|
Inledning Hangvar socken (med Elinghem) Under Forsa ting hittar vi Hangvar socken och fjärding. 1653 fanns enligt Revisionsboken 19 gårdar i detta område, samtliga skattehemman. Här inunder räknades även gårdarna belägna i Elinghem, en socken som troligen övergavs någon gång i slutet av 1500-talet. Störst var Ousters (Elinghem) med sina 15 mkl, följt av Kykebys (Hangvar) om 10 mkl. Socknens minsta gård var Tännings (Hangvar), vilken endast ägde 1 mkl. Sammanlagt fanns det 248 tld åker och 379 msl äng i Hangvar socken och fjärding vid denna tidpunkt. En del av gårdarna hade en eller kanske flera ödehemman på sin mark, varför mkl-antalet kunde bli stort. Detta gäller t.ex. Stora och Lilla Eijre/Eire, där den sistnämnda ödelades i slutet av 1500-talet. I Revisionsboken beskrivs de som två hemman, men räknas som en enhet när det gäller antal mkl, tld och msl. Endast en hussymbol finns utritad på skattläggningskartan. Marken ligger i Elinghem. Detta gör även Austers och Beckz, vilka har en ödegård vardera under sig; Laurisarue och Smidts gaard. Ytterligare ett ödehemman finns på listan; Westerhuse belägen på Skälstädes jordar i Hangvar socken. Ytterligare två hemman räknas i ödegårdslistan till Hangvar/Elinghem, men dessa återupptogs efter en tid av förfall (Kullis hage/Kulsshage och Kollis hage/Carls). Förutom Lille Eire tar Ersson upp ytterligare en eventuell ödegård. Den kallas Bärga och var 1653 karterad under Snekkers i Hangvar socken. Det finns många husgrunder registrerade i Elinghem (se FMR över Hangvar). Mellan gårdarna Austers och Bekz låg Elinghems kyrka och längs de vägar som löper där förbi ligger husgrunderna tätt. Frågan är hur många ödegårdar den gamla socknen allt som allt ruvar på. Linné konstaterade vid sitt besök i området 1741 att "åkrarna voro fulla av kalkklappur". Stenarna sades kyla åkrarna under perioder av hetta. Bönderna odlade råg och korn. På de åkrar där den sistnämnda grödan växte frodades också vildsenapen. Runt socknen såg Linné ett antal kalkbrott och stora myrar. Den ag som togs i myren gavs ibland till djuren i brist på halm eller som resenären uttrycket det: "Att ag låg i sängarna för halm sades orsaken vara, att man i vinter givit halmen till boskapen; den piga som en sådan säng bädda skall, får ej hava mjölkfingrar". Skattläggningskartor över Hangvar och Elinghem upprättades omkring år 1700. Elinghem har ett separat kartblad. Laga skiftet utfördes i omgångar med olika skifteslag. De kartor som använts härrör från tiden 1893 -1922. Ödegårdslistan tar för Forsa ting bl.a. upp gården Laurisarue (dvs. Larsarve), vilken bestod av 3 mkl under Austers i Elinghem. Namnet nämns därefter varken i arkiv- eller kartmaterialet. Austers, eller Ousters som det stavas i Revisionsboken, hade i mitten av 1600-talet hela 24 tld åker och 30 msl äng i sin ägo. Det var den största gården i Stenkyrka/Elinghem vid den tiden, om man räknar bort det sammanslagna Stora och Lilla Eijre. Även vid skattläggningen drygt fyrtio år senare var Auster i topp. Hemmanet hade då sammanlagt 25 tld 29 kpl åker, varav 2 tld och 20 kpl låg i linda. Någonstans under dessa siffror finns ödegården Laurisarue gömd. Skattläggningskartan saknar tydliga namnindikationer, med det finns några i förhållande till Austers perifert belägna ägor som kan vara värda att kontrollera närmare. Ett första alternativ för en fältinventering utgörs av det faktum att de åkrar som först beskrivs i texten till skattläggningskartan, dvs. 2 A och 2 B, inte låg närmast gården. De båda åkrarna Skogh åker och Kiörko åker var belägna 300-400 m NO om Austers, i kanten av ett stort skogsparti. Flera små vägar löpte genom området. Ca 150 m NV om Skogh åker låg två tvärar i ödeåkern Hwetes åker (fig. 12). Enligt ett kartöverlägg med ekonomen i botten finns ett gravfält samt några eventuella stensättningar dokumenterade mellan åker 2 A och 2 B (FMR nr. 20, 154 och 155, fig. 13). Intresset faller också på ett område ca 250 m SV om gården. Samtliga ägor bar i slutet av 1600-talet namn innehållande ordet dyr/dur. Här fanns Dyr åker, ängsmark i Dyr åker, en ödesåker i Dyr åker, Dur engen och Dyr åker myrstycke. Marken var uppdelad mellan Austers och Stora/Lilla Eijre. Enligt ett kartöverlägg med ekonomen i botten ligger det flera husgrunder (varav en "borttagen"), malstenar, stensträngar, äldre vägsträckor och en häll med sliprännor i området (FMR nr. 5-7, 10, 139, 157-158, fig. 14). På laga skifteskartan heter ägan Dider åker och bestod, förutom odlingsmark, av äng, betesmark och lindor. En del av marken var skogbevuxen. Jorden bestod av lera på häll. Boniteten på odlingsmarken låg på 1-3,5 grader och en del av tegarna sades vara mycket bördiga. Fältarbetet vid Laurisarue Vid fältbesöket inventerades Bäcks 1:11>1 och 1:66>1, samt Austers 1:30>2. Kiörko åker är idag bebyggd. Skogh åker (2 A), som idag ligger både S och N om en gräsbevuxen väg (gamla kyrkvägen till Elinghems kyrka?), utgörs idag bl.a. av två impediment i odlingsmark från skiftestiden. Vägen är knappt farbar med bil. N om denna sträcka finner vi också de två öde tvärarna i Hwetes åker. Även dessa har brukats i senare tid, men ligger idag öde. Att området betats i senare tid skvallrar det gamla taggtrådsstängslet om. Vid den förstnämnda odlingsmarken registrerades en tydlig terrasskant som stämmer väl överens med en del av Skogh åkers V sida (obj. 004). I slutet på denna ligger ett 2x1 m stort och övertorvat röjningsröse, vilket enligt ett kartöverlägg är beläget vid åkerns S spets (obj. 001). Ytterligare två röjningsrösen dokumenterades på den O sidan, där ingen terrasskant är synlig (obj. 002-003). Det nordligaste av dessa objekt har byggts på i senare tid. Den gamla åkermarken är idag beväxt med enbuskar, gran och hagtorn. Mossan ligger tjock över den i stort sett stenfria marken. På den motsatta sidan av vägen finns ytterligare ett impediment. Detta registrerades som en yta och mäter ca 370 kvm (obj. 005). Här finns, förutom röjningssten från skiftesåkern N därom, jordfasta och mossbeväxta stenar i storleken 0,40-0,80 m. I den O delen av ytan ligger till synes bearbetade kalkstenar. Flertalet av dessa är delvis övertorvade. Kan detta utgöra resterna efter bebyggelse? Impedimentet är bevuxet med en, ek, hagtorn och gran. Enligt den digitala kartbilden ligger platsen i åkerns O del. Ca 100 m N om det sistnämnda impedimentet påträffades en trolig brunn fylld med sten (obj. 011). Objektet mäter ca 1,70 m i diameter och är runt. Stenarna har storleken 0,40-0,50 m. Lämningen är belägen i kanten av skiftesåkern. På platsen finns ytterligare sten, vilken till större delen härrör från den närbelägna odlingsmarken. I området växer bl.a. vildapel. Strax N om den ostligast belägna tegen i Hwetes åker registrerades en ca 35 m lång stensträng belägen i NNV-SSO riktning (obj. 012, fig. 15). De forna åkrarna med namn som innehöll ordet dyr/dur är ännu idag i bruk. Detta gäller även hag- och ängsmarken där emellan och runt omkring. Några impedimet finns i form av ett flertal husgrunder från järnålderna, stensträngar, malstenar och stensättningar. Den enda lämning det råder vissa frågetecken omkring är den som har nr. 6 i FMR. Detta eftersom den är borttagen/bortodlad. Troligen rör det sig dock om en forntida bosättning med tanke på övriga lämningar i området. Flera skiftesvägar skär genom eller passerar förbi det aktuella området. Inga lämningar registrerades. Att det handlar om en plats som varit tätt bebodd under forntiden visar fornlämningsbeståndet tydligt. Minst fem hushåll fanns i området som var beläget vid en stensatt väg. Människorna begravde sina döda här och reste en bildsten som man funnit fragmenten av (FMR 140). Inga lämningar från medeltid står att finna på platsen. Diskussion Det finns en möjlighet att ödegården Laurisarue har varit belägen drygt 800 m NO om Elinghems kyrka vid den forna Skogh åker. Här finns, förutom en trolig brunn, ett impediment som bl.a. innehåller huggna stenar. En del av den gamla odlingsmarken har inte brukats i senare tid och är idag skogbevuxen. Hemmanet har varit en ensamgård och låg ca 400 m NO om socknens största gård Austers. Att Laurisarue legat just här styrks av det faktum att Skogh åker benämns 2 A i skattläggningskartans beskrivning och ligger något perifert i förhållande till den i slutet av 1600-talet brukande gården. Varför platsen övergavs är svårt att säga. Kanske skedde det i och med att kyrkan ödelades. Troligtvis är det en gammal kyrkväg som löper förbi området. Att den inte finns med på skattläggningskartan beror troligtvis på att kyrkan redan upphört att existera vid den tidpunkten. Kyrkvägen var därmed inte längre intressant. Enligt ödegårdslistan låg Smidts gaard (dvs. Smiss) öde i slutet av 1500-talet. Den bestod av 3mkl under Bekz/Bäcks i Elinghem. Namnet försvinner därefter ur de historiska källorna. Den gård som hemmanet sades ligga under bestod 1653 av 7 mkl; 12 tld åker och 18 msl äng, en hage, god skog och tillgång till ag i Elingheemsmyyr. Bäcks var en medelstor gård belägen strax NV om Austers. På skattläggningskartan finns inga tydliga namnindikationer som skulle kunna leda till en direkt lokalisering av Smidts (fig. 12). Däremot är Bekz enda ödeåker belägen ca 600 m N om hemmanet intressant. Stummel åker, som den kallades, låg 1696 "alldeles på gatan utan tun" och bestod av lera. En väg ledde strax förbi åt O och odlingsmarken var omgärdad av ett vidsträckt skogsparti. En fornlämning finns sedan tidigare registrerad strax S om den forna åkern; en tjärdal med nr. 136 i FMR (fig. 16). Enligt en storskifteskarta över området hette den gamla lindan ännu på 1840-talet Stummelåker. Jorden uppgavs vara kalkhaltig och bestående av sand- och grusblandad lera. Ett annat område som ligger perifert i förhållande till Bekz och som dessutom är ägosplittrat, finner vi drygt 700 m S och SV om gården. Här fanns i slutet av 1600-talet ödeåkern Hammars åker, ängen Hammarstycket och ett stycke skog med magert mulbete vid ödeåkern. Dessa ägor tillhörde Elingems ödekyrka. I området fanns även ett stycke skog benämnd Hammaren och strax NV därom kunde myrfoder hämtas i Ellinghems myhr vid Hammars udde. Denna mark låg under Bekz. Enligt ett kartöverlägg med ekonomen i botten finns det sedan tidigare fyra husgrunder och två stensträngar fördelat på två platser i området (FMR nr. 86 och 87). Objekten ligger omedelbart V resp. NV om ödeåkern (fig. 17). Ortofotot samt ett besök vid platsen visar att Stummel åker och ett vidsträckt område däromkring är uppodlat (Ire 1:189>1). Detta gäller även det sydligare belägna Hammars åker, ängen Hammarstycket samt den skog som i slutet av 1600-talet växte strax S om den forna odlingsmarken. Det vidsträckta skogsområde som benämndes Hammaren är dock oförändrat (Bäcks 1:63>3). Här ligger de tidigare dokumenterade fornlämningarna. Dessa härrör dock, i likhet med lämningarna vid Dur/Dyr åkrar, ängar och hagar, från järnåldern. Några ytterligare lämningar påträffades ej. Westerhuse (dvs. Västerhuse) bestod enligt ödegårdslistan av 4 mkl under gården Skälstäde. I mitten av 1600-talet fanns Wästerhuse tompt inräknad i Skiellstädes 7 ½ mkl. Revisionsboken ger även en namnindikation; Wästerhuusmyyr. Även i skattläggningskartan, som tillkom omkring femtio år senare, finns tydliga spår efter den forna gården. En av Skälstädes åkrar kallas Wäster huse tompt åker och en äng strax intill benämns Wäster huse Tomptänget. En av gårdens myrar var Westerhuse hemmyr (möjligen densamma som Wästerhuusmyyr). Även Westerhuse tomptskog ger en tydlig indikation på att ödegården är belägen någonstans i närheten. Åkern bestod av "rödaktig mulla". Odlingsmarken sades vara besvärlig att bruka "för många stenkalmar o. otalige fästen…". Ängsmarken var överlag "vidlöftig och skogslupen" och på somliga ställen fanns det inte mer än "¼ kvarter djup jord förrän hällbotten emot tager haver". Skälstädes tre myrar, däribland Westerhuse hemmyr, gav täckfoder men var "mehrendehls fördärfwat". Mellan Wäster huse Tomptänget och Westerhuse tomptskog låg Stoorhagen med gott mulbete (fig. 18). Ett kartöverlägg med ekonomen i botten visar att det finns två fornlämningar registrerad på platsen sedan tidigare. I områdets S del, strax utanför den hägnad som omkring år 1700 omgärdare Wäster huse tompt åker och Wäster huse Tomptänget, finns en väderkvarn och ett eventuellt malstensfragment dokumenterade (FMR nr. 197-198). Den myr som vid tiden för skattläggningen låg omedelbart O om tomptänget (troligen Westerhuse hemmyr) finns inte kvar idag. Området är utdikat och två vattendrag flyter genom det. En kalkugn ligger i den gamla myrens N del (fig. 19). Mellan vattendragen finns ett mindre jordbruk uppkallat efter den gamla gården (Västerhuse). Dess ägare berättade att det tidigare har stått en stor gård i kalksten, troligen från 1700-talet, på tomten (finns ej med på skattläggningskartan från slutet av 1600-talet). Denna brann ner omkring år 1900. Frågan är om platsen alltid tjänat som tomt, dvs. även under ödegårdens brukningstid. Fältarbetet vid Westerhuse Vid fältbesöket inventerades Skälstäde 1:33>1 och en del av Skälstäde 1:31>1. Den forna Wästerhuse tompt åker är fortfarande uppodlad (fig. 20). Det är även marken V och O därom. Åt S, dvs. i det gamla Wäster huse Tomptänget, registrerades ett 15-tal röjningsrösen; samtliga övertorvade och innehållande stenar i storleken 0,10-0,30 m. De mäter 1-1,5 m i diameter. Objekten dokumenterades som en yta (obj. 007). I området, vilket betas av får, finns även röjningsrösen från senare tid. Marken är mestadels flack och beväxt med lövträd, övervägande ek och hassel, samt enstaka barrträd. Området är bitvis öppet och örtrikt; här växer bl.a. backtimjan. Skogen är högst 60 år gammal i den O delen, något äldre i den V. Några hamlade träd återfinns inte. Det eventuella malstensfragmet som sedan tidigare dokumenterats är borttaget. I ängets N del ligger en moränrygg. Här
finns jordfasta stenar i storleken 0,40-0,80 m. Strax V om kullen dokumenterades
tre eventuella stolphål (obj. 010). Samtliga är stenskodda
med 0,30-0,40 m stora, kantställda och jordfasta stenar. Hålen
är fyllda med jord och små, övertorvade stenar. Avståndet
mellan objekten är ca 15 m. De ligger orienterade i V-O riktning.
I den V änden passerar en väg förbi, vilken löper
genom i stort sett hela änget (obj. 006). Den är belägen
i NNV-SSO, NNO-SSV resp. V-O riktning. Vägen har troligen lett
fram till Wästerhuse tompt åker, men är i dag till viss
del bortodlad, liksom den N delen av det forna änget. Vägar återfanns och dokumenterades även N, NV och V om den forna odlingsmarken (obj. 009). Enligt papperskartan (skattl.) utgjorde detta en del av Tomptänget, men den digitala kartan visar att området användes till betesmark. Området betas ännu idag. Vägarna här finns med på skattläggningskartan, men har delvis försvunnit i och med utdikningen av den gamla myren, samt till följd av markberedning och plantering av barrskog. Den N delen av den nordligaste vägsträckan går så småningom över i en stig. Enligt skattläggningskartan fanns det i Wästerhuse
tompt åker ett impediment i odlingsmarkens N del. Detta impediment
finns fortfarande kvar. Här har dumpats stora laster med sten som
bl.a. härstammar från åkrarna intill. Ägaren till
dagens Västerhuse berättade att jorden är mycket svår
att bruka eftersom den är så stenrik. Stenar med måtten
0,10-3 m har under århundraden röjts undan. Enstaka äldre
och övertorvade röjningsrösen återfinns i området
N om den forna åkern, men den mesta stenen har lagts dit i senare
tid. Impedimentet, liksom marken N därom, är mycket stenbunden.
Här återfinns enstaka hamlade ekar, men området domineras
av tät barrskog. En del av Westerhuse tomptskog har odlats upp under senare tid. Här ligger de långsmala skiftestegarna tätt samman. Idag betas området av får. Strax N därom finns ytterligare röjningsrösen i samma storlek som de tidigare nämnda objekten. Även dessa registrerades som en yta och innehåller 5-10 lämningar (obj. 008). Diskussion Några säkra fysiska indikationer på tidigare boende i området uppdagades inte under fältbesöken. Eventuellt har gården stått där dagens Västerhuse är beläget, dvs. på samma plats som var bebyggd även under 1700-talet. De eventuella stolphålen är ytterst osäkra eftersom marken där omkring är stenbunden. Att ödegården legat i området finns det dock inte minsta tvekan om; namnindikationerna är mycket tydliga. Westerhuse har legat avskild från övrig bebyggelse och omgivet av skog. Området är mycket enhetligt. Ödegårdens mark har varit mycket svår att bruka; som skattläggningskartans beskrivning nämner, och som också verkligheten bevisar, finns här mängder av "stenkalmar o. otalige fästen". Jorden innebär till och med stora problem i dagens moderna åkerbruk vid Västerhuse. De röjningsrösen som ligger S om den forna Wästerhuse tompt åker är små och låga. Objekten innehåller stenar i storleken 0,10-0,30 m. Röjningsrösena är spridda över en större yta och härrör troligen inte från den forna åkermarken, vilket såväl den blygsamma storleken samt belägenheten talar för. Snarare är det så att det gamla Wäster huse Tomptänget under ödegårdens brukningstid röjdes på ytligt liggande stenar. På så sätt förbättrades framkomligheten på platsen för både människor och djur. Övriga områden av intresse I skattläggningskartan finns två intressanta områden där troliga ödegårdar kan vara belägna. Den ena ligger i Hangvar och går under benämningen Bärga, den andra är belägen i Elinghem och tros vara Lille Eire. De båda lokalerna är med stor säkerhet ödegårdar och de tas även upp i Erssons förteckning. I en mantalslängd från 1634 finns en anteckning om att Lille Eire skulle vara "öde och förarmad". Ca 20 år senare togs Stora och Lille Eijre upp under en och samma rubrik i Revisionsboken; all mark var sammanslagen, men det talades ändå om två hela skattehemman. I texten nämns dock endast en gård. Dess ägare var domaren Medebyss med hustru. Sannolikt uppslukades den mindre gården av den större, vilket enligt Ersson troligen skedde i slutet av 1500-talet. Medebyss var inte den förste domaren att besitta Eire; i tiondelängder från 1614 resp. 1619 står Hans Ire, domare i Fors ting, som ägare till gården Ire. Här förefaller det som om Lilla Eire redan uppgått i Stora Eire och därmed kan Erssons konstaterande om tidpunkten för sammanslagningen stämma. Eire låg i Elinghem socken, men tillhörde under en tid Stenkyrka. Detta framgår bl.a. av texten i domkapitlet daterat den andra april 1601. Där kan man läsa om hur Hans på Ire beklagade sig över att hans egen sockenkyrka var öde och att sockenborna inte förmådde att renovera den eftersom de var för få och utarmade. Domaren menade att vägen till Hangvars kyrka, där hans kyrkoherde residerade, var för lång. Han ville därför tillhöra Stenkyrka kyrka och församling i stället. Kravet stödde han på det faktum att hans gård en gång legat i Stenkyrka. Prästen i Hangvar blev naturligtvis inte glad över att mista tiondet från socknens rikaste bonde. Mellan 1601 och 1619 tillhörde Eire gård Stenkyrka, men därefter finner man åter Hans Ire i tiondelängderna över Hangvar. I skattläggningskartan redovisas Stora och Lille Ihrer åter som två fulla skattehemman, men till synes sammanslagna till ett. Kartan ger inga direkta indikationer på Lille Eires belägenhet, men åkrarna benämnda 4 A och 4 B var placerade en bra bit NO om gårdsbebyggelsen. Odlingsmarken kallades Stora och Lilla Ringzle. Jorden innehöll bl.a. små stenrör och kalksten. Mellan och i åkrarna fanns mager betesmark och sidlänt äng. Den sydligaste ägan hette Ringzle engen. Området är omringat av skog och ett flertal vägar passerade platsen. Här finns stora chanser att återfinna lämningar efter Lille Eire (fig. 21). 1804-1805 uppfördes ett storskifte på platsen och kartmaterialet redovisar bl.a. Ringsle åker och Ringsle äng. Dessutom finns en hustomt utmärkt i det NV hörnet av området. Tomten var inte bebyggd vid kar-tans tillkomst. Marken brukades av fyra olika personer och låg delvis under Bäcks gård. Materialet visar tydligt att de aktuella åkrarna och ängarna tillhört Lille Eire. Detta gör även redovisningen i samband med hemmansklyvningen tre år senare, då kyrkoherde Lutteman ägde det mesta av den forna gårdens marker. Området benämndes i och med laga skiftet 1917 till större delen Ringslen. Ringsle åker och Ringsle äng fanns ännu kvar, men majoriteten av ägorna var vid denna tidpunkt skogbeväxta och användes för bete. Jorden i odlingsmarken innehöll sand- och grusblandad lera på häll och hade en boniteten mellan 1 och 2,5 grader (lindorna = 4-5 grader). I det NV hörnet av åkerpartiet låg en markbit som ter sig är extra intressant eftersom det skall ha funnits "stenfästen" i jorden. Tyvärr är texten i beskrivningen suddig, men just detta ord framträder tydligt. Intressant är också att markstycket låg på samma plats som den om-talade tomten på storskifteskartan. Idag kallas större delen av området Ringslan. Här finns två husgrunder registrerade sedan tidigare (FMR nr. 25). De mäter 23x11 resp. 18x10 m och begränsas av 3-4 m breda sten- och jordfyllda vallar. På båda objekten finns ställvis rester av raserade skalmurar i gråsten. Enligt ortofotot över platsen (Ire 1:189>1) är området till större delen uppodlat idag, men det finns en-staka skogspartier runt de forna ägorna (fig. 22). Ersson tar i sin förteckning upp ett eventuellt ödehemman under gården Snäcker i Hangvar. I Revisionsboken kan man läsa följande: "Dhenne gårdh war i jordebooken infördh att hafua 7 marckl:r men bewiste medh sitt kiöpebref att gården bestodh allenast af 5 marckeleij, och när som effetrfrågades hwarfööre i jordebooken stood Snäcker medh Bärga, swarades att Snäckers gårdhs huus woro tillförende bygde på Bärgas ägor, men sädan dädan flöttadhe för rumssens olägenheet skull." Någon ödegård benämnd Bärga är inte upptagen i listan och under skattehemmanet Snekkers i skattläggningskartan finns inga direkta namnindikationer att gå på. Snäcker ligger nära kusten i SO Hangvar. Drygt 1 km NV därom finner vi gården Fleenwijker. De båda hemmanens ägor låg väl beblandade med varandra i slutet av 1600-talet. På skattläggningskartan finns tre hussymboler utritade. Den som är belägen längst åt O utgör Strandridaregården. Mellan Strandridaregården och Fleenwijker låg i slutet av 1600-talet den sanka Eek åker, den bitvis hårda och bitvis sanka momarken i Stoor änge och den magra vallen i Stoorenge. Marken var uppdelad mellan Snäcker och Fleenwijker. Stoor änge hade fyra stycken med olika namn; Grinde stycket, Cappelstycke, Strandh stycke och Stor bunken. Det förstnämnda stycket ter sig extra intressant, men namnet har troligen att göra med att Strandridaregården ligger nära inpå. V om Snäckers låg Heem enge av mager momark. Jordarna omkring denna byggnad innehöll sandmylla, svartmylla, gråsand och ör. Ca 290 m SV om gården låg Brunkåker med bokstav och siffra 3 a (fig. 23). 1893 utfördes ett laga skifte i området. Det mesta av marken kallades vid denna punkt för Odlingen och bestod, förutom odlingsmark, av äng. Boniteten på den grunda och örblandade lerjorden låg på 1,6-2,5 grader, vilket är bra värden. Två intressanta iakttagelser kan göras i kartmaterialet; de fyra stycken som benämndes Stoor änge ca 1700 och som bl.a. innehöll Grinde stycket, ligger till viss del på mark som nästan tre hundra år senare kallades Brunnsåker. Brunnen finns utritad på laga skifteskartan. Tvärs över vägen (SO om ägan) låg i slutet av 1800-talet "utmark vid sjön" innehållande åkerlindor och enstaka täppor av bättre och sämre kvalitet. Boniteten låg mellan 3 och 5 grader på den mark som fortfarande odlades. Omedelbart SV om utmarken låg en "gammal…. gård". Tyvärr är texten otydlig, men helt klart är det att inte fanns någon byggnad där på den tiden. Ägan låg exakt på den plats som motsvarar den ena hussymbolens placering på skattläggningskartan. Enligt ekonomen finns endast en fornlämning registrerad på platsen och det är Strandridaregården (FMR nr. 266). Att det mesta av området idag är uppodlat visar
ortofotot över platsen. Det finns endast små impediment med
skog i närheten (fig. 24). |
|
|