|
Inledning Öja I mitten av 1600-talet fanns det 30 gårdar (25 skatte- och 5 kronohemman) fördelade på Öja sockens 3800 ha. Öja, vars namn antyder att det en gång bestått av öar , ligger mindre än 10 m över Östersjön. Oleips var vid mitten av 1600-talet den gård som hade mest åkermark i socknen; 31 tld. Flest antal mkl låg däremot under Unghanse, vilken stoltserade med 10 mkl. De flesta gårdarna hade 10-16 msl äng i sin ägo. Enligt ödegårdslistan låg 3 hemman öde i Öja socken vid 1500-talets slut; Lille Sebenarffue, Bringes och Stenkulle gaard. I Revisionsboken omnämns Bringes som ett skattehemman och hade alltså åter tagits i bruk. Meelhatte heter en obebyggd tomt som vid tiden för Revisionsbokens tillkomst brukades av Botarfwe och Sibbenarfwe (fig. 24). Meelhatte köptes 1702 av den dåvarande kyrkoherden i Öja och Mjölhatta uppges i Skattläggningskartan vara bebyggd med en stuga och uthus. Eftersom denna gård återupptogs och fortfarande är i bruk har den inte inventerats. Den geometriska avmätningen för skattläggning gjordes
i Öja under åren 1703-1704. Laga skifte genomfördes
mellan 1860 och 1875. Lille Sebenarffue- tecken på tidig hemmansklyvning? Lille Sebenarffues ägor uppgick enligt ödegårdslistan till 1 mkl, vilka Store Sibbenarfwe skattade för. I Revisionsboken och skattläggningskartan omnämns Sibbenarfwe utan prefixen "Stora" och "Lilla". I beskrivningen till skattläggningskartan finns inte heller några namnindikationer efter Lille Sebenarffue. Sibbenarfwes ägor är på skattläggningskartan arronderade på flera ställen. Ett hundratal meter SO om gården låg åkern Leikungen. Denna äga benämns 5 a; en beteckning som vanligtvis representerade den åker som låg närmast gårdstomten. Möjligtvis var det häromkring som Lille Sebenarffue en gång var belägen. SV om Leikungen låg flertalet av Sibbenarfwes åkertegar; Anninge Band, Söderåker och Bagåker. Intill denna åkermark hade gården även äng samt hag- och betesmark. Inom Söderåker finns två impediment utritade på skattläggningskartan. Dessa kan möjligtvis innehålla rester efter en den forna bebyggelsen (fig. 25). Flertalet av de ovan nämnda ägonamnen levde kvar in på 1800-talet. I beskrivningen till laga skifteskartans framgår att Söderåker, Änningband och Leikungen erbjöd goda möjligheter till odling. Boniteten i området varierade i huvudsak mellan 1-5 grader. Marken bestod till större delen av sand- och örblandad mylla på sand, ör och lera. Det fanns emellertid flera stenbundna lindor i området. Området N om Söderåker låg i början av 1700-talet på sockenallmänningen Rumet. Detta område hade vid tiden för laga skiftet ändrat namn till Sibbenarfwerum. På den ekonomiska kartan finns en väg som går strax förbi Leikungen (fig. 26). Denna väg finns inte utritad på skattläggningskartan, men kan ha funnits redan då. Detta eftersom ett överlägg med den ekonomiska kartan i botten ger vid handen att vägen löper mellan skattläggningskartans Leikungen och Anninge band. "Väg från Burgsviksvägen till Sibbenarfve änningband", står det att läsa i beskrivningen till laga skifteskartan. I området kring Leikungen och Anninge band finns bl.a. fornåkrar
och stensträngar dokumenterade (FMR nr 77, 79). "Lajkungsbacke"
är sedan tidigare registrerad som en plats med tradition (FMR nr
56). Enligt en sägen uppstod en tvist mellan de rika Unghansebönderna
och öjaborna när kyrkan skulle byggas på 1100-talet.
Eftersom Lajkungsbacke ligger mitt i socken och är högt belägen
var det på denna plats sockenborna ansåg att kyrkan skulle
stå. Unghansebönderna tyckte däremot annorlunda. Sedan
kyrkobyggnationen påbörjats gick Unghansebönderna dit
om nätterna och tog stenarna och startade ett eget kyrkobygge på
den plats Öja kyrka står idag. Trots att sockenborna hämtade
tillbaka stenarna, vann Unghansebönderna till slut tvisten eftersom
de var rikast i socken. Inom det registrerade området har även
en silverskatt hittats. Fältarbetet vid Lille Sebenarffue De ägor som inventerats är Sibbenarve 1:16>2, Sibbenarve 1:10>1 samt Bobbenarve 6:1>1. Vid besöket på platsen genomsöktes de ägor som Sibbenarfwe brukade omkring 1700, samt den mark i området som vid tiden för skattläggningskartan tillhörde andra gårdar i socknen. Brunåker tedde sig särskilt intressant eftersom detta ägonamn kan översättas till Brunnåker. Varken brunn eller spår efter bebyggelse återfanns dock vid inventeringen. I åkern finns emellertid en naturlig och plan förhöjning, som bör ha utgjort det för området bästa läget för bebyggelse. NV om denna ligger Leikungen, där ett område med fossil åkermark registrerades (0002). Större delen av det undersökta området är i dag betat, men det moderna jordbruket har satt sina spår i landskapet. Det finns talrikt med långsmala skiftesdiken och stora röjningsrösen på platsen. En del av området inventerades ej till följd av högt gräs. Eftersom indikationerna på vilka ägor som en gång tillhört Lille Sebenarffue är obefintliga i kartmaterialet, registrerades inga hägnader i området. Det bör dock påpekats att flera av hägnaderna har ett ålderdomligt utseende och stämmer överens med de gränser som finns på skattläggningskartan. Att platsen har varit bebodd och brukats under lång tid indikerar den fossila åkermark som sedan tidigare finns registrerad i den O delen av området. Diskussion Ersson har undersökt förekomsten av hemmansklyvningar på Gotland före 1600-talet. Han menar att gårdar som t.ex. Stora- och Lille Sibbenarffue är ett tecken på en typ av klyvning som genomfördes under 1400-1500-talen, alltså under den uppgång som följde efter senmedeltidens agrarkris. Befolkningen växte och skapade ett ökat försörjningstryck. Ersson menar att "bristen på koloniserbar mark framtvingat ökat utnyttjande av redan brukad kulturmark genom ett slags inre kolonisation." Även under högmedeltidens högkonjunktur skedde en hemmansklyvning, men denna resulterade i att gårdsparterna fick helt skilda namn. Ersson har gjort en generell undersökning av de gotländska Stora och Lilla gårdarna och funnit att de i flertalet fall ligger mindre än 100 m från varandra. Några är dock belägna på betydligt längre avstånd, från 300 m upp till 2-3 km. Vad som avgjorde placeringen är troligen jordmån, läge i förhållande till åkermark, vägar och kyrka. Ersson menar att en tänkbar avgörande anledning till att gårdarna i enstaka fall ligger långt ifrån varandra kan vara att de förvärvat en ödelagd gård. Hur skall man då tolka fallet Stora och Lilla Sebenarffue? Flertalet av Sibbenarfwes åkrar ligger vid tiden för skattläggningskartans tillkomst på ett avstånd av 100 m eller mer ifrån gårdens läge. Gården är dock strategiskt placerad nära vägen och övrig bebyggelse. Det går naturligtvis inte att utesluta att Lille Sebenarffue har legat alldeles invid Stora Sibbenarfwe. Gården kan också varit belägen invid åkermarken som omkring 1700 tillhörde Sibbenarfwe. Det faktum att andra gårdar brukade åkertegar mellan Sibben-arfwes ägor kan möjligen vara en indikation på att det funnits mark att förvärva sedan Lille Sebenarffue ödelagts. Inom den äga som kallas Brunåker i skattläggningskartan finns som tidigare nämndes ett bra läge för placering av gårdsbebyggelse. Sannolikt avyttrades Lille Sebenarffue från modergården
Sibbenarfwe någon gång under 1400-talet eller vid 1500-talets
början. Anledningen till att gården ödelades var kanske
att marken inte räckte till för att föda två gårdar
när tiderna åter blev sämre mot 1500-talets slut, varför
den nya parten ödelades och åter sammanförts
med modergården. Stenkulle - gård med anknytning till sandstensbrytning? Stenkulle heter en gård som finns nedtecknad i ödegårdslistan. Den bestod av 1 mkl och brukades av Unghanse. Ingen information om Stenkulle ges i Revisionsboken. I skattläggningskartan med beskrivning står det dock att läsa om Unghanse som hade två åkertvärar benämnda Stenkullar. Odlingsmarken bestod av ör, sand, lera och svartmylla och var belägna O om landsvägen (fig. 28). O om åkrarna fanns ett mulbete som ägdes av Bobbenarfwa. Betesmarken kallades Stenkula och var mager. N om denna låg en ödehage, inom vilken Gisle brukade ägan Steenkullar. Den sistnämnda bestod av sand och var högt belägen. Det bör nämnas att området V om de ägor som bär namnindikationerna saknas både på original/ fältkartan och den renritade skattläggningskartan. Det går inte att utesluta att den förlorade kartbiten innehöll fler indikationer på var ödegården låg, även om det vid början av 1700-talet inte fanns fler ägor som bar namn efter Stenkulle än de som redan nämnts. Av en storskifteskarta över gränsblandning och ägoutbyte vid Gisle 1821 framgår det att ödegårdens namn levde kvar in på 1800-talet. Här finns bl.a. ägorna Stenkulleåker och "Klockareåker i stenkullar". Dessa var belägna O om landsvägen, där namnindikationerna finns på skattläggningskartan. Någon storskifteskarta finns ej över området. Även i laga skifteskartan förekommer namn som Stenkullaråker och Nya Stenkullar. Den sistnämnda namnformen återfanns på bägge sidor om landsvägen. Marken med namnindikationer efter ödegården brukades huvudsakligen till åker. Boniteten varierade för flertalet ägor mellan 1,5 och 3 grader. Vid fornminnesinventeringen 1938 dokumenterades två grindstolpar av sandsten i en stenmur intill landsvägen inom ägan Botvide 1:30 (fig. 29). Den ena uppges i FMR vara upprest. Idag återfinns en av stolparna på tomten till väderkvarnen/fritidshuset ca 230 m NO om dess ursprungliga plats (FMR nr. 14). Enligt uppgift flyttades objektet vid ett vägarbete. Vid samma tillfälle skadades den andra grindstolpen och kastades bort. SV om grindstolparnas ursprungliga läge har fem flatmarksgravar undersökts och tagits bort (FMR nr. 23). Intill dessa har en 15 cm lång bronskedja hittats (FMR nr. 28). På laga skifteskartan syns (inom Botvide 1:30, ca 80 m V om grindstolparnas
ursprungliga läge) en kvadrat som möjligtvis utgjorde ruiner
eller spår efter bebyggelsen vid Stenkullar. Någon uppgift
om att så var fallet finns emellertid inte i beskrivningen till
laga skifteskartan. Området omkring kvadraten heter Vesteråker
och uppges bestå av "sandstensör och hällfästen". Fältarbetet vid Stenkulle Området som på skattläggningskartan bär namn efter ödegården Stenkulle är idag till större delen uppodlat. Av denna anledning begränsades fältarbetet till en inventering av ägorna Botvide 1:30, där grindstolparna stod på 1930-talet, Roes 3:1>3 samt SO delen av Ronnarve 1:26. Inga synliga spår efter in- eller utägomarken återfanns vid inventeringen. Ägan Botvide 1:30 är idag helt uppodlad. Om grindstolparna som dokumenterades i ägans SO hörn på 1930-talet stod på ursprungligt läge, bör det dock ha varit V om dessa som Stenkulle gård var belägen. Det finns en naturlig sandstensförhöjnad inom denna äga. Diskussion Stenkulle var under medeltiden den nordligast belägna gården i Västerböien, som idag utgör Burgsviks samhälle. Där, på en ca 2 km lång sträcka, låg vid tiden för skattläggningskartans tillkomst inte mindre än 8 gårdar. Gårdarna var belägna på en strandvall som korsas av en sandstensås som går utmed S Burgsviken i O-V riktning. Den åkermark som i början av 1700-talet bar namn efter Stenkulle erbjöd av allt att döma goda möjligheter till odling. Enligt laga skifteskartan varierade markens bonitet i huvudsak mellan 1,25 och 3 grader. Det fanns dock lindor och stenbrott som hade betydligt sämre bonitet (25-50 grader). Förutom jordbruk bör Stenkulles belägenhet betytt goda förutsättningar till alternativa försörjningsätt. Förutom fiske var brytningen av sandsten en viktig inkomstkälla för Storsudrets invånare. Många av gårdarna på Sudret, framför allt de som var belägna eller ägde mark på den V sidan hade tillgång till egna stenbrott (Käular). De 14 sandstenskyrkorna på Sudret vittnar om sandstenens betydelse för trakten. Från tidig medeltid började sandstenen även användas som byggnadsmaterial. Kanske var folket på Stenkulle involverade i stenhuggeriet och kom att drabbas av någon av de lågkonjunkturer som brytningen av sandsten upplevde under medeltiden. Tidpunkten för Stenkulles ödeläggelse bör ha varit någon gång under 1500-talet, eftersom den finns upptagen i ödegårdslistan. Om grindstolparna, som på 1930-talet stod i en mur vid ingången
till Botvide 1:30, står på ursprunglig plats, ter det sig
mest sannolikt att Stenkulle var belägen inom denna åker.
Möjligheten finns naturligtvis att grindstolparna har flyttats
från sitt ursprungliga ställe och kanske inte alls har något
samband med Stenkulle. I tider av träbrist kan ett par medeltida
grindstolpar av sandsten som tidigare stått vid ingången
till en gård, flyttats för att pryda öppningen till
en hage, åker eller liknande. Övriga områden av intresse I Öja finns ytterligare två områden som utifrån
kartmaterialet ter sig intressanta. Det rör sig om Matsarve/ Masarfwe
och Fongårdslokal. Båda lokalerna är upptagna i Erssons
förteckning. Platserna har inventerats i fält. Matsarfwe - ödelades under andra hälften av 1600-talet I sin förteckning omnämner Ersson en eventuell ödegård vid namn Matsarve. Han nämner också att det i Öja socken 1574/77 fanns en man vid namn Rasmus Madzarffue. I Mantalslängderna från 1614 resp. 1634 finns två personer med samma efternamn; Peder Madzarffue och Rasmus Madsarffue. I Landsboken från 1646 uppges en Tommas Matzarf skatta för 1/4 mt och 2 mkl. Vid tiden för Revisionsbokens tillkomst hade Matsarfwe 1 ½ tld åker, 6 msl äng och fiske i Stockviken. I skattläggningskartan uppges Masarfwe vara ett 1/8 kronohemman. Hemmanet har ett eget nummer i skattläggningskartan och det är 29. N om gården Rudeija låg Masarfweänge. Till Masarfwe hörde även Limshaga och "ett stycke i Prästänge". Dessutom uppges det att Massarfve tomt hade ett stycke vid Bills änge i Vamlingbo socken. O om Masarfweänge låg ägan Masarfwehagen, vilken erbjöd bra mulbete. Den ägdes av Sandqwije (fig. 31). På en storskifteskarta från 1818 över Rudvier och Masarfve tomt, framgår det var sistnämnda gård en gång var belägen. Strax V om vägen finns en markering och anteckning om brunnen och en bit V om denna finns en fyrkantig symbol som möjligtvis utgör resterna efter bebyggelsen vid Masarfve. Området där omkring kallades Masarfve (fig. 32) och marken bestod av ler och mylla. Enligt ekonomen finns det inga fornlämningar registrerade i området (fig. 33). Fältarbetet vid Matsarfwe De inventerade ägorna är Rudvier 1:6>8, Ollajvs 1:24>6 och Bjärgvide 1:4>1. De ägor som låg O om landsvägen och som bar namn efter Masarfwe är idag bebyggda. Masarfweänge, N om Rudeija, är uppodlad. Inga rester efter den hägnad som omgärdar ägan på skattläggningskartan återfanns. Platsen, där det enligt storskifteskartan skall ha funnits en brunn, är idag bebyggd. Diskussion Vid tiden för skattläggningskartans tillkomst hade gårdens ägor halverats till 1/8 och gården var ett kronohemman. Av allt att döma var Masarfwe en liten gård. I Revisonsboken berättas det att hemmanet inte hade någon skog, hagmark eller tillgång till ag. Fiske hade Masarfwe i Stockviken. Kanske var det främst fiske gårdens folk försörjde sig på? Fram till början av 1700-talet förändrades markanvändningen på ägorna. Sannolikt var gården för liten för att ge tillräcklig
avkastning. Att den förändrades från skattehemman till
kronohemman är en indikation på att folket på gården
inte förmådde att skatta för sin mark, varför Masarfwe
övergavs troligen under senare delen av 1600-talet. I Revisionsboken
omnämns gården som ett 1/4 skattehemman. Fongård - en järnålderslokal Gården Lasses brukade enligt skattläggningskartan en åkerteg benämnd Fongård (fig. 35). Den bestod av gråsand, svartmylla och sand. Ägan var/är belägen ett hundratal meter N om Lasses (Lasses 2:1). Fånggård kallas platsen i laga skifteskartans beskrivning. Boniteten varierade enligt laga skifteskartan mellan 1,2 och 2 grader. P-G Ersson behandlar i sin artikel "Ägonamnet Fonngård"
och dess ålder bl.a. Fongårdslokalen vid Lasses i Öja.
Efter genomförd fosfatkartering konstaterade han en hög fosfathalt
i den O kanten av lokalen. Ersson menar att det inte finns något
samband mellan området med höga fosfathalter och gården
Lasses 1700-tals läge. Eftersom Fongårdslokalen inte ligger
mer än 2 m över havet bör det först omkring 1000
e.Kr. ha varit möjligt att bebo platsen. Ersson menar att den bör
ha fungerat som boplats under 1100-talet och bör avse en gård
som tillkom senare än Lasses. Detta baserar han på att Lasses
ligger på den för området lämpligaste platsen
för bebyggelse samt att Lasses är ett medeltida namn. Av samma
anledning avfärdar Ersson möjligheten att Fongård är
en föregångare till Lasses. Det finns inga spår efter
gården i de kamerala källorna. Fältarbetet vid Fongård Fongård är dokumenterad som ett område med egennamn i FMR (nr 85, fig. 36). I norra delen av lokalen har ett djurhuvudformat bronsspänne hittats. I sin förteckning presenterar Ersson ett fotografi över Fongårdområdet, där en husgrund tydligt framträder. Vid ett besök på platsen kunde denna lokaliseras. Objektet mäter 10x10 m och har med två tydliga rum. Platsen, som idag används till betesmark, är ojämn och SV om husgrunden finns tre större jordfasta stenar som följer en linje. Möjligen kan dessa utgöra rester efter en bortagen stensträng (fig. 37). Diskussion Vad gäller husgrundens utseende ter sig Erssons datering av Fongårdslokalen till 1100-talet sannolik. Dateringen efter vattenståndet är dock mer osäker eftersom studier visat att havsnivån har fluktuerat med tiden. Detta innebär bl.a. att vattennivån låg kring 2 m ö h. under vendeltid och tidig vikingatid för att under yngre vikingatid stiga till 3 m. Under tidig medeltid sjönk nivån på nytt till 2 m ö h. Konkret har studier givit vid handen att arkeologiskt material från 700-talet har återfunnits på en lägre nivå än material från 1000-talet. Att området kring Lasses var bebott tidigare än medeltid vittnar de arkeologiska lämningarna om. SV om Lasses finns både stensträngsystem och fossila åkrar dokumenterade (FMR nr 39). En del av stensträngssystemet avgränsar dessutom Fongårdslokalens i S. I detta sammanhang bör det nämnas att gården Lasses kan, trots sitt medeltida namn, ha ett ursprung i äldre tid. Det kan ha före-kommit namnbyte på gårdar, t.ex. när en gård bytte brukare. Vad det gäller det ursprungliga namnet på Fongård uppmärksammades namnet Wijsare åker som ligger ca 300 m VNV om Fongårdslokalen. På laga skifteskartan förekommer även namnet Ebbstäder 200 m VNV om lokalen. Språkforskaren Ingemar Olsson har undersökt städernamnens betydelse både etymologiskt och i förhållande till deras belägenhet i landskapet. Han menar att de gotländska -städe, -städar namnen har betydelsen ställe. Olsson delar upp -städe, -städar namnen i olika grupper beroende av deras förled; träd- och växtnamn, djurnamn, terrängord, adjektiv samt gårds och personnamn. Personnamnet Ebbe ingår, enligt Olsson, i Ebbstäder. |