Den politiska vänstern har alltid älskat arbetet med passion. Den har utgett arbetet för att vara människans sanna natur och mystifierat det som den påstådda motprincipen till kapitalet. Arbetet betraktades aldrig som en skandal, utan endast arbetets exploatering av kapitalet. Som ett resultat av detta kom partiprogrammen från alla "arbetarpartierna" att alltid tala om "arbetets befrielse" och inte "befrielse från arbete". Emellertid är den sociala antagonismen mellan kapitalet och arbetet bara en antagonism mellan olika (fastän ojämnt starka) intressen inom det kapitalistiska systemet. Klasskampen var en form av tävlan mellan antagonistiska intressen på den gemensamma sociala marken inom det varuproducerande systemet. Den var relevant i förhållande till den inre dynamiken av den kapitalistiska ackumulationen. Oavsätt om kampen var för högre löner, medborgerliga rättigheter, bättre arbetsförhållanden eller fler jobb så var det allomfattande sociala ekorrhjulet med sina irrationella principer alltid dess underförstådda förutsättning.

Från arbetet ståndpunkt spelar det kvalitativa innehållet av produktionen lika liten roll som det gör ur kapitalets ståndpunkt. Det enda intressanta är att sälja arbete the bästa pris. Idén av att bestämma riktning och mål för mänsklig aktivitet genom gemensamma beslut är bortom förmågan hos ekorrhjulets fångar. Om hoppet att ett sådant självbestämmande av den sociala reproduktionen kan bli verklighet inom ramen för det varuproducerande systemet någonsin existerat så har "arbetskraften" sedan länge glömt bort denna illusion. Endast "anställning" och "sysselsättning" är av betydelse; betydelsen av dessa termer talar om hela arrangemangets karaktär av mål-i-sig-självt och den mentala omognaden bland aktörer blir synlig.

Vad produceras och för vilken anledning, och dess eventuella konsekvenser spelar ingen roll vare sig för säljaren av arbetskraften inom varuproduktionen eller till dess köpare. Arbetarna på kärnkraftverk och inom de kemiska industrierna tillhör de som protesterar mest högljutt när deras tickande bomber desarmeras. Anställda på Volkswagen, Ford eller Toyota är de mest fanatiska lärjungarna av bilindustrins självmordsprogram, inte bara på grund av att de tvungna att sälja sig själva för levebröd utan också eftersom de faktiskt identifierar sig med dess trångsynta existens. Sociologer, fackföreningsrepresentanter, präster och andra "professionella teologer" av den "sociala frågan" tar detta som bevis för arbetets etiska och moraliska värde. "Arbetet formar personligheten" säger de. Ja, personligheten av varuproduktionens zombies, oförmögna att tänka sig ett liv bortom deras högt älskade ekorrhjul, för vilket de sliter hårt – dag in och dag ut.

Eftersom arbetarklassen har så gott som aldrig varit den antagonistiska motsatsen till kapitalet eller det historiska subjektet för mänsklighetens befrielse, så har kapitalister eller chefer inte behövt kontrollera samhället av ett ondskefullt slags "subjektiv vilja till exploatering". I historien har ett styrande kast aldrig levt ett så eländigt liv som "fånge" som de hunsade cheferna på Microsoft, Daimler-Chrysler eller Sony. Vilken medeltida baron som helst skulle djupt ha föraktat dessa människor. Medan han var hängiven åt fritid och att slöa bort förmögenheter med lidelse, tillåter sig arbetssamhällets elit inte att ta några pauser. Utanför ekorrhjulet känner de inte till någonting förutom att vara barnsliga. Fritid, glädje i kunskap, förståelse och upptäckande, likväl som sensuell njutning, är alla lika främmande till dem som de är för deras mänskliga "resurser". De är bara slavar under arbetets ideal, endast verkställande funktionärer för det irrationella sociala målet-i-sig-självt.

Det styrande idealet vet hur det skall påtvinga sin "subjektlösa" vilja genom den "tysta men underförstådda drivkraft" av konkurrens under vilken även de kraftfullaste måste böja sig, särskilt om de driver hundratals fabriker och flyttar miljarder runt jorden. Om de inte gör business kommer de ratas lika hänsynslös som den överflödiga arbetskraften. Styrda av systemets obevekliga begränsningar blir de en samhällelig plåga och hot och inte på grund av en medveten vilja att exploatera andra. Allra minst tillåts de fråga varför eller om konsekvenserna av deras outtröttliga handlingar och de har inte råd med känslor eller medlidande. Således kan de kalla det för realism när de förgör världen, deformerar det urbana landskapet, och endast rycka på axlarna när deras medmänniskor utarmas mitt i allt överflöd.

The barbarian is lazy and differs from the scholar by musing apathetically, since practical culture means to busy oneself out of habit and to feel a need for occupation.
Georg W. F. Hegel, General outlines of the Philosophy of Right, 1821

Actually one begins to feel [...] that this kind of labour is the best police conceivable, because it keeps a tight rein on everybody hindering effectively the evolution of sensibility, aspiration, and the desire for independence. For labour consumes nerve power to an extraordinary extent, depleting the latter as to contemplation, musing, dreaming, concern, love, hatred.
Friedrich Nietzsche, The Eulogists of Labour, 1881

Den historiska arbetarklassen, vilken inte växte sig stark förrän långt efter att gamla social revolterna upphört, kämpade inte mot arbetets lögn utan utvecklade en överidentifikation med dess skenbara oundviklighen. Rörelsens fokus var på arbetarens "rättigheter" och förbättringen av levnadsstandarden inom arbetssamhällets referenssystem vars sociala restriktioner redan var internaliserade. Istället för att radikalt kritisera transformationen av mänsklig energi till pengar som ett irrationellt mål-i-sig-självt tog arbetarrörelsen arbetets sida och förstod kapitalets värdeskapande som ett neutralt fastlagt faktum.

Således tog arbetarrörelsen på sig arvet från absolutismen, protestantismen och den borgerliga upplysningen. Arbetets olycka förvandlades till en falsk arbetsstolthet, och så omdefinierades domesticeringen av arbetarklassen genom att förvandla denna moderna avgudabild till en "mänsklig rättighet". De domesticerade heloterna vände så att säga ideologiskt på bordet och utvecklade en missionär passion i sin kamp både för "rätten till arbete" men också för ett allmänt "arbetstvång". De bekämpade inte borgerligheten för deras roll som arbetssamhällets styrande men väl anklagar dem, i arbetets namn, för att vara parasiter. Utan undantag skulle samhällets alla medlemmar tvångsrekryteras till "arbetets arméer".

Arbetarrörelsen blev själv det kapitalistiska arbetssamhällets pacemaker, och genomdrev de sista stegen av materialiseringen av arbetssystemets utvecklingsprocess och överkom borgerlighetens småsinta funktionärer av 1800-talet och det tidiga 1900-talet. Det var en process som liknade den som ägde rum bara 100 år tidigare när borgerligheten övertog absolutismens plats. Det var endast möjligt eftersom arbetarpartier och fackföreningar, på grund av deras omfamning av arbete, förlitade sig på statsapparaten och dess institutioners repressiva men affirmativa organisering av arbetet. Detta var varför det aldrig föll dem in att avskaffa den statskontrollerade styrningen av det mänskliga kapitalet och samtidigt staten själv. Istället var de måna om att gripa den systematiska makten genom medel av vad de kallade "marschen genom institutionerna". Därmed, precis som borgerligheten gjort tidigare, tog arbetarrörelsen upp de byråkratiska traditionerna av styrning av arbetet och lagerhållning av mänskliga resurser, som tidigare fanns under absolutismen.

Ideologin av den sociala generaliseringen av arbetet krävde en rekonstruktion av den politiska sfären. Ståndssamhället med sin uppdelning av politiska "rättigheter" (med andra ord klass som franchisesystem), som fortfarande fanns när arbetssystemet började växa fram var tvunget att ersättas av en allmän demokratisk jämlikhet för att arbetssamhället skulle kunna förverkligas. Alla ojämlikheter i den värdeskapande maskinens drift, särskilt om dessa störningar uppfattades som skadliga för samhället, balanserades den upp genom olika interventioner av välfärdsstaten. Ur detta perspektiv, var det faktiskt arbetarrörelsen som förde fram paradigmet. Under namnet "socialdemokrati" blev arbetarrörelsen den största "borgerliga aktionsgruppen" i historien, men fastnade i sin egen snara. I en demokrati kan allting hamna under diskussion utom just den inneboende begränsningen av arbetssamhället, vilken konstituerar den antydda axiomatiska grundförutsättningen. Det som kan hamna under diskussion är begränsat till form och handling inom dessa restriktioner. Det kommer alltid att finnas ett val mellan Coca-Cola och Pepsi, mellan pest och kolera, mellan obscenitet och dumhet, mellan Kohl och Schröder.

Arbetssamhällets inneboende "demokrati" är historiens mest förrädiska system av herravälde och dominans – ett system av självförtryck. Det är därför denna sorts demokrati aldrig organiseras dess medlemmars fria beslut angående hur de tillgängliga resurserna skall användas, utan bara är fokuserad på konstitutionen av den legala väven som formar referenssystemet för de socialt segregerade arbetsmonaderna som tvingas att sälja sig själva efter konkurrensens regler. Demokrati är den direkta motsatsen till frihet. Som en konsekvens delas med nödvändighet de "arbetande människorna" upp som administratörer och som administrationens subjekt, som arbetsgivare och anställda (i ordets verkliga betydelse), som styrande elit och mänskligt material. Det inre strukturerna hos politiska partier, och detta gäller inte minst arbetarpartier, är en sann segling av den rådande sociala dynamiken. Ledare och anhängare, de hyllade och de som hyllar, nepotistiska nätverk och opportunister. Dessa sammanvävda faktorer skapar faktiska bevis för att essensen av dagens sociala strukturer inte har någonting med vare sig fri debatt eller fritt val att göra. De är en integrerad beståndsdel av den logik inom det system där eliten också lyder under arbetets avgudabild och dess blinda krav.

Ända sedan nazisterna tog makten är alla politiska partier ett arbetarparti samtidigt som det är ett kapitalistiskt parti. I "utvecklingsländerna" i öst och i syd muterade arbetarpartierna sig till partier av statsterrorism i syfte att lyckas med en "komma-i-kapp" modernisering; i väst blev de en del av ett system av "folkpartier" med utbytbara partimanifest och media representanter. Klasskampen är över eftersom arbetssamhällets tid är slut. Allt eftersom arbetssamhället försvinner omvandlas "klasserna" till rena funktionella uppdelningar inom det sociala fetischsystemet. Närhelst socialdemokrater, de gröna eller postkommunister utkristalliserar sig genom att lägga ut exceptionellt oärliga planer för förtryck, visar de sig inte vara mer än de rättmätiga arvingarna till arbetarrörelsen, vilka aldrig ville mer än bara arbete till alla pris.

But that labour itself, not merely in present conditions but insofar as its purpose in general is the mere increase of wealth - that labour itself, I say, is harmful and pernicious - follows from the political economist's line of argument, without his being aware of it.
Karl Marx, Economic-Philosophical Manuscripts, 1844

Avskaffandet av arbetet är allt utom en obskyr utopi. I sin nuvarande form kan det globala samhället inte överleva mer än 50 till 100 år. Faktumet att motståndarna mot arbetet måste förhålla sig till arbetets kliniskt döda avgudabild gör inte nödvändigtvis deras uppgift det minsta lättare. Ju mer arbetssamhällets kris fördjupas och de reformistiska reparationsförsöken misslyckas desto värre blir klyftan mellan de isolerade och hjälplösa monaderna såsom de är konstituerade av (det kapitalistiska) samhället och den potentiella formen de kan ha som en rörelse redo att återta sin socialt konstituerade kapacitet. Den snabba degenereringen av sociala relationer runt hela världen visar på att de gamla idéerna och känslor för arbetet och konkurrensen är orörda, om än något justerade till en än lägre standard. Steg för steg verkar av-civilisering vara den naturliga vägen genom krisen trots utbrett missnöje och oro.

Särskilt på grund av dessa dystra framtidsutsikter vore det ödesdigert att låta bli att kritisera arbetet som ett allomfattande, komplext socialt program och bara begränsa sig till att skrapa upp resterna av livet i arbetssamhällets ruiner. Kritik av arbetet kan bara ha en chans om den simmar mot strömmen av samhällelig av-socialisering istället för att låta sig föra med av den. Civilisationens standard kan inte försvaras genom medel som den demokratiska politiken erbjuder utan endast genom att kämpa mot den.

De som siktar på en emancipatorisk reappropriation och förvandling av hela den samhälleliga fabriken kan knappast ignorera myndigheterna som så här långt organiserat de allmänna vilkoren. Det är omöjligt att göra uppror mot exproprieringen av samhällets allmänna kapaciteter utan att komma i konflikt med staten. Staten är inte bara förmyndare för ungefär 50% av samhällets sociala rikedom utan är också den som garanterar att all social kapacitet tvingas underkasta sig valoriseringens diktat. Det är sant att motståndare till arbetet inte kan ignorera varken staten eller politiken. Men samtidigt är det också sant att motståndare till arbetet inte kan nå framgång genom att hylla staten.

Om arbetets slut inbegriper politikens slut är en politisk rörelse för avskaffandet av arbetet en faktisk motsägelse. Motståndarna till arbetet ställer krav på staten men de utgör inte ett politiskt parti och kommer aldrig gör så. Poängen med politik är att ta makten (med andra ord bli "förvaltningen") och fortsätt med arbetssamhället. Det är därför moståndarna till arbetet inte vill ta över maktens kontrollcentrum utan stänga av dem. Vår policy är "antipolitik".

Den moderna tidens stat och politik och det omfattande arbetssystemet är odelbart sammantvinade och måste försvinna sida vid sida. Snacket om politikens renässans är bara ett försök att tvinga kritik av den ekonomiska terrorn till den rätt vägen av positiv civil handling. Självorganisering och självbestämmande är å andra sida statens och politikens raka motsats. Vinna socioekonomisk och kulturell frihet är inte möjligt genom det politiska spelet, genom offentliga kanaler eller andra felaktiga vägar av denna sort, utan endast genom att konstituera ett motsamhälle. Frihet betyder inte att vara mänskligt råmaterial för marknaden, inte heller betyder det att vara statsförvaltningens dressyrhäst. Frihet är människors självständiga organisering av de sociala relationerna utan ingripande och medling från en alienerande apparat.

I enlighet med denna idé vill motståndarna till arbetet skapa nya former av social rörelse och ockupera brohuvudena för en reproduktion av livet bortom arbetet. Det handlar nu om att kombinera motsamhällets praktik med ett aktivt förkastande av arbetet.

Må det styrande makterna kalla oss dårar för vi vågar bryta med deras irrationella tvångssystem! Vi har ingenting att förlora förutom utsikten av den katastrof mot vilken mänskligheten nu är på väg mot med den nuvarande ordningens förvaltare vid rodret. Vi kan vinna en värld bortom arbetet.