Enligt Revisionsboken fanns det i Hamra socken och fjärding år 1653 sammanlagt 17 gårdar; 12 skattehemman och 5 kronohemman. Skattehemmanen brukade tillsammans 204 tld åker och slog 179 mansslätt äng, medan kronohemmanen endast hade 30 tld åker och 34 mansslätt äng att dela på. Den största gården i socknen var skattehemmanet Norrgård med sina 11 mkl. Salomons ägde den största arealen åker; deras 34 tld kan ställas mot skattehemmanet Sunders 4 tld. Sunders är även när det gäller ängsmarken socknens minsta gård. I genomsnitt hade Hamras gårdar 13,94 tld åker och 12,53 mansslätt äng 1653. 1703 hade man odlat upp en del ny jord, medan annan lagts i linda. Man hade gått från 204 tld till 226 tld och 5 kpl åker.

Enligt ödegårdslistan skall det i Hamra socken finnas två ödegårdar: Enuig och Lange Skougs. Dessutom redovisar Ersson i sin förteckning en Fongårdslokal. Därtill har tre områden valts ut för inventering utifrån intressanta namnindikationer i kartmaterialet. Dessa är Autsarfwe, Strixarfwe och Brunåker (Brunnsåker), samtliga belägna i socknens S del (fig. 69).

Skattläggningskartan över Hamra socken upprättades 1703. Laga skiftet genomfördes mellan 1885 och 1887.

Enuig - en komplicerad ödegård

Enuig gaard ligger öde enligt ödegårdslistan. Det rör sig om 2 mkl under Hamra fjärding. I Revisionsboken hittar vi gården i Vamlingbo socken under Sundre fjärding och följande går att läsa om det aktuella skattehemmanet: "Enwijken säijes hafwa warit ett heelt hemman om fyra marckeleij men aldrigh i mannaminne begygdt…". Tomten brukades 1653 under Stora Sindarfwe, Linhatte och Rembs; alla belägna i Hamra socken. Området var alltså ägosplittrat. 1653 ägde Enuig 7 tld åker. Enligt skattläggningskartan över Vamlingbo fanns det ingen gård benämnd Enwijke i socknen, men däremot en Enwijcke utjord. Den har nummer 34 och bestod av en åker av örjord och ett stycke skarp mark utan skog som fordom varit åker. Utjorden, "ett obebyggt krono", var skattlagd under Bonsarfwe i Vamlingbo och låg i nära anslutning till ödegården Fridarfwes ägor (se närmare i rapporten över Vamlingbo).

Vid en titt på skattläggningskartan för Hamra socken finner vi en tomt med numret 7 kallad Enwijcka tomt. Tomten sägs vara öde och skattlagd under Stora Sindarfwe 1745. Till skillnad mot utjorden i Vamlingbo finns det en hussymbol utritad på skattläggningskartan över Hamra. Intill symbolen ligger en åkerlinda kallad Hemåker, vilket är en tydlig indikation på att det kan ha legat en gård i närheten. Åkern sägs ligga högt och innehålla röd sand. Till gården hörde 1703 också två skogspartier vid stranden (fig. 70).

Enwijcka hade även ägor på andra håll i Hamra socken, bl.a. strax S om den troliga ödegården Fongård, dvs. i närheten av gränsen mot Vamlingbo. Där låg en av två åkrar om sammanlagt 9 tld av ör och sand. Eenwijcka hade även ett stycke skog i Burgåkern samt del i Burge skog. Därtill ägde gården 1703 myr i Långamyhr, där s.k. gifoder bärgades (fig. 71). I den S delen av Hamra hade hemmanet en åker kallad Brunåker samt ett stycke ängsmark i denna (fig. 72).

På den ekonomiska kartan finns en husgrund utritad i närheten av det som enligt Hamra skattläggningskarta skulle kunna vara Enuig bebyggelseplats (fig.73). Den har inget nummer i FMR, vilket brukar betyda att lämningen är från senare tid. Vid ett kartöverlägg med kombinationen ekonomen och laga skifteskartan kan konstateras att två hussymboler finns utritade i området och att den ena överensstämmer med den på ekonomen dokumenterade husgrunden. Den andra hussymbolen på skifteskartan ligger ett antal meter SV om den första. Det skulle kunna röra sig om mangårdsbyggnad samt ladugård. I beskrivningen till kartan står det att den byggnad som överensstämmer med husgrunden på ekonomen ligger i Andersåkern och kallas för "Mårtenssons lägenhet, storgård, delvis hällbunden". Här låter det som om gården fortfarande stod i slutet av 1800-talet. I området var namnen Envikåkern och Andersåkern blandade. Området ser ut att ha växt betydligt sedan 1703. Här fanns vid tiden för skiftet Envikebacken, Envikeåker, Enviksmarken och Envikshagen. Åkrarna hade en bonitet på i genomsnitt 4,5 grader och var belägna på örmylla, grov sand på ör samt på rödsand.

De registrerade fornlämningarna i området begränsas till några förekomster av svärdslipningsstenar. Nere vid havet finns spår efter båtlänningar.

1821 uppfördes en karta över "Allmänna platser i Hamras Norra Härad". Här finns bl.a. släkeområdena vid Envike med och med tanke på att de hägnader som ritats in mellan de olika parcellerna ser ut att vara stensträngar/äldre hägnader, bör det inte vara tal om några nya gränsdragningar i början av 1800-talet. Envike finns också med på kartan över allmänna platser i det Södra Häradet i samma socken, men då som lotsstation och lotsjord 1827. Även Sindarfwe äger en bit mark där nere vid havet, den s.k. Enviksåkern. Som tidigare nämnts brukades "Enwijken skattehemman" 1653 bl.a. under Stora Sindarfwe och 1703 ägde denna gård hela Enwijcka tomt.

Vid storskiftet mellan 1838 och 1850 löpte en väg strax S om platsen, en väg som inte finns med i det tidigare kartmaterialet. Den är ännu idag fullt farbar och finns inritad på ekonomen. Envike tjänade fortfarande som lotsplats vid mitten av 1800-talet.

Fältarbetet vid Enuig

Området som inventerats är beläget på ägorna Tjängdarve 1:8>1, Skogs 1:17>1 och Skogs 1:18>2.

Fältarbetet inleddes med att husgrunden på ekonomen uppsöktes. Den ligger i ett öppet och havsnära område. Här finns ett flertal troligen medeltida stensträngar (ej med i FMR) och sentida hägnadsrester av sten. En del av dem utgör troligen gamla släkegränser; i Aijnviken hade tre gårdar tillgång till varsitt om-råde med släke (Sålmons, Kyrkan och Langemyhre).

Den påtalade husgrunden ligger strax S om en stensträng samt en ca 680 kvm stor fossil åker (möjligen Enuigs Hemåkern). Den är kraftigt överväxt med bredbladigt gräs och innehåller bl.a. en del huggna stenar. Lämningen mäter 10x5 m (obj. 009). Den andra byggnaden påträffades i ett vildvuxet impediment 47 m SV om den första husgrunden. Tre rumsindelningar är synliga och de skiljs åt av jord- och stenfyllda 0,20-0,40 m höga och 0,20-0,30 m breda vallar. Stenarna i vallarna är 0,20-0,40 m stora. I det N rummet återfinns ett spisröse med kallmurningen delvis synlig under torven. Detta ser tveklöst ut att vara mangårdsbyggnaden (obj. 010). I anknytning till den stensträng som löper strax S om objektet, gjordes ett lösfynd i form av en 15x12x20 cm stor och flat sten med ett runt hål. Vad stenen har haft för betydelse är oklart. Ca 35 m V om denna ligger en vattenfylld stensatt brunn om ca 1,80 m i diameter (obj. 006). Objektet är beläget i en gräsbevuxen och betad sentida åker.

De stensträngar som bedömdes löpa runt Enuigs tomtplats samt de troliga släkegränserna närmare havet registrerades och lades under ett och samma objektnummer i form av ett system (eftersom de alla har samma karaktär, obj. 009). De registrerade strängarna löper inte i samma riktningar som de enligt skattläggningskartans bild borde göra. Troligen är skattläggningskartan något vriden. Vid kartstudierna antogs det att de släkeområden som fanns vid gården 1703 borde ha skiljts åt av någon typ av gränser, men detta är naturligtvis inte säkert. De antagna gränserna är inritade på skattläggningskartan som streckade linjer och ej i form av hägnader.

Diskussion

Enuig utgjordes i slutet av 1500-talet av 2 mkl under Hamra fjärding. Ersson har kontrollerat gårdens storlek i "Gotlands special Rächnings ock Landsbok" och därigenom kunnat konstatera att mkl-antalet 1646 utökats till hela 4 mkl, samt att hela skattehemmanet låg öde under Vamlingbo socken och fjärding vid denna tidpunkt. Öde var Enwijken också 1653, då det var skattlagt under Vamlingbo socken. Gården bestod då fortfarande av 4 mkl, däribland 7 tld åker. Enligt Jordeboken från 1654 låg Eenwijk, ett obebyggt hemman, i Hamra. 1703 fanns Enwijke tomt i O Hamra och Enwijcke utjord i O Vamlingbo. Den rena åkerarealen tillhörande gården hade i början av 1700-talet ökat från 7 tld till 9 tld och 4 kpl. Det kan finnas flera förklaringar till denna märkbara ökning.

Området vid Ajnviken lokaliserades via ett kartöverlägg med ekonomen och skattläggningskartan. På platsen ligger en på ekonomen utritad husgrund. Dessutom återfanns ruinerna efter en större byggnad några meter SV där om. Även brunnen, ett antal stensträngar samt en liten fossil åker registrerades.

Är det verkligen här den ursprungliga gården Enuig övergavs någon gång före 1580-talet? Den starkaste indikationen på att så är fallet är att de registrerade lämningarna ligger i Ajnviken, varifrån gården torde ha fått sitt namn, och att platsen finns utmärkt med en hussymbol med tillhörande Hemåker på skattläggningskartan. 1703 var tomten öde och åkern låg i linda. Funderingar har funnits huruvida den ursprungliga gården kan ha legat på en helt annan plats. Dessa tankar baseras på det faktum att hemmanet ägde jord på andra platser i socknen, bl.a. åker, skog och myrmark i V Hamra. Dessutom fanns det ett obebyggt kronohemman kallat Enwijcke utjord i O Vamlingbo, där det skall ha legat åker och skog. Även den forna åkern Brunåker i S delen av socknen ter sig intressant (se sid. 67). Har gården ursprungligen varit belägen i något av dessa områden för att sedan flyttats till viken? Kanske är Enuig inte hemmanets ursprungliga namn.

Om gården först uppfördes på den plats där lämningar registrerats; varför övergavs då gården någon gång före 1580? Eventuellt kan man ha bedrivit handel i viken redan under medeltid, eller, med tanke på läget samt förekomsten av slipskåror i stensträngarna, varför inte vikingatid? Kanske var folket på Enuig farbönder liksom många andra på den Gotländska landsbygden under tidig medeltid. Till Visby ankom mindre farkoster från öns kuster, bl.a. från Hamra och Grötlingbo. Farbönderna från S förde med sig lantbruksprodukter till staden, en seglation som inte lämnat några spår efter sig i tullängderna från svenska tiden. Kanske pågick den utan att noteras .

När handeln på landsbygden gick ned och i stället koncentrerades till Visby, var det säkerligen många bönder, vilka haft handeln som en bisyssla och ett tillskott till kassan, som fick svårt att klara sig. Var detta anledningen till att Enuig gick under? Eller spelade gårdens läge på den öppna, havsnära och vindpinade hällmarken roll?

Storskifteskartan samt kartorna över de allmänna platserna i Hamra socken leder osökt till en diskussion rörande aktiviteten i viken även i senare tid. Det ser ut som om staten i början av 1800-talet tagit hand om den övergivna marken. Båtlänningarna som ligger strax SO om husgrunderna härstammar troligen från detta sekel. Troligen inrättades en ansvarig lotsman på den i kartmaterialet omtalade lotsstationen i viken, kanske i de gamla byggnaderna efter den forna gården. Lotsmannen, vilken brukade den s.k. lotsjorden i området, hade som arbetsuppgift att sköta lotsstationen. Detta skulle förklara hussymbolerna på laga skifteskartan i slutet av seklet. De bebyggelselämningar som registrerats i området kan lika gärna härröra från senare tid och därmed inte utgöra spår efter den ursprungliga Enuig gård. Frågan är om man i början av 1800-talet använde sig av de gamla husgrunderna att bygga på eller om de ursprungliga byggnaderna dög att bosätta sig i. Stensträngarna är de enda lämningar som med största sannolikhet har legat på platsen under ett antal hundra år. Den fossila åker som dokumenterades i området utgör kanske snarare den på 1800-talet brukade lotsjorden och inte 1700-talets Hemåker.

Det är bara att konstatera att det är nödvändigt med ytterligare efterforskningar samt fältbesök i andra områden för att gårdens öde närmare skall kunna utrönas. Enuig säges 1646, 1653 och 1703 "aldrig i mannaminne varit bebyggd". Det är 57 år mellan den första och sista källan. Hur långt är ett mannaminne? Troligen omkring 50 år.

Enuig fortsätter att förbrylla.

Lange Skougs - belägen fjärran från övrig bebyggelse

Lange Skougs står som öde i ödegårdslistan; 1 mkl under Hamra fjärding. Gården finns inte upptagen i Revisionsboken 1653 och den existerade inte heller vid skattläggningen av socknen 1703. Namnindikationer finns det dock gott om i det historiska kartmaterialet. Området lokaliserades med hjälp av kartöverlägg till den N delen av Hamra. Som gårdsnamnet antyder är platsen belägen i en skog som av kartans utseende att döma faktiskt är avlång.

I beskrivningen till kartan från 1703 finns åkerlindor, hag- och utmark samt skog med namn som Långeskog och Långaskogsbroo redovisade (fig. 77). Åkrarna innehöll lera, medan mulbetet i hagarna och skogen mestadels var gott. Ägorna var uppdelade mellan sex olika gårdar i Hamra socken: Storms, Herrans, Skogz, Öijmunds, Stora Sindarfwa och Lilla Sut-arfwe. Ägosplittringen kan tyda på att gården 1703 varit övergiven länge.

Storskifteskartan från 1819 ger inga indikationer på att det vid den tidpunkten fanns någon bebyggelse vid Lange Skougs, eller Långeskogen som det då kallades. Namnet Långeskog levde kvar ännu under 1800-talet, även om stavningen förändrades något. Här finner vi bl.a. Långskogsåkern innehållande mylla på sand, Långskogshagen med bete och skog samt Långskogslunden med bete och vät. Boniteten på åkrarna, vilka ligger NV och SO om de gamla åkerlindorna från ödegårdens levnadstid, hamnade på 3-7. I dag brukas inte heller tegarna från laga skiftestiden och platsen är övergiven.

Det är långt till närmaste bebyggelse. Man har tagit sig till platsen via en slingrande väg genom skogen. Denna finns redovisad på samtliga kartor och härstammar med säkerhet åtminstone från gården Lange Skougs brukningstid. Vägen når fram till ett vattendrag som är utvidgat i och med utdikningen av en myr i närheten. Vattendraget fanns även i äldre tid, dock i mindre skala. Området är över lag väldigt fuktigt och sankt. V om vägen fanns t.ex. den s.k. Sandwäten, vilken sades vara alldeles oduglig 1703. Vattendraget finns redovisat på samtliga kartor. Namnet Långaskogsbroo (det upprepas vid flera tillfällen i beskrivningen till skattläggningskartan) skvallrar sannolikt om en bro som gått över vattnet. På skattläggningskartan och skifteskartan kan man tydligt se hur vägen löper rakt över ån och försvinner vidare in i skogen i riktning mot NV. En stor del av Lange Skougs utmarker låg enligt skattläggningskartan N om vattendraget. Där fanns bete för gårdens djur och där kunde husbonden hämta ved.

En fornlämning är registrerad vid Lange Skougs (fig.78). Det är en stensatt brunn, vilken har nummer 39 i FMR. Enligt kartöverlägget med kombinationen skattläggningskartan och ekonomen är lämningen belägen ett fåtal meter NV om gårdens åkerlindor samt strax V om den tidigare påtalade vägen. Det ligger naturligtvis nära till hands att dra slutsatsen att brunnen tillhört ödegården. V om lämningen fanns 1703 skog- och betesmark, men vid tidpunkten för skiftet i slutet av 1800-talet var marken uppodlad.

Fältarbetet vid Lange skougs

Det inventerade området är beläget på ägan Botrajvs 1:1>2. De två vägar som registrerades i omnejden löper över Rums 1:15>1, Skogs 1:18>3, Skogs 1:21>4, Olajvs 1:3>2 och Herrans 1:2>2.

Att i fält ta sig till undersökningsområdet är inte svårt. Med bil kan man åka i stort sett ända fram till lokalen via en väg som finns utritad redan på skattläggningskartan. Den löper strax S och SV om gårdens ägor. Från denna utgår i NNO-SSV riktning en mer eller mindre igenvuxen skogsväg, vilken leder fram till Lange Skougs åkerlindor. Vägen i fråga finns inte med på kartan från 1703, men är väl synlig i det senare materialet. Frågan är om den trots allt härstammar från ödegårdens brukningstid.

S om det tidigare nämnda vattendraget registrerades och beskrevs ett antal stensträngar, brunnen, en brya samt de vägar som löper genom och förbi området. Brunnen är stensatt och mäter ca 2 m i diam. (obj 001). Objektet är igenfyllt med sten och jord. De forna åkerlindorna är idag beväxta med skog, mossa och gräs. Av denna anledning går det inte att utskilja några terrasskanter eller åkerhak i ytan. Dock finns det rikligt med röjningssten i anknytning till en stensträng strax N och NO därom (obj. 011). Röjningsrösena är övertorvade samt beväxta med mossa och i flertalet fall knappt synliga. Röjningsstenen har en storlek mellan 0,10 och 0,30 m.

Den 8x5 m stora bryan registrerades, enligt skattläggningskartan, i den betade skogen vid Långaskogsbroo (obj. 004). Objektet håller idag inget vatten och området är inte betat. De registrerade stensträngarna är tre till antalet (obj. 002, 003, 011) . En av dessa löper utmed en ägogräns och skulle kunna härstamma från senare tid. Av utseendet att döma är den dock äldre. Dess belägenhet stämmer dessutom bra med förhållandena på skattläggningskartan; objektet ligger mellan två skilda betesmarker samt mellan åker och betesmark (obj. 003).

Slutligen registrerades två vägar som löper genom och förbi området (obj. 0012-0013). De är övervägande 2-4 m breda och finns med på skattläggningskartan. De är ännu i dag bitvis farbara med bil. Objekten löper i NNV-SSO riktning. Ser man till den digitala inritningen, ter det sig som om vägarna en gång har omringat gården. Den östligaste vägen, vilken mäter ca 1,5 km, är tillfälligt "avkapad" där vattendraget går fram. Den har troligen en gång i tiden fortsatt över en bro, för att på den N sidan av bäckfåran ansluta till den andra vägen. Namnet Långaskogsbroo ger en fingervisning om detta. Den vägsträcka som är belägen längst norrut blir allt smalare, för att slutligen gå över i en stig. Detta objekt mäter ca 2,5 km och ansluter i NV till en skogsväg belägen i N-S riktning (ej inmätt). Området på den N sidan om vattnet har inte närmare inventerats, men där ligger troligen spår efter gårdens utmarker.

Diskussion

Den enda källa som omtalar själva gården Lange Skougs är ödegårdslistan från 1580-talet. Därefter lever namnet kvar i det historiska kartmaterialet. Ägorna ligger samlade men var 1703 uppdelade mellan flera befintliga gårdar. Några bebyggelselämningar påträffades ej.

Lange Skougs låg, som namnet antyder, i ett långsträckt område med skog. Den var dessutom ytterst perifert belägen i förhållande till den befintliga bebyggelsen 1703. FMR uppvisar inte några registrerade bebyggelselämningar i området. Den idag enda, men samtidigt tydliga, fysiska indikationen på att det legat en gård på platsen är brunnen. Vägen som leder där förbi finns med på skattläggningskartan och har dessutom ett ålderdomligt utseende.

Varför ödelades Lange skougs? Det som är mest slående är det extremt perifera läget i kombination med den knappa åkermarken. Gården var antagligen mycket liten. Till diskussionen kan även tilläggas det faktum att området runt omkring gårdens ägor var och fortfarande är mycket sankt. Under 1700-talet, innan platsen dikades ut, låg här myrmark. Namnet Sandwät (beläget strax NV om brunnen) är ganska talande i detta sammanhang. Det enda gården inte ser ut att ha lidit brist på är skog och bete, såväl N som S om vattendraget. Det kan dock vara så att endast en bråkdel av de ägor som 1703 gick under namnet Långe Skog eller Långaskogsbroo utgjorde ödegårdens ursprungliga marker.

Som en anekdot kan nämnas att en man vid namn Rasmus L:Schogs finns upptagen under Indester i ett mantalsregister från 1634. En indester kunde vara en släkting till gårdens ägare, en dräng, ett fattigjon eller liknande, dvs. en väldigt vid deffinition. Indestern betalade i vanliga fall endast ¼ skatt.

Övriga områden av intresse

Ersson tar i sin förteckning upp en Fongårdslokal. Dessutom ger skattläggningskartan med beskrivning över Hamra ytterligare indikationer som kan innebära att hittills okända ödegårdar uppdagas. De aktuella namnen är Fongård, Strixarfwe och Ausarfwe. Dessutom finns det i S delen av socknen en åker 1703 benämnd Brundsåker/Brunåker. Samma plats bär vid tiden för laga skiftet namnet Brunnsåkerbiten. Det sistnämnda området är extra intressant, eftersom det tillhörde ödegården Enuig. Ingen av de tre sistnämnda områdena omnämns i ödegårdslistan eller Revisionsboken. Inte heller Ersson tar upp namnen i sin förteckning.

Samtliga platser har inventerats i fält.

Fongård - tidigare registrerad i Fornminnesregistret

För Hamras del finns en lokal med benämningen Fongård, eller Fånggård som den också kallas. Den ligger i socknens S del, strax O om Långemyr. Ersson talar om ett eventuellt samband med den fornborg som ligger ute i myren. Kanske härstammar gården från järnåldern.

Fongård representeras på skattläggningskartan över Hamra av ett sammanhängande område med åkrar samt ett stycke ängsmark, alla benämnda Fongård (fig. 71). Åkrarna uppges innehålla röd och grå sand. Ägorna var 1703 uppdelade mellan de befintliga gårdarna Allmunds och Ojmunds i Hamra, samt Rofinds i Vamlingbo socken. Samtliga åkertegar utom en var fortfarande i bruk vid skattläggningen i socknen. Vid tidpunkten för laga skiftet hade stavningen av namnet ändrats till Fånggård. Boniteten på åkrarna låg i slutet av 1800-talet mellan 2,2 och 5 grader. De flesta tegarna uppvisade dock värdet 4,5 grader.

Enligt ett kartöverlägg med kombinationen skattläggningskartan och ekonomen ligger FMR nr. 43 mitt i det redovisade åkerområdet (fig. 75). Den utgörs, enligt FMR, av en bebyggelselämning, vilken man antagit utgör resterna efter just Fongård. Objektet är dock inte närmare beskrivet. Området är markerat i sin helhet med en streckad linje på den ekonomiska kartan. I övrigt finns inga fornlämningar registrerade på platsen.

Fältarbetet vid Fongård

Ägorna Långmyre 1:9>1, Sallmunds 1:5>2, Stora Sindarve 1:28>2, Stora Sindarve 1:24>1 och Lilla Sindarve 1:7>2 inventerades.

Vid fältinventeringen, då platsen lokaliserades med hjälp av den ekonomiska kartan, kunde inga spår efter tidig bebyggelse återfinnas. Benämningen "bebyggelselämning" i FMR borde ändras då senare tiders jordbruk har raderat alla spår efter det äldre odlingslandskapet. Inga objekt registrerades, men platsen dokumenterades som område med egennamn (fig. 76, obj. 014).

Marken är flack förutom i den V delen av området. Där låg fram till skiftet och utdikningarna en myr kallad Långemyhr. Ca 190 m V om den grusväg som går förbi Fongård börjar marken slutta mot V. Jorden i de åkrar som ligger där idag är mörkfärgad och bördig.

Diskussion

Området där Fongårdsåkrarna enligt skattläggningskartan var belägna är idag uppodlat och har så varit åtminstone sedan tiden för laga skiftet. Marken var 1703 ägosplittrat mellan tre hemman, vilket i sig kan utgöra en indikation på att det funnits en gård på platsen.

Fongård har inte legat perifert i bygden och folket som brukade den ser enligt skattläggningskartan ut att ha haft flera tunnland åker i sin ägo. Bördigheten på jorden var i slutet av 1800-talet blandad; både värdet 2,2 och 5 grader nämns. Åkrarna innehåller lera och sand.

Vilken tidsperiod den eventuella gården hör till är svårt att säga då sentida jordbruk har raderat alla spår av det äldre landskapet. Kanske ligger det någonting i Erssons spekulationer om sambandet mellan gården och fornborgen som är belägen ca 250 m SV om platsen. Var det folket på Fongård som hade sin tillflyktsort där ute på myren?

Ödegård i Brunåker?

Ödegården Enuig ägde mark på flera platser i Hamra socken. Själva tomtplatsen, vilken enligt skattläggningskartan var obebyggd i början av 1700-talet, ligger på den till synes minst fördelaktiga platsen (se sid. 59). Förutom den tidigare nämnda ängen Strixarfwe, hade Enuig t.ex. en åker samt en hel del skog strax intill den S sockengränsen mot Vamlingbo. Åkern bar namnet Brunåker och innehöll enligt beskrivningen ör och sand. Det fanns även ett sidlänt stycke i Brunåker kallat Brundsåker. Detta stycke utgjorde ängsmark (fig. 72).

Vad man närmast undrar över är naturligtvis huruvida "Brunds" kan översättas till "Brunns". Laga skifteskartan ger svar på detta; i området låg i slutet av 1800-talet Brunnsdalen och Brunnsåkerbiten. På platsen fanns allt man behövde; åker, äng, bete och skog.

Boniteten på jorden i Brunnsåkerbiten låg vid tiden för laga skiftet på 1-2 grader. Detta är ett bra värde. Vissa tegar var dock helt odugliga. Beskrivningen säger oss att marken på platsen innehöll sand och sten. Strax O om åkrarna låg 1703, liksom idag, en större väg. O om denna fanns i slutet av 1800-talet betesmark i Brunnsdalen. Hundra år tidigare utgjorde området skog.

Enligt ekonomen och FMR finns det ett antal stensättningar registrerade i området V om den påtalade vägen. Den forna åkern ligger idag på ägan Långmyre 1:3>7 (fig. 80).

Vid ett fältbesök återfanns en igenlagd brunn på den högsta punkten omedelbart N om 1700-talets Brunåker. Strax SV om objektet registrerades ett stenskott stolphål. Några jordfasta och övertorvade stenar observerades i lämningens direkta närhet, men någon tydligt avgränsad husgrund kunde inte urskiljas. Stolphålet är beläget ett fåtal meter O om en tidigare registrerad stensättning. Ytterligare ett stenskott stolphål dokumenterades i den N delen av Brunåker. Vägen som löper strax O om området finns med på skattläggningskartan och går över gränsen in i Vamlingbo (fig. 81).

Laga skiftets Brunnsdalen är skogbeväxt. De hus som observerats i kartmaterialet är byggda i senare tid. Området, som når ända ner till havet, inventerades inte.

Funderingar har funnits angående ödegården Enuig ursprungliga belägenhet. De husgrunder som registrerats i Ajnviken, dvs. platsen för gårdstomten enligt skattläggningskartan, kan lika gärna vara sentida. Var har då hemmanet legat från början? Finns svaret kanske här i Brunåker/Brundsåker ett antal km SV om de registrerade lämningarna i viken?

Eftersom de sedan tidigare registrerade lämningarna runt den brunn och de stolphål som dokumenterades är från järnåldern, kanske den eventuella ödegården har sina rötter i denna tidsperiod. De lämningar som registrerats talar för att det legat en gård vid Brunåker. Frågan är om det är ödehemmanet Enuigs ursprungliga läge som dokumenterats här eller om det rör sig om en hittills okänd gård. Brunåker är den första som nämns i informationen om Enuigs marker i skattläggningskartans beskrivning. Åkern benämns alltså 7 a i texten. Detta skulle tala för att brunnen ligger på ödegårdens ursprungliga plats. Området ligger drygt 2 km SV om Ajnviken, varifrån gården med stor säkerhet fått sitt namn som det står skrivet på 1580-talet. Frågan är om hemmanet i begynnelsen burit ett annat namn. Kanske flyttade folket på gården till viken under medeltiden för att idka handel i den naturliga hamnen.

Strixarfwe

Namnindikationen Strixaefwe förekommer enligt skattläggningskartan på två ägor i Hamra socken. Det rör sig om en äng, vilken i början av 1700-talet låg under ödehemmanet Enuig, samt ett sidlänt stycke i denna brukad under Linhatta gård (fig. 72). Ängen är belägen några drygt 2,5 km SV om den på kartan utritade Enwijcka tomt och omedelbart NV om Linhatta gård. Området ligger nära kusten.

Namnet Strixarfwe figurerar även i laga skiftet, där äng, åker och hagmark omtalas. Platsen var såväl låglänt som backig och i området fanns ett par stenbrott. Boniteten på den brukade jorden varierade mellan 1,5 och 1,8 grader och var därmed bördig, åtminstone i slutet av 1800-talet. Marken innehöll övervägande grund mylla på häll samt rödsand. Under gården Austre i Vamlingbo låg, förutom en del av ängen och betet, Strixarfwe gårdstomt. Enligt ett kartöverlägg mellan i första hand ekonomen och skattläggningskartan, och i andra hand ekonomen och laga skiftet, lokaliserades tomten till 1700-talsängens SO hörn. Intill tomtplatsen på laga skiftet finns ett par små hus samt en stensträng utritade. Idag ligger enligt ekonomen en sommarstuga eller liknande på platsen. Frågan är vilken tidsperiod Strixarfwe härstammar från.

Inga fornlämningar är sedan tidigare registrerade i området, vilket är beläget på ägan Sallmunds 2:1>6 (fig. 80).

Vid ett fältbesök kunde det konstateras att den aktuella platsen idag delvis är uppodlat. En väg från laga skiftestiden skär rakt igenom den forna ängen. På vägens S sida finns ett inhägnat område med lövskogssly. Marken här är sank och stenfri. På vägens N sida ligger gamla åkertegar från slutet av 1800-talet. Marken, som numer nyttjas till bete, sluttar mot N. Alla eventuella spår efter en ödegård har odlats bort. Enstaka större stenar ligger spridda över området. Några lämningar återfanns inte, med platsen registrerades som område med egennamn (fig. 81, obj. 019).

Ausarfwe

Omedelbart N om ängen med namnindikationen Strixarfwe, låg 1703 några markstycken benämnda Ausarfwe. Dessa bestod av tre åkrar, varav en i linda, samt en äng (fig. 72). Åkrarna låg under gårdarna Sålmons och Linhatta. Det förstnämnda hemmanet ägde även ängen.

Namnet Ausarfve figurerar även i laga skifteskartan. Åkrarna, som innehöll mylla på rödsand och häll, uppvisade en bonitet på 1,6-4 grader. Liksom Stixarfwe hade Ausarfwe ett stenbrott på sin mark. Det talas dessutom om en gårdstomt med Lill- resp. Storgården. Dessa byggnader finns inte utritade på skattläggningskartan och är från senare tid.

Inga fornlämningar är sedan tidigare registrerade på platsen. Området ligger på Sallmunds 1:4>1 (fig. 80).

Vid fältbesöket kunde inga åkerpaceller urskiljas i den idag betade marken. Området har brukats även i senare tid och därmed har alla eventuella spår efter en ödegård odlats bort. De forna åkrarna och ängen låg på en höjd med utsikt över ägorna benämnda Strixarfwe. Enstaka stenar ligger utspridda mellan skiftestegarna nedanför området. Platsen registrerades som område med egennamn (fig. 81, obj. 018).

Tillbaka till rapportindex över Hoburgs ting