Che Guevara: legend, revolutionär, gerillasoldat, martyr... benämningarna är många, och ansiktet välkänt. Han har blivit något slags helgonsymbol med sina karakteristiska ansiktsdrag, och syns på tröjor, klockor, flaggor, affischer o.s.v. Men få under 40 år vet vad Che egentligen stod för, vilka visioner han hade och hur han ända till sin död kämpade för dem.

Ernesto Guevara de la Serna föddes den 14 maj 1928 som femte barnet i en medelklass familj i Rosario, Argentina. I hans födelseattest står det visserligen att han föddes en månad senare, men så är inte fallet. Anledningen till ”misstaget” är att det i den argentinska kulturen var skandal med utomäktenskapliga barn, och Ches egentliga födelsedag gick inte ihop med giftermålet. Hans pappa Ernesto Guevara Lynch var arkitekt, och hans mamma Celia de la Serna y Llosa ägde en hel del jord, vilket ledde till att familjen hade det rätt så gott ställt. Che (förklaring till smeknamnet kommer fram i ett senare skede) fick diagnosen svår astma redan vid två års ålder, och astman kom att besvära honom genom hela livet. När Che var tre år gammal flyttade familjen för Ches hälsas skull till Alta Gracia, i den höglänta Argentinska provinsen Córdobla. När det var som värst fick han svåra attacker dagligen. Om man nu vill ta upp vad Che nu möjligtvis kunde ha fått för nytta av sin astma, så är det i så fall att det utvecklade hans vilja av stål. Alla svårigheter är till för att övervinnas, och detta bevisade Che igenom hela sitt liv. Han spelade rugby under sin skoltid, och steg bara av planen då han svimmade i sina astma attacker.

Under sin ungdom visade Che aldrig något nämnvärt intresse för politik, vilket var lite anmärkningsvärt då hans mamma under hela hans uppväxt var politiskt aktiv. Hemma i pappans bibliotek fanns det böcker av Marx, Engels och Freud, men också efter att ha läst dessa väcktes inte Che politiskt. En anledning var att hans mamma flitigt umgicks med flyktingar från spanska inbördeskriget, och att Che den vägen fick en mycket negativ bild av militära politiker och arméer. Han mamma ansåg sig också vara anti-Peronist, d.v.s. hon motsatte sig den Argentinske diktatorn Juan Peron. Ches främsta förebild var dock hans mamma, som aldrig gav upp sin identitet som socialistfeminist. Den enda person som kunde mäta sig med Ches mamma som förebild var Fidel Castro, som Che träffade år 1955. Det finns ett rätt talande exempel som tyder på politiskt ointresse i.o.m. att Ches vänner försökte få med honom i en politisk gatudemonstration, och då lär Che ha svarat ”Ut på gatan för att bli nerslagen av polisen? Det är det ju ingen ide´ med. Jag kommer att demonstrera bara om ni ger mig ett vapen.” Vid det här uttalandet var Che 15 år gammal, men menade också som äldre att man redan vid den åldern kan veta att man är beredd dö för någonting man tror tillräckligt starkt på.

Che var en mycket begåvad elev, och både hans studiekamrater och lärare tyckte att han var en särdeles mogen ung man, som började gymnasiet redan vid 14 års ålder. Han brydde sig inte särskilt mycket om vitsord, utan ville bara studera det som han själv tyckte var viktigt. I.o.m. att han ville förstå sin astma bättre, samt hjälpa andra med samma sjukdom beslöt sig Che för att bli läkare. Under studiernas gång väcktes dock emellertid också ett intresse för lepra. P.g.a. sina studieplaner flyttade då Che år 1947 till Buenos Aires, för att studera på universitetet där. Sin läkarexamen som vanligtvis tar sex år, avlade Che på tre.

Mellan sina studier cyklade Che runt hela norra Argentina, han fascinerades av Sydamerikas vackra natur, och kände ett gränslöst medlidande för den fattiga befolkningen. Efter att Argentina var avklarat bestämde sig Che för att resa runt hela kontinenten. Det var den här resan som verkligen började fostra revolutionären Che.

Che tog sig fram på en motorcykel tillsammans med sin vän Alberto Granados, och försörjde sig genom ströjobb. Under sin långa resa gick han verkligen ner till gräsrotsnivå i det sydamerikanska samhället, och blev ordentligt upprörd över det han såg.

USA utövade sin imperialism på lokalbefolkningens bekostnad, den ena regeringen var bara värre än den andra, och misären spred sig bara mer och mer. Fattigdomen var enorm, och därtill följde sjukdomarna, som Che kallt konstaterade att samhället själv orsakade. Det tärde speciellt hårt på honom att inte kunna bota små barn p.g.a. något så frustrerande som resursbrist. Detta stötte han bl.a. på i en leprakoloni i San Pablo, som ligger vid Amazonas.

Resan genom kontinenten var utvecklande också på ett annat plan för Che, han blev härdad i de extrema förhållandena. Tillfällen att tvätta av sig vägdammet kunde det gå veckor emellan, och mellan måltiderna flera dagar. Men Che var aldrig den som klagade, utan tog till vara på allt som fanns, och klarade sig utan det han inte hade. Han brukade skoja om sitt sätt att se på mat med att han åt ”på lång sikt”. Egenskaper som en gerillasoldat behöver.

Tidigt år 1953 kom Che tillsammans med en annan vän, Ricardo Rojo, till Bolivia. Där pågick det en hel del förändringar i.o.m. att Bolivia hade en oerhört reformvänlig regering. Man höll på och nationaliserade sina enorma tenngruvor, och gav tillbaka stora jordområden till indianerna som spanjorerna tagit av dem på 1500-talet. Landet hade alla förutsättningar för en framgångsrik revolution, men en länk fattades; indianerna var motsträviga och misstänksamma. Regeringen hade inte en viktig nyckelgrupps förtroende, och hade inte tålamodet att invänta indianernas medverkan. Detta ledde obarmhärtigt till att revolutionen delvis misslyckades. Det här tyckte Che att understödde hans teori om att man bara kan åstadkomma förändringar genom väpnad kamp.

Från Bolivia fortsatte sedan en liten grupp mer eller mindre revolutionära Argentinska ungdomar till Ecuador, där Che hade tänkt lämna sällskapet för att återvända till leprakolonin och vännen Granados som blivit kvar där.

Che blev emellertid övertalad att fortsätta till Guatemala, där en annan revolution verkade vara nära förestående. Ungdomarna ville inte missa den, men fortfarande var Che inte speciellt intresserad av politik. Han försörjde sig till en början med att skriva arkeologiska artiklar om Maya- och Inkafolken. Che var emellertid inte opåverkad av den pågående revolutionen, och det var i Guatemala som Che till slut insåg sig vara Marxist. Han engagerade sig i alla problem han stötte på, och grubblade mycket över varför samhället blivit som det blivit, och vilken lösningen till ett bättre samhälle var.

I Guatemala hade man redan upprättat en revolutionär regering, ledd av Jacobo Arbenz. Arbenz blev en stor förebild för Che, som också frivilligt gick med i Arbenz styrkor. Ernesto, som Che hittills kallats fick här sitt mer kända smeknamn. Han hade vanan att sätta till det argentinska ordet che i var och varannan mening, som betyder ungefär ”vän”. Tillsist började då alla hans vänner kalla honom Che, eftersom alla då visste vem han var.

Syftet med Arbenz revolution var först och främst en landreform, som genomfördes år 1953. Då började regeringen dela upp stora landområden, som sedan skänktes till bönder och indianer. Tanken var god och riktig att de ursprungliga ägarna skulle få tillbaka sin jord, men flera ödesdigra misstag skedde.

Största delen av landområdena tillhörde nämligen det USA ägda United Fruits bolaget. USA såg nu inte med blida ögon på när deras ”bananrepublik” slets ur deras händer, istället bestämde de sig för att slå ner upproret till varje pris. Det låg ju i monopolbolagets intresse att Guatemala bara skulle vara en bra producent, och någon revolution fick sannerligen inte förekomma! Men som Arbenz så träffande konstaterade ”I människan finns det också annat än en magsäck, vi tror att hon törstar framförallt efter ett människovärdigt liv”.

Att inte heller den här revolutionen lyckades trots en bra början berodde på att CIA, som hade fått fullmakt av USA:s kongress att slå ner upproret, hade flera faktorer som arbetade för dem.

För det första började modet tryta i Arbenz läger då framgångarna dröjde, eftersom man inte heller här lyckats få indianernas förtroende. För det andra splittrades regeringen inifrån av maktgirighet, som man kamouflerade som olika ideologier. För det tredje började Guatemalas medelklass bli ordenligt rädd inför regeringens öppet arroganta attityd mot USA. Den 18 juni 1954 övertog så CIA:s vältränade styrkor makten igen, vilket skulle ha försvårats avsevärt om Arbenz skulle ha vågat beväpna sitt folk. Att inte så skedde motiverades av den revolutionära regeringen som att regeringen var rädd för att förlora kontrollen över den nyvunna makten. Arbenz regering upplöstes, och samtliga däri skyllde på varandra. CIA igen var ute efter hämnd, och ordnade till ett omfattande blodbad med Arbenz anhängare. Che flydde för sitt liv till den Argentinska ambassaden.

Händelserna i Guatemala påverkade Che starkt, och han hade kommit till insikt om hur han ville förändra samhället; genom revolution. Han studerade ivrigt alla Lenins och Marxs böcker, och bildade utgående från dessa och hans egna erfarenheter sin uppfattning om en lyckad revolution. En annan händelse som var av absolut betydelse inför Che fortsatta liv, var att han utfattig fick bo hos en marxistisk kvinna vid namn Hilda Gadea. Hilda fortsatte Ches än så länge ganska bristfälliga politiska skolning, och presenterade honom bl.a. för Nico Lopez, som var en av Fidel Castros närmsta män vid. Che och Hilda kom sedan att gifta sig, och fick tillsammans ett barn.

Efter två månader på den Argentinska ambassaden fortsatte Che till Mexico City, där han träffade Fidel Castro och dennes bror; Raul. Dessa levde i Mexico i exil efter att ha försökt störta Fulgencio Batista, Kubas USA stödda diktator, genom att ha anfallit militärförläggningen Moncada nära Santiago de Cuba den 26 juli 1953.

Dessa tre, Fidel, Raul och Che, kom att sedan att bli eldsjälarna inför Kubas förestående revolution. Che, som nu hade kommit till ”insikt”, och var etablerad kommunist hade hittat sin själsfrände i Fidel.

Fidel var en lysande talare, med många visioner och idéer. Che igen var lyssnaren, som tankfullt och uppmärksamt lyssnade, för att sedan fälla en kommentar som gav en helt ny sida på diskussionen. Che var den som kunde uppfylla Fidels drömmar, och därigenom kompletterade de fullständigt varandra. Fidel var den självskrivna ledaren ända från början, men gerillan såg precis lika mycket upp till Che som till Fidel. Detta fortsatte också efter Ches död, personkulten på Kuba av Che är näst intill lika stark som dyrkandet av Fidel.

Anledningen till att Fidel ville ha en revolution, och redan hade försökt påbörja en sådan var först och främst att han ville störta Batista och hans regering. Fidel ville att det nya Kuba skulle vara en borgerlig demokrati med nya demokratiska reformer, samt omfattande sociala förbättringar. Batistas Kuba var ett land enbart för rika USA-sympatisörer.

För att nästa kuppförsök inte skulle få lika katastrofala följder så fick man hjälp av en spansk kapten från det spanska inbördeskriget, kapten Alberto Bayo. Bayo lärde ut sina egna erfarenheter av gerilla krigsföring, men lärde också ut Mao Tse-tungs gerillateknik. Den lilla truppen övade sig så gott det gick, men den lokala polisen fick nys om deras lekar, och samtliga soldater blev satta i fängsligt förvar i en månad.

Efter att 26 juli rörelsen, som gerillan kallade sig, blivit frigiven bestämde de sig för att det var dags för ett andra kuppförsök. Fidel, Che och 82 andra soldater lämnade Mexico i en gammal yacht vid namn Granma.

Hela det här kuppförsöket var i lika hög grad en katastrof, ingen på Granma kunde navigera, de var dåligt utrustade och samtliga ombord var sjösjuka. Dessutom hade största delen av deras proviant sköljts i havet under en storm. Det föll på Ches uppgift att navigera, och han försökte så gott han kunde genom att navigera efter polstjärnan som han lärt sig på universitetet i Buenos Aires. Till sist märkte dock gerillan att Che hade navigerat efter någon helt annan stjärna...

Den 5 december 1956 landsteg då gerillan med Fidel och Che i spetsen i Alegría de Pío, nära höglandet Sierra Maestra i södra Kuba.

Nu skedde det flera ödesdigra misstag; man slog läger av någon obegriplig anledning på en låglänt slätt och fäste inte någon större uppmärksamhet på det tiotal plan som cirklade ovanför. Dessutom tog soldaterna av sig stövlarna och lade ifrån sig gevären inför natten. Dessa amatörsoldater var ju ingen match för den förvarnade Batista, och upproret slogs blodigt ner. Endast tolv män av de ursprungliga 84 överlevde, och dessa flydde för sina liv upp bland bergen. Också Che blev sårad, och tyckte själv senare att han hade uppträtt väldigt patetiskt. ”En gerillasoldats viktigaste plikt är att hålla sig vid liv”, har Che sagt, men då han låg sårad tänkte han på allt annat, fastän själva såret inte var vare sig särskilt djupt eller komplicerat. Che har skrivit ”Jag började genast tänka på vilket sätt som var bäst att dö på, nu när allt såg ut att vara förlorat. Jag kom att tänka på en av Jack Londons berättelser om Alaskas glaciärer, där hjälten vet att han är dömd att frysa ihjäl. Det är den enda minnesbilden jag har från det ögonblicket.”

Så gott som alla gerillakrigsförings teoretiker är överens om att det mest kritiska skedet i ett gerillakrig (revolution) är början. Även de allra minsta misstagen kan bli ödesdigra. Ett konkret exempel: om nu både Fidel och Che skulle ha dött vid landstigningen av Kuba, eller bara den ena av dem, skulle då någon revolution över huvud taget ha skett? Det är verkligt svårt att hitta några andra personer som skulle ha kunnat fylla deras nyckelpositioner.

Efter att Batista slagit ner upproret delade Fidel och Che upp sig i två grupper. Che var en aning förvånad över hur hjärtligt de blev emottagna av bönderna i Sierra Maestras bergstrakter. Fast dessa fick ju dagligen lida av det dåligt organiserade samhället, där USA som vanligt var ute efter att enbart skydda sina egna intressen. Den här förtruppen för revolutionen erbjöd nu en välkommen ändring i systemet. Bönderna skänkte mat och förnödenheter till Ches trupp, och skyddade dem mot Batistas razzior.

Bönderna började alltså sympatisera allt mer med gerillan, men det var ändå till Ches stora frustration bara ett fåtal som slöt sig till den. Ett ljus i mörkret var ändå att gerillan vann sin första strid då de gjorde ett lyckat anfall mot en kasern i La Plata i början av 1957. Bytet var några gevär, men vinsten var desto viktigare för att hålla uppe moralen och självkänslan hos gerillasoldaterna.

En viktig sak som gjorde att sympatierna för gerillan ökade var också att Fidel hela tiden påpekade att gerillan skulle ta så gott som möjligt hand om sårade motståndare, fångar, civila och bönder. Detta var av yttersta vikt med tanke på att gerillans rykte blev betydligt bättre än Batistas våldsamma truppers.

Framstegen började alltså komma i allt snabbare takt, vilket också förde med sig en hel del problem. Antalet soldater ökade hela tiden, medan det var ständig brist på vapen, ammunition och andra förnödenheter. Självförtroendet hos gerillan hade dock stigit så pass att man nu omkring årsskiftet 1958 vågade börja sätta upp mer eller mindre permanenta läger. I dessa välorganiserade läger kom verkligen Ches praktiska begåvningar till sin rätt.

Lägren var uppbyggda som små samhällen, med verkstäder, sjukhus, service- och radiostationer. I små skrädderier sydde man sina egna uniformer av olivgrönt tyg som man fick skickat från Havanna. Man stiftade lagar och hade ett fungerande rättssystem, samt försökte engagera lokalbefolkningen politiskt, vilket också lyckades så småningom.

26 juli rörelsen med Che, Fidel och Raul Castro i spetsen avancerade sakta mot nordväst och Havanna, där huvudmålet var att störta Batista. Fidel hade från början tänkt sig införa en rätt borgerligt demokratisk linje, men Che, som hela tiden försökt dra med sig gerillan mot vänster började övertyga Fidel allt mer om att det var en socialistisk linje som behövdes. Men som Fidel själv sade ”Målet var det samma, det var bara metoderna som ändrades.”

Vid slutet av år 1959 började det gå allt snabbare neråt för Batista och hans anhängare. Hans egna soldater och officierare deserterade i jämn takt, vilket Che inte såg på med blida ögon. Han tyckte att de vände kappan efter vinden alltför lättvindligt. Fidel igen var oroad över att de vältränade och disciplinerade höga arméofficierarna skulle försöka ta makten i ett försök att lugna ner folket som var i uppror. Situationen tvingade Fidel till att utlysa generalstrejk. Kuba stod stilla i en vecka. Detta var den utlösande faktorn för att Batista och hans regering störtades.

Gerillan hade segrat, efter 25 månaders väpnad kamp, och Batista flydde under nyårsnatten med 300 miljoner dollar i kappsäcken. Följande dag, den 1 januari 1959 utropades en provisorisk regering. Samtidigt beslöts det att det skulle hållas val.

I februari valdes Fidel till premiärminister, och Che utnämndes till industriminister samt direktör för Kubas nationalbank. Che fick omedelbart kubanskt medborgarskap, och ”adopterade” smeknamnet Che som sitt eget.

Castros första regering bestod mest av medelålders liberaler, som hade hört till oppositionen mot Batista. Det här höll dock inte i längden, och nu kom Ches teori gällande en gerillaregering väl till pass. Han ansåg nämligen att det var de personer som varit med och kämpat med livet som insats, som var de enda som kunde genomföra omfattande förändringar. Och detta fungerade även väl i praktiken, de f.d. soldaterna var modiga, disciplinerade och väl insatta i Ches och Fidels idéer och visioner.

Che reste mycket runt, bl.a. var han en flitig gäst i Ryssland, Indien och Afrika. Då Kuba efter revolutionen bröt all kontakt med USA, och istället började närma sig Sovjetunionen så fungerade Che som kontaktperson. Che hade dock lagt till sig vanan att kritisera Sovjetunionens ekonomiska system vid alla tillfällen som bjöds, han tyckte att Sovjetunionens socialism enbart koncentrerade sig på att bygga en stabil ekonomi på det gamla kapitalistiska sättet. Enligt Che så glömdes det helt bort att man måste utveckla det socialistiska samhällets moral.

Ches modell till ett bättre samhälle var att all industri skulle leda till bättre levnadsvillkor för hela befolkningen. Vinsten var inte det viktigaste, och den största industrin skulle inte automatiskt få det största stödet. De här idéerna fick Kuba ner i en ekonomisk omfattande kris, då plötsligt inkomsterna från socker- och tobaksodlingarna till stora delar uteblev. Dessa odlingar hade tidigare upptagit 75 % av den odlade marken, så nu när det då skulle odlas andra mer ”allmännyttiga” grödor där så blev det en tillfällig jättelucka i inkomsterna. Dessutom skulle ju bönderna och arbetarna omskolas att odla andra växter, vilket också tog sin tid. Själva poängen, slutmålet enligt både Che och Fidel, var att Kuba skulle kunna bli självförsörjande.

Näringslivets omsättning växte med 50% under åren 1959-1965, detta tack vare att industrierna nationaliserades och planerades för att komplettera varandra. En omfattande landreform verkställdes också genast år 1959, och ett stort projekt för frivillig arbetskraft inleddes också. Andra följder av socialismens intåg på Kuba var att man byggde upp ett skolsystem där grundskolan var gratis, och man med stipendier kunde finansiera sina fortsatta studier. Dessutom inrättade man gratis hälsovård, vilket ledde till att hundratals sjukdomar som hittills härjat bland folket nu kunde utrotas. Det här är alldeles säkert några av de orsaker som har gjort att regimen på Kuba har hållit i så många decennier som den gjort. Folket har trots imperialismens påtryckningar vetat att de har socialismen att tacka för sina förbättrade levnadsförhållanden.

Che kämpade inte bara för att få näringslivet på fötter, utan ville också skapa vad han kallade för ”det nya århundradets människa”. Människorna skulle med glädje gå till sitt arbete, och veta att deras insats var för allas bästa. Det här följde han också själv i praktiken, han jobbade själv som frivillig och gratis på sockerplantage. Belöningen skulle inte komma i form av pengar, Che skulle helst av allt ha velat avskaffa hela systemet med pengar som betalningsmedel, utan i form av fortsatt social välfärd. Det hela är en aning ironiskt då Che själv är avporträtterad på den kubanska tre pesos sedeln.

Ches revolutionära karriär tog dock inte slut i.o.m. den kubanska revolutionen. Che skrev år 1960 en bok om gerillakrigsföring som hette ”La Guerra de Guerillas”. Där koncentrerade han sig speciellt på hur man kunde genomföra en revolution med hjälp av hans foco-teori, brännpunktsteorin. Den gick ut på att en liten förtrupp för revolutionen, bestående av högst 150 gerillasoldater skulle fungera som inspiration för den övriga befolkningen. Revolutionen skulle enligt Che alltid börja från landsbygden, stadsbor hyste Che alltid ett visst förakt mot. Han ansåg dem vara nyckfulla och lättpåverkade. Han menade dock också att väpnad revolution inte var det rätta sättet att påverka ett demokratiskt samhälle. En fortsättning på Ches bok utkom två år senare.

Kuba blev snabbt efter revolutionen ett slags center, där man tränade upp små styrkor som skulle kunna sprida revolutionen vidare i Latinamerika. Redan 1959 skickade man ut de första trupperna till Nicaragua och Dominikanska republiken. Dessa styrkor blev dock förintade av arméer stödda av USA genast vid landstigningen. Che gav inte upp, utan fortsatte att under hela 60-talet skicka trupper till bl.a. Guatemala, Colombia, Peru och Venezuela.

Che fick också själv möjligheten att igen en gång bli gerillaledare, då Fidel år 1965 var tvungen att avsätta Che från alla hans officiella poster efter ännu ett provocerande uttalande gällande Sovjetunionen. Che reste i största hemlighet till Kongo, och ”försvann” alltså officiellt. Där försökte han organisera ett uppror mot Kongos ledning, men detta misslyckades. Che återvände besviken till Latinamerika, för att fortsätta till Bolivia för att där försöka genomföra sin foco-teori i praktiken. Han begav sig upp i bergen med en internationell gerilla, bestående av ett femtiotal peruaner, argentinare och kubaner. Dessa tränade hårt, för att sprida vad de hoppades skulle bli en kontinental revolution.

Det dröjde dock inte länge innan bakslagen började komma. Gerillans främsta stöd, det Bolivianska kommunistiska partiet backade ur hela operationen, och gerillan blev ständigt utsatt för bakhåll. Anledningen till detta var deserterade soldater samt bönder som sålde information åt den Bolivianska armén. Det här ledde i sin tur till att flera viktiga medlemmar av gerillan tillfångatogs och avrättades. Dessutom led gerillan av livsmedelsbrist, och led svårt av olika tropiska sjukdomar.

Che konstaterade senare att om man vill uppnå en lyckad revolution i de annars dåligt utvecklade Latinamerikanska länderna så var det bästa slagordet löftet om jordreform. Det här löftet bet dock inte på den bolivianska lokalbefolkningen, som långt bestod av indianer som fått höra tomma löften också tidigare. Dessutom hade de flesta redan fått lite jord vid jordreformen år 1953. Gerillan blev verkligen brännpunkten, men det som inte höll enligt foco-teorin var att stödet från lokalbefolkningen aldrig kom.

Ches sista revolutionära äventyr utspelades alltså i Bolivias bergstrakter. Vetskapen om att han höll till här kom till Washington, och USA:s president Lyndon B. Johnson skickade CIA för att träna upp en ”anti- terrorist” grupp. CIA:s plan lyckades, och Che samt återstoden av hans gerilla tillfångatogs eller dödades, och Che själv blev förd till en skolbyggnad i La Higuera, som ligger ca.50 km från staden Vallegrande. Där blev han följande dag, den 9 oktober 1967 skjuten på Bolivias presidents order, som i sin tur hade fått sin order av USA:s president. Ches sista ord till sin bödel lär ha varit ”Skjut, ynkrygg! Du är bara på väg att döda en man!”

Ches sönderskjutna kropp flögs till Vallegrande, för att där i två dagars tid ligga till allmänhetens beskådande. Ches händer höggs av, man ville kunna bevisa att man verkligen dödat legenden Che, och en vaxmask gjordes av hans ansikte som sedan skickades till Argentina som bevis på hans död.

Folket klippte lockar av Ches hår, och sorgen var enorm då budet kom till Kuba. De som såg Ches kropp i Bolivia menade att likheten mellan Che och den klassiska bilden av Jesus var kuslig.

Efter att Ches kropp förnedrats tillräckligt fördes den ut till flygfältet i Vallegrande, där man grävde upp en grop för att sedan slänga ner Che och sex stycken andra av hans kamrater från gerillan.

Ches kropp anmäldes bara ha försvunnit, och det var inte förrän 30 år senare som en pensionerad general bestämde sig för att berätta sanningen.

Den 17 oktober 1997 fördes Ches kvarlevor tillbaka till Kuba, där han under högtidliga ceremonier begravdes i ett mausoleum. Fabrikssirener och bilarnas signalhorn ljöd i en minut för att hedra Ches återkomst. Fidel sade i sitt tal till folket att Che aldrig kommer att glömmas, utan kommer att leva vidare som inspirationskälla för alla förtryckta folk. Talet avslutades med Ches klassiska fras: ”Hasta la Victoria Siempre”, som betyder ungefär ”Alltid mot seger”.

Efter Ches död började socialismen utvecklas åt ett oroväckande håll. Under 1970-talet började USA smutskasta Kuba allt mer, och detta tvingade Fidel att slå ihop sig med Sovjetunionen på nytt. Ett nytt avtal slöts länderna emellan, och detta påverkade Kuba i negativ riktning i form av att en massa byråkrati infördes, samt att socialismen blev allt mer materialiserad. Fidel hade skojat med Che om att Kuba bedrev en tropisk socialism, medan Sovjetunionen bedrev en kall sådan...

År 1982 sade Fidel i ett tal till studenter ”Hos oss sker det saker som är lagliga, men omoraliska.” Efter detta inleddes ”korrigeringsprocessen”, där Kuba sakta men säkert igen började frigöra sig från Sovjetunionens grepp. Regeringen började tillåta små privatföretag, direkta val, öppna folkdebatter och religionsfrihet infördes. Hittills hade Kuba varit en ateistisk stat, och var det också officiellt fram till år 1992, men nu började den romersk-katolska läran sakta göra sitt intåg. Fidel började också en kampanj för att få bort stämpeln marxism-leninism på Kubas politiska ideologi, vilket han också officiellt förkunnade år 1991.

Samma år kraschade ju Sovjetunionen vilket gjorde att Kuba drogs ner i en ekonomisk kris. 85% av all Kubas handel hade nämligen gjorts med Sovjet. Här såg USA igen sin chans att ytterligare göra det svårare för kubanerna, och gjorde sin över 30 åriga handelsblockad ännu effektivare. Kuba har dock meddelat att de inte ämnar lämna socialismen. Fidel har nu istället för det gamla slagordet ”patria o muerte” (fosterland eller döden) fått föra in ett nytt som ”socialismo o muerte” (socialism eller döden).

Relationerna mellan USA och Kuba är alltjämt dåliga. USA menar att fattigdomen på Kuba beror på Fidels regim, medan regimen igen menar att om inte USA skulle vara så kommunistfientligt och om de skulle ha hjälpt till vid krisen 1991, så skulle läget på Kuba idag se bra mycket bättre ut. Då folket igen har det så dåligt så har man varit tvungen att börja satsa hårt på turism. Systemet går numera ut på att lokalbefolkningen lever i en helt annan värld än vad turisterna på Kuba gör. Bara som ett absurt exempel: en pizza för en turist kostar uppemot 40 gånger mer än för en ur lokalbefolkningen. Fast då är det ju självklart att man äter sin pizza på olika sätt och platser, turisterna i lite bättre förhållanden, men skillnaden är ändå enorm.

Just i.o.m. den dåliga situationen på Kuba idag så har Fidel igen tagit fram legenden Che. Enorma monument finns överallt och personkulten av Che blomstrar som aldrig förr. Man kan ju fråga sig om det är rätt det han gör; att manipulera sin befolkning genom att hänvisa till en folkkär legend. I skolorna börjar och slutar dagen med att eleverna säger: ”Kommunistiska pionjärer, låt oss bli som Che!”

Vid dyrkan av Che jämförs han ofta vid Jesus Kristus, därav också ett av hans andra smeknamn: Socialismens Jesus, vilket nog går att diskutera om det är på sin plats. Det är sant att Che kämpade för de fattiga, och det han trodde på, samt dog relativt ung som 39 år gammal. Visst kan man ju säga att han dog för allas vår skull, han ville ju se oss leva i ett jämlikt och bra samhälle. Men det är också sant att han själv dödade människor, hatade sina motståndare och ibland använde väldigt omänskliga metoder för att nå sina mål. Men dessa av Ches sämre sidor är på nåt sätt ändå rena petitesser, för i grund och botten drevs alla hans handlingar av kärlek till mänskligheten.

Den franska filosofen Jean-Paul Sartre menade att Che var sin tids mest perfekta människa. Ches handlingar motsvarade fullständigt hans tankar, och hans tankar motsvarade hans handlingar. Genom att lära känna revolutionen på Kuba så lär man samtidigt känna Che, från Che återspeglas det kubanska samhället och tvärtom.

Ches porträtt pryder än idag många väggar, både gamlas och ungas. Han har kanske delvis romantiserats, och i Latinamerika har det gått så långt att unga flickor ligger och ber framför hans bild. Men i.o.m. att han inte låter sig bortglömmas så fortsätter han att inspirera till kamp. I Peru har det t.ex. uppstått en aktionsgrupp kallad ”The Shining Path”, som eftersträvar att i alla sina handlingar följa Ches läror. Che var ju förstås inte perfekt, lika litet som någon annan människa, men visst är ju Che en person att se upp till, hans mod att ge allt för vad han ansåg vara rätt är beundransvärt!

Che lever än idag, VIVA EL CHE!!!

· Guevara Andrew Sinclair Tammi 1970

· Min vän Che Ricardo Rojo Aldus/Bonniers 1969

· Che Guevara ja Luis J. González

Bolivian sissit Gustavo A. Sánchez Salazar WSOY 1970

· http://home2.swipnet.se/~w-22615/che-guevara.htm

· http://www.geocities.com/CapitolHill/Lobby/6397/che.html

· http://www.sus.su.se/Humf/Kanguru/nytt/971006.htm

· http://flag.blackened.net/kara/political/che

· http://home7.swipnet.se/~w-70825/index/skrivande/arkiv/kuba.html

· http://home.swipnet.se/~w-32633/che.html

· http://www.bookofno/cheguevara.htm

· http://www.cheguevara.com/eng/vida/vida.htm

· http://www.kaapeli.fi/~ktp/chesosia.html

· http://sivut.koti.tpo.fi/nokva/che.htm

· http://sivut.koti.tpo.fi/nokva/sosialismi.htm

· http://www.odci.gov/cia/publications/factbook/cu.html