Noll arbete – garanterad inkomst

 

Av Nick Dyer-Witheford

Från Fronesis nr 9-10 – Arbete

Översättning av David Ganrot

 

Marx skrev att:

»… frihetens rike begynner i själva verket först där det arbetande som är bestämt av nöd och yttre ändamålsenlighet upphör; det ligger alltså enligt sakens natur på andra sidan den egentliga materiella produktionens sfär. … På andra sidan detsamma begynner den mänskliga kraftutveckling, som är sitt eget ändamål, frihetens sanna rike, som emellertid blott kan blomstra på detta nödvändighetens rike som sin grundval. Arbetsdagens förkortande är grundbetingelsen.«

 

Det är denna möjlighet som »informationsrevolutionen« nu verkar föra inom synhåll. Sedan den datoriserade automatiseringens gryning har människor varit oroliga för dess konsekvenser för sysselsättningen. Redan 1949 varnade Norbert Weiner, cybernetikens fader, för en arbetskris som ett resultat av den ökade robotiseringen. Det klassiska svaret på denna oro var att det arbete som försvann från tillverkningssektorn skulle absorberas av tjänste- eller informationssektorn. Under flera årtionden verkade händelseutvecklingen bekräfta denna optimistiska prognos. Som jag antydde i kapitel 5 [av hans bok Cyber-Marx] har minskningen av det »direkta arbetet« i produktionen kompletteras av en expansion av det »indirekta« arbetet – såväl inom det teknovetenskapliga fältet som i de myriader av arbetsuppgifter inom marknadsföring, transport, förvaltning, städning och omvårdnad som utgör den automatiserade ekonomin samhälleliga kontexten.

 

Idag finns det dock tecken på att denna logik kan vara på väg att bryta samman. Samma typ av teknologi som decimerade tillverkningsjobben tillämpas nu i den tertiära sektor som skulle suga upp industrins överskottsarbetskraft. Inom bank- och försäkringssektorn och parti- och detaljhandeln används sömlösa informationsbehandlingssystem i rad efter varandra för att eliminera hela skikt av anställda. Dessutom är accelerationen av denna process en sällan uppmärksammad konsekvens av »informationsmotorvägen«. Teleshopping, »video-on-demand« och virtuella tjänster medför att kontorister, försäljare och andra övertaliga massavskedas. Det är, vilket strömmen av uppsägningar inom telekommunikationsbranschen visar, de som bygger motorvägen som får gå först. Kapitalet automatiserar inte bara fabriken utan hela den samhälleliga fabriken.

 

I många utvecklade, kapitalistiska ekonomier – inklusive Kanada och stora delar av EU – ligger arbetslösheten nu på nivåer som hade varit otänkbara för femtio år sedan. I USA är den synliga arbetslösheten mycket lägre. Det är dock mycket möjligt att USA:s relativt låga, officiella arbetslöshetstal döljer omfattningen av den arbetskris som ligger bakom utbredningen av deltids- och tillfälliga arbeten – så kallade »McJobs«, vilka i själva verket institutionaliserar en kronisk undersysselsättning. Denna situation kan verkligen inte helt och hållet skyllas på automatiseringen. Den globala omflyttningen av arbetet (kapitalets andra huvudvapen mot arbetarna, vilken i sin tur har möjliggjorts av teknologiska framsteg inom transport och kommunikation) är en faktor. Det finns även andra cykliska, organisatoriska och demografiska komponenter som spelar in. Försöken att förneka att det teknologiska överflödet, jämsides med de negativa multiplikatoreffekterna av en minskad konsumentefterfrågan, skulle bidra, verkar icke desto mindre alltmer korkade. Den kris som åtföljer samhällsupplösningen är så allvarlig att till och med en del mainstream-ekonomer nu medger att det finns allvarliga problem. Under de senaste åren har dessutom flera samhällsteoretiker utifrån ett flertal perspektiv – Stanley Aronowitz och William DiFazio i The Jobless Future, Jeremy Rifkin i The End of Work, Barrie Sherman och Phil Judkins i Licensed to Work – uppmärksammat att vi nu kan komma att närma oss den punkt som Marx förutsåg, där lönerelationen allvarligt undermineras genom ersättandet av levande arbetskraft med maskiner. Potentiellt skulle de extraordinära produktivitetsökningarna som skapas av automatiseringen kunna realiseras som en allmän inkomstökning och/eller betald fritid. Det uppstår en potential för vad Paolo Virno kallar »reducering av den obligatoriska arbetstiden till en verkligt försumbar del av livet, möjligheten att se anställningen som en liten del av existensen och inte som källan till permanent identitet«.

 

Eftersom kapitalet fortsätter förfäkta kopplingen mellan inkomst och arbete (för alla utom produktionsmedlens ägare) uppstår emellertid en diametralt motsatt situation: ett ökande utbud av arbete som förstärks av den fattigdom som följer arbetslöshet. Således »manifesterar sig icke-arbetstiden, som fattigdom« (Virno). Parallellt med den globala omflyttningen har datoriseringen i flera av ekonomins sektorer – och troligen över hela linjen – minskat efterfrågan på samhälleligt nödvändigt arbete inom den utvecklade kapitalismens zoner, och därmed återupprättas det som Marx pekade ut som det centrala vapnet i kapitalismens herravälde över arbetarklassen – vidmakthållandet av en permanent »reservarmé« av arbetslösa.

 

Rädslan för en arbetslöshet som understöds av en accelererande, högteknologisk automatisering är ett svärd som hålls mot arbetets strupe. Den undergräver fackföreningarnas strejkmakt och tillåter ledningar att tvinga sina anställda till »samarbete«, rekrytera desperata strejkbytare och pressa ner löner och arbetsförhållanden. Medan arbetare konkurrerar med varandra om anställning sorterar kapitalet dem i olika skikt – en minskande kärna av de fast anställda som behövs för att sköta de nya produktionssystemen, en periferi bestående av deltids- och tillfälligt anställda som kallas in utifrån ekonomins fluktuationer eller produktionscykeln och en grupp av fullständigt förkastade som lämnas åt socialbidrag eller svält. Arbetet uppdelas i en allt brutalare hierarki, vars trappsteg tenderar att motsvara och förstärka köns-, ras-, och åldersdiskriminering. De som befinner sig på toppen måste ständigt arbeta hårdare, snabbare och flexiblare för att rädda sig från utarmningen under dem. De som befinner sig på botten köper sin överlevnad till priset av superexploatering, de fastställer ett så billigt pris på sig själva att det inte är lönsamt att ersätta dem med maskiner.

 

När den socialistiska vänstern ställs inför denna omvälvning reagerar den vanligen med att kräva »fler arbeten«, som skall skapas genom en återupplivad keynesianism eller genom justeringar av räntesatsen. Denna reaktion bortser inte bara från den teknologiska utvecklingens faktiska möjligheter, utan glömmer också att socialismen vid sitt ursprung inte var ett projekt som syftade till lönearbetets utbredande, utan till upphävandet av det som man uppfattade som en exploaterande institution: »löneslaveriet«. Att inskränka denna strävan till et krav på full sysselsättning – ett krav som dessutom görs allt mindre rimligt genom datateknikens dagliga framsteg – avslöjar på ett dramatiskt sätt hur bundna socialdemokratin och fackföreningarna är till det kapitalistiska samhällets grundläggande strukturer, samtidigt som dessa murar rämnar. Att tvinga in löneformen i ett utvecklat försörjningsstödsystem är en strategi som »tvingar vissa människor att slita i onödan så att de kan betalas utan att andra klagar på att de driver omkring utan något att göra« (Przeworski).

 

Ett tecken på mer kreativt tänkande är återkomsten för en fråga so Marx ansåg avgörande för arbetets emancipation, men som i stort sett har övergivits av fackföreningarna sedan andra världskrigets slut – arbetsdagen förkortning. Kraven på en arbetstidsförkortning med bibehållen lön finns nu på dagordningen hos de mest innovativa företrädarna för arbetarrevolt i Nordamerika, liksom i Europa, och omfattas till och med av socialdemokratiska tänkare. Denna strategi skapar solidaritet mellan anställda och de arbetslösa. Snarare än att skapa en splittring mellan dem som har utmattats av för mycket, eftersträvar den ett tillstånd där »alla arbetar, men bara lite grann« (Berardi).

 

Den verkliga betydelsen av sådana krav är dock att de pekar mot en ännu radikalare möjlighet, nämligen upplösningen av kopplingen mellan arbete och inkomst genom införandet av en garanterad årlig inkomst. Argumentet för ett sådant steg är mycket enkelt: kapitalismen har skapat en så stor produktionskapacitet att det inte är nödvändigt att någon skall behöva sakna något på grund av att han eller hon inte kan sälja sin arbetstid. Dessutom uppstår denna produktionskapacitet ur ett ekonomiskt system som är så församhälleligat – i högsta grad en produkt av en »förenad ansträngning« inte bara på arbetsplatserna, utan i hushållen, skolorna och det allmänna sociala samlivet – att det varken är rättvist eller effektivt att enbart fördela inkomsterna till dem som gör sina ansträngningar i omedelbar anslutning till produktion. De sociala risker som det innebär att människor snyltar på ett system med allmän inkomst är nu oändligt mycket mindre än de problem som skapas när man lämnar växande massor till en arbetslös och därmed inkomstlös framtid.

 

Som Steve Wright påpekar har inrättandet av en allmän, garanterad inkomst »länge intagit en framskjuten plats inom… den autonoma diskursen« (Wright). Redan under 1960- och 1970-talet antydde teoretiker såsom Negri att automatiseringen och socialiseringen av produktionen hade gjort teorierna om arbetsvärdet anakronistiska. Man såg detta som tecken på en kris, inte för marxismen som alltid har sett lönearbetet som en historiskt övergående form av samhällsorganisation, utan för kapitalet som förlitar sig på upprätthållandet av lönerelationens nödvändighet och rationalitet. Grupper mitt uppe i militant kamp på verkstadsgolvet har argumenterat för att den stigande teknologiska produktiviteten och produktionens alltmer uppenbart samhälleliga natur borde resultera i inrättandet av en samhällslön, lika för alla, knuten till behov snarare än till prestation och tillgänglig för dem som befinner sig utanför det betalda arbetets traditionella sfär, exempelvis hushållsarbete och studenter. Denna inställning går ibland under namnet »noll-arbete«.

 

Sådana idéer har sedan utvecklats, populariserats och urvattnats av Andre Gorz, vars provokativa skrifter genomsyras av en ansenlig förtrogenhet med autonomt tänkande. Som en av få vänsteroptimister vad gäller datoriseringen hävdar Gorz under 1980-talets mitt att den minskning av arbetstiden som mikroelektroniken hade möjliggjort öppnade »vägar till paradiset« (Gorz). Förverkligandet av dessa möjligheter hindrades dock av en »levande död« eller »omöjlig« kapitalism som hade bevarat lönen och marknaden bortom deras historiska giltighetstid, som hade bibehållit dem endast som maktinstrument. Gorz avfärdade vänsterns traditionella fokus på värdighet i arbetet, vilken han ansåg omöjliggjordes av den rationaliserade och okvalificerade teknikiska produktionen. I stället menade han att den sociala aktivismens frontlinje består i kravet på arbetsfrihet.

 

För att nå detta mål föreslog han att program för en samhällsinkomst, fördelad över hela livet och baserad på kravet att en (liten) minimimängd samhälleligt nödvändigt arbete utförs; tjugotusen timmar under en livstid eller omkring tio års heltid, tjugo års deltid eller fyrtio års arbete från och till. Om detta skulle implementeras skulle arbetet, enligt Gorz, inte längre vara en heltidssysselsättning eller stå i den sociala existensens centrum. En uppsjö av aktivitetsrytmer och –stilar skulle samexistera och skapa rika möjligheter för medborgarna att utöva sin kreativa kraft »autonomt«, befriade från arbetets »heteronoma« restriktioner. »Låt oss arbeta mindre«, skrev Gorz, »så att vi alla kan arbeta och få mer tid att göra saker själva på vår fria tid«.

 

Arvet efter Gorz verk är tvetydigt. Genom att utveckla de tämligen skissartade, autonoma förslagen om en allmän inkomst har han pressat gränserna för vänsterns föreställningsvärld bortom »en hederlig lön för ett hederligt dagsarbete«. Men samtidigt har han också delvis misskrediterat idén om arbetets befrielse genom att förknippa den med ett slags apolitisk voluntarism. Medan de autonoma marxisterna alltid har betonat att arbetsfriheten är något som måste försvaras mot kapitalets tendenser att på nytt varufiera den mänskliga aktiviteten, verkar Gorz ofta mena att en allmän reducering av arbetstiden kunde förverkligas genom att helt enkelt hoppa över löneekonomin. I sitt mest beryktade uttalande menade ha att vi måste ta »farväl av proletariatet« när den postindustriella socialismen uppfinns i det tysta genom gör-det-själv-bakgårdsexperiment av »icke arbetarnas« nya »icke klass«. På grund av detta hans verk allmänt kritiserats från vänsterhåll för att bara vara recept på vad Wright kallar »självförvaltad fattigdom«. Det är viktigt att betona hur omtvistad frågan om garanterad inkomst är, eftersom även högern har föreslagit versioner av samma idé. Dess förespråkare innefattar rentav sådana förkämpar för den fria marknaden som Milton Friedman. Under Nixon-administrationen röstades ett lagförslag om en form av garanterad årlig inkomst (»Guaranteed Annual Income«, GAI) knappt ner av den amerikanska senaten och i Kanada föreslog den liberala MacDonald-kommissionen på 1980-talet en version av idén. Som De Angelis påpekar var dessa planer på att »skilja tillgången till inkomst från arbetsmarknaden« i själva verket endast utformade »för att få den senare att fungera effektivt« (De Angelis). I dylika förslag sätt GAI lågt (en bra bit under fattigdomsgränsen) och erbjuds i form av en negativ inkomstskatt – minimilönen är också låg – och andra sociala inkomstmöjligheter (arbetslöshetsförsäkring, socialbidrag, barnbidrag) avskaffas. Syftet är att använda GAI för att rationalisera statens utgifter, avskaffa utgifternas allmängiltighet och låta kapitalet betala otillräckliga löner, med resultatet »inte att utrota fattigdom och arbetslöshet, utan att göra dem socialt acceptabla« (De Angelis). I ljuset av denna »big business-variant« av garanterad årlig inkomst är en del fattigdomsbekämpare djupt skeptiska till hela principen, i tron att den har assimilerats av högern.

 

Samtidigt leder dock arbetslösheten och samhällsupplösningen till en kris som förvärras av datorisering och globalisering, och detta har fått andra inom vänstern att alltmer intressera sig för principen. En ny generation autonoma marxister har tagit på sig uppgiften att, som Wright uttrycker det, röra sig »bortom Gorz« och utveckla planer för en garanterad inkomst som »inte bara samexisterar med kapitalet utan kan användas som ett medel för att utmana det« (Wright). Deras tankebanor sammanstrålar med dem som återfinns i de många verk som behandlar frågan ur olika liberala och vänsterinriktningar. Exempel på sådana är de väl underbyggda teoretiska argument för en allmän inkomst som tillhandahålls av Philippe Van Parijs i Nederländerna, kampanjer som drivs av »the Basic Income group« i Storbritannien och förslag från politiska ekonomer såsom Diane Elson i England, Adam Przeworski i Frankrike samt Eric Shragge och Sally Lerner i Kanada.

 

Om man öser ur dessa källor kan man föreslå en del kännetecken hos den garanterade inkomsten, sådan den kan komma se ut i vårt samhälle. Dess nivå bör sättas högt – en bra bit över det officiella fattigdomsstrecket. I den mån en sådan inkomst samexisterar med lönearbete, vilket kan vara fallet tidigt under systemets genomförande, bör den vara tillräcklig för att befria människor från nödvändigheten att sälja sin arbetskraft, även om denna möjlighet att utöka inkomsten fortfarande finns kvar. Dess nivå bör höjas om och när samhällets produktivitet ökar, och åtföljas av en allmän och jämlik reduktion av den avlönade arbetstiden till ett läge där den garanterade inkomsten slutligen efterträder lönen som huvudsaklig inkomstkälla. Även om erhållandet av en sådan inkomst till en början kan knytas till något slags skyldighet att utföra samhällsnyttigt arbete, skall inte detta bygga på en traditionell, avlönad anställning (vilket skulle göra det till en »arbetstribut«), utan på att man fullgör skyldigheter som att ta hand om barn, sjuka och gamla. Och det skall ses som en integrerad del av ett utökat utbud av tjänster och nyttigheter som erbjuds kostnadsfritt, från bostadsbyggande och skola till hälsovård, förbundna med utveckling av de kooperativa och kollektiva administrationsformer som diskuteras senare i detta kapitel, vilka skulle uppmuntra en social solidaritet bortom pengaflödet.

 

En sådan innovation skulle få ett flertal följder; jag skall bara kommentera tre av dem. För det första sammanstrålar idén om garanterad inkomst, samtidigt som den delvis härrör från de betalda arbetenas teknologiska kris, med feministiska krav på ett ekonomiskt erkännande av hemarbetet. På 1970-talet förenade Mariarosa Dalla Costa och Selma James Marx observationer om arbetets församhälleligande med miljontals kvinnors omedelbara erfarenheter, och pekade på de enorma mängder hushållsarbete som utförs gratis utan att erkännas genom penningen, som är osynliga men ekonomiskt nödvändiga. Deras förslag – som var oerhört kontroversiellt inom kvinnorörelsen – var »lönen för hemarbete«. Även om detta har kritiserats som ett försök att varufiera hemarbetet, är det tydligt att Dalla Costa och James föreställde sig »lönen för hemarbete« som en strategi för att spränga löneformen fullständigt, genom att undergräva inkomstens förening med ett (manligt) jobb. I dag har förslaget att kompensera hemarbetet dragit till sig stor uppmärksamhet genom arbeten av feministiska ekonomer som Marilyn Waring. En garanterade årlig inkomst av det slag so beskrivs här – kanske knuten till ett krav på män såväl som kvinnor att deltaga i verksamheter såsom barnuppfostran, sjuk- och äldrevård – skulle på ett effektivt sätt tillintetgöra den hierarkiska uppdelningen av avlönat och oavlönat arbete, vilken på ett så påtagligt sätt har sammanflätat kapitalismen med patriarkatet.

 

Även om för det andra »noll-arbets-perspektivet« inriktar sig på att minska den totala mängden samhälleligt nödvändigt arbete skall det inte förstås som ett försök att göra det som återstår mer njutbart. Även i ett samhälle med en hög grad av teknovetenskaplig utveckling kommer det att finnas uppgifter som på grund av sin inneboende komplexitet eller tillfredsställande natur inte kan eller bör automatiseras. Även om samhället kommer att avskaffa »arbetet« såsom vi känner det – »arbetet« synonymt med »jobbet«, »chefen« och »lönen« - kommer det fortfarande att finnas arbete att utföra. I motsats till Gorz i sina dystrare uttalande tror jag inte ens att mycket teknologiska arbetsuppgifter behöver fungera alienerade. Det finns nu en omfattande litteratur som handlar om berikandet och den kvalitativa förbättringen av sådant arbete. Mike Cooley har ur ett fackföreningsperspektiv skrivit om hur datasystem kan utformas så att de omkvalificerar snarare än avkvalificerar arbetarna. På senare tid har Shoshana Zubuff ur ett upplyst ledningsperspektiv diskuterat hur högteknologin kan användas för att »besjäla« arbetsplatserna snarare än att »automatisera« dem, varigenom arbetarnas kunskaper och kontroll över verksamheten skulle utökas snarare än att förminskas och elimineras. Det enda (ehuru väldigt allvarliga) problemet med en sådan analys är att den vanligtvis nedtonar den grad till vilken sådana humaniserande innovationer står i motsättning till kapitalets strävan efter kontroll över arbetet och kostnadsreducering. Utanför denna kontext skulle jämkningar mellan produktivitet och tillfredsställelse kunna bli en fråga om socialt val snarare än ett profitsökande imperativ. När en garanterad inkomst befriar människor från nödtvånget att utstå förnedrande, monotona jobb, finns alla möjligheter att omforma arbetet på ett kreativt sätt. Därför skall, vilket Van Parijs föreslår, arbetets avskaffande uppfattas löpa »längsmed två konvergerande vägar: genom att ge arbetet en allt mindre plats i livet och genom att göra det allt mindre likt arbete« (Van Parijs).

 

För det tredje skapar människornas befrielse från tvånget att utföra lönearbete möjligheter för ett djupare och kreativare engagemang i andra sidor av samhällslivet. En vanlig och viktig invändning mot planerna på post-kapitalistiska, självorganiserade samhällen är att de förutsätter betungande mängder politiskt deltagande: man kommer att tänka på Oscar Wildes spydighet att »socialismen är en bra idé, men den kräver för många kvällar« (Wilde). Om man tänker sig en värld som liknar den nuvarande, där de flesta är utmattade efter en åtta, tio eller tolv timmar lång arbetsdag – plus de långa timmarna obetalt hushållsarbete och »dubbelskift« som är ofrånkomliga bihang till det rådande arbetssystemet – är detta en träffande anmärkning. Den inte minst viktiga aspekten av en garanterad årlig inkomst och en dramatiskt förkortad och flexiblare arbetsdag är dock att de ger människor mer tid och energi, varav en del (men absolut inte all) kan ägnas åt kollektivt diskuterande och beslutsfattande, och det på ett sätt som kanske till och med kan vara givande och njutbart. Noll-arbete skapar med andra ord kommunikativa förutsättningar för utveckling av andra sidor av samhällslivet. Denna möjlighet kan främjas genom att man garanterar tillgängligheten till de extraordinära kommunikationssystem som, jämte automatiseringen, är informationsrevolutionens andra större, teknologiska skapelse.