7. ARBETSDAGEN

Arbetsdagens längd består av summan av nödvändig arbetstid och merarbetstid, d.v.s. den tidrymd under vilken arbetaren producerar dels lika mycket som värdet på hennes arbetskraft, dels mervärdet. Vid en bestämd längd på den nödvändiga arbetstiden kan arbets­dagens totallängd variera alltefter varaktigheten av merarbetet. Men den kan bara variera inom vissa gränser. Under kapitalismen måste den övre gränsen av arbetsdagens längd alltid överstiga den nöd­vä­ndiga arbetstiden, eftersom tillägnelsen av merarbete är grund­valen för hela samhällssystemet. Kapitalisten ställer sig helt i sitt kapitals tjänst. Eftersom hennes kapital inte känner till några gränser för värdeförmeringen, känner inte heller hon till någon. Jakten på mer­värde har inga gränser.

 

Marx skriver, att den enskilda kapitalisten egentligen inte är någonting annat än ”personifierat kapital begåvat med vilja och med­vetande” K1 s 132 MEW s 168). Det betyder, att kapitalisten kämpar i konkurrens mot andra kapitalister, och att detta samhälleliga sammanhang föreskriver henne, hur hon måste förhålla sig; hennes kapital måste värdeförmeras maximalt. Ju mer den enskilda kapi­talisten utvidgar arbetsdagen för sina arbetare, desto gynnsammare är hennes position i konkurrensen mot de andra kapitalisterna. Marx skriver:

 

”Kapitalet är därför hänsynslöst gentemot arbetarens hälsa och livslängd, när det inte av samhället tvingas till hänsyn. På klagomålen över psykisk och fysisk förkrympning, för tidig död, tortyr genom överarbete, svarar kapitalet: Skulle detta lidande bekymra oss då det ökar vår lust (profiten)? Men i det stora hela är allt detta inte heller beroende av den enskilde kapitalistens goda eller onda vilja. Den fria konkurrensen gör den kapitalistiska produktionens inneboende lagar gällande som yttre tvångslagar gentemot den enskilde kapitalisten.”

(K 1 s 232, MEW 23 s 285 - 286)

 

Handlar kapitalisten mot sitt kapitals värdeförmering, så kommer hon med nödvändighet att förr eller senare gå bankrutt i konkurrensen.

 

Alla andra medlemmar i det borgerliga samhället är också underkastade den kapitalistiska varuproduktionens tvång och kan inte utveckla sig som fria individer. Personerna existerar för varandra endast som representanter för varor, alltså som varuägare. Marx skriver:

 

”...att personernas ekonomiska, karaktärsmasker endast är personifikationer av de ekonomiska förhållande, i det att personerna möter varandra som bärare av dessa förhållanden.” (K 1 s 74, MEW 23 s 100).

 

Men när individerna under kapitalismen tvingas att förhålla sig till varandra som ”ekonomiska karaktärsmasker”, så står det också klart, att Marx i sin vetenskapliga analys varken vill döma kapi­talisterna moraliskt för deras handlingar eller är oförbehållsamt po­si­tiv till arbetarnas faktiska beteende. Redan i förordet till ”Kapitalet” säger Marx detta tydligt:

 

”Ett ord för att undvika möjliga missförstånd. Kapitalistens och jordägarens gestalter tecknar jag ingalunda i något rosen­skimmer. Men det handlar härvidlag inte om personerna, annat än i den mån de är personifikationer av ekonomiska kategorier, bärare av bestämda klassförhållanden och intressen. Mindre än någon annan kan min ståndpunkt, vilken uppfattar de eko­nomiska samhällsformernas utveckling som en naturhistorisk process, göra den enskilde ansvarig för förhållanden, av vilka han själv är en social produkt, hur mycket han än strävar att höja sig över dem.” (K l s 4, MEW 23 s 16).

 

Det kapital som utgörs av produktionsmedel, kan emellertid bara värdeförmeras, om det kommer i beröring med mänskligt arbete. Det konstanta kapitalet fordrar alltså ständigt ny tillförsel av levande arbete för att inte förbli i det döda arbetets ursprungliga form. Dött arbete längtar efter levande arbete varmed dess värde kan upprätthållas genom att överföras. Marx skildrar denna process på ett ganska drastiskt sätt:

 

”Kapitalet är dött arbete. Liksom vampyren kan det endast väckas till liv genom att insuga levande arbete och lever desto intensivare, ju mera det insuger. Den tid arbetaren arbetar, är också den tid under vilken kapitalisten förbrukar den arbets­kraft han har köpt. Om arbetaren förbrukar sin disponibla tid för egen räkning, så bestjäl han kapitalisten.” (K 1 s 199-200, MEW 23 s 247).

 

Här klargörs, att kapitalisten med sitt värdeförmeringsintresse kräver största möjliga utnyttjande av arbetskraftens bruksvärde. Hon skulle helst inte vilja ge arbetaren någon fritid, ty den tid som arbetaren använder för sina egna behov, är förlorad tid för kapitalets värdeförmering.

 

Arbetsdagens övre gräns bestäms dubbelt. För det första genom gränsen för arbetarens kroppsliga prestationsförmåga. Av dygnets 24 timmar behöver hon en viss tid för att vila ut och för att äta. För det andra måste arbetaren som medlem i samhället tillfredsställa kulturella och sociala behov, som är avhängiga av den allmänna kulturella utvecklingen. Även om denna fritid blott tjänar till att igen frambringa arbetarens normala arbetskraft, vilket ju också ligger i kapitalisternas intresse, beviljas denna tid inte arbetaren frivilligt.

 

Kapitalisten har intresse av en så lång arbetsdag som möjligt, medan arbetarna kämpar för en så kort arbetsdag som möjligt. Redan från mitten av 1800-talet reste arbetarna kravet på 8-timmars arbets­dag. Detta krav uppfylldes i Tyskland först 1918 (I Sverige 1919, ö.a.). Men när 8-timmarsdagen redan för 50 år sedan inbringade kapitalisten fullt tillräckligt mervärde, ja hur är det då inte idag efter de senaste 50 årens enorma tekniska framsteg och den därmed för­bundna förkortningen av den nödvändiga arbetstiden. Trots detta har sedan dess 8-timmarsdagen aldrig ifrågasatts på allvar. Detta visar att kapitalistklassen, då som nu, försöker få ut så mycket merarbete som möjligt ur arbetarna.

 

 

8. DEN VÅLDSAMMA KAMPEN MELLAN ARBETARE OCH KAPITALISTER OM ARBETS­DAGENS LÄNGD

Regleringen i lag av normalarbetsdagens längd är ingenting som kom till redan när kapitalismen bröt igenom. Den är snarare resu­ltatet av en lång kamp mellan arbetarklass och kapitalistklass. (Jfr figur 3:4.)

 

Frågan om hur lång arbetsdagen skulle vara, alltså hur mycket merarbete arbetaren var tvungen att prestera, kunde inte lösas genom fredliga förhandlingar mellan kapitalister och arbetare.

 

Arbetare och kapitalister möts först och främst som bytes­partners. Arbetskraft med ett bestämt värde byts mot ett lika stort värde i pengar. Detta byte mellan lika stora värden kan emellertid inte vara någon objektiv måttstock för hur lång en arbetsdag skall vara. Men när man gör upp om arbetsdagens längd kan båda bytes­partnerna trots detta åberopa den allmänna lagen för varubytet (lika värden byts mot varandra). Kapitalisten skulle kunna argumentera på följande sätt:

 

Hon har köpt varan arbetskraft för dess bytesvärde. Arbets­kraftens bruksvärde tillhör kapitalisten under en arbetsdag. Hon har alltså tillskansat sig rätten att låta arbetaren arbeta åt sig under en arbetsdag. Kapitalisten försöker som varje annan köpare, att göra arbetsdagen så lång som möjlig. Vi ser att kapitalisten behandlar varan arbetskraft som vilken annan vara som helst, vars bruks­värde hon också kan disponera som hon vill sedan hon betalt dess värde.

Men även lönearbetaren skulle kunna åberopa den allmänna lagen om varubyte:

 

På marknaden kan bara de varuexemplar, som för ögonblicket finns och som besitter genomsnittlig kvalitet, säljas till sitt värde. Arbetaren, som är hänvisad till en ständigt återkommande för­säljning av sin vara arbetskraft (till dess värde), måste alltså vara i stånd att arbeta i morgon med samma normala kraft och hälsa som idag. För att behålla sin arbetskrafts genomsnittliga bruksvärde - som ju är villkoret för försäljningen av arbetskraften till dess värde - vill lönearbetaren därför bara ge ifrån sig så mycket av den per dag, som svarar mot hennes genomsnittliga livstid och hälsosamma levnad. Arbetaren åberopar alltså sin rätt som säljare av varan arbets­kraft, när hon vill begränsa arbetsdagen till en bestämd normal längd. Vi ser att arbetaren behandlar våran arbetskraft som en speciell vara, vars bruksvärde hon just därför handskas med för­siktigt, eftersom arbetaren är tvungen att sälja den dag ut och dag in i enlighet med den allmänna lagen om varubyte.

 

En sådan här intressekonflikt om utnyttjandet av en bytt varas bruksvärde är inte möjlig vid byte av vilken vara som helst - till exempel vid ett byte mellan en skomakare och en bagare. Men eftersom det, så länge som vi är i cirkulationssfären (på marknaden) och inte i produktionssfären, inte händer något annat mellan kapi­talist och lönearbetare än mellan bagare och skomakare (nämligen ett byte av lika stora värden), så kan denna intressekonflikt över­huvudtaget inte förklaras med utgångspunkt från den allmänna lagen för varubyte, utan endast med utgångspunkt från bytet av den sär­skilda varan arbetskraft. Det är bara vid bytet mellan kapital och arbete som den allmänna lagen för varubyte leder till en sådan intressekonflikt. Så är det eftersom det utifrån varubytets natur inte finns någon given gräns på arbetsdagen och alltså inte heller någon gräns för merarbetet. Kapital och arbete åberopar båda samma lag (lika värden byts mot varandra) för att genomföra mot varandra stående intressen. Här framträder en olöslig situation: ”Rätt” står mot ”rätt”. Båda har på likvärdiga sätt sin grund i den allmänna lagen för varubyte. Mellan lika rätt kan avgörandet bara fällas på ett sätt, med makt.

 

Denna konflikt, som bara kan lösas med makt, kommer ute­slutande till stånd genom bytet mellan två specifika ägare, ägaren av pengar/produktionsmedel och ägaren av arbetskraft. Detta byte är nödvändigt för arbetaren för att hon skall reproducera sitt liv och nödvändigt för kapitalisten för att denna skall förvandla sina pengar till kapital. Bytet mellan kapitalisten och arbetaren har sin grund i den ekonomiska uppdelningen i ägare av produktionsmedel och ägare av enbart arbetskraft. Med detta bestämda ägandeförhållande som grund uppdelas samhället i kapitalistklass och arbetarklass.

 

Det är därför som kapitalistklassen endast är intresserad av att tillägna sig så mycket levande arbete som möjligt med hjälp av sina produktionsmedel och detta betyder just utsugning av arbetarna. Arbetarklassen däremot är genom sin ekonomiska situation tvingad att sälja sin arbetskraft på de mest gynnsamma villkoren till kapi­talet, ty på annat sätt kan arbetaren inte existera. Det privata ägandet av produktionsmedel å ena sidan och ägandet av enbart varan arbets­kraft å den andra sidan är alltså grunden till att det i det kapitalistiska samhället ständigt framkommer våldsam kamp mellan klasserna.

 

Om vi håller oss inom samhällets ram kan resultatet av dessa klasstrider bara bli ett: Förändringar av arbetarklassens situation kvantitativt. Fackföreningarna har till uppgift att verka för dessa förändringar. Om förbättringarna av arbetarens situation bara be­gränsar sig till kvantitativa förbättringar så ändrar detta ingenting i den grundläggande situationen, att det finns en arbetarklass, som ut­sugs av en kapitalistklass. Att häva uppdelningen i klasser än endast möjligt när roten till det onda angrips, d.v.s. att skaffa undan den ekonomiska orsaken till indelning i klasser, alltså det privata ägandet av produktionsmedlen.

 

Kampen om arbetsdagens längd förs från båda sidor mot personer och mot ting med våldsamma medel. Från att arbetarna för­stör fabrikerna å ena sidan till insättandet av militär mot upproriska arbetare å andra sidan. Härigenom tvingas alltid den sidas intressen igenom, som använder eller har möjlighet att använda de mest effe­ktiva våldsmedlen. Om arbetarna låter bli att använda våld i vilken form det vara må, så tillåter detta en omåttlig förlängning av arbets­dagen, d.v.s. en våldsam förstörelse av arbetskraften. Och omvänt: Om den enskilda kapitalisten låter bli att använda våld i kampen om arbetsdagens längd, så faller hennes mervärdekvot och hon riskerar att gå under i konkurrensen mot andra kapitalister och själv komma att bli arbetare. Här visar det sig tydligt, att pacifism och icke-vålds­metoder i kampen mellan arbete och kapital, bara leder till att man blir hjälplöst utlämnad till den andra sidans våld.

 

Inte ens när kampen om arbetsdagens längd leder till en ”kompromiss” mellan de två parterna (vilket bara är möjligt när de två sidorna balanserar lika mot varandra i makthänseende) är mot­sättningen mellan arbete och kapital upphävd. Den statligt fastställda ”normalarbetsdagen” till exempel, kvarstår bara som en tids­begränsad lösning av motsättningen. Så länge som bytet mellan arbete och kapital kvarstår kommer också den våldsamma kampen om arbetsdagens längd att bryta ut om och om igen.

 

Eftersom arbetsdagens längd idag är fastställd, så har denna kamp inte längre samma betydelse som för hundra år sedan. Men kapitalisterna bjuder givetvis också nu ett förbittrat motstånd gent­emot en ytterligare förkortning av arbetsdagen. Dessutom upprepas den våldsamma kampen mellan kapitalister och arbetare om och om igen inom ramen för den lagmässigt reglerade normalarbetsdagen i den ständigt återkommande konfrontationen angående ökningen av arbetstempot (jämför här punkterna f-h i femte kapitlet).

 

Den i lag reglerade längden på arbetsdagen förhindrar att kapitalisten godtyckligt kan höja sin mervärdekvot genom att för­länga arbetsdagen och på det viset öka merarbetet. Därför måste vi ställa oss frågan om kapitalisterna ändå kan hitta medel och vägar för att öka sin mervärdekvot.

 

 

 

Figur 3:2

KAPITALET I PRODUKTIONSPROCESSEN

 

...kapitalet är inte ett ting, utan ett bestämt, samhälleligt pro­duktionsförhållande, som tillhör en viss historisk samhällsformation och får sitt uttryck i ett ting och ger detta ting en specifik sam­hällelig karaktär. Kapitalet är inte summan av de naturliga och pro­ducerade produktionsmedlen. Kapitalet, det är produktionsmedlen förvandlade till kapital. I sig själva är de inte kapital lika litet som guld och silver i sig själva är pengar.   Karl Marx (K 3 s 721-722, MEW 25 s 822-823)

 

 

 

 

Mervärdekvoten är... det exakta uttrycket för graden av kapitalets exploatering av arbetskraften eller kapitalistens exploatering av arbetaren.   Karl Marx (K 1 s 187, MEW 23 s 232)   Massan av det producerade mervärdet är lika med det tillskjutna variabla kapitalet multiplicerat med mervärdekvoten, eller bestäms genom det sammansatta förhållandet mellan det antal arbetskrafter, som samma kapitalist samtidigt exploaterar, och den enskilda arbetskraftens exploateringsgrad.   Karl Marx (K 1 s 262, MEW 23 s 321 - 322)*   *) I den auktoriserade franska upplagan återgavs andra delen av denna mening sålunda: ”eller lika med värdet av en arbetskraft multiplicerat med graden av dess exploatering och multiplicerat med antalet samtidigt exploaterade arbetskrafter.

 

 

Figur 3:4

ARBETSDAGEN

 

Arbetsdag	=	Nödvändig arbetstid	+	Merarbetstid
Arbetsdagens maximala längd	=	Dygnets totallängd	-	Den tid som är nödvändig för fysisk och social reproduktion

 

TID NÖDVÄNDIG FÖR FYSISK REPRODUKTION	=	Den tid som åtgår för att tillfredställa arbetarens fysiskt nödvändiga behov (sömn, rekreation o.s.v.)
TID NÖDVÄNDIG FÖR SOCIAL REPRODUKTION	=	Den tid som åtgår för tillfredställandet av arbetarens intellektuella och sociala behov.