Bland höga berg, där gran står vakt
en fridfull dal sig gömmer.
Den binder oss med minnens makt
vid dar vi aldrig glömmer.
Hur långt i världen än vi far
den platsen dock sin tjusning har;
vi ofta dit oss drömmer.
Du slumrar aningsfull, vår dal,
i ljusa, tysta vårar,
tills sippor vecklat ut sin schal
kring fält, som plogen fårar.
Då tar snart maj dig i sitt hägn,
ger liv och grönska, sol och regn
och ler igenom tårar.
När åkerns gröda bärgats in
och tröskan hörs på logen,
blir vinterns vila även din;
din vaggsång susar skogen.
Din lätta vårdräkt fallit av
men den du vårens fägring gav,
han blir dig alltid trogen.
Vi glömmer aldrig Restenäs,
vart än vi drar i världen.
Dess gamla ekar, strandens gräs
gav minnen med på färden.
Där ansas det, som vuxit vilt,
och skolan talar strängt och milt
om livets högsta värden.
Att samhörighet och gemenskap på en internatskola kan bli något värdefullt och inspirerande kan intygas av många, som under årens lopp bott och vistats vid vår skola. Inte så sällan ges det i olika sammanhang och från skilda håll bekräftelse på skolsångens ord: "Hur långt i världen än vi far, den platsen dock sin tjusning har, vi ofta dit oss drömmer."
Vem har skrivit vår skolsång? Mången har ställt sig själv och oss den frågan. Författarnamnet har sällan stått utsatt, och följaktligen har sångens upphovsman varit dold under anonymitetens täckmantel. En skicklig och energisk lärarinsats i slutet på 1940-talet avslutades med "en kostelig gåva" till oss på skolan. Hjalmar Sjunnesson hade ordet i sin makt, och i en inspirerad stund fick han förmedla till oss sin personliga upplevelse av Restenäs, i sångens väl avvägda ord och satser. Vi står i stor tacksamhetsskuld till honom för detta.
Mycket har förändrats under årens lopp, men årstidernas växling förnimmes i "vår fridfulla dal" alltjämt på samma sätt, som vi sjunger om det i sången. De nya skollokalernas tillkomst har emellertid inneburit att den gamla ladugården jämnats med marken. Det är inte lätt för nya generationer att fatta, att det i svunna tider varit helt verklighetstroget på Restenäs, att "åkerns gröda bärgats in och tröskan hörs på logen". Minnen från samvaro med hästar, kor, grisar och höns är för många "gamlingar" på Restenäs oupplösligt förknippade med livet på skolan.
Mycket lyder alltså under föränderlighetens lag, även skolformer
och realexamen, men vår skolas höga målsättning ger vi inte avkall på.
"Där ansas det, som vuxit vilt, och skolan talar strängt och milt
om livets högsta värden." Stränghet och mildhet är inte oförenliga
motsatser. Sällan blir den en harmonisk människa, som jämt söker
komma undan alla krav och enbart har sin egen vilja som riktpunkt
och rättesnöre. Mången ung människa har dukat under i livskampen,
därför att hon inte i hem och skola mötte den fasthet eller stränghet,
som hon behövde och kanske innerst längtade efter.
Livet högsta värde - det är, menar vi, att lära känna och följa
honom, Jesus Kristus, som är "vägen, sanningen och livet".
Sven Henoch (1916-1997), lärare på Restenässkolan 1947-1981
Texten införd i Löfvet 1968/2