med, en fråga som Fältbiologerna stöder, och lägger grunden till hos sina naturintresserade ungdomar.^¹³⁴ Fältbiologerna är i början av sextiotalet fortfarande först och främst en organisation för naturintresserad ungdom. Så här skriver ordförande Karin Furuwidh 1960:

Ingen begär heller, att vi skall författa vederhäftiga inlagor eller gå i spetsen för en folkopinion mot anläggande av kraftverk i Lilla Lule Älv! Men - ingen SFU-are får stå oförstående inför naturvårdstanken!^¹³⁵

1963 lyfts biocidfrågan upp på Fältbiologernas dagordning, i och med biociddebatten och Rachel Carsons Tyst vår. Men innan det tar frågan om djurs rättigheter plats i Fältbiologen. Debatten kommer att till en stor del att handla om jakt, men även rent allmänt om djurskydd.^¹³⁶ Lars-Erik Åse skriver i Fältbiologen 4/1960 att Fältbiologerna fått "/m/ycket värdefullt stöd /?/ från Svenska Allmänna Djurskyddsföreningen", en förening som Åse menar att Fältbiologerna har mycket gemensamt med "när det gäller syftemålet". ^¹³⁷

Även om Fältbiologerna redan innan mitten av sextiotalet varit medvetna om massmedier och inriktade på att nå ut genom dem så kan vi se att de i mitten av sextiotalet påbörjar en nyinriktning gentemot massmedia. Fältbiologerna bedriver kampanjer som är allt mer massmedia medvetna. Genombrottet är aktion som går ut på att städa en strand.

Frukterna av efterkrigstidens framstegsinriktade politik kan börja skördas, men skribenterna i Fältbiologen uppmärksammar allt oftare framstegets baksidor. De påpekar att den eftersträvansvärda levnadsstandardökningen har negativa konsekvenser för naturen. Till skillnad från femtiotalet problematiseras ytterligare det framväxande välfärds- och konsumtionssamhället, och därmed framsteget. Mellan Fältbiologens sidor skymtar en ambivalent relation till framsteget. Ett synsätt som ser ekonomiska, tekniska framsteg och höjd levnadsstandard som något positivt, men också något som leder till problem.

I första numret av 1959 års Fältbiologen, frågar sig den nyblivne redaktören, Lars-Erik Åse, i en ledare, "om man inte kan tänka sig offra något litet av vår höga levnadsstandard för att få behålla åtminstone något av det gamla landskapet."^¹³⁸ Här artikuleras en tydlig koppling mellan den höga levnadsstandarden och att ett kulturlandskap förstörs.

Åse är också den förste som placerar människan i naturen, i samma artikel. Han skriver att "nutidsmänniskan" har tappat kontakten med naturen som "vi själva ändå är en del" av.^¹³⁹

Åse skriver också något som påminner mycket om de problem som Framstegens politik från 1956 pekar på, att människors "anpassning till det nya samhälle, som växer fram i teknikens spår, är ofta en svår process".^¹⁴⁰ Så här skriver Åse:

[Utvecklingen] är glädjande på många sätt, vi har fått bättre bostäder, bättre mat, bilar, televisionsapparater och mera fritid. Men det finns ett mycket stort men i detta sammanhang: samtidigt som tekniken gått framåt med stormsteg har människan inte hunnit med i utvecklingen. Neuroser och nervsjukdomar blir allt vanligare, och ungdomsbrottsligheten hör till våra svåraste problem.^¹⁴¹

Både Åse och Framstegens politik ser problemen för människor att anpassa sig till det moderna samhället.

En konsekvens av det framväxande välfärdssamhället i början av sextiotalet, var att allt fler hade råd att köpa sig en egen bil. Men också att folk hade fått mer fritid. Två år efter Åses ledare skriver ordförande Anne von Hofstén att: "Mot bakgrund av vår stigande levnadsstandard, ökande fritid och den expanderande bilismen - med andra ord våra allt högre ställda krav på naturen - har ansvaret stigit."^¹⁴² Åter ett exempel på en direkt koppling mellan ökad levnadsstandard och det hon kallar för "högre ställda krav på naturen". Vad Hofstén menar med de "högre ställda" kraven framgår inte i ledaren, men det hon skulle kunna syfta på är någon form av nedskräpning.

När det statliga betänkandet Naturen och Samhället kommer 1962, kommenteras den av Per-Erik Tonell.^¹⁴³ Han skriver att "/f/örr var brist på standard ett socialt problem - nu är den höga standarden en källa till grubbel för statsmakterna."^¹⁴⁴ Även Tonell ställer den höga standarden under strålkastarljuset.

1964 skriver redaktör Lars-Åke Ericsson en anmälan av boken Vår livsmiljö i fara av Bertil Wahlin. Ericsson skriver att boken "behandlar punkt för punkt hur vi moderna människor förgiftar och förstör vår miljö och oss själva."^¹⁴⁵ Ericsson gör en koppling mellan den moderna människan och miljöförstöringen. Men också en koppling mellan miljöförstöring och dess konsekvenser för människan.

Vid kraftig exploatering utarmas fauna och flora och det måste uppfattas som en sänkning av det välstånd som exploateringen avsåg att höja. /?/ Med människans vanliga benägenhet att inte bry sig om några olycksprofetior förrän katastrofen är ett faktum så har kvicksilverproblemet först nu blivit föremål för några, om än lama åtgärder. /?/ Risken att människan blir förgiftad påskyndar lyckligtvis arbetet med att lösa problemet.^¹⁴⁶

Även Agvald kopplar välståndet till miljökonsekvenser, och konstaterar att dessa konsekvenser riskerar att drabba även människan som själv hotas av förgiftning. Något som han cyniskt konstaterar "påskyndar" lösningen på problemet med att säkerställa florans och faunans fortbestånd, det vill säga skydda naturen. Agvald skriver även att "människan är beroende av hela sin omgivning".^¹⁴⁷

En annan som ser att miljöproblemen är ett hälsoproblem för människan är Nils-Göran Nordström, som skriver om luftföroreningsproblemet.

Luftföroreningarnas långtidsverkan på den mänskliga organismen: bronkit, emfysem, lungcancer. Det är onekligen skrämmande perspektiv, och det är förvånande, att så litet konkret har uträttats. Om ingenting görs, måste katastrofer så småningom inträffa.^¹⁴⁸

De katastrofer han talar om är inte ännu apokalyptiska, utan skall ses som stora olyckor som kan drabba många människor, det är inte katastrofer som hotar mänsklighetens fortlevnad.

Precis som Carson och Odum sätter flera skribenter i Fältbiologen, under denna period in människan i naturen. Och som Carson ser de att gifterna alternativt luftföroreningarna som släpps ut i naturen också på lång sikt kommer att drabba människan själv.

Det välfärds- och konsumtionssamhälle som höll på att växa fram, med alla dess slit och släng varor, ledde till en ökad nedskräpning. En fråga som kom att engagera naturskyddsrörelsen, och andra naturintresserade organisationer.

1961 bildade SNF, Skogsvårdsföreningen och Väg och vatten, kampanjen "Hemmafint i markerna", som senare fick heta "Håll Naturen Ren", med tillökning från Svenska Scoutförbundet, Friluftsfrämjandet, STF, Fiskefrämjandet och Riksidrottsförbundet. Kampanjen togs över av Naturvårdsverket 1971 under namnet "Håll Sverige Rent".^¹⁴⁹

Anshelm visar att skönhetsvärdet skjuts i bakgrunden hos vattenkraftsutbyggnadsmotståndets argumentation under sextiotalet. Tendensen finns men är inte lika tydlig i Fältbiologen. Åse skriver 1959: "Säja vad man vill - om ett tekniskt och högproduktivt landskap /?/ men vackert och stämningsfullt är det inte."^¹⁵⁰ Redaktör Clas Bergman oroar sig över att bilismen för med sig vissa problem "nämligen nedskrotningen", och skriver att "/u/ttjänta bilvrak /?/ håller på att förstöra naturen kring städer och samhällen."^¹⁵¹ Problemet är förfulningen.

Fältbiologernas första medieaktion 1966, som går ut på att städa en strand, visar också på att skönhetsvärdet inte helt skjutits in i bakgrunden.^¹⁵² Anshelm har nog inte sett fel, jag tror att han har helt rätt när det gäller vattenkraftsmotståndet, som är mer resultatorienterat och får ökat inflytande under sextiotalet. Det ökade inflytandet för med sig en mer målrationell argumentation, där skönhetsvärdet skjuts i bakgrunden och samhällets mål i förgrunden.

Men diskussionen kring skönhetsvärden i Fältbiologen har förändrats i förhållande till början av femtiotalet. Då framträdde skönhetsvärden ofta ihop med en diskussion kring välfärdsmålsättningarna, när man påtalade att måtten för BNP och välfärd, inte tog fasta på "skönhets- och andliga värden". Nu är det själva landskapet som håller på att förfulas genom det moderna konsumtionssamhället och dess restprodukter.

Tetra pak, konservburkar, glasflaskor, plastpåsar och mycket, mycket annat låg öppet kringstödda överallt på marken. Girlander av toalettpapper ringlade som ormar uppe bland buskarna. . . Vidrigt! Hur kan människor skända den natur, som man ändå gett sig ut för att uppleva och glädjas åt på olika sätt. . . ?!^¹⁵³

Skribenterna nämner inte längre de andliga värdena. Till en viss del finns förklaringen i miljöproblemens ändrade karaktär. Skribenterna går också från att på femtiotalet ha uppmärksammat förstörelsen av "vildmarkens oersättliga skönhetsvärden", till att under första hälften av sextiotalet peka på nedskräpningen. Naturen utvidgas till att även gälla kulturlandskapet.

Det som händer kring denna period är att miljöproblemet formuleras som att; de som är beslutsfattare i ansvariga myndigheter, antingen använder sig av fel kunskap, eller att de inte tar hänsyn till biologisk och ekologisk kunskap, eller att de inte har tillräckligt med kunskap. Perspektivet förmedlas genom massmedia, med referenser till vetenskapsmän, men också av böcker som Carsons Tyst vår. Utpekandet av kunskapsbristen hos makthavarna som ett problem återfinns även i Fältbiologen.

Låt oss återvända till Per-Erik Tonells artikel om det statliga betänkandet Naturen och samhället. Tonell kommenterar där betänkandets förslag på att tillsätta en statlig Naturvårdsnämnd.

Måtte det inte bli ett rent teknokratiskt organ! Den biologiska expertisen måste bli rikt företrädd. Ekologi är ett viktigt område i sammanhanget.^¹⁵⁴

Den biologiska kunskapen och ekologin, en vetenskapsgren på frammarsch, blir till svar på miljöproblemen.^¹⁵⁵ Tonell anser att en lösning på miljöproblemen vore att öka den ekologiska och biologiska kunskapens status. Tonells hänvisning till de två vetenskapsgrenarna Biologi och Ekologi, visar också på hur viktiga vetenskapsgrenarnas roll var i miljödebatten under dess uppvaknad.

Håkan Agvald menar att miljöproblemen beror på att man inte "vet så noga vad som egentligen händer. Här är ett angeläget verksamhetsfält för biologer och ekologer".^¹⁵⁶ Bristen på biologisk och ekologisk kunskap är ett problem, en lösning vore att deras kunskaper skulle finnas med i planeringsstadiet, enligt honom. Propagerandet av mer forskning, var också något som massmedierna i samtiden sysslade med.^¹⁵⁷

När Agvald ett år senare recenserar Paul B Sears bok Det levande landskapet fortsätter han i samma still. Han menar att boken är en "lämplig läsning för våra ansvariga myndighetspersoner med dåliga insikter i människans miljöproblem".^¹⁵⁸

Biociddebatten som kom att vara en viktig miljödebatt stora delar av sextiotalet fördes till största delen av vetenskapsmän. Debatten stod mellan vetenskapsmän som Karl Borg på SVA och Daniel Lihnell från växtskyddsanstalten. Borg försökte visa på en koppling mellan användningen av bekämpningsmedel och döda fåglar, och att även människan var hotad.^¹⁵⁹ Lihnell trodde inte på Borgs uppgifter, han ifrågasatte påståenden om att det fanns en korrelation mellan kvicksilver i fåglar och det kvicksilverbetade utsädet och krävde starkare bevis för sambandet mellan det kvicksilverbetade utsädet och de döda fåglarna.^¹⁶⁰ På samma sätt blev varje upptäckt från en grupp forskare bemött av andra forskare. Thelander och Lundgren beskriver kvicksilverfrågans lösning som ett stafettlopp mellan ett antal forskare.^¹⁶¹ Biocidfrågan kom också att underbyggas av nya, förfinade och förbättrade mätmetoder inom kemin.

Fältbiologernas "Kampanjen Samla Kalla Fakta", som gick ut på att samla bevis för att jordbrukskemikalier, som det kvicksilverbetade utsädet, låg bakom de ökade dödsfallen bland fåglar och andra djur. Kampanjen gick ut på att samla döda djur till Veterinärmedicinska anstalten (SVA), där djurens dödsorsak skulle undersökas.^¹⁶² Kampanjen handlade om att understödja forskningen på SVA.

1963 skriver föreningens ordförande Hans Georg Wallentinus en ledare med rubriken "Den tysta våren är redan på väg!", som handlar just om kvicksilverbetat utsäde. "Vad kan nu den enskilde fältbiologen göra, för att förhindra denna hotande katastrof? /?/ Vad som behövs är en stark protest från alla som tycker om att vara ute i naturen. Men för att kunna säga att det eller det giftet är farligt för den eller den fågeln behövs vetenskapliga bevis."^¹⁶³ Citatet visar dels forskningens betydelse för det tidiga miljömedvetandet, men också skribenternas nära relation till denna forskning.

I sin väckelseskrift Tyst Vår, samlade Rachel Carson kunskap från biologisk och kemisk forskning. Hon populariserade kunskaperna och forskningsresultaten, och drog slutsatser av dem.

På samma sätt som skribenterna i Fältbiologen såg även Carson som ett av problemen att existerande kunskaper inte användes.

En hel del av de kunskaper som behövs finns redan - det är bara det att vi inte använder dem. Vi utbildar ekologer vid våra universitet och anställer dem till och med i olika statliga byråer och verk, men rättar oss ändå sällan eller aldrig efter de råd de ger.^¹⁶⁴

Miljödebatten var under sin uppvaknad kopplad till forskare och deras forskning. Många av debattörerna hade kopplingar till forskning och vetenskap. Men vi får inte glömma bort de faktiska miljöproblemen vars konsekvenser började bli allt tydligare och blev synliga på ett helt annat sätt än tidigare. Även om det funnits tidiga varningssignaler, så är det kring andra hälften av sextiotalet som det börjar gå upp för allmänheten att miljögifterna kan komma att hota deras egen hälsa. Det räcker inte med vetenskapliga upptäckter, det krävs upplevda hot för att väcka opinionen.

Hur ska vi få en överblick över vad som händer i miljörörelsen under denna tid? En möjlighet skulle vara att tillämpa den uppdelning Dobson tar upp i Green political Thought, eller snarare den uppdelning i tre kategorier Martin Bennulf tycker sig se hos Dobson:^¹⁶⁵ 1, naturbevarnade rörelser, som främst har estetiska motiv, 2. miljövårdande rörelser, vars mål är att reparera industrisamhällets skador, 3. ekologiska rörelser, som anser att den ekologiska balansen är primär.

Utifrån dessa kategorier kan vi se att artiklarna i tidningen Fältbiologen går från att på femtiotalet ha ett naturbevarande perspektiv till ett miljövårdande perspektiv. Artiklarna riktar under perioden 1959-1967 större uppmärksamhet på industrisamhällets negativa konsekvenser, men skyller ännu inte på industrisamhället som sådant för miljöproblemen. Miljöproblemen kan lösas med olika justeringar.

En orsak till att skribenterna ser problem med industrisamhället, är upptäckten av de nya miljöproblemen, som är kopplade till olika former av molekylsopor, bland annat i form av organiska kemikalier och andra svårnedbrytbara ämnen, som kan ackumuleras och vandra upp för näringskedjan. Upptäckten leder till att man sätter människan i naturen, ser att människan är en del i ett kretslopp och att till exempel det organiska kvicksilvret i det betade utsädet kan hota också människans hälsa.

Det nya är att människan ses som en del av naturen, eller som bunden till naturen. Om naturen på femtiotalet var ett objekt utanför människan, en orörd vildmark som skulle skyddas från förfulande ingrepp, en natur åtskild från människan. Så är naturen i det framväxande miljövårdsperspektivet, särskilt efter Tyst vår, kopplad till människan. Naturen är också en plats där människan som en del av den har sin verksamhet, naturen är inte längre bara de orörda vildmarkerna, utan också kulturlandskapet.

I början av sextiotalet finns också en förändring kring synen på skönhetsvärdet. När artiklarna på femtiotalet uppmärksammade de orörda vildmarkerna, så talar de på sextiotalet om kulturlandskapet, och förfulningen av det kopplas till det framväxande konsumtionssamhället och dess restprodukter.

Justeringarna inom det rådande industri- konsumtions- och välfärdssamhället handlar ofta om att tillämpa andra kunskaper, fel eller bristande kunskaper ses som en del av problemet. Det här

Lars-Erik Åse förargar sig i den tidigare nämnda ledaren "FÄLTBIOLOGI OCH NATURVÅRD" från 1959, över att människor skräpar ner i naturen, och i allmänhet har dålig naturhyfs. Orsaken till detta menar Åse är att dessa nedskräpare inte har "intresse och känsla för naturen". Det är något Fältbiologerna kan bidra med.

I artikeln uttrycks för första gången någonting som kommer att bli en av Fältbiologernas mest grundläggande föreställningar, att "när intresse och känsla för naturen har väckts kommer också automatiskt lusten att skydda och bevara hotade områden!"

De nya miljöproblemen för med sig att skribenterna uppfattar bristen på ekologisk och biologisk kunskap som ett problem, som kan lösas med att dessa discipliner får ökat inflytande och att de som styr har ökade kunskaper om dessa områden. Det vill genomföra en slags kunskapsjustering.

Här finns ytterligare ett nytt inslag i förhållande till den förra perioden, skribenterna riktar kritik mot beslutsfattare, legitimerar kritiken med bland annat att beslutsfattarna inte har tillräckliga kunskaper i biologi och ekologi.

Ingenstans i mitt källmaterial, eller i någon annan litteratur har jag kunnat hitta belägg för Jamisons påstående om att miljömedvetandet under "uppvaknaden" bestod av ett synsätt där mänsklighetens överlevnad hotades av obegränsad ekonomisk tillväxt.^¹⁶⁶ Visst fanns det debattörer som pratade om hot mot människans överlevnad. Rachel Carson gjorde det, men synsättet spred sig inte till den tidiga miljödebatten. Det var ännu inte en fråga om överlevnad utan en fråga om hälsorisker för människan. Hotbilden hade utvidgats från femtiotalets skönhetsvärden till människans hälsa. Även utsträckningen hade utvidgats från att gälla enskilda vildmarksområden till att gälla naturen i en bredare bemärkelse, men naturen hade också sträckt ut sig till människan, och människan var nu beroende eller bunden till naturen. Även hotens tidsmässiga närhet till nuet hade närmat sig.

Årtalet 1968 och studentrevolten, har kommit att bli symboler för det radikala sextio och sjuttiotalet. I Sverige har studentradikalismen vid slutet av sextiotalet kommit att förknippas med kårhusockupationen i Stockholm. Men det hände mycket mer än bara ett politiskt uppsving bland studenterna 1968. Det är också året då en rörelse som kallar sig för byalagsrörelsen tar fart i Stockholm, genom Aktion Samtals bildande i september 1968 och bildandet av Vasastans byalag i oktober.^¹⁶⁷ Byalagsrörelsen växte fram ur tre strömningar i samtiden, den antikommersiella, strävan efter gemenskap och samverkan, och en kritik av stadsbyggandet.^¹⁶⁸

Samtidigt som maj-upproret i Paris får sin början 3 maj, 1968, stoppar aktivister i Båstad en Davis Cup Match mellan Rhodesia och Sverige.^¹⁶⁹ I november 1968 genomförs en aktion mot Teenage Fair, Tonårsmässan i Stockholm, den här gången stoppar man inte mässan handgripligen, utan arrangerar ett alternativ till mässan.^¹⁷⁰ Teenage Fair blir en flopp. Julen 1968 arrangerades Alternativ jul på flera ställen i Stockholm bland annat på Konstfack och Stadsmuseet, men även i Göteborg.^¹⁷¹

Dessa nya rörelser som växte fram i slutet av sextiotalet, ställde sig utanför det etablerade samhället och markerade ett avståndstagande från välfärdskapitalismens konsumtionslycka. De organiserade sig på ett annat sätt än de traditionella rörelserna och reagerade mot deras formella och hierarkiska strukturer. De använde sig av nya metoder och betonade utomparlamentariska aktioner. En del försökte leva alternativen här och nu. De bodde i kollektiv, startade en antikommersiell musikrörelse, arrangerade antikommersiella festivaler och så vidare. Överlag skedde en politisering av tidigare mer eller mindre opolitiska områden, som det privata, sporten, naturen, konsumtionen, arbetets innehåll, fritiden, kulturen, studenten, könen och så vidare.

Sven-Olov Josefsson menar i avhandlingen Året var 1968 att det fanns sex gemensamma drag hos världens studentradikala rörelser vid sextiotalets slutskede.^¹⁷² Alla betonade dels en kritik av den representativa och parlamentariska demokratin, och dels förespråkade de något som skulle kunna kallas för deltagande demokrati, eller direkt demokrati. Det andra var att de betonade utomparlamentariska aktioner, det tredje att de talade om den orättvisa världsordningen och den utsugande relationen mellan den rikare och fattigare delen av världen, det fjärde var att de var antikapitalistiska, och det femte var det antikommersiella. Antikommersialismen gick hand i hand med frågan om globala orättvisor. Det sista menar Josefsson var en antibyråkratisk inställning, som också hängde ihop med en annan demokratisyn. Många av dessa drag fanns hos de nya rörelser som växte fram vid slutet av sextiotalet, byalagsrörelsen, allaktivitetsrörelsen, miljörörelsen, kvinnorörelsen, den nya vänstern, och den motkulturella rörelsen.

Flera nya miljögrupper växte fram under denna period (1968-1973). Stadsmiljögruppen Alternativ stad i Stockholm kommer ur samma mylla som allaktivitetsrörelsen, byalagsrörelsen, alternativ jul aktionerna, och alternativmässan. Alternativ stad bildas februari 1969. Kring decennieskiftet mellan sextio- och sjuttiotal bildas flera lokala miljögrupper. Behovet av samarbete och samordning mellan de olika lokala miljögrupperna leder våren 1971 till bildandet av Miljövårdsgruppernas riksförbund, MIGRI. Ledare för MIGRI kom att bli Björn Gillberg som under denna period skrev böckerna, Hotade släktled (Stockholm, 1969), Miljö - ekonomi - politik: vem bestämmer egentligen? (Stockholm, 1971), Tyst skog (Solna, 1972) och Mordet på framtiden (Stockholm, 1973). Gillberg blev rikskändis när han på TV2 1971 tvättade en skjorta i gräddersättningsmedel.^¹⁷³

Kritiken mot att Gillberg bedrev en enmansshow och var auktoritär, ledde till en intern strid inom MIGRI 1975, och på årsmötet 1976 splittrades MIGRI. De som lämnade MIGRI bildade Miljöförbundet.^¹⁷⁴ Jordens Vänner, svenska avdelningen för Friends of the Earth, grundades 1971 inför Stockholmskonferensen 1972, FN:s konferens om människans miljö.^¹⁷⁵

Miljörörelsen som växer fram vid slutet av sextiotalet blir också mer aktionsinriktad. 1971 tar samlade demonstranter tillbaka almarna från polisen och arbetarna som försöker såga ner almarna. Almstriden är ett faktum. En strid som slutar med att politikerna tvingas backa om placeringen av tunnebaneuppgången vid Kungsträdgården.^¹⁷⁶ Även motståndet mot utbyggnaden av vattenkraft blir mer aktivistisk och aktionsinriktad, Anshelm talar om att nya grupper formar motståndet, som Fältbiologerna och lokala aktionskommittéer.^¹⁷⁷

Litteraturen menar också att miljörörelsen börjar ifrågasätta det rådande utvecklingsparadigmet under denna period.^¹⁷⁸ Man accepterar inte längre tillväxtsamhället.

USA:s krig i Vietnam och motståndet mot USA:s inblandning, var en av de stora frågorna vid slutet av sextiotalet. Man kan nog säga att utan kriget i Vietnam hade revoltvågen fått en helt annan karaktär. Josefsson pekar på att det fanns tre pådrivande faktorer för student radikaliseringen på Stockholms universitet. Dels inspirationen från utlandet, genom massmedierna och genom personliga kontakter, dels Vietnamfrågan och relationen mellan den rika och fattigare delen av världen, och till sist den utbildningspolitiska frågan.^¹⁷⁹ Protesterna mot Vietnamkriget gav bränsle åt expansionen av studentrörelser över hela världen och upprättade kontakter mellan studenter i tredje världen och västvärlden.^¹⁸⁰

Med Vietnamfrågan, uppstod en upplevelse av samtidighet i protesterna. I antologin 1968 The World Transformed finns en karta över betydande studentstörningar.^¹⁸¹ Bilden visar att studentrevolten kring slutet av sextiotalet, var en global händelse, och inte ett isolerat fenomen i välfärdsstaterna.

I och med kriget i Vietnam framstod USA:s utrikespolitik, och roll som världspolis, som allt mer illegitim. USA:s tal om frihet åt kolonierna, och om att vara frihetens väktare, framstod allt mer som rent hyckleri. I hela världen bildades rörelser som solidariserade sig med det lilla Vietnam, emot det stora USA. I Sverige hade De förenade FNL-grupperna bildats 1966.^¹⁸²

Den allmänna radikaliseringsvåg som drog över hela västvärlden i slutet av sextiotalet, var en viktig faktor för miljörörelsens utveckling, menar Peter Larsson. FNL-rörelsen spelade en stor roll som ett exempel på att det gick att gå utanför det traditionella liberaldemokratiska politiska systemet.^¹⁸³ Även Jamison menar att det finns en koppling mellan framväxten av den nya miljörörelsen och förändringar i samhället i stort. Han skriver att FNL-rörelsen kom med en ny sorts radikalism, och att den motkulturella rörelsen och den nya vänstern införde ett nytt politiskt beteende.^¹⁸⁴

Ungdomen protesterar mot allt och alla utan att veta vad den egentligen protesterar mot sägs det. Mot USA och dess Vietnampolitik protesteras det. /?/ Varför kan inte också vi börja protestera och demonstrera och hungerstrejka? Vi måste göra något som syns och hörs.^¹⁸⁵

Det är de nya metoderna med vilka de unga Vietnamdemonstranterna lyckas föra fram sina synpunkter, som fältbiologen Bengt Rundqvist inspireras och imponeras av. Citatet antyder också massmedias viktiga och växande roll under denna period. Många har betonat massmedias roll i formandet av sextiotalsradikaliseringens karaktär.^¹⁸⁶ Andra gången tidningen Fältbiologen nämner Vietnam är i samband med Stockholmskonferensen 1972, då tidningen påpekar att den amerikanske chefsdelegaten sagt att FN konferensen inte är "ett lämpligt forum för diskussioner om Vietnamkriget", och att konferensen skall syssla med miljövård och inte politik. Då frågar sig Fältbiologen om "inte miljömorden i Indokina [är] den mest uppenbara miljödestruktionen människan någonsin skådat?".^¹⁸⁷ Skillnaden mellan uttalandet om Vietnamfrågan 1966 och 1972 är att man 1972 ser frågan som något som en naturförening skall syssla med. Å andra sidan kände man inte till att USA använde biocider som "agent orange" i kriget 1966, vilket man gjorde 1972.

Under åren 1968 - 1969 sker mer eller mindre en explosion i utgivningen av "miljövårds - och omgivningshygienlitteratur". Från att i början av sextiotalet legat kring 30 böcker per år, i mitten av sextiotalet kring 40 - 65 böcker per år, till 102 utgivningar 1968 och 160 stycken 1969.^¹⁸⁸ Bokutgivningen visar på en ökning i mitten av sextiotalet som når en topp i slutet av årtiondet.

Även om Carsons Tyst vår tog upp hotet mot mänsklighetens överlevnad, var det inget som tog rot i det tidiga miljövårdsperspektivet. Utan det är först i slutet av sextiotalet och i början av sjuttiotalet som man kan se att miljöfrågan kopplas till en hotbild mot människans överlevnad. I början av sjuttiotalet kommer Romklubben med rapporten Tillväxtens gränser, och tidskriften The Ecologist ger ut ett specialnummer med namnet Blueprint for survival. Texter som Jamison menar hade relativt liten påverkan i Sverige.^¹⁸⁹ Men ändå sker det en omfattande tillväxtdebatt i dagstidningarna under 1972,^¹⁹⁰ och onsdagen den 8 mars 1972 publiceras debattartikeln, "Vädjan om samarbete för överlevnad", som är signerad av forskarstuderande, forskare och lärare vid Göteborgs universitet och Chalmers tekniska högskola.^¹⁹¹ Artikeln är direkt inspirerad av bland annat Blueprint för survival. Enligt Jamison fanns det ingen motsvarighet till den engelska Blueprint for survival i Sverige, han menar också att Tillväxtens gränser hade litet inflytande i Sverige.^¹⁹² Jag tror att han har fel. Dels fanns det en påtaglig tillväxt debatt i Sverige, dels fanns bland annat debattartikeln i DN. Men den fick antagligen inte samma stora roll som litteraturen brukar tillskriva Blueprint for survival.

"Vädjan om samarbete för överlevnad" påpekar att miljöförstöringen är global och att den största skulden till miljöförstöringen ligger hos den rika delen av världen.

Uttömningen av ändliga globala naturtillgångar (metaller, naturgas, olja, kol) har till helt övervägande del åstadkommits av de rika industrialiserade länderna.^¹⁹³

Miljöförstöringen och resursförbrukningen ses också som "ett hot mot det mänskliga samhällets möjligheter att bestå."^¹⁹⁴ Debattartikeln riktar också kritik emot dom som hänvisar till att framtida teknologier kommer att lösa miljö- och resursproblemen. De menar att befolkningen inte kan fortsätta att växa, och att jordens totala energiförbrukning måste minska, de kritiserar den ekonomiska tillväxten i "högindustrialiserade" länder som Sverige. De kritiserar också det marknadsekonomiska systemet.

Allt som ovan framförts i detta upprop leder oss till uppfattningen att det rådande marknadsekonomiska systemet i vårt land måste ersättas med ett politiskekonomiskt system som tillgodoser mänskliga och ekologiska behov.^¹⁹⁵

Jag tror att Martin Bennulf har rätt när han säger att Tyst vår gjorde att miljöfrågan inte längre sågs som bara en estetisk fråga, men fel i att miljöfrågan efter Tyst vår kom att handla om människans överlevnad.^¹⁹⁶ Miljövårdsfrågan blev efter Carson, som jag visade i det förra avsnittet, kopplat till människan, men inte som en fråga om överlevnad, utan som en fråga om människans hälsa.

Robyn Eckersley menar till skillnad från Bennulf att miljöfrågan blir till en "överlevnadsfråga" i början av sjuttiotalet, i och med Tillväxtens gränser och Blueprint for survival.^¹⁹⁷ Frågan om överlevnad blir mer påtaglig i och med debatten om tillväxtens gränser. Eckersley menar att föreställningen om ekologiska gränser för ekonomisk tillväxt inte på allvar övervägdes förrän efter debatten om tillväxtens gränser i början av sjuttiotalet.^¹⁹⁸ I mitt källmaterial tycker jag mig se att denna föreställning om ekologiska gränser och frågan om överlevnad finns redan runt 1968, som vi ska se längre fram. Även Gösta Ehrensvärds bok från 1971 Före - Efter, tar upp frågan om ekologiska gränser.^¹⁹⁹ Det talar för att Tillväxtens gränser och Blueprint for survival var uttryck för tankar som fanns i omlopp, snarare än att de var startskottet för en tillväxtkritik från miljörörelsen.

Det hade också funnits tidiga föregångare till tillväxtdebatten, som Georg Borgström och William Vogt. Borgströms böcker kom ut i nyupplagor vid slutet av sextiotalet.^²⁰⁰ Trots att det fortfarande fanns de som kritiserade Borgström för pessimism vid slutet av sextiotalet, hade han blivit en auktoritet i befolknings- och resursfrågor i Sverige. 1967 utnämndes han till och med till den viktigaste svensken i världen av Expressen.^²⁰¹

En intressant aspekt som Eckersley antyder i sin bok är att tillväxtdebattens upptagenhet vid mänsklig överlevnad, kunde leda till att miljörörelsen förespråkade statsregleringar och ökad planering som lösningar på miljökrisen, vilket i sin tur gick i motsatt riktning till den samtida demokratiserings trenden, som fanns hos de nya rörelserna som växte fram vid slutet av sextiotalet.^²⁰² "Vädjan om samarbete för överlevnad" har denna planekonomiska inriktning, men den fanns också hos Borgström när han diskuterade lösningar på resursbristen.^²⁰³

En motsättning som jag tror finns hos de rörelser som växer fram i slutet av sextiotalet, är den emellan frigörelse och begränsning. Miljöfrågan handlar om att begränsa människans utrymme till att handla destruktivt mot naturen och sig själv. En annan fråga som handlade om begränsningar, är den om den orättvisa världsordningen. Frågan om att radikalisera demokratin, du reformen, och det anti-auktoritära handlar om frigörelse.

Under denna period är det inte bara världens auktoritet och beskyddande fader USA, som ifrågasattes, utan alla världens patriarker, alla traditionella auktoriteter kom att ifrågasättas, den gamla vänstern av den nya vänstern, den gamla liberalismen av den nya radikala, socialt medvetna och Marxbelästa liberalismen.^²⁰⁴ Ulf Stahre menar att detta ifrågasättande av auktoriteter var en del av tidsandan.^²⁰⁵

Även Fältbiologerna kom att få en mer kritisk hållning gentemot sin vuxenorganisation Naturskyddsföreningen. Det här avståndstagandet från den forna auktoriteten, menar Jamison var särskilt påtagligt hos Fältbiologerna.^²⁰⁶

Det är egentligen under denna period som Fältbiologerna tar ett riktigt steg in i miljörörelsen. Det är nu som det andra benet i föreningen växer fram, och man blir en ungdomsförening för miljö och naturintresserade.

Fältbiologerna inför en Naturvårdssekreterare i riksstyrelsen för första gången verksamhetsåret 1968/1969.^²⁰⁷ Fältbiologerna blir också mer aktivistiska och aktionsinriktade under denna period.^²⁰⁸ Under verksamhetsåret 1967/1968 uppstår en diskussion som leder till att propaganda arbetet delas upp i två delar, en som sysslar med den vanliga informationsarbetet, dels en annan som fungerar som en aktionsgrupp.^²⁰⁹ Fältbiologerna blir också mer internationellt aktiva under denna period.^²¹⁰

Konturerna av det som komma skall börjar framträda 1968 i Fältbiologen. Inte allt på en gång, det finns fortfarande inslag som inte ifrågasätter den "industriella fatalismen".

Redaktör Wolter Arnberg omformulerar det traditionella "för framtida generationer" - argumentet till att bli en fråga om en generationskonflikt.^²¹¹ Han ställer sin egen generation mot vuxengenerationen i maktposition. "Prestigehunger och kortsiktiga intressen får inte krossa grunden för vår generation."^²¹² Det handlar inte längre bara om att skydda de framtida generationernas intressen, utan också om hans egen generations intressen. Att skydda hans egen framtid och hans egen överlevnad.

Redaktionsmedlemmen Erik Isaksson skriver i sista numret av 1968 års Fältbiologen: "Nu när utvecklingen går för fort i förhållande till en mansålder, så står hoppet till ungdomen, ty dom gamla vet inte hur världen ser ut idag."^²¹³ Det är hans och Arnbergs generation som vet hur det ser ut i världen och som är dess hopp.

Generationsfrågan hänger också ihop med en ökad misstro mot det etablerade samhället, som domineras av den äldre generationen och dess värderingar. Misstron till den rådande ordningen, kommunaltjänstemännen, byråkraterna, politikerna och andra i beslutsfattande positioner, kom bland annat leda till en anti-karriäristisk avhopparattityd. Så här utrycker sig Isakson i 1968 års sista ledare.

Hur kombinerar man den egna karriären med idealen? Accepterar man inte samhället, så finns ingenstans att göra karriär och då hamnar man lätt redlös i rännstenen. Gör man karriär först och reformerar sedan, så är man oftast anpassad, insyltad och kedjad vid det sjuka samhället när man ska börja reformera.^²¹⁴

Avhopparattityden hänger samman med gröna vågen, vägen ut ur dilemmat anses vara att leva alternativet här och nu, att flytta till Grönland och leva med naturen inte emot den. Isakson säger i samma ledare att han "ska flytta till Grönland och se katastrofen på avstånd, den blir mer dekorativ då."^²¹⁵ I ett senare nummer av Fältbiologen skriver Isakson: "Grönland symboliserar i FB:s spalter det fria livet fjärran från den moderna teknikens förödande verkningar."^²¹⁶

Isakson vill återvända till naturen, det moderna samhället är sjukt, Grönland som är obefläckad av den moderna teknologin är frisk och naturlig. Där kan man leva med naturen. Implicit antyder han också att livet i det moderna industri- och konsumtionssamhället är ofritt.

I samma ledare från 1968 framträder också ett nytt synsätt som tillskriver naturen ett egenvärde, till skillnad från det tidigare antropocentriska perspektivet. Isakson frågar sig i ledaren om "torrfuran inte" har "lika stor rätt att" finnas även om den inte har något ekonomiskt värde. Han säger också att människan borde anpassas efter naturen, "istället för att anpassa naturen efter människan".^²¹⁷ Ironiskt nog samanfaller det här ekocentriska perspektivet med att författarna i Fältbiologen uppfattar ökade hot mot människans överlevnad.

I samma artikel uttrycker Isakson den första riktigt pessimistiska och apokalyptiska framstegskritiken. Detta är något han fortsätter med när han tillträder som redaktör 1969.

Inser alla att det hänt något nytt med utvecklingen sedan andra världskriget? Först därefter har vi börjat göra försök i stor skala med hur jorden ska ödeläggas. Det finns många sätt de flesta långsamma och omärkliga andra otäckt snabba. Men ändå låter vi det fortgå. /?/ Undergångskurvorna, eller populärare, standardökningen, kommer att sluta med smällar? Utarbetar vi inte prognoser för hur folk vill ha det i framtiden ungefär som när det gäller städer och bilar? Bilarna ökar, alltså byggs flera vägar och parkeringsplatser och då ökar bilarna ytterligare och då byggs flera vägar och ?"^²¹⁸

Prognoserna för standardökningen är undergångskurvor. Isakson ifrågasätter den "industriella fatalismen", men framförallt den ständiga tillväxten. Han använder inte ordet, men föregriper debatten om tillväxtens gränser i början av 70-talet.^²¹⁹ Isakson angriper välfärdsökningen och menar att den inte alls bär oss till himlen, utan kastar ner oss för avgrunden.

Precis som Isakson talar man inte uttryckligen om tillväxtens gränser till en början i Fältbiologen, men det är det man syftar på. Läkaren, författaren och miljödebattören Nils-Erik Landell gör det i Fältbiologen när han skriver att bruttonationalprodukten inte kan pågå i all evighet. "Slutligen måste vi nå den maximala utnyttjandegraden av vår förmögenhet i naturresurser."^²²⁰ Han använder inte ordet tillväxt, men han talar om att tillväxten har gränser. Vi har en viss mängd naturresurser och de kan ta slut.

Den första som använder ordet "tillväxt" är Thomas Söderqvist, som gör det i Fältbiologen 3-4/70.^²²¹ Det här är två år innan debatten om tillväxtens gränser. I påföljande nummer skriver Söderqvist att "det inte längre" är "försvarligt att låta tillväxtdoktrinen styra utvecklingen, eftersom ökad, okontrollerad ekonomisk tillväxt utgör det största hotet mot det ekologiska samspelet."^²²² Söderqvist kopplar den ekonomiska tillväxten till miljöproblem. Han menar att det till och med är "det största hotet".

Senare på sjuttiotalet, kring Stockholmskonferensen och debatten om tillväxtens gränser, dyker en annan aspekt in i tillväxtdiskussionen. Så här skriver redaktör Roger Olsson:

Om alla jordens folk ökade sin konsumtion av råvaror och energi i samma takt som Sverige planerar att göra /?/ så skulle jordens resurser på mycket kort tid bli totalt utplundrade. Detta är ett matematiskt faktum. För en rättvis fördelning av jordens tillgångar mellan dess invånare måste alltså vi, de rika bli fattigare, för att de fattiga ska kunna bli mindre fattiga.^²²³

Tillväxten i den rika delen av världen är inte bara ett hot mot allas överlevnad, den är också ett hinder "för att de fattiga ska kunna bli mindre fattiga". Skillnaden om man jämför med Sten Dahlskogs artikel om skadeinsekter 1950 är uppenbar. Perspektivet har förflyttats, problemet är inte moderniseringen i ett enskilt land, eller ett enskilt lands utvecklingsproblem. Det finns en relation mellan den rika världens rikedom och den fattiga världens fattigdom, och jordens resurser är begränsade. Om Dahlskog anslöt sig till en framstegstanke om alla nationers möjliga utveckling, så ifrågasätter Roger Olsson den möjligheten, han talar istället om relationen mellan denna framstegstanke och fattigdomen i tredje världen.

Olsson anknyter till den samtida diskussionen bland studenter, den nya vänstern, och de nya rörelserna som växer fram vid slutet av sextiotalet, om tredje världen och att orsakerna till deras fattigdom ligger hos den rika världen.

Det här perspektivet problematiserar välståndet som Olsson och hans likar i den rika delen av världen ser i sina egna länder. Resursslöseriet får orimliga proportioner i relation till svälten i Afrika. Talet om ökad välfärd, och till exempel höjda löner för att uppnå jämlikhet och socialrättvisa i den rika delen av världen framstår som absurda och vansinniga i det globala perspektivet.

I sammanhanget kan också nämnas den diskussion som pågick bland den nya vänsterns teoretiker, om att arbetarklassen i välfärdsstaterna var uppköpt av kapitalet, och att de inte längre var ett revolutionärt subjekt.

Men det fanns även de i Fältbiologen som i praktiska frågor kunde ge utryck för åsikter som man skulle kunna kalla för "miljökoloniala". Så här skriver Bo Landin, när han rapporterar från ett internationellt möte, som verkar ha drabbats av en nord- syd- konflikt.^²²⁴

Man hade kanske väntat sig att U-ländernas representanter skulle vara mer intresserade av att höra hur vi nu försöker lösa problemen som de ännu inte har utan bör förebygga genom lärdom från oss. Så var ej fallet utan man var mer måna om att hävda sin världsliga ställning och sitt oberoende. De bådar enligt min mening inte gott för framtiden när det gäller global miljövård.^²²⁵

I Landins ord ekar ännu Trumans tal om att exportera teknologisk kunskap till "outvecklade områden". Skillnaden är att Landin syftar på en kunskap om hur man förebygger miljöproblem.^²²⁶

Efter 1968 ser man ett samband mellan den höga levnadsstandarden och miljöproblemen. Detta i sig är inget nytt i Fältbiologen, kopplingen fanns redan på femtio- och sextiotalet. Det nya är att man just pekar ut tillväxten, levnadsstandarden och framsteget som boven.

Tillväxtdiskussionen handlade naturligtvis inte bara om den ekonomiska tillväxten i den rika världen utan också befolkningsökningen i tredje världen. Fältbiologernas ordförande 1970, Wolter Arnberg, menar att "de mest fundamentala orsakerna till den försämrade miljön" är "befolkningsexplosionen, blind och obegränsad ekonomisk tillväxt och avsaknaden av miljövårdsutbildning."^²²⁷ Arnberg kopplar liksom Isakson ihop någon form av ekonomiskt framsteg med miljöproblemen, men också befolkningsökningen. Hos Arnberg finns också tanken om att miljöproblemet är ett kunskapsproblem, som anknyter till den förra perioden. Det finns flera andra, som Torbjörn Kronestedt, som talar om vikten av att skapa ett miljömedvetande.^²²⁸ Även Ulf Rooth talar om att upplysa "'folket'/?/ om miljöförstöringen".^²²⁹ Skillnaden från den tidigare perioden är att man nu talar mer om allas kunskaper än om de ansvariga makthavarnas kunskaper.^²³⁰

Eckersley har rätt i att, med tillväxtdiskussionen medföljer en diskussion om hot mot människans överlevnad. Miljökrisen handlar allt mer om att "miljöförstörelsen är ett allvarligt hot mot mänsklighetens fortlevnad".^²³¹

Det är med Erik Isaksons ledare från 1968 som uppfattningen om att människans överlevnad står på spel, tar ett ordentligt kliv in i Fältbiologen. Under perioden 1968-1973 kan man se två olika sätt att förhålla sig till denna fråga om överlevnad. Det första, som är mer ovanligt, är vad jag skulle vilja kalla för en tendens till "undergångsfatalism". Den representeras främst av två redaktörer, den ovan nämnda Erik Isakson samt Roger Olsson, redaktör 1972 - 1973. På ett eller annat sätt menar de att allt är på väg utför branten, hur vi än gör. Ibland talas det om att vi kan mildra katastrofen, men den är ändå ett faktum.

Det finns två sätt att förhålla sig till dagens värld. Det ena är att ge upp, vara glad och pyssla med sina bilar och nya arter. Det andra är att ge upp, vara glad och leva under mottot; "tillbaka till naturen" i tron att det finns ett litet hopp om alla strävade åt det hållet.^²³²

Hur vi än gör är våra möjligheter att reparera skadan och vända utvecklingen små. Isakson menar visserligen att det kanske finns lite hopp inför framtiden om vi alla hoppar av det industriella samhället.

Den andra representanten för denna inställning Roger Olsson skriver: "Även om vi tillsammans lyckas övertyga alla dem som finner lyckan i söndagsöppna affärer kan vi visserligen inte förhindra katastrofen, men kanske kan vi mildra dess verkningar."^²³³ Olssons framtid är likt Isaksons mer eller mindre förutbestämd, men det går kanske att mildra katastrofens verkningar.

Till den här kategorin kan även allmänt pessimistiska framtidsprognoser placeras. En sådan prognos levereras av Thomas Söderqvist när han anmäler Den biologiska bomben av Gordon Rattray Taylor och menar att:

Taylor är lite väl optimistisk när han tror att de nya biologiska upptäckterna ska konfronteras med ett världssamhälle à la 2000 som mest liknar ett rikt västligt I-land. Hans dystra profetior om den farliga biologiska kunskapen blir ändå dystrare när man betänker att världssamhället år 2000 snarare är i upplösningstillstånd p g a folkökning, svält, miljöförstöring och ökad aggression.^²³⁴

Söderqvist kan inte tro att situationen i världen kommer att ändrats i positiv riktning i framtiden, utan tror snarare att saker och ting kommer att förvärras i framtiden. Här finns också tanken om att den s.k. tredje världen inte kan hinna ikapp I-länderna.^²³⁵

Det andra sättet att förhålla sig till frågan om överlevnad och i någon mening framtiden, är att hävda att mänskligheten står inför ett vägval. Om vi fortsätter som ingenting, kommer vi att stupa ner för branten, men vi kan också välja en annan väg. Denna andra väg handlar om att hela samhället måste förändras. Det undergångsfatalistiska och vägvalsperspektivet kan finnas hos en och samma person. Egentligen skiljer sig inte de två perspektiven så mycket från varandra. Det fatalistiska är mer hårddraget och misantropiskt, men i alla de fatalistiska uttalandena finns ändå alltid ett; om vi gör något så kanske det inte går helt åt fanders. De är inte alltigenom fatalistiska. De fyller därför samma funktion som vägvalsperspektivet, att visa hur akut och livsnödvändigt det är att vi tar tag i miljöfrågorna.

Samma tidigare nämnda Erik Isakson uttrycker i en annan artikel en tro på vägvalet med orden, "så länge vi är överens om att livet på jorden ska fortgå" måste den "materiella levnadsstandarden sänkas."^²³⁶ Vägen som Isakson propagerar för bör kopplas ihop med diskussionen om tillväxtens gränser. En annan som uttrycker ett liknande vägval är den tidigare nämnda läkaren och författaren Landell, som säger att: "Vi kan inte i dagens samhälle styra utvecklingen dit vi vill utan att samtidigt förändra vårt nuvarande konsumtionstänkande".^²³⁷ Eller som när redaktör Olsson utropar att den "/e/nda räddningen ligger i ett samhälle utan tillväxt, befolkning och industri måste sluta växa."^²³⁸

Det finns också mer allmänt hållna vägvalsutsagor, som den nyblivne redaktören Roger Olssons, när han menar att valet står mellan "hänsyn till miljövården" eller "ett steg mot undergången.".^²³⁹ Bo Landin talar om att vi inte har "råd att plundra naturen i den utsträckning vi nu gör."^²⁴⁰ Naturvårdssekreteraren, Christina Skarpe uppmanar till handling i största allmänhet när hon säger att miljöproblemen "är ju tillräckligt välkända för att vi inte skall behöva sitta med armarna i kors och titta på utvecklingen - om vi inte vill det."^²⁴¹

Det rådande konsumtionssamhället bär mänskligheten utför branten, det som skulle kunna rädda oss är minskad levnadsstandard i den rika delen av världen, miljövård, en stationär befolkning och ekonomi. Här finns en kritik av det rådande utvecklingsparadigmet. Framsteget kopplas ihop med en möjlig framtida katastrof.

Hotet mot allas överlevnad manar till handling och legitimerar miljöfrågan på ett helt nytt sätt. Vildmarkens skönhet gällde endast ett fåtal specialintresserade naturromantiker, hotet mot människans hälsa kunde visserligen drabba alla, men var inte lika akut och drastiskt som mänsklighetens själva överlevnad. Faran var nu akut, och omedelbar handling krävdes. Om vi inte tar miljöfrågorna på allvar kommer vi alla att dö. Överlevnadshotet legitimerar mer drastiska slutsatser.

Upplevelsen av att den tid de levde i var viktig, var inget unikt för miljöaktivisterna. Känslan av att leva i en brytningstid var en del av denna politiskt radikala period. Stahre menar att den var en del av tidsandan.^²⁴² Världen var satt i gungning, världsrevolutionen stod vid dörren. Det var socialism eller barbari, i Fältbiologen var det ekologi eller ragnarök. Katastrofen var mobiliserande och fungerade på samma sätt som upplevelsen av att allt var möjligt.

Samtidigt som skribenterna i Fältbiologen blir mer framstegskritiska, blir de också mer systemkritiska, och de talar allt mer om att ändra på samhället, de politiseras som så mycket annat i samhället under denna period. Med politiseringen följer kritiken av det etablerade systemet i Fältbiologen under perioden 1968 - 1973.

Lösningen på överlevnadsproblemet är en samhällsförändring. Folke Günther skriver att den ekonomiska tillväxten, som är problemet, är inbyggd i systemet.^²⁴³ Om tillväxten är inbyggd i systemet, och orsak till miljöproblemen, måste man ändra på systemet för att komma tillrätta med tillväxtproblemet.

Skribenterna framhåller också en motvision, en vision om ett annat samhälle, en värld med en framtid. Denna vision framträder inte redan från 1968, utan först 1972. Det är ett samhälle som man oftast refererar till som "det ekologiska samhället".

Roger Olsson skriver i 1972 års Fältbiologen att det nuvarande systemet "inte går att förena med de ekologiska lagarna".^²⁴⁴ Implicit, vi måste ha ett system som är förenligt med de ekologiska lagarna. Ett år senare menar Tunabygdens Fältbiologer att Fältbiologernas "mål är att skapa ett samhälle, som vilar på ekologiska lagar. Detta är vår politik!"^²⁴⁵ Den här gången uttrycks det som är implicit hos Olsson, explicit av Tunabygdens Fältbiologer. Redaktör Olsson skriver i en ledare i nummer 3/1973 att fältbiologer är "beredda att jobba för ett bättre samhälle - ett ekologiskt samhälle."^²⁴⁶ Ett samhälle som vilar på ekologiska lagar har blivit till det ekologiska samhället. Vad det ekologiska samhället är, förklaras inte mer ingående. Men det är ett bättre samhälle, vilket antyder att det handlar om mer än bara människans relation till naturen.^²⁴⁷

Ännu senare uttrycker Olsson att det inte går att vara ekologisk i det rådande samhället, det finns inga val inom systemet, vi måste ändra på hela systemet för att kunna leva ekologiskt.

Alla är vi medbrottslingar och det finns bara ett sätt att ändra på det - att göra samhället till ett ekologiskt samhälle.^²⁴⁸

Här skiljer sig Olsson från Isakson genom att inte sätta tilltro till individuella handlingar inom ett som han ser oekologiskt system. Hela systemet måste ändras för att individerna skall kunna leva och handla ekologiskt.

Efter 1968 uppfattas miljöfrågan i Fältbiologen allt mer som en samhällspolitisk fråga. Även andra politiska frågor smyger sig in i Fältbiologen, och synen på det etablerade samhället förändras.

Före 1968 fanns ingen uttalad misstro mot myndigheter i sig. Under den första perioden fanns ingen uttalad misstro alls. Sten Dahlskogs vattenkraftskritiska artikel från 1949 tar inte upp någon direkt kritik av Staten och Stockholmsstad som är de som vill bygga ut vid Siljan. Dahlskog varnar för att gå till överdrifter och fanatiska krav.^²⁴⁹

Det samma gäller för Henrik Waldéns artikel från 1952 "För vilket ändamål?", Waldén förespråkar bättre skydd för naturintresset i lagen. Men han säger också att det är viktigt "att diskussionen håller sig på ett realistiskt plan"^²⁵⁰

På sextiotalet allierar Fältbiologerna sig med SVA, som står på naturskyddets sida i biocidfrågan. Men med biocidfrågan blir man mer kritiska gentemot "ansvariga myndighetspersoner" för att de har dåliga "insikter i människans miljöproblem" som Håkan Agvald skriver i en recension.^²⁵¹ Men det handlade ännu inte om att misstro myndigheter och myndighetspersoner i sig. Man ställer krav på myndigheterna att de ska ta hänsyn till miljövårdsfrågor.

Efter 1968 dyker det upp en direkt misstro mot etablerade myndigheter. Det hänger samman med att författarna ser miljöfrågan som ett systemfel och anser att miljökrisen kan bara vändas med en systemförändring. Det räcker inte med reformer. Så länge miljöfrågan handlade om att justera kunskaper, eller tekniker ifrågasatte inte Fältbiologens skribenter själva systemet. Nu tror de inte längre på justeringar, de är inte tillräckliga, det är tillväxtsamhället, konsumtionssamhället, hela systemet som är problemet.

Under den här perioden börjar istället myndigheterna tala om justeringar. Erik Isaksson citerar Jordbruksministern Ingemund Bengtsson i Fältbiologen.

Den snabba tekniska utvecklingen har gett oss en högre materiell levnadsstandard. Efterhand har vi emellertid funnit att utvecklingen har en baksida. Mängden avfall växer och vår omgivning utsätts för förorening och förstörelse./?/Om vi inte stoppar miljöförstörelsen kan den bli ett hot mot fortsatt standardhöjning.^²⁵²

Erik Isaksons kommentar är "att om miljöförstörelse bara är ett hot mot fortsatt standardhöjning, så behöver vi inte göra något åt den, för vi har det ganska bra nu."^²⁵³ Om Bengtsson hade rätt skulle det inte vara något problem, men Isakson anser inte att miljöproblemet endast hotar en "fortsatt standardhöjning", utan mänsklighetens överlevnad. Så länge som staten inte inser allvaret, "kan vi naturligtvis inte heller vänta oss att staten ska göra några allvarliga försök att stoppa förstörelsen", menar Isakson.^²⁵⁴ Tonen är en helt annan nu, än i kritiken mot det statliga betänkandet Naturen och Samhället från 1962, som Per-Erik Tonell recenserade.^²⁵⁵

Vi har redan sett Isaksons kritik av det "sjuka samhället" och skepsisen gentemot reformismen som strategi, i det talet finns redan en begynnande systemkritik. I samma ledare från 1968 kritiserar han också det parlamentariska systemet för att "där finns några partier som arbetar på världens undergång och så finns det inga fler".^²⁵⁶ Han anser att i det rådande politiska systemet står alla för samma sak, det spelar ingen roll vad man röstar på, alla partier står för "världens undergång".

Kristoffer Andersson menar att inrättandet av Naturvårdsverket 1967 var en slags skenmanöver från regeringen. "Regeringens Valfrid och Naturvårdsverket tycks vilja att alla som är intresserade av sin livsmiljö skall lita på hans omdömesförmåga och framsynthet."^²⁵⁷

Men det finns också de som tror på reformer och att påverka makthavare, som Ulf Rooth.^²⁵⁸ "Våra synpunkter är så allvarstyngda att de med kraft måste framföras till dem som reellt styr samhället - politikerna och våra arbetsformer måste anpassas därefter."^²⁵⁹ Tillskillnad från andra misstror inte Rooth de etablerade politiska kanalerna, utan menar att de ska använda sig av dessa.

Även Torbjörn Kronestedt tror på de etablerade politiska kanalerna. Han förespråkar att man ska gå in "där man kan göra störst nytta och bäst påverka politikerna, som ju har besluten om hand".^²⁶⁰

I nummer 6, 1969 menar den tidigare nämnda läkaren, författaren och miljödebattören Nils-Erik Landell att det inte räcker med "fina naturvårdsår /?/ så länge vi inte ändrar på hela samhällsstrukturen."^²⁶¹ Landell verkar till och med förespråka någon slags revolution. Han talar om att "vräka omkull det etablerade konsumtionssamhället" och avslutar med att säga att han ska till "Strömmen för att kolla in fåglarna - lite inspiration före revolutionen".^²⁶²

Landell är inte fältbiolog, men det är tydligt att han är medveten i artikeln om att han skriver till fältbiologer och unga människor. Han är ute efter att uppvigla.

Även andra, som Thomas Söderqvist kritiserar miljöjippon som "naturvårdsåret", och kallar dem för "spektakel och meningslösheter".^²⁶³ Han menar att miljöfrågan "är i grunden ett socialt och politiskt problem" och att den inte kan "behandlas isolerat från resten av samhället".^²⁶⁴ Söderqvist skriver att man ska försöka hitta "likheter mellan miljöförstöring, Black Power, kriget i Indokina, flykten från landsbygden, arbetslöshet och kravet på skoldemokrati."^²⁶⁵ Här sipprar samtidens politiska frågor in i Fältbiologen. Det är medborgarrättsrörelsen i USA, Vietnamkriget, det är rationaliseringspolitiken som leder till "flykten från landsbygden", och utbildningsfrågorna som finns i Söderqvist tankar. Han vill antyda att det finns ett samband mellan alla dessa frågor och att Fältbiologerna är en del av en större rörelse. Han menar att etablissemanget möter miljöproblemen med "spektakel och meningslösheter", och vad som krävs är en systemförändring.

En variant av kritiken mot det etablerade samhället, eller uppfattningen om att det är ett systemfel som är orsaken till miljöproblemen, är en antikapitalism som Thomas Söderqvist är den första att artikulera explicit. Han skriver att kapitalisterna kan förhindra de "överhängande miljökatastroferna, nämligen de som hotar den expanderande ekonomin", men vi kan vara "på väg mot ett tillstånd av kontrollerad miljöförstöring", där en viss nivå av miljöförstöring accepteras "för att hålla marknadsekonomins hjul rullande. Vi måste göra oss av med konkurrenstänkandet, marknadstänkandet, tron på företagens lönsamhetskrav, tron på den fria företagsamheten."^²⁶⁶ Två år senare kommer "Vädjan om samarbete för överlevnad", som också påpekar motsättningen mellan marknadsekonomin och ett ekologiskt samhälle.

Samma år som almstriden, 1971, utvecklar Söderqvist sina tankegångar i en debattartikel. "De som styr de stora företagen och de som styr staten har många gemensamma intressen av att hålla produktionskarusellen igång."^²⁶⁷ Staten och kapitalet sitter i samma snabbtåg och driver utvecklingen utför branten.

Men ännu så länge är Söderqvist ensam om att direkt angripa kapitalismen. Först under 1973 börjar Slottsskogens fältbiologer skriva debattartiklar, där de hävdar att de som "bestämmer över industrin" också orsakar miljöförstöringen, eller att "det råder en ständig motsättning mellan en konsekvent genomförd miljövård och kravet på största möjliga vinst".^²⁶⁸

De gör tillväxtkritiken till en kritik av kapitalismen. Botemedlet är enligt Slottsskogens fältbiologer att "bekämpa det kapitalistiska systemet som står i vägen för genomförandet av en nödvändig och konsekvent miljövård."^²⁶⁹ Här är det ord och inga visor. Det är det kapitalistiska systemet som är problemet, och som måste bekämpas, implicit avskaffas.

Med politiseringen, brådskan med att lösa miljöproblemen, och misstron mot de etablerade politiska kanalerna, medföljer en utomparlamentarisk inriktning, som också finns representerad i Fältbiologen.

Kristoffer Andersson skriver i Fältbiologen 2/69: "Om man inte vill använda sig av de impopulära utomparlamentariska metoderna måste man gå vägen över de etablerade politikerna."^²⁷⁰ Anderssons uttalande antyder en diskussion om utomparlamentariska metoder. I samma tidning skriver Erik Isakson: "Egentligen så skulle vi samla ihop en gerillaarmé och ta till våld i Kaitum, Trosa, Sturup, Varö? men det är inget roligt att sitta innanför lås och bom /---/ Men de som opartiskt kunde se oss de skulle döma oss som blinda fegisar."^²⁷¹ Isakson menar att våld skulle vara berättigat, men att vi hindras av vår feghet.

Thomas Söderqvist uppmanar i Fältbiologen 3-4/1970, alla fältbiologer att ta "kontakt med politiska aktionsgrupper - inte partipolitiska för Guds skull - men på 'vänsterkanten'."^²⁷² Här är det tydligt att Söderqvist misstror de etablerade politiska kanalerna och uppmanar fältbiologer att gå med i den utomparlamentariska vänstern.

I nummer 2/1972 recenserar Bo Landin "handböcker för miljöaktivister", från USA.

Man har utvecklat ett långt mer avancerat program för utomparlamentariska och parlamentariska aktioner. I Sverige har vi allt för länge väntat på dessa typer av aktionsprogram, men det är nu klart att vi också här är mogna för dessa djärva grepp inom miljövården. Byråkratin och den allmänna tungroddheten på våra statliga verk verkar tillsammans med industrins vinstkrav lika hämmande på miljövårdens utveckling i Sverige som i USA. Det är därför hög tid att vi i Sverige följer den amerikanska ungdomens väg, en väg som innebär radikala aktioner mot de allt mer överhängande hoten.^²⁷³

Landin visar tydligt kopplingen mellan kritiken av de etablerade politiska kanalerna, brådskan med att göra något åt de "överhängande hoten", och utomparlamentarism. Den tungrodda staten och vinstkraven från industrin gör att det går sakta. Det borde gå fortare och det är brottom, därför bör också Fältbiologerna, enligt Landin, göra som de amerikanska ungdomen, göra "radikala aktioner". Kanske fanns här också en tanke om att de utomparlamentariska aktionerna lyckades skapa uppmärksamhet för de akuta och livsviktiga frågor som Fältbiologerna sysslade med.

I Fältbiologen nr 2 1969 skriver Kristoffer Andersson en liten saga om Asiic och Toohk. När de träffas läser Toohk en formelsamling. Asiic undrar varför han mumlar formler. Toohk svarar att han "måste kunna dem utantill". "Förstår du inte formlerna då?" frågar Asiic. "Förstå? Jag bryr mig inte om att förstå, jag vill kunna dem", svarar Toohk. Senare när Asiic tuggar på ett grässtrå säger Toohk att "/d/et kan vara skadligt att tugga på gräs /?/ Svampar och diverse mikroorganismer kan angripa munhålan". Då svarar Asiic med att: "Detta grässtrå är mindre skadligt för mig än vad dina formler är för hela mänskligheten".^²⁷⁴

Asiic representerar någon form av naturlighet, medan Toohk är onaturlig. Toohk representerar den moderna vetenskapen där formeln och medlet har blivit till ett självändamål. Sagan är en kritik av ett samhälle där medlen blivit till ändamål. Det är också en kritik av en kunskapssyn som man skulle kunna kalla för kvantitativ. Andersson förespråkar i dess ställe förståelse, ett mer kvalitativt förhållningssätt till kunskap.

Till det som framträder efter 1968 hör en ökad uppmärksamhet vid medlen eller det Georg Henrik von Wright kallar för teknologiskt och vetenskapligt framsteg. Låt mig upprepa von Wrights tredelning av framstegstanken: 1)"framsteg i vetande och kunnande", med teknikutvecklingens och vetenskapens tillväxt som motor, 2)"hedonisk framsteg", eller ökad levnadsstandard, 3)"moraliskt framsteg" eller ökad andlig standard.

Det man säger i Fältbiologen är att det inte går att lösa den ekologiska krisen med de medel som också är orsaken till den. När Erik Isakson recenserar boken Rädda miljön av Hans-Ancher Holst, skriver Erik att "Holst diskuterar aldrig om det överhuvudtaget är möjligt att lösa problemen med nya tekniska påfund. Han tar det för givet /?/ men är det så?".^²⁷⁵ I en annan text skriver Isakson att makthavarnas och experternas "religiösa tro på teknikens frälsande verkan för mänskligheten är orubblig."^²⁷⁶ Isakson jämför tekniktron med vidskeplighet, och ifrågasätter att man skulle kunna justera miljökrisen med hjälp av teknik.

Samtidigt finns det fortfarande uttalanden som kan tolkas i motsatt riktning, att man tror på att tekniken och vetenskapen kan rädda miljön, och att man inte ifrågasätter det Anshelm kallar för "industriell fatalism". Ett exempel är Wolter Arnbergs tal den 16 mars 1969 vid en demonstration mot vattenkraftutbyggnaden i fjällen. Arnberg "kräver att planerna för Vindelälven, Kaitumälven och övre Lule älv läggs i malpåse så att kärnkraftverken får visa att det finns konkreta alternativ till vattenkraften."^²⁷⁷ Kärnkraften ska rädda älvarna, här ifrågasätts inte den ökade elkonsumtionen och Arnberg menar att en annan teknologi ska rädda älvarna.

Lars-Gunnar Bråvander, en före detta fältbiolog, återkommer till kärnkraftsargumentet i samband med en artikel om Ritsemprojektet i Fältbiologen 3-4, 1970. Han skriver att: "Lönsamheten för Ritsemprojektet är mycket dålig och atomkraftverk erbjuder redan ett ekonomiskt konkurrenskraftigt alternativ."^²⁷⁸

I samma nummer angriper Thomas Söderqvist olika miljökampanjer för att de sysslar med symptomen istället för orsakerna och i sina försök att vara opolitiska "blundar för sambandet med andra sociala problem. Man försöker hitta tekniska lösningar. /---/ Man glömmer att miljövården inte är ett tekniskt problem eller ett problem om kapitalinsatser. Miljövård är i grunden ett socialt och politiskt problem."^²⁷⁹ Enligt Söderqvist går det inte att lösa miljöproblemen med att satsa mer pengar eller med teknologi. Det finns ingen opolitisk lösning på miljöproblemen, som är ett politiskt problem, som kräver samhälleliga förändringar.

Redan i nästa nummer får Söderqvist mothugg av Torbjörn Kronestedt, som undrar varför man ska "förkasta tekniska lösningar, om dessa är de enda som står till buds inom en kort tidsrymd?"^²⁸⁰ Han skriver också för att återbetala lånet industrisamhället tagit av naturen, krävs "kapital och teknik" men han är överens om att det krävs "sänkt levnadsstandard". Kronestedt anser att Söderqvists påstående om "att miljövården inte är ett tekniskt problem eller ett problem om kapitalinsatser" är "skevt". Han skriver också att "ju mer kapital man har möjlighet att avvara för att lösa dessa problem, ju mer slipper vi ifrån" en politisk prioritering som Söderqvist menar att det handlar om.^²⁸¹ Men han håller med om att man inte kan behandla miljöfrågan separat från resten av samhället. Kronestedt förordar en förändring av människors medvetande.

Andemeningen i Kronestedts artikel är att det går att arbeta inom systemet, det går att justera teknologi och kunskaper. Dessutom menar han att mer ekonomiska resurser gör att de slipper en politisering av miljöfrågan. Det är också i samma artikel som han argumenterar för att gå via politikerna för att påverka utvecklingen.

Kronestedt vill inte ha en systemförändring, utan bara en systemjustering. Han ifrågasätter inte det rådande utvecklingsparadigmet.

Söderqvist svarar honom i samma nummer, och menar att de medel Kronestedt ser som lösningen, ser han som en del av problemet. "Tror Torbjörn inte att det kapital som krävs i sin tur föder nya miljöskador".^²⁸² Det går inte att köpa sig ur den ekologiska krisen. Miljöfrågan går inte att avpolitiseras menar Söderqvist. Kronestedt vill avpolitisera miljöfrågan, och är på det sättet inte en del av det jag kallat för sextiotalsradikaliseringen, där just politiseringen var en väsentlig aspekt.

Hur tolkar vi det som händer i Fältbiologen efter 1968? I Dobsons/Bennulfs uppdelning i naturbevarande, miljövårdande och ekologiska rörelser, ser det ut som merparten av inläggen i Fältbiologen bryter med miljövårdsperspektivet och kräver ett systemskifte, ett ekologiskt samhälle, som inte sätter vinstintresset före de "ekologiska lagarna". Men det finns de som fortfarande hävdar ett miljövårdsperspektiv.

Jag tror att man kan se förändringen och radikaliseringen som en utvidgning av vissa faktorer, värderingar och områden. Flera av dom går in i varandra. Några som går att finna bland andra rörelser som växer fram vid slutet av sextiotalet, som demokratifrågans utvidgning, går inte att finna explicit i Fältbiologen.

Den första vill jag kalla för; utvidgningen av miljöproblemens konsekvenser. Under den första naturbevarande fasen, handlade konsekvenserna främst om att vildmarkernas skönhetsvärden hotades. Under den miljövårdande perioden utvidgades konsekvenserna till att också gälla människans hälsa.

Efter 1968 ser skribenterna konsekvenserna av miljökrisen som en total kollaps av ekosystemet, som hotar hela biosfären och själva mänsklighetens överlevnad.

Det andra området som det sker en utvidgning i, finns antydd i det förra svaret. En geografisk och rumslig utvidgning av problemen. I den första fasen är problemen lokala och handlar om enskilda vildmarksområden. Kopplingen mellan orsak och verkan är rak och enkel. I den andra fasen utvidgas problemen rumsligt, miljöproblemen blir regionala, miljögifterna sprids ut i naturen, via till exempel skorstenar och betat utsäde. Miljöproblemen blir abstrakta och osynliga, det handlar inte längre om ett rakt och enkelt samband mellan orsak och verkan. Miljöfrågorna uppfattas i början av sextiotalet som komplicerade kedjor av orsak verkan samband. I radikaliseringsfasen blir miljöproblemen globala, man talar om hela jordens sammanbrott. Problemen är ännu abstraktare, och orsakskedjorna ännu mer komplicerade. Nu ses den ekonomiska tillväxten, befolkningstillväxten som problem som hotar begränsade resurser. Som vi ser sker också en utvidgning av orsakerna, från konkreta, till allt mer abstrakta former.

En fjärde utvidgning, skulle kunna kallas för en politikens utvidgning, eller politisering. Där sker det största brottet sker kring 1968. I den första fasen finns ett missnöje, över att andliga värden får ge vika för materialism. I den andra fasen börjar skribenterna i Fältbiologen rikta uppmärksamheten mot politikerna, man kritiserar dem för deras okunskap. Men det är först i den sista fasen som vi kan se en väsentlig politisering i Fältbiologen. Miljöfrågan efter 1968 handlar om vilket samhälle man vill leva i, och att den nuvarande samhällsordningen går emot de ekologiska lagarna.

Även om rättvisebegreppet verkar globalt redan på femtiotalet, när Dahlskog talar om att de fattiga länderna bör utvecklas och implicit hinna i kapp de rika länderna, så hamnar det gamla rättvisebegreppet in för problem när skribenterna i Fältbiologen efter 1968 upplever att alla inte kan utvecklas till samma nivå som den rika världen och att den rika världens utveckling är ett hinder för den fattiga världens utveckling.

Efterkrigsframstegstanken ifrågasätts. En global motsvarighet till den historiska kompromissen mellan arbete och kapital ifrågasätts. Fattigdomen och rikedomen är kopplade till varandra. Man ansåg att framsteget omöjligen kunde förverkligas på global skala, och att den hur som helst ledde till en global miljökris.

Jag har redan varit inne på att det sker en förändring i synen på framstegstanken under denna period. Men brottet sker inte i förhållande till viljan att uppnå rättvisa, detta önskemål kvarstår, målet är det samma, men det tidigare tillvägagångssättet kritiseras efter 1968. Det går inte att justera, det går inte att förhålla sig tekniskt till välståndsskillnaderna i världen, de är politiska frågor, inte tekniska frågor.

Skribenterna ifrågasätter nu möjligheten att alla nationer i världen skulle kunna använda samma slags teknik och uppnå samma slags materiell levnadsstandard som i I-länderna. Man ifrågasätter Harry S. Trumans världsbild, men också den världsbild som de svenska socialdemokraternas efterkrigsprogram gav uttryck för.

Som vi sett sker det också en utvidgning av vad man anser bör göras åt naturskydds- och miljöproblemen. I den första fasen ska man skydda och bevara vildmarkerna. I den andra fasen justera kunskaper och praktiker, förbjuda vissa ämnen och praktiker. I den sista fasen blir det som måste göras mer drastiskt och mindre konkret. Det handlar om ett systemskifte, vissa talar om revolution, andra om att hoppa av samhället och leva alternativet här och nu. Det är också nu man börjar tala om utomparlamentariska aktioner.

Upplevelsen av vad som är naturen utvidgas också under dessa år mellan 1947 och 1973. I den första fasen är naturen vildmarken, ett objekt utanför människan. En vacker kvinna som de naturromantiska fältbiologerna vill bevara för sin skönhet. I den andra fasen blir naturen och människan bundna till varandra, och särskilt människan beroende av vad hon gör med naturen. Naturen utvidgas till att gälla även kulturlandskapet. I den sista fasen sker en förändring i synen på naturen, tidigare har man sett naturens värde i förhållande till människan, men nu anser skribenterna att naturen har ett egenvärde, oberoende av vad vi som människor uppfattar som skönt eller nyttigt, eller på något annat sätt värdefullt.^²⁸³

Artikelförfattarna i Fältbiologen säger är att vi inte kan ändra kurs, eller förhindra miljökrisen med hjälp av tekniken, som är en del av problemet. Vi kan heller inte stoppa miljökrisen genom att öka produktionen, när det är själva produktionsökningen som är en del av orsaken till miljökrisen. Medlet, den tekniska och vetenskapliga utvecklingen, det första framsteget, kan inte lösa miljöproblemen, utan är en av orsakerna till dessa. Målet, konsumtionssamhället, är också orsaken till den ekologiska krisen.

Efter 1968 börjar allt fler skribenter i Fältbiologen diskutera de utomparlamentariska medlen. De upplever att det är bråttom, och miljöhotet handlar inte längre bara om framtiden, utan finns här och nu. Dessutom står alla politiska partier för "världens undergång", och inget av dem för framtiden. Den utbredda misstron mot etablissemanget spelar naturligtvis en roll. Vissa som Isakson uttrycker tanken att om man går in i systemet blir man korrumperad. Sist men inte minst diskuteras de utomparlamentariska frågorna i samhället, på grund av FNL-rörelsen, aktion Båstad och till exempel almstriden. Allt det här kan också leda till att man vill hoppa av snabbtåget och flytta till Grönland, som Erik Isakson gör.^²⁸⁴

Mot slutet av denna period artikuleras också ett alternativ, det har mest ett namn, ännu inte mycket innehåll. Alternativet är i huvudsak negativt formulerat, som ett motsatt vägval, det ekologiska samhället.

En intressant iakttagelse, är att samma personer som har förtroende för det etablerade politiska systemet, också har förtroende för tekniska lösningar på miljöproblemen. De kritiserar varken det rådande utvecklingsparadigmet, eller det etablerade politiska systemet. Deras miljövårdande kritik är systemimmanent. Det här talar för att det finns ett samband mellan tron på teknologiska lösningar, och på det politiska systemet, liksom mellan misstron mot tekniska lösningar och mot det etablerade politiska systemet.

Även om inte alla står för denna nya framstegskritik, är den ett nytt och starkt inslag i Fältbiologen, ofta representerad hos redaktörerna och i ledarna. Vi ser en början till en uppdelning utav miljörörelsen. En uppdelning som blir ännu tydligare under senare hälften av sjuttiotalet. Dobson menar att mellan dessa två, vad han kallar för en miljövårdande rörelse och en ekologisk rörelse, råder en artskillnad och inte en gradskillnad.^²⁸⁵

Som jag tidigare nämnt växer det fram nya grupper kring slutet av sextiotalet och i början av sjuttiotalet.^²⁸⁶ Dessa grupper är generellt mer aktivistiska och ekologiska. Men brytningen sker också internt i de äldre organisationerna som Fältbiologerna. Där båda riktningarna lever sida vid sida, även om den ekologiska kommer att dominera under sjutiotalet. Den miljövårdande falangen var antiideologisk och förordade en justering av det rådande samhället och dess tekniker, medan den ekologiska ville hävda en ny ekologisk ideologi, där ekologin satte gränserna.^²⁸⁷ Den miljövårdande rörelsen är kvar på 60-talet, och är inomsystemlig, tror mer på tekniska justeringar, och hyser större tilltro till det etablerade systemet.

Det är den justerande miljövårdsrörelsen som idag finns representerad i alla delar av samhället, medan den ekologiska rörelsen enligt Dobson har blivit en egen ideologi. Det som motsäger Dobsons tes om två artskilda rörelser, är att de kan samexistera i samma organisationer, som i Fältbiologerna. Samtidigt har Dobson rätt i att man måste skilja mellan dem, och att det råder en artskillnad. Den miljövårdande rörelsen kan flyta in i och anammas av andra ideologier, eller verka som en enfrågerörelse.^²⁸⁸ Den ekologiska rörelsen står för sig själv, utgör en uppsättning idéer som inte kan tas ur sitt sammanhang. Till dessa idéer hör misstron mot att den ekologiska krisen kan lösas med ny teknik, och kritiken av ekonomisk tillväxt som lösningen på miljökrisen.

Kopplingen mellan kritiken av framstegstanken, miljöfrågans radikalisering och sextiotalsradikaliseringen är tydlig. De går in i varandra, är en del av samma radikaliseringsprocess under sextio- och sjuttiotalet.

Det som talar för att det sker ett brott med det moderna, är att många av skribenterna i Fältbiologen omdefinierar målet från ett konsumtionssamhälle till ett ekologiskt samhälle. Författarna ifrågasätter också framstegstanken, den teknologiska och vetenskapliga utvecklingen, och konsumtionssamhället. Dessutom utgör den nya ekologiska rörelsen som utkristalliseras efter 1968 ett brott med den tidigare naturskydds- och miljövårdsrörelsen.

Å andra sidan finns en kontinuitet i frågan om att orättvisorna i världen borde utjämnas. På femtiotalet skulle tredje världen befrias med ökad inhemsk produktion, genom teknisk och vetenskaplig utveckling. I slutet av sextiotalet och i början av sjuttiotalet skall tredje världen frigöras bland annat med en minskad konsumtion i den rika delen av världen, för att ge tredje världen ökat utrymme. Frågan om levnadsstandard sänkning handlar om att framstegstanken är i vägen för global rättvisa. Framstegstanken levererar inte vad den utlovat. Det krävs en modifiering av den.

Det går inte att tala om ett fullständigt brott med det moderna, när sextioåttorna hoppas på en bättre, rättvisare och jämlikare värld, och i många avseenden radikaliserar eller utvidgar många av de slagord som fått stå på modernitetens barrikader.

Samtidigt kan vi se att det sker brott i förhållande till tron på möjligheten att uppnå industrivärldens levnadsstandard åt alla. Det sker också ett brott i synen på konsumtionssamhället, och den höga levnadsstandard som sextioåttornas föräldrar slagits för. Dessa nya rörelser, inklusive skribenterna i Fältbiologen, kritiserar konsumtionssamhället, och förordar en anti-kommersiell kultur i masskonsumtionens ställe.

Miljöfrågan blir också en fråga om överlevnad. En pessimism och missantropi växer fram med överlevnadsfrågan, antingen som sätt att mobilisera, men också som en faktisk farhåga, hur som helst synsätt som inte kan förknippas med framstegstro.

Det är i den efterkrigsoptimistiska kontexten som skribenterna i Fältbiologen verkar, under de första tio åren. Framsteget fanns då som en självklar kuliss att utgå ifrån. Man uttalar sig inte emot samtidens levnadsstandards iver.

I naturskyddsfrågan är det främst vildmarkernas skönhetsvärden som står på spel. Kritiken riktas mot enskilda projekt, och det rådande utvecklingsparadigmet ifrågasätts inte. Visserligen får den internationella resursbristdebatten genomslag i Fältbiologen, men det formuleras aldrig någon avståndstagande från det första och andra framsteget. Den kritik som finns handlar om att det finns en konflikt mellan den höga levnadsstandarden, det andra framsteget och höjd andlig standard, det tredje framsteget.

På sextiotalet kommer Tyst Vår, och biociddebatten och för in människan i miljön. Fältbiologerna går från naturskydd till miljövård. Hotet utvidgas till att också gälla konsekvenser för människan. Det finns en ökad medvetenhet om relationen mellan den höga levnadsstandarden, industrisamhället och konsekvenser på naturen och miljön. Men skribenterna lägger inte skulden till krisen på den höga levnadsstandarden, eller industrisamhället som sådant. Lösningen på miljöproblemen är tekniska och samhälleliga justeringar. Miljöproblemet ses också som ett kunskapsproblem, man börjar också kritisera politiker för deras bristande kunskaper.

Tillsammans med den allmänna radikaliseringsvågen i samhället förändras Fältbiologens innehåll. Efter sextioåtta riktar skribenterna uppmärksamheten direkt på den höga levnadsstandarden. De ifrågasätter det tidigare framstegsmålet, det moderna konsumtionssamhället och sätter ekologiska gränser för tillväxten.

Miljöfrågan utvidgas ytterligare till att gälla människans överlevnad. Det talas i Fältbiologen om att mänskligheten står inför ett vägval mellan att ta hänsyn till miljön eller gå under. Vissa säger till och med att det är försent och uttrycker en undergångsfatalism. Vägvalet handlar om att hela samhället och systemet måste förändras. Skribenterna lanserar också ett alternativ, det ekologiska samhället. Efter 1968 ifrågasätts hela det rådande utvecklingsparadigmet. De skyller miljöproblemen på den höga levnadsstandarden och på tekniken. Samtidigt sker det också en splittring i miljörörelsen i en miljövårds- och ekologisk falang. Där miljövårdsrörelsen tror på samhälleliga och tekniska justeringar och är i viss mening kvar på sextiotalet. Medan den ekologiska anser att hela det rådande samhället måste förändras och att den teknisk som miljövårdsrörelsen ser som lösning, ser den ekologiska rörelsen som en del av problemet.

Som i övriga samhället börjar skribenterna att kritisera det rådande samhället och dess representanter. Det finns också en diskussion om utomparlamentariska metoder.

Fältbiologen går från skönhetsvärden och naturskydd på femtiotalet till miljövård på sextiotalet och för att efter 1968 representera en mer ekologisk rörelse. Fältbiologen radikaliseras och är en del av sextiotalsradikaliseringen. Skribenterna går från att hylla framsteget till att helt ifrågasätta det efter 1968. Kritiken av framstegstanken sammanfaller med en ökad kritik av det etablerade samhället och ökad politisering i Fältbiologen.

Fältbiologen går från skönhetsvärden och Siljans stränder, till naturens och människans död.

2 Mauritzon Olle "Samla kalla fakta! - gryende miljöengagemang", Femtio år är historien, red; Andersson Michael, och Gustafson Jörgen, (Stockholm, 1996), s.52.

4Wallentinus Hans-Georg, Fältbiologen 1/1963, s.22, och Sandegren Finn, Fältbiologen 1/1963, s.23.

9 Ellström Bengt, "INTE EN SLIPS så långt ögat når när Fältbiologerna håller årsmöte" Fältbiologen 1/1973, s.11.

10 Berglund Thomas, Fältbiologerna och miljöfrågorna, D-uppsats i Sociologi VT 1996, Göteborgs Universitet, s.97f.

12 Ett problem när det gäller källmaterialet, har varit att det funnits en brist på material i den första perioden mellan åren 1948 - 1958. Efter 1968 fanns däremot för mycket material. Det är också en orsak till att jag slutar 1973. En annan orsak är att efter 1973 börjar dels en plattformsdiskussion, och att Fältbiologerna tar avstånd från kärnkraften 1974. Hade jag tagit med det hade jag känt mig tvungen att gå in på kärnkraftsfrågan och sträcka ut uppsatsen fram till folkomröstningen, 1980.

13 Några exempel finns med i min litteratur lista som Kim Salomons Rebeller i takt med tiden (Stockholm, 1996), Sven Olov Josefssons avhandling Året var 1968 (Göteborg, 1996), Ulf Stahres avhandling, Den alternativa staden (Stockholm, 1999), Bertil Nelhans, Allaktivitet - ja men hur? (Stockholm, 1971). Men det finns även andra som Lena Lennerheds avhandling, Frihet att njuta : sexualdebatten i Sverige på 1960-talet (Stockholm, 1994), Kim Salomon, Göran Blomqvist (red) Det röda Lund : berättelser om 1968 och studentrevolten (Lund, 1998), Journalisterna Lars Åke Augustssons och Stig Hanséns bok, Maoisterna (Stockholm, 1997),

14 Klöfver Helena, Håll stövlarna leriga och för Bofinkens talan. Naturintresse, miljömedvetenhet och livsstil inom organisationen Fältbiologerna, Tema V Report 17, (Linköping, 1992).

26 Jamison Andrew, Eyerman Ron, Cramer Jacquline, The Making of the New Environmental Consciousness. A Comparative Study of the Environmental Movements in Sweden, Denmark and the Nerherlands, (Edinburgh, 1990).

50 von Wright Georg Henrik, "Om framsteg och framstegstänkande" Framsteg, myt, rationalitet, (1997), red; Molander Bengt och Thorseth May, s.22.

67 Skovdahl Bernt, "Den stora framstegskapplöpningen", Framstegets arvtagare, red; Nils Runeby, s.147.

70 Sachs Wolfgang, Planet Dialectics (London, 1999), s.3, s.28, s.73 och Sachs "The need för the home perspective", The Post Development Reader, red; Bawtree Victoria och Rahmena Majid, (London, 1997), s.291.

71 Rist Gillbert, The History of Development, (London, 1997), s.249f. Punkt fyra i Trumans instalationstal 1949, finns med som appendix i Rists bok.

82 Worster (1996), s.278f. Ekosystem teorin skulle få olika betydelse för miljörörelsen och den vetenskapliga ekologin. När vetenskapen gick mot avancerade energiflödesscheman, så blev ekosystemet en metafor om ett slutet livsuppehållande system där allt hänger ihop, för miljörörelsen. Vissa som James Lovelock kom att driva metaforen till att beskriva jorden som en organism, gaia hypotesen, som Lovelock lanserade.

85 Osignerad, "Komosse är räddat" Fältbiologen, 2/1950, s.19 och Pettersson Lars-Erik, "KOMOSSE", Fältbiologen 4/1949, s.7.

87 Pettersson Lars-Erik, "KOMOSSE" Fältbiologen, 4/1949, s.7. Det framgår aldrig i Fältbiologen vad Komosse hotas av.

88 Redaktionen "ISTÄLLET FÖR EN LEDARE", Fältbiologen 4/49, s.2. Redaktör var Sten Dahlskog, och de övriga redaktionsmedlemmarna; Kjell Nyström och Inga Wahlström.

118 Robyn Eckersley menar att Tyst vår lyfte fram de ekologiska sammanhangen till offentlighetens ljus, se Eckersley Robyn, Environmentalism and Political Theory, (Albamy, 1992), s.11. Thomas Berglund talar om Tyst vår som "den verkliga väckarklockan för miljörörelsen", se Berglund (1996), s.49. Jamison menar att miljötänkandet visserligen hade förberbådats av bland annat Borgström och kärnvapendebatten på 50-talet, men att Tyst vår invigde den moderna miljörörelsen, se Jamison (1990), s.19. Peter Larsson talar om Tyst vår som den moderna miljörörelsens "katalysator", se Larsson (1984), s.249.

120 Thelander Jan och Lundgren Lars J. Nedräkning pågår (Solna , 1989), s.94. Se även Rosén (1987), s.139-149 Där han bland annat menar att det fanns tidiga rapporter från forskare om faran med kvicksilverbetat utsäde.

123 Visserligen fann man redan 1953 att människor i Minamata, i Japan drabbades av en märklig nervsjukdom som visade sig vara alkylkvicksilverförgiftning. Eftersom förgiftningen hade att göra med fisken i Minamata bukten stängde man bukten redan 1956 för fiske. Se Thelander & Lundgren (1989) s.91 och Edefeldt Åke W, Kvicksilvergäddan, (Stockholm, 1969), s.17.

126 Thelander & Lundgren (1989), s.100; och Löfroth Göran, "Inledning" Efter tyst vår (Stockholm, 1971) av Frank Graham Jr, s.9

127 Thelander och Lundgren (1989), s.100. Löfroth Göran, "Inledning" Efter tyst vår (Stockholm, 1971) av Frank Graham Jr, s.9.

129 Lundqvist Lennart, "The Case of Mercury Pollution in Sweden" FEK-Report 4 (Stockholm, 1974), s.22, och Edfeldt (1969), s.70.

130 Jakobsson Magdalena, Niss Johan, "En idé från Holland", Femtio år är historien, (Stockholm, 1996) red; Andersson Michael och Gustafson Jörgen, s. 14 och 22.

133 Hofstén Anne von och Christina Unnerfelt, "ÅRSREDOGÖRELSE för SVERIGES FÄLTBIOLOGISKA UNGDOMSFÖRENING ÅR 1961, Fältbiologen 1/1962, s.29.

136 Se till exempel; Bergman Clas, "VARFÖR DJURSKYDD?", Fältbiologen 3/1961, s.2-4; Tonell Per-Erik "JAKTEN GÅR I PRESSEN", Fältbiologen 4/1961, s.2-3; Eriksson John, "RESPEKT FÖR LIVET", Fältbiologen, 1/1962, s.2-4; Ericsson Lars-Åke, "MASSLAKT PÅ SÅNGFÅGEL" Fältbiologen 1/1962, s.8-10.

146 Agvald Håkan, "Naturvårdare", Fältbiologen 4/1965, s.22 De lama åtgärderna som Agvald nämner, handlar troligtvis om förbudet av dubbelbetningen 1964. Innan 1964 tillät man en särskild kombination av aldrin och kvicksilver. Den tidigare nämnda Karl Borg på SVA visade redan 1958 ätt dubbelbetningen var giftigare än enbart kvicksilver. Se Thelander & Lundgren (1989), s.101. Agvald skulle kanske också kunna syfta på förbudet mot alkylkvicksilver 14 december 1965. Thelander & Lundgren (1989), s.136.

155 Thomas Söderqvist menar i The Ecologists From Merry Naturalists to Saiviour of the Nation, att den ekologiska vetenskapen växer under sextio och sjuttiotalet. Han menar också att det inte har något att göra med miljökrisen eller miljödebatten, utan att det är en värvningsprocess, där man på femtiotalet översätter naturstudieintresset i den vetenskapliga ekologins termer, och på sextiotalet översätter miljöintresset till ett ekologiskt språk. Söderqvist menar därför att det han kallar för ekologiseringen av samhället är ett resultat av ekologernas försök att värva samhället. Söderqvist Thomas, The Ecologists From Merry Naturalists to Saviour of the Nation (Stockholm, 1986), s.270f.

162 Mauritzon Olle, "SAMLA KALLA FAKTA" Fältbiologen 2/1964, s.27 och 32, och Wallentinus Hans-Georg, "SAMLA KALLA FAKTA" Fältbiologen 4/1965, s.24.

165 Bennulf (1994), s.50. Bennulf hänvisar till Dobson (1990) kapitel 1 och 2. Uppdelningen mellan ekologiska rörelser och miljövårdande rörelser finns hela tiden, då hela boken handlar om att avgränsa ekologismen från den miljövårdande rörelsen. Men jag har haft svårare att se att Dobson tar upp den konserverande rörelsen som Bennulf hävdar. Men uppdelningen är hur som helst intressant.

174 Jamison (1990), s.27f. Konflikten ledde bland annat till boken Kris i miljörörelsen. Undersökning av en medborgare höjd över alla misstankar (Lund, 1976) av Ulf Ivarsson och Per Kågesson. Lindfeldt Erik, FRÅN HERBARIUM TILL MILJÖKAMP - om fältbiologerna i miljörörelsen, Natur och samhälle 3/1979, s.132.

175 Jamison (1990), s.28, Stockholmskonferensens officiella namn var, United Nations Conference on Human Environment (UNCHE).

176 Stahre (1999), s.58f, Nyström Jimmy, "Är almarna räddade Hjalmar Mehr?", Aftonbladet, 18/5, 1971, s.7.

178 Se till exempel: Jamison (1990), s.24, Larsson Peter, "Miljörörelsen", Rörelserna, red; Mats Friberg och Johan Galtung, (Stockholm, 1984) s.250, Anshelm (1992), s.60.

180 Fink Carole, Gassert Philipp och Junker Detlef, "Introduction" 1968 The World Transformed, (Washington DC, 1998) red; Fink Carole, Gassert Philipp, Junker Detlef, s.17.

183 Larsson Peter, "Miljörörelsen", Rörelserna, red; Mats Friberg och Johan Galtung, (Stockholm, 1984) s.251.

186 Sven-Olov Josefsson är inne på det i den tidigare nämnda avhandlingen Året var 1968. Todd Gitlin har skrivit en hel bok om hur den nya vänstern i USA formades av massmedia; The Whole World is Watching - mass media int the making & unmaking of the new left (Berkley, 1980).

188 Dahlström Ekbom Ylva, "Svensk miljövårds - och omgivningshygienlitteratur 1952 - 1971. Biografi och analys." Växtekologiska studier 6, (Uppsala, 1975), s.110.

190 Se till exempel, Bo Hedberg, "Modeller av verkligheten" Göteborgs Posten 4/3 1972, och "Modeller på framtiden = i träning för politiker" Göteborgs Posten 5/3 1972, Kerstin Anér "Att leva med ändligheten" Göteborgs Posten 10/3 1972, Eskil Block "Olyckskorpar och korpen Bataki" Sydsvenska Dagbladet 7/3 1972, Tor-Ragnar Gerholm "Eskil Blocks mardrömmar", Sydsvenska Dagbladet 21/3 1972.

200 Mat för miljarder (Stockholm, 1962) gavs ut i nyupplagor, 1966 och 1970, Gränser för vår tillvaro (Stockholm, 1964), gav ut i nyupplagor 1967, 1969, 1973 och 1976, Överflödets kris (Stockholm, 1966) trycktes i nyupplagor 1967 och 1968.

203 Planerandet kom inte att i särkilt stor utsträckning att gälla den rika världens överkonsumtion. Utan mest den fattiga världens överbefolkning. Även i Brundtlandkommissionens rapport Vår gemensamma framtid har den rika världen lyckats smita ifrån en eventuell tanke om begränsningar, genom att hänvisa till nödvändigheten av nya tekniska innovationer.

208 Klöfver (1992), s.83. Klöfver nämner, protestmarsch mot flygfält i Sturup, Vindelälvsaktionen, landsomfattande demonstrationer mot fosfattvättmedel, skona Sjaunja-aktionen, avfallsaktion, aktion mot fenoxisyrpreparat i jord och skogsbruk, aktion mot energi och råvaruslöseri, och aktion mot vissa inslag i det moderna skogsbruket.

211 Generationskonflikts argumentet dyker upp första gången i Fältbiologen 4/1965, i Håkan Agvalds artikel "Naturvårdare", s.22. Han skriver: "Men det går just så trögt, [på naturvårdsområdet] som man kan vänta sig i ett samhälle som styrs av äldre politiker".

216 Isakson Erik, "Variation nummer fyra", Fältbiologen, 3/1969, s.2. Isakson flyttar senare till Grönland, "Gränland - här lever man med naturen!", Fältbiologen, 2/1974, s.8-9.

219 Frågan är om inte debatten om tillväxtens gränser är höjdpunkten på eller ett etablerande av tidigare diskussioner förda av bland annat Borgström och Vogt. Och att debatten om tillväxtens gränser var ett tecken på att deras farhågor hade spritt sig. Men det är ingen förklaring till varför frågan får sitt genomslag i början av 70-talet.

226 Lustig nog genomsyras Brundtlandkommissionens rapport Vår gemensamma framtid (Stockholm 1988), av detta synsätt. Samma rapport som kom att lansera begreppet "hållbar utveckling".

230 Det är lite intressant att Kronestedt och Rooth också är de som står ideologiskt närmast sextiotalets miljövårdande rörelse.

235 Något han till en del kommit att få rätt i. Frågan som kan ställas är; vart går gränsen mellan pessimism och realism.

239 Olsson Roger, "'Miljövård får inte bedrivas på bekostnad av utveckling'", Fältbiologen 1/1972, s.6.

241 Skarpe Christina, "Så här tyckte Fältbiologerna om 'Hushållningen med mark och vatten", Fältbiologen 4/1972, s.88.

247 Den ideologiska diskussionen som sätter igång i Fältbiologerna från 1974 och hela resterande sjuttiotalet, kan kanske ge svar på vad som menas. Men det går utöver min undersökning. Se Fältbiologen 1974 och framåt.

260 Kronestedt Torbjörn "Först vettig 'miljövårds'-debatt här hemma, Fältbiologen, 5/1970, s.27.

277 Arnberg Wolter, "Tal framfört på Sergels Torg den 16.3 1969 vid Fältbiologernas demonstration mot vattenkraftutbyggnaden i fjällen", Fältbiologen 3)1969, s.4.

280 Kronestedt Torbjörn, "Först vettig 'miljövårds'-debatt här hemma", Fältbiologen 5/1970, s.26.

281 Kronestedt Torbjörn, "Först vettig 'miljövårds'-debatt här hemma", Fältbiologen 5/1970, s.27.

286 Förutom uppdelningen som syns i Fältbiologerna, så kan nya grupper som Jodens Vänner, Miljöförbundet, Alternativ stad och andra stadsmiljögrupper. Miljöförbundet bröt sig ur Gillbergs MIGRI i mitten av sjuttiotalet, dels för att Gillberg ansågs diktatorisk, men också för att Gillberg ville driva en opolitisk linje. Medan det nya Miljöförbundet ville vara mer politisk.

287 I de Norska Fältbiologerna Natur og Ungdom, hade man kommit längre när det gällde att definiera en politisk plattform. Se Fältbiologen, 6/74, Rasmus Hansson "EKOPOLITIK", s.12-13.

288 Den senaste varianten av miljövårdsperspektivet återfinns kring diskussionen om "hållbar utveckling".