Johannes i Harafjäll

tankar vid ett ödetorp

På mitt kartblad finns ett ensamt tecken
långt från färdeväg och brutna bygder,
gömt i vida skogens ensamhet.
Följ mig, skogskarl, på en söndagsvandring
ut till vidderna, att vi må finna
ödetorpets dolda hemlighet.

Långt därborta uti ödemarken
reser skogig ås sin rygg ur myren
likt ett urtidsdjur med lurvig fäll,
och längst ut, där kärr och fastmark mötas,
låg en gång det gamla kolartorpet,
Moss-Johannes gråa Harafjäll.

Endast älgen trampar nu de stigar,
som från bygden ledde ut till hultet,
glömt och öde sedan femtio år.
Över åsarna med ljung och vide,
genom spångat kärr med tuvig gungfly
ringlar stigarna i vildmarkssnår.

Stigar, trampade av trötta fötter,
av Johannes och hans tappra kvinna
efter långt och strävigt dagsverksknog.
Stigar, där i lyhörd hjärtebävan
barnafötter tassade i kvällen
vägen hemåt genom villsam skog.

Mossgrå aplar, längesen förvuxna,
hålla ännu vakt kring torpets kummel
i en envis kamp mot murken död.
Alltid gåvo de i blomningstider
rika löften, innan järnnattsfrosten
gäckat skördedagens överflöd.

Se, där ligger ännu förstustenen,
där Johannes uti vårens kvällar
rastade med hackan i sin hand,
lyssnade till klangen långt från fjärran
av en vesperklockas spröda dallring,
sänd från bygdens öppna, rika land.

Ser du, hur han blottar brunbränd panna,
då han böjer tyst i ödmjuk andakt
sotig nacke i en ordlös bön?
Men då klangen dött i viddens famntag,
grep han återtag i svedjehackan.
styrkt i tron på säker odlarlön.

Då sommarnattens gryningstimmar
frostens dimmor vältrade ur myren,
vakade Johannes vid sin teg.
Rakt mot skyn steg milans rök i natten...
men i ängslan för de sinas öde
ock Johannes bön mot rymden steg.

Slit och svett i livslång kamp mot myren,
envis strid mot vildmark, frost och kyla,
kämpatag från gryning och till kväll;
sådant var Johannes liv och öde
för att hålla värsta vinterhungern
borta från hans låga kolartjäll.

Berg av kullersten han bröt ut jorden,
mil av diken grov han genom laggen;
ryggen kröktes mer för varje år.
Ljungen sveddes till de karga tegar,
som gav bäring åt hans barnaskara,
åt hans getter och magra får.

Glömd är nu för länge sedan hans gärning,
och de tio barn, som han i tuktan
fostrade till hjälp på ålderns dar,
sköljdes alla bort med människovågen
till det nya landet långt i väster-
ingen enda blev vid torvan kvar.

Kersti och Johannes fingo följas
på sin sista färd till kyrkomuren,
då de kämpat ur sin sista strid.
Trygg han låg med knotiga knäppta händer,
mörk av milrök i de kärva dragen,
dagsverkstrött i söndagsmorgonsfrid.

Slut var kampen. Skogen tog tillbaka,
vad Johannes med ett liv av möda
slet sig till med svett och järn och band.
Björken trängs i sammansjunkna diken,
granen frodas i hans slåtterängar,
tallen i hans forna kryddgårdsland.

Kvar står muren, ännu svart av sotet
från den eld, som värnade och värmde
på det enkla kolartorpets härd.
Och i kalk och aska spira ännu
akvileja, salvia, lavendel
som ett trofast minnes griftegärd.
Käcke skogskarl! Glöm ej, då du rusar
genom ödetorpets röjda gläntor
fram mot målet i din tävlingsstrid,
att den mark, som dina fötter trampar,
är en helig mark, där fäder möda
ropar till dig från förgången tid.

Och förgäves var ej deras strävan.
Segrande de kämpade till slutet,
åto aldrig annans nådebröd.
Och än flyter rött och hett och trotsigt
deras blod i unga, starka kroppar;
livet segrar över våld och död.

Av: Tage Ericson

 

Hosted by www.Geocities.ws

1