Vill du tillbaka till startsidan?
Eller vill du hellre till En bön, en dikt och en bibeltexteller boktipset eller kanske till andra platser i cyberrymden?
En kvinna sjöng solo, sången var den svenska översättningen av "I don't know how to love him",
på svenska blev det "Hur ska jag kunna leva utan honom" . I texten i sångens verser talar sångens
jag om hur hon diskat glasen de drack vin ur, bäddat undan där de sov, etc. och hela tiden återkommer refrengen
"Hur ska jag kunna leva utan honom". Sången ger uttryck för hur hon städat undan alla spår
efter den man som nu är död, men vars kropp hon känner nästan som sin egen, obegripligheten i just detta. Hur
kan den man känner så väl att man fortfarande nästan kan känna hur hans rygg eller hans hår känns
under ens händer bara vara borta? Den ofattbara sorgen efter någon mycket närstående, en älskad.
I ljuset av att det är Maria Magdalena som sjunger detta om Jesus framträder även ett annat perspektiv, även
om jag inte kan säga säkert om det egentligen utsägs i texten. Nämligen den totala övergivenheten i sorgen
efter den som man av olika skäl har tvingats göra till en hemlighet. Den förtvivlan som finns även hos den gamla
kvinna som nekas att gå in till sin döda livskamrat på sjukhuset, eftersom hon ju officiellt inte hör till den närmaste
familjen, eller ens till familjen överhuvudtaget. Eller hos den man som vårdat och följt sin älskade ända till slutet,
men som av den "riktiga" familjen nekas att närvara vid begravningen.
I predikan talades om Petrus och Johannes, hur de sprang till graven för att säkert få veta om den verkligen var tom, om Jesus verkligen uppstått. Det talades om att Petrus kanske var den ivrigaste, kanske för att han önskade att äntligen få ro i samvetet över att ha förnekat Jesus tre gånger, att äntligen få säga förlåt. Just förnekandet talade predikanten om en bra stund, predikan var i första hand riktad till de yngre åhörarna - det var "gudstjänst för alla åldrar" - kanske var det därför han la en så pass stor tonvikt vid förnekandet, vid hur rädd Petrus måste ha varit för att någon skulle få veta att han hörde till Jesus, eftersom han till och med förnekade att han kände den person han älskade så mycket. Jag har en känsla av att man i "vanliga" gudstjänster brukar fokusera mer på det ljusa efterspelet till den här episoden, där Petrus ges tillfälle att tre gånger svara på frågan "älskar du mig?". Men hur som helst så insåg jag där jag satt i kyrkan och lyssnade, hur oerhört bekant den här situationen är för den som är homosexuell, både att förneka och att bli förnekad. Vi vet, alltför väl, hur rädsla för att någon ska tro eller inse att man hör till den föraktade gruppen kan driva människor, oss själva och andra, att förneka även den vi älskar mest. Jag säger så ofta "jag" där det korrekta varit att säga "vi" att det nästan blivit en reflex, "jag bor där", "jag var på semester", "jag såg den där filmen igår". Ett enkelt men smärtsamt sätt att dölja vilken grupp man hör till, att förneka en älskad. För även om det blivit en reflex så gör det ju ont, jag vet att när jag pratar med min hustru om bekanta, vänner eller arbetskamrater och hon frågar "Känner de till mig?", kan jag inte se henne i ögonen när jag svarar, om svaret är nej, det trots att jag vet att hon inte för ett ögonblick håller det emot mig, att även hon i många situationer förnekar mig på motsvarande vis. Liksom hon inte anklagar mig för förnekandet, anklagar jag inte henne, vi vet bägge att det är så vårt liv ser ut, att det ibland är bäst, enklast eller rent av nödvändigt, att vi förnekar varandra. Men vi vet också att varken den insikten eller vanan helt tar bort smärtan i att bli förnekad. Att städa undan spår av ens gemensamma liv när vissa släktingar eller vänner ska komma på besök, att gå på stan eller kaf� medan besöket pågår, för att det är lättare att man inte är kvar hemma än att försöka hitta en plausibel förklaring till att man är där, att ta adjö av sin själs älskade som av en ytlig bekant - "hej, vi hörs". Det är såna saker som man inte skakar av sig i första taget.
Förnekandet har även andra ansikten, lika bekanta för oss. Det är t.ex. de homosexuella som är så rädda för att andra ska inse, eller misstänka, att de är just homosexuella att de föredrar att andra homosexuella inte hälsar på dem på stan. De är helt enkelt rädda för frågan "är inte du också en av dem?" , för att återvända till likheten med Petrus. även om det kanske kan kännas lite snopet att den man skämtade och pratade med igår kväll bara går rakt förbi när man möts på gatan, så gör det många gånger mer ont i dem, det är jag övertygad om. Jag har aldrig varit i just deras situation, men rädslan, ångesten rent av, som man hinner skymta i deras ögon just innan de viker undan med blicken, den är mer välbekant än man skulle önska.
Förnekandet finns också hos de heterosexuella vänner som av samma rädsla i offentliga sammanhang avstår från att hälsa, eller på annat sätt kännas vid, homosexuella vänner eller bekanta. Kanske är den rädslan lite mer obegriplig för oss som "råkar ut" för den. Den som har både make/maka av motsatt kön och barn att "visa upp" lär väl inte bli misstänkt för att vara homosexuell riktigt hur lätt som helst, nog lär det krävas mer än att de känner homosexuella. Det verkar ju ibland som att den rädslan är större ju mer övertygande människor är i sin heterosexualitet. Vi som själva är homosexuella vet ju visserligen att homosexuella finns bakom de mest heterosexuella fasader, varken äktenskap eller barn bevisar egentligen någonting alls. Det, om något, har vår erfarenhet lärt oss, men man måste ju fråga sig om det är något "vanligt folk" är så pass medvetna om att det finns grund för så stor rädsla bland heterosexuella. Fast det är väl samtidigt den aspekt av förnekandet som man lättast vänjer sig vid, så mycket att man till slut nästan förutsätter den i mötet med nya människor.
Petrus förnekade Jesus tre gånger för han var rädd: detta är homosexuella väl bekanta med (både att förneka och bli förnekade, av älskade såväl som vänner).Predikanten sa att Petrus var så rädd som man är när man ligger i ett alldeles mörkt rum och inte vet var mamma och pappa är. Kanske är det en bra beskrivning av den rädsla som driver människor att förneka varandra och sig själva. Homosexuella vet hur det är att i detta avseende gå i såväl Petrus som Jesu skor.
Vill du tillbaka till startsidan?
Eller vill du hellre till En bön, en dikt och en bibeltexteller boktipset eller kanske till andra platser i cyberrymden?