Förre dirigenten i Överums Musikkår, Olle Kvarforth, har avlidit i en ålder av 84 år.

Olle gick den långa vägen inom musiken och började sin bana som militärmusiker på KA 1 i Vaxholm 1936. Hans instrument blev valthorn, med cello och flöjt som biinstrument. Han tjänstgjorde även vid musikkåren på F 13 i Norrköping och på I 4 i Linköping. Mot slutet av militärmusikepoken utbildade sig Olle till musikdirektör och blev en av de sista i landet med titeln militärmusikdirektör. Vi nedläggningen av militärmusiken i Sverige övergick Olle till en civil anställning och blev chef för musikskolan i Åtvidaberg.

År 1973 blev Olle ordinarie dirigent i Överums musikkår. Olle var en utmärkt dirigent och ledde kåren med en fast och bestämd hand under alla år. Han var stundom en hård och barsk man men kunde samtidigt konsten att få musikerna att prestera sitt bästa, vilket ledde till att kvaliteten på Överums musikkår höjdes. 1994 avgick Olle som dirigent för musikkåren men fortsatte som valthornist. Han deltog i repetitionsarbetet så länge krafterna räckte till. Olle var onekligen en profil inom blåsmusiken och hans känsla och lojalitet för Överums Musikkår växte sig stark under åren.

******

Jag kom i kontakt med Olle Kvarforth för första gången var när jag började som trumpetare i Överums musikkår 1976. Olle var en bister man och han hälsade alltid nya elever från musikskolan välkomna med orden. "…och du, spela inte så starkt". Där satt vi nybörjare och tordes knappt spela en ton, förrän vi långt senare förstod att det var ett uttryck för Olles humor. Många av oss unga musikanter var nästan lite rädda för Olle innan vi insåg att han oftast menade väl med sina kommentarer. Med tiden lärde man sig förstå hans skämt och historier. Olle gav alltid ett ärligt uttryck om hur musikkårens medlemmar spelade, tyckte han att det lät illa framförde han det också, utan omsvep. Å andra sidan visste man att när han någon gång berömde oss kunde vi sträcka på oss, han menade verkligen det han sade.

När jag för drygt 25 år sedan övergick från att spela trumpet till tenorbasun och baryton uppmuntrade mig Olle hela tiden med att berätta om alla fantastiska basunister och barytonister han känt och spelat med under sina militärmusikår. Bl.a. berättade han med stolthet i rösten att han som ung bodde på samma gata i Stockholm som Karl-Erik Lennholm. Jag vill inte påstå att Olle skröt över att ha känt och spelat med många av de framstående militärmusikerna, men han berättade ofta och gärna små episoder och anekdoter om t.ex. Nils Lang, "Hattis" Dahlskog, Paul Gasslander, Karl-Anton Wåhlander, Ivar Widner, Marc de la Berg, m.fl.

Under åren växte det fram en stor vänskap mellan Olle och mig och han skildrade alltid den osminkade sanningen om yrket som militärmusiker. Den militära jargongen fanns kvar hos honom hela livet. Ett exempel var när jag, mot slutet av Olles tid som dirigent i ÖMK, plockade jag fram en konsertvals komponerad av en svensk militärmusiker. Olles kommentar var att den kunde jag genast lägga tillbaka i notarkivet. Valsen är i och för sig utmärkt, sade Olle, men kompositören var en idiot…

Efter att Olle hade slutat som dirigent för ÖMK dröjde det en kort tid innan han själv frågade om han fick komma tillbaka och medverka som hornist. Han lovade att inte lägga sig i någonting av repetitionsarbetet. Olle deltog under många år som 2:a hornist och hade aldrig någon negativ synpunkt att framföra utan var enbart tacksam att han fick vara med. Vi ett tillfälle för något år sedan, på en av de sista repetitioner Olle deltog i, råkade han bli ensam hornist. Vår nuvarande dirigent informerade Olle om saken innan repetitionen började och sade att han skulle få spela för två den kvällen. Då svarade Olle på sitt typiska sätt: "Inga problem, jag har ju ett dubbelhorn…"

Under några år i slutet av 90-talet tog jag enstaka privatlektioner av Olle i dirigering. Han var mycket stolt över att jag ville lära mig hans dirigeringsteknik och var alltid väl förberedd när jag kom. Vi lyssnade på musik, studerade partitur och dirigerade, ofta framför en spegel. Han var en utmärkt instruktör och ville aldrig ha något betalt utan såg det som en ära att få föra kunskapen vidare. Vid ett tillfälle köpte jag en flaska whisky som tack för hans engagemang, Olle blev rörd till tårar när han fick den och ansåg sig inte ha gjort sig förtjänt av den.

I samband med Olles bortgång tunnas skaran av de gamla militärmusikerna ut. Det finns snart inte många kvar av dem som var med under den svenska militärmusikens storhetstid på 40- och 50-talet. Olle hade under många år en vision om att skriva en memoarbok med titeln: 50 år med efterslag. Tyvärr blev hans tankar inte verklighet.

/P-E Dahl