|
Inledning Vamlingbo
Vamlingbo är med sina 5380 ha den största socknen på Storsudret. Nästan hälften av sockenarealen består av alvarmark eller annan obrukbar jord, speciellt i de N och S delarna av socken. I Vamlingbo återfinns sedan länge både grupperingar av gårdar, s.k. byalag, och ensamgårdar. Den största koncentrationen av bebyggelse är belägen i den s.k. Norrbyn i NV delen av socknen. Norrbyn utgjordes omkring 1700 av sju gårdar. Idag består Norrbyn av 25 fastigheter och de gårdar som i källmaterialet uppges ha legat öde någon gång mellan 1580-talet och 1702 brukas idag. År 1653 hade Vamlingbo enligt Revisionsboken 23 skattehemman och 10 kronohemman. Störst bland gårdarna, mätt i antal tld (tunnland), var Gärwolds med 44 tld åker. Skattetomten Swalstäde, som helt saknade åkermark och var obebyggd vid den tiden, utgjorde den minsta brukningsenheten. Hemmanet Fridis brukade 7 tld. De flesta gårdarna hade 10-20 msl (mansslätt) äng i sin ägo. I Vamlingbo finns det, enligt ödegårdslistan från 1580-talet, sex ödehemman; Hemundts, Skindere, Ollarue, Soulsted, Fridis och Heguid (fig. 38). Ollarues ägor uppgick till 1½ mkl, vilka Simunde skattade för i slutet av 1500-talet. Varken i 1653 års Revisionsbok eller i Skattläggningskartan från 1700-talet finns Ollarue omnämnd. Platsen för gårdens läge är omöjlig att utröna, eftersom det inte förekommer några som helst namnindikationer i materialet. Detta innebär alltså att någon fältundersökning inte har genomförts. Enligt uppgift från Ersson levde 1574/77 en man vid namn Niells Allarfue i Vamlingbo; en man som sannolikt kan knytas till det forna hemmanet Ollarue. Av allt att döma övergavs gården någon gång mellan slutet av 1570-talet och början av 1580-talet. Dess ägor köptes då sannolikt upp av befintliga gårdar i socken. Heguid, vilken låg i Norrbyn, återupptogs enligt Revisionsboken från öde år 1652. Vid tiden för skattläggningskartans tillkomst var Hägwide fortfarande bebodd och 1760 övergick gården från krono- till skattehemman. Eftersom Heguid återupptagits och fortfarande idag är i bruk, har någon fältinventering inte utförts. Rester efter ett medeltida hus finns dock bevarade på ägan. I Revisionsboken omtalas två andra gårdar i Norrbyn; Anderse och Petsarfwa. Dessa skall ha legat öde en lång tid. Petsarfwa var åter bebyggd i början av 1700-talet, medan Anderses gårdsbebyggelse i skattläggningskartan uppges vara i det närmaste försvunna (bortsett från muren till ett stenhus). Den forna gårdsplanen användes vid den tiden till åker. Torsten Gislestam, vilken gjort en omfattande studie över Norrbyns utveckling i artikeln "Från gårdsklunga till långby", uppger att platsen åter bebyggdes omkring 1715 och 1795 blev den inlöst som skattehemman. Skattläggningskartan över Vamlingbo socken uppfördes 1702-03. Vissa korrigeringar gjordes 1742. Laga skiftet genomfördes mellan 1867 och 1880. Fridis - gården vid den medeltida hamnen Snäckvik I ödegårdslistan från 1580-talet finns ett ödehemman vid namn Fridis. Enligt Revisionsboken var gården vid mitten av 1600-talet ett kronohemman benämnt Fredes. Ägorna beskrivs på följande sätt: "…ähr ett halfft hemman om 1½ marckeleij, hafwer åcker till 7 tunnelandh, ängh till 5 mannss slätt, ringa skough, fiskie i Neenwijksträäsk och salta siöön". En man vid namn Hanns Tryll återupptog hemmanet från öde 1652. Av informationen från Revisionsboken att döma avhystes Fridis inte för gott i slutet av 1580-talet. 1614 skattade Oluff Fredis för ett halvt mantal. 1634 var han fortfarande mantalsskriven på gården. Detta bör vara en god indikation på att Fridis var bebodd under första delen av 1600-talet. I 1646 års landsbok står emellertid Vamlingbo socken som skatteansvarig för Fridis 1½ mkl, varför man kan förmoda att gården övergivits någon gång mellan 1634 och 1646. Enligt en uppgift från gårdsutredningen i Vamlingbo och Sundre sockenbok låg gården öde 1670. Sannolikt brukades Fridis från slutet av 1500-talet i perioder för att sedan återigen överges. Efter det att Oluff Freds lämnat gården är det dock osäkert om den bebotts igen. Mest troligt är att det endast var Fridis mark som togs i besittning under ett befintligt hemman inom socknen. I skattläggningskartans beskrivning från 1700-talets början beskrivs platsen för gården och dess bebyggelse på följande sätt: "Är nuförtiden helt öde och synes något rudera allenast efter husställe uti åkern, som nu kallas Strandåckern men eljest inte hus, ej heller har varit bebygd uti mannaminne, äger ingen humle eller trädgård." Hans Sibjöns brukade marken vid denna tid. Trots den information som ges i skattläggningskartans beskrivning angående det förfallna Fridis, är tomten samt ett hus på denna utritade på skattläggningskartan (fig. 39). De ägor som enligt kartan tillhörde Fridis finns markerade under nr 31. Delar av skattläggningskartan över Vamlingbo socken överensstämmer inte med tillhörande beskrivning. Anledningen till detta är att den inmätning som gjordes i socknen i början av 1700-talet till vissa delar korrigerades år 1738. Framförallt gällde detta ägoförhållandena i Norrbyn och området kring Västlands och Fridis i NV delen av socknen. Beskrivningarna från 1738 finns inte vid Lantmäteriet i Gotlands län, utan förvaras vid Lantmäteriverket i Gävle. Originalet till skattläggningskartan, dvs. den karta som lantmätaren hade med sig ut i fält, stämmer dock bitvis överens med beskrivningen från 1703. Genom studier av originalkartan och kopior över kartor samt beskrivningar från 1738, har områdets ägoförhållande och markanvändning till största delen kunnat klarläggas. Marken SO om det utritade huset på skattläggningskartan beskrivs som en plan "varest gården fordom stått." NV om hussymbolen låg en åkerteg, kallad Strandåckern. V och SV om gårdstomten låg två ödeåkrar, vilka "ej i mannaminne varit brukade". I V ner mot stranden och Snäckvik hade hemmanet en hage som gav litet bete. Där växte ingen skog och marken bestod av ör och sten. SO om tomten hade Fridis en äng beväxt med tallskog. Ytterligare ängsmark, som tidigare använts till åker, låg vid Hallwarts SO om tomtplatsen. Fridis hade mark även på andra ställen i socknen. Av dessa kan nämnas ägan NV om Vamlingbo kyrka utmed landsvägen som tidigare varit åker, men som vid tiden för skattläggningskartans tillkomst inte var i bruk. I övrigt hörde en del betes- och utmark samt en bit myr till hemmanet. Skog hade Fridis endast till nödvändig ved. Området SSV och OSO om Fridis gårdstomt uppvisar på skattläggningskartan en stor ägosplittring. Här äger gårdarna Västlands, Petsarfwe, Siffride, Bottarve och Anderse mark. Ägorna bär inga namnindikationer som skulle tyda på att de en gång tillhört Fridis, men ägosplittringen och den rumsliga närheten till ödegården gör att man inte kan utesluta att så varit fallet. De långsmala tegarna OSO om Fridis gårdsplats benämns Jonsåkern. År 1815, då ägorna som tillhört Fridis genomgick ett storskifte, hade gården mark på åtta skilda platser i Vamlingbo. För denna undersökning är det främst marken omkring den plats där själva gården var belägen som är intressant. Detta område utgjorde i början av 1800-talet hag- och skogsmark och kallades för Tomtutmarken. Ägan brukades av Lars Larsson vid Qvarne gård, vilken även nyttjade den s k Strandhagen V därom. Till följd av laga skiftet kom området kring Fridis forna tomtplats att tillhöra Västlands 1:30. Ägonamnen minner inte längre om Fridis gård; den återkommande benämningen på markerna omkring lokalen är Stenängar. Marken uppges huvudsakligen bestå av sand- och örblandad mylla samt kalkklapper. Boniteten i området varierade mellan 2 och 6 grader. Gården Fridis var belägen i NV delen av Vamlingbo, 320 m S om Västlands och 450 m SO om Snäckvik (fig. 40). Viken fungerade enligt lokal tradition och forskare som hamn under vikingatid och medeltid. Att området nyttjats av människor under lång tid indikerar de fornlämningar som finns registrerade här; 250 m SV om gården Västlands ligger ett bronsåldersröse (FMR 15). Ca 150 m VSV om röset har två resta stenar, belägna i en stensträng, dokumenterats som möjliga delar av en forntida grav (FMR nr. 186). Ca 100 m NO om Snäckvik ligger en husgrund från järnålder. På platsen har även två skärvstenshögar noterats (FMR nr. 120-121). 800 m SSO om Snäckvik ligger ytterligare en husgrund från järnålder (FMR nr. 127). Mot bakgrund av den påvisade kontinuiteten i bebyggelsemönstret
som föreligger på den Gotländska landsbygden, är
det möjligt att de två nämnda husgrunderna utgör
föregångare till gårdarna Västlands och Fridis. Fältarbetet vid Fridis Eftersom Fridis tomtplats är utritad på skattläggningskartan, är det inte svårt att lokalisera den i fält. Inom den åker där Fridis gårdsbebyggelse en gång var belägen har dessutom ett 60X60 m stort område med mörkfärgad jord och tegelflis samt enstaka gråsten och större 0,5 m stora kalkstensflisor tidigare registrerats (FMR nr. 187). Landskapet omkring Västlands och den plats där Fridis en gång låg är öppet och överblickbart. Endast bitvis har hagtorn, nypon och slånbär tagit överhanden, företrädelsevis intill de stensträngar och röjningsrösen som finns i området. De ägor som fältinventerats är Västlands 1:30, Storms 1:28 och Storms 1:33. Åkern, där tomten en gång var belägen, avgränsas i alla vädersträck av stensträngar/hägnader. Den stenhägnad som är belägen i N-S riktning V om åkern har emellertid inte registrerats eftersom det den sannolikt uppfördes i samband med en ny gränsdragning vid tiden för storskiftet. Av skattläggningskartan framgår dessutom att denna sträcka saknade hägnad i början av 1700-talet. Den 180 m långa stensträng som är belägen N om tomtplatsen och som löper i NNV-SSO respektive VO riktning (obj. 0002), har däremot bedömts som ålderdomlig. I stensträngens botten finns jordfasta, 0,50-1 m stora stenar. I övrigt består objektet av 0,30-0,40 stora stenar, vilket troligen är ett resultat av att stensträngen förbättrats och byggts på under årens lopp, bl.a. med rökningssten. Dess grund härrör emellertid sannolikt från medeltiden, eller åtminstone från den tid då gården Fridis var i bruk. Objektet återfinns dessutom på såväl skattläggningskartan som stor- och laga skifteskartorna. N om och parallellt med objektets O ände löper ytterligare en (troligen) medeltida stensträng på ca 15 m (obj. 0003). Objektet består av 0,50-1,30 stora och jordfasta stenar och är inte påbyggt i senare tid. De båda stensträngarna avslutas i SSO med en öppning. Strax intill öppningen återfanns en medeltida grindstolpe av Sundremarmor. Öppningen bör ha utgjort ingången till Fridis gårdsplats. Det är dock okänt via vilken väg man tagit sig in till gården. V om tomtplatsen löper idag en väg som fanns redan vid tiden för skattläggningskartans tillkomst. Från denna kan det, i ostlig riktning, funnits en väg som sträckte sig fram till den omtalade öppningen. Några spår efter en sådan finns dock varken i terrängen eller i skattläggningskartan. Den väg som går från öppningen och till gården Västlands finns inte markerad på skattläggningskartan och förefaller vara av yngre datum (registrerades ej). Inom åkern där Fridis låg syns ett par svaga förhöjningar i marken. Den ena förhöjningen har dokumenteras som trolig bebyggelseplats (obj. 0008). Längs med de stensträngar som avgränsar åkern i N och S återfinns en mängd 0,10-0,60 m stora och flata kalkstenar, vilka sannolikt härrör från den forna gården. Markägaren Erna Olofsson vid Västlands 1:30 berättade att hennes bror vid plöjning av åkern påträffat dessa stenblock och att man då antagit att de utgjorde rester av ett stengolv. Detta kan mycket väl stämma. Den andra förhöjningen i åkern utgör en naturlig strandvall och har sannolikt avgränsat gårdstomten mot den Starndåckern. Den terrasskant som registrerades här (obj. 0011) utgör säkerligen en begränsning av denna åker. Objektet är beläget i NNO-SSV riktning och avgränsas i NNO av en stensträng (obj. 0002). Intill stensträngen återfanns en lagerskål för en byggnadskran, vilken använts vid byggande av det medeltida huset (obj. 0009). O om tomtplatsen och objekt 007 registrerades fossil åker (obj. 0015). Objektet stämmer till form och storlek väl överens med skattläggningskartans bild. Objektet är beläget i NNV-SSO riktning och täcker en yta av ca. 2500 kvm. Marken är beväxt med bredbladigt gräs och enbuskar. Inom ytan återfinns även oxel, äppelträd, nypon och slånbär. Ca 65 m från den fossila åkerns S hörn finns två ca 0,20 m höga terrasskanter belägna i O-V. Ett antal låga och i vissa fall helt övertorvade röjningsrösen registrerades inom ytan (obj. 0016-0021). SV och SO om Fridis gårdsplats dokumenterades stensträngar (obj. 0007, 0011, 0013) samt ett röjningsröse (obj. 0010). Stensträngarna har sannolikt en gång utgjort den O avgränsningen av den ödeåker som tillhörde ödegården. Ca 30 m SV om obj. 0007 observerades ett ca 18x18 m stort röjningsöse innehållande 0,10-1,50 m stora stenar. De större stenarna härrör möjligtvis från borttagna stensträngar i området. Eftersom många gårdar ägde mark O om 0007 och 0013, har det troligen funnits ett flertal gränsmarkeringar i form av stenhägnader, något som benämningen Stenängar i laga skifteskartan kanske är ett resultat av. Platsen är idag uppodlad. Diskussion Som tidigare nämnts förefaller det som om Fridis beboddes i omgångar fram till slutet av 1630-talet. Även därefter är det möjligt att det fanns folk på gården, men mer sannolikt är att det endast var de ägor som hörde till hemmanet som brukades under en annan gård i socken. Vid tiden för skattläggningskartans tillkomst fanns endast rester av gårdsbebyggelsen kvar, varför man kan förmoda att lång tid förlupit sedan husen övergavs. Orsaken till att Fridis övergavs kan man endast spekulera i. En
trolig förklaring är att jordmånen var dålig och
således att jordbruket inte gav tillräcklig avkastning för
att gårdens folk skulle kunna klara sig. Perioder av upprepade
missväxt bör då ha inneburit ett hårt slag för
gården. Det är naturligtvis möjligt att gården
inte hade sin huvudsakliga inkomstkälla i jordbruket, utan var
engagerad i sandstensindustrin eller i annan handel. Gårdens läge
i NV Vamlingbo innebär att gården hade nära till både
sandstensbrott och en utskeppningshamn i Snäckviken. Kanske orsakades
gårdens ödeläggelse av någon av sandstensbrytningens
lågkonjunkturer eller av att Snäckviken upphörde att
fungera som hamn. Det successivt ökade skattetrycket från
1400-talet och framåt eller personliga tragedier, som t.ex. brand
eller dödsfall varit anledningen till ödeläggelsen av
Fridis gård. Soulsted - stor gård med trappgavelhus Soulsted är namnet på en av de gårdar som omnämns i ödegårdslistan. Tuna gård i Vamlingbo uppges skatta för dess ägor. I Revisionsboken står följande att läsa om kronohemmanet Swalstäde: "…är en skattetompt om ett marckeleij, hafwer allenast 1 haga. Brukas af Matts Fridarfwe, hwilken hafwer ärfdt henne effter h:r Larss. Hafgwer aldrigh warit bebygdh." I Skattläggningskartan från 1700-talets början beskrivs "Svalstäde Tompt" med dess ägor under nr 30 (fig. 42). Tomten var belägen O om Vamlingbo kyrka, utmed den väg som förband de O och V delarna av socknen. Tomten var bebyggd med en stuga och ett boskapshus, men saknade trädgård. Husbonden vid gården Kiyrcker uppges bruka de ägor som hörde till Soulsted. Tomten var belägen alldeles vid skogskanten och marken, som var beväxt med björk och tall, beskrivs som mager och skarp. Två åkertegar låg N respektive SO om tomten. Båda bestod av sandjord. De benämns Ängsåkern och "Åkern vid stugan…". Intill Ängsåkern låg Lindan som slogs årligen och från vilken gården kunde erhålla hö. Förutom dessa ägor hade Soulsted mark i Hamra socken. Jöran Wallin som verkade som superintendent på Gotland under åren 1735-1745 omnämner Soulsted i sina skrifter. Gården uppges varit bebyggd med ett stort tvåvånings stenhus och ett trappgavelhus med fyrkantig huggen sten (källa). Detta låter som ett betydligt större hus än den stuga som fanns vid Soulsteds tomt på Skattläggningskartan. Kanske förhåller det sig så att Soulsted under högmedeltiden var en stor och rik gård, för att sedan läggas öde under slutet av 1500-talet. I Revisionsboken står det att läsa att tomten aldrig varit bebyggt. En möjlighet är att stenen från den medeltida bebyggelsen vid Soulsted då fraktats bort för att återanvändas någon annanstans. Under de 50 år som förlöpte mellan Revisionsbokens upprättande och skattläggningskartan, bebyggdes Soulsted troligen åter, denna gång med stuga och boskapshus. Ägorna kring det område där gårdens tomt enligt Skattläggningskartan var belägen kallas i laga skifteskartan bl.a. för Svalstädeåker och Svalstäde äng. Även N om 1700-talstomten och innanför ägogränsen till Bonsarve bär marken namnindikationer efter Soulsted. Gården Svalstäde låg ca 400 m VSV om Bonsarve (fig.
43). Läget för Soulsteds tomt registrerades i FMR (FMR nr.
192) 1986 under projektet "Gotländsk markdatabas", då
även en fältkartering av om-rådet genomfördes.
Vid inventeringen observerades inga synliga rester av den forna tomtplatsen.
Det uppges dock att området omgärdas av gammal åkermark
och enstaka fruktträd. Fältarbetet vid Soulsted De ägor som inventerats inom ramen för "Projektet Gotländska ödegårdar" är Svalstäde 1:1 och Bonsarve 2:1>1. Eftersom tomten finns utritad på Skattläggningskartan, och således även är markerad i den digitala versionen av nämnda kartmaterial, kunde den snabbt lokaliseras med GPS-utrustningens hjälp. Stora delar av Svalstäde 1:1 har markberetts och tallskog planterats. Markberedningen omfattar även den plats som enligt den digitala versionen av skattläggningskartan och FMR utgjorde Soulsteds tomt. Inga indikationer efter den forna gårdsplatsen noterades på denna plats. I ONO avgränsas det markberedda området av en skogsväg, belägen i NNV-OSO riktning. Denna utgör sannolikt den väg som enligt skattläggningskartan löpte N om Sousteds tomt och i NV anslöt till landsvägen, ett 100-tal m N om kyrkan. Vägen var på 1700-talet gårdarna Fridarve, Rofinds, Bonsarve och Svalstädes närmaste förbindelse med kyrkan och den NV delen av Vamlingbo. Omedelbart N om vägen finns en stensträng, belägen i NNV-OSO riktning respektive ONO-VSV, med innehållande upp till 1,20 m stora stenar. Idag markerar objektet gränsen mellan Svalstäde1: 1 och Bonsarve 2:1 och är bitvis påbyggd i senare tid, men stensträngen härstammar sannolikt från tiden då Soulsted brukades. Detta antagande baseras på att dess sträckning stämmer väl överens med gränsen för Ängsåkern och Lindan på Skattläggningskartan. Vid en kartering av Svalstädelokalen återfann Ersson en brunn som låg öppen. Ett fotografi av denna finns medtagen i den ödegårdslista som publicerades i Gotländskt arkiv 1985. Efter uppgift av Arne Hansson vid Bonsarve 1:22 gjordes 1993 en anteckning på det ekonomiska kartbladet om en stensatt brunn inom Bonsarve 2:1. Med hjälp av Hansson lokaliserades den numera igenlagda brunnen i fält under inventeringen 2000 (obj. 0001). På laga skifteskartan finns på denna plats en markering för en vattenkälla. Brunnen är belägen ca 150 m ONO om Soulsteds tomt, enligt den digitala versionen av skattläggningskartan och FMR. Ca 10 m O om brunnen finns en stensträng (obj. 0022) belägen i NNO-VSV riktning. Sannolikt utgör objektet den hägnad som på Skattläggningskartan avgränsar Lindan i O. Inga spår efter bebyggelse kunde återfinnas, varken i närheten av den registrerade brunnen eller på den plats som FMR utmärkt som gårdstomten. Diskussion Av uppgifterna i källmaterialet att döma förefaller det som om Soulsted legat öde i omgångar, för att under kortare perioder bebos och brukas mellan slutet av 1500-talet och mitten av 1700-talet. Enligt en uppgift från Ersson ägde en man vid namn Peder Soulstedt gården 1574/77. Bara några år senare brukades gårdens ägor enligt ödegårdslistan under Tune. Sannolikt har Soulsted övergivits någon gång under slutet av 1570-talet eller i början av 1580-talet. År 1634 var gården emellertid åter bebodd. Då står en man vid namn Anders Sualstede mantalskriven på hemmanet. Enligt Revisionsboken har Swalstäde tomt aldrig varit bebyggd. Någon gång mellan mitten av 1600-talet och början av 1700-talet bebyggdes gården igen, då med en stuga och ett boskapshus. Enligt gårdsutredningarna i "Boken om Vamlingbo och Sundre" beboddes gården sedan fram till slutet av 1700-talet, då den troligen övergavs. Det går inte att säga något säkert om anledningen till att Soulsted lades öde. Om Wallins uppgifter angående den medeltida gårdsbebyggelsen stämmer, bör Soulsted varit en ansenlig och rik gård som haft goda förutsättningar att överleva missväxter och ökat skattetryck. Det behöver naturligtvis inte innebära att gårdens ägare inte drabbats av tragedier, vilket lett till gårdens ödeläggelse. Under 1700-talet hade gården endast 2 mindre åkrar i Vamlingbo
samt en ödeåker i Hamra socken. Marken vid gården uppges
vara mager och bestå av sandjord. Enligt markuppgifterna i laga
skifteskartans protokoll varierade boniteten huvudsakligen mellan 2,5-10
grader. Kanske var gårdens ägor, åtminstone under 1600-och
1700-talet för liten för att kunna ge någon större
avkastning och klara motgångar som missväxt och ökat
skattetryck. Ingenting tyder på att Soulsted efter slutet av 1500-talet
brukades som en egen enhet. Andra gårdar i socknen står
som skatteansvariga för Soulsted både i Revisionsboken och
skattläggningskartan. Kanske tillhörigheten till någon
av dessa gårdar kan förklara varför det inte finns några
synliga rester efter det praktfulla medeltidshus som Wallin omnämner.
En ny mangårdsbyggnad uppfördes vid Nore 1763, på den
medeltida grunden. År 1757 hade en förordning utfärdats
som innebar skattelättnader för dem som byggde sina hus av
sten istället för trä. Vid Soulsteds ruin bör det
ha funnits stenmaterial, som kanske återanvändes vid byggandet
av den nya mangårdsbyggnaden av sten som skulle ge Nore skattelättnader.
Hemundts - enligt sägnen drabbat av åsknedslag I ödegårdslistan från omnämns en gård vid namn Hemundts. Den hade 1½ mkl och Augstens skattade för dess ägor. Hemundts återfinns inte i Revisionsboken. I skattläggningskartan med beskrivning finns det emellertid en åker som kallas Hemungsåker, vilken ägdes av Augstens. ONO om Hemungsåker fanns dessutom en åkerteg som hette Fånggårdsåckern samt en Fångårds åkerlinda. Båda dessa ägor brukades vid 1700-talets början under Nore, som även brukade de åkertegar som på skattläggningskartan utgör nr 6 B, benämnda Stabbgårdsåckern (fig. 45). Gårdsparterna vid Augstens och Nore genomgick storskifte år 1822 respektive 1826. Hemungsåkern kallades år 1822 Hemsåker och uppges ha en bonitet på 1-1,5 grader. Jorden uppges huvudsakligen bestå av örjord och sandmylla. Inom ägan fanns lindor och åkerrenar samt en "wäderqvarnsplan". På storskifteskartan finns väderkvarnen i fråga utritad. Enligt storskifteskartan med tillhörande beskrivning över Nore hemmans ägor fanns det inom Stora Stabbgårdsåkern två odugliga stenimpediment (fig. 46, nr 82). Dessa stenrör var belägna mellan de två åkertegar som i skattläggningskartan kallades Stabbgårdsåker. I FMR över Vamlingbo är Stabbgårdsåkern registrerad som ett område med egennamn (FMR nr. 174, fig.47). I FMR omnämns även storskifteskartan med de två stenrören samt att enstaka skärvsten noterats i O delen av området. På laga skifteskartan syns inga spår efter de två stenimpediment som finns markerade på storskifteskartan. Området benämns dock fortfarande Stabbgard. Vägen O om ägorna kallas i laga skiftesprotokollet för Stabbegårdsvägen. Det som i skattläggningskartan med beskrivning kallades för Fånggårdsåker och Fånggårds linda heter vid tiden för storskifteskartan Fångårdsäng, bestående av hårdvall samt sand- och örbotten. Ägorna brukades både till åker och betesmark. Boniteten uppgick till 1-2½ grader. I samband med upprättandet av sin ödegårdsförteckning
besökte Ersson området i april 1969. Vid denna kartering
noterades en hålväg i åkern SSV om dagens väg,
inom ägan 1:14>1. Vägen utgör troligen rester efter
Stabbegårdsvägen. Dess sträckning syns på skattläggningskartan.
Dagens väg anlades vid tiden för laga skiftet. Förutom
hålvägen återfann Ersson inga synliga spår efter
ödegården Hemundts. Fältarbetet vid Hemundts De ägor som inventerats är Nore 1:11>2, Nore 1:42>1 och Nore 1:11>2. Hemundts gård var sannolikt belägen inom eller i närheten av den åker som i Skattläggningskartan kallas för Hemungsåcker, dvs. ca 560 m SSV om Augstens och ca 625 m ONO om Nore. Området består idag till största delen av uppodlad åker. Börje Olsson vid Stenstugu 1:4 brukar Nore 1:11>2, som innefattar de åkertegar som i skattläggningskartan benämns "Fångårdsåcker" och "Fångårds åkerlinda". Börje berättade att åkern fortfarande har detta namn. Området är idag helt uppodlat. Inga spår efter bebyggelse har iakttagits vid plöjning av åkern. Bortsett från områden med mörk jord har inte heller Tommy Sjöberg som äger och brukar Nore 1:42>1 respektive 1:14>1 noterat något som skulle kunna vara indikationer på att marken en gång varit bebyggd. Vid besöket av lokalen visades ägorna Nore 1:42>1 och 1:14>1 av Helge Sjöberg, som tidigare varit brukare vid Nore 1:42. Helge visade den förhöjning som sträcker sig i NNO-SSV riktning, där väderkvarnen som finns med på storskifteskartan från 1822 en gång stått. V om förhöjningen löper en hägnad av sten i NNO-VSV respektive N-S riktning. I botten av hägnaden finns enstaka 0,50-1 m stora och jordfasta stenar, vilket skulle kunna indikera att den utgjort delar av en äldre hägnad/stensträng. Hägnaden följer inte någon skiftesgräns. Dess sträckning påminner om formen på Hemungsåker så som den framträder på skattläggningskartan. V om hägnaden möter en åkerteg på vilken Helge Sjöberg menade att det en gång skall ha legat en gård, en historia han hört berättats av en äldre sockenbo. Berättelsen förtäljer att folket på gården hade övergivit platsen i början av 1600-talet eftersom den ständigt drabbades av åsknedslag. Helge betonade att han inte visste hur pålitlig sanningshalten i berättelsen är. Vid inventeringen av området, som efter namnindikationerna i
skattläggningskartan bedömts som den sannolika platsen för
Hemundts, iakttogs inga synliga tecken på var gården en
gång kan ha legat. Kanske utgjorde de två stenrör som
finns utritade som impediment på storskifteskartan från
1826 rester av den forna gårdsbebyggelsen. Dessa stenhögar
är idag borta. Diskussion Skall man tro den sägen som finns knuten till platsen där Hemundts troligen låg var det upprepade åsknedslag som omöjliggjorde ett fortsatt boende vid gården. Liknade berättelser om gårdar som drabbats av åsknedslag finns på flera håll på Gotland, varför man bör ta sägnen med en nypa salt. Eftersom det inte finns några synliga spår efter ödegården Hemundts är det emellertid intressant att det finns en lokal tradition att platsen vid Hemungsåker och Stabbegårdsåker en gång skall ha varit bebyggd. Det är dock kanske mer sannolikt att det var andra betingelser än just åsknedslag som resulterade i att Hemundts lades öde. Exakt vad det var som orsakade ödeläggelsen och när den skedde är dock svårt att säga. Troligen övergavs gården någon gång under senmedeltiden, eftersom den finns upptagen i ödegårdslistan. Enligt laga skifteskartan varierade markens bonitet mellan 1,5-10 grader,
vilket indikerar att delar av marken bör ha erbjudit goda möjligheter
till odling med bra avkastning. Trots detta är det möjligt
att gården var så liten att dess ägor inte räckte
till för att under återkommande perioder av missväxt
försörja gårdens folk. Skindere - en svårlokaliserad ödegård Enligt ödegårdslistan skattade Tune gård för Skinderes forna ägor, vilka uppgick till 1 mkl. Information om Skindere saknas i Revisionsboken och några namnindikationer står inte att finna i skattläggningskartan. I Storskifteskartan över Augstens hemman finns emellertid en kartbild över samfälligheten Skinnarfwe myr, vilken enligt kartan var belägen mellan gårdarna Kastelles, Fredes (Fridis) och Bilds ägor (fig. 49). Efter jämförelser mellan samtliga kartor drogs slutsatsen att ödegården kan ha legat S om Bilds och O om Kastelle (fig. 50). Tyvärr saknas en liten bit av skattläggningskartan över just detta område, varför bilden blir ofullständig, men beskrivningen till densamma är intressant. Exempelvis berättas följande om ägan benämnd 22 V; "Nock ett stycke mark vid Grindåckern utan skog, allenast några små enebuskar. Item någon ag uti myren till täckningsfoder." Ägosplittringen i området mellan Nore, Bilds, Storms Halwarts, Simunde och Fridis kan vara ytterligare en indikation på att en gård legat på platsen. När den övergavs togs dess ägor sannolik i bruk av befintliga hemman i socken. Namnförekomsten Grindåcker återkommer i laga skifteskartan; Grindåker. Här finns också Westerhagen och Myrgärdet. Inom skiftet Kvarna 1:7 ligger en äga benämnd Hagåker. På platsen finns ett impediment där det enligt beskrivningen till kartan skall finnas en "Forntida boplats med gråsten och djup mylla". Möjligtvis utgör detta resterna efter gården Skindere. Vid 1930-talets fornminnesinventering dokumenterades impediment som
en stensättning. Vid inventeringen på 1970-talet bedömdes
lämningen emellertid som en möjlig husgrund (FMR nr. 44, fig.
51). Fältarbetet vid Skindere Eftersom indikationerna på Skinderes forna belägenhet är vaga, begränsades fältarbetet till ett besök vid Kvarne 1:7. Nr. 44 i FMR är belägen i VNV-OSO riktning omedelbart N om en troligen sentida stenhägnad. Fornlämningen är kraftigt övertorvad och beväxt med hagtorn och oxel. Troligen rör det sig om en husgrund; en stensatt vall är synlig på lämningens N sida. Strax V därom växer vildapel och marken runt omkring utgjorde i slutet av 1800-talet åker. Långsmala skiftestegar återfinns S och V om husgrunden. Sannolikt har röjningssten under årens lopp lagts på husgrunden, vilket förklarar det mindre stenmaterial som återfinns i lämningens mitt. Diskussion Eftersom inga tydliga indikationer på ödegården Skinderes
belägenhet framgår i det ofullständiga historiska kartmaterialet,
är det mycket svårt att ens fastställa hemmanets ungefärliga
placering i socknen. Eventuellt kan skattläggningskartans Skinnarfwe
myr utgöra en ledtråd, men de gårdar som ägde
denna typ av mark låg ofta långt från själva
ägan. Dock kan detta utgöra ett undantag, eftersom ägan
Grindåker enligt laga skifteskartan ligger i närheten av
en myr. Kanske har ödegården legat på denna plats.
Intressant är också det impediment som ligger i Hagåker;
där har en eventuell husgrund tidigare registrerats. Vid fältbesöket återfanns inga övriga lämningar i området. Övriga områden av intresse I Vamlingbo finns det fyra områden som ter sig intressanta utifrån
uppgifter i Revisionsboken samt namnindikationer i det historiska kartmaterialet.
De aktuella lokalerna benämns Fridarfwe, Änggårds, Tungiärdsåckern,
Släckåker/Brunnsåker och Smällingbo. Dessa lokaler
finns inte upptagna i ödegårdslistan. Fridarfwe och Änggårds
tas upp i Erssons förteckning. Samtliga områden har inventerats
i fält. Fridarfwe -"Slottet på Hulehällar" I Revisionsboken står det följande att läsa om kronohemmanet Fridarfwe: "…ähr et heelt hemman om 6 marckeleij, hafuer åcker till 15 tunnorlandh, äng till 10 manss slätt, aagh i Langemyyr, ringa skough, fiskie i Neenwijcksträäsk och salta siöön. Brukas af ingen, men hafwer warit ett åhrss tid ödhe och uthan åboo". Vid tiden för skattläggningskartans uppförande var gården "…öde dock med några gamla hus uppå gårdsplatsen beläget vid Heden och på Allmänningsalfret. Har ingen humle eller trädgård, har åker. Brukas nu för tiden av Lars Bonsarfwa för gräsgäll etc." Fridarfwes ägor utgjordes i början av 1700-talet av åker, ängsmark och hagmark (fig. 53). Omedelbart O om tomtplatsen låg Hemängen bestående av stenbunden och mager mark. Hemmanet hade ytterligare två ängsstycken, ett NV om tomtplatsen samt ett i Hamra socken. Fridarfwes åkermark låg NNV om gårdstomten. Åkrarna kallades Huusgiärde, Skiälftegsåckern och Siggesåcker. De bestod mestadels av örjord och sand. Det uppges att Siggesåkern "…ej varit brukat uti mannaminne växer föga gräs är skarp och mager mark, öde." Betesmark hade Fridarfwe V om gårdsplatsen. Tillsammans uppskattades dessa hagar kunna föda fyra hästar. Tillgång till ved hade hemmanet genom ett skogsstycke med småtall. I laga skifteskartan kallas området kring Fredarfwes tomtplats, där en ruin är utritad, för Fredarfve äng. Marken NNV därom heter Ladåker. Den åker som i skattläggningskartan omnämndes Huusgiärde bar i slutet av 1800-talet fortfarande samma namn. Fridarwfe gård var belägen i den NNO delen av Vamlingbo, nära gränsen till Hamra socken (fig. 54). Än idag finns en medeltida ruin på gårdens tomtplats. Ruinen ägs och vårdas sedan slutet av 1920-talet av Gotlands fornvänner. Fridarfwe går även under namnen Slottet på Hulehällar, Fridare Stuå och Rofinds slott. När Fridarfwe köptes av Gotlands fornvänner var endast en begränsad del av ruinen synlig. Den södra delen av huset var i stort sett övertorvat och den östra delen till 1½ m höjd fylld med nedrasad sten. Åren 1936 och 1937 genomfördes utgrävning och en omfattande restaurering av ruinen. En sammanfattning av det utförda arbetet författad av A. Edle finns att läsa i Fornsalens arkiv. Fältarbetet vid Fridarfwe De ägor som inventerats är Fridarve 1.12 och Rofinds 1:27>1. Framför ruinen registrerades en delvis stensatt terrasskant, vilken troligen utgör rester efter en hägnad som omgärdad gårdstomten. Fridarve 1:12 avgränsas i V och S av hägnader av sten. Det ter sig som om hägnaderna bitvis varit dubbelradiga. Trots att stenhägnaderna till utseendet förefaller vara av äldre datum, har de inte registrerats eftersom de sammanfaller med de gränser som drogs i samband med Laga Skiftet. Det är dock möjligt att de härstammar från tiden då Fridarfwes levnadstid, men att de har dragits om en aning för att följa förändringarna vid Laga skiftet. Detta skulle i så fall kunna ge en enkel förklaring till de stora, jordfasta och mossbeväxta stenarna, som ligger O respektive N om hägnaderna. NNV om Fridarfwes ruin inventerades platsen där åkertegen Husgärdet var beläget vid tiden för skattläggningskartan tillkomst. Idag används marken till bete och en brya finns på plasten omedelbart N om ett stängsel som avgränsar området i S. På ortofotot framträder de terrasskanter/diken som finns i området tydligt. Flertalet av dessa har sannolikt skapats från slutet av 1800-talet och framåt. Två terrasskanter har dock bedömts som sannolika avgränsningar till Husgärdsåkern. Namnet Husgärde ter sig intressant eftersom det skulle kunna tänkas indikera att platsen en gång varit bebyggd. Inga spår som skulle indikera att så varit fallet återfanns vid besöket. Det bör dock observeras att en mörkfärgning, liknande den som finns vid Fridarfwes tomt, framträder på ortofotot. Mörkfärgningen kan antyda att platsen bebotts, men det kan även vara så att området som framträder som en mörk fläck var fuktigare än den omkringliggande marken när ortofotot togs. Platsen var inte våt eller sank när inventeringen genomfördes. Ca 150 m NNV om husgiärde återfanns en 15x15 cm stor, huggen sten med en konformad fördjupning. En liknande sten hittades vid Enuigs tomt (se foto sid. 61). På skattläggningskartan finns det S om Husgärde två åkertegar som tillhörde Envike utjord. Denna kronomark var vid tiden för skattläggningskartans tillkomst obebyggd och brukades mot årlig avgift av Lars Bonsarfwa. I ödegårdslistan finns en gård vid namn Enuig, bestående av 2 markelej som Hamra fjärding skattade för. En ödegård med detta namn, belägen vid Enviken i Ö delen av Hamra har inventerats (se sid. 59). Enligt uppgift från Ersson (1985) omnämns Enewijk i Landsboken från 1646 och hade då 1 mt och 4 mkl, men var öde. Enewijk hörde till Vamlingbo socken och fjärding. I Revisionsboken från 1653 beskrivs Enwijken på följande sätt "Enwijken säges hafva warit ett heelt hemman om fyra markeleij, men allri i manna minne bebygth." Diskussion Precis som Fridis och Soulsted förefaller det som om Fridarfwe legat öde i perioder, för att först i slutet av 1700-talet överges för gott. Fram till mitten av 1600-talet var gården bebodd, men omnämns som öde och "utan åboo" i Revisionsboken. Även i skattläggningskartan uppges gården vara öde och brukas under Bonsarve. Enligt gårdsutredningarna i "Boken om Vamlingbo och Sundre" bodde det dock en blind kvinna som var allmogehjon på Fridarfwe 1694. Fram till 1770 förefaller det som om platsen varit bebodd. Därefter bytte den familj som fanns på Fridarfwe gård med en länsman Winter från Hamra, vilken i sin tur rev bebyggelsen vid Fridarfwe. Under 1800-talet fanns hantverkare och båtsmansfolk på gården. Om de bodde i det hus som idag återfinns i ruiner, eller om platsen var bebyggd med andra hus, är oklart. Vad gäller orsaken till att Fridarfwe lades öde första gången i mitten av 1600-talet går det endast att spekulera om. Sockenbon Bertil Schönbeck berättade att arkeologerna vid utgrävningarna på 1930-talet funnit belägg för att huset brunnit. Schönbeck uppgav emellertid att han talat med Enock Pettersson, tidigare brukare vid Bonsarve, vilken berättat att takbjälkarna ännu var intakta i ruinen när hans föräldrar levde. Det kol som hittades på platsen skulle enligt Petersson härstamma från en eld som tänts för kaffekokning. Torsten Gislestam menar att sten från Fridarfwe skall ha använts vid uppförande av en ny mangårdsbyggnad vid länsman Winters gård Botreps i Hamra. Sannolikt var det svårt att livnära sig enbart på
den mark som Fridarfwe ägde. Med endast tre åkertegar, mager
ängsmark och bete för endast fyra hästar framstår
Fridarfwe i jämförelse med de intilliggande gårdarna
Rofinds och Bonsarve som mycket liten. Änggårds - ödelagd i slutet av 1600-talet Gårdsnamnet Änggårds uppträder första gången i och med uppförandet av Revisionsboken. Detta betyder att den inte finns med i ödegårdslistan. Gården Ängwars uppges i Revisionsboken vara ett "hallfft hemman om 1 marckeleij, hafwer åcker till 3 tunnorlandh, ängh till 3 manss slätt, ringa skough, fiskie i Neenwijcksträäsk och salta siöön. Bruckas af Hanss Staphansson, hwilken hafuer ärfdt gården effter sine förälldrar." I skattläggningskartans beskrivning från början av 1700-talet uppges det halva kronohemmanet Änggårds vara "…helt öde och gårdsplatsen uppriven till åker, synes allenast litet tecken efter var husen fordom stått, minns ingen när det varit bebyggt, har ingen humle eller trädgård, marken brukas nuförtiden av Hans Sibjöns." På skattläggningskartan är Änggårds tomt markerad med 32 a (fig. 49) och beskrivs på följande vis: "Gårdsplatsen av någon svartmylla med ör, dock någon häll under, synes god och bördig." Omedelbart O om den forna gårdsplatsen låg en åkerlinda eller äng. Marken uppges ha varit mager. O om åkerlindan fanns en äng. Även denna bestod av mager sandjord. Ängen var beväxt med björk och tall och från den kunde hemmanet bärga hö. Hemmanet hade dessutom ett stycke mark vid Grumpvik. Enligt information i beskrivning till skattläggningskartan kunde ingen dra sig till minnes när denna äga varit i bruk. Marken var mager, men gav släke till gårdens "nödtorft". På två andra platser i Vamlingbo hade Änggårds skog som gav tallskog till ved, stängsel och timmer. På laga skifteskartan finns namnen kvar efter de ägor som en gång tillhörde Änggårds; Engvardsäng och Engvards åker. Det finns emellertid inte något utritat på kartan eller beskrivet i protokollet som skulle kunna antyda närmare var själva gårdsplatsen varit belägen. Vad som dock ter sig intressant är att man i laga skiftes materialet fortfarande kan urskilja de äldre vägsträckningarna i området. Den väg som idag går N om Änggårdslokalen anlades i samband med laga skiftet. Enligt FMR finns det fornåkerområden dokumenterade såväl
NNV som NNO samt SSO om Änggårds. Även VSV därom
framträder på ortofotot (fig. 56) tydliga avteckningar efter
fornåkrar. Fältarbetet vid Änggårds Området där Änggårds en gång var belägen ligger inom fastigheten Bilds 1:13>1 och är idag till större delen uppodlat. I samband med markdatabasprojektet vid Gotlands länsstyrelse överfördes tomtplatsen för Änggårds tomt på Skattläggningskartan till den ekonomiska kartan och gavs nr 189 i FMR över Vamlingbo socken. En besiktning av platsen gjordes, men inga synliga spår av den forna bebyggelsen iakttogs. Vid ödegårdsprojektets besök noterades dock två impediment, kraftigt överväxta av slånbär och nypon i SV resp. SO delen av åkern. Dessa finns markerade med stjärnor på flygfotot. Till följd av att impedimenten är överväxta kunde ingen närmare bedömning av dem göras. Sannolikt rör det sig huvudsakligen om odlingssten från de intilliggande åkrarna. Gör man ett kartöverlägg med Skattläggningskartan och ekonomkartan stämmer det V impedimentet väl överens med Änggårds tomtplats, varför man inte helt bör utesluta att det kan innehålla rester efter platsens forna bebyggelse. Platsen är registrerad som område med egen-namn (obj. 0032). Diskussion Vid tiden för skattläggningskartans tillkomst användes Änggårds tomtplats till åker och det fanns endast ett fåtal synliga spår efter var husen stått. Anledningen till att gården ödelades går det endast att spekulera i. I skattläggningskartan beskrivs flertalet av Änggårds ägor som magra. Endast den forna gårdsplatsen uppges var "god och bördig" och denna brukades inte när gården var bebyggd. Kanske gav marken för dålig avkastning för att Änggårds brukare skulle kunna klara sig. Markens bonitet uppgår emellertid enligt laga skiftesbeskrivningen till huvudsakligen 1,1-1,3 grader, endast bitvis visar bonitetssiffrorna på mellan 5-6 grader. Dessa uppgifter indikerar att förutsättningarna för ett bärkraftigt jordbruk bör ha varit förhållandevis goda. Det är omöjligt att säga varför Änggårds
övergavs. Kanske var det till följd av att gårdens marker
inte räckte till för att försörja gårdens
folk. Till skillnad från många andra ödegårdar
går det med de historiska källornas hjälp att inringa
en trolig tidpunkt för ödeläggelsen. 1667 uppges det
i en källa att Olof Engvars tillät Olof Hoborg att uppföra
en stuga. 1670 omnämns emellertid Änggårds som öde.
Någon gång under loppet av de tre åren mellan 1667
och 1670 övergavs alltså gården. Tungiärdsåckern - har fordom varit bebyggd Tungiärdsåckern, bestående av svartmylla och tillhörande gården Bjärges, uppges i skattläggningskartan ha varit bebyggd (fig. 58). V om denna låg Botwidhåckern som brukades under Gervalds. I storskifteskartan från 1810 över Bjärges hemmans ägor omnämns platsen Tungård och Tungårdsåker. Den förstnämnda bestod av äng och linda. Inom denna äga syns på kartan en rektangulär som möjligen utgjorde ett hus eller rester därutav. Under denna finns en anteckning som möjligen kan tydas Kålola (fig. 59). Utifrån dessa indikationer besöktes Bjärges 1:7, som
idag till större delarna är uppodlat (fig. 60). Framför
allt genomsöktes impediment noggrant, men inga spår som skulle
kunna indikera att platsen en gång varit bebyggd återfanns.
Dock dokumenterades platsen som ett område med egennamn (obj.
0035, fig. 61). Släckåker/Brunnsåker Vid studier av storskifteskartan från 1810 över Bjärges hemmans ägor uppmärksammades ett område V om Bjärges. Där låg åker och hagmark som kallades Brunnsåker respektive brunnshagen (fig. 62). Området tedde sig intressant även vid en jämförelse mellan skattläggningskartan och den ekonomiska kartan. På skattläggningskartan är området ägosplittrat (fig. 63). Gårdarna Gervalds, Sippmanne och Bjärges i Vamlingbo samt Mästre och Tore i Sundre brukade marken. Exempel på namn som förekommer är Släckåker, Haselängen och Norderåcker. En medeltida grindstolpe av kalksten finns dokumenterad 20 m O om ladugården (FMR nr 61, fig. 64). Det hus som idag finns intill grindstolpen byggdes 1867. Platsen är inte bebyggd vid tiden för storskifteskartans tillkomst, varför man kan förmoda att namnet brunnsåker är en god indikation på att platsen varit bebyggd och att grindstolpen sannolikt står på sin ursprungliga plats. Vid inventering av Gervalds 2:1>1 återfanns en stensatt brunn ca 60 m V om mangårdsbyggnaden, i kanten av den åker som på storskifteskartan benämndes Brunnåker (obj. 0036, fig 65). Inga synliga spår efter bebyggelse återfanns. Husen bör ha varit belägna någonstans mellan grindstolpen och brunnen, vilket innebär att de kan ha stått på den plats som är bebyggd idag. Vad var det för gård som låg här på medeltiden? Det finns inga ägor på skattläggning- och storskifteskartorna som bär typiska gårdsnamn. Ödegårdarna Ollare och Heglous saknar dock känd lokalisering. Sundre fjärding skattade för Heglous ägor enligt ödegårdslistan. Fjärdingen täckte det område där brunnen är belägen, varför det är möjligt att det var just Heglous som låg i SV Vamlingbo. Om hela det ägosplittrade området tillhört den forna gården bör det ha varit en relativt stor gård. Den var dock perifert belägen i socknen, vilket möjligen är en indikation på att gården etablerades sent, kanske under högmedeltiden. Eftersom det inte finns några gårdsnamnsindikationer i
skattläggningskartan är det sannolikt att gården ödelades
relativt tidigt. Kanske var det någon av de pestepidemier som
florerade med jämna mellanrum under medeltid och tidig modern tid
som orsakade gårdens ödeläggelse. Smällingbo Under studier av skattläggningskartan med beskrivning uppmärksammades ett ägosplittrat område S om Quarna gård, där ett flertal ägor bar namnet Smällingbo. På platsen ägde Quarna, Bottarve, Sigfrida, Bils, Simunna, Kiörker, Lingsarfwe samt Vamlingbo kyrka mark (fig. 66). Övervägande delen av ägorna brukades till åker och bestod huvudsakligen av ler- och örjord. Många av åkertegarna omtalas som goda och bördiga, men det fanns även ödeåkrar i området. N om området med namnförekomsten Smällingbo gick vid tiden för skattläggningskartans tillkomst en väg i V-Ö riktning. I SV mötte denna gårdarna Bjärges och Stenstuga och i Ö, vid Tuma gård, knöt den an till landsvägen. Av den ekonomiska kartan framgår att vägen finns kvar och vid fältarbetet visade det sig att denna till stora delar fortfarande är farbar. Av storskifteskartan från 1800-talets början framgår det att området fortfarande var ägosplittrat; bl.a. Sifride, Bottarve och Lingsarve ägde mark. På det ekonomiska kartbladet finns det en uppgift om husgrund nedtecknad inom Simunde 1:3>3 (fig. 67). Genom ett kartöverlägg med den ekonomiska kartan i botten konstaterades att denna är belägen ca 100 m NNV om den mark som i början av 1700-talet bar namnet Smällingbo. I och med laga skiftet kom området att tillhöra Simunde. Namnförekomsterna Smällingbo och Smällingbo åker levde kvar in på 1800-talet. Marken uppges huvudsakligen bestå av sand och örblandad mylla. Boniteten varierar främst mellan 1,1- 2,5 grader. Endast ett fåtal ägor hade en bonitet på 4 och 5 grader. På enstaka ställen uppgick gradtalen till 30 respektive 50. På laga skifteskartan finns det inga indikationer på att platsen var bebyggd. Inte heller finns det några uppgifter i beskrivningen om ruiner efter hus, brunnar eller liknande. Det finns emellertid en plats på laga skifteskartan som omnämns Brosängsåker (Brosäng förekommer även på skattläggningskartan) och uppges vara hällbunden. Ca 240 m NV därom fanns en brya som enligt uppgift var ett " godt vattenställe". Om den husgrund som finns utritad på ekonomiska kartan, fanns vid tiden för laga skifteskartans uppförande bör den enligt en jämförelse av de två kartbilderna varit belägen på den plats som uppges vara hällbunden. Området som kallas Smällingbo i det historiska kartmaterialet brukas fortfarande till åker. Walkmyr som var belägen omedelbart O om åkertegarna är utdikad, men den forna myren avtecknas på flygfotot som ett svartfärgat ovalt område (fig. 68). För fältarbetet vid Smällingbo hänvisas till figurerna 66-68. Dessa utgör skattläggningskarta, ekonomisk karta samt ett flygfoto över området. De ägor som inventerats är Simunde 1:3>2 och Simunde 1:4>1. Vid besöket i fält återfanns den husgrund som finns markerad på den ekonomiska kartan. Denna förefaller vara av yngre datum, varför den inte registrerades. Platsen där den är belägen förefaller dock som det för området lämpligaste läget att placera en gård. Här finns tillgång till vatten och bärkraftig åkermark. Från platsen har man en bra utsikt åt S, O och över Vamlingbo kyrka. I området omkring husgrunden finns ett flertal hägnader med ålderdomligt utseende. I en av dessa noterades huggna kalkstenar, som möjligtvis kan härröra från bebyggelse på platsen. Stora delar av området står idag obrukat, vilket försvårade inventeringen. Gräset har växt högt och lagt sig som en tjock matta över marken, vilket gör att eventuella låga husgrunder, igenlagda brunnar, stolphål och liknande blir svåra att upptäcka. Platsen registrerades som område med egennamn. |