Den tysta handen.

Vad kan kortsluta den offentliga automaten? Kortsluta bruset? Vart finns det som flyr bruset, som inte skriker i skriket. Kriget om uppmärksamheten är förlorat i det ögonblicket man ger sig in i det. Det som kvarstår är representation.

Under några promenader försökte surrealistgruppen promenera planlöst i olika förorter och andra platser dit människor sällan söker sig, platser människor lämnar. Vi åkte till dessa platser i hopp om att finna den tysta handen. Oftast visste vi inte själva vad vi sökte.

Bruset har kommit att kolonialisera allt mer av våra liv, allt mer av vår uppmärksamhet är riktad till detta brus.

[mina upptäckter]

Ryggrad i Sundbyberg.

Ryggradslösheten, bristen på integritet i all aktivitet inom bruset, böjandet av tanken som formas efter skriket i skriket. Vänd ryggen till. Inventera provokationen, den är varken provokativ eller något annat, den representerar blott provokationen. Censurera radera ut, måla över, tysta, slå sönder de s.k. rummen som representerar offentligheten. Teleporterande hjärnor, luktar bastu mitt ute på gatan, men också jord. En blå trappa rakt in i väggen. Det offentliga rummet är en vägg. Huset som växt igen, busken som omfamnat den. Vi hittar någons liv utspritt kring en gammal ek. [Rasta hunden ??] Ett maskinrum, utan skyltar, en verksamhet i tystnad.

Handen.

När handen är tyst bölar människan, papperskassar prasslar i träden och det duggregnar. Elskåpen ger ton. Det övergivna det värdelösa motsvarar det ännu exploaterade och dess motsats och tvärtom samtidigt som det är varandras motsatser. Tysta handen är där exploateringen dragit fram och inte har något kvar att exploatera, den värdelöshet som breder ut sig när personlighetsmarknaden dragit vidare. Karada, kropp på japanska, kroppen på handen är ett tecken, en människa som står bredvid ursprunget.

Saltsjö Järla

Landet som man gör som man vill. Ej möte, den offentliga representationen är avslutad. Lastplats, starkt glas snabbt, oj man ser inte ens andra sidan. Higashi, Öst på japanska. -När du trampade på frigolitbiten började den blöda. -Ännu en trasig parabolantenn. En ansökan om själstillstånd.

Omöjlig utflykt gick inte ut på isen. Automatismen ter sig som en motsats till tystnaden men ändå förknippad med den. Att stiga uppåt på en kropp i fritt fall, gör man det tillräckligt länge, tidens, rummets, explosionen, minnen av omfamnande fingrar, björnens vrål, snöflingor, snöflingan en stjärna, polarisen rävens skrål hur länge jag än lyssnade på handen kunde jag inte sätta ihop ett mönster. Allt blir sovande tyngre gång gång gång. Just för att det är tysta handen. Mellan den tysta handens fingrar lyssnar det vilda örat. EN katt som vänder sig i ett varmluftsutblås. Det finns ett annat liv. Krattspår, spår i sand, sandspår, skrymslen i skuggade lår handen flöt ut i rummets varma sken, skenet la sig i din hand, vilade i mörkret. Och spår av ingenting. Vart bär tanken när den dröjer en stund. Trådarna brister framlänges ur visaren tillfälligt öppen stenen rör sig tyst i vinden en vinbär, Croissant, språkmaskinen måste kortslutas vi måste komma djupare längre till lökens kärna bortom automatismen promenera förbi filtret kan detta uttryckas i ord eller blott erfaras, denna sådanhet jag lyssnar till den tysta handen varje natt. Automatismen är inte nog det är att koppla in ditt eget brus kortslut språkmaskinen. Trodde ni att jag visste vart vi var på väg? Sprida en dimma över offentligheten det vilda örat är en förutsättning för den tysta handen.