Sammanfattning

Forskarnas åsikter går isär när det gäller omfattningen av ödeläggelsen av bebyggelsen på den gotländska landsbygden från medeltiden fram t o m ca 1700. Det finns ett uttalat behov av att komplettera de skrivbordsundersökningar som gjordes i frågan under 1970-talet av kulturgeograf Per-Göran Ersson. Ersson presenterar i Gotländskt arkiv 1985 ett egenupprättat register över 302 ödegårdar, varav ett fåtal har besökts i fält. RAÄ uttrycker i skriften Fornminnesinventeringen - nuläge och kompletterings-behov (1997) ett önskemål om fältkarteringar vid ett 75-tal av Erssons förtecknade ödegårdar. Länsantikvarie Majvor Östergren betonar i sin avhandling Mellan stengrund och stenhus - Gotlands vikingatida silverskatter som boplatsindikation (1989) att kulturgeografen inte beaktat det arkeologiska materialet i sitt avhandlingsarbete Kolonisation och ödeläggelse på Gotland - studier av den agrara be-byggelseutvecklingen från medeltid till 1600-talet (1974). Hon efterlyser dessutom mer omfattande fältundersökningar av ödegårdarna.

Sommaren 2000 utformades plattformen för projektet "Gotländska ödegårdar" i och med kursen "Människa och landskap" vid Högskolan på Gotland. Då utarbetades syfte och metod för hur ett inventerings- och dokumentationsprojekt av ödegårdar på Gotland skulle kunna se ut. Under hösten och vintern 2000-2001 utfördes en pilotstudie på Storsudret, vilket är ett naturligt avgränsat område på S Gotland. Till Storsudret hör socknarna Fide, Öja, Hamra, Vamlingbo och Sundre.

Dokumentationsarbetet består i förberedande kart- och arkivstudier, vilka följs upp av en fältinventering. Kartmaterialet utgörs främst av skattläggningskartor från tidigt 1700-tal, men även storskiftes- och laga skifteskartor från 1700- resp. 1800-tal studeras. För att lokalisera ödegårdarna i dagens landskap, samt för att kontrollera fornlämningsbeståndet i de aktuella områdena, används ekonomiska kartor från senare hälften av 1900-talet. Det viktigaste arkivmaterialet representeras av en ödegårdslista från 1580-talet. Listan, vilken är indelad efter ting, innehåller namn på sammanlagt 214 gotländska ödegårdar. 16 av dessa ligger inom Hoburgs ting, dvs på Storsudret. Som komplement till ovanstående material används Revisionsboken från 1653, samt Erssons förteckning över ödegårdar. Ersson tar i sitt forskningsarbete inte bara upp gårdarna från ödegårdslistan; han nämner även ytterligare områden för eventuell tidig bebyggelse. Antagandena baserar han till stor del på uppgifter från skattläggningskartan samt Revisionsboken. Inventeringsarbetet 2000-2001 har alltså tagit hänsyn till såväl ödegårdslistan som Erssons förteckning. Därtill har ytterligare namnindikationer på skattläggningskartan kontrollerats närmare i arkivmaterialet. Samtliga platser har besökts i fält.

Fältarbetet består i att via kartmaterialet lokalisera ödegårdarnas exakta eller ungefärliga läge samt att, med digital teknik i form av en GPS-utrustning (Geografiskt positionssystem), registrera de lämningar som tillhört lokalens inägo- resp. utägomark. Varje område begränsas med hjälp av skattläggningskartan. Exempel på objekt som dokumenteras är husgrunder, stensträngar och fossil åkermark. Varje objekt tilldelas ett unikt objektnummer och beskrivs på en fältblankett. Beskrivningarna matas sedan i in i en accessdatabas, vilken länkas till den digitala kartbilden med de registrerade lämningarna. Objekten ritas in som punkt, linje eller yta beroende på dess art och utbredning.

7 av 16 ödegårdar har registrerats på Storsudret; tre i Fide, två i Hamra och två i Vamlingbo. Två gårdar har lokaliserats i kartmaterialet i form av mer eller mindre tydliga namnindikationer, men inga lämningar har registrerats i dessa områden. Två ödehemman har inte återfunnits i kartmaterialet. Fem av de ödegårdar som nämns i ödegårdslistan har återupptagits efter 1580-talet; en i Vamlingbo, två i Sundre och två i Öja. Information angående detta kan man finna i Revisionsboken och/eller skattläggningskartan.

Ersson tar i sin förteckning upp en speciell kategori med troliga ödegårdar kallade Fongård/ Fongard. På Storsudret finns det tre sådana platser; en i Fide, en i Hamra och en i Öja. Vid lokalen i Fide registrerades fossil åkermark och stensträngar och vid lokalen i Öja dokumenterades en husgrund. Fonngard i Hamra registrerades, liksom flera andra lokaler inom Hoburgs ting, som ett område med egennamn. Ersson har även listat 13 områden utifrån intressanta namnindikationer och historiskt källmaterial såsom Revisionsboken; två i Fide, fem i Vamlingbo, tre i Öja och tre i Sundre. Av dessa har tolv besökts i fält. Den trettonde lokalen var mycket vag i kartmaterialet och inventerades inte i fält. På de besökta platserna har flertalet registreringar gjorts, bl.a. av brunnar.

Under kartstudierna uppdagades ytterligare intressanta namnindikationer; tre i Fide, två i Vamlingbo och tre i Hamra. Samtliga områden har inventerats och objekt registrerades vid tre av lokalerna. Det rör sig bl.a. om två brunnar och ett omfattande område med fossil åker.

De olika lokalerna skiljer sig från varandra på flera sätt. Vid Rör i Fide återfanns och registrerades såväl ruiner efter byggnaderna som brunnen och den fossila åkermarken, medan man vid Hemungs inte kunde finna några spår efter den forna bebyggelsen. Den förstnämnda lokalen har tidigare stått som "trolig ödegård", men får numer anses som fastställd. Den andra lokalen finns med i ödegårdslistan. Exempel på andra objekt som registrerats är stensträngar, stolphål och bryor. Dessutom har lösfynd gjorts, bl.a. en skål för byggnadskran (användes vid medeltida husbyggen).

På några platser har kontinuitet i bebyggelsen konstaterats. Vid Rör och Fongård i Fide är det järnålderns landskap som breder ut sig, bl.a. i form av en kämpgrav endast ett fåtal meter från de medeltida ruinerna.

Naturligtvis går det inte med säkerhet att fastställa orsaken till och den exakta tidpunkten för gårdarnas ödeläggelse. Några tendenser finns dock. En av dessa är markernas beskaffenhet; i flera fall ligger lokalerna på jordar som i skattläggningskartan beskrivs som sanka, "skarpa" och odugliga. En annan tendens är att ödegårdarna många gånger ligger perifert i förhållande till befintlig bebyggelse omkring år 1700. Med hjälp av kart- och arkivmaterial kan den ungefärliga tidpunkten för ödeläggelsen i en del fall utrönas. Det finns två nedgångsperioder under medeltiden, vilka är belagda i det historiska källmaterialet; 1360-talets pestepidemi och agrarkris, samt 1500-talets missväxter och det för Gotland ökade skattetrycket. Många av gårdarna har troligen ödelagts under dessa perioder. Flera av gårdarna har övergivits och återupptagits i omgångar, vilket främst Revisionsboken ger information om.

Tillbaka till rapportindex över Hoburg ting