Wu Tun Clang (Zupershitty to the Max/Waiting to exhale)

Ännu en av dessa tröttsamma tribute-singlar där feta beat tillsammans med rap i princip lagts över orginalet. Zupershitty... är en arg sak om politiska vildar som bara tänker arvoden ("Du bryr dig inte längre/vill inte ens spela tupp/men när pengar diskuteras/då dyker du upp") och inte släpper in vem som helst "in tha´ hood" ("jag är Sirkka/jag är Sami/men du är feg å du är hamig"). B-sidan är en lite lugnare sak där bakgrundssången sköts av Heavy Breetherz och Clang verkligen inte sparar på luften. En trånande bagatell som lånat några slingor både från Janne Lucas Perssons "Växeln hallå!" och Blondies "Hanging on the telephone", men som dessvärre ändå inte lyckas övertyga i positiv riktning trots att Arjeplogsbaserade Wu Tun Clang har Sveriges äldsta och mest framgångsrika "Fame Factory" som uppbackare. Det blir liksom aldrig mer än "another day at the office..."

Betyg: 2 av 5

/DJ Beat E Hoop

Thore Skogmans Bästa (LP utgiven på Lyra 1970)

Som namnet antyder: Ett pärlband av hits, innehållande både riviga bitar och något lugnare alster. Högtidsstunden inleds med Storfiskarvalsen som med sin självklara pondus lägger ribban högt. Penninggaloppen håller tempot uppe och lägger grund för något tyngre låtar som Logdansen går och Lycklige Henriks polka, innan det är dags för Spela en klämmig melodi och den skälmska När jag blinkar med mitt högra öga. Sidbytet erbjuder en livräddande paus och ett välbehövligt glas lättöl...puh! När musiken återigen rullar igång visar mäster T genast var skåpet ska stå. Älgjakten får oss att fnissa igenkännande, och Jämtgubben blixtrar ur högtalarna på ett betryggande vasst sätt...kung Thore ÄR medicinen vi vill ha meddetsamma! Kluriga Maskerad berättar om knappt dolda dråpligheter som kan skönjas i festens glam, och i Guld och gröna skogar delar herr Skogman med sig av samma insikter som i påföljande kioskvältaren Man måste vara om sig och kring sig, men det är den avslutande Fröken Johansson och jag som är skivans innerligaste spår, där Thore med sin ångest över dyrköpta erfarenheter vida överglänser yngre kollegor som John Holm och Ulf Lundell. Till skillnad från "småpojkarna" styrs givetvis situationen upp på slutet istället för att resultera i fylla, dekadens och skilsmässa.

Jag kan inte dela ut annat än högsta betyg (5 kepsar) till denna magnifika samling. En stor eloge till sammanställaren, men låt oss inse: I princip vad som helst ur Thore Skogmans digra produktion kan hamna på en "Best of..." utan att behöva skämmas ett dyft!

/Nils Rolfén

Falksalt - Fint salt med jod (AB Hansson & Möhring)

En smak som sitter i från första stänket! Lika självklar till pastan, älgsteken och/eller tequilan. En finfin produkt innehållande salt (99,9 %) samt jod och klumpförebyggande medel i en skön kombination, garanterad att tillfredsställa alla läckergommar. Dock känns förpackningen lite otymplig med sina 600 gram då kalibern ter sig lite väl grov i förhållande till vikten, och saknar den lätt fjädrande yta vi vant oss vid genom användandet av ex.vis Jozo Bordssalt.

Detta är dessvärre inte det största bakslaget för en annars så eminent måltidskompletterare...nej, den största svagheten ligger i det snyggt och modernt utformade vridlocket. Vem som helst kan med hjälp av krita och arslet räkna ut att saltet lägger sig som ett fint grus i maskineriet, försvårande varje försök till att hitta önskad storlek av de 4 hål som finns att välja bland. Här måste jag gå in och återigen konstatera att den gamla lösningen med ett stort hål för att hälla och några små för att strö fortfarande är den bästa och enklaste lösningen. Även den lilla snäpp-locksvarianten efterlyses i sin banala genialitet.

Betyg: 3 av 5 grytlappar.

/Tant Rulta

Dodge Cutlass Primaverde 8-CXL 2003

I samma ögonblick som min stenhårda äppelstjärt landar i läderklädseln, känner jag suget efter kött. Snabbt mullrar V8:an (ja...8-CXL står för "eight-cylinders-extra-large") igång och jag sneglar ned på min bulnande gylf. "Lyckliga lilla stycke som ska få smaka på den påken!" tänker jag innan jag lägger i ettan och tränger undan en blå liten väglus av ointressant märke.

Vägen mot Vuollerim är ingen match för en förare av min kaliber, och jag kan låta "yankee-horan" varva ut ordentligt. Inte samma "stöt" som elefantbössan hemma, men tillräckligt för att pressa min muskulösa kropp in i det mjukt omfamnande sätet. En flanerande ren hjälper till att testa det veritabla (men smäckra) "staket" som skyddar front och grill...fel dag för att strosa mitt på vägen, filéjävel! De blodiga slamsorna slängs in i skuffen för att tillsammans med ett strävt vin beledsaga aftonens förförarmiddag. Grisigt? Javisst, men lite blodlukt förhöjer bara njutningen, som oskuldssprättaren sade...

Efter diverse sladdar och hastiga inbromsningar smyger sig lukten av bränt gummi in i mina maskulint skälvande näsborrar, och jag unnar mig ett sexigt småleende. Några kilometer senare stannar jag på en rastplats för att skrika ut svordomar och könsord bara för att visa hur lycklig jag är, och passar samtidigt på att inspektera motorrummet. Alldeles för rent och propert! Ge mig något att bita i, för helvete...

Tillbaka i tätorten ägnar jag mig åt Jokkmokkssysslan nr.1 för bilburna: Snurrande kring Opera kombinerat med nonchalant mobiltelefonerande, krönt av de sedvanliga accelerationstesterna längs Föreningsgatan och en snabb vända in på Systembolaget för att höra vem som har kört skoter längst in i juli och annat viktigt. När jag kommer ut står det blanksvarta aset och glänser i solgasset och jag måste skrika "Knulla!" för att mina ögon inte ska tåras av rörelse. Utan att tänka mig för sveper jag två av de inköpta starkölen, och när jag sitter bakom ratten dyker tankarna på en politisk karriär återigen upp...ett tecken från ovan? Är jag Guds utvalde? Jag skrockar fram ett onödigt "ja!" och konstaterar att bilen är stadig som min lem trots att jag inte längre är helt nykter. Ett gott betyg!

Slutomdömet kan ändå inte bli mer än 3 muffar. Mest beroende på priset (futtiga 200.000:-...vad fan ska grannen tro? Att man är ett socialfall?) och faktumet att baksätet/lastutrymmet är alldeles för litet för både gruppsex och tjuvskjutna älgar. Dessutom går hastighetsmätaren bara till 250. Det blir nog till att lacka om Audin istället...

/Mats E Raati

Min lägenhet (en odyssé i god smak)

Eftersom mitt hem och min arbetsplats ligger betryggande nära varandra, dristar jag mig att ifrån frukostbordet guida er genom en normal arbetsdag i kulturens tillika nyhetsrapporteringens högborg!

Reveljen går aldrig före klockan 10 och jag brukar plira ut genom köksfönstret på jakt efter scoop medan kaffet kokar upp. Efter några frallor med samma sorts skinka som Mats Olsson åt under hela sin tid i USA bläddrar jag förstrött genom Dagens Nyheter och fnyser föraktfullt åt den förvirrade och mycket spretiga rapporteringen på såväl inrikes- som utrikessidorna. Det hela har verkligen gått utför sedan Arne Thorén (som jag hade turen att träffa för några år sedan - en mycket trevlig karl som glatt poserar tillsammans med mig på förstoringen ovanför soffan) drog sig tillbaka.

Som den outtröttliga nyhetsapostel jag är, besparas givetvis ingen möda i wallraffandets ädla konst och jag tar på mig ett par solglasögon innan jag går ut på balkongen och diskret spanar av omgivningen. Det tar inte lång tid innan mitt tränade öga återigen upptäckt en nyhet av dignitet! Tydligen tycks det förekomma någon slags aktivitet av kulturell natur och jag tar av mig glasögonen i jakt på fler fakta. Trots att jag lutar mig över räcket så långt jag törs, blir jag inte klokare och beslutar mig för att svänga ihop något standarblaj baserat på det stora plakatet snett till vänster om skådespelarna, musikerna eller skulptörerna som fattat posto, där texten "porr", "morr" eller "torr" lyser i braskande färger. För min inre syn ser jag förtjust ännu en halvsida med min signatur...

Kaffet gör sig påmint och på vägen till toaletten upptäcker jag att brevbäraren lämnat dagens skörd av recensions-ex av filmer, böcker, CD-skivor och annan slaktboskap..."Stackars dårar!" tänker jag innan jag hummar det inledande riffet från Håkan Hellströms senaste som jag fåfängt försökt lära mig att gilla i ett halvår nu...jävla Bjurman! Den frostade rutan skänker en välbehövlig paus i det obevekliga samtidsskådandet och jag tänker på vad Norman Mailer sade åt mig under vårat möte på Grand i Stockholm: -"En vanlig jävla laxmacka! Ska det vara så jävla svårt att fatta? Och en Evian...nej förresten...ta två!" Jag ler åt minnet trots att jag inte riktigt förstod vad han menade, men drar mig inte för att citera just det så ofta jag bara kan...en riktig spjuver är han, Norman! Innan jag spolar tycker jag mig se ett aligatorhuvud kika fram (precis som i New Yorks kloaker) och tanken på ett mittuppslag i skräckfilmsstil blixtrar sekundsnabbt genom medvetandet.

Alla horrorfantasier får dock sitt under analysen av recensionsmaterialet och efter 34 sekunder sätter jag återigen på Delbert McClinton och sträcker mig efter "Den gamle och havet". Kombinationens storhet bevisas ånyo av att jag 4 timmar senare överraskad vaknar av en högljutt kurrande mage och inser att det är dags för lunch/middag innan det stundande kvällspasset. När jag reser mig upp låter fåtöljen som Sven Wollter och som en hyllning fräser jag på några strömmingfiléer enligt det recept som han i förtroende överräckte under en våt kväll på Avenyn tillsammans med Kent Andersson och undertecknad.

Trots mandelpotatisen som jag fått av Liza Marklund viker mitt intresse inte en sekund från "Gatans teater" i den lätta skymningen utanför köksfönstret. Den något reducerade sikten kompenseras av en vädringslucka på vid gavel och jag kan med lätthet rädda de stavelser som annars drunknat i slammer, kakafoni och allmän glömska. Efter en snabb men grundlig sköljning av porslin och bestick går jag kvällsrundan genom den alltmer skumma lägenheten, ivrigt glosögd, orädd putsande varje fönster...alltid lika nitisk att oblygt och chevalerskt fokusera varje hastigt uppblossande oroshärd inom synhåll och belysa den i tryck likt en aldrig vilande Robin Hood!

Ännu en dag till ända, ännu en dag på barrikaderna!

Min Gud...hur länge till orkar jag i detta tempo?

5 kepsar av 5...because I deserve it!

/Nils Rolfén