35-timmarsveckan: lägre inkomster och mer arbete

Arbetstidsförkortning i Tyskland

Wildcat (Tyskland)

»Stop the clock! — critiques of the new social workhouse»

(Wildcat, Mouvement Communiste, Aufheben, Precari-Nati)

Översättning: Per Henriksson, 2000.

 

Kollektiv arbetstidsförkortning ses av många som ett effektivt instrument att bekämpa den vansinniga kapitalismen av idag, som skapar miljontals arbetslösa samtidigt som den tvingar de som har arbete att jobba övertid. Kravet på en »radikal arbetstidsförkortning» kompletterar det om en »garanterad inkomst», då fackföreningsvänstern och välfärdspolitikerna börjar samarbeta.

 

Färre arbetstimmar verkar vara en bra idé för de flesta, men (fackförenings-) parollen om arbetstidsförkortning möter den djupaste misstro bland arbetare. Sedan mitten av åttitalet har det varit en krisreglerande mekanism i händerna på företagen och facket, med arbetarna som fått erfara ett dubbelt svek: arbetstiden har inte förkortats signifikant, men lönerna har sjunkit. 35-timmarsveckan lämnade 8-timmarsdagen och möjliggjorde en radikal flexibilisering av arbetstiden i industrin. Till skillnad från Frankrike introducerades den inte genom en lag, utan »framkämpades» av facket 1984 i en sju och en halv veckor lång strejk.

 

Den mest radikala arbetstidsförkortningen genomfördes på initiativ av ett företag. 1994 introducerade Volkswagen 28,8-timmarsveckan och understeg till och med de 30 timmar som facken vid den tiden knappt vågade diskutera. Fram till idag har vänstern diskuterat VW-modellen som »lovande»; och arbetare och fackföreningsaktivister, huvudsakligen i andra länder, har sett den som ett mål att uppnå.

 

Men medan det finns mycket att diskutera om att minska arbetstimmarna, har arbetstiden i själva verket åter förlängts.

 

1. Arbetstid och arbetsvägran

Konflikten om löner och arbetstid ligger i klasskampens hjärta. Den handlar inte enbart om den absoluta längden av arbetsdagen, vilken begränsas av lagar och fackföreningsavtal. Den handlar även om kontrollen över våra kroppar och i vilken omfattning arbetet dras ur arbetarna under den fasta arbetstiden. Kapitalisten köper arbetskraft men han måste säkra att så mycket arbete som möjligt kramas ur arbetarna i arbetsprocessen. I denna dagliga kamp försöker arbetarna utöka porerna i arbetsdagen, och därmed vidga gapet mellan den officiella och den effektiva arbetstiden – tills chefen angriper. Arbetarnas styrka uttrycks genom dessa informella porer; facket, å andra sidan, formaliserar status qou i avtalen om semestrar, arbetstimmar etc. Fram till det tidiga åttitalet fanns det relativt många porer. Arbetarna klarade sina ackord på fem eller sex timmar och slappade sedan. På stora företag var det vanligt att ta en dusch efter jobbet på betald tid. Det fanns informella raster som bara delvis fixerades av avtal – dessa attackerades under de följande konflikterna om arbetstiden. På åttitalet betalade arbetarna varje liten förkortning av den officiella arbetstiden genom att minska dessa porer. Även när 38,5-timmarsveckan introducerades ändrade de flesta företag den betalda rasten under nattskiften till obetalda.

 

Naturligtvis är det bättre att lämna senskiftet kvart över nio än klockan elva. Men du måste nu arbeta varje minut för det, som du tidigare brukade ha i tid för sociala aktiviteter under den sista timmen på senskiftet. För de äldre var »deras» fabrik även den plats som definierade deras roll i samhället och för organisering och utbyte... Många av de yngre är trötta på det kollektiva arbetarlivet; de ser det som tråkigt och flyr det närhelst de kan. De föredrar att arbeta färre timmar och ha mer individuell fritid. De uthärdar bara jobbet genom att se fram emot nästa period av icke-arbete, så de går från semester till fria skift, och accepterar korttidskontrakt eftersom de ändå inte kommer att stanna länge på samma företag. Och de försöker förhandla fram kortare arbetstid för sig själva individuellt - även med lägre inkomst.

2. 35-timmarsvecka eller drömmar om en omfördelning av arbetet.

 

Sedan omkring femton år – så länge facken har propagerat för idén om arbetstidförkortning – har arbetstiden minskat saktare än under decennierna före. Mellan 1956 (48 timmar) och 1975 (40 timmar) har veckoarbetstiden minskat med åtta timmar. Detta uppnåddes huvudsakligen genom att återkalla lördagen som arbetsdag vid slutet av sextiotalet (»På lördag tillhör pappa oss»). Fram till 1995 när 35-timmarsveckan introducerades i Västtysklands metallindustri passerade ytterligare tjugo år. Varje minskning av arbetstiden »betalades» genom lönefrysningar, och övertidsarbetet spred sig.

 

Den årliga semestern i Västtysklands metallindustri stod still i sexton år. Semesterperioden hade dubblats steg för steg från tre veckor till sex från 1960 till 1982. Det viktigaste var de vilda strejkerna vid Ford 1973, vars tändande gnista kom när arbetare från Turkiet återvände sent från sina tre veckors semester och fick sparken.

 

Den kollektivt avtalade årliga arbetstiden per anställd i Västtyskland har sjunkit från mitten av åttitalet till 1997 med ett genomsnitt på 160 timmar eller 9,6 procent. Men sedan 1995 har denna utveckling stagnerat: de andra industrierna har inte kommit ifatt metallindustrin. På åttitalet hade facket framförallt avtalat om förtidspensionering, och således radikalt gjort arbetskraften yngre och livsarbetstiden kortare för den första generationen arbetare efter andra världskriget. Sedan dess har – i och med de lokala »investeringssäkringskontrakten¹» - endast tillfälliga arbetstidsförkortningar med samtidiga lönesänkningar avtalats.

 

Kravet på 35-timmarsveckan utvecklades under det tidiga sjuttiotalet bland fackföreningsvänstern. Med världskrisen 1973-4 startade företagen i Västtyskland en rationaliseringsoffensiv. Enbart inom stålindustrin fick omkring 40 000 arbetare sparken från 1975 till 1978. Stålarbetarna attackerades så pass massivt, då det hade varit den välorganiserade arbetskraften som givit cheferna en tuff tid genom sina vilda strejker. För att säkra jobben ville facken inom företagen korta arbetsveckan stegvis och introducera ett femte skift. Kravet på 35-timmarsveckan togs upp på kravlistan av 1977 års IG Metall (metallfacket) kongress – mot fackpamparna som ansåg det för mycket och illusoriskt. Ett år senare tog de själva 35-timmarsveckan till förhandlingarna för att lösa stålkrisen. Företagscheferna ville behålla 40-timmarsveckan under alla omständigheter och erbjöd längre semester och högre löner. Facket varslade om strejk; det var deras möjlighet att få stålarbetarna under kontroll. I november 1978 gick arbetsstyrkan vid valda stålarbetsplatser i strejk, vilket svarades av massiv lock-out. Medan gräsrötterna stod i kylan vid strejkvakten utanför grindarna i elva veckor med stort anförtroende, saboterade ledarna strejken. Januari-1979-överenskommelsen som fixerade 40-timmars vecka i ytterligare fem år hade legat bland handlingarna ett tag. Facket hade demonstrerat att inom stålindustrin kunde inte massavskedanden förhindras. Därmed hade de lagt ner sin egen politik inför den följande stålkrisen.

 

3. Facket som pionjär för modernisering

Ser man tillbaka på politiken för arbetstidsförkortningen är det tydligt att facket tog sin utgångspunkt från Tysklands »ideala allmänna kapitalist» när detta ännu inte var möjligt hos den kapitalistiska sidan själv. Under 1980-2, i vad som fram till då var den djupaste recessionen, hade de flesta facken tagit upp kravet på arbetstidsförkortning. Genom detta ville de göra Västtyskland till världens mest produktiva ekonomi utan att skapa en djup social uppdelning som i USA. De såg och ser den verkliga möjligheten för denna strategi genomföras i form av flexibilisering av arbetstiden som de stora företagen krävde för att möjliggöra för dem att använda sina anläggningar mer intensivt. Redan från början innehöll kravet på 35-timmarsveckan idén om flexibilisering som skulle introduceras som en förhandlingsbar fråga. Det handlade aldrig om någon sjutimmarsdag.

 

Med dylika idéer om modernisering låg facket långt framför cheferna på de medelstora företagen. Medan BMW i Regensburg till exempel, hade bytt till fyradagarsvecka 1984 redan innan kontraktet hade skrivits på, kunde inte andra företag som dominerades av ett skift plus övertid förändra sin arbetsorganisering lika snabbt. Även 1995 arbetade bara 20 procent av de små och medelstora företagen med mer än ett skift. Men även deras egna gräsrötter, som efter magra krisår föredrog en löneökning, behövdes vinnas över först. Under denna passionerade kampanj var fackets huvudargument arbetslösheten: de använde bilder på svältande arbetslösa arbetare i Detroit eller fattigrevolter. Argumenten för 35-timmarsveckan var att förebygga en ökning av arbetslösheten och att den skulle vara funktionell för en modern kapitalistisk lösning: kortare arbetstid, fler maskintimmar, lägre arbetskostnad per enhet (dvs. högre produktivitet), nya jobb.

 

För att få igenom denna princip med en väntad kompromiss mot motståndet från båda sidor krävdes en lång kamp. Förhandlingsprocessen hypades som »århundradets konflikt», och vid slutet var många osäkra på vem som verkligen hade vunnit. 35-timmarsveckan skulle uppnås i den Västtyska metallindustrins kärnregion, Nord-Württemburg/Nord-Baden, vilken vid den tiden hade de »mest avancerade» avtalen. Eftersom cheferna officiellt förkastade arbetstidsförkortningen som en förhandlingsfråga började IG Metall punktstrejka² vid utvalda bilfabriker och underleverantörer (»minimax strategin»). Cheferna lockoutade omedelbart arbetare över hela Västtyskland på grund av arbetsbrist. Eftersom facket nu huvudsakligen mobiliserade »mot lockouterna» och gick till rätten mot indragandet av korttidsunderstöden, utvecklade strejken med tiden en allt mer defensiv karaktär. Den avslutades av före detta arbetsmarknadsministern Leber som skiljedomare. Metallfacket firade överenskommelsen om en stegvis minskning av arbetstiden till 38,5 timmar som en »öppning mot 35-timmarsveckan» - även om just den stegvisa introduktionen knappast skulle skapa nya jobb.

Det verkliga genombrottet var flexibiliseringen av arbetstiden: enligt »Leber-kompromissen» behövde endast den genomsnittliga arbetstiden på företaget vara 38,5 timmar. Upp till 18 procent av arbetskraften kunde jobba 40 timmar, andra bara 37. Maskinernas operationstid kan utökas efter anläggningens behov eftersom den konkreta tillämpningen av arbetstiden denna gången förhandlas fram mellan arbetarrådet³ och arbetsgivaren.

 

Sakteliga togs denna form av arbetstidsförkortning upp av andra fack. Under det sena åttitalet hade facken redan massiva problem att mobilisera sina gräsrötter för denna fråga. Få brydde sig om den »historiska» Första oktober 1995 då metallarbetarnas arbetsvecka slutligen minskades till 35 timmar; under tiden hade deadline för övertidskompensationen utökats till två år...

Maskinernas operationstimmar i metallindustrin har expanderat från 60,6 timmar 1984 till 71,8 1996. Produktiviteten har ökat snabbare än vad arbetstiden har minskat – till skillnad från »modelländerna» USA och Nederländerna – där lönerna sjönk medan produktiviteten knappast ökade. I Tysklands flerskiftanläggningar har maskinerna fler operationstimmar än det europeiska genomsnittet – trots de färre officiella arbetstimmarna för de anställda. Sedan möjliga lönehöjningar offrats för målet om arbetstidsförkortning ligger arbetskostnaden per enhet också vid en spektakulärt låg nivå. Under nittiotalet, med löneavtal under inflationsnivån och jämfört med produktivitetsutvecklingen, har lönerna hållits tillbaka mer än i USA.

 

Föreställningen om arbetarnas »tidssuveränitet», ett koncept som syftar till att rättfärdiga flexibilitet och som delas av såväl samhällsvetare, arbetsgivare som vänsterister, kommer aldrig i fråga vid produktionscentren: här handlar det bara om att flexibelt ha tillgång till arbetskraft så slimmat som möjligt enligt efterfrågan utan extra övertidsbetalning. Under tiden har facket förlorat förhandlingsgrund: fler och fler företag flexibiliserar arbetstiden utan någon minskning.

 

Nästan samtidigt som introducerandet av 35-timmarsveckan inom metallindustrin, 1995, trädde Arbetsförmedlingslagen⁴ i kraft, vilken omkullkastade restriktionerna vid användandet av tillfälliga arbetsförmedlingar. Den tillät även korttidskontrakt i industrin upp till 18 månader (från 1996 upp till 24 månader) som tidigare endast hade varit möjligt av konkreta orsaker som att ersätta en gravid kvinna eller en inkallad man. Under tiden har korttidskontrakt blivit normalt för nyanställda arbetare; ett så kallat fast jobb kan bara fås efter en längre period av korttidskontrakt.

 

Fackföreningsvänsterns projekt med återdistribuering av jobb genom en arbetstidsförkortning har nått sitt historiska nederlag. Varken genom löneåterhållsamhet eller genom flexibilisering har någon »återdistribuering» uppnåtts för de arbetslösa. En annan chockvåg dök upp när knappast någon talade om ytterligare arbetstidsförkortning. Volkswagen gav till känna att de skar ner arbetstimmarna till 28,8 timmar per vecka. Mitt under krisen i bilindustrin när cheferna enbart talade om längre arbetstid och lönesänkningar, verkade avtalet vid VW gå i en annan riktning.

 

4. Volkswagen-modellen: modern Rhensk kapitalism

Genom 28,8-timmars vecka har Volkswagen omstrukturerat produktionen. Med hjälp av facket har VW lyckats öka sin orderstock genom rationaliseringar som hejdats sedan början av nittiotalet. Arbetare vid metallfackets modellanläggning hade de högsta lönerna, de högsta ob-tilläggen, de längsta rasterna, de bästa semesterreglerna — och bilarna tog längst tid att montera. På åttitalet hade de experimenterat med en högt utvecklad produktion (»den öde fabriken») men misslyckades på grund av den stora mängd kapital som krävdes och på beroendet av ett fåtal experter. En ny ökning av produktionen kunde bara uppnås genom att omstrukturera arbetsprocessen. Vilket inkluderade ett övergivande av det gamla delarbetssystemet, att arbetarnas kunskap absorberades genom kontinuerliga förbättringsprocess, att sopa bort de gamla mästar- och förmanshierarkierna liksom omfördelning av ansvar till arbetslagen.

 

I oktober 1993, kort efter att denna process påbörjats, kalkylerade trustcheferna att det fanns ett överskott på 31 000 av de 108 000 anställda och varslade om uppsägningar, speciellt vid »dinosaurieanläggningen» Wolfburg med en arbetsstyrka på 53 000. En massuppsägning med klumpsummeersättningar etc. för att köpa ut arbetarna från sina jobb i denna skala skulle ha varit dyrt likväl som farligt; det skulle helt klart leda till en konfrontation med arbetarna och deras vägran att samarbeta.

 

Istället föreslog VW en radikal förändring av arbetstiden. Inom fyra veckor förhandlade IG Metall fram en förkortad arbetsvecka till 28,8 timmar från 1994 och offrade sin princip om »full lönekompensering». I utbyte tilläts inte företaget säga upp arbetare av ekonomiska skäl under en period på två år. Konfronterade med alternativen 40 000 uppsägningar eller 28,8-timmars vecka på alla VW-anläggningar, accepterade arbetarna flexibiliseringen.

 

Avståendet från uppsägningar skapade ett klimat för omstruktureringar. VW behöll en kvalificerad arbetsstyrka och löste problemet med låg profitabilitet på grund av höga löner i tider med avtagande efterfrågan. Minskningen av arbetsstyrkan genom förtidspensioneringar, frivilligt upphörande av kontrakt tillsammans med överskottsbetalning och fri disponering av korttidskontrakt fortsatte alltjämt: arbetsstyrkan minskade från 108 000 anställda 1993 till 94 000 1995. »Jobbgarantier» förebygger bara mot uppsägningar av ekonomiska skäl, utan att garantera bevarandet av alla jobb.

 

För perioder av högre efterfrågan har GIZ⁵ grundats, en tillfällig arbetsförmedling ägd av VW, Bundesland Niedersachsen och IG Metall-facket. De anställer studenter och tillfälliga arbetare inne på Volkswagens anläggning under semestrar eller bara tillfälligtvis, som får 21 DM per timme brutto istället för det genomsnittliga 30 DM per timme för fastanställda VW-arbetare.

 

I »den andandes fabriken» anpassas arbetstiden till produktionens behov. Företagets beslagtagande av arbetarnas fritid har ökat. Det finns inga gemensamma raster mellan olika lag, vilket reducerar kommunikationen. Arbetare kan skickas till arbete vid andra anläggningar. De provade mer än 150 olika arbetstidsscheman och skiftmodeller, från korta skift i ett fyrskiftschema dygnet runt till relativt »normala» åttatimmarsdagar med fritidsblock. På så sätt utökades bearbetningstiden för särskilda bilmodeller från 3700 till 4600 timmar per år. Monteringstiden per bil sjönk från 30 timmar 1993 till 20 1998.

 

Under tiden, efter viss reservation till en början, möttes 28,8-timmarsveckan av ett relativt tolerant accepterande bland arbetarna. Speciellt de yngre arbetarna, som inte är bundna av familjen, trivs med att arbeta färre timmar, även om återhämtningseffekten omöjliggörs av intensifieringen av arbetet och de obekväma arbetstiderna. De fasta månadslönerna låg kvar på mer eller mindre det samma. De fick minskningar av de årliga bonusbetalningarna så bruttoårslönen sjönk med 16 procent (10 procent efter skatt). Innan det nya kontraktet brukade lönerna enligt Volkswagens företagsavtal vara 1,6 gånger Niedersachsen nivån vilket betyder att modellen inte kan appliceras på andra företag lika lätt.

 

Tvärt emot propagandan var 28,8-timmarsveckan med sju timmar per dag endast en realitet för en minoritet av de anställda hos VW, till exempel kontorsarbetare där ledningen misstänker att en mängd porer fortfarande existerar, liksom vid underutnyttjade anläggningar som Emden. Med andra ord inträffade bara arbetstidsförkortningen där den kunde fungera som påtryckning för att pressa perioderna av icke-arbete från arbetsdagen. Men vid Hannovers lastbilsfabrik, till exempel, arbetade de 37,5 timmar per vecka praktiskt taget hela tiden. Trettiofem timmar fick de betalt för, 1,2 timmar donerades till företaget (»jobbgaranti»), 1,3 timmar kommer att kompenseras i ledighet. Vid sjukdomsfall eller semestrar, betalas bara för 28,8 timmar. Eftersom 28,8-timmarsveckan endast förde med sig nackdelar mötte Hannover starka protester då kontraktet utökades och kompletterades med ytterligare försämringar som kortare raster, tolv lördagsskift med lägre helglön och övertidsbetalning först efter 38,8 timmar per vecka.

 

1998 ökade produktionen även vid andra anläggningar och på grund av personalbrist föredrog företagsledningen att betala övertid. Samtidigt kom nya korttidsjobb. I februari 1999 lade Wolfburg-anläggningen ner de olika tidsschemana och bytte till en strikt treskiftmodell med möjlighet att jobba fyra, fem eller sex dagar per vecka alltefter efterfrågan på bilar, och behöll 28,8-timmarsveckan som beräkningsgrund. »Med framstegen med att implementera segmenteringen av produktionsstrukturen, kommer synkronisering av arbetstidsschemana att fortsätta fullföljas», som det har fastställts i arbetsledarnas instruktioner. Den nya regleringen inbegriper nattskift för alla inom treskiftsblocken, och ytterligare produktionsökningar står på dagordningen.

 

5. 1992-3-års kris och de lokala »investeringssäkringskontrakten»

1992-3-års kris representerade en avgörande punkt. Medan bilindustrin använde den minskade efterfrågan för att principiellt omstrukturera produktionen och hotade att omförflytta produktionen (inklusive uppsägningar) konfronterades facket för första gången sedan andra VK med stora medlemsförluster. De försökte bevara sitt inflytande där basen för deras makt alltid hade legat: i sitt erkännande av staten och kapitalet. Fackliga undersökningsinstitut koncentrerade sina krafter på att planera investeringsstrategier för den tyska industrin — och tog uppgiften allvarligare än kapitalisterna. Arbetarråd och entreprenörer enades om »investeringssäkringskontrakten» - och rev dammar som ansetts evigt säkra.

 

De femåriga fabriksgolvsavtalen vid Daimler-Benz-fabriken i Gaggenau och Wörth på våren 1993 markerade ett genombrott för kapitalisterna. Positioner framkämpade på sjuttiotalet (till exempel om antalet minuter rast per timme vid löpandebandjobb) övergavs och en utökning av arbetstiden släpptes igenom. Vidare band sig arbetarrådet själva vid Wörth´s lastbilsanläggning till att aktivt samarbeta med att sänka kostnaderna med 30 procent och monteringstiden med 20 procent – i utbyte mot garantier för att produktionen av en lätt lastbil inte skulle flyttas till Tjeckien. 1994 hade arbetsstyrkan minskat från 15.000 till 10.000.

Även så 1994 anpassades den gamla 1938-års lag som reglerade minimivillkor som arbetstider och semestrar i de fall inget kollektivavtal fanns till kravet på flexibla arbetstidsscheman. I princip är åttatimmarsdagen fortfarande giltig, men nu kan den utökas till tio timmar per dag sex dagar i veckan, om övertidstimmarna kompenseras under de följande sex månaderna. Lördag är en vanlig arbetsdag. Övertidsbetalning om 25 procent skulle betalas, men nu har denna regel övergivits.

 

Regionala kollektivavtal har nu öppnat för att tillåta regleringar på fabriksgolvsnivå i kristider, till exexempel att tillåta tillfälliga arbetstidsförkortningar ner till 30 timmar eller arbetstidsökningar inklusive lönesänkningar. Åtskilliga av dessa möjligheter har satts i praktik på ungefär en fjärdedel av de anläggningar som har arbetar- eller personalråd, allt i utbyte mot ganska vaga garantier att inte flytta produktionen någon annan stans. Delvis extra arbete måste göras utan någon betalning alls.

 

Bland de företag som använder sig av möjligheten finns bilfabriker som Opel i Bochum, Ford i Köln, Mercedes i Kassel, VW i Hannover, företag som gör miljarder i profit, långtifrån att uppleva någon kris. De flesta däckfabriker i Tyskland har utökad arbetstid. Pirelli till exempel har sedan januari 1999 haft ett avtal om att återgå från 37,5 till 40 timmar per vecka utan den månatliga lönehöjningen. I utbyte har företaget lovat inga uppsägningar fram till 2001 – produktiviteten hade fram tills då drivits upp med 20 procent.

 

6. Arbetstiden återutökas

Till skillnad från Frankrike och England sjönk den verkliga arbetstiden i Tyskland för heltidsanställda med ungefär fyra procent mellan 1983 och 1993, med stora skillnader mellan Öst- och Västtyskland. Det var en ännu större minskning i den årliga genomsnittliga arbetstiden för alla anställda personer, då deltidsarbeten spreds ansenligt i och med kvinnornas ökande lönearbete sedan sextiotalet. Under en lång tid ignorerade fackets förhandlingspolitik detta faktum och vidhöll kravet att minska den generella arbetstiden till 35 timmar med full lönekompensering. Idag försöker facket genom en kampanj övertyga manliga arbetare att arbeta deltid.

 

Denna sorts arbetstidsförkortning har utbrett sig väldigt sedan sjuttiotalet. Vem som än önskade mer »tidsautonomi» för sig själv och hade en tillräcklig lön väntade inte på att 35-timmarsveckan skulle introduceras utan försökte individuellt att få ett annat arbetstidsschema.

Idag finns det många indikatorer på att detta sekels trend mot arbetstidsförkortning har vänt. I Tyskland har frånvarofrekvensen nått en historisk lägstanivå på omkring fyra procent. På alla större anläggningar har de antifrånvaro-kampanjer tillsammans med arbetarrådet som en del av försöken att nå en arbetstidsförkortning och »investeringssäkringskontrakt».

 

Medan kollektivt avtalad arbetstid minskar, behöver ett ökande antal arbetare ett andra jobb för att kompensera förlusterna av reallönerna de senaste åren. 1998 hade omkring tre miljoner av de fast anställda ett andra jobb eller kompletterade som egenanställd med ett genomsnitt av tio timmar per vecka. Samtidigt fick företagen arbetarna att jobba 1,8 miljard timmar övertid — beräknat att motsvara en miljon jobb. Detta är en indikator att kärnan av arbetsstyrkan har minskat så att det inte längre finns någon reservstyrka att ersätta sjuka arbetare med eller att ta hand om oväntade produktionsproblem etc. och att nyanställningar har undvikits (glöm inte att dessa siffror utelämnar det faktum att många övertidstimmar inte bokförs som sådana!).

Den viktigaste tendensen idag är ökningen av obetalt merarbete inom ramen för »den konfidentiella arbetstiden», vilken ingen statistik visar. Detta drabbar främst kontorsarbetare inom distribution, nätverks administration och programmering med intensivt tryck för effektivitet och att hålla deadlines, ofta med en arbetstid upp emot femtio eller sextio timmar per vecka. Som en facktidning framställde det:

»Alltmer tenderar företagen att antingen inte fixera någon arbetstid mer genom kontrakt – speciellt när det gäller högre kvalificerat arbete – och endast betala för en total prestation eller att inte registrera någon verklig arbetstid alls. Ändå är inte oregistrerat eller obetalt arbete utsatt för någon omdistribuering ändå.»

IBM närmar sig en generell arbetstidsram på 19 upp till 60 timmar, inom vilken de anställda måste göra sitt arbete utan extra registrering av arbetstimmar. Detta ska skapa sådant tryck att de arbetar mer än de från början tänkte sig.

 

7. Och arbetarna? Vad gör de?

Åratal av propaganda som försöker spela arbetslösa mot »jobbinnehavare» verkar ha haft viss effekt. Men inte alla arbetare har accepterat de lokala »investeringssäkrings kontrakten» reservationslöst: små vilda strejker vid produktionsbanorna, som sommaren 1993 vid Opel (Bochum) mot ledningens initiativ att säkra lokala investeringar, eller vid Daimler-Benz (Wörth) där arbetstrycket blev outhärdligt, är ett uttryck för detta. Så även är den hastiga ökningen av antalet hemgångar på grund av sjukdom på enskilda avdelningar. Ett resultat på trenden att reducera konflikter till fabriksgolvsnivå i stället för t ex. en regional eller industriell, är att endast några få av dessa kollektiva protester når allmänhetens kännedom.

Arbetarråd vid enskilda »starka» anläggningar kunde emellertid vända arbetstidsförkortningen till någon form av framsteg för kärnarbetsstyrkan. Men tvärt emot tidigare tillfällen kunde de inte spela någon avantgarderoll utan har i stället blivit mer och mer isolerade från andra arbetare. Samma arbetarråd sitter bara och ser på medan hela avdelningar säljs ut till andra företag med lägre löner, medan produktionstoppar kompenseras genom inhyrning av tillfälliga arbetare och medan korttidskontrakt blir en regel för nyanställda arbetare. Facket är först av allt representanter för kärnarbetsstyrkan; den marginella arbetsstyrkan är förhandlingsflisor som används för att nå bättre avtal för kärnpersonalen.

 

I den kollektiva förhandlingskonflikten 1999 avtalades en ännu större mängd merarbetstid fram och ännu längre kompenseringsperioder för denna: i den offentliga sektorn ex. vis 600 mertimmar och 40 minus. Sjukhuspersonal håller på att förlora sin extra betalning för skift- och nattarbete som de kämpade för för tio år sedan.

 

Men den kritiska situationen i produktionen kan även skapa en ny sorts kamp. Detta har visat sig vid Opel-fabriken i Bochum där ungefär 1800 arbetare i oktober 1998 stoppade arbetet och krävde som ultimatum omedelbar integrering av 300 korttidsarbetare vars kontrakt höll på att gå ut. Arbetsstyrkan hade skurits ner så drastiskt att arbetarna inte ens kunde ta sina raster. Ledningen reagerade omedelbart: löpande bandets hastighet sänktes med 2,5 procent och 50 korttidsarbetare anställdes med obegränsade kontrakt. Det förekom stop på bandet igen i mars 1999, då företaget vägrade anställa fler arbetare på permanent basis.

 

Fackets arbetstidsförkortningspolicy var en kapitalistisk krishantering. Det stoppade inte intensifieringen av utsugningen utan tvärt om gjorde den möjlig. Med sitt samarbete utmattades eller integrerades fabriksgolvs- och fackvänstern i apparaten. Från en revolutionär ståndpunkt kan vi inte radikalisera dessa modeller – vi måste motsätta oss dem principiellt och kritisera dem för vad de har varit i arbetarnas ögon ett bra tag: strategier som kapitalet använder än mer ursinnigt för att säkerställa kontrollen över hela vår tid för att göra det möjligt för dem att isolera och suga ut oss ännu mer.

 

Noter

1. Standortsicherungsverträge

2. Schwerpunktstreiks: strejker som, där fackföreningen ansvarar för en hel region, bara varslas vid vissa större och viktigare företag.

3. Inte att sammanblanda med de arbetarråd vi vanligtvis brukar tala om, de som arbetarna bildar vid en revolutionär situation. Här åsyftas en slags korporativ eller »gul» intresseorganisation inom ett företag/koncern som verkar på fackets »nivå». Det engelska uttrycket i originaltexten lyder »works council» — arbetsråd. (övers. anm.)

4. Beschäftigungsförderungsgesetz

5. Gründungs und Innovationszentrum Wolfsburg GmbH (Företagande Förmedlings- och Innovationscentrum)