"..Juli 1971. Gunder Hägg har blivit engagerade till pop-festivalen i Nyborg... Naturligtvis är man glada över detta tillfälle att få möta den Danska publiken. Två av barnen är med. Alla tycker det skall bli roligt. Fast resan är lång. Först tåg hela natten, sedan båt och sedan tåg igen. Och tåg, fast bara en liten bit.Vi hade med oss vad vi kunde bära. Trummor och bas hade man sagt oss att vi kunde låna på platsen. Platsen var en stad som fyllde 700 år. Stan ville locka till sig hippies från hela världen för att sprida glans över festligheterna. (Kommunialt aktivitetshus). Soptippen en halvmil från staden hade försetts med taggtrådsstängsel Vi skulle spela klockan 3. Leif var som alltid sugen på att spela trumma. Vi tog oss förbi vakterna och inspekterade scenen. det fanns två stycken, och elström och allting. Platsen var kanske lite trist. Marken var väldigt hård och torr, men vi var ändå optimistiska, fastän vi såg vakterna vid taggtråden med sina radiosändare. Rent millitärt såg det bra ut. Vi gick ner mot en kaj som bildade gräns söderut. Vi hittade Urban. Han spelade bas med oss. Han kom med Lambrettafrån semester i Östtyskland. Nu hade vi det riktigt mysigt. Vi gick igenom låtarna som vi skulle spela och vi hade tid att repetera lite. Sen blev det dags att gå och kolla utrustningen. Till en börjn verkade det lite krångligt att få ägarnas tillstånd att få spela på grejorna som stod på scenen. Så vi fick vänta en stund på att det skulle ordna sig. Publiken väntade också.Det handlades flitigt med hasch, öl och mat men inget makrobiotiskt här inte, utan hederligt danskt friterat.Tiden gick och skymmningen började sänka sigArrangörerna lovade att ordna saken. Ingen spelade. Framåt nio började vi förstå att vi inte skulle få spela alls. Vår nervositet släppte märkbart. Vi fick våra respengar och gage för två personer (Man hade trott att vi var två personer: Gunder och Hägg)Vi stuvade in oss i Taxi och Lambretta och for in till stan Nyborg. Vi passerar här en nedriven affisch för festivalen. Vi tar in på hotell. Skönt att vara borta från den sjuka folkpop-miljön. det blir diskussioner. Vin och sprit packas upp ur bagaget. Vad kan vara dystrare än ett sånt här hotellrum, med misslyckade musiker och en flaska wisky. Men magarna måste fyllas och vi letar upp en restaurang och gör av med gaget. Som efter varje konsert om man nu kan kalla dagens framträdande för konnsert. För Gunder Hägg är folkfesternas tid på något sätt förbi. Här frukosten nästa morgon. Vi skall ta ett tåg men hinner gå på gatorna en stund och titta på stans kulturliv. Här ett debattinlägg och här rustar sig Urban för några timmars kamp på landsvägarna mot Köpenhamn. Här ger han sig iväg. Farväl nyborg... vi ses i huvudstaden. Vi fordonslösa går till stationen där torkel köper ortstidningen för att fördriva tiden. Där står det om den lyckade Beat-festivalen där den svenske gruppe Gunder Heeg lod kilowatere runge over fladet. Häpna över den borgerliga pressens verklighetsförankring stiger vi på tåget som kör direkt in i en båt med restaurang. Lugnade av de milda dyningarna och debattens lugna vågor slukar vi leverpastej, gelé och remolade. Snart är vi i Köpenhamn där vi hittar Urban. Köpenhamn är alltid en tröst. Här spelade vi en gång för en glad publik, och det känns som att vara bland vänner. Med oss har vi några provtryck till Glassfabrikens omslag. Tore tar ofta fram dem. På tivoli går vi sömngångaraktigt ett varv. Men det är bara ett år sedan vi var där så det är inte så kul. Här syns "Råttstaden2 där råttorna är som människor. Slutstationen. Taxiplattan utanför Stockholms central tidigt på morgonen. Hemma står sängen inbjudande och färdig, jag kryper ner och vilar en stund. Hej..."