Autonom marxism
- den
utomparlamentariska italienska vänsterns bidrag till en levande klasskamp
Jan Sjunnesson
Ursprungligen
utgiven i Frihetlig Press
Vem letar inte efter en anti-totalitär marxism, en begärsfylld
teori och praktik som varken drar sig för att kasta sten på snuten eller
omtolka Marx Grundrisse? En radikal politik för nästa
årtusende med subversiva språkspel, villig att se bortom både stat och kapital,
sosserövar och vänstergnäll. Är den dessutom digitalt uppdaterad är fler än jag
nyfikna, eller hur? Häng på!
Den italienska autonoma vänstern genomlevde ett sådant teoretiskt och politiskt
experiment under 60- och 70talen. Från dess klasskonsekventa "operaismo" ("arbetar-ism")
i tidskriften Quaderini Rossi
i början på 1960talet till dagens cyberunderground i autonoma så kallade Centri sociali i ockuperade hus,
går en vibrerande känsla av vilt uppror och kollektiv frihet. En vitalistisk politik av motmakt, arbetsvägran och fantasi. Paris
uppror några veckor i maj-juni 1968 motsvarades av 10 års kamp mot stat och
storföretag i Italien 1969- 79. Den 7 april 1979 fängslades tusentals
revolutionärer i de mycket anti-auktoritära självständiga rörelserna kring Autonomia, vars intellektuella ledare anklagades för
samröre och vara hjärnan bakom den elitistiska terroristligan
Brigate Rossi. Fortfarande
finns hundratals politiska flyktingar i exil i Frankrike utan möjligheter att
återvända. Detta måste betyda ett verkligt hot mot den italienska kapitalismen.
På fiendens reaktioner avläser man sin kraft.
Operaismo och politisk arbetsvägran
Operaismo utgör startpunkten för denna italienska
tradition av anti-auktoritär marxism utanför partipolitik och facktraditioner.
Liknande rörelser fanns i 1940- och 50-talens USA (Johnson-Forest
tendensen) och Frankrike (Socialisme où Barbarie). Även de franska
situationisterna och deras engagemang i Paris maj -68 var viktigt för den nya
italienska vänstern.
Centralt för operaismo är arbetarklassens kamp mot
kapitalet, för en egen "självvärderad" sfär, ja en kommunism som
finns inneboende i kampen mot kapitalet, inte som ett avlägset lyckotillstånd
som väntar efter en bolsjevikledd revolution. Inom men mot
kapitalet. Arbetarnas egen kamp är vad som för kapitalets utveckling
framåt. Inte minst tekniskt, som Marx förutsåg. Paradoxalt nog bekämpar
arbetarklassen därför sig själv, men såsom den konstruerats av kapitalet, en rå
obildad massa. Du ska hålla käft och arbeta. Kampen är större än bara mot
kapitalets makt i relationen arbetare/arbetsköpare, en underordning som också kan
vara kollektiv - som i östblocket, i kooperativ eller i välfärdsstaten. Vi är
mer än bara arbetare i våra liv.
Att vägra arbeta är ett centralt medel för operaismo
för att visa sin makt, tvärtemot vad officiella arbetarpartier lovat i form av
duktiga motiverade arbetare under socialism/socialdemokrati. Själva slaveriet
måste bekämpas, det vill säga allt arbete och förberedelser inför arbete, såsom
hushållsarbete, uppfostran, vila inför/efter jobbet, resor, TV,
kompetensutveckling etc. Därför drogs kvinnors och andras osynliga (hem)arbete tidigt in i operaismos
analyser. Kvinnor strejkade 1965-77 tillsammans med männen och krävde lön för
hemarbete. Inte daghem för att tvingas ut och arbeta
som i Sverige. Fortfarande existerar en internationell kampanj: Wages for Housework, ledd av de
"autonoma" feministerna Selma James och Mariarosa
Dallacosta.
Tre faser i arbetarklassens utveckling
Arbetarklassen är det dynamiska elementet i produktionen och tvingar kapitalet
att rationalisera och utveckla produktionen. Den autonoma teorin ser tre
perioder; den professionelle arbetaren (1800- 1920), massarbetaren (1930- 1960)
och den sociale arbetaren (1970 - ), var och en med
sin form av klasskamp och sina klasskompositioner. Under större delen av
1900-talet har tayloristisk arbetsfördelning, fordistisk löpandebandproduktion och keynesiansk
socialdemokrati/social liberalism disciplinerat arbetarmassorna. Före
börskraschen 1929 kunde arbetaren vara sin egen, en hantverkare och
professionell yrkesman, men under depressionen och med Sovjetunionen som
hotande alternativ degraderas han till "massarbetare" för att ingå i
en statsplanerad ekonomi á la Roosevelt, sossarna eller än värre Stalin.
Masskonsumtion och amerikansk livsstil höll honom på plats till 1960-talet då
inte bara massarbetaren, utan även studenten, hippien, afrikanen, lodisen och kvinnan tog till orda och sade som arbetarna
under gruvarbetarstrejken vid statsägda LKAB 1969: Vi är inte maskiner!
Att reducera livet till arbete och dess för- och efterarbeten, kallade Mario Tronti (en tidig ledare inom operaismo
1962-69) för den "sociala fabriken". Aldrig tidigare har en epok
varit så koncentrerad kring arbetslivet som kapitalismen. Allt ingår i den
sociala fabriken. Det löpande bandets princip har gått över alla gränser.
Enligt Marx och autonomisterna har vi gått från det
tidiga industrisamhällets formella underordning under kapitalet till dagens
reella underordning, där varje sfär är en plats för Makten - men också
motmakten. Kampen mot det kapitalistiska arbetets krav finns på alla platser,
inte bara på fabriksgolvet, utan vid universiteten där studenter förbereds för
yrkesliv åt kapitalet, i hemmen där barn tvingas undertrycka sina önskningar,
framför teven där vi lär oss bli duktiga konsumenter, på arbetsförmedlingen lär
vi oss vänta på skitjobb etc. Hela samhället blir en fabrik.
Operaismo blev vidare ett sätt att systematiskt
analysera usla arbetsförhållanden bland andra vid de stora Fiat-fabrikerna i
Turin och norra Italien. Radikala sociologer och arbetare dokumenterade hur de
unga männen från södra Italien, vildsinta napolitanare, saboterade bandet och
strejkade vilt utan lov från de kommunist- eller kristdemokratiskt dominerade
fackföreningarna. Under den "heta hösten" 1969 exploderar Italien i
en våg av strejker, fabriksockupationer, och fantasifulla upptåg. I denna tid
minskar kapitalets profit och dess allians med staten bryts.
Från Operaismo till Autonomia
Alla beräkningar visar att Västeuropa runt 1968-73 genomgår en förvandling från
stabil socialdemokratisk eller liberal hegemoni till en krisfylld ekonomi i
stagflation, utan stöd i dollarn som lättat ankar från guldmyntfoten i
valutasamarbetet Bretton Woods 1971. Oljekrisen 1973
gav dödsstöten åt välfärdsstaten och inledde den postmoderna kapitalismen, med
dess nya möjligheter för klasskamp.
Vid denna tid förvandlas den arbetarklassinriktade operaismo
till flera självständiga mer eller mindre militanta rörelser; från avantgardena
Prima Linea, Potere Operia, Autonomia Operia, till den löst organiserade Autonomia,
ca 1974-75. Marginaliserade grupper, avhoppade studenter, kvinnogrupper,
invandrare, utslagna, arbetslösa, kort sagt gli emarginati,
finner varandra utanför arbetarklasshegemonin i kampen för livet mot arbetet.
Hela kvarter i Rom och andra städer ockuperas, man har gatustrider med snutar
och fascistsvin, åker gratis på bussarna, betalar egenreducerade priser i
butiker och till elverket (verkligheten bakom Dario Fo
- farsen Vi betalar inte, vi betalar inte!)). Den "heta våren" 1977
kulminerar med undantagstillstånd i de större städerna. Italien knäar under de
100 000-tals aktivisterna och sympatisörerna.
Vad som varit en liten studentrörelse med visst arbetarinslag (särskilt
Fiat-arbetarna i Mirafiori i Turin 1969) hade vuxit
till ett hot mot ordningen. Två års strider med domstolar och polis,
högergerilla och maffia slutar i april 1979 med ospecificerade åtal, och
fullständig marginalisering från det stora kommunistpartiet PCI vars koalition
("den historiska kompromissen") med kristdemokraterna måste respekteras
till varje pris från vänster.
70-talskrisen betydde slutet för den statskontrollerade ekonomin á la Keynes
och en permanent krisekonomi inleds med nyliberalism och utslagning till följd
av en ny informationsrik och social
produktionsordning, en postfordistisk ekonomi med en postmodern ideologi.
Massarbetaren från 1950-och 60-talen som ersattes av den "sociale
arbetaren", har egenskaper som bäst tas tillvara av kapitalet i en
utspridd manufaktur, inte i stora fabrikslokaler där fackliga krav kan resas
kollektivt. En ny produktionsstruktur växer fram, den "diffusa
fabriken". Postfordismens datorer ersätter fordismens löpande band.
Norra Italiens (inte sällan kommuniststyrda) småföretagardistrikt med nät av
underleverantörer, som t. exempelvis Benetton och nya underleverantörer till
Fiat, uppstår raskt under 1980-talet. La Terza
Italia - det tredje Italien. Cirkulation,
mode, datorer, bioteknik och urvattnad medelklassocialitet betyder allt mer,
men kan också användas emot kapitalet. Den sociale arbetaren är mer än tidigare
insatt i den immateriella high-techproduktionen och
kämpar hellre utifrån nya oväntade allianser, autonomt, än i partier eller
homogena grupper. Bortom socialistiskt/liberalt parti- och enhetstänkande under
modernismen skymtar en ny autonom mångfald av uppror under post-modernismen,
baserade på immaterialitet snarare än materia, intellekt snarare än händer,
abstrakt arbete istället för konkret. Ett postmateriellt proletariat i
vardande, i väntan på sin rätt.
"Vi har några möjliga element av en ny definition av proletariatet [...]
som i alla sina delar består av massintellektualitet. Plus - och detta är
avgörande - vi har ett annat element: i den vetenskapliga ordningen av
produktivt arbete, i den ökande abstraktionen och socialiseringen av
produktionen, blir den postfordistiska alltmer kooperativ, oberoende och
autonom [...]. Frågan är, betyder [detta entreprenörskap] också ett politiskt
entreprenörskap, som politisk autonomi?".
Vad som behövs, nu som på italienaren Machiavellis 1500-tal, är pengar och
vapen. Resten har vi redan.
Litteratur:
Ballerini, N. (1973), Revolten i Torino.
Cleaver, H. (1979), Reading Capital Politically.
Hardt, M. - Negri, A. (1994), Labour of Dionysus.- A Critique of the State- Form.
Hardt, M. - Virno P. (red.) (1996), Radical Thought in
Negri, A. (1988), Revolution Retrieved.
Negri, A. (1989), The
Politics of Subversion.
Tronti, M.
(1972), "Workers and Capital", Telos, nr.
14.
Witheford, N. (1995), "Cycles & Circuits of
Struggle in High Technology Capitalism", Common Sense, nr. 18.
http://www.ecn.org (Centri
sociali, engelsk version finns.)