Den sega medborgarlönen

Gunnar Wetterberg

 

Medborgarlönen är en ovanligt seg idé. Åtminstone sedan 1970-talet har den dykt upp under olika namn. Den har hetat "folklön" och "negativ inkomstskatt" och "socialförsäkringstillägg (SOFT)", men grundtanken har varit en och densamma. Alla medborgare ska ha rätt till en viss grundpeng, oavsett vad de gör.

 

För utländska betraktare som satt sig in i det svenska systemet är denna diskussion ibland svår att förstå. Men det systemet har ni ju redan! påpekade en av dem, och hänvisade till socialförsäkringarna med socialbidragen som yttersta skyddsnät. Ingen tillåts ramla igenom i Sverige.

 

Men medborgarlönens förespråkare vill för det mesta något mer. Åtminstone att lönen ska utgå utan socialbidragens behovsprövning, att den ska vara en rättighet och inte en nödlösning. Och de mer entusiastiska förespråkarna går ett par steg längre. Medborgarlönen ska vända upp och ned på våra värderingar, avskaffa arbetets slaveri och föra oss in i frihetens rike.

 

Den tunga yrkesrollen

Åtminstone SOFT-debatten hämtade en del av sin näring ur många socialarbetares och andra välfärdshandläggarnas frustration. De har de sociala systemens mest påfrestande uppgift, och några såg SOFT som en lindring.

 

Vad det handlar om är välfärdspolitikens mest undangömda dilemma. I retoriken är den svenska välfärdspolitiken generell, men i praktiken är tiotals miljarder selektiva. Flera stora välfärdssystem ska styras av behov. Äldreomsorgen och socialbidragen, som båda har stor ekonomisk betydelse för sina mottagare, utgår efter en kommunal handläggares bedömning.

 

Problemet är inte unikt för kommunerna. Samma slags stora beslut fattas t.ex. vid beslut om långvarig sjukskrivning, arbetsskadeprövning och förtidspension. Arbetsförmedlingarnas personal ska ta ställning till om någon bör stängas av från arbetslöshetsersättning därför att han eller hon inte velat ta ett anvisat jobb.

 

Men vad styr behovsprövningen?

 

Av och till visar undersökningar på stora skillnader i bedömningen av enskilda fall. Det kan vara begripligt när det t.ex. gäller fiktiva fall inom socialtjänsten. Att olika handläggare stannar för olika nivåer på socialbidragen beror dels på att de fiktiva underlagen inte fångar alla frågor som en socialsekreterare skulle vilja ställa om den sökande, dels på att socialbidragen inte är det enda medlet att få rätsida på en besvärlig situation, utan ofta kan och bör kombineras med andra åtgärder.

 

Men det är nog mer bekymmersamt än så. TV redovisade i augusti 1996 hur försäkringskassor och förtroendeläkare gjort diametralt olika bedömningar av en och samma persons arbetsförmåga. Olikheterna i bedömningen av vårdbehov inom äldreomsorgen är också stora.

I flera fall beror problemen på att systemen ställer krav på mottagarna som blivit nästan omöjliga att möta när arbetsmarknaden radikalt försämrats. Både arbetsmarknadspolitiken och socialtjänsten bygger på att var och en som är arbetsför ska stå till arbetsmarknadens förfogande och skaffa sig arbete så snart det bara är möjligt.

 

Då stjälper systemets fulla tyngd tillbaka på handläggaren. Han - ofta hon - ska artikulera systemets krav rakt över bordet till en medmänniska, och hantera henne i första hand som klient. Det var en uppgift som kunde vara överstiglig när det handlade om en eller två strulare i veckan, när arbetslösheten bara låg på några procent och det fanns hyggligt med lediga jobb att söka, men idag är de som misslyckas många gånger fler, därför att läget är många gånger värre.

 

Då blir det mer krävande också att ställa krav, och därmed blir arbetsförmedlarens och socialsekreterarens yrkesroll mycket tyngre att bära. Behovsprövningen är påfrestande för den som blir utsatt, men det är inte heller särskilt roligt att ha den till dagligt arbete.

 

Ur påfrestningen växer önskemålet om något radikalt annorlunda. Ju mer generella systemen blir, desto mindre behöver behoven prövas och desto färre krav blir det att ställa. Därför skulle det generella socialförsäkringstillägget (SOFT) vara lösningen, genom att ge varje hjälpsökande en garanterad nivå utan prövning. Socialsekreteraren skulle få mer tid till "väsentligheter".

 

Fan tro't. Frustrationen är begriplig, men är lösningen klok? Jag är rädd att medborgarlönen är fel svar på rätt fråga, ett förhastat försök att finna en lösning innan man gjort problemet klart för sig.

 

Försvinnande få?

I dessa dagar får förslagen lite extra skjuts av den allmänna svartsynen och den massmediala uppgivenheten inför arbetslösheten. Om så många måste gå utan jobb så länge, varför då inte ta skeden i den vackra handen? Fler och fler argumenterar för någon form av framtvingad arbetsdelning, och medborgarlönen kanske handlar om detsamma.

 

Jobben räcker inte längre till - låt oss då skapa en mekanism som gör det möjligt att turas om vid sidan av. Vi har så lite jobb att bara de som vill behöver slita, alla andra har råd att leva på de få.

 

Uppgivenheten anfäktar t.o.m. högst respektabla professorer, politiker och andra intellektuella. Men historiskt sett är det nonsens.

 

Om rationaliseringarna verkligen vore ett sysselsättningsproblem, då borde arbetslösheten efter ett par hundra års industrialisering redan ha stigit till närmare hundra procent. Produktiviteten har ju ökat med sådär en tusen procent sedan 1870 - borde den kurvan inte ha korsat sysselsättningens fall på halva vägen?

 

Så är det inte alls. Båda kurvorna pekar uppåt. Sysselsättningen inte riktigt lika mycket, "bara" ca 400 procent i de stora OECD-länderna, eftersom vi tagit ut en del av kapacitetsökningen som förkortad arbetstid - kanske motsvarande en fjärdedel av löneutrymmet.

 

Förklaringen ligger i den tredje kurvan, bruttonationalprodukten, kombinationen av de båda andra. När produktiviteten ökar får vi bättre råd att konsumera, och mer tid att producera annat på, såväl mer av det gamla som helt nya varor och tjänster. När fler gör mer på kortare tid, då blir varor och tjänster billigare, och vi får mer köpkraft över.

 

Den frigjorda köpkraften ger sig in på nya områden och skapar nya jobb, ofta genom att fråga efter varor och tjänster som var oöverstigliga eller otänkbara för generationen dessförinnan. Människorna på de nya jobben får i sin tur lön och kan skicka ut ännu mer köpkraft på marknaden, och på så sätt växer produktionen och ekonomin.

 

Men ekonomiernas utveckling är inte enkel och rätlinjig. Varje år omsätts flera hundratusen jobb i den svenska ekonomin, även i goda tider. Dessutom klumpar sig stora omställningar i paroxysmer. Nya teknologier gör sitt intåg, gamla priser kastas om. Elektriciteten och bensinmotorn gjorde på sin tid många industrier obsoleta, 1970-talets oljeprishöjning likaså.

 

Ekonomin ruskar på sig, skakar av sig det gamla skinnet, men tar tid på sig innan den ömsat sig in i ett nytt. Emigrationen tog hand om landsbygdens födelsetal mot 1800-talets slut, industrin sög upp det tidiga 1900-talets drängar och pigor, och under efterkrigstiden har vi kommunaliserat överskottet från jordbruket, teko och - inte minst - hemmen. Varje gång tog det åtskilliga år för den nya lösningen att värka sig fram, och skarven blev plågsam för dem som fastnade i den.

 

Men jobben kommer knappast att försvinna, den här gången heller. På något årtiondes sikt tror jag att vi kommer att gå mot något slags full sysselsättning igen, även om vi idag inte kan säga exakt hur den kommer att se ut, hur mycket lön vi bytt mot kortare arbetstid eller hur jobben kommer att fördela sig mellan den traditionella arbetsmarknaden och den informella sektorn, mellan lönearbete och eget företagande.

 

Men den osäkerheten är inget historiskt nytt, och knappast något hållbart argument för någon medborgarlön. Tvärtom - i värsta fall skulle medborgarlönen kunna hämma återväxten, genom att stilla sökandet efter det nya.

 

Medborgarlönen och det goda livet

Det mest fascinerande argumentet för medborgarlönen är det utopistiska. Arbetet är ett slaveri när det är tvång, glädje bara när vi har full frihet att byta det mot lättja, kan det heta. Och det är inte bara anarkister som resonerar så… Jag tror att det var i Sven-Eric Liedmans Marx-utgåva på 1960-talet som jag hittade lärofaderns definition av det goda livet i det kommunistiska, klasslösa samhället: fiska, älska, jaga och läsa böcker.

 

Argumentet är spännande därför att det ligger någonting i det, åtminstone om man ser kampen för det bättre samhället som ett förhandlingsspel. När alla måste arbeta för sin försörjning ger detta arbetsgivarna ett övertag. Visst konkurrerar de sinsemellan om arbetskraften, men blir arbetena få kommer till och med det sämsta slitet att bli besatt.

 

Medborgarlönen skulle ge den arbetande en helt annan styrka. Jag säger nej om jobbet är för jävligt. Som hävstång för något nytt och bättre är det en mycket tilltalande lösning. Men skulle det verkligen fungera så?

 

För det första påverkar medborgarlönen åtskilliga andra förhandlingar än bara den med arbetsgivaren. Den griper också in i hushållen, i spelet mellan kvinna och man. Med medborgarlönen som argument är det inte längre lika självklart att både måste jobba. Utopisternas nyckel till ett bättre arbetsliv kan lika gärna gå till dörren tillbaka till spisen.

 

För det andra är närsynthet en av våra mest flagranta defekter jämfört med teoriernas homo economicus. Medborgarlönens förespråkare vill finansiera sina förslag med alla tänkbara andra stödformer, som alltså skulle försvinna. I den meningen vore det kanske inte så stor skillnad mellan vad vi skattar för idag och vilket konto vi skulle betala i Utopia, hela tiden bortsett från realismen i den tänkta omställningen.

 

Men vad skulle konstruktionen betyda för vår vilja att betala, för den övriga befolkningens lust att underordna sig slaveriet och betala skatt? Opinionsundersökningar tyder på att socialbidragen är en av de stödformer som befolkningen har minst förståelse för. Med socialförsäkringarna är det något annat. Ingen får mer än han förtjänat, dvs betalat för. Men risken är stor att medborgarlönen skulle bedömas med socialbidragens mått. Varför ska jag som jobbar betala för någon som inte gör det?

 

I detta ligger medborgarlönens tredje hot mot Utopia. Om jag inte vill betala, då tar jag själv ut en medborgarlön och jobbar svart istället. Skatten kan de andra få betala. Då kommer medborgarlönen att bidra till samhällets ljusskygga undervegetation, snarare än att öppna porten till något frihetsrike.

 

Utopister som vill förverkliga sina drömmar påminner ibland om dåliga schackspelare. De börjar med ett djärvt drag, och bygger sedan en kedja av händelser fram till den punkt de vill komma. Men de bortser från alla motdrag på vägen, motkrafterna som det första draget väcker till liv och som snart drar iväg spelet åt något alldeles oönskat håll. Jag skulle också vilja komma till Utopia, men jag tror inte på medborgarlönens väg.

 

Välfärdens behov av normer

Varje samhälle vilar på ett antal beteenden. De beteenden som samhället godkänner gör det möjligt för det att överleva och utvecklas. Dagens svenska samhälle försöker underlätta för alla människor att delta i arbetslivet på goda och stimulerande villkor, men våra normer går egentligen längre än så. Normerna kräver att var och en av oss ska arbeta, så länge vi bara orkar - eller åtminstone till dess pensionen blir en legitim utväg ur arbetslivet.

 

Allas deltagande i arbetslivet - eller åtminstone en ganska hög förvärvsfrekvens - är emellertid inte bara något som ligger i den gängse moralen.

 

Den höga förvärvsfrekvensen är också en nödvändig förutsättning för att vi ska kunna finansiera dagens offentliga välfärd. När den faktiska pensionsåldern hotar att hamna under 60 år eller när arbetslösheten riskerar att fastna på 12-13% finns det helt enkelt inte tillräckligt många arbetande/betalande för att vi ska kunna bibehålla lika fina maskor i skyddsnätet som tidigare.

 

Välfärdssystemens generositet är beroende av att inte alltför många behöver utnyttja den. Därför är de dubbla till sin karaktär. De ska skydda oss när vi inte kan arbeta, men de ska också stimulera oss att annars göra det så länge vi kan.

 

Med denna dubbla uppgift är socialförsäkringarnas princip om ersättning för inkomstbortfall betydligt mer ändamålsenlig än alla förslag om lika grundtrygghet för var och en av oss, oberoende av vad vi gör eller vem vi är. Denna koppling mellan vad vi tidigare tjänat och förmånerna är en anledning för oss att höja och redovisa våra inkomster, att arbeta och låta oss beskattas, som skulle försvinna om alla fick en viss peng oavsett hur vi än bar oss åt.

 

Problemet med den dubbla funktionen aktualiserades för socialförsäkringarnas del mot slutet av 1980-talet, när kompensationsgraden låg på 90 procent och i kombination med olika avtalsförsäkringar kunde hamna över 100 procent. Med sådana nivåer trubbades arbetsincitamenten av, och socialförsäkringarna hamnade på kant med arbetslinjens normer.

 

Socialförsäkringarna är ett av de viktigaste inslagen i välfärdens generella skyddsnät. Jag ska inte behöva gå och tigga någon om hjälp bara därför att mina inkomster tillfälligt sviktar. Sjukdom, arbetslöshet eller ålder ska inte göra mig beroende av andras välvilja. Den tryggheten ska socialförsäkringarna stå för.

 

Kruxet är att alla mänskliga öden inte håller sig inom det generellt förutsebara. Därför räcker de generella socialförsäkringarna inte till för att möta alla problem. Vore de konstruerade för att göra detta skulle de bli orimligt dyra, och även hamna i konflikt med uppgiften att uppmuntra till arbete. Därför har förslagen om medborgarlön, negativ inkomstskatt eller någon annan sorts garanterad - arbetsfri - minimiinkomst alltid avvisats.

 

Å andra sidan är inget civiliserat samhälle berett att lämna dem som har det svårast utan någon som helst hjälp- För att komplettera skyddsnätens maskor krävs det därför något slags stödform som utgår från en annan logik. Ansvaret är fortfarande samhällets och kan inte upphävas, men omfattningen av hjälpen måste avpassas efter omständigheterna i det enskilda fallet. Tillämpningen ska inte heller uppmuntra någon annan att försätta sig i samma situation. Det är denna avvägning som socialbidragen måste klara av.

 

Jo, visst betyder detta att medborgarlönen redan är här. Med socialbidragen som yttersta skyddsnät garanterar vi varje medborgare ett drägligt uppehälle, och med det generella välfärdssystemet skyddar vi de flesta från alltför tvära kast i inkomsterna. Men lönen är inte en och densamma för var och en som vill ha den, och den är inte ovillkorlig. Skyddsnätet förutsätter att vi står till arbetsmarknadens förfogande. Det är villkoret för att dagens välfärdssystem ska fungera.

 

Medborgarkontot - den alternativa utopin

Jag tror att det finns en annan utopi att fundera över. Det är medborgarkontot. Utgångspunkten är socialförsäkringarnas egentliga funktion: omfördelningen över livet. Det mesta i socialförsäkringarna handlar om att jag betalar till mig själv. Idag när jag är frisk och har jobb kommer avgifterna, i morgon förmånerna när jag blir sjuk, arbetslös eller gammal. Bara till en tredjedel eller en fjärdedel omfördelar försäkringens flöden mellan olika människor.

 

Problemet är att den vanlige medborgaren inte kan se dessa mekanismer i socialförsäkringens vardag. När han blir sjuk har han staten/kassan som motpart, utan någon antydan om att det är hans egna pengar.

 

Ekonomen Stefan Fölster har skissat en annan lösning. Två tredjedelar av våra arbetsgivar- och egenavgifter skulle betalas in på ett individuellt konto. Den som blir sjuk eller arbetslös får dra på sitt konto, men när han ska pensioneras räknas saldot ned. Återstoden bestämmer vilken pension han ska få.

 

Kontot är individuellt men obligatoriskt. På så sätt är det en solidarisk anpassning till den allt större mångfalden. Ju bättre utbildade vi är, ju mer varierat arbetslivet blir, ju längre vi lever och ju friskare vi är efter pensionen, desto mer osannolikt blir det att en enda socialförsäkring med noga specificerade regler kan tillgodose behovet av offentligt reglerat skydd på ett ändamålsenligt vis.

 

Skattebetalarnas Förening och moderata riksdagsmän har redan velat göra lösningen till sin och hoppas på sänkta skatter och privat fondförvaltning, men det är inte alls någon nödvändighet. Medborgarkontot är en teknik som kan vara mer effektiv än dagens system, men tekniken i sig rymmer inte särskilt mycket av politisk laddning. Innehållet avgör om lösningen blir höger eller vänster.

 

Om kontona omvandlar en stor del av dagens löneskatter till ett sparande som visserligen är tvingande men ändå individens eget, då kan det bli lättare att öka skatteuttaget för genuint kollektiva behov. Om man vill öka omfördelningen, då kan den t.o.m. bli större än i dagens socialförsäkringar, alldeles beroende på hur stor man låter försäkringsdelen av avgifterna bli.

 

En försäkringsdel har nämligen Fölster med, och det är den som renodlar dagens omfördelning mellan individer. Haken med kontot är ju den som råkat riktigt illa ut. Fölster låter den sista tredjedelen av avgifterna lösa åtminstone ett av den olyckliges problem. För den som vid arbetslivets slut hamnat på noll utlöses en försäkring så att han ändå får en hygglig folkpension att leva på, kanske kopplad till hur många år han arbetat.

 

Kruxet är att man kan råka illa ut långt före pensionen. Hur ska man då klara en ny sjukdom, om kontot redan ligger på noll? Antagligen skulle det kunna klara sig genom att försäkringsdelen fungerar redan då, även om det förtar något av konstruktionens elegans. Fågelperspektivet får inte tappa den enskildes trygghet ur sikte.

 

Medborgarkontot skulle kunna vara en pusselbit i en större utopi. Kontot utgår ifrån att vi själva kan hantera och avväga våra behov och problem. Medborgaren får själv avväga yrkestidens anspråk mot pensionen, och kontot skulle kunna rymma friår lika väl som studier.

 

Den utopin ligger närmre dagens system än medborgarlönen. Kontot kräver arbete, men en rätt till friårsuttag skulle komma nära medborgarlönens syfte att öka vårt oberoende. Jag skulle stå starkare i mitt krav på meningsfullt arbete, om konstruktionen lät mig lata mig någon gång då och då. Med friåret inom räckhåll behöver jag inte krusa lika mycket.

 

Å andra sidan betyder avgifternas roll för påfyllningen att man inte svärtar ned ekonomin. Tvärtom kan kontot bli en lösning som passar egenarbetaren lika bra som löntagaren. Också av den anledningen vore det en bättre väg framåt.

 

Samtidigt öppnar konstruktionen en möjlighet att påverka konjunkturen som redan Gösta Rehn påpekade. Får man ta ut en del av behållningen för att studera, då kan ju staten lägga en bonus på sådana uttag när arbetsmarknaden är trång.

 

Kombinerar man kontot med en större roll för frivilligt och kooperativt arbete med gemensamma angeläget, då närmar vi oss ett samhälle som accepterar att medborgarna vuxit sedan 1900-talets början. I detta skulle medborgarna själva ta en större del än idag, både var för sig och i samverkan.

 

Kanske har detta också med nästa stora förändring av sysselsättningen att göra. En del av det arbete som idag ligger på arbetsmarknaden flyttar ut därifrån och in i en informell men gemensam sektor, där det blir något mycket mer för det civiliserade samhället. Men det är en annan historia.